31 december 2005

Årets sista

Ser att jag gjort två årsplaneringar för nästa år. Det säger väl det som behöver sägas om året som varit. Berg och dalbana är nog tyvärr bara första bokstaven i förnamnet på 05.

Nedräkning, sort of och ny början.

Lägger separationen och alltför mycket alltför snabbt i ryggsäckens nedre fack och drar åt dragkedjan och sätter lås på. Där får det vara.
Jag vet att jag har det med, men jag behöver inte ta fram det till beskådan hela tiden.
Jag har sprungit det loppet nu och fått medalj, T-shirt och skavsår.

Fattar inga stora beslut angående nästa år, inte än. jo, jag ska springa dom där loppen. Jag ska börja jobba igen. Jag ska på ett eller annat sätt delta i valet, om dom vill ha mig vill säga (kan man ju inte vara säker på).

Jag skall baka mer och laga godare mat.

Någon får gärna runda hörnet och komma hit, men inget allvar nu, hellre drömmar. Verkliga förhållanden är så verkliga , så det får vänta.

Gärna fred på jorden också om det går att fixa.

kvinna och man

På förekommen anledning undrar jag verkligen om män och kvinnor kan umgås på tu man hand, utan barn eller släktskap eller förenings- yrkesrelationer, utan att frågan om ett eventuellt förhållande hamnar på dagordningen. Jag kan lugnt säga att det är min önskan.
Som en vän säger: det är vad människan har innaför pannbenet som är viktigt, inte vad h*n har innanför byxan (Tack milou, för lånet).
Ska man missa alla rara och smarta kvinnor som man inte vill vara ihop med?
Hoppas inte det, vägrar det.

30 december 2005

Tage

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage D.
Kan nog inte citeras för många gånger.
Idag har jag åkt pulka och kastat snöboll med en annan (liten) Tage.
Det goda livet finns.
Varför tvivlar jag på det?

Bättre nu

Det är lätt att få kontakt med människor via nätet. Klick, så är det nån där, men tyvärr, klick, så kan han/hon vara borta. Även om man tycker att man lär känna någons tankar genom dennes skrivna ord, så är det först när det akompanjeras med tonfall, ögon och hållning, som det blir till något riktigt.

Detta var dagens förnumstiga kommentar.

Att mitt dåligtmående börjat släppa märks genom en tilltagande rastlöshet. Jag vill göra något, inte bara sitta här. Sen är det några frågor som fått sitt svar och det vallar också skidorna till en del.

Det är bättre nu.

27 december 2005

Texten försvann


Just när jag hade skrivit en skitsmart text om möten och avsked, så hände nånting, så att allting bara försvann.

Kul, va?

Det jag skrev om var en fras som jag hakat upp mig på som handlar om att "när tankar formuleras i ord, så händer nånting". Så enkelt och självklart, egentligen. Ord kan förlösa och bli till en katalysator för en rent kemiskt process.

Precis som snön tycks vara för mig, just idag.

Skall läsa Virginia Woolf till bokcirkeln. I morgon ska jag gå upp klockan sju och tvätta. Vardagen är här igen.

Snart är det nyår och jag har inget planerat för första gången i världshistorien.

Förslag, nån?

Är det ändå inte lite upphaussat med komplicerad mat och oerhörda kläder till nyår?

Eller är det jag som är tråkig?

25 december 2005

Nästa år.

Ok, nu börjar det. Läste att de flesta överdriver sin förmåga att klara saker på en vecka, men underskattar sin förmåga att klara saker på ett år. Så här kommer ett program för tiden framöver (som jag ber att få revidera efterhand). Jag skall (håll i er) på kort sikt komma ut ur depressionen och sköta min träning bra. På medellång sikt byta arbete och på lång sikt (mot slutet av året) springa marathon under fyra timmar och göra ett gott bidrag i valrörelsen i höst.
Sen har jag några hemliga målsättningar också.

24 december 2005

It ain´t me babe

I någons sinne tillskrivs jag allt det där goda som varje människa vill vara: den som öppnar ögon, fönster, dörrar och ställer saker och ting tillrätta. Men det där är inte jag. Jag skulle vara aldrig så nöjd om jag bara fick lite julefrid med mig själv. Men ångesten börjar köra runt så fort jag förväntas vara någon särskild. Livet är inte slut, det tar inte slut på länge än, så jag har nog tid att bli hyggligt bra och nöjd med mig själv. Men just nu: förvänta er inget stort av mig. It ain´t me babe, it ain´t me you´re looking for, som Dylan sjunger.

22 december 2005

Nu har vi i alla fall varit ute ute en sväng. Julhandeln tycks vara på väg mot ett crescendo. På gräsmattan i Rörsjöparken sparkade vi boll och aktade oss för hundskit. Inga andra barn var där.
Det är en av Centrums bästa lekplatser, men där är oftast tomt. Plaskdammen låg öde, men en och annan pundare höll till borta vid buskarna. Parken var lika tom som Värnhemstorget var livligt.
Bjöd ungarna på lunch på Burger King. jag är svag för junkfood. Tvärtemot det träningspräktiga jag som jag ibland låter dominera.
Hos mig finns både och.

Migrationsverkets personal jublar när asylsökande slängs ut. Det känns för mig som om Sveriges integrationspolitik och generositet mest är tomt prat. Skillnaden mot Danmark kanske ändå mest är ord; I Danmark säger myndigheter och politiker så som de egentligen tycker, medan alla i Sverige säger samma vackra ord, som kanske bara några få menar på riktigt.

21 december 2005

morsan kommer

Snart dags att dra ner till centralen och hämta morsan. Alla killarna är här och så förblir det till juldagen, då småkillarna skall hem till sin mor. När fjortisen åker har jag ingen riktig aning om. Jag kanske tjatar, men jag är stolt över att ha fixat i ordning här inne.

Däremot är jag lite förbryllad över att min kropp inte passar på att sova ut, när den får chansen. I morse behagade den vakna klockan halv fem. Halv fem! Jag både läste och satte mig här, men när jag var lagom trött igen så ringde väckarklockan och det var dags att gå upp och få iväg fjortisen till skolan.

Alla borde ha ljuset från en stjärna att följa, sa prästen vid skolavslutningen. Låter vackert, men betyder det att vi skall följa någon annan eller handlar det om en inre stjärna?

Följa någon annan stjärna har jag redan prövat. Det var inte så lyckat. Även om en lyste starkt och klart, så var det inte mitt ljus, utan någon annans. Det är inget för mig längre.

Idag vänder det, nu blir det ljusare på vår del av planeten.
Hopp!

20 december 2005

Heja Mikael!

Persbrandt gör rätt. Nånstans går gränsen.

19 december 2005

Som ni märker...

..så varade bloggstoppet inte så länge.
Helt plötsligt har jag börjat gilla att strosa omkring i julhandeln; köpa donuts på Gustav och tänka ut presenter till barnen. Jo, jag ifrågasätter rersursslöseriet lika mycket som förr, men det är kul med...folk och den här storstadsanonymiteten som jag skrev om innan.
Min vän och jag höll på i timmar för att hitta muttrar till mitt fula matbord. Först IKEA, sen bulltofta bygg och sen IKEA igen. Inte så mycket folk där trots att det var rea. Behöver ett datorbord också. Och nya kastruller.

Jag är inte så speciellt förtjust i barnbidragshöjningen, apropå det.
Det tycks som om den genomsnittlige barnfamiljen klarar sig bra utan.
Om de pengarna las på att minska grupperna i skolan, så kanske inte var fjärde unge skulle gå ut gymnasiet utan betyg. Kan man tycka.

Ett förslag angående trängselskatt och så där: att ett kort i kollektivtrafiken gäller för femton inpasseringar i centrum/månad. kanske nåt att driva här i Malmö

18 december 2005

Tystnad

Och sen när jag sagt det som jag gått och grunnat på, blir det liksom tyst inom mig. Var det verkligen så här jag ville ha det?

Jo, det var det, men ska det kännas så sorgligt, ska det?

Jag tror bloggen får vila en stund.

Vissa saker får jag klura ut i huvudet.

17 december 2005

Ensam i stan

Storstadens paradox är att man möter många människor, men att man ändå kan vara hur ensam som helst. Ja, jag sitter här ensam. Gick en lång tur ensam också, men mötte mina småpojkar och exet vid skolgården och inne i biblioteket stötte jag ihop med Torbjörn, som jag inte sett på åtta år. Vid triangeln hejade jag på Magnus och Lotta och deras barn. På Södra förstadsgatan piskade vinden mitt ansikte och det var underbart

Jag ska sitta, ligga och ta hand om mig idag och ikväll. Ett långt bad, en film kanske och så böckerna förstås.

Det är dags att börja fundera på vad och varthän.
Dags att skluta svamla och börja leva, jag vet.
Men just nu låter jag det bero.

15 december 2005

Torsdag morgon 08.25

Upptäcker nya silvriga hårstrån när jag kollar mig i spegeln.
Glenn Hysén den andre, typ, och det är inte precis en komplimang.
Vaknade klockan halv fem och läste slut min krystade deckare.
Idag ska jag lämna ungar i skolan och på dagis och sen cykla ända ut till Katrinetorp, där jag skall sitta på möte i den vackra konferenslokalen. Jag har sagt det förr; politiker ska inte ha det allt för tjusigt när dom betämmer hur andra ska ha det.
Ett sammanträdesrum i stadshuset hade dugt gott.
Och falafel till lunch.
Ikväll ska jag ta tåget till Ystad och hälsa på min vän.
Jag skall börja läsa boken om lycka som jag lånat på biblioteket.
Det känns som det kan vara tid för det nu.

14 december 2005

Resa

Läste en artikel av Isobel om resejournalistisk (nu skulle jag ha en länk här, men jag fattar inte hur man gör) och kunde inte annat än småle när jag såg Packat och Klarts reportage från indien. Om hur snälla alla var. Om hur vackert och exotiskt allting var. Om dofter och lukter (ja i ett land utan fungerande avfallshantering luktar det, det kommer man inte undan!) och hur Isabella Grybe ändå blev glad när hon kom till en strand full av turister...ja,ja.
Men reportaget från Polen var helt okej, men det träffade ju också rakt i hjärtat. Det bedagade Grand Hotel i Sopot, där vi bodde när sjuåringen var nyvädd. Stranden, piren och så in till stan, Gdansk med alla återuppbyggda hus och så Ulica Mariacka och bärnsten. Arbetarmonumentet och det nedlagda varvet som nu är museum. Dom kunde förstås sagt nåt om maten.
Bigos, Barszcz och pastecik. God korv och kass öl.
Folk tyckte att vi var galna som åkte dit med en sexveckorsunge (alla fattade inte att jag förstår lite polska), men han hade det bra.
Han fick ammas i smyg i parker och lite undanskymt; vi hade verkligen ingen ingen aning, men trodde nog att det inte var så accepterat där nere.
Det var en härlig resa i vårsolens glans.
Polen är ett av mina favvo-land alla kategorier.
Men det är inte så exotiskt och alla är verkligen inte snälla.
Där heller.

13 december 2005

Waldorf är så jävla tråkigt.

Läser om Waldorf i min facktidning. Inte salladen, inte hotellet, utan pedagogiken som Rudolf Steiner lanserade för tobaksarbetarnas barn i Wien och som nu omhuldas av ganska många i den svenska radikala medelklassen. Nog har dom vissa poänger i sitt tal om att barnen skall få leka utan att styras av material och regler, men det låter så tråkigt.
Inget kött (hmm...),ingen TV (okej, det tycker inte jag helller behövs på dagis och i skolan), inga plastleksaker (jaha, varför det, då) och - hör och häpna - ingen organiserad idrott. Fotboll är inte välkommet. hade jag eller någon av mina söner tvingats gå i en skola där inte fotboll bejakades, så hade vi förtvinat.
Att inte uppleva glädjen i att vara en i laget, att jobba så gott man kan och glädjen i att kunna disciplinera sig och lyckas...ja har man inte varit med om det så har man missat nåt väsentligt. Konstigt att man får sjunga i kör och bilda rockband på waldorfskolorna. Tänk om man lyckas nå nånstans med det, då är väl det också elitistiskt, fult och fel, eller?

Men, framför allt, så tråkigt med alla förbud.
Så jävla amish, så sekteristiskt.

Ljus

Cyklade till skolan och lämnade mitt läkarintyg till hon som har hand om sånt. På vägen hem tittade jag in i Konsthallen och tänkte att Olafur Eliassons ljus skulle smitta av sig på mig, som nånslags ljusterapi. Det gjorde nog inte det, men så är jag ingen fan av ljusinstallationer heller.

Överallt firas det Lucia och det är för dagispersonalen den allra mest kaotiska dagen på hela året. Men gulligt är det. Sonens stjärngossestrut åkte ner och han sjöng nästan inte alls, men det tillhör också traditionen.klockan 07.00. jag fattar inte varför dom inte lägger det klockan fyra på eftermidddagen, det är ju lika mörkt då, om det nu är mörkret man vill åt.

När jag väntade på min falafel igår så läste jag i nån tidning att vardagsbloggarna (enligt skribenten i fråga) var så oerhört ointressanta. Tänk jag tycker tvärtom. Det är i vardagen dom stora sanningarna kan ses. De stora bloggarna med höga sanningssägarambitioner tycker jag är tråkiga.

Som att läsa riksdagens protokoll, typ.

12 december 2005

Thunder road

Tänkte skriva nåt klokt, men lyssnar på Springsteen om och om igen istället. "Thunder road". Bättre än så här blir det knappast.
Jag är astrött efter en natt som aldrig verkade sluta och en morgon som började alldeles för tidigt.
Men Bruce förmedlar så mycket hopp, så till och med ynkliga jag gungar med och tror att det nog fixar sig med det mesta så småningom.
I morgon: Lucia på sonens dagis och sen en stund hos doktorn klockan tre.

Lyssna på barnen?

Hör på ett radioprogram som handlar om separationer; hur föräldrar påverkar eller manipulerar sina ungar för att misskreditera den andre föräldern. Programmets tes är att man inte ska lyssna så mycket på barnen (det är ju som det ofta är i media, enkla ställningstaganden). Jag kan i viss mån sympatisera med tanken på att barn inte skall behöva ta ställning, utan barn ska vara trygga i att vuxenvärlden löser det som är svårt.

Det känns väl ändå som om det inte går att undvika att höra vad ungarna säger. Sen kan den andre föräldern och hela omvärlden tolka i enlighet med sina önskemål. Det är därför jag kan känna hotet hänga som en hundrakilostyngd ovanför huvudet, som när som helst kan falla ner. Det brukar bli bättre efter några år, men det är lång tid dit känns det som.

Hoten mot mammor tar sig däremot ofta direkt fysiska uttryck i nattens allra mörkaste timmar. Lätare att ta på, men minst lika svårt att leva med. Varför hotar någon en vanlig strävsam mamma, som inte skadar en fluga, men som är generös, klok och samarbetsvillig?

11 december 2005

När vi satt där och åt kom jag på att jag firat min 21-årsdag på samma ställe. På dagen ett halvt liv sen, det är sant och just en sån där märklig koincident som gör att man ibland kunde tro att det fanns ett mönster. Då var det jag och det vanliga gänge. nu var det min vän som tagit mig dit med hennes och mina barn (utom min dotter - skall återkomma till henne), som en nice little irish family, två vuxna och sex barn i nästan samma ålder, undantaget fjortisen.
Man kan jämföra nu och då och allt är bättre nu.
Man är vuxen, har fått sina ungar och mycket mycket har hänt på vägen. men det är samma souvlaki och samma tzatsiki.
Och det kostar ungefär lika mycket nu som då.
Men nu sitter vi där med ungarna och softar.
Vi behöver inte fundera på hur det kommer att bli när man får jobb och ungar, vi vet, för vi är där..
Jo, jag är trasig och det är mycket som måste repareras.
Men det växer ett hopp, det var inte bättre förr, därför blir det bättre sen. Så tror jag.

Nu skall dottern gifta sig där uppe i Stockholm.
Ja, lycka till, lilla älskade unge, det var länge sen jag hörde dig så lycklig och hoppfull.

Den som ger mig jubileumsutgåvan av Born to run med konsert-DVD från 75 är någon som vet vem jag är. Precis så.

Den ledare jag är.

Detta resultat har jag i så fall lättare att förstå.

Den film jag är.

Det kan väl ändå inte stämma?

Grattis till mig själv på födelsedagen, förresten!

10 december 2005

Inte varje minut med barnen

Jag tänker stå för att jag inte tillbringar varje minut i barnens sällskap. Tillstå att det faktiskt kan vara skönt när dom spelar datorspel eller ser nåt skit på TV:n så jag kan diska eller läsa en bok i lugn och ro. Eller sitta här. Jag har skrivit förr att mina höga ideal är svåra att leva upp till.
Men det är nog värre än så.
Jag har inte ens lust att vara superfarsa.
Det är bra nog som det är.
Som idag.
Herr 14 stack iväg och tittade på lillasysters (mammas sida) gymnastikuppvisning.
Vi andra hade tänkt att gå till stranden eller att åka skridskor, men allt som blev av var en tur till nya klätterställningen på skolgården.
Sen gick vi en runda på Caroli city för jag behövde spana av julkappar till dom. Köpte minsann en julklapp bakom ryggen på sjuåringen.
Gick med en tröja innanför jackan som en dålig snattare fram till kassan.

Sen handlade vi mat och så gick vi via en lekplats hem.
Det jag vill säga (till mig själv mest) är att det inte behöver vara mer.
Det kan vara mer, men jag tänker sluta ha dåligt samvete.
Jag och ungarna gör det vi känner för, när det är vi.
Allt det där hade väl varit självklart redan nu,
om det inte detta med barnen låg så nära mitt yrke och framför allt om inte exet låg på som en hök för att dissa mitt förldraskap.

Så är det.

09 december 2005

Lönelyft

Min vänliga chef la en fjuttig löneökning ovanpå min redan kassa lön. Det betyder att jag hamnar strax över den svenska medianlönen, ungefär jämsides med tjugotreåriga elektriker (som fr o m idag strejkar för högre lön) och en bra bit efter mina jämnåriga på byggen och kontor.
De flesta i min verksamhet är antagligen mycket unga, eller så har dom en ekonomi som bygger på att den andre tjänar mycket mer. Kvinnorna i mitt yrke gör skit för mig genom att jobba 75% och ta ut all föräldraledighet. Genom att dom accepterar idiotiska gamla könsroller i det privata, får jag svårare att försörja mig och leva ett gott liv.
Vårt yrke blir nån slags charity, trots att vi faktiskt är den populäraste yrkesgruppen i mätning efter mätning.
Hur länge skall det vara så?

08 december 2005

John och jag

Alla minns det, jag minns det. Det vi gjorde denna dag för 25 år sen. Jag satt hemma och lyssnade på radion. Det var morgon och jag hade stannat hemma från skolan. Jag var väl förkyld eller så hade jag ingen lust att gå dit helt enkelt. han hade precis släppt sin platta och jag visste att jag skulle få den i födelsedagspresent några dagar senare.
Min son skulle heta John.
Sonen skulle jag ta på ryggen och tågluffa med runt i hela Europa.
Jag skulle sitta på en strand och spela gitarr, omgiven av vackra kvinnor och nya vänner från hela världen.
Jag trodde så gott om John Lennon.
Han var liksom lite gudalik.
Fattade väl inte allt han menade i sina texter,
utom, yeah, yeah och sånt där, tidiga Beatles.
Med stor sannolikhet gjorde jag honom större än han var redan innan han dog och efteråt blev det nån slags kollaps i kollektiv gränslöst geniförklarande.
Kanske var Paul bättre trots allt.
Idag som vuxen kan jag mer uppskatta enkelhet och att man inte utger sig för att vara så mycket.
Fast Imagine skall stå i min dödsannons.
Så mycket vet jag.

Dygnsrytm

Det är inte min tid, denna. Jag läste om tonåringar; att deras benägenhet att vara uppe sent och sova länge har biologiska orsaker. I det avseendet är jag fortfarande, eller om igen, tonåring. Och när både jag och min yngste tonåring varannan vecka skall upp tidigt och sätta igång dagen, så blir det inte kul.

Nej, jag föredrar kvällar.
Sitta med ett glas gott och snacka med folk, eller med en kaffe framför datorn, eller med sonen framför en bra match; det gillar jag skarpt.
Och sen när alla andra sover, kan jag sitta här eller ligga länge och läsa, kanske med musik på.

Tycker förresten att Pinter var fel val. Hoppades som alltid på Joyce Carol Oates.

07 december 2005

Halvtidsvila

Det är halvtidsvila i matchen mellan Benfica och ManU och jag har hämtat in kaffe.
Mina "vänner" på försäkringskassan kommer antagligen inte att skicka sjukpenningen för december och halva november förän efter jul.
Dom har ju så mycket att göra.
FK är så extremt byråkratiska och till synes ineffektiva.
Detta "har så mycket att göra" är en offermentalitet som jag har svårt att köpa. Vad gör dom åt det då? Skall jag svälta för att fk inte sköter det dom ska.
I morgon skall jag prata med någon på kontoret på Erikslust, för tjejen på kundtjänst kunde ju inte betala ut några pengar.

Föräldramöte ikväll på sjuåringens skola. Trevligt, men ointressant.
Dom är tretton barn i klassen.
Dom har det som alla borde ha det.

Ännu ett skäl att stanna i centrum.

Nu börjar matchen igen.
Strax skall jag ut och springa.
Springer väl Kungsgatan ner, genom tunneln, till höger på Kaptensgatan över bron, längs kanalen, genom kyrkogården, förbi bibblan och hela vägen ut till Ribban och längs stranden.
Och sen nån väg tillbaka som jag kommer på efter hand.
Löpning är nummer ett, därför att man kan utöva det nästan alltid och överallt. Ett par skor krävs, men annars kan du ha nästan vad som helst på dig, även om somligt är bättre än annat. Det som möjligen är dåligt är att allt bygger på självdisciplin. Går man på jympa eller spinning följer man en ledare, enkelt. Spelar man fotboll eller innebandy, så har man lagkamrater att tänka på. men löpning, det är bara du själv och dina tankar.
Vilken möjlighet, vilket ansvar.
Och, hörni, jag SKA ta en mara nästa år.

Berlin?

06 december 2005

Våren närmar sig city

Jag vet att det är julhandel på gång, men idag var det våren som närmade sig city och inget annat. Exet kom cyklande förbi när jag skulle gå över kung oskars väg vid biblioteket, men jag kände inget särskilt mer än "jaha, där kommer hon".
Det skulle vara perfekt att springa idag, men det får anstå tills i morgon.

Tjatet om att Laila skall avgå är så tröttsamt, särskilt som det är folk som aldrig röstat på henne nånsin som tjafsar.

Kajsa: helt rätt!
Hennes spirit, att ta sig tillbaka efter skadan och sen ta guld.
Bättre blir det inte, hon är vår största idrottare just nu, skulle jag säga.

Har lånat en bok om lyckan. Vad tror ni om det?

05 december 2005

Sonen kollar på American Dad, medan hans svenske farsa sitter här och skriver. Vi tog junkfood idag. Han gillar det, jag med, fast det är onyttigt och så. Just idag kan jag leva med det för jag har svävat på moln över att jag var så duktig och gick på spinning idag. Det är ju fan, jag vet hur gott det gör mig att motionera och hur glad jag blir.

Nu precis var jag så ute och köpte bröd och såg för tredje dan i rad rubrikerna om Micke Dubois olyckliga död.
Jag har bestämt mig för att jag tycker publiciteten är ok.
Det kan inte skada att se att olyckan kan drabba alla och att det som utåt ser ut som framgång kan ha en mörkare baksida.
Alla som har anhöriga som varit där eller nästan där kan nog stärkas av det. Man kan bli sjuk, det kan finnas hjälp, men ibland är det inte nog. Stackars Micke D:s ex, vilken jävla börda att gå med. Måtte hon ha ettt starkt nätverk och/eller få bra hjälp.

Ännu en gång har jag fått bekräftat att tidigare nära vänner tagit ställning för mitt ex. Det är sorgligt, men det finns ju sex miljarder andra människor på jorden.

Dottern verkar ha flyttat till Stockholm permanent. Så bra att hon lever sitt liv igen. nu väntar vi bara på att hon skall hitta sin grej, det hon vill syssla med.

04 december 2005

Jagar

Jag jagar ett annat liv.
Helst hade jag velat att någon kom och sa till mig att så och så ska du göra. Men eftersom gud nog inte finns och eftersom jag har dåliga erfarenheter av människors vägledning måste jag finna ut själv. Bokcirkeln idag var en välkommen paus från mitt liv. Alla där har inte heller alltid mått så bra och lyckats med allt. men dom har kommit igen på ett eller annat sätt. Då tror jag också att jag gör det.

Har fått för mig att om jag söker (a) kommer jag att hitta (b) som är bra för mig.

Alla i bokcirkeln tyckte som jag om affären med Laila och tsunamin. Och Sri lanka och Aceh, ingen tycks bry sig.
Nu handlar allt bara om varför svenskarna inte kom hem snabbare. Man får intrycket att vissa tror att många kunde överlevt med en annan svensk regering.

Vännen och jag har haft en trevlig helg, även om min kris ställer till en del för oss också.

Nu är det midnatt. Detta är mer min tid än morgonen. Och ändå är det ljus jag saknar.

02 december 2005

Hemma i stan.

Läste i Ystads allehanda om en kvinna som nu hade lämnat Malmö, efter att för åttonde gången ha fått sin cykel stulen.
Sicken otur.
Jag har bott här sedan augusti 1983 och bara fått cyklen stulen en enda gång. Ja, i städer kan man få cykeln stulen, för där finns människor.
I en stad som Malmö finns också alla de som inte kan låna pengar för att köpa en hästgård eller en röd liten stuga på landet.
Några av oss stjäl, det är sant, men man får ta det onda med det goda. Att jag nästan alltid är i städer när jag reser, att jag bara kan tänka mig att bo i en stad är just för att här finns människor.
Och människor är intressantare än lavar och harar.
Hus är häftigare än träd.
Klart jag gärna tar en skogspromenad, men ingenting går upp mot att bli en del av stadsvimlet. Dofter, föremål, arkitektur och parker. Strandpromenader, restauranger, kaféer, affärer, museum.
Ja, jag är där jag vill vara.

01 december 2005

ABBA på hög volym

...men det blir allt bara värre av. Nostalgin är som en cancersvulst värre än något pastor Green nånsin kan drömma kinky mardrömmar om. Om jag har problem med att orka med nuet, varför i helvete då stryka under skiten med minnen från sjuttiotalet?

Är det nån som har ett framtidskoncept att skänka mig, tro?

Det privata är politiskt och därmed är också det politiska privat. Alltså skall jag inte ägna min och herr 14:s tid tillsammans åt att tjafsa om läxor och allt det han borde vara i sin skola. Läxor är klassklyftor.
Läxor gör vinnarnas barn till vinnare och mina barn till losers.

Nu är det bestämt, jag skippar föräldraföreningen. Det får bli som det kan på den skolan. Jag får rädda min egen unge och mig självförst, tvärtemot mina höga ideal.

Knowing me, knowing you It`s the best I can do
Jag har legat gott och väl en timme i badkaret och läst Jeffrey Euginedes bok "Middlesex" och druckit kaffe. Fotbollsonen ringde och sa att cupen inte alls är på lördag, utan den sjuttonde. Så bra då. Boken är inget särskilt, inte hittils i alla fall och jag har ändå hunnit halvvägs igenom. Vi ska diskutera den på bokcirkeln på söndag, så det gäller att jag inte bara hinner läsa, utan också att jag reflekterar över boken. Den androgyna huvudpersonen till trots, så känns boken som en släktkrönika som man läst förr. 635 sidor kunde säkert redigerats ner till 400, i alla fall. Språket är inte så orginellt och vissa fackidiotiska utsvävningar är lite smålustiga, men inte mer.

Har inte motionerat, utan tänker gå och handla choklad. Tycker att Göran Persson var smakfullt ödmjuk på presskonferensen, fast jag inte alls tycker att det var hans fel att beredskapen var mindre god när katastrofen ägde rum.

Tycker att det är lite märkligt att folk som reser utomlands för att leva billigt för en tid i ett fattigare land, ropar efter pappa svenska staten när katastrofen kommer.

Dom som bryr sig

Två pedagoger stod på gården till sonens dagis och frågade mig direkt hur det stod till när jag kom dit.
"Om du vill kan du komma hit nån halv dag eller när du vill och dricka kaffe med oss och så där", sa den ena.
Det värmer, när folk bryr sig, fast dom inte måste.
I vårt samhälle kan man ju lugnt räkna med att stat och kommun ser till så att man bor (nåja) och inte svälter.
Men, bry sig, det måste vanliga människor göra och det är ju verkligen växlande molntäcke på den fronten, om man säger så.
Från och med nu skall jag bara räkna dom som bryr sig mer än dom måste.
Dom som säger snälla saker och erbjuder utan att vilja ha nåt för det.

parkens ljus? (2)

Det kanske är löjligt nu. Rätt många som läser här vet vad jag heter och ni som inte vet, kan ta reda på mitt namn på sju röda sekunder. Fyra barn, aktivt grön, Värnhem, Malmö, det finns bara en.

Och parkens ljus är det ju inte precis längre så mycket med, när jag för en tid eller för evigt lämnat mitt arbete med ungarna i parken.

Men det får fortsätta så här.

Några av de bloggar jag läser varje dag har pausat för en tid. Öppenhet kostar energi. Bloggandet tar tid och man kan kanske tycka att man skall använda den tiden till annat. Men för mig är det bra att skriva ner och spalta upp. Somligt är jag tydlig med, men något håller jag för mig själv. Jag vet inte riktigt hur eller varför det blir som det blir. Bloggen drar iväg lite som den vill, känns det som.

29 november 2005

Mörkret är ett helvete.

När jag kliver av tåget från Ystad och vännen är det svart och kallt. Förstår så väl varför helvetet ibland beskrivs som det eviga mörkret. Mörkret är ett helvete också för mig.
Hemma i lägenheten stod TV:n på och det var tänt både här och där. Då vet jag att herr 14 varit här efter skolan och hämtat sina grejor. Särskilt som det är femman som är på. Jag tittar bara på femman när det är fotboll, men sonen följer alla mjliga serier. I småungarnas rum lyser julstjärnan med sitt orangea sken. Jag har precis städat i herr 14:s garderob fast han borde göra det själv. Curling, kanske, men jag saäger som Lars H Gustafsson: bättre med lite curling än med föräldrar som inte bryr sig. I morgon hade jag tänkt att softa först och springa sen, men istället kommer en astmatisk sjuåring hit.
Måtte han bli frisk till helgen och cupen.
Det skulle krossa hans hjärta att inte kunnna vara med.

27 november 2005

Satt på McD med ungarna och gruvade mig för att jag skulle lämna dom två timmar senare. Så dumt att inte passa på att vara med dom istället. Det känns som typiskt mig. Min vän sa att jag ändå är ganska bra på att inte ta ut olyckor i förskott. Och nu då, när mamman hämtat. Jo, nu ska jag sätta på bra musik, tända ljus, lägga mig i badet och läsa. Göra sånt man inte kan göra annars. Disken kan vänta. Äldstesonen säger att han kommer ikväll, men vi får väl se då.
Ikväll kommer "About a boy".
Det är en bra film.

Jul som i sångerna.

Jag tror att man som separerad förälder skall bygga upp sina trafitioner och riter med ungarna, utan att snegla mot Fanny och Alexander eller mamma och pappa eller så. Läste om en familj som alltid gick på McD på julafton. I sak förfärligt, men nånting eget som man stod för.. Gör man det (bygger upp nåt eget) så kan man inte få samma ångest. Och vi som är sep med barn firar ofrånkomligen minst varannan jul utan dem. De jularna får vi göra nåt vuxet.
Eller så få man komma hit.
Till mig och morsan, ungarna och min vän.
Skall vi säga klockan 3?

26 november 2005

Julstjärna

Köpte en julstjärna, kom ihåg glödlmpa också och satte igång och monterade ihop min lilla stjärna (som inte var gyllene, utan kopparfärgad). Allt för ungarnas skull. Lite normalt vill man ju ändå att dom ska haSjälv avskyr jag att julpynta. Jag tror inte på gud och inte på julen heller, förutom julmaten som jag bara älskar. Däremot tror jag på att vara tillsammans med människor jag gillar och även att ge nån liten present. Sen kan man kalla det jul eller vad man vill.
Pepparkakor tror jag också på (frukost i morgon, kanske?) och julmust, som är den godaste läsken av alla.

Småungarna fick en ficklampa var; det är något av en barnslig rättighet att ha ficklampa. helst under täcket efter läggdags eller i en koja som man bygger mitt i vardagsrummet.

Minstesonen fick bestämma mat idag och då blev det chili com carne med potatis. Han förklarade ingående hur han skulle peta in salt i potatisarna. Inte för att jag förstod, men ändå.

Orkar mer idag, är utsövd.
Jag minns hur jag drog barnvagnen genom snö, slask och grus.
Ibland trängde kylan in så att ben och märg nästan stelnade till is.
Men mest var det trevligt. Vi köpte bröd, honung och blöjor.
Vi softade, som man skulle säga med dagens språkbruk. 24 år, föräldraledig med en liten dotter, när alla gamla kompisar fortfarande satt på krogen eller reste jorden runt.

Jag undrar om jag någonsin haft en så lycklig tid som då.

Jo, det skulle väl vara slutet på gymnasietiden och sommaren 1994, då.

Det jag alltid minns är leendet som charmade alla som såg henne.
Det känns så jävla längesen, för det är längesen.
Min farsa levde fortfarande och Ted Gärdestad och Jakob Dahlin.

När lillebror föddes var den tiden förbi, men han var lika älskad och välkommen, jättebabyn som vägde 5,5 kilo.

Att det skulle bli så jävla svårt att vara förälder, man, människa, pedagog och upprätthålla värdighet och självrespekt kunde jag inte ana då.

Två gånger har jag fått berätta för gråtande barn att mamma och pappa inte längre skall leva ihop.

Men allt det där var utanför min sinnevärld och mitt tänkande när jag gick in på ICA och använde vagnens underrede som kundkorg fast det var förbjudet. Jag blir aldrig mer 24 och dottern är redan vuxen.

Men en dag skall vi le igen.

25 november 2005

Usch, det enda jag vill är att någon kommer och säger att allt skall bli bra igen. Men hur och när, fan, blir det bra igen.
Min nedstämdhet i kombination med exets press och äldstesonens koncentrationsstörningar blir bara för mycket.
Kanske är det inte så farligt.
Kanske är jag bara alltför trött.

Jo, man skall softa, det ska man

När man inte alltid har barnen hos sig, så får man för sig att det måste hittas på så roliga saker hela tiden.
Men så är det ju inte, det måste jag fatta.
Gör några pannkakor och låt ungarna drick läsk, så är det fest.
Om inte exet ringer mitt i och insisterar på att få prata med barnen
("nej vi sitter och äter nu, kan du ringa senare?
"Nej jag vill prata med honom nu!"), fast det är mitt i pannkakspartyt, för då blir det aningen kaotiskt.
Kaotiskt är vad det är i lägenheten här och nu. Fyraåringens penslar, färger, vatten och färdiga konstverk ligger mitt på golvet i vardagsrummet. Stora sonens sladdar, kontroller och PS2-spel ligger lite här och där. men tvätten har jag minsan sorterat och lagt in.
Utom vissa stumpor som jag inte lyckats para ihop.
Vår ordförande (som tagit över mina träningar) ringer och säger att sjuåringen är en riktig Håkan Mild, fast bra i mål också.

Nu måste jag koka lite kaffe, annars somnar jag över tangentbordet.
Lite vin vore gott.

Och senare ikväll, FCZ!

Man ska softa, det ska man
På fyraåringens dagis har man hittat resistenta staffylokocker, så smittskydd säger att vi skall ha ungarna hemma tills vi vet att de är friska och det har vi. Exet erbjöd sig generöst att hämta sjuåringen och lämna av honom i skolan en knapp km bort. jag borde fattat att det fanns ett aber. Tio minuter innan min klocka skulle väcka mig ringer telefonen. "Va, är ni inte uppe än, ja, då förstår jag att ni brukar komma försent!" - hörs det i andra änden av linjen. Klockan tio i sju och sonen börjar alltså 8.20 och skall bli ditskjutsad per cykel. "Jag kommer tjugo i åtta, då kan du skicka ner honom!". Exet vill alltså låta påskina att hon dels behöver 4o minuter för att skjutsa ungen en kilometer per cykel och att jag inte kan se till att han klär sig, äter frukost och borstar på samma tid. Dear me, så grälsjuk man kan vara. Trams.
Nästa gång tackar jag nej till hennes hjälp.

Men frukost ensam med sjuåringen, så underbart.
Han kan minst fem av elitserielagen och tillsammans kom vi på alla utom Luleå, som vi fick kolla upp i tidningen.
Han är den allvarligaste av dem, men samtidigt den ende av dem som verkligen idrottar.

24 november 2005

Jobbtest

Gjorde ett jobbtest på nätet.

Reseledare!

Min framtid skall alltså bestå av välkomstdrinkar och transfers och jag skall bo i ett kyffe på baksidan av ett hotell intill en bullrig restaurnag på mallis och tjäna typ 25 kronor i veckan.

Jag kanske borde skrivit dit min ålder också. Undrar vad resultatet då hade blivit. Bingovärdinna, kanske?

Farsan är död.

Jag tog den sista bilden på honom.
Han står längst ut på piren i Funchal, Madeira och vinden rör om i det tunna håret. Några få veckor senare var han död. Hans död var lika dramatisk som hans liv var odramatiskt; med ett brak föll han ner på golvet i köket efter joggingturen.
Syrran satt inne i vardagsrummet och väntade på att få höra honom svära ve och förbannelse, men det kom inte något mer ord.
Aldrig mer.
Å, det är så mycket jag hade velat snacka med honom om. Kommunismens sammanbrott, Bruce Springsteen, livsval.
Hans minnen från hela världen, när han på femtiotalet som tonåring gick på sjön och såg kolonialism, apartheid, men också musiken i New Orleans och i San Francisco.
Kanske hade han kunnat lära herr fjorton att segla, kanske hade han och sjuåringen kickat boll och tränat dribblingar.
Han hade säkert satt min minste på axlarna och promenerat ut i parken.

Mina ståndpunkter och val fattade han inte alltid.
Han tyckte att min generation var lyxlirare på många sätt och vis.
Vi hade det svårt med varandra under några år, det skall inte ljugas bort, men såsmåningom kom vi varandra nära igen.
Jag förändrades, men det gjorde han med.
När han i mitten av åttiotalet åter reste till sitt kära USA, som kom han tillbaka utan illusioner.
"Det fanns soppköer också", var hans kommentar.

Han var inte den sortens 40-talist.

Han stod till höger om mitten politiskt och under en tid identifierade han sig som moderat, men jag skulle nog snarast kalla honom socialliberal. Han gillade dagis och bejakade starkt mitt yrkesval - det hade man kanske inte trott.


Om jag skall överleva honom, så får jag försöka sköta mig i sex år till.

23 november 2005

Virus i systemet

Just det.
Det är nåt slags virus som kör runt i mitt system när jag skall skriva blogg, vilket gör att jag hamnar här eller där eller på någon helt annan plats än dit jag tänkt att resa med orden.

Nu kom jag av mig helt,dessutom, eftersom mitt ex ringde för att ännu en gång berätta vilken dålig människa jag är.

Ja, jag är en dålig människa. Jag är sjuk, orkar inte ett skit och har pissdåligt samvete över både det ena och andra i livet, som jag skrivit om förr på bloggen.

Men mitt ex hade tyckt det även om min självbild hade varit bilden av moder Teresa eller Jesus själv, eller så.

På något sätt måste separationen legitimeras och det är lättare att säga att den andre är så dålig, än att medge att det fanns kärlek, men den tog slut. Det kom inget virus i kärlekssystemet, det var mer batterierna som slutade funka. Och så kan det gå, det är inte hela världen. Det är ingens fel, man kan spekulera i frågan om det hade kunnat göras annorlunda, men det som var, är inte.

Däremot har jag tänkt att bli frisk igen.

Om någon nominerar mig till någon lista inför valet lovar jag att tänka på saken. Annars får jag utgå från att min tid i politiken har varit.

22 november 2005

Idag

Sonen, herr 14, sitter och spelar ett bilspel på sin playstation.
Snart skall vi äta frukost och sen skall jag gå och träna och han måste gå till skolan och hämta böcker, för han ligger efter med alllt möjligt. Efter vadå, kan man fråga, men det gör jag inte just idag.
Fick föräldraföreningens protokoll.
Det är så mycket jag inte gillar på den skolan.
Man samarbetar med svenska kyrkan som om man vore en religiös friskola, man ordnar baler som befäster gamla könsroller - eller rättare sagt skapar nya - amerikanska.
Man nivågrupperar, så att de barn som lyckas i skolan bara träffar andra lyckade barn och föser in bokstavsbarn, dyslektikter och analfabeter i ett rum för sig (hårddraget).
Antingen får jag engagera mig hårdare, eller så får jag lägga av helt.

Måste också befria mig från mitt ex. Hennes totala dominans över mig var en stark anledning till vår separation. Vad jag gjorde och inte gjorde hade mer att göra med vad hon skulle tycka än vad som faktiskt är rätt. Och när jag så flyttat hit trodde jag att den tiden var över, eftersom jag faktiskt gick med på att tog tog mer tid med ungarna och barnbidrag och ansvar.
Men det var inte nog.
Varje gång småungarna varit här, så kommer det pikar och kritik om stort och smått.
Och jag anpassar mig.
Nu får det vara slut med det.
Från och med idag bestämmer jag själv.

21 november 2005

Möte i Höör

I en test blev jag japansk mat, i en annan blev jag Lena Ph. Man hittar då både det ena och andra på nätet.
Det börjar bli kväll nu, men för åtta timmar sedan var det fortfarande morgon. Då vaknade jag själv i lägenheten och gick upp, fast försent och skyndade mig till tåget. Trött som bara den. Tåget till Höör och möte hela dagen. Möte med Skånetrafikens styrelse, som alltid kombinerat med en tilllfällig praoplats i arvodes- och privilegievärlden. Missförstå inte. Det flesta förtroendevalda är trevliga, empatiska och snälla, men man blir lite vad man äter. Är man van vid att arvoderas och att åka förstaklass, så är man. Och man vänjer sig fort. Det är lite därför jag tycker att de grönas regel om att man bara skall få sitta en begränsad period är bra.

För livet där uppe bland de politiska molnen är liksom - vad ska jag säga - en annan värld. Man fattar liksom inte att rätt många har ganska trista liv och kasst med pengar och fula billliga kläder. Man menar inte illa, man tänker bara inte på det.

Idag var jag som sagt trött som tomten på annandag jul, det blir så när man inte sover ordentligt. Ändå deltog jag med liv och lust i diskussioner och samtal om reklamen på bussarna och inköp av nya tåg.
Jag påverkar, jag blir lyssnad på.

Bra va?

Nu har sonen hyrt hitch...eller mitch eller vad den heter och jag har hyrt Gegen die Wand. Kvällen är räddad.

Gråt inga tårar

Å, dom gör reklam för Green Day i TV. Så härlig musik. Så mycket denna sommaren, den som nu försvunnit i frost och rödnypna kinder. Till min syster gjorde jag en skiva som gåbortpresent, när jag våldgästade henne i torsdags. Inte Green Day, men däremot "Gråt inga tårar" med Thorleifs och Michael Jacksons allra första singel och andra minnen och några låtar som faktiskt är bra på riktigt. "Browneyed girl" med Van Morrison, med fördjupar jag mig i det ämnet igen, så är det jag som gråter tårar. och menar något med det. Ändå.

Min syster säger att man inte skall försöka få en diagnos med mindre än att man vet vad man vill med det. Vad jag vill, tja, jag vill veta det jag kan veta om mig själv. Maximal självkännedom. Eller?

Satt en stor del av dagen på möte i Höör. Återkommer till det senare ikväll.

20 november 2005

Hemma igen

I Göteborg var det kallt, men härligt. Det blev ishockey, men inget konstmuséum, kramar och varma tröjor och ljust öl, mörkt öl och kärlek på alla sätt och vis.

Nu, här hemma är allt som vanligt, på gott och ont. På datorbordet ser jag ringar efter kaffemuggar och det har kommit räkningar och snigelspam i brevlådan. Några mail och snälla kommentarer på bloggen.

Varför räcker inte det jag har?

17 november 2005

Det är Anna Wahlgrens artikel i aftonbladet som är barnmisshandel.
Hur länge ska den kvinnan få härja oemotsagd?

Syrran

Syrran messar att jag ska ta på mig en varn tröja, för i Göteborg är det kallt. Det säger lite om min kära syster. Alltid vill hon ta hand om oss se till att vi har det bra. Storasyster ut i fingerspetsarna. Trots att jag har fyra ungar och bott hemifrån sen jag var 17 år, så är det så. Min syster är en person att se på när jag vill ha perspektiv. Hon har mist ett barn, det enda hon fick och har flyttat runt, prövat olika yrken, bostadsorter och relationer och så där. Det känns som hon står relativt stadigt nu, men det trodde hon nog om mig också, efter sommarens varma singel-eufori, så man vet ju inte.

La familia, ja, herregud, den är grunden och ursprunget, men ibland sitter den som en betongklump om fötterna som vill dra ner en i djupet.

Mitt i natten.

Istället för att sova, sitter jag här med ögonen nästa ända inne i skärmen. Jo, jag vet att jag skrev att jag var så trött och det var jag, men nu är jag pigg som en pelikan.
Får väl sova på bussen i morgon.
Bussbiljetten kostade - hör och häpna - 99 kronor. Normalpriset är 245, ibland kostar det 188,men, dear me, 99 kronor.
Och ingen platsbokning.
Nu säger väl nån att jag borde åkt med SJ i alla fall, därför att tåg är bättre för miljön och swebus är utlandsägt och SJ statligt.
Ja, jag hade hellre åkt tåg.
Men jag är sjukskriven och snart pank och kan tyvärr inte vara den där tjusiga krav-korrekta personen jag vill vara just nu.
Och vad SJ anbelangar, så kan dom stänga sin butik.
Maken till höga priser och kass service får man leta efter.
Låt länstrafikbolagen ta över trafiken på västkustbanan, eller släpp in kommersiella aktörer på spåren.
Det skulle inte störa mig det minsta.

I Göteborg skall jag strosa runt och kanske gå på konstmuséet.
Liseberg har julöppet och kanske är det ishockey nån av dagarna.

Blogga lär jag inte hinna.

16 november 2005

Skriver lite koko idag.

Resonemanget om privat/personligt/offentligt nedan blev dessvärre ofrivilligt komiskt. Det jag menar är att det är mycket litet i mitt liv som behöver hemlighållas och att jag försöker vara densamme vart jag går. Proffsigheten på arbetet sitter inte i någon mask, utan i arbetsuppgifterna jag utför (när jag är frisk och kan utföra dem, vill säga). Annars tycker pedagogen, fackombudet, politikern, tränaren, pappan och mannen ungefär likadant om saker och ting och ser ungefär likadana ut.
Promenerade hela vägen härifrån och till jobbet.
Jag ville hämta mina springskor, mina snygga och sköna asics.
Det tog sin lilla tid och det var inte utan att jag kände ett kors skava mot axeln. Man vadar genom hav av löv, det känns som om man gick i cornflakes och mjölk och det luktar förruttnelse, nedbrytning.
Väl framme på jobbet, fick jag en stor kram av nya Maria, så typiskt att det just var hon.
Så rak och tydlig.
Andra satt generade och visste inte vad de skulle säga, eller så var dom inte intresserade.
Det kan vara hur det vill.

Hämtade småkillarna och vi gick till biblioteket, fikade, lånade böcker. Biblioteket är varmt, ljust och underbart.
Bibliotek är höjden av kultur och välfärd och jag bara älskar det.

Jag är trött, så trött och ni mina läsare är trötta på att höra mig klaga, men i morgon åker jag till Göteborg, jo, det blev så.

Funderade lite på privat och personligt. Ali Esbati skriver i sin tråkiga (ska jag säga) blogg att han aldrig är privat, men däremot personlig. Skulle det privata vara hemligt eller farligt?
Kan man överhuvudtaget stryka ut det privata ur sitt offentliga ?

Nej, jag är den jag är vart jag än går och vad jag än gör.
Kanske är det fel.
Jag vet att jag hoppar i galen tunna (heter det så) när jag nästan spyr på alla duktiga barn till lyckade föräldrar som gör allting rätt och alltid lyckas med allt (som det verkar för mig).

Jag har egentligen ingen anledning att vara avundsjuk, jag vill ju hur som helst inte ha några andra ungar än dom jag har.

Det är bara så trist att ha en unge som mår skit och aldrig blir bra, en unge som snurrar till det för sig och dessutom, ja dessutom tror jag att det är mina kassa gener som orsakar det.

Val i Danmark

Sitter och kollar på den danska valvakan (kommunalval). Sossarna vinner i Köpenhamn och Århus, medan Venstre vinner på landsbygden. Det verkar som om Danmark i politisk mening består av Göteborg, Malmö och hundra nyanser av Sjöbo. Är det landet verkligen bara en halvtimme bort?

Tore har Aspergers syndrom

Jag visste att det var något.
Det enda jag har haft lite svårt för i min nya favvo-serie FCZ, är att man i någon mån har drivit med Tore. Nu går han ut i expressen och säger att han har Aspergers syndrom. Strongt av honom att fixa att vara med i den serien med dom förutsättningarna, men märkligt att Hysén och kamraterna inte fattar att det inte är nåt att göra sig rolig över.
För dom som inte vet vad aspergers är, kan jag berätta att det är en lättare syndrom inom autism-spektrat.

15 november 2005

Vinden slet i håret

Javisst, det blev en promenad längs havet, vindet slet i håret och piskade ansiktet. Sen tog hon mig til sin favoritplats på jorden vid Ravlunda skjutfält strax norr om Haväng. Aaaa, det är terapi för en själ på knä, stora kullar och fält och sanddyner och vind.

Fotbollsgalan var tråkig utan divorna, men jag håller på Malin Moström, det gör jag alltid.

Tror inte ett dugg på att kravallerna från Frankrike kommer att sprida sig hit, det är bara retorik. Sverige kan bättre än Frankrike.

Ångest verkar vara min arvedel med.

14 november 2005

Skiter i det!

Jag skiter i att träna idag. Softar här hemma under förmiddagen och tar tåget till Ystad klockan 12.15. Tar med en termos kaffe och går en sväng längs havet, tills min vän har tid med mig. Njuter så länge det går (det ska ju bli storm).

13 november 2005

Kaffe och choklad

Jag ska tappa upp ett bad.
Jag ska brygga kaffe och äta choklad.
Jag ska lägga mig i sonens säng och läsa nån enkel bok.
Jag ska göra det däe som jag inte kan göra när ungarna är här. Eventuellt ska jag stänga telefonen så att exet inte kan ringa och klaga (hon hittar allltid nåt att klaga på).
I morgon ska jag åka till Ystad och låta vinden piska mig i ansiktet ute vis Sandskogen.
Det ska jag göra.
En ny vecka har börjat.

13 november

Idag är det 11 år sedan Sverige röstade ja...nej, höll jag på att skriva...till EU. Jag röstade naturligtvis nej. För mig var det självklart att rösta så.
I den miljö jag befann mig gjorde alla likadant. Det tog flera år innan jag fattade att jag det var ett ställningstagande jag gjort av ren slentrian.
Det var först i samband med kampanjen inför EMU-omröstningen som jag fattade att mina värderingar faktiskt med nödvändighet ledde fram till ett ja. Jag minns det så väl. Jag hade varit på fotboll på stadion och när jag skulle ta min cykel hade någon kilat fast ett flygblad om nej till EMU på pakethållaren. Jag läste det och såg orimligheterna, hur det helt enkelt inte hängde ihop. För mig, alltså, andra ser det förstås annorlunda.
Först då började jag läsa på de olika sidornas syn på saken och tog ställning.

Fy, det är skitjobbigt att tänka själv hela tiden och fråga sig vad man egentligen tycker och vill i livet.
Det märker jag nu när så mycket har fallit.
Vad vill jag, vart ska jag ta vägen?

Men nu får det vara slut med slentrian och falska självbilder.

12 november 2005

Jobb!

Mitt parti säger att synen på arbete skall ändras, att man inte är det man jobbar med. Det stämmer bara delvis, tycker jag. För mig har arbetet med att bygga upp och utveckla uteförskolan varit en stor del av min identitet. Parkens ljus, ni vet. Nu när jag för ögonblicket inte kan jobba alls och definitivt behöver ta steget därifrån, så är det en oerhörd förändring. Det är förstås spännande att se vad vad jag bestämmer mig för, men stort är det och viktigt.
Nästan i höjd med separationerna, faktiskt.
Och lika, nej inte tomt, utan snurrigt.

11 november 2005

FCZ

Så helt obetalbart. Men när FCZ skulle få lära sig sambafotboll och man fick se exempel på dribblingar, så reste sig både fyraåringen och sjuåringen upp och började dribbla istället.
Visst är det rätt?
I själva serien är död dött lopp mellan lyteskomik och seriös fotbollsträning. Hysén är sådär som han alltid är, tuff, men med ett gott hjärta. Han lär vara GAIS dyraste värvning nånsin och då var det ändå mot slutet av karriären.
När småpojkarna spelar fotboll i lägenheten slutar det alltid med att någon gråter. Om äldstebror är med så går det ännu fortare, eftersom han ibland glömmer åldersskillnaden.

Fredag kväll.

Nu är alla tre pojkarna i köket för att göra fruktsallad och servera detta med glass och chokladsås. Jag lovar dyrt och heligt att INTE ha några synpunkter på hur köket ser ut efteråt. Sen skall vi se FCZ.
Jag har serverat mig ett glas vin.

Fyraåringen hemma.

Att ha fyraåringen hemma en dag är lite av att tacka ja till en inbjudan till en annan värld. Olof Palmes röst hörs i radion. Då säger fyraåringen: "Du, det är nog vår farfar, jag tyckte att han sa vårt efternamn". Till saken hör att farfar är död sedan länge, men det är ju för all del Palme också.

Jag tillhör inte dem som tycker att barnen skall vara hemma så mycket det går. Dagis är bra och viktigt och tillför liksom grundskolan saker som sonen inte får i hemmet. Sonen och jag förde ett resonemang om vad han skulle missa i förskolan, om han inte gick dit och hade han velat gå hade han fått. Däremot får han förstås inte vara hemma bara för att han vill det nån morgon, sån är inte världen och det är tyvärr lika bra att lära sig det tidigt.

Det gör fortfarande ont i bröstet, men jag lever.

Nu frågar fyraåringen om jag inte "har bytt stil".
Jag undrar vad han menar med det.

10 november 2005

Brown eyed girl

En ung Van the man sjunger och jag tänker mig bort och minns en liten brunögd flicka som springer i gröngräset med ett leende på läpparna. Eller så sitter hon för första gången i en gunga i stadsparken i Örebro och skrattar med hela ansiktet. Nä, jag vet att hon inte kan vara liten alltid och jag gillar att hon är vuxen och att jag kan sitta och diskutera musik, litteratur och politik med henne emellanåt.

Men varför i helvete blir hon inte bra och varför kan jag inte blåsa bort hennes onda?

På väg till doktorn.

Jag är så nervös så jag tror jag skall spy. Det känns som liv och död.

09 november 2005

Bio!

Vi skulle se på film, så jag hade skaffat hem "Coach Carter", som väl handlar om en baskettränare (tror det i alla fall).
Men, vafan, tänkte jag och sa till herr fjorton att gå in på datorn och boka plats på nån biofilm istället.
Bio, lite vardagsfest, sådär.
Ångesten hamrade i bröstet, men vi gick dit ändå.
Det är så lätt.
Bara Kungsgatan ner i drivorna av löv och in i Filmstaden.
Det står en stank av popkorn, men vi har alltid godis med oss.
Filmen var en långsökt historia om ett försvunnet barn på ett flygplan och intriger och komplotter, men det gjorde inget.
Det är att vi går dit som är viktigt. Att vi gör saker tillsammans.
En gång var herr fjorton själv ett försvunnet barn på en flygplats. det var på Kastrup och han (då, fyra!) och jag och dottern skulle till Tunisien.
Borta var han och samtidigt annonserades sista utrop mot Tokyo och jag tänkte att, fan, min unge är med på det planet.
Men, nej det var han inte.
Han kom gråtande i famnen på en SAS-kapten, tillbaka till mig den gången också.

I morgon skall jag till doktorn och sen hämta småkillarna.

Dottern har sagt att hon skall komma, men vi får väl se hur det blir med det.

Det finns en sång

Det finns en sång med ett sextiotalsband från Liverpool som har det fåniga namnet "Gerry and the Pacemakers", som kanske har popvärldens mest hoppfulla text. Så ocoolt och halvreligiöst, men när jag hör låten så känns det verkligen som om jag inte är så ensam som man ibland förleds att tro. Sången bär också minnen från den sommar då allting vändes upp och ner och in och ut och jag var euforisk och glad, innan novembers mörker drog ner mig i sin djuphavsgrav.

You´ll never walk alone.

Inte du heller, min vän, oavsertt vad som händer.

08 november 2005

Nästa vecka - om jag inte blir tvungen att gå tillbaka till arbetet - så skulle jag vilja resa nånstans. Helst till England eller Afrika eller så, men Göteborg hade räckt bra det också. Fast jag skall ju ha småkillarna här nästa onsdag, kom jag på, så det blir väl inget av med det. Och sen har jag ju inga pengar heller. Min vän får laga kreolsk gryta till mig i stället, så kan vi låtsas att vi är i Louisiana pre-Katrina.

Tryck över bröstet, precis som jag hade före separationen och som undersöktes noga på vårdcentralen, men som inte var nånting.

Jag kan laga varma äpplen med kanel och nötfyllning precis som Tina gjorde på TV.

Men först en barnhelg.
Han fixade så att den bärbara telefonen som jag köpte på Clas Ohlson äntligen funkar. Sen somnade jag framför TV:n när han skulle visa sin Chelsea-DVD, men han sa att det inte gjorde något.
Älskade unge!

Incomplete

Om han bara koncentrerar sig och kommer i tid med böcker, pennor och allt annat med sig så ska det gå vägen.
Om han gör lite mer på lektionerna och fokuserar på sina uppgifter så blir det nog bra.
Han satt där, trött efter sin resa från England och jag undrar hur mycket han tog till sig. Han skrev snällt på åtgärdsprogram och vad det nu var, men det är tveksamt vilken effekt det har. Struktur, tydlighet och välvilja skall göra honom till en godkänd elev.
Men, motivationen då, vill man fråga.
Vad kan man åstadkomma, när man inte ser meningen med sakerna?

Egentligen är han ju tillräckligt smart, säger läraren välvilligt.

Så, vadå, då fixar det väl sig ändå nångång nånstans, tänker man lite rebelliskt.

Och ungen sitter där på Simpsons och tittar och radion spelar "Incomplete"

Jag

Den här bloggen skulle bli den coola singelfarsans tankar om livet och politiken, men vad blev det.
Ja, inte det i alla fall.
Idag skall jag träffa dottern klockan tio.
Herr fjorton kommer hit med sina nya Chelsea-prylar och sin glädje i eftermiddag och så skall vi gå på utvecklingssamtal (inte lika glatt, det).
I morgon skall jag tvätta och på torsdag skulle jag på ett möte, som jag med all sannolikhet skippar. Samma dag är det också dags för läkarbesök och för de små barnen att komma hit.
Och sen är det helg.

Jag vet att jag kan vara hemma med gott samvete, ändå känns det helt fel. Jag är skiträdd för att läkaren skall säga till mig att börja arbeta igen, för det orkar jag inte. Jag vet att det är mycket jag och självömkan nu.

07 november 2005

Den som står på sig får rätt.

Sjuåringen kom hit klockan åtta på morgonen. Dom hade studiedag och jag är ju ändå hemma. hans hosta ger inte med sig, så mor tyckte att vi skulle gå till vårdcentralen. Sagt och gjort, jag ringde för att få en tid. Det tar tid innan man kommer fram till vårdcentralens tidsbokning och när man väl gör det, så säger dom att sonen inte "tillhör" denna vårdcentral (som ligger 500 m bort) utan en annan nere vid Gustav Adolfs torg. "Bråka inte med mig, jag vet att vi har fritt vårdsökande" säger jag då och vips får jag en tid. Tur att jag vet det här om fritt vårdsökande, men vad händer med dem som inte vet eller inte talar svenska eller så?
Vet de styrande i region Skåne att personalen på vårdcentralen närmast blåljuger?

Samma sak händer i massa olika sammanhang. jag vet att jag kan få en remiss till utredning om eventuell bokstavdiagnos när jag skall till läkaren på torsdag, men tuff skit om jag inte visste det själv eller hade någon i min närhet som visste.

Samma sak märker jag när det handlat om ungarnas dagis eller skola, man måste veta och stå på sig. Man måste kunna myndigheternas eget språk och man kan inte räkna med att få rätt ens om man har rätt, utan kamp. Detta har antagligen dessutom blivit sju resor värre i och med valfrihetsrevolutionen, som den kallas och som ändå i grunden är nånting bra.
Och så finns det dom som säger att Sverige inte är ett klassamhälle.
Men det går ju att ändra på, eller hur?

06 november 2005

Blow it

Idrotten kan vara politisk på ett helt annat sätt än det jag skrev om i min blogg i torsdags kväll. I IFK Göteborg - den gamla sosseklubben - jobbar en moderat som heter Mats Persson som klubbdirektör. Det är typ samma sak som VD. Tydligen så håller denne man tillsammans med kassören Janne plånbok på med olika sorters trixande som går ut på att blåsa samhället på skattepengar. Alla anställda och spelare i IFK tiger som om dom vore delar av en maffiafamilj och inte medlemmar i den svenska idrottsrörelsen.
Det samhället som Janne P och moderat-Mats nu blåser på pengar är samma samhälle som år efter år öser in miljoner i IFK Göteborg på
olika sätt genom bidrag och förmåner.

Mitt tips till myndigheterna är attt införa regler som innebär att man i ett ryck kan dra in allt offentligt stöd till klubbar som smiter från skatten. Tro mig, dom skulle börja sköta sig asap.

Och till klubbarnas medlemmar som nu kliar sig i huvudet kan man väl lugnt säga: anställer ni moderater får ni räkna med att skattemoralen sjunker.
Jag tänker aldrig mer skälla på Liza Marklund, aldrig.

Läs det hon skriver idag i Expressen!

Min sjukdom är politisk, den med!

Så här är det. Jag har skithöga ideal om jämställdhet och om föräldraskap och arbetsmoral och jag vet inte allt. Men i vardagen är jag bara en förvirrad man som glömmer tider och platser och som helst vill sitta famför datorn eller läsa en bra bok.
Det går inte ihop och därför blir jag sjuk.

Kanske har jag nån neuropsykiatrisk diagnos också, men jag vet inte.
När det gäller dessa diagnoser så finns det ju folk med Eva Kärfve i spetsen (hon bor inte långt härifrån, förresten) som säger att ADHD och damp inte finns, utan är nått man drar till med i tider av nedskärningar för att biologisera och lägga över ansvaret på individen.
Jag vet verkligen inte vilket som är sant.

Varför är allting politik, Varför?

Vi hade hyrt film

Vi hade hyrt film som vi skule se, men istället satt vi och pratade hela kvällen. Man får passa på. Film kan vi se så mcket var och en för sig i våra respektive hem. Ljusen var tända och vi hade lagat god mat. Vi lyssnade på musik, vi gör alltid det. Jag hade gjort två skivor till henne som hon uppskattade. Jo, Blunt var med. Och Totta. Och Madonnas nya. Och Ebba Grön och mycket annat. Det var skitkallt, men vi gick ändå en promenad på lördag förmiddag. Fikade på Hartmans vid S:a Maria kyrka. Hon vet så mycket om livet, hon är så klok. Och jag är bara svag och sorglig, men hon gillar mig ändå.

03 november 2005

Idrott och politik.

Ledde mina pojkar 98 i ännu en träning. En pappa ställer upp som medledare, så som jag själv började en gång i tiden. Pappan pratar inte nån vidare bra svenska, men fotbollens språk är internationellt som kärlekens, och förresten har flera av "mina" killar samma modersmål som mannen.
Efter träningen hade vi ledarmöte.
Vi gick igenom olika frågor, kurser, turneringar, vårt första A-lag som börjar i div 7 i vår, men också vilka budskap vi sänder ut till spelare, föräldrar, motståndare och domare.
Det vi skall stå för är förvisso kamp, men också hög moral och ärlighet. Alla skall släppas in och ingen skall pekas ut i gruppen. Vi skall ha kul tillsammans och hjälpa varandra.

Att vara idrottsledare är verkligen en politisk handling. Några av mina tränarkollegor skulle fnysa om dom hörde det, men det är ändå så.

Magkänsla

Skrev en jättebra post om varför magkänslor inte är någon vidare bra grund för politiska ställningstaganden (apropå debatten om feminism och dagis i dn expressen och nu senast i radion), men den försvann tydligen i nåt kaos här på blogger.
Och nu gitter jag inte skriva om den. I lovelivet skall dock magkänslan vara allenarådande.
Det är regnigt här i Malmö idag och jag skall snart gå och träna.

02 november 2005

Debatt i spöregn

Skulle debattera våldet i skolan igår. Mitt eget fack, lärarförbundet, arrangerade debatten och jag var förstås inbjuden som representant för mitt parti. Det spöregnade ute och förutom jag var det två centerpartister, två folkpartister och en kille från v. S och m hade anmält att de skulle komma, men uteblev. Lärarförbundarna var kanske tio (det regnade, som sagt), så vi satte stolarna i en ring och snackade lite lösare istället. Lärarna har ofta en jävla arbetssituation. Omvärlden förväntar sig allt mer och man har infört ett betygssystem som innebär att alla skall ha minst det som på min tid kallades trea. Man verkar arbeta mer och mer målmedvetet mot mobbing, men ju mer man gör, desto mer ser man vad som behöver göras. Ju fler brott som anmäls, destå mer verkar det i allmänhetens ögon som om våldet i skolan ökar. Men ingen tycks egentligen veta vilket.

Lärarförbundet vill ha mer resurser till skolan så att man kan fortbilda sig bättre och ökad lärartäthet. Det är svårt att säga emot, men samtidigt får vi nog rikta resurser åt andra håll också och avlasta skolan från arbetsuppgifter som egentligen inte är deras. Bättre stöd till föräldrar som inte kan eller orkar, fler idrottshallar, fler fältisar och (tyvärr) fler poliser.

Och - förstås - se till att dagis finns för alla och håller hög kvalitet.
Huset måste ju byggas från början.

Fördelar med att gå hemma.

Jag har varit ledsen ända sen klockan tre, då jag gick hem från jobbet. Men, se på fan, nu börjar jag se fördelar med att få gå hemma (förutom det uppenbara i att få tillfälle att bli frisk).
Nummer ett är förstås mer tid med barnen.
Nummer två är att få sova längre på morgonen.
Nummer tre är att få lyssna på radion mer. Gärna P1, men också musik som t ex Madonnas nya eller James Blunt (ja, jag ääär en mes!).
Nummer fyra hade varit Sydsvenskan om jag inte glömt att betala prenumerationen, men tidningar finns ju på nätet.

Ja, det var väl det.

Att själv få välja när jag skall dricka kaffe och vad jag skall äta går väl också an.

Allt detta säger jag till mig själv, mest därför att jag har en sån oerhörd arbetsmoral och egentligen tycker att det är helt fel att leva på andra.

Nä, inget vidare.

Jag lyssnar på ABBA och mår skit. Idag tog jag min jacka, min tröja och åkte hem från jobbet i förtid. Och imorgon går jag inte ens dit. Nu är jag en av dom som belastar systemet, en av dom som ni får försörja.
Min ekonomi blir kass igen, men jag kommer att överleva.
Redan i nästa vecka skall jag träffa en läkare och det troliga är nog att jag får gå hemma en längre tid.

Min sjukdom?

Ja, vad vet jag, mer än att jag inte orkar .

Låt dom vara i fred.

Vem fan bryr sig om vem Persbrant skaffar barn med?

Låt dom vara ifred, deras liv verkar vara knepigt nog ändå!

Skall återkomma om mitt eget liv. DET är knepigt, det också.

01 november 2005

Det bara snurrar

Igår och idag har det bara snurrat runt. Skulle sätta mig ner och planera, men gick ut i barngruppen istället och överlät planeringstiden till min kollega. Jag som alltid sagt att jag kan hantera stress och att jag inte kommer at bli utbränd på jobbet. men det är så mycket som tar på mig. Bråk med exet, en unge som mår skit, en annan som inte pallar med skolan och tråkigt på jobbet. Jag har flera var och ett tungt vägande skäl att tycka synd om mig. Och så klantar jag till det. Blir av med nycklar, papper och glömmer tider och platser, fast jag skriver upp mer än nånsin. men det är inte synd om mig; jag har det bra. Jag är älskad och i någon mån aktad. Det måste vara november. Mörker och kallt regn.

Snygg dammsugare

Min nya dammsugare är snygg, men låter nåt helt förjävligt mycket.
Jag undrar också hur bra den suger, för det ligger kvar en hög med skit under den gröna byrån i hallen.
Eller så är det mina kassa gener som gör att jag inte lyckas få upp all skit från hallgolvet. Samma kassa gener som gör att jag förlägger nycklar och friskis & svettiskortet och så där. Det finns dom i min näehet som verkligen tycker att att jag borde utredas för detta. men de blir nog inte så. På något sätt måste man ju ändå ha respekt för sin personlighet, även om man naturligtvis vill träna bort vissa beteenden. Vad mer, jo, jag har blivit slightly dyslektisk på gamla dar. Bokstäver faller bort och interpuktionen är som hej kom och hjälp mig. Men det var ju inte svensklärare jag skulle bli, heller.

Nu sitter herr 14 på planet till England med mor och stepdad. Datorn brummar, men dammsugaren är avstängd. Den suger ju ändå inte upp all skit i hallen.

31 oktober 2005

LA goodbye.

Landskrona välkomnade oss en härlig höstdag. Löven snurrade runt i stadsparken och trådbussarna gick tysta och stilla. En småstadssöndag som vanligt. Men stan hade besök av några tusen larmande, skrålande GAIS:are. Jag bjöd ungarna på hamburgare och stripes och sen åkte vi bussen ut till idrottsplatsen och gick in. Och det var riktigt knökfullt, men glatt och livligt. andromeda kom med sina ungar och så stod vi där tillsammans, sjöng, hejade och det var så oerhört spännande.

Idrotten är en sån positiv kraft. Det är spänning, rörelse, engagemang och kärlek. Både när man idrottar själv och när man njuter av andra.
Det är framåt tillsammans.

När matchen var slut jublade alla tillresta medan lanskroniterna gick med böjd nacke under tystnad. Vi sa hejdå till Landskrona och tog tåget hem. När jag kom hem efter att ha lämnat ungarna hos sin mamma satte jag mig och betalde in mina räkningar.

Stunder av lycka blir så snart vardag.

30 oktober 2005

En promenad genom stan

Vi promenerade genom stan, jag och småungarna.
Det är faktiskt en av min favoritsysselsättningar, att bara strosa runt och titta på människor och i affärer.
Mitt på Södra förstadsgatan stannade vi och åt korv och drack läsk.
Jag läste på nån debattsida på nätet att Sveriges ekonomi är så dålig.
Det märker man inte en lördag i Malmös centrum.
Däremot märker man att klyftorna ökat.
Det finnns både nya tiggare och nya GANT-butiker.
Bäst som vi gick där kom några hundra personer från SPI, som demonstrarade mot.....ja, vad var det...våldet, tror jag.
Det hade varit anmärkningsvärt om någon demonstrerat FÖR våldet, men nu var det som det var. Dom är kanske rädda på riktigt, SPI.
Jag känner några som är med där och kan i allla fall inte tro att det är pur spekulation. Klockan halv tre mötte vi våra kompisar på lekplatsen på Kungsgatan. En gammal hederlig picknick med termoskaffe och mackor. Och maryland cookies. Barnen lekte och vi pratade och allt mellan himmel och jord. Sen skildes vi åt och jag gick hem med ungarna och gjorde spagetti och köttfärssås, fast det var penne.
Sedan tvätt.

Idag väntar en tur till Landskrona.

Lycka

Lycklig är inget man hela tiden går omkring och är, men lyckan finns och infinner sig på de mest märkliga platser. Lycka kan till exempel vara när man står i tvättstugan en lördagskväll och pysslar med tvätten tillsammans med sin fyraåring.

29 oktober 2005

Strategi för november

  • Fortsätta att bringa ordning i lägenheten och bland papper, datum och åtaganden.

  • Påminna mig själv om att jag är en bra nog förälder.

  • Fortsätta att lägga lite mer band på mina känslor (särskilt om jag blir arg eller ledsen, glad gör ju ingenting)

28 oktober 2005

Att gå hemma en hel dag är att fem gånger få höra James Blunt sjunga "You´re beautiful, it´s true" på olika kanaler.
Fem gånger och då skall ni veta att jag även lyssnat på P1 en del och där spelas ju ingen musik alls.
Mest är jag i köket.
Det är där jag diskar, lagar mat och sitter och läser tidningen med kaffe i handen.
Jag gillar mitt kök.
Min köksinredning är i stort sett i original från 1935.
Fast kylen och spisen är förstås utbytt.
Och den fula strukturtapeten fanns nog inte då heller.
Jag har min mormors gamla köksbord och ovanför den har jag hängt foton, barnteckningar och Göteborgs trafikalmanacka.
Oktober månads bild är en spårvagn på linje nio på väg mot Saltholmen i samma månad 1975.
Det är en vacker höstbild.
I fönsterkarmen står radion och kaffebryggaren.
Utsikten är mot gatan, Ehrensvärdsgatan, min lilla pluttgata, mellan Kungsgatan och Drottninggatan. Om Drottninggatan skriver Marjaneh Bakhtiari i sin underbara bok "Kalla det vad fan du vill!"; familjen trodde att Drottninggatan var en trevlig adress, men det är en rätt obehaglig gata där bilarna kör för fort.
Kungsgatan, däremot är en lummig allé utan genomfartstrafik om man inte räknar cyklingen, som är oerhört intensiv morgon och kväll.
Mitt på Kungsgatan ligger en sexkantig kyrka och strax söder om den en härlig lekplats.
Nu är gatan en medelklassoas, men för trettio år sedan var det horstråket nummer ett.
Mitt torg är Värnhemstorget, ett stadstorg, busstorg som inte fjäskar för nån. Mataffärer, restauranger och en färgaffär. Videobutik och Burger King. Systemet.

Det är här mitt liv pågår, här gör jag mina val. Snart skall kycklingen i ugnen och fjortonåringen behöver aktiveras på något sätt. Småungarna ser på skattkammarplaneten.

Idag behöver inga viktiga ställningstaganden göras.

27 oktober 2005

Inga bilder, inget sex

Läser på löpsedlarna att svenska kvinnor skriver om sex på sina bloggar. det har då inte jag märkt. Dom flesta skriver klokt och kul om livet och sina, tankar, åsikter och känslor. Det gäller för övrigt både kvinnor och män.
Några publicerar mängder av bilder.

Det gör inte jag.

Jag vill snarare slå ett slag för ordet.

Tala med varandra, vuxna människor. Skriv!

Och mina tankar är far more intressanta för en bredare allmänhet än mitt sexliv.

Sjuåringen hostar. Blir det skola i morgon eller inte?

VAB och ny dammsugare

Sjuåringen är hängig och jag skulle ljuga om jag sa att jag gråter över att få vabba idag. Att vabba är att för en dag återgå till föäldraledighetens softish-tillvaro. Jo, jag vet att det sägs att vabbandet och sjukskrivningarna är grunden till att Sverige sägs ha en kass ekonomi, men dels tror jag inte helt på det och dels är det första gången sen i våras jag är hemma. Så, it ain´t me babe, Reinfeldt, it ain´t me your looking for.
Köpte en ny dammsugare, en billig för 595 spänn på hemköp. Nu säger alla att det är skit och att den kommer att paja efter fem minuter, men med min ekonomi var det den eller ingen alls, typ.
Nu leker ungarna med den gamla dammsugaren så att det blir lika skitigt efter dammsugningen som efter. Jaja.

Dags för fattiga riddare.

26 oktober 2005

Så började den sommaren

Jag cyklade dit och tänkte att nu måste jag det jag måste. Tar jag inte chansen så glider den för alltid ur mina händer. Och jag gjorde det. Jag som så ofta fegat förr. Och hon svarade ja. Hon gjorde det och från och med då visste jag att allt är möjligt och att det är jag själv som bestämmer hur mitt liv skall se ut framöver. Ingen att skylla på, ingen som räddar mig, det är mina egna egna beslut som gäller.
Det blev inte så mycket av den där historien, när hon tänkte efter ville hon nog ändå inte. Men en ljuvlig sommarkväll var det, brisen smekte hennes långa ljusa hår och jag visste att jag jag förmådde, att dvalan var över.

Sen reste jag och kom tillbaka några veckor senare. Och Liverpools och Celtics vackra sång hördes ur högtalarna, varvat med Green Day och Totta.

Det fanns något bättre; det finns oftast det. Nu är jag hemma.
Herr 14 beordrades att gå in i köket och diska, stackarn, han får allllllltid diska (kanske två gånger under hela hösten). Jag har fortfarande inte vågat gå ut för att titta hur där ser ut.
Vissa saker vill jag inte veta förrän jag måste.

Åååå, så fruktansvärt spännande det var på slutet. Och GAIS vann, men knappt. På söndag skall vi stå där på Landskrona IP och sjunga och heja. Tänk...tänk om dom går upp, så kul det skulle vara. I morgon är det sonen och Rörsjöstadens if. Vi har flyttat träningen inomhus nu. Inte för min skull, jag gillar hösten, men ungarna har börjat frysa. Så 18 ungar i skolans lilla bollhall, det blir som en blandning mellan ishockey och handboll. Så där lagom effektiv träning. Men kul har vi.

Har spelat in en skitbra skiva med låtar ur min samling. Skall ge den till nån.

25 oktober 2005

Julen närmar sig

Så var det tid att förbereda julen.

Kul, va?

Man skall förhandla med ex och släkt och på jobbet skall föräldrarna lämna in uppgifter om sin julledighet långt innan dom själva vet om dom kan få ledigt av sina arbetsgivare. Det känns lite snurrigt och man får passa sig så man inte är så trött när julen verkligen kommer att man inte orkar fira den.

Regnet tafsar lite lätt mot rutan och det känns verkligen inte som om tomten är på ingång. något större prylregn blir det inte. Ett år köpte vi böcker på antikvariat åt ungarna och skänkte sedan en större summa pengar för att flickor i Afghanistan skulle få gå i skola. En del säger nog att man gör sånt för att döva sitt dåliga samvete, men då får det väl vara så. Det gör ju nytta ändå.

Julmat vill jag ha och öl. Gott sällskap och gärna musik. Presenter kan jag däremot köpa till mig själv i april eller så.
Fick ett ryck och röjde lite här hemma. Ner med skit i källaren som bara stått här uppe sen jag flyttade in och papper, papper, papper, det blir såna oerhörda mängder bara på nån vecka eller så. Sorterade gamla handlingar och slängde. Jag går på inspiration, fast det egentligen är fel. Ett av höstens projekt är att strukturera mig bättre. Det andra är att delvis lägga band på mina känslor. Det är lite väl upp och ner kan jag tycka.

Cyklade till bibblan. Regnet föll ymnigt och löven yrde på fältet som ligger mittemot. Tänk i somras när jag låg där och läste och drack kaffe, den ljuvliga panka sommaren när det hände så mycket.

På torsdag skall jag köpa en ny dammsugare. En billig. Sonen sitter och spelar poker med sin kompis. Mörkret faller och det är dags att duka fram middag.

24 oktober 2005

Och...

..parkens ljus lyser klarare än på länge. Höstens framfart hjälper mig att se tydligt. Eller är det andromeda jag har att tacka för det. Kanske en kombination.

Nummer etthundra

Nu är jag där. Nu har jag skrivit hundra inlägg - posts - på min blogg. Jag började mitt i julihettan och det har förstås böljat upp och ner som hela mitt liv gör och alltid har gjort. Några andra bloggare som jag läst har lagt av eller skriver om att göra det. Man vill inte lämna ut sig själv och sina närmaste förstår jag. Jag lämnar ut mig själv. Klart jag skriver om andra, ungarna mest, men alltid ur min synvinkel och aldrig några detaljer. Dotterns problem är redan allmän egendom. Alla runt omkring oss vet. På gott och ont, säkert, men ändå.

Klart man skulle kunna gå in och dissa människor som man är i luven på. Någon finns ju. Men det är så trist. Och jag tycker inte om den jag blir när jag gör såna saker. Skvaller och skitsnack är kladdigt och smakar illa. Så nåt sånt blir det inte.

Potatis och purjolökssoppa puttrar i köket. Jag har slängt i några moröter också, så vi kan väl kalla den för PPM-soppa.
Sonen spanar på simsons och jag skall cykla och träna. Hösten kräver cykelljus, så det skall jag in och handla först. Tusentals sossar kommer till stan för att kongressa. Tänk om dom kunde besluta om en ännu generösare asylpolitik eller att slåss för vår alkoholpolitik eller så. Men, nej, så blir det nog inte. Inte heller kärnkraftsavveckling.

Känner mig väl till mods.

23 oktober 2005

Tycker synd om

Jag tycker synd om min vän som fått inbrott i sin bil. Det ska man. Å andra sidan började hon direkt attt ringa runt och fixa och arrangera det som behövs. Handling istället för självömkan. Det känns bra. Själv kan jag tycka lite synd om mig såhär när jag är lite ensam och trött. Oj, vad allting kan vara jobbigt då. Sen kollar jag igenom min almanacka och ser att det var väl inte så farligt. Strukturera, planera. Hinn med. I morgon är det en väldigt vanlig måndag på jobbet. Inga möten, ingenting sånt.

Skall debattera våld i skolan den 1 november. Det är min första debatt på jag vet inte hur länge. Jag får se hur det känns. Känner mig fortfarande lite kluven inför att engagera mig djupare i politiken igen.

Tänker sova nu, men först några rader i fortsättningen på "A star called Henry", vad den nu heter.

En liten tjej

På Kungshallens nedre plan var det fullsmockat med människor. En liten ljushårig tjej lekte och stojade. Och jag blev sorgsen och tårögd vid minnet av en annan liten tjej som för en hel del år sen nu lekte och var så glad och positiv att hela världen log när dom såg henne. Nej, det finns inga vaccin mot själens sjukdomar. Och jag har förstått att jag inte skall tro att det är mitt fel. Men att det glada barnet blev den sorgsna tonåringen betraktar jag som mitt livs stora misslyckande.

21 oktober 2005

Fredag

Det är varmare idag och stressigt som i går. Det är skönt att ha mycket att göra, men jag kan bli lite skärrad och tro att jag inte hinner med. Men det gör man ju oftast, bara man spaltar upp och tar en sak i taget. Sticker till Stockholm i eftermiddag. Hoppas det är varmt även där.
Idag var en sån där dag då jag var glad utan nån speciell anledning.
Det går ju lite upp och ner. Det kan ju bero på att jag lättade min börda något i går kväll genom att verkligen gå igenom min kalender och föra in och stryka över och under. Och idag, som sagt glädje. Arbete och glädje. Och träning med fotbollskillarna. Arton stycken är dom och jag är ensam ledare ett tag till. Arton sjuåringar som skall passa, skjuta, dribbla och på coachning, gärna lite personlig, under en timme. Det funkar ändå ganska bra.
Efter träningen gick väl solen lite i moln nån stund.
Att träffa sin egen unge under en timme, se honom komma och försvinna, vänjer man sig inte vid.
Att den kvinna jag levde med för inte så länge sen kan vara ute efter att såra mig och kringskära min tid med barnen är svårt att acceptera.
Vi borde gå vidare var och en för sig. Ingen av oss mår bättre av konflikt. Så jag passar ner och sväljer och hoppas att tiden kan läka sår. Jag har varit med om det förut, så jag vet att det kan gå.

Nu är det natt. Det är kallt i lägenheten och sängen kallar. Inte ett ljud hörs från gatan eller från Värnhemstorget eller så är jag så tillvänjd att jag inte märker det.

Madonnas nya.

I morgon är det återigen fredag.

19 oktober 2005

Vi satt och drack kaffe och pratade om skolan som kanske skall läggas ner och om vad som händer där. Nu är det inte bättre att sonens skola hängts ut i kvällsposten som en av de skolor där det begås många brott. Förklaringen till det är att man faktiskt bryr sig och anmäler.
Det känns tryggt att skicka sitt barn till en sån skola.
Det är också därför jag kan tänka mig att vara aktiv i föräldraföreningen och strida för att skolan skall finnas kvar.
Ja, jag är en aktiv förälder.
Trots att sonen inte är någon stjärna i skolan eller lite därför. Om det bara är dom framgångsrikaste barnens föräldrar som är aktiva, så blir det alldeles fel. Risken är att det krävs alltför hårda tag mot barn som redan ligger. Det skall vi inte ha. Tydlighet, visst, men humanism och en mjuk attityd.

Och i morgon skall sonen och jag gå på bio. Betygsvarningarna läggs åt sidan för ett slag.

Fotbollsspelaren

Förra torsdagen satt han tyst och lugnt på en stol mitt emot mig och läste bamse och ritade. I mer än fyra timmar. Ibland lyfte han blicken och lyssnade på vad ansvarkommitténs huvudsekreterare hade att säga eller vilka frågor vi hade att ställa. Flera av ledamöterna önskade att dom hade fått läsa Bamse istället för möteshandlingarna. Han är min andre son,mitt tredje barn och en kontrasternas person. För på planen är han en liten Claudio Gentile som hellre klipper benen på en anfallare än tar ett baklängesmål. Han kan vara envis och han tycker att han är sämst om han inte är bäst. Om han skal beskriva sina intressen så är det klättra och spela fotboll, trots att han som sagt kan sitta stilla i timmar.
När jag hämtar honom på fritids har han alltid så mycket att berätta. När han försvinner på söndagskvällen är tystnaden och saknaden total.

18 oktober 2005

Jag och vi.

Hela min barndom och långt senare var jag så himla speciell. Så oerhört ovanliga intressen, lite lillgammal sådär. Inget ont om mina föräldrar, ens barn är speciella för en, men jag är inte mer speciell än andra, för det är ingen. När jag sen blev mobbad rubbades hela min världs- och självbild. Från bäst till sämst, typ. Kanske var det därför jag sökte mig till kollektivistiska ideologier under några år, som en reaktion på att jag skulle vara så speciell. Jo, varje barn måste bli sett för den den är. Men, viktigare än att betona att alla är så speciella är nog ändå att påpeka att det är så oerhört mycket som förenar oss människor.
Det viktigaste vi kan lära barnen här på dagis (sitter på jobbet, har rast) är nog att umgås och samarbeta med andra (det hade jag personligen haft glädje av, kan jag lungt säga). Det är nog bara här dom kan lära sig det, hemma har man sällan så många syskon eller kompisar eller olika vuxna. Jag har diskuterat mycket på nätet med dagishatare, som alla tycks tro att barnen här går i takt till marschmusik, iklädda Mao-jackor. Dom skulle bara veta. Det är så mycket med individen, nu. Alla barn skall ha egna individuella utvecklingsplaner och portfolios med sina alster, ja visst, men, herregud, vi är ju människor tillsammans med andra människor mitt i universum och i ekosystemen. Glöm inte det!

För mycket individ gör att vi fortsätter att vara egocentriska, för mycket kollektiv gör att vi inte tar ansvar. Så tycker jag. Det gäller förstås även inom politiken för det jag tycker hemma, tycker jag förstås på jobbet och ute i stora världen.

17 oktober 2005

Läs den här kolumnen!

http://www.metro.se/site2005/metro/discuss/?entry_type=kolumn&entry_id=18310

...and if you love him you´ll forgive him

Tammy Wynette har redan fått så mycket skit för sin stora hit att inget förändras av att även jag spär på kritiken. Naturligtvis skall man inte förlåta vad som helst, man behöver inte vara någon Jesus eller så. Viktigare är väl i så fall att fundera ut vad man skall göra för att ändra en taskig situation eller vad man kan göra för att backa upp någon som behöver det.. "Jaha och vad har du tänkt att göra åt det", säger min guru Mats och får mig att förstå att man inte skall klaga på nåt om man inte är beredd att göra nåt själv. Grubbel läker inga sår, det kan bara handling göra. Ingen vet vad du tänker, bara vad du säger och vad du gör. Ja, herregud, det är mycket man skall leva upp till här i världen.
Klickar över till "teach your children well". Det är visst en countrydag idag. Skall väl hinna med Patsy Cline också, innan jag sticker.
Då måste det bli "Who´s sorry now...

Fram och tillbaka.

Åker fram och tillbaka till Hässleholm och får som tur är tillfälle att sitta en halvtimme på biblioteket mellan möte och tåget hem. Ni vet nog att jag egentligen inte är så värst förtjust i småstäder. Men i Hässleholm har man byggt ett stort fint bibliotek mitt i stan. Städer som bygger fina bibliotek är städer som satsar på välfärd. Däremot finns inte en enda livsmdelsbutik i centrum. Allt kan tydligen inte marknaden ordna.

Tillbaka i Malmö, i röran, i vimlet, i kaoset inser jag att det är såhär jag vill leva, där det händer saker hela tiden, där man kan handla mat fram till klockan 22.00. Det är tur att man får välja, tur att man är en av dom som får välja någorlunda fritt. Igår var jag ute i Bunkeflostrand. Där kan jag inte precis välja att bo, men det hade jag inte valt heller om jag kunde. Det såg ut som en miljö hämtad ur nån amrikansk TV-serie. Friliggande hus, smala gator, välskötta trädgårdar och dubbelcarportar med en stadsjeep och en mindre bil, kanske en skoda (hennes bil). Så välordnat trist.

På Värmhemstorget och på Södervärn vill myndigheterna nu ta bort vänthallarna för busspassagerarna, därför att det uppstått ordningsproblem i och med att hemlösa, utslagna människor går in där och sitter om det är dåligt väder. Det är så sorgligt hur olika människor värderas.

Nu!

Nu kan vem som helst kommentera mina inlägg, även läsare som inte finns registrerade på blogspot. Och gör gärna det, det gör mig väldigt glad.

16 oktober 2005

Inte för att det är kul.

Jag har diskuterat bensinskatt och vårdnadsbidrag på olika ställen på nätet under den sista tiden. Det verkar som om jag hamnar i luven eller i alla fall i diskussion med kd-sympatisörer, men så får det väl vara. Apropå det skall jag förresten idag se Jönköping södra spela fotboll.
Men om vi tar det här med bensinskatten så är det så att bilar släpper ut en massa avgaser och tar väldigt mycket plats. Om man då sänker bensinskatten, så leder det antagligen till att folk kör mer bil och dessa problem förvärras. Detta kan man inte bara skita i och säga att: ja, men på landsbygden blir det i alla fall billgare att leva om bensinpriserna sjunker. I glesbygden är ett stort hus billigare än en tvårummare i Malmö. Nog har folk pengar till bensin där. Och om de inte har det så kan man ju införa nåt slags lantisavdrag (under förutsättning att de inte kör in till stan med bilen!).

Lyssna här, allting kostar!

Vill vi minska klimatförändringarna så får vi se till att folk kör mindre bil och mindre bilar. Jag tror att sveda i plånboken funkar. Ni som inte tror det får gärna komma med andra förslag. Det är inte för att det är kul som jag vill ha höga bensinskatter. Det är för att ingen kommit på nåt bättre sätt att minska bilåkandet.

15 oktober 2005

Inte som alla andra

Hon är van att stå i centrum. Hennes tillstånd har varit allmän egendom under ett antal år nu och jag vet att jag sprider det till en ännu större krets nu, men så får det vara. Varför skall det betraktas somhemligt eller skamligt?
Det är så jävla svårt att se att den som är en del av en själv nästan, inte orkar, vill och vågar leva helt och fullt. Det är hårt att se att ens uppfostran och förhoppningar inte är värda ett skit när det kommer till kritan. Man har allt ansvar, men ändå kan man vara helt maktlös som förälder . Varje gång jag ser en leende liten tjej, minns jag hur det var och hur det kan bli. Om det är brister i fostran, separationer eller kassa gener eller bara otur kan ingen veta och ingen borde fundera på det heller. Nog har man lagt skuld på sig själv och på exet, nog har man rivit sitt hår i förtvivlan, men svaret blir ändå det samma: det är bara att se tiden an. Kanske blir det bättre sen.

Välkommen!

Jag läser och hör överallt att man inte skall skaffa sig något nytt förhållande på länge efter att man separerat. Man skall hitta sig själv, som det heter. Hitta sig själv? Är det nåt man gör bättre i ensamhet, tro. Som jag känner det så hittar man fler 0ch spännande nya sidor av sig själv i gott sällskap än i ensamhet. Kärlek är aldrig fel, jo det kan vara fel om man befinner sig i ett destruktivt förhållande, men vanligtvis...nej, det är bara bra. Tydligen är det så att män snabbare hittar kärleken efter en separation än kvinnor. Det beskrivs som tecken på att män klarar sig sämre i ensamhet. Kanske är det så, men varför skall man stå ut med ensamhet om man inte vill. Och det är inte fint att hålla på sig.

Så, välkommen!

14 oktober 2005

Mitt lighta svenska bröllop

Ikväll kommer filmen om det feta grekiska bröllopet på TV. Typisk kärlekskomedi med latinoinslag. Mitt eget bröllop var typ raka motsatsen och än idag fattar jag inte varför vi gifte oss. Vi var väl romantiska, typ, då. Vi tror inte på Gud, så det var fjärran från kyrkor, men däremot i rådhuset, demokratins högborg, där jag sen kom att sitta i fullmäktige i en massa år. Vi var glada, både jag och dåvarande hustrun och hade festen hemma i sextiotalslägenheten med släkt och några vänner. Vi åt fisk vill jag minnas och marängsviss och drack vin och konjak till kaffet. På natten gick vi på nattklubb och min syrra blev tillsammans med min best man, men det höll inte mer än två månader.
Den före detta hustrun bär fortfarande vårt gemensamma efternamn och numera kan vi le åt minnen när vi träffas och vi samarbetar väl ganska bra om våra gemensamma barn (av vilka en är alldeles vuxen).

Nu slåss vi igen

När jag går in i deras rum på morgonen och ser dom ligga där i våningssängen och hör deras snusningar så tänker jag igen "Herregud, är det sant är dom verkligen mina?" Efter så många år är det fortfarande lika fantastiskt att ha barn. Nu är ju inte alla ögonblick och dagar lika fantastiska, men de flesta är helt okej, som min än skulle sagt.. Igår slogs vi igen; jag och barnen. När vi slåss ligger vi i den stora sängen och brottas och killar varandra. Herr 14 satt vid datorn och suckade och stönade och ville att vi skulle vara tysta, men det var vi verkligen inte. Att slåss är härligt, men av någon anledning har vi inte gjort det sedan jag flyttade hit och dubbelsängen bytttes ut mot en bäddsoffa.
Men nu slåss vi alltså igen.

13 oktober 2005

Jag och partiet

För några månader sedan skrev jag texten "grön för att överleva" här på bloggen. Anledningen till att jag i grunden är en del av de gröna behöver jag inte repetera. Men jag undrar ändå om inte mina avvikelser är för stora för att jag skall vara med eller kandidera i nästa val.

Hör här:

1. Jag är för EU. En rätt så självklar uppfattning bland gröna i exempelvis Tyskland, men här betarktas man av vissa som kapitalets dräng om man tror på organiserat europeiskt samarbete.

2. Jag tror inte på alternativmedicin om det inte håller i vetenskapliga test.

3. Jag tror inte att 3G är så himla farligt.

4. Jag gillar fastighetsskatt och sänker hellre skatten på arbete. Det är bättre att jobba sig rik än att bli det av att bara äga.

5. Jag är emot vårdnadsbidrag och vill ha avgiftsfri förskola.

6.Jag kan (även) se nackdelar med friskolor.

Är detta för mycket för partiet, tro?

Läser i andra bloggar...

...att psykologer säger och andra bekräftar att bloggen lindrar eller rent av hjälper till att bota smärtor . Jag kan bara hålla med. Just det att det är offentligt (även om inte så många läser) gör också att jag tänker til lite mer än om jag bara skrev för en stängd byrålåda eller en dagbok med lås på. Vill passa på att tacka andra bloggare för inspiration och tips.

Jag hoppas på Dylan eller Kundera. men det blir säkert Adonis, som jag aldrig läst. Kanske Strindberg postumt, det vore också nåt.

Nu är det synd om Tiina Rosenberg, nu är hon utsatt för en kampanj, sägs det. Jag vet inte, men har man sagt att kvinnor som ligger med män är könsförrädare skall man nog granskas kritiskt.

12 oktober 2005

Måns tog livet av sig och skolverket hugger på Lerums kommun. Bra. Alla ungar runt om i landet som lider av förtryck och plågas av skammen att vara mobbad kan kanske känna att det finns några vuxna som håller på dom.
Det värsta med att vara mobbad var kanske inte huggen och slagen. Nej, det som gjorde så jävla ont var att många såg, men inte gjorde ett skit. Det var så skämmigt att vara ett offer, någon som man borde tycka synd om. Inget man berättade hemma precis.
Man vill ju helst vara cool och om inte det går, som alla andra i alla fall.

En ljuvlig eftermiddag på lekplatsen med småpojkarna. Vanliga dagar med barnen är det verkliga livet. Sjuåringen hade hört om någon som slog runt med gungan. Har inte alla hört det? Ingen verkar själva ha gjort det, dock. Men alla har som sagt hört om det.

En mamma på dagis berättade om våndan inför de lediga dagarna (barnet går bara på dagis tre dagar ena veckan och två dagar den andra). "Ja, vi skall i alla fall på biblioteket, så vi får något gjort i alla fall"
Jag försöker förklara hur jag ser det, att det är bra att bara vara med barnen. Man kan ju laga fläskpannkaka med sin fyraåring, till exempel. Det är både kul och gott.

11 oktober 2005

"Teach your children WELL", heter den till och med. Ännu värre det. Förresten står det fortfarande Guinness och väntar i kylen. Jag bara säger det.
Fjortonåringen återhämtar sig och jag har lagat en jätteladdning chili, som jag tänker frysa in i två eller tre delar. Idag firade jag med ett halvt glas vin till maten, eftersom det varit en helt okej dag. Det går ju lite upp och ner. I morgon skall jag på fackmöte. Det är snart dags för förhandlingar.

Har bestämt mig för vad min bok skall handla om. Nu gäller det bara att skapa en struktur och dela in i kapitel och så skriv, skriv, skriv. Blir det inget denna gång heller, så, nähä, då var jag väl inte redo än.

Ett träningsprogram för halvkassa motionslöpare som kan träna hårt ena veckan och nästan inte alls nästa, sökes.

Saknar småpojkarna som fan. Jag vet att man vänjer sig, men när?

Jag lyssnar på Crosby, Stills, Nash & Young, nej förresten Neil är inte med. "Teach your children". Jo, tack, jag gör mitt bästa.

10 oktober 2005

Just ikväll tycker jag lite synd om mig.
Bara att jag skriver så, gör förresten att det känns lite bättre.
Att en enda människas uttalanden kan skicka ner mig för räkning, är något jag måste lära mig att hantera.
Men det är bara det att jag är så innerligt trött på att slåss.
Jag skulle vilja ha lugn och samarbete.
Ironiskt att det blir så just den dan som jag satt i parken och tänkte att jag ändå har ett väldigt gott liv.
Inget tar så hårt som antydningar eller anklagelser om att jag skulle vara en dålig förälder, även om jag kan inse att problemet antagligen ligger hos den som fäller yttrandet.
Det ligger inte för mig att hela tiden tänka på vad jag säger, i fruktan för att jag skall få något hårt i skallen.
Jag vill kunna vara spontan i nästan alla sällskap.
Men, som sagt, det känns redan bättre.

Dricker kaffe, svart som Guinness. Men den irländska härliga drycken väntar på att en speciell person skall komma förbi. Det lär dock dröja.

En rätt så vanlig dag

Ska iväg på partimöte, men tittar in för att laga lite middag åt min sjuke 14-åring. Lyssnar på radion och blir irriterad över att riksdagsledamöterna skall få höjt arvode med 1800:-. 3,45% skall motsvara andra gruppers höjningar, säger man. Min egen yrkesgrupp får i genomsnitt 2% i år. Usch, jag brukar faktiskt inte kverulera över sånt. Det är så tråkigt. men nu reagerade jag som sagt.
Möte i partiet, ja.
Ibland får jag för mig att jag står för långt från huvudfåran i partiet för att vara mer aktiv. Närmre verkligheten vill jag gärna tycka, men det säger väl alla. Skall gå igenom det vid tillfälle. Inte nu dock, pastan kokar vilt och sonen suger på sina Läkerol kaktus.
Det är en rätt så vanlig dag

09 oktober 2005

parkens ljus?

Nu skall jag säga det. Jag stod på jobbet och diskuterade med en mamma om vår underbara miljö och ljuset som är så underbart, särskilt i oktober och i slutet på april, början av maj. "Jaha", sa hon "jag trodde att det var du som var parkens ljus". Så, så fick det bli, lite lagom självironiskt. Trodde nog att jag skulle skriva mer om jobb och om politik, men det verkar mest bli det lilla världen. Så borgeligt-individualistiskt, skulle några kanske sagt i början på sjuttiotalet.
So be it. Allt börjar ju ändå hemma hos dig själv i din egen boning, om du nu har någon.

Trots och frihet

Tänk att jag faktiskt trotsade höjdrädslan och gick hela vägen upp till toppen av Vor Frelsers kirke. Ja, man går alltså i en spiraltrappa på utsidan av tornet. Vinden ruskar om i ens hår och utsikten är magnifik, man ser hela stan, ändå upp till Dyrehaven i norr och ner till Kastrup i söder. I rätt sällskap kan man klara både det ena och andra.

Gick omkring på Christiania i flera timmar. Det kanske var sista gången, men Fristaden tycks ju ha mer än nio liv. CA tilltalar snarare min liberala än min vänsterådra. Friheten att leva lite utanför, lite som man vill, skapa sitt eget i alla bemärkelser. och, ja, jag ser även avigsidorna.Jag förespråkar inte droger.

Tycker Peter Eriksson gjorde helt rätt. Strider det mot lagar, så, okej, åtala honom. Det är det värt.

Öppet hus på sönernas skolor. Det är en sann fröjd att se och höra lärare behandla tonåringar med respekt. Det är ändå något visst att se förstaklassare jobba med siffror och bokstäver, allvarliga, med en lust att lära som man innerligt hoppas skall bestå.

Polisen skall ta krafttag mot stadens cyklister. Yeah, right. Bilarna blir fler och fler, liksom trafikoffren. Folk känner sig allmänt otrygga på stan på kvällen. Då satsar man på att jaga cyklister.