40 år. Kanske dags att dra nu?

Farsan och jag stuvade in mina saker i bagagen på hans BMW och allt fick plats. Jag reste lätt genom livet. Sen lämnade vi Ekedalsgatan, Majorna och körde ner till Malmö. Efter att vi hade stuvat in sakerna i den lånade lägenheten på Åhusgatan, så åkte vi och badade, för det var en väldigt varm dag. Malmö tog emot mig med öppna armar, men det tog ändå lite tid innan jag besvarade kramen. Att flytta till Malmö var ett beslut i all hast, så har mitt liv sett ut. I början var jag ensam, men jag köpte en begagnad cykel av märket Hermes och cyklade omkring och lärde känna min nya stad. Kockums fanns och strumpfabriken, men stan var på dekis, det var många avrivna tomter som kallades bombhål, som om det hade varit krig. Kvar i Göteborg var vänner och jag lämnade också dogmer och bokstavsvänster och renades i Öresunds ljumma vågor. Nu finns allt jag har här, i en stad som jag varit med att förändra. 40 år på dagen, i morgon onsdagen den 30 augusti. Det är blandade känslor, som alltid. Tvivel och sökande. Det gick aldrig över.

Det är kanske dags att dra nu?

Churros

GAIS vann och jag cyklar och köper churros och det blir som en madeleinekaka, provocerar fram minnen. För den som snart är sextio, så är minnena många, vissa skarpa som rakblad, andra diffusa som som ett bassolo i ett jazzband, sent på kvällen i en klubb i Chicago. Men churros är när Stefan Johansson och jag liftade, åkte buss och tåg genom Spanien en konstig vår, när jag precis träffat henne, hon som skulle bli mina äldsta barns mamma. Vi var smutsiga och fattiga, men vi åt churros, som vi doppade i choklad och det var vår frukost innan vi undersökte städer som Valencia och Cadiz. Vi hade en buffert av frihet innan vi skulle in i systemet och producera. Nu är det Malmöfestival och tusen miljoner människor på gator och torg i min hemstad sedan 40 år. Och jag funderar på att flytta härifrån. Bokar en visning i en lägenhet i Landskrona, för där kunde jag bo, en riktig stad vid havet, en industristad med ett klassiskt fotbollslag. Ett svenskt Newcastle. Jag kan dra vart jag vill, för jag är fri. Fri och ensam. Jag är mannen som kan prata med kvinnor, men jag somnar alltid ensam, för när de pratat färdigt med mig, så åker de någon annanstans för det andra. Det går inte att vara trygghet och spänning samtidigt och jag är inte särskilt spännande. 

GAIS vann och jag funderar på att gå och se Miss Li, men det är för sent och jag såg ju henne för några veckor sen. Jag cyklar hem istället och sätter på en panna kaffe. Vet inte varför Making Your Mind up, ESC-vinnaren från 1981 hamnat på min playlist, men det finns väl någon mening med det. Det ringer i mina öron hela vägen från Gustav till Möllan. 

Fyller snart sextio

Vi satt tisdag efter tisdag, i hans rum nere på Amiralsgatan och pratade. Jag hade kraschat, hade hamnat i sängläge, vilket inte underlättats av saker som hänt som jag lovat mig att tiga om. Men så mycket kan jag säga att jag faktiskt inte ångrar så mycket och det handlar varken om annor eller något annat som den trogne läsaren med lätthet skulle hitta svaret på. Jag tiger mer än ni tror, fast jag aldrig varit så där tyst och mystisk som en ska vara för att bli den som alla vill vara i närheten av. Såklart har jag ärvt min fars myckna tyckande, detta att ha en åsikt om allt, välgrundad eller inte och driften att i ny och nedan framföra den. Och somligt får ingen veta.

Men kraschat hade jag och hur skulle vi nu penetrera den saken? 

Jag tänkte: vi börjar från början, lägger upp korten till beskådade utan skyddsnät eller bortförklaringar. Sen nystar vi ut det. Det kan tyckas sent, lite som att jag skriver skönlitterärt för min byrålåda i molnet, när jag kanske borde downshifta, som det så vackert beskrivs. Jag ser ju mina generationskamrater liksom lägger av, liksom börjar glo bakåt med en nostalgisk blick.

Vi pratar om då och nu, hoppar fram och tillbaka som i en modern roman.

Och då säger han att, "Nej, Anders, du är ju inte färdig. Du är inte nöjd än".

Och jag ler tillbaka och helt plötsligt är det sol igen och bilarna på den malmöitiska boulevarden på andra sidan treglasfönstret sjunger vänligt för en gångs skull.

Nej, jag är inte färdig än. 

"Men vissa saker är du färdig med", skjuter han in då och jag tänker, ja somligt, men inte det viktigaste. Inte alls. Brinner än.

Fyller snart sextio, men ålder är en social konstruktion, försöker jag att övertyga min kropp. Det är inte alltid den håller med.

Han fick tyst på mig

Trots att jag lovat er annat, så har bloggen varit lika död som sillkonserver i veckor nu. Som om det inte finns något att säga.

Som om jag inte har lust att skriva.

Men han fick tyst på mig, den där människan; han som använde en stor plattform för att tvåla till nobodyn till barnpassare  så till den grad att jag sjönk djupt ner i laminon eller ner i skoskaften, om det nu inte hade varit sandalsäsong, som det fortfarande var då.

Det är inte otroligt att det kommer mer av den varan med tiden. Självtillräckliga snubbar längst till vänster är nästan lika outhärdliga som de till höger. Nästan, alltså. Än har ingen till vänster mordhotat mig eller skickat avföring på posten. Men de glömmer aldrig en renegat, en fiende. Och jag avviker från linjen i en viss fråga där övertygelserna ofta står i omvänd proportion till kunskapen. Och jag är ledsen, men jag kan aldrig kompromissa med det som är sant och rätt för att få vara med i gänget. Just därför blev jag aldrig det jag kanske annars kunnat bli i politiken. Det får vara så. Annat får mig också att tejpa för truten. Skam över att beskyllas för saker som jag aldrig kan bevisa min oskuld kring. Och de som presenterar dessa påståenden vet ju det.

Men jag är ingen liten lort. Om min Jonathan som tonåring kunde vända sig om inne på en restaurang och säga: "Inte n-ordet tack!", till ett grabbigt sällskap, så kan jag fan stå upp för mig. Och nu sitter jag och lägger andrastämmor till mina favoritgubbars bästa låtar. Det låter säkert förjävligt. Men du ska sjunga som om alla eller ingen lyssnar, du ska dansa som om du vore osynlig.