30 september 2007

Den vite kungen.

Vackra ord är inte allt, men det är en bra början.
Den så kallade kungen var nere på Värnhemstorget igår och invigde ett monument över de vita bussarna , själva sinnebilden för svensk godhet. Lägerfångar av rätt etnicitet fick komma till Sverige och andra fördes till döden med samma bussar.
Men nu står det ett monument där och nej jag var inte nere och lyssade på den försagde monarken. Det är inte min grej, liksom.
Jag vill hjälpa och älska på riktigt.
Ingen jävla charity, utan solidaritet.

Thåström och Eldkvarn

Här.

Confessions of a soccer-dad.

Det är också ett liv det, att stå halv tio på söndagsmorgonen på en sjöblöt gräsmatta i Hyllie och lyssna på pappor som coachar fram sina mini-Zlatans.
Kenneth, som är tränare och en sån där medfödd pedagogisk begåvning får ägna viss tid åt att tysta ivriga fäder. Men han klarar det också. Planen är som en åker och nån kilometer bort ligger Percy Nilssons halvfärdiga hockeyarena. Vår fotbollsklubb börjar från scratch och Percys hockeyklubb från cash. Det är bara en anledning att jag föredrar fotboll.
Jag är fortfarande blöt om fötterna. Sonen är smart och taktisk som sin mamma och envis och dryg som jag. Det funkar i försvarsspelet. Skulle inte drömma om annat än att peppa honom.

29 september 2007

Det är långt till Nirvana för såna som oss.

Jag bar en röd tröja, men det kändes lite för...enkelt. Ingen uppoffring och jag tror på uppoffringar för att förändra. Uppoffringar i livsstil och i att man då och då får välja bort idol för att läsa och medvetandegöra sig. Bara inte vår inre oro blir oss övermäktiga. Det är långt till Nirvana för såna som oss och vi gör ingen nytta om vi grubblar och ältar för mycket. jag går just nu en kurs i att stå ut med mitt eget sällskap, stå ut med att vara obekräftad av andra för en gångs skull. Hittils går det bra.

Det spöregnar.

Det spöregnar. Kollade in en film som hette tillfällig fru sökes. Den var inte alls bra. Så handlade den delvis om en kvinna som blev gravid efter att ha haft oskyddat sex med två olika.
Inte direkt något jag behöver påminnas om. Ni vet. Först helt nyligen har jag fattat hur skadad jag verkligen blev. Jag släppte alla skyddsnät och lät henne promenera in i mitt liv och ta för sig av mig. det finns inte mycket kvar av den älskande romantiska vilsegångne nu. Hon har det i sin hand. Men ni vet också att jag hade gjort likadant igen. Att våga är att förlora fotfästet en stund. Jag är stolt över att jag vågade.
I morgon funderar jag på att ta en höstpromenad på Christiania, om inte ensamheten känns för ensam. Sonen spelar så klart fotboll, om inte planen regnat bort innan dess.
Det är guld värt att ha någon att prata med. Du är välkommen hit. Tack för att du finns.

27 september 2007

Tättskrivet blad.

Hittade ett tättskrivet dagboksblad (A4, bägge sidor), från hösten 94, när jag och minstebror rotade runt i källaren. Det var en intressant läsning. Det är tur för mig att jag ser att jag utvecklats sen dess. Funderade faktiskt på att skriva in det här, men jag skiter i det.
Det är nåt nytt för mig. Låta lagda kort ligga.
Att jag fanemig är bra som jag är märker jag tydligt.
Jag kan bara le åt människor som verkligen anstränger sig för att bojkotta mig....
Och det är inte det minsta coolt att vara bakfull.
Det är patetiskt som fan.

26 september 2007

Karin, Carl och varför vänstermän aldrig aldrig träffar högerkvinnor.

Innan tekniska nämndens sammanträde får vi se en utställning som handlar om konstnären Karin Bergöö, som presenteras som "Carl Larssons fru". Då vet man vad som ska komma. Guiden säger att Karin själv valde att sluta måla när hon gifte sig och flyttade till Sundborn. "Yeah, right", fräser jag och nästan alla tittar surt på mig.
Så fick hon ägna sig åt broderier, medan Carl målade sina tråkiga tavlor med möbler och barn på. Självvalt, my ass.
Går där och funderar. Det slår mig att jag nästan aldrig stött på ett heterosexuellt parförhållande där mannen stått till vänster om kvinnan i politisk mening, men det kanske finns nånstans.
Högersnubben kan tycka att vänsterbrudens engagemang är lite charmigt. Lite liv i luckan som man inte behöver ta på så stort allvar. Till höger tycker man inte att det privata är så politiskt (dvs man vill inte förändra några strukturer), så det kan funka. Politiken är för högermänniskor att rösta och gå på sammanträden. För oss andra är det sättet vi lever på.
Så livet går vidare, liksom. Och tjejen snackar, men anpassar sig, hon med.
Motsatsen är lite mer komplicerad.
Att mannen skulle villa krossa patriarkatet, medan kvinnan inte ens ser eller anser att det finns, faller på sin egen orimlighet. Det går inte. Att mannen skulle tycka att det privata är politiskt, medan kvinnan vill "välja själv", funkar aldrig.

25 september 2007

Lucia?

Kollegan uppmanar mig att söka posten som Malmös lucia i år.
Man ska vara över arton år och det handlar varken om skönhet eller sångröst.
Däremot ska man ha ett engagemang för sin stad och det måste jag nog anses ha.

Vi tillbringar förmiddagen inne på lärarutbildningens fina hus nere vid vattnet.
Lärande och frihet är dagens ämnen.
Man lever så länge man lär sig.

24 september 2007

03.38

Jo, jag vet vad klockan är. Och att jag ska upp om bara några timmar. Men jag ligger här, glad och sömnlös och minns våren, lyckan och hoppet som växte. Jag skulle göra likadant igen. Det var värt alla tårar som följde. För då i syrenernas tid, i gullregnens månad, fick jag ett kvitto på att det faktiskt är möjligt. Det finns kvar hos mig. Timmar och åter timmar av samtal, förtroenden och allt det där man skulle ha haft alla andra gånger, men aldrig hade.
Jag fick uppleva det. Det lämnar mig aldrig. Och vad bryr sig en vind om förbud och vem är det som skriver reglerna?

Ett hav av guld.

Idag är det dessutom ett år sedan jag sprang maran.
Vältränad var jag (trots allt drickande), men disponerade loppet helt fel, så jag gick in i nån slags vägg i början av Ku'damm. Men det repade sig och jag gick i mål genom Brandenburger Tor och kunde åka hem med medaljen runt halsen.
Sen kom oktobernattens svarta grav.
Jag gick i gruppterapi och det blev med tiden min tur att fiska upp mina sorger och bekymmer till allmän beskådan. Jag beklagade mig över att jag hade så svårt att få förhållanden att fungera.
Min terapeut tittade på mig och frågade snällt: "Jaha och hur vill du vara i ett förhållande?".
Shit, ligger det på mig?
Är inte jag ett offer för elaka ex, svekfulla flickvänner och.....otur?
Men, jo.
Man måste försöka vara den man vill vara, för det finns ju bara en enda människa man kan förändra, även om det är förbannat svårt.
Svårt när man inte vill göra någon illa och därför gör sig själv illa (och andra).
Svårt, därför att man frestas att ta genvägar och därmed gör andra illa (och sig själv).
Jag fixar det ganska bra nu, tror jag, men några saker (som ni inte får veta vilka dom är), jobbar jag med. Men jag vill vara ödmjuk inför min ofullkomlighet.
Jag har slutat ropa hej.
Resultatet får tala för sig själv när det kommer.

Och idag hoppade minstebror och jag i lövhögar.
Här och nu och Kungsgatans allé blir ett hav av guld.

23 september 2007

Die Sterioden des Volkes.

På väg till konsthallen tittar vi in i Johanneskyrkan, stans största.
Minstebror pekar på dopfunten och säger: "det är där man DOPAR barnen".
Och visst är det.

Weird Al...

Jag och killarna garvar åt honom. Hur länge har han varit igång egentligen?

Lyssna på Canadian idiot, Amish paradise, eller White and nerdy.

SÅN humor har jag.

Människor äter inte gräs ändå.

På ett mig närstående internetforum diskuteras gräs och grönhet.
Ni vet, gräset är inte grönare på andra sidan och så där.
Mot detta påstående invänds att den grässort man hittils hållt tillgdo med kanske är fel för en och andra mer eller mindre begåvade metaforer.
För mig är hela grunden för resonemanget fel.
Allt detta och allt jävla man vet vad man har, men inte vad man får är bara sätt att rättfärdiga feghet och ett sätt för dom som inte vill se förändringar att få slippa det.
Man är inte det man tycker, önskar eller vill.
Man är det man gör, man är sina val i livet.
Att pröva nytt är att vilja utvecklas. Här är jag biologist, hahaha.
Vår art utvecklas mest av de som vågar mest nytt.
Och jag behöver inte ha kravet på mig att ligga längst fram.
Men det där med gräset ska man glömma.
Kräv istället att de som inte vågar ändra sina liv förklarar hur mänskligheten skulle se ut om alla gjorde som dom. Då hade vi fan inte kommit ut ur grottorna än.

22 september 2007

Spela den här.

Marcus berättar vilken låt som ska spelas på hans begravning. På min får ni gärna spela den här. Om hon överlever mig unnar jag er detta.

http://www.youtube.com/watch?v=WyOJ-A5iv5I

Solidaritet kostar & generationsklyftor

Läser att USA:s krig mot Irak har kostat 2700 miljarder kronor. Ni greppar poängen. Det är en ofantlig summa. Och minns man ingången med weapons of mass destruction och att USA:s befolkning trodde att Baathpartiet och al-qaida var samma sak så blir det lite sorglustigt. Inte så lite naivt att tro att man kan promenera in och omvända Iraks befolkning till McDonalds och Madonna bara så där. Ett folks befrielse måste vara dess eget verk, fattade Marx och det är tyvärr alldeles sant. Men Irak har numera ingen inre väpnad konflikt, säger migrationsöverdomstolen. And they should know.
det stör mig att jag så ofta står på barrikader med 20 år yngre människor, medan mina generationskamrater tycker att äktenskap är för man och kvinna och inte bryr sig piss om vare sig Palestina eller vargar.
Klart att det kan kännas skönt för stunden att verka lite yngre, men jag skulle föredra att folk som jag tänkte lite mindre på att göra om hela köket och lite mer på sånt som man inte kan se från sin fina altan.

21 september 2007

Klä sig som man vill, eller?

När jag satt i fullmäktige kom det en rasistisk motion om att förbjuda människor att gå i slöja. Den avslogs med motiveringen att kommunen inte kan bestämma vad folk ska ha på sig. Det kändes som om det rådde konsensus i frågan här i hemstaden.
Men visst kan dom.
I Uppsala bestämmer kommunens tjänstemän att man måste klä sig si eller så för att få lov att bada. Läs här.
Därmed ansluter man sig till uppfattningen att kvinnor måste skyla sig för att inte väcka mäns okontrollbara lust.
Samma talibanstrukturer här som där, som Gudrun sa.

Happy Birthday, Sweet sixteen.

Gymnasisten fyller.
Trots sina pubertala infall och anfall är han en ung man som går sin egen väg, närmast omedveten om omgivningens förväntningar.

På honom ligger ingen press att vara så eller så. Det gläder mig ofantligt.
Kanske var jag likadan.
Fast när jag sjunger "Happy birthday sweet sixteen", tycker han det är jävligt löjligt.

20 september 2007

gud?

Så, det skulle finnas gud, tydligen.
Nån som sitter där uppe på ett moln och bestämmer att man inte får ditt och inte får datt? Själva tanken är absurd.
Att samma gud dessutom skrivit en eller ett par böcker gör inte saken sannolikare.
Det kan inte vara så, det är helt omöjligt.
Och vad gör det för skillnad, tro?
jag vill inte ha nån att skylla eller hoppas på. Det ska gå bra ändå.
Das opium des Volkes, skrev Marx och han hade rätt.
Nåt att hålla i handen när åskan går.
En napp för vuxna.

Nu ligger jag med laptopen framför mig i bäddsoffan och skriver. regnet och vinden hörs och minstebror snusar sött. Det är hemma och tryggt.
Här behövs inga gudar och beläten.

Försoning, ni vet.

Jag ger det en chans.
Konflikten med exet är en energitjuv, som ingen mår bra av.
Men jag viker inte ner mig längre och jag håller inte igen.
Som väl är följer samtalen en uppställd mall och är hårt strukturerade.
Det är bra.

Jag är ju svag för försoning, så när en gammal kärlek och jag pratar och uppdaterar oss sen sist, så känns det som en god gärning mot mig själv inte minst. Gamla konflikter kan ligga och skava tills varet rinner. Det gör ingen glad.

Återkommer senare med en betraktelse på temat: religion.

The winner takes it all.

En som tjänar på den avskaffade fastighetsskatten är Vellinges fd kommunalråd Göran Holm. (nya arbetarpartiet).
36 500 sparar han på ett år.
Grattis till Göran och alla andra vinnare!

Edith ftw

Eftersom jag är svag för det finlandssvenska och för kärlekens mysterier, så får ni en liten dikt av världens bästa Edith att meditera över:

Jag känner dig, Eros:
du är icke man och kvinna,
du är den kraft
som sitter nerhukad i templet
för att resa sig, vildare än ett skrän,
häftigare än en slungad sten
slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen,
ur det allsmäktiga templets dörr.

19 september 2007

Dö, gringo, dö!

Hoppas ni som läser min blogg inte tillhör dom som gått på snacket om svennar och blattar och att förorternas sociolekter ska glorifieras och upphöjas till språk eller dialekter.
Ingen som jag hittills träffat inom skolan eller förskolan i Rosengård tycker att gettoimagen är speciellt kul. Klart man garvar första gången man läser sin Gringo, men hur roligt är det egentligen? Det är ett stigma att inte kunna tala ordentlig svenska.
Men så länge den radikala medelklassen nöjer sig med att invandrare i andra generationen, som det så käckt kallas, säljer falafel och rappar, så är det fett coolt, mannen.
Att sen Zanyar Adami och hans kamrater i detta sett en affärsidé är inte så märkligt.
Synd bara att det är en affärsidé som underblåser uppdelningen i dom och vi och låtsas som om det skulle vara lite tjusigt att bo i hooden.
I verkligheten vill ytterst få bo i Rosengård om det finns alternativ.
Det skapar turbulens i skolor och förskolor, ungar går och kommer och kvaliteten på verksamheten blir därefter.
När en stadsdel vågade stänga en skola som totalt misslyckades med sin uppgift blev det ett jävla liv på alla halalhippies och gringomedelklassare.
Politikerna svek Hermodsdal, sas det, när den värdelösa skolan stängdes.
Men Christer Brandt kunde gott få ett integrationspris, för han gjorde verkligen något och utan egen vinning till skillnad från somliga.
Dö, gringo, dö och skynda på med integrationen.
Och, ja, det betyder att lära sig ordentlig svenska och att INTE respektera medeltida sedvänjor.

PS: ADIOS GRINGO

18 september 2007

Min frälsarinna.

Hon dunsade in i mitt liv en kväll i slutet av januari.
Bakfull var jag och deprimerad, efter en tur inåt landet som var en slags desperadoturné.
Jag drack och drack och ljög givetvis om vilka mängder och tillfällen.
Alkisar ljuger, mest för sig själva, dock.
Mitt liv var ett kaos, men jag intalade mig att allt var på bättringsvägen.
Jag la mig tillrätta i hennes famn, så som jag alltid gjorde, en cyberfamn mer än trettio mil bort. Jag sökte min frälsarinna och hon ville ha någon att älska och leva med.
Hon ville ha vardag och jag trodde på paradiset.
Vi låtsades inte om att det aldrig kunde gå eller att vi önskade oss så olika saker.
Vi sa att vi älskade varandra, men vad fan innebär det?
Jag förgick mig och flydde från realiteter och, ja, sanningen.
Hon blev den första som gjorde mig svartsjuk, den första som jag snokade på, den första som jag satte upp fällor för och iglade mig fast vid.
Sen sa hon tack och adjö och det spelade ingen roll hur mycket jag hatade henne, för hon älskade ändå inte mig. Så som jag avskydde mig själv, var det nog mycket begärt.
Och hur är det nu.?
Ja, ni vet ju.
Senare händelser ger perspektiv och ältandet är en flyktsoda av rang det med.
Det spelar ingen roll vad man ältar, det har alltid samma funktion.
Här och nu, här och nu.
Hon var en mästare på det och jag var ett tolv år äldre gnälligt barn.
Jag öppnar fönstret. Regnet har upphört och det är snart dags att gå i säng.
Min äldste son ser nån fånig serie på femman. Här och nu.

Ensamstående...?

Reflekterar lite över begreppet.
Eftersom äldstebror är här mer än halva sin tillvaro, borde jag rimligen betraktas som ensamstående förälder, trots att jag känner att vi är två som samarbetar och fostrar.
Till småpojkarna skulle jag kanske betraktas som umgängesförälder, om det inte vore så att vårdnaden är gemensam, men våndan ensam.
I mitt föräldraskap till dom känner jag mig jävligt ensam.
Och nu kommer normer och värderingar in, såklart.
Hela min omgivning häpnar över att mina småpojkar inte är hos mig typ halva tiden. det är norm bland välutbildade eller ekonomisk medelklass, även såna som inte kallar sig feminister. Den normen drippar så smått ner i massorna också (men inte till mitt puckoex, dessvärre).
Jag har en dröm att begreppen här ska försvinna, att alla som skaffar barn blir just föräldrar utan prefix, föräldrar som kan, vill och får ta ansvar för sina barn.
Tryggheten finns hos den vuxne, inte i ett visst hus eller så.

Miffosonens val.

Sonen har börjat gymnasiet och det är i stans sista blandade gymnasium. Det ser ut ungefär som mitt gamla nedlagda Majornas gymnasium. Före friskoleboomen och innan segregationen hade fått genomslag ända in i skolsalarna. Sonen är inte jag och är inte han, men jag är glad att han får möta olika sorters männisor, precis som jag fick.
Vi kom från överklassens Långedrag, från Frölunda och från Högsbo.
Hela västra stan från min slitna, mögelstinkande lägenhet på Smyckegatan till träpalatsen med utsikt över havet. Det gick liksom inte att undvika att se att det fanns andra sorters människor. Det gör det nu. Om dom inte sorterats innan, så görs det definitivt höstterminen samma år man fyller sexton. Och sen är risken uppenbar att man blir vid sin läst. Skillnader mellan kön, grupper i samhället och i etnicitet förstärks.
Gymnasiet var bättre förr, men sonens skola är därvidlag ett underbart undantag.
Så typiskt honom att välja så, älskade miffounge, som lyssnar på Johnny Cash och gangstarap med samma självklarhet..

17 september 2007

One down, three to go

Inte ens alliansen kan blunda inför klimathotet.
Därför gör man nu det man måste och höjer bensinpriserna, om än med blygsamma 29 öre/litern. Samma Fredrik som skrek på sossarna och frågade hur mycket mp skulle tvinga s att höja bensinskatten, pratar nu om det nödvändiga.
Och Göran H har väl inte kunnat övertyga om att halleluja hjälper när Artkis isar smälter.
29 öre är mycket för lite, men i alla fall nåt.

Fredrik och hans kompisar fjäskade också för rovdjurshatare i valrörelsen om ni minns.
Den blivande stasministern rynkade sin panna och sa att man måste förstå alla skogspuckon som vill skjuta vargar.
Och skjuter vargar gör dom, hör jag på nyheterna.
Och håller varandra om ryggen och tiger, som skogarnas svar på familjen Corleone.
Och sprider sagor om att vargar river människor, vilket de inte gör, och och att de river vilt och får, vilket de gör, men mindre än hälften så ofta som man tidigare trott (ja, det är oftast Ludde, Karo eller Pluto).
Alliansen får gärna åka runt i glesbygden med sina hårdare tag, iställlet för att sparka på sjukskrivna, utarbetade kvinnor och förvirrade strulpelliga skolungar.
Freddan och rottingmajoren som vargarnas beskyddare, det vore en mäktig syn.
Göran får välsigna det hela och Maud koka lappkaffe och förbereda badtunnan (undra om dom nånsin badade tunna den där gången, nä, det hade jag INTE velat se) eftersom hon gillar hushållsnära tjänster så mycket.

That´ll be the day.

Flyktsoda, ta mig i land.

Allt snacket om nollning och insparkar verkar förbise en sak. Alkoholen.
Det är i en alkoholdimma som allt det roliga och förnedrande sker.
Bara det är skäl nog för skolor, kårer och föräldrar att se till så skiten upphör.
Fast vad gör vuxenvärlden själv?
På Facebook ser jag hur vuxna människor skryter med sina baksmällor och fyllor.
Det är liksom coolt att tappa kontrollen och fly från ansvar och engagemang.
Coolt att må skit dagen efter, undra vad man sysslade med och inte fungera för ungar och andra runt omkring.
Sorry, men jag köper det inte.
Även när jag drack, så visste jag att det var fel.
Ni flyr, även om ni kallar det att roa sig eller festa.

16 september 2007

Grön blogg.

Med lite svärta, såklart.
Inte så lite, alltid.
Men nu lyssnar jag på Eldkvarn och solen har börjat lysa utanför fönstret.
Det är inte alltid så mycket som ska till. Snart är det dags för Kalmar-GAIS och då kommer äldstebror med nya brallor och sushi.
Det slås inte ihop några lag i Göteborg.
Fotboll är inte logik, det är känslor.
Min blogg är grön, inte nåt annat.
Den är en del av arbetet för ett lugnare tempo och en värld där vi inte mäts i marknadsandelar och BNP. Där vi är varelser bland andra, liv som liv.

Ni vet.

Jag är en sån där snubbe som ibland frossar i tårdrypande sånger och filmer.
Men älskad och sedd var som en kniv i mitt hjärta liksom, denna natt av snor, hosta och kallt kaffe. Några rader träffar precis där de ska. Jag vet allt om ältandets funktion, men likväl så.
Sen roar jag mig med Livet är en schlager och får gråta ut ordentligt, trots efexor och ett hårt yttre på bloggbilden.
Livet är indeed ingen schlager.
Det kan vara jävligt bra, vet ni, men nån schlager är det inte.

15 september 2007

Ännu ett svar till dom som tycker jag borde fly från stan.

Jag blir lite trött på kommentarer i stil med "flytta från stan, dårå, om du inte gillar avgaser". Det har förföljt mig hela mitt vuxna liv.
Fakta är att JAG lever snudd på så grönt man kan begära av någon.
Jag köper min kravade honung och mjölk på netto, jag cyklar till jobbet och jag bor inte så stort.
För såna som mig krävs det bara ett jordklot.
Det är ena grejen.
Den andra är att jag fan inte jobbar politiskt bara för min egen skull.
Jag vill förändra världen, vet ni.

Men om jag nu är så korkad att jag väljer att låta mina barn växa upp här, varför straffa dom för det?
Som förskollärare jobar jag med barn till olika sorters föräldrar, minst sagt.
Hur skulle det se ut om jag behandlade barn till olika, om jag tex sa att "du som är barn till en bidragstagare, du ska fanemig inte få följa med på utflykten". Sjukt, javisst.
Men tydligen är det inte fel att ursäkta sitt jävla avgasande med att jag valt att ha mina barn boendes i stan. Och som sagt, fler dör av avgaser än av trafikolyckor.

Ska försöka

Ska försöka att undvika ironi i bloggen framöver.
Ska försöka visa att jag inte är så tråkig som bloggen kan ge sken av.
Däremot kommer jag att fortsätta skriva om puckoexet. Som idag. Inte fan samarbetar hon så att jag kan få chansen att ta minstebror till Legoland. Jag ska betala med en helg, såklart. Det är inte bara uppenbart att hon mer och mer kör kärnfamiljsspelet med sin nye, det är lika uppenbart att jag ska knuffas ut ur barnens liv.
Men helgen började bra. Fullt med folk ute på ställena och trevliga samtal och nyfikenhet.
Det väger upp förkylningen och huvudvärken.
Mellanbror tog en straff i matchen. Wow. Det är kanske målvakt han blir till sist.
Anna skriver det som behövs om vårdnadsbidrag.

14 september 2007

Fredag, frihet, lycka

Det är fredag och jag är trött och lite sliten. Har sovit lite kasst och tankar virvlar runt i huvudet som bladen nere på Kungsgatan som faktiskt börjat falla nu. Tre dagar i följd har jag haft kvällsaktiviteter, dessutom, något som jag annars vant mig av med. Igår satt vi på jobbet och spånade på temat "Vad är frihet?", som ska prägla områdets verksamhet under året, hela vägen från oss till nionde klass. Det är lättare sagt än gjort. Frihet kan vara att få välja, men frihet kanske också kan vara att slippa välja. Och, nej, halalbarnen kan ju inte få välja att äta kött och köttbarnen kan inte få välja vegetariskt. Men vi enades i alla fall om att man måste få vidga sina vyer, för att få frihet att kunna forma sitt liv. "På Rosengård lever man inte så fett", sjunger Frans i Zlatansången och utflykter och friheten att välja utflyktsmål och pålägg var lätt att enas om. Det var värre med genusfrågorna och somligt soma jag inte ens pallade gå in på.
En annan sak har jag lärt mig i veckan och det är att lyckan inte stiger med ökad bnp. Det är vetenskapligt bevisat.
Grön politik kan vara lyckopolitik.
Gatukontorets stora kampanj om HUR biltrafiken ska minska i Malmö startade i veckan.
Lycka är att få andas frisk luft, för fler dör av biltrafikens föroreningar än av trafikolyckor.
Och din frihet att köra bil överallt är mindre värd än mina barns rätt att andas frisk luft. Tammefan.

13 september 2007

Budgeten

Okej, lägre SGI och vårdnadsbidrag.
They did it again.
Att bensinskatten ska upp kan inte ens alliansen komma undan.
Eller det faktum att man inte kan ha skyhöga försvarsanslag för att folk ska ha fabriksjobb i Karlskoga och -krona.

Flyktsoda, sätt mig i brand.

Saknar alkoholen. Saknar värmen som genomströmmar kroppen, tankarna som blir renare och klarare, allt man vågade, all ångest som försvann som ett troll i solens sken. Verkligheten kan vara så jävla verklig, så hopplös och knäpp. Flykten gör en varm och pömsig.
Ältandet är också en utmärkt flyktsoda, liksom offermentaliteten.
Man kan alltid jaga varför, om inte om eller skylla det man gjort och gör på andra. Eller så är det gud eller djävulen, kan man tro.
Men det är alltid du själv. Immer so.

11 september 2007

Tragikomik.

Mina msn-kontakter blir färre och jag har minsann redan mist två facebookvänner.
Tough shit, eller hur?
Det kanske är bra, jag läser i en tidning nånstans att facebook inte kan ersätta fysiska kontakter. Om ni nu trodde det.
Av de som plockat bort mig från msn, märks någon jag avvisat och någon som avvisat mig.
Där finns ett ex som jag hoppades kunna normalisera bekantskapen med och så en bekant som fruktar sin svartsjuke makes vrede.
Det är väl inte så mycket att säga om just de personerna.
Mer tragikomisk är hon som anstränger sig allt hon kan för att inte tycka om mig.
Vi hade en alldeles ljuvlig dag för en tid sen på hennes hemmabana.
Lagade mat, drack kaffe och pratade om allt och ingenting, såg varandra i ögonen och log.
Men något måste ha hänt i hennes sinne under min hemresa, för sedan dess har hon verkligen ansträngt sig för att hata mig och komma med sura uppstötningar och kommentarer.
Jag anklagas för olika hemska saker, tex att inte gilla alliansen (no shit?) och så där.
Jag hyser en vag misstanke om att hon är den som skrivit några av de elaka kommentarer som anonymt florerat här i min blogg, men tyvärr även hos andra, vilka knappast bett om att få ta smällar för mig.
Och, ja, hon tog bort mig från msn.
Nu har jag bara 61 personer där.
I will survive.

Med egna ord

Allväderspedagog, var ett ord jag uppfann som titel på någon som kan jobba på en uteförskola, när chefen gav mig i uppdrag att göra en platsannons. Igår uppfann jag allianskvackare, som beteckning på en läkare som inte sjukskriver i "onödan", i enlighet med påbuden från Rosenbad. Det är dagen för Chilekuppen, exets födelsedag och Anna Linds dödsdag idag. Jag återkommer senare i ett annat ärende. Förresten ska jag snart till Amsterdam och senare i höst till Aten, minsann. Det rör på sig.

10 september 2007

Ännu en dag på spillran av ett moln.

Morgonen är en kass tid för såna som jag, men idag är ångesten lika frånvarande som en blå himmel. Det är ett lätt regn där ute och jag lyssnar på P3 som omväxling. Det finns bra musik jag aldrig hört förut. Jag ska snart till jobbet och får påminna mig om att inte alltid tjata om det som skiljer funktionshindrade och barn med invandrarbakgrund från normalsvennar.
Här skrivs ingen Gringoskit, utan jag menar på fullt allvar att alla människor har samma värde.
Det finns rasism, men ännu mer patriarkat och klasskillnader. Och slöjor är kvinnoförtryck, det måste vi nog säga öppet.
Att snacka med kloka personer är alltid lika bra för min själ.
Varje dag, hela dan, som Ison och Fille sjunger.
Men tystnaden är lika angelägen.
Sydsvenskan skriver att äldreomsorgen i framtiden kommer att vara familjens angelägenhet. Helt i kristdemokraternas och familjefundamentalismens anda, vill jag tillägga.
Själv föredrar jag välfärdssamhället. Offentlig sektor och så.
Nu slänger jag mig i duschen.

09 september 2007

Svart katt, vit katt.

Nere i tvättstugan får jag sällskap av en katt, när jag hämtar upp rena lakan, jeans och tröjor.
En svart och vit katt, som smitit in genom det öppna fönstret.
Jag är svag för katter och blev faktiskt lovad en i våras, men det kommer ingen katt hit till familjen Vilse. Det vore djurplågeri.
Fjärde våningen mitt inne i stan är ingen plats för en liten katt.

Den ska ha space, tycker jag.
Funderar dessutom på om jag verkligen ska äta kött framöver.
Djurhållning kostar energi och resurser.
Spär på växthuseffekten.
Vi får se, jag är ju inte ensam i hushållet.
Och det måste måhända inte vara helt svart eller vitt.
Men jag har inga sympatier vare sig för djurindustrier eller jakt.
Det kanske måste avlivas djur, men att se det som en sport eller nåt slags manlighetsrit är äckligt.
Äcklig är också stanken från slakterier. Som fan.
En vän tänder av från deppmedicinen, för att strax sätta in nästa. Hon mår förjävligt.
Själv vågar jag inte möta hösten utan mina piller. Inte en gång till.
Att inte våga sluta är också ett slags beroende och jag förbannar det.
Dessutom har jag börjat facebooka.
Förjävligt, va?

08 september 2007

Ensam pappa söker inte

Kan notera att exet och jag faktiskt samarbetae och samspråkade igår. Det gjorde den dagen. Idag ska jag bjuda mina älskade ungar på fläskfilé med klyftpotatis till middag.
Det är på många vis strålande att vara enastående förälder.
Och jag söker inte.
Jag skulle aldrig samla hundra giftassugna på ett fält och ge dom frågor att besvara, för att sen börja processa fram en partner.
Redan tanken ger mig krupp.
Man kan fan inte räkna ut vem som passar som partner. Vad man möjligen kan är räkna bort människor som i livsval och värderingar befinner sig mil från en.
Hur snälla och rara de än kan verka.
Sen finns ju det här giftet som heter att vara åtrådd.
Att någon vill ha en är en kick, något som attraherar genom att det bekräftar.
Jag kan bli översvallad av någons kärlek, så översvallad att jag glömmer vad jag själv är,
känner och vill.
Sen är det detta med en partner.
Både en och partner.
Att dessa jävla normer ses som så självklara.
Skulle skrivit något om geografiska avstånd också.
Men svårigheterna i det fattar ni nog (eller hur, M?).

06 september 2007

Jag lyssnar.

Det är en torsdagskväll som hemsöks av helvetets alla jävlar.
Jag lyssnar på Hon flytta´ut till Bergsjön förra året och bara om min älskade väntar från liveskivan.
Visst gjorde vi äpplekaka och visst satt jag och pillade på mellanbrors fötter, som han gillar, medan han såg på Simpsons.
Men det fattas mig något.
Något ska bort och något ska till.

Vuxna exet och barnsliga jag.

Hon ringde som sagt, trots att hon inte svarat på mailen.
Skulle köra en variant om att jag inte är som jag borde och att barnen nog har det bäst hos henne.
Du säger det?
Jaha...
Mellanbror hade så klart "inte kunnat" gå till fotbollen heller.
Fotboll är pöbligt och fult, vet ni.
Barnsligt.
Som slamrig rockmusik.
Som att gå med ungarna på Ark och att äta äpplekaka med vaniljsås till middag.
Vuxet är kostcirkelns alla delar alltid och lite lagommusik.
Vin ur snygga ittalaglas och allt konservativare med åren.
Skamvrår och inte svära.
Trött är bara förnamnet.

05 september 2007

Två rader från scenen.

Hondjuret tog mig på teater ikväll, vilket var ytterst välkommet.
Två rader från scenen är nära, nära, på intiman.
Marjaneh Bakhtiaris bok blev en fyndig och viktig pjäs.
Bra, men inte strålande.
Exet ringde tre gånger och smsade en, under föreställningen.
Liv?

04 september 2007

Why don´t you all f-f-fade away?

This is my generation, baby, men frågan är om det är så mycket en generationsfråga.
Hoppas inte det. Snarare handlar det om attityd, någon social nedärvd syn på vad som är vuxet.
Får kommentarer i stil med att "ja, vänta du på barnbarnen istället".
Men jag har väl aldrig hållt mig till normen?
Keine volvo, villa, vovve und trista grillade kotletter och samtal med grannar om ungdomens förfall och att musiken var bättre förr. It ain´t me, babe.
Det är mig Göran Hägglund drömt om när han vaknar kallsvettig om natten.
Jag har drömmarna kvar och jag tror på ett liv utanför murarna.

03 september 2007

Stolt och grön.

Allianspuckona är väl inne på skylla sig själv, men det här gör mig stolt och glad.
Detta är rätt komiskt också.

Almarna åt folket.

Hon skulle hetat Alma, hade vi bestämt.
Vi ville ha en dotter; jag en dotter till och hon sin allra första unge.
Alma, som i almarna åt folket och den allra första miljöstriden i början på 70-talet.
Som litet barn såg jag på TV hur makten vek ner sig och träden fick stå kvar.
Det var en viktig principiell strid.
Men det är längesen nu.
Ett träd blåste ner i nån storm, men de andra lever, trots almsjuka och alliansvindar.
fiket heter inte Tetleys längre, utan nåt annat som jag inte minns.
Två glada svarta bröder langar mackor och häller upp kaffe.
Vi satt där och fikade, under samma träd, i samma kungsträdgård, den där dagen, mitt i den ljuvliga tid när våren förvandlas till sommar och knoppar brister, den där dagen då allt i mitt liv var på plats och hoppet lyste som en grönsvart stjärna.
Nu skolar jag in en liten palestinska, som heter något helt annat.
Alma är den dröm som jag förvägrades att göra till plan och verklighet.
Kampen handlar inte om symboler längre, utan är en mödosam process för en långsiktigt hållbar utveckling på alla plan. För liv i sanning och för allas lika rätt och för den lilla tjejens rätt att återvända till ett fritt hemland, om hon så önskar.

02 september 2007

Fem i tolv.

Ska du bara se en enda film i år, så låt det bli This is England.
För övrigt så vill jag vidhålla det jag sagt om vilka människor som är intressanta och inte.
Och att jag aldrig mer kommer att bli full eller ha sex över blockgränsen.
Man tar inte med sig Reinfeldt eller Maud i sängen.
Möjligen skulle Göran H må bra av ett riktigt killknull.
Men det blir inte med mig, jag ska som sagt aldrig mer bli full.

Stan vinner.

Det är ett återkommande samtalsämne med den gravida, frågan om land eller stad. Och jag håller som sagt på stan. Det är ingen tillfällighet att människan så fort hon kunde slog sig samman med andra först i byar och sedan i städer och ingen tillfällighet att feodalherrar och kungar velat sprida ut oss. Radikala idéer uppstår bland människor som är förenade och föråldrade strukturer lever längst på landsbygden. Världen över.
Bor vi utspridda kan vi inte göra revolution.
Här har jag chansen att leva som jag vill och lär och här kan jag möta en mångfald av människor. Jag tror mina barn blir bättre vuxna så.
Min äldste son kan välja barn- och fritidsprogrammet utan att det höjs ett enda ögonbryn och jag kan leva utan gudar och bilar bäst jag önskar.
Världen är grönare och rödare i stan.

01 september 2007

Ensammare än nånsin

Jag intalar mig att det är vad jag vill, men sanningen är att jag hatar att vara ensam.
I teroin dricker jag kaffe, sitter i ett hörn och läser, men i praktiken irrar jag runt.
Jag vandrar rastlös och obekräftad i en stad som luktar valkampanj och lidingölopp.
September är uthärdligt, men sen stiger vi ner i ubåten och stannar där.
Tar oss upp till ytan en stund runt jul och sen dyker vi och stannar i marianergraven tills träden knoppas igen. Tack gode gud att jag i alla fall i huvudsak får vara inomhus denna höst.
Jag har aldrig varit översköljd av vänner och bara i korta perioder ingått i gäng.
Förmodligen är jag lika kass på att vara vän, som att vara älskande, men jag kan kanske lära mig både det ena och andra.
Jag säger för mycket och för lite.
Jag vill vara den som peppar och ser, men något jag gör verkar snarast stöta bort folk.

Kommunikation är A och O.

Exet vill inte prata med mig på familjerätten, vill inte prata i telefon, svarar inte på mail. Däremot förstår jag av olika rapporter och annat att jag är ett samtalsämne, inte bara mellan henne och den nye tjusige, utan också i andra sammanhang. Tips, någon?
I morgon spelar sonen fotboll ute på Lindängens IP och vi ska stå där och se på. Inramningen blir ofta lätt komisk. Som i tisdags, när dom vann med typ hundra noll mot nåt lintottslag från en villlaförort. Tränaren i motståndarlaget kommenterade och tjoade med en svada som någonsinn Clabbe. Samtidigt hade han fåttt rycka in som linjeman, så denna blixtrande kommunikation, skedde med flagga i hand. Varken röd eller grön, dock. Inte ens blå.

Denna första officiella höstdag skulle jag vilja ta en promenad på Christiania, äta vegolunch på Morgenstedet och samtala med någon. Det blir inte av.
Däremot ska jag gå och träna idag.

Bloggvärlden är full av lustigheter, allvar, patetik och överaskningar. Say no more, för ögonblicket.

En vän får i sann alliansanda veta att det är sjukskrivningen som skadat henne, inte samhällets krav eller en omöjlig jobbekvation. Hon kanske borde bli hemmafru åt en kristdemokratisk bonde och föda söner och döttrar och inte ha högre krav på livet än så.
Förändra världen är visst inte inne nu.
Åh, kan inte Ehud Olmert komma hit och bygga en mur runt Rosenbad?

I morgon, jag lovar, inte ett ont ord.

Nu, Caroline af Ugglas som sjunger Janislåtar.