Svansjön och Lucia med regnbågsmössa

Hör något ur Svansjön på radion och tänker på hur jag jobbat för att få ungar i förskolan att förstå klassisk musik och eventuellt njuta av den. Musik i förskolan är ofta ett enda jävla babysharkande, förutom i december då det sjungs samma slitna julsånger som alltid. Äh, jag ska inte överdriva. Det imsevimsas och bäbävitalammas en del också. Men alldeles för ofta är musik i förskolan passiv konsumtion. Aldrig illa menat, men ändå. Slappt och okunnigt. Och innan nu någon av mina få läsare säger att jag har för höga tankar om mig själv, så, nej det har jag inte. Jag är sjukt glömsk, gick inte kursen i effektiv städning, har skitsvårt att lära mig rutiner, att upprätthålla millimeterrättvisa när det gäller dukning och blöjbyten och att komma ihåg att påminna vårdnadshavare om att de nu inte längre är berättigade till mer än 15 timmars förskola när barn nummer två eller tre ploppat ut. Och mitt brinn för att vidga barns vyer leder stundtals till stora diskussioner som tar tid som kunde användas till att sätta upp julstjärnor och annat viktigt. Skriva listor och sånt. 

Men när ungarna på min förra avdelning lärde sig om Tjajkovskij och om Mozart. Och Beethoven som skrev musik fast han inte kunde höra. Så underbart. Och när ungarna på grannavdelningen går loss i en trumcirkel. Så ljuvligt. Vidga vyer, korsa gränser, utmana. Om inte jag, så vem? Om inte nu så när?

Gud gav mig inte bara ett lätt liv. Han flåsar mig i nacken och säger att jag ska använda mina privilegier till att avskaffa privilegier. Alla är lika mycket värda, tjatar han. Men en söndag morgon sitter jag ändå bakfull efter en skön kväll med en av mina bästa. Återhämtning är halva träningen. Och i morgon är det Lucia. Kollegorna på nedre plan har planerat olika skapande aktiviteter och sen kommer de stora och sjunger för oss. Traditioner kan vara fint, men de ska omvärderas och förnyas. Stå aldrig still. 

Till sist dyker en bild upp i flödet. Jag med regnbågsmössa och luciakrona. "Är han inte bög?", hör jag hur det ibland viskas. Och i den pågående diskussionen om man/kvinna/ickebinär och trans är jag stolt över att få bekräftat att just min gränslöshet berättat för unga människor att en kan vara både si och så och ändå rymmas under beteckningen man eller kvinna, kille eller tjej. 

Åh, jag hamnade plötsligt långt från Svansjön. Och kanske förhärligar jag mig en aning, ändå. Vem tror jag att jag är? Min inre jävul ber mig hålla käften. Tyst, Anders, du är fan ingen. Och det är smutsigt på golvet, ser jag. Borde dammsuga. Men det får bli en annan dag. Nu mer kaffe. Det är fan ändå söndag.

Välkommen till Malmö, Anna.

Mittemot mig på det mest hipstriga ölstället på Möllan sitter hon som jag vill vara med så mycket jag får. Senast jag var just här var det annat sällskap och drama, men nu är slut med att försöka rädda människor som inte vill bli räddade och att dra på sig hat och hot som följd av det. Anna vill vara med mig och det är så enkelt och självklart. Inte för att hon behöver, men för att hon vill. Jag försökte jaga bort henne med invändningar och meningsskiljaktigheter, men hon stod kvar. "Vi kan inte vara lika i allt". Sen var den diskussionen över. Jag har skickat henne sånger och en av dem är Advance Patrols gamla "Välkommen till Malmö". Jag sjunger lite på den och vi skrattar. Sneglar lite på sällskapet bredvid och där sitter han, mannen, myten, legenden Gonza och undrar om vi skrattar åt honom. Jag förklarar att att just hans sång är en jag skickat till Anna och nu möts vi precis när jag sjunger på den. Gonza blir påtagligt glad och jag frågar om han kommer ihåg när jag bodde under hans familj på Axel Danielssons väg 25 och han minns nog i sanningens namn lite sådär. "Men var det innan engelsmannen flyttade in?", undrar han och jag förklarar att engelsmannen är min fd frus nya man. Vi skrattar. Sen är det Anna och jag och Gonza drar vidare. Du är välkommen till Malmö, Anna, och jag till Göteborg och vi ska hitta ett sätt att lösa allt på, det ska vi.

Och där ute på torget har jag stått tusen gånger i demonstrationer och på torgmöten och nu funderar jag på att mitt gamla parti blivit just den sortens quitters som de alltid anklagade V lokalt för. Men det är inte mitt problem längre. Anna och jag pratar om att det är långt till första maj, men att det ska bli fint när det kommer.

Män som hatar Håkan

I början av augusti 2005 kom kvinnan som jag då dejtade och hämtade mig på mitt after work där jag var med arbetskamraterna på Uteförskolan Stock och Sten och tog mig till Stortorget. Det var malmöfestival och den stora scenen fylldes upp av en ganska liten man. Så såg jag Håkan Hellström för första gången. Och augustimånen lyste över tusentals samlade människor som jublade och den lille mannen med de stora orden och det feta soundet. "Han är Sveriges Springsteen", tänkte jag, han får dit dem som vill ha party och de som lyssnar på texter. "Och så är han gaisare", tänkte jag vidare.

Sen har jag följt honom och sett hur han utvecklats och möjligen även peakat, för större än fyra utsålda Ullevi blir en väl inte om en sjunger på svenska. Möjligen även peakat konstnärligt, det återstår att se. Om någon har ytterligare kaniner i hatten, så är det han.

Alla gillar ju inte Håkan Hellström, inget konstigt med det. Inte ens han är för alla.

Men det som är särskilt med antipatierna mot HH är att det är så många män som avskyr honom så innerligt. På allvar har han fått kritik för att han inte är "tillräckligt politisk". Som om konstens uppgift vore att bli en megafon åt rörelser av olika slag. Men, nej, liksom. Andra undrar lite sådär varför han sjunger om att ramla på Masthuggstorget eller vänta på kranen på Stigbergsliden och inte om hur det är ha ha en SUV och en sexa i Haga. Skulle vilja höra samma kritik mot Springsteen; när var han amerikansk arbetarklass egentligen? Svar" längesen, han var miljonär (i dollar) redan vid 26. 

Men det vanliga är inte den mer sakliga, om än långsökta, kritiken, utan något som mer ser ut som svartsjuka. Lite incel-aktigt, nästan. Missunnsamt som fan. Och det är män och åter män som bryr sig väldigt mycket om någon de ogillar så. Det flödar av vitsar och memes. Samma män som kan jubla åt Springsteen och de andra amerikanska hjältarna blir som barn när det kommer till Håkan. "Han kan ju inte sjunga!" Nej, det kan inte Dylan heller. Och han fick nobelpriset. Det är svårt för mig att fatta riktiga mäns vrede mot Håkan, men så har ju jag också feminina händer, efter vad det sägs. Håkan själv säger inget om saken. Men så är han ju gaisare också. Saker kan alltid bli värre än nu. För övrigt tycker jag att Centern borde in i regeringen, om deras röster behövs för att få majoritet mot de brunblåa. Inte för att jag gillar dem, tvärtom. För att de inte ska komma undan sitt ansvar. För övrigt kommer det aldrig att vara över för mig.

Nils och jag gick åt var sitt håll

Läser på Twitter att Nils nu också lämnat MP. Men hans väg är den motsatta mot min. Han har blivit centerpartist, av allt en kan bli här i världen. Centern är i själva regeringsfrågan det enda anständiga borgeliga partiet. De vill inte samarbeta med människor som till helt nyligen var brunskjortor och kanske fortfarande är det lite i smyg. Men C är ett borgerligt parti ändå och såna vill jag ha så lite att göra med som möjligt. Bara detta att inte vilja samarbeta med SD räcker inte. Det borde vara självklart för varje demokrat.

Centern vill sänka skatter ännu mer, ta bort strandskyddet, hugga ner värdefull skog och jaga utrotningshotade djur. De är fulla av liberalt valfrihetstrams och naiva när det gäller religiösa friskolor. Det är ingen lätt match att gå att förhandla med dem. Men vi har inget val, vi sossar.

Fast minnet för mig nu tillbaka till en dag när Nils och jag var nere på ett fullsmockat Möllevångstorget efter en kippavandring och till sist skulle han tala, för då var han kommunalråd. Och han var inte blyg för att kritisera samarbetspartner som uttryckt sig antisemitistiskt och det muttrades i leden, både från borgare som tyckte att det var konstigt att en miljöpartist av alla sa som det var och från vänsterfolk som då blev kritiserade. Han var modig, Nils och jag var stolt över att vara med i samma parti som honom. Vi satte antisemitismen på den politiska dagordningen i Malmö. Vi var rätt lika i mycket. Ibland gick vi över gränsen för det lämpliga. C'est la vie. 

Senast vi sågs var nog på vårt sista kommunfullmäktigemöte. Tiden går och allt är förändrat. Två medaljer har jag som tack för lång och trogen tjänst i Malmöpolitiken och cykelbanor och annat mer diffust som minnen av mig. Jag hörde att han också ändrat relationsstatus som det heter

Att vi som var så överens om så mycket hittat hem till så olika platser säger troligen mer om det parti som vi var med i än om oss. Min vän som fortfarande är MP och som ser mig djupt in i ögonen placerar MP strax till vänster om S. Men sanningen är nog tyvärr att grönisarna försöker greppa om lite för mycket. Tar du på dig en kostym som är large när din kropp är small, så snubblar du och slår dig. Och ännu värre, byxorna åker av.

Men min vän försöker och det ska hon ha all heder av. Min analys kan ju vara fullständigt felaktig dessutom. Det har hänt förr.

Nils och jag gick från torget och sen från fullmäktige och jag försökte lite halvdant vara miljöpartist tills det inte gick längre. 

Och nu är Nils alltså centerpartist. 

Här hemma är det fredagskväll och jag dricker rödtjut och äter en fryspizza. I morgon väntar finbesök och mina fjärilar i magen har inte ett dugg med politik att göra. Kanske ska ta en fika med Nils endera dagen. Vi kan prata minnen och vara stolta över ett par tre saker. Sossar och centerpartister har ju snackat förr och lär göra det igen. 

Nu kan du få mig så lätt

Ser Solsidan och nu har Alex sepererat och ska ut på banan igen och alla kommer med råd som går ut på att du ska förställa dig för tränga igenom bruset på heliga Tinder. Märkliga foton, kompisens avlagda kläder, smarta repliker och gud vet allt. Men mot slutet av dagen ska du ändå se dig själv i ögonen i spegeln, tänker jag. Vet att det är en skruvad TV-serie. Med den andra människan som hette likadant som de andra hade jag återkommande diskussioner om öppenhet och filter, både verkliga och symboliska. 

Vi gör mycket för kärlekens skull, eller snarare tvåsamhetens, för kärleken är ju alltid där i olika former. Hon som hette likadant hade samma bokstäver som jag, men aldrig att hon skulle säga det till en potentiell partner, det fick väl komma sen eller något. 

Jag argumenterade att det är väl lika bra att direkt sortera bort de som ändå aldrig kommer att älska dig som du är. Men hon såg det inte så. Hon levde här och nu med dyrt vin i fina glas till skaldjur och fisk på bättre ställen eller IPA på hipsterhak. Sanningen var i hennes värld relativ som i en ekvation av Einstein. För mig är den absolut. I am what I am. Kanske har jag fel.

För ett drygt år sedan promenerade jag genom Saltis och Solsidan och min gud, vad jag inte var avis på det bättre pikéfolket och deras mexitegelpalats och suvar. Kanske lite detta med att ha havet nära, då om jag ska vara ärlig. Det är fint. Tänkte på det där med att sälja sin själ för att vinna hela världen. Det har jag i alla fall inte gjort, tänker jag lite självgott. Men på riktigt har jag väl också varit i den gropen och grävt. Jag har följt partilinjer och dansat till tråkig musik och även sagt osanna saker som kunde göra mig till partner eller kandidat på valbar plats.

Men aldrig mer. Hellre en nobody och incel, hellre en pinsam föredetting och ohippt ex än en people pleaser. Men jag har en jävul i bakhuvudet, ett mörker och det har du med. Om du inte är vaksam kan hen titta fram, ta över dig och få dig att säga: nu kan du få mig så lätt. 

Arbetslinjen, den välsignade.

Och Madonna sjunger att livet är miserabelt, men som en oskuld kysst för första gången. Oklart varför. Vidare är Neil Young glad för sitt hem på landet där han kan gå omkring och vara sig själv. Det är lite lättare att fatta. Jag sitter i fåtöljen och det är natt. Skulle på konsert, men det smög sig, så musik ur högtalaren och samtal på messenger med någon som var viktig eller egentligen fortfarande är och någon som är hoppet om något, förgyller min kväll smörjt med rödvin och halloumi. Året då alla heter samma namn fortsätter och jag har trampat här hemma och tänkt på arbetsmoral och min fostran. 

Arbetslinjen, den välsignade, var en av anledningarna till att jag kom hem till arbetarrörelsen, för mer än vi tror är vi det vi gör och att göra skillnad för andra är själva poängen med att vara människa. Och när gemenskapen och solidariteten på jobbet fungerar, så är det oslagbart. Sen kan vi orka det olika mycket under olika tider, men det är okej. Trots mitt introverta sinnelag är jag social och trivs med att bekräfta och bekräftas. 

Jag snyter mig och hostar, men går på en facklig kurs och lär mig saker och påminns om annat. Små saker var och en av dem, men det är många små saker som bildar det stora hela. Du måste inte vara perfekt, men du måste göra din del. Så ser jag mig uppfordrande i ögonen i spegeln. Ser ut som en åldrad bluesman, men jag är bara vem som helst på fjärde våningen, en ensam man i en dammig lägenhet. Och vinet tar slut i glaset och kvar är bara natten och täcket omsluter mig till sist, svalt och milt. 

Bonusfamiljen, revisited

Hosta, huvudvärk och sömnlöshet håller mig kvar i lägenheten idag. I köket dansar bananflugor, men i övrigt är hemmet okej städat, eftersom jag eventuellt skulle få besök igår. Jag la till och med på det dyra snygga överkastet från Indiska och det gör jag inte varje dag. Här i enpersonshushållet är all makt min, men också friheten är en uniform. Vi människor är flockdjur ändå. Mår bra att stångas och kramas med andra.

Ser Bonusfamiljens nya säsongs första avsnitt och det är igenkänning på igenkänning och det är ju komiskt men sorgligt att det fortfarande är ett normbrott att bryta upp och bilda nytt. Och värre kan det säkert bli om klockan vrids tillbaks efter nästa års val. Sitter med en kudde för ansiktet, så pinsamt och träffsäkert är det.

Mitt eget försök till bonusfamilj var ingen direkt succé, om ni undrar. Sara kom farande från Dalarna med barn och packning och jag var i skuld från dag ett. Hon hade offrat så mycket för mig och det var absolut inget hon sa något om, men det byggdes in en obalans. Hennes ungar var det ju lite synd om, men inte mina för de fick ju bo i den stad där de fötts. Det var inte första gången önskan om ett liv med en man fick henne att överge det mesta och inte den sista heller. Hon var en ung mamma i ett ganska tråkigt radhusområde i en mellansvensk stad när vi möttes, som sen blev lite hipsterdrottning på Möllan och nu är hon nere med folket bland utegrillar i det skånska rasistbältet i bonusfamilj nummer två. Hon gör mycket för kärleken, verkar det som. Hotet om att dö ensam och obekräftad kan få oss till mycket. Och vi satt i sju år i en gigantisk lägenhet vid stans smutsigaste gata och försökte sy ihop alla trådar tills vi inte kunde det längre. Det fanns inga förutsättningar kvar. Jag hade känt mig så utvald och lycklig, tänk att just hon valde just mig. Det är sällan en bra ingång. Jag hade ju valt henne också. Att jag inte tänkte på det. Och våra barn var sådär med på tåget. Särskilt mina ungar kom aldrig riktigt hem till Bergsgatan 35. Vet ärligt talat inte vad jag skulle gjort mer än jag gjorde. En dag gick min äldste son ner till skolan där hans bonusbror gick och pratade mobbare tillrätta. Så jobbar vi törnbladare emellanåt. Inte alltid att rekommendera, kanske. Olikheterna mellan bonusfamiljens olika ingående delar var för stor. Viljan att knyta an var väldigt varierad hos de olika medlemmarna i den stora hastigt formerade flocken, to say the least. Det slutade illa; i tårar och hårda ord, sen tystnad.

Inget att ångra och nu är mina ungar vuxna och normerna skaver, men jag tror på framtiden. Kaffet bubblar i min bryggare och jag hoppas på kärlek igen och på att jag lärt mig saker. En man på radion berättar om att han vid 69 hittade sitt livs kärlek. Det låter hoppfullt. För övrigt är SD grundat av människor som grät när Hitler sköt sig. Glöm inte det. Och moderaterna och KD är medlöpare om de släpper in brunskjortor i värmen. För brunskjortor är de även om de ekiperat om sig på Dressman. 

Kärlek och musik är bäst på göteborgska

Johanna har köpt en hatthylla på Blocket och jag tar bussen ut till Erikslust och hämtar den. Har Nationalteatern i lurarna och märker att jag sjunger med. Men kärlek och musik är bäst på göteborgska, så det så. Titta surt, ni på buss fyra, det är ändå som det är. 

Första gången jag hörde det albumet var på stadsbiblioteket i Göteborg, jag borde ha pluggat, men jag drömde mig bort och på den tiden var lurarna stora som hörselkåpor och jag satt där nere på musikavdelningen i min egen värld. Som så ofta. Och Anki sjöng ge mig mitt liv nu och jag nickade. Jag har varit i Göteborg och det rör alltid till min skalle att vara där. Minnen virvlar upp som löv i blåsten i allén och jag går längs Haga Nygata och det är en turister och flanörer, men jag minns när Matz hade sagt något olämpligt till fel person och vi sprang hela vägen från Linné till Sprängkullen innan vi kunde pusta ut. Haga då var husockupanter och fyllon, kinakrogar där ingen åt och farfars verkstad uppe vid Skanstorget, där han satt och drack med kompisarna. Längtar inte tillbaks. Och fina kusin Alexandra vill höra allt om släkten och jag berättar hemligheter och anekdoter och vi analyserar och skålar. Hon var inte född när jag dansade i gryningen, när visionen tog mig och jag lyssnade på progg i stora lurar i bibblans källare. Men hon som jag spenderar kvällen med är från Majorna och var i alla fall levande, om än ett barn när stadsdelen ännu inte var vänsterfin med rot- och ränteavdrag till rödvinet och surdegsbrödet. Men ålder är bara en siffra, säger finkusinen och det är det väl, men vissa siffror är större än andra. 

Älskar att minnas, men hatar nostalgi. Och hon som jag skiljs från vid Chapmans torg bär 2021 års namn och nu är nu och bättre än då.

MoralistPartiet kongressar

Det brukade vara soliga vårdagar. Jag minns Hudiksvall särskilt väl och när vi var i Järna och åt vegansk mat med samma människor som det sen gjordes elaka dokus om, för att deras skolor var ett flummigt kaos. Att vara miljöpartist var att vara lite finare och bättre. Låt vara att kongresserna ibland fattade beslut som partiledningen inte gillade och sen inte låtsades om. Det tog också tid att få de gamla grönavågarna att fatta att livet i stan kunde vara lika miljöbra som att bo på landet med hundra ungar och odla sin egen potatis. Nu samlas MP till kongress igen, men det är höst och digitalt och nu ska de svänga åt vänster, läser jag. Det är välkommet, förstås. För mer än annat är MP tyvärr moralism, individuella val och brist på klass- och maktanalys. Den ensamstående mamman i kåken utanför Sjöbo straffas med högre bensinpriser för sin gamla 240, medan professorn i Lund som just köpt en Tesla får 70 000 i premie av staten. Vi ska gynna de bra valen, liksom. Men det är inte livsstilism som förändrar världen, utan tunga kollektiva beslut och investeringar. Sossig skit som fabriker, förskolor och hyresrätter. På min balkong får man röka, men inte på uteserveringarna på torget. Ibland glömmer jag också att sortera mina sopor. Så skjut mig, MP (fan, nu skrev jag en vapenmetafor igen). Men igen. Rökning på uteserveringar är bara farligt för rökaren själv. Sluta, liksom. Däremot finns det fortfarande arbetsmiljöer där ventilationen är så kass att se anställda blir sjuka av det. Men om vanligt folks vanliga liv hör vi inte mycket från MP. De som går upp tidigt, skrapar rutan på bilen och kör iväg till ett ganska trist jobb, men där jobbarkompisarna är sköna att hänga med. De flesta av oss jobbade på det viset även under pandemin, you know. 

Några av mina finaste är fortfarande miljöpartister och kommer så att förbli. Det är nästan roligare att träffa dem nu när vi är med i olika partier. Det blir lite mer stuns i diskussionen. Jag ångrar inte min tid i MP, är stolt över cykelbanor som inte funnits utan mig, över att ha varit med och satt kamp mot antisemitism och hedersförtryck på dagordningen (delvis med internt motstånd).

Men moralism är ingen bra grund för ett politiskt ställningstagande. Det är finare att möta människor där de är. Lyckas MP med det, så kan de ha en framtid. 

Att stödja Israel är en vänsterståndpunkt.

Jag bokar en träff med henne. På lördag klockan 20.00 på ett visst ställe i en viss stad, det vill säga staden jag föddes i, fast inte där ute på ön. Hon är vänsterpartist och jag socialdemokrat och vi ler och säger att det nog ska ordna sig. Men jag anar att det kommer att finnas en fråga där diskussionen knyter sig. Jag är van vid det. Kollar igenom mina bilder och där är en bild på mig vid muren, suddig men ändå. Enligt världssamfundet är detta, det närmaste en helig plats en kommer inom judendomen ockuperad palestinskt område, desto lustigare då med tanke på att det aldrig funnits någon palestinsk stat att ockupera. Men när den enda lilla judiska staten ska dissas är det inte så noga med fakta. Det räcker att känna. Och samma människor som gråter till Schindler's list blir arga 2021 när judar inte längre avlivas med gas eller kulsprutor, utan faktiskt försvarar sig med de medel som krävs i det land där de är i majoritet. Israels förbannelse är att de vinner sina krig. Kritik mot Israel är inte antisemitism säger ni. Det är det påfallande ofta, svarar jag och andra. Israel får kritik och uppmärksamhet som inte står i  proportion till vad som kunde vara befogat. När Israel försvarar sig mot raketangrepp så står det i Aftonbladet att Israel anfallit. Och min bestämda uppfattning är att det hänger ihop med att det är den enda judiskt dominerade staten. I Aftonbladet har det också stått att israeler stjäl kroppsdelar från tillfångatagna araber och säljer dem. Så skriver ingen om något annat land. 

Så jo jag försvarar Israel. Jag är inte pacifist. Också judar får försvara sig.

Tror att vi för säkerhets skull ska prata om andra saker där på lördag. Barnuppfostran och varför skatterna inte ska sänkas mer. Håkan Hellström och priset på bostäder.

Nu ska jag cykla till jobbet. Halva stan är avstängd och inga bussar går, för det är konferens om antisemitism i stan, men jag ska cykla på den cykelbana som aldrig funnits utan mig och där är inga avstängningar. Tur att det finns ett land på jorden där ingen skriker judesvin, tänker jag Att försvara Israel är antirasism. Trotsigt sätter jag på mig ett märke med en regnbågsflagga med davidsstjärna på jackan Lyssnar på Dylan och Cohen. Det sägs att världens blickar riktas mot Malmö idag. Det är nog en överdrift. Men jag är glad att antisemitism uppmärksammas och bekämpas. Och är trygg med att Israel finns när den kampen inte riktigt leder till seger. Oavsett världssamfund och aftonblad. Att stödja Israel är en vänsterståndpunkt. I alla fall för mig. Allas lika värde och allt det där. 

Gör din son till en soyboy

Matvagnen kommer in på avdelningen om jag råkar säga: "Usch, kycklinggryta", så att lillkollegan hör det. Lillkollegan: "Är du en sån där kille som ska ha nötkött jämt?"

Att jag är vegetarian finns inte på hennes karta. För män äter kött, ju rödare desto bättre, precis som de röstar höger och slåss med andra män på krogen om kvinnor eller för att de hejar på olika forbollslag. I min födelsestadsdel sägs en gängkonflikt ha sin grund i att en man blev ratad för en annan man av en kvinna. Kött, fotboll och kärlek är starka saker. Och hårda tag och, fan vet jag, sänkta skatter och minskad invandring?

Jag själv hamnar lite då och då i bögfacket. Anders jobbar med ungar och hans händer är feminina enligt andra. Så gör inga män som somliga känner. Plus ganska vänster. Och sa han inte att en viss pappa är snygg? 

Då blir jag lite glad. Att utmana och korsa gränser är en del av min mission. Men vännen med de skarpa ögonen tar ner mig på jorden och informerar mig om snubbiga drag som inte är okej. Så bra var jag visst inte ändå, trots regnbågsmössa och frökenhänder. 

Hatar egentligen att vara en förebild, jag är jag, andra får hitta sin väg, men kan jag bidra till att illustrera komplexiteten i att vara man och människa så är det bra. Allt är inte dåligt i mansrollen, men det är män som jagar andra levande varelser för nöjes skull och allt jag sagt ovan och det behöver få ett slut. Om män är logiska och rationella, så borde vi fatta att det om nötkött plus mjölk står för femton procent av klimatpåverkan, så ska det fan grillas färre biffar, om nu djurens väl och ve är känslopladder. Och staten skulle spara väldigt mycket pengar om folk inte dödade eller ens slogs för kärlekens eller fotbollslagets skull, utan bara älskade och hejade, om nu de mänskliga argumenten är fjolliga och patetiska. Så fostra dina söner till soyboys. Klä dem i starka färger och låt dem gråta. Det räddar världen. 

Mitt liv som genuin normbrytare

Kompisen dejtar en man och säger att han hittills är för bra för att vara sann. Allt stämmer, därför letar min vän fel hos dejten, för så gör vi nästan automatiskt, vi lätt svedda människor med erfarenhet från dejtingträsket. A good heart these days is hard to find, som sångtexten lär oss och sen den gamla klassikern: det som verkar för bra för att vara sant är för bra för att vara sant.

"Han är feminist", säger min vän och jag mumlar något om att feminism är något som en gör, det är ingen hederstitel. Men jag är full av skit, som vanligt. För det kortet har jag dragit många gånger. Och ännu värre, för

en gång skrev jag, lätt vinad, till en kvinna jag spanat rätt länge på. Inget märkligt i sig. Men från tårna upp till fontanellen tog jag i och utbrast att: "Jag är en geniun normbrytare!" Lite som när Joakim Lamotte sa att han gjort mer för Sveriges kvinnor än feministiskt initiativ. Inte så fint. Alls inte ödmjukt. Och det blev sen etter värre. Jag började måla upp en omfattande CV av goda gärningar i normbrottets namn. Pinsamt och dessutom är inget så traditionellt manligt som att överdriva sin egen betydelse för världen.

Kvinnan som jag ville imponera på svarade lite försiktigt något i stil med att hon nog var lite misstänksam mot den typen av utsagor. Trots att hon var betydligt yngre, så hade hon stora kunskaper om män. Sen började vi snacka som folk, jag lite mer nedtaggat och resten är historia, som en säger. 

Ännu en gång hade en kvinna fostrat mig till en bättre människa. Skammens eld flammar upp vid minnet. 

Två saker.

1. Privilegierade ska inte sitta och vänta på att fostras av förtryckta. Jag är man, medelålders, vit och you name it och det är mitt eget ansvar att lära mig, precis som andra kan lära sig om mina bokstäver och inte tjafsa om att jag ska skärpa mig. Jag kan fan inte skärpa mig. Då hade jag gjort det.

2. Säger du att du är genuint det eller det, så är du nog inte det. Det är lite som när folk skriver på Tinder att de är roliga. De är aldrig roliga, jag lovar. Ödmjukt är att söka, inte att säga att en hittat. 

Och jag och normer och normalt: egentligen har jag under större delen av mitt liv önskat att få vara någon i mitten av kön, att inte alltid vara vid sidan av eller i alla fall känna sig där. Har egentligen fortfarande inte helt funnit frid i det där, men ändå omfamnat utanförskapet. Jag blev aldrig som de andra. Big deal. Men kallar ni mina  bokstäver för "variation" eller "superkraft", så laddar jag fanemig geväret. Nej, det gör jag inte. Fan vad jag överdriver. Typiskt mig. Om jag bara kunde vara lite normal för en gångs skull.

Good year for the roses

Var rädd att stöta på människan som ville slåss med mig härom veckan, men han syntes varken i Lund eller på Möllan, när jag kom dit allra sist på lördagskvällen. Och i Lund var det kulturnatt och vi kollade på konst och studenter och var euforiska med de andra som äntligen släppts ut ur covidfängelset. Det var en härlig kväll och jag håller mig till dem som jag vet vill mig väl, jag gör väl det. De som skrattar åt mina skämt eller ler åt samma prettokommentarer från konststudenter som jag. Och det är en bra höst när rosor slår ut både i Norge och Tyskland och det finns ett hopp, trots klimatkris och arbetslöshet, kanske reser vi oss trots allt. Jag är en optimist när det gäller det stora hela, men pessimist i mitt privata. 

Framtiden kommer att bli bättre, för nu är bättre än förr i stora drag. Men mycket behöver göras ändå. När jag var barn och familjen Törnblad kunde flytta från en sliten lägenhet i Biskopsgården till en nybyggd i Påvelund. Idag är den senare en svindyr bostadsrätt och folk i Biskop får höra att de ska vara glada att de alls har tak över huvudet. När jag slutade gymnasiet och ringde till Pååls och kunde komma dagen efter och skriva på och samma kväll börja packa bröd. Bostäder och jobb. Socialdemokrati. Jaja. Ni vet. En vän poserar med sin baby på bild med Magdalena Andersson. Det ska bli bra, det måste det.

Går över torget och det doftar som det gör här i hooden en sen lördagskväll i början av oktober; rockenrolltobak, utspilld öl och fotogen från kaminerna vid uteserveringarna. Funderar på att återta Metro, för ingen jävel begränsar mig, men blir istället inropad av någon helt otippad person till Nyhavn. En som vill mig väl och som berättar för sitt sällskap om mitt gitarrspel och goda hand med ungarna. Jag är sedd. Det är obegripligt. Men det är ett bra år för rosor och kanske smittar det av sig på den här lite luggslitna och halvt vissna. 

In dreams, I walk with you

Vaknar före fem och jag har drömt igen. Lakanen ligger snurrade runt mig, det är obehagligt. Det är samma tema som så ofta i mina drömmar. Någon lämnar mig. Jag är ratad, loser, bortvald för något annat eller bara helt enkelt övergiven. Såklart

 Vem fan vill ha mig?

Jag går upp och tittar ut genom fönstret. Ser min mamma lämna sjukhusområdet och gå mot hållplatsen, ser den jag älskade skratta med någon annan, som om jag inte existerade. Ser en jag trodde var min vän avboka med nig och bjuda in någon annan. Fast på riktigt är det ju bara vår bostadsrättsfixade gård i svagt ljus utanför mitt smutsiga fönster. Inga människor, vare sig mammor eller ex. Långt borta hörs en siren. Jag lägger mig igen. Lyckas somna, men vaknar alldeles för trött och det ska komma att vara hela dagen. 

Mina otrygga ambivalenta anknytningsmönster, min rejection sensory dysphoria som hör ihop med bokstäverna kickar ofta in. "Lämna mig inte!"

Det är handikappande. Det stör och förstör. 

En händelse bara för några veckor sedan spökar, fast det är ologiskt. Jag vet att en alkis väljer alkoholen framför mig och allt annat också. Det är inget personligt.

Men så ska jag ju vara ärlig. Och när jag är det, så ser jag att jag själv både övergett och svikit utan större samvetskval. Och även valt alkohol framför människor. Katastrofen är när jag blir bortvald, när jag själv valt bort så: sånt är livet. Inga mardrömmar. Inte mycket mer än klädsamt dåligt samvete ett tag.

Har ett exempel på det så klockrent att ni skulle skratta, men det får vara under sekretess ett tag. Men ett minne jag kan delge er är när jag och min dåvarande partner var på bröllop och det var fri bar och jag drack och beundrade den fantastiska utsikten över älven och flörtade våldsamt med en vacker kvinna som lätt flörtade tillbaks och min partner blev arg, ledsen och tyst och jag var bara glad och uppspelt. Ägnade henne vare sig tid eller uppmärksamhet. Det var en lång färd hem, när hon till sist ändå drog iväg mig därifrån. Hemma hos henne låg vi, men det var taffligt och oengagerat. Dagen efter var en tyst dag. Jag var irriterad över att hon liksom inte ville något. Jag fattade inte. Vi hade ju varit på fest, för fan. Det var väl inte så farligt?

Det är kanske mänskligt att döma andra hårdare än sig själv, men det är inte det jag vanligtvis gör. "Måste du ta allt personligt?", säger kollegan när jag lägger på mig skuld för allt som händer på min arbetsplats som inte är bra. Men just när det handlar om att lämna/lämnas, överge/överges är jag livrädd och inne i mig själv. Det bara är så. Jag drömmer om att drömma om att gå med någon som garanterat aldrig lämnar mig. Den människan finns inte. Och jag är ensam.

Living next door to Alice

Hörde från min morsa att exets yngsta nu rest till Frankrike för en kortare eller längre vistelse. Tror hon är nitton år nu. Och jag minns första gången vi sågs. Det var dagen innan hon fyllde fem och hennes pappa hade skickat hem henne till mamma med den direkta uppmaningen att connecta med mammas nya partner, som då var jag. I backspegeln är det skumt på flera plan, men då flöt jag liksom bara med, glad att få vara just den. Men exet, som heter Sara, var så oerhört säker på att jag var den människan hon skulle leva sitt liv med. Mycket tydde på det. Eller i alla fall somligt. Så skulle det inte förbli. Nu bor hon i ett valdistrikt där SD har en större andel av folkets röster än NSDAP hade i Berlin 1932. Hon blir de män hon lever med och 2008 var det jag och det var helt jävla underbart. Nu har det förskjutits från osminkat plinkande till softat arrangerat. Från jam med tvååringar till avslagna ansökningar på CSN. Från treackordslåtar på en förskolegård till pretetiösa youtubevideos. Men that's entertainment, som The Jam sjunger. Jag förändrar världen, vill jag gärna tro. Andra poserar. Ja, det kunde bli Möllan och det kunde bli Svedala. Tro mig, det kostade mig terapitimmar. Jag var inget särskilt, bara en i raden. Det får vara hur det vill med det. Jag gick in i det med öppna ögon. 

Men den där låten. Ja, den handlar om någta andra, jag vet. Men ändå. 

Man i förskolan

Tar bussen på morgonen från Veberöd, efter att ha kramat och vinkat av henne som jag sovit hos. Jag vet vad ni tänker, men vi är vänner, "bara vänner", men det finns inget bara med det. Två människor lika i mycket, mycket mer än ytan ger sken av, samma stjärntecken och bokstäver. Sen sitter jag där i det gula fordonet och stirrar ner i min telefon. Nya människor finns i mitt liv medan andra tycks anmäla sitt utträde ur team Anders. Det är som det alltid har varit och alltid kommer att vara.

Snart ska jag stämpla in på min arbetsplats och kanske ta ner gitarren från hyllan och spela och sjunga med ungarna innan jag går på möte med rektor och är facklig representant. En mamma hälsar glatt utanför grinden och beklagar att hon inte sett mig på ett tag. Hon ler mot mig. Jag är man i förskolan. Det är i allt väsentligt en promenad i parken. Du är aldrig osynlig, aldrig bara en i gänget, men det är jag å andra sidan ingenstans, aldrig någonsin. Att vara man i förskolan är som att vara föräldraledig pappa, du får så mycket gratis, men också det vänjer du dig vid, för det är så privilegier fungerar. Att du bara kan tänka dig att nedlåta dig till att passa barn är så oerhört stort att tacksamheten inte vet några gränser. Ja, en och annan stör sig på dig. I Rosengård var det en och annan som tittade förvånat, men också deras hjärtan vann jag med tiden. Vi män i förskolan åker med på samma patriarkala tåg som alla andra män. No one is innocent, som Sex Pistols sjöng. 

När jag kommer tillbaka från mitt möte med rektor, så ser jag att en av mina kvinnliga kollegor gjort en av de tråkiga arbetsuppgifterna som just idag skulle varit mitt ansvar. Jag tackar och sätter mig på bänken med gitarren. Oh boy, vilket vackert väder det är.

(skriven för tre veckor sedan)

Försonas med solnedgångarna

"Du får inte verka desperat, Anders. Det gillar ingen. Du måste få det att se ut som om du är nöjd med livet". Min vän coachar mig på avstånd. Hon borde veta. Hon är den av mina vänner som har haft flest relationer, den av dem som vet mest om hur det fungerar där ute i den stora världen. Så jag går på dejt, fast jag avskyr det. Jag vill träffa kärleken på biblioteket, på Nobelvägen en eftermiddag i oktober eller i hissen mellan trean och fyran. 

Och nu ska jag få bort solnedgångar på balkonger på Lönngården, vid stranden i Lomma, i Vomb och Möllan en söndagskväll ur sinnet. Nu ska jag titta framåt och radera i minnet som i den där filmen, men vi vet ju tyvärr hur den slutar.

Så jag möter någon utanför stationen i Lund och jag har hopp och min snyggaste hatt och schal för att verka mer femtiosju. Men den jag träffar är som jag, som en kvinnlig version av mig eller så är jag en manlig version av henne och det skulle aldrig fungera, det fattar både hon och jag ganska snabbt. Men kaffe och solsken är ändå terapi för själen och mitt liv är så bra som min vän säger att jag ska framhålla. Jag ser in i ögon som påminner om mina och inte heller nu blir jag kär, men jag försonas med solnedgångarna och det är fint nog.

Håll fast i din goda väg

Jag gjorde ett misstag. När jag blev sviken och bortvald för alkohol och vad det nu var, så skrev jag indignerade bloggposter. De är borta nu. För det är ju som kapten Röd sjunger: håll fast i din goda väg, för där ute finns det gott om ormar. Gå med dem som vill dig väl, även om dina fickor är tomma. Han är fin, kaptenen. Och har helt rätt. Och här sitter jag på bussen från Lund; Johanna, jag och hennes dotter har ätit pizza och druckit champagne för att fira deras flytt till Lund. Och J och jag sitter, står och går och pratar. Precis som jag gjorde igår med min fina Katarina. Mina människor finns, de som ser mig i ögonen, de som kramar mig hårt . Ganska ofta har jag svårt att fatta vad det finns att tycka om hos mig. Anders Törnblad ser sig i spegeln och ser väl okej ut. Men resten av mig, vad fan ska en med det till? Jag får finna mig i att det faktiskt finns de som gillar mig. Så strunta i energitjuvarna, låt inte svekfulla människor göra dig till en loser, när du faktiskt inte är det.

När de går lågt, stå fast. Gör mitzvah, stå fast vid det du har kärt. 

Älskade jävla alkohol (2)

Det är stökigt och roligt på danska värdshus och just idag en skön kontrast till de intensiva konstupplevelsen på Louisiana. Min hjärna tål bara så mycket intryck, sen går popcornmaskinen igång på full volym. Vi lutar oss tillbaka, dricker som danskar, Tuborg Classic, vad annars liksom? 

Men idag är det anständiga mängder och lugn och inte lika uppskruvat som senast. Det funkar väldigt bra. Fast ska jag vara ärlig så drack jag vin igår och ännu ärligare är att berätta att jag tog den sista slatten vitt när jag kom hem för en stund sedan. Det börjar bli lite mycket och ofta. Vi sitter och har det fint, men hör också berusade människor ropa högt om saker de tycker är intressanta och några pratar med oss, det är ingenting, bara struntprat plus lite fotboll och jag tänker: "Är det sån jag blir på fyllan, så vill jag aldrig mer vara berusad". Vill inte tappa min värdighet och min koll på läget.  Fast jag vet ju att jag kommer att bli berusad igen, men nu drar jag ändå i bromsen en smula. Vill inte vingla runt på Knutpunkten och fråga efter vägen till tåget som mannen vi möter nedanför trapporna och inte säga och göra sånt jag inte kan stå för dagen efter. Jag är inte finare än någon om ni nu trodde det. Inte sämre heller. Jag är som alla andra. 

Att utmana sin självbild är svårt. Att inse att alkoholen inte nödvändigtvis gör en till en glad gamäng är jobbigt som fan. I elva år drack jag inte alls. Dit behöver jag kanske inte igen, idag gick det ju bra. Men den älskade jävla alkoholen gör mig ung på nytt. Och jag vill vara vuxen. 

Han som såg mig

Sitter på jobbet med en liten unge framför mig. Små knubbiga fingrar rör vid strängarna på gitarren och hajar till när det faktiskt kommer ett ljud. Och ungens bruna ögon liknar mina, men vi har inget släktskap alls, så vitt jag vet. Men jag speglar mig i dem och madeleinekakan sänks ner i det äckliga lindblomsteet och jag minns och tänker att kan jag vara den som ser den som ingen annan ser, så offrar jag med glädje lyxmenyer och ett liv så all inclusive. Då har jag det jag behöver. För jag minns. Jag kan ta mig dit igen. Ett klassrum i en barack som ingen längre minns, en skolklass som satt som barnen i Peter Tillbergs berömda målning. Och jag vill väl se mig som tjejen som tittade ut genom fönstret, men jag flackade nog mest med blicken och drömde mig bort, om jag inte pratade rakt ut. Och längst fram stod en lärare, en folkskollärare av gammal stam, en rutinerad pedagog. Han visste varför han var i det där rummet. Och han såg mig. Han slängde inte bara ut mig i korridoren eller råskällde inför hela klassen som var det jag var van vid. Han gav mig verktyg. Han ställde krav, men såg också mina talanger och intressen, hur samhällsfrågor, historia och språk var min grej. Och att snacka inför folk. Utan David Ericsson hade jag gått under och jag gick inte under. Sen kom högstadiet och det var mitt livs värsta tid. Men helt kom det inte åt mig. För någon hade sett mig. 

Den där ungen som fingrar lite nyfiket på gitarrens strängar kommer kanske att segla på en räkmacka genom livet, ingen vet. 

Men jag tänker inte chansa. Jag vill vara hens David Ericsson om det behövs. Den som såg hen.

Min viktigaste mission

Jag åker till Lund ibland. Fikar med Johanna, går på dejt med någon lika gränslös som jag eller träffar en vän med en bil och åker ut på landet. Tar en spårvagnstur. Hittills har jag aldrig samlat männen i min familj för att slåss mot en annan familjs manliga medlemmar. Men några gjorde visst det häromdagen. För de flesta av oss är det en helt absurd sak att göra. Men egentligen är det bara en konsekvens av det sjuka manlighetsideal som genomsyrar vårt samhälle. Och även om jag inte slagits sen jag gick på mellanstadiet, så har även jag det i mig. Jag står upp för mig. Drar gränser. Ja, ni fattar. Det kan lätt gå överstyr. 

En av mina viktigaste missioner i livet och jobbet är att få pojkar som ska bli män att sätta ord på känslor och prata om saker och lösa konflikter utan våld eller förtryck. Vi vet att dem vi utser till flickor får höra ett mer rikt och varierat språk, medan våra pojkar mer hör korta kommandon. Flickor får komplimanger för sitt utseende och pojkar för vad de åstadkommer. Och så fortsätter det och om någon säger att det är biologi, så svarar jag att cancer också är biologi och det försöker vi ju bota. Och nyckeln finns hos pojkarna. Det är de (vi) som växer upp och riskerar att bli människor som slåss på uteserveringar eller begår sexuella övergrepp. Så därför sitter jag och kollegan och planerar för ett projekt där Kanin och Igelkott ska hjälpa ungar att prata, samarbeta och därmed förändra världen.

Och längst där inne är himlen röd

Hon som brukar vara min förtrogna, men också en av få auktoriteter, säger till mig att det här är du ensam i, Anders. Det kan jag förstå. Mina turer fram och tillbaka tröttar ut henne och alla andra. Hon är kort mot mig fortsättningsvis och återigen: jag fattar.

September, varför kan du inte vara lite snäll mot mig, gud varför är det så rörigt alltihop?

Pratar med min kära, men det kan ju inte vara vi just nu, det är för mycket som står i vägen, för mycket annat på agendan, men någonstans, någon gång hoppas jag, men det är långt dit, långt mellan längtan och lycka. Min förbannelse är min öppenhet och hudlöshet, att jag inte kan ljuga eller anta en internetpersona och säger det som faller mig in. Tyvärr kan jag inte annat än att leva i sanning. S säger att alla vet allt om mig och det är bra, för de som ska gå eller hänga med mig ska göra det med mig och inte med någon filtrerad cirkusapa som liknar mig lite ytligt. Tål du inte min ångest, så kan du inte heller få mina roliga impulser. När vi ändå har det ämnet uppe så kan jag inte ens bli sårad när den som var min passion och mitt hopp från hägg till kräftpremiär reducerar mig till en i raden i sin berättelse. Vi vet båda att du aldrig kan ljuga för gud eller dig själv, oavsett vilken crowdpleaser du gör dig till i offentligheten. Däremot vet vi vad kassa anknytningsmönster gör med oss. Ofta inte förrän skadan är skedd, but still. 

Jag bär på ett hopp om att hamna rätt och sommarens stora seger är att jag faktiskt vet vad jag vill ha. Med det kan jag lugnt zooma ut och drömma sött. Och längst där inne är himlen röd. Säger någon nåt annat, så ljuger de.

40 år, men inte vuxen än. #mp

Jag hittar en bild som någon skickat. Niklas Henriksson fångade mig, Ullis, Yngve, Ulf på Miljöpartiets kongress i Hudiksvall 1993. Vi var medlemmar i ett parti som precis blivit tweenie, men som två år tidigare åkt ur riksdagen helt välförtjänt efter tre år av kaos. Personligen och privat befann jag mig i den situationen att jag låg i skilsmässa och hade träffat en rebound, samtidigt som en kongress var en kongress, om ni fattar.

Politiskt var jag ett under av redlighet och vi var ett gäng som försökte reda i kaospartiet och redan 1994 var partiet tillbaks i riksdagen. Vi hade gjort ett bra jobb med att rensa ut de värsta dumheterna och främst bland de främsta då var Birger Schlaug. Jag andades ut, lämnade riksorganisationen och började samma process i Malmö. Två val i rad toppade jag kommunfullmäktigelistan och fick lite styr lokalt. Av oss på bilden är troligen bara Ulf kvar i partiet. Vi andra har dragit. Och tiden har ätit och druckit och tweenien har blivit en 40-åring, blek och härjad, med kråksparkar runt ögonen och de första gråa hårstråna tydligt synliga i luggen.

Kortet vi på nittiotalet kunde dra var: ung och radikal. Det förlät mycket. Nu funkar inte det. Nu behöver det svenska gröna partiet bli vuxet. Avskaffa det infantila språkrörssystemet, välja en snygg och smart människa i kostym eller dräkt som säger de radikala saker som behövs. Sluta med det enfaldiga rotationssystemet som gör att så fort någon lärt sig något, så ska de sluta. 

Jag går på stan med min vän och undrar varför jag ens bryr mig. Sedan en tid är jag socialdemokrat. Jag är hemma i rörelsen. Hon, som är från ett helt annat ställe, skakar på huvudet. Vi lägger ner politiken för en stund och kollar konst och äter ramen och chokladkaka i tur och ordning.

Det är en solig dag i Malmö. 

Allt blir bättre då.

Mitt hopp om det svenska gröna partiet är svagt. Men ni behöver inte lyssna på mig. 

Ni gör antagligen inte det. 

Men vid 40 så ska en ha en substans, en ryggrad, lugna andetag och lärt sig av sina erfarenheter. Tyvärr ser jag inte det hos Miljöpartiet de gröna. Men det kan vara jag som har fel.

Tillbaka till Israel. Alltid.

Senast jag var i Israel, den sista timmen innan tåget skulle gå till flygplatsen satt jag på en uteservering mittemot den stora marknaden Mahane Yehuda i Jerusalem, drack kaffe smaksatt med socker och kardemumma. Jag var en smula bakfull, en märklig indier och jag hade kvällen innan varit ute på krogen, trots shabat och de som festar på shabat i Jerusalem gör det ordentligt.

En kvinna satt vid bordet bredvid, blond med stort lockigt hår. Hon var vacker och påminde vagt om min vän Frida. Jag försökte spana utan att stirra. Spårvagnarna passerade förbi på Jaffagatan, på väg mellan den stora begravningsplatsen för sionistiska hjältar i söder till bostadsområdena längst i norr, de som kallas bosättningar. Jag suckade. Inte ens spårvägslinjen kunde byggas utan protester från indignerade rättrådiga människor i väst. Själv kände jag att detta var en av mina platser. Hit hör jag på något sätt.

Den sista läsupplevelsen denna sommar, när alla tycks ha samma namn, är en bok om Israel och hennes fiender. Min ståndpunkt att Israel behövs, får finnas och försvara sig har bara i år kostat mig två vänner, eller så mycket vänner var de väl inte då. Att jag hellre reser runt själv och läser på än tror på anekdoter från någons farfar som det senast var frågan om är synnerligen triggande för somliga. Och då får det väl vara så. 

Som den dampunge jag är går jag all in i det jag går in i. Annars kan det kvitta. Måttlighet och balans är inte jag. Alltså har jag läst allt jag någonsin kunnat hitta om Israel/Palestinafrågan. Och nu läser jag igen, då. Historien om Israels återkomst kunde vara en berättelse ur det de kristna kallar gamla testamentet, så fascinerande är den. Men det var inte tro eller religion som skapade Israel, det var socialdemokrater, hårt arbetande med tydliga ideal om jämlikhet och demokrati. Av detta är det kanske inte så mycket kvar nu. Israel hotas både utifrån och inifrån. Men så länge jag lever ska jag försvara hennes rätt att existera. 

Boken är någorlunda bra. Det görs kanske lite väl skarpa girar ibland, men det går att leva med. Solen bryter igenom molnen utanför mitt fönster och jag funderar på om det inte ska bli Israel i vinter igen. Kanske ett trevligt hotell i Tel Aviv nära stranden? 

Tillbaka till Israel. Alltid.

Hösten är bra

Träffar henne på Entré och vi pratar och det ska inte vara vi, för det ska visst inte vara jag plus någon annan. Jag gissar att jag är för mycket i mig själv just nu. Inget ont om henne, hon är en pärla bland sandkorn. Cyklar hemåt och kväĺlen fylls av halvfulla glas och möten med min spegelbild. Min balkong är inte platsen för romantiska träffar längre, det är snarare där en sakligt ska behandla världsläget, ni vet, klimatet, Afghanistan och klassklyftor.  Maria klappar om mig from a distance och alla mina fiender läser detta och undrar. Men mer än så får ni inte veta. 

Hösten är bra, för då får en saker gjorda, skriver jag till någon. Hösten är bra, för då kan en begrava sina romantiska illusioner, göra starka grytor och kompa dem med mörkt rödvin och tycka att regnet smattrar fint mot rutan. Nya böcker, nya filmer och detta ska också passera.

Jag är team Lena

Det var i en annan tid. Jag och några till utvecklade en förskola i Pildammsparken där verksamheten bedrevs utomhus hela tiden. Tids nog skulle jag falla i onåd, men då var jag mr Stock och sten. Eftersom jag trodde på det vi sysslade med, så använde jag mina kontakter för att marknadsföra vår idé. En dag kom den då nyutnämnda förskoleministern på besök. Cheferna svassade runt henne och pressen fotade. Det var väl bra nog. Men sen stod Lena Hallengren och jag och snackade på riktigt. Hon var uppriktigt intresserad och jag förklarade som en människa till en annan medan kaffet kallnade i våra plastmuggar. Det var en fin stund. Sen åkte hon iväg och allt återgick. Men Lena Hallengren förblev en favorit för mig. Nu under pandemin har hon som socialminister fått ta ansvar och skit. Jag vet att hon slåss mot en förfärlig sjukdom, men tanken på henne som partiledare och därmed statsminister tilltalar mig. Tuff, men tydligt ideologisk. 

Och kvinna. Det har visst uppstått en diskussion där andra talar om för oss socialdemokrater att vi minsann inte ska kvotera in en kvinna bara för att. Men just det tycker jag att vi ska. Jag vet att det i vårt stora parti finns lika många kompetenta kvinnor som män. Men Sverige sticker ut som ett av få länder i vårt närområde som aldrig haft en kvinnlig ledare. Det är dags nu. Och Lena är en favorit, men även Magda är bra och säkert fler. Vi får fundera och sen fattar kongressen såklart ett bra beslut. 

Månen hänger hel.

Sommaren tar slut med vind i ansiktet och måttlig kyla när jag trampar genom en trolsk skog, genom sovande tätorter på slätten och sen efterhand närmar mig hemstaden. Månen hänger hel och övervakar och det plingar i min lur och fortfarande kan jag bli förvånad över att någon vill göra något för mig. Att jag kanske kan vara lite viktig och göra något för någon. Det är en intensiv helg av solnedgångar, nya bekantskaper utanför min vanliga bekvämlighetszon, samma bokstäver, men ändå så helt annorlunda. 

Livet kickar in igen. 

Såna som oss, födda att springa

Det stramar härligt i vaderna när jag går ur duschen. Jag har sprungit en halvmara, hemifrån mig ut till Limhamn runt Lernacken och brofästet, Bunkeflostrand, Hyllie och hem. 21,1 km. Det är min klassiska långpassträcka och den är kämpig i mitten och lite småbackig efter Bunkeflo, men annars sydskånskt platt. Jag är en som springer. Född att springa, som Bruce sjunger, men jag vet vad han egentligen menar och även det stämmer in på mig. Någon gång ska vi hitta det där vi letar efter, hoppas han. Men till dess får vi springa. 

I somras under några trygga veckor fick jag ändå en bild av vad det faktiskt kan vara, det där jag letar efter och som fattas mig nu som det fattades mig innan dess. Det är en skön känsla att ha en slags målbild ändå. Jag tror inte att lycka kan bli ett konstant tillstånd, än mindre att någon annan person kan vara ditt lyckopiller, men jag tänker på att en trygg gemenskap med någon är en del av det. 

Mitt konkreta bokstavliga springande började någon gång efter millennieskiftet, minns inte exakt. Malin som jag levde med då peppade och pushade, oklart varför, men det var bra. Min första löptur var från Värnhemstorget ner till cykelrodellen och tillbaka och jag blev fruktansvärt trött. Sen trots att Malin hatade lopp kom vi att springa Göteborgsvarvet ihop och samma sak med Sara, som hatade att springa överhuvudtaget från början. Att springa är inte kul förrän en har gjort det ett tag, det är som kaffe, du måste lära dig att tycka om det. Sara följde dessutom med mig till Israel när jag sprang marathon, hon liggandes på hotellrummet läsandes. Sen åkte vi till Betlehem, vill jag minnas. I regn.

Min peak var Berlin marathon 2010 på 4 timmar, dessutom att få gå i mål på Brandenburger Tor. Coolt är bara förnamnet. Lite hämnd var det ändå, fyra år tidigare hade jag kraschat i det loppet samtidigt som en destruktiv relation nästan tog kol på mig. Sen sprang jag väl bort och vilse vad löparpartners beträffar. Jag trodde att hela jävla livet var ett intervallpass, där trötthet varvas med korta explosioner. Newsflash: Anders, det måste inte vara så.

Född att springa, sjunger han, bossen. Såna som oss. Och vi vet vilka vi är. Vi luggslitna, tunnhudade, som aldrig kunde hålla oss inom boxen därför att våra ögon inte förnimmer någon jävla box. Allt är som ett plockepinn. Men vi får tycka om oss ändå och får hoppas på en runner's high där i uppförsbacken. Nu ösregnar det ute. Jag sätter mig i laminon och tänker se en film. 

Därför är jag vegetarian

Det dyker upp artiklar och influencers fyller i att vegetarisk mat inte är det bästa för hälsan. Särskilt för unga kvinnor är det dåligt, slås det fast. Sånt händer inte av en tillfällighet. Naturligtvis har en PR-byrå lobbat in det som utifrån ser till ut att inte ha några samband. Köttindustrin har gott om pengar, men trots det absolut anledning att oroa sig. Vi herbivorer blir allt fler. Smart ändå att prata om hälsa och inte om djurhållning eller klimat, som ju är de två verkliga anledningarna till att skippa djur i maten. 

Få av oss veggies påstår att vår mat är nyttigare. För min del påstår jag inte så mycket överhuvudtaget i frågan. Den största delen av mitt liv har jag ätit kött, så det vore töntigt av mig att vara fördömande mot någon som väljer annorlunda än jag. Men det är min bestämda åsikt att jag som är människa och kan välja min kost då väljer bort att djur ska jagas, fångas i nät eller krokar eller hållas i fångenskap för att jag ska få mat, när det faktiskt går bra att äta växtbaserad kost. Det är till stora delar känsloargument, men det är absolut även köttätares argumentation. Och det finns ett politiskt inslag. Ingen vill förbjuda kött, men de flesta vill minska köttproduktionen (bara det ordet, liksom). Mot det står människor som är i huvudsak män och i huvudsak höger. De som tycker att feminismen gått för långt, liksom. De som hyllar de traditionella värdena, om vi säger så. SD motionerar om förbud mot vegonorm och att Ebba Busch poserar med gevär i handen är inte bara för att hon gillar att skjuta prick på andra levande varelser, utan för att hon vill locka till sig männen från vidderna, snubbarna som grillar och tycker att Pride och genuspedagogik är tjafs och fel och analogt med inte blir mätta av bönor, linser eller halloumi.

Ju längre vänsterut du går, desto mindre sånt och desto mer att vara snäll mot djur och klimatet, längst till vänster ofta med en starkt moraliserande ton helt i onödan.

Min analys kan såklart vara helt galen och naturligtvis väljer jag hellre kött än svältdöden. Ibland fuskar jag och äter musslor eller havskräfta och egentligen hatar jag principer huggna i sten som inte får tolkas. Men som sagt: för min skull behöver ni inte skjuta prick på älgar och hjortar, dammsuga haven på allt liv eller föda upp grisar och broilers. Jag gillar inte det. Därför är jag vegetarian. 

Älskade krångliga ungar

En kväll ringde telefonen och jag gick och svarade. Jag hörde min fars röst i andra änden av linjen. Den var sprucken och tårfylld. "Vi är här inne på sjukhuset och..och vi har förlorat Andreas". Åh, mina tårar vällde fram, Annika kom springande, men det var ändå som det var. Sorgen var oåterkallelig och omedelbar Andreas hade kommit till vår familj tre år tidigare som en mycket speciell liten människa och innan ni säger att alla är speciella, att allt bara är variationer, så nej, sluta. Andreas krävde ALLT av kärlek och ansträngning av sina 22-23 åriga föräldrar och ett samhälle runt omkring. Och fast hans liv blev så kort så var det meningsfullt. Han lärde också oss så mycket. Särskilt min far skulle jag säga, en selfmade man som vi kan fördjupa oss i en annan gång, fick en ödmjukare inställning till det mesta genom Andreas försorg. För när vi möter de där människorna som aldrig kommer att producera något, men som vi ändå älskar, så händer något med oss. I en spjälsäng i det lilla rummet i lägenheten där vi bodde och där det förbannade jävla telefonsamtalet togs emot låg en två veckor gammal unge och sov. Vi hade gett henne det franska namnet Josephine, eftersom hon var gjord i Frankrike och Felicia som andranamn efter Aksel Sandemoses egensinniga romanfigur. Ja, Anders, 23, var mer än lovligt pretentiös. 

Hon lever och vi ska ta hand om henne tänkte jag, hon ska få ett bra liv. Vi gick långa rundor med barnvagnen. Hon fick präktig havregrynsgröt och jag sjöng för henne till eget komp. Vi tänkte vi gjorde allt rätt. Riktigt när hennes oro började vet jag inte. Det växte liksom fram, men i tonåren förstod vi att Josephine har det inte som alla och återigen, skippa pratet om variationer, allt är inte relativt. Min älskade dotter har tre om inte fyra diagnoser och hon kommer inte att göra ett vettigt handtag i sitt liv, som man säger. Hon har fullt upp med att leva. 

Det är inte vandring i ständigt solsken att vara förälder till barn med funktionsnedsättningar, men det är ett privilegium ändå. Såklart önskar jag att hon sluppit sina lidanden, men när det nu är så, så är jag glad att hon kom just till mig, precis som jag är glad att jag fick vara morbror till Andreas i en formativ period i mitt liv. 

På jobbet är det också alltid de där oslipade diamanterna till ungar som fångar mig allra mest. Inte bara för att de har så stora uppenbara behov, utan också för att det gör mig till en bättre människa, precis som min systerson och min dotter gjorde och gör det. 

Jag vet att fosterdiagnostik är på modet, det undersöks och analyseras vilka genetiska förutsättningar ett foster har. För mig får en kvinna självklart välja abort av vilket skäl hon vill, det är inget hon behöver redovisa. Men det är oändligt sorgligt om de barn som som behöver oss mest och som gör mest med oss väljs bort just därför. Jag vill nog inte leva i ett sånt samhälle. 

Andreas är ett minne, ett ganska levande sådant ändå. Jag minns när jag låg på sängen i ett rum på ovanvåningen i syrrans och hennes dåvarandes hus och läste Sylvia Plath (ja, jag var svår med stort S) och Andreas låg bredvid mig och andades tungt, liten och ämlig. Minns hur Josephine låg på min mage och sov och jag uppfylldes av en kärlek så svår att begripa. Och jag vet att de störiga, krångliga ungar som jag sliter med på dagarna är precis samma sak för sina närmaste. Älskade krångliga ungar. Ni gör mig kanske inte till en bra människa, men väldigt mycket bättre än jag skulle vara annars.

En slicad vattenmelon

Som en vattenmelon; grön på ytan, men röd inuti, det var liksom ett allmänt omdöme om mig under alla märkliga valdebatter som jag skickades på. Finniga muf-are tyckte att de var fyndiga. Deras fans på golvet skrattade med. Men alla söta sjuttonåriga flickor i aulan höll på mig när jag pratade om De Stora Frågorna. Sen tänkte jag att det ju är gott med vattenmelon, det är kanske den bästa törstsläckaren av alla. 

Oh no Pia, nu blev det visst lite historia.

Sorry. 

Men en ideologisk övertygelse växer inte fram som en svamp från ingenstans, det mejslas försiktigt ut efterhand. 

Jag tänker att solidaritet är det vackraste ordet i hela SAOL. Hellre det än kärlek, för den riktas åt väldigt specifika håll, men solidaritet gäller alla. Och jag slicear min vattenmelon och ser att det röda är mycket mer än det gröna, ljusrött är det; svenskt lagom. Det gröna bildar ett skal som påminner oss om att natur, ekologi, klimat sätter gränser som vi inte får överskrida. Men det röda är fruktköttet, innehållet, det söta och ätliga. Det röda betyder för mig att bygga ett samhälle där vi som hamnat på vinnarsidan avstår för de som tillfälligt eller permanent inte har gjort det. Vi var ju på väg dit med raska steg (sorry, Pia, historia igen), men så ville vi ha valfrihet. Vi ville ha friskolor där agnar och vete kunde skiljas åt, där barn från Rosengård kunde plugga koranverser och barn från Limhamn hur en startar företag, vi ville ha femton ljusa fräscha vårdcentraler på Östermalm och en möglig på Ramels väg. Ja. Det var inte så det motiverades. Men det blev utfallet. Typ.

Och många av oss är köpta av systemet, minst sagt. Jag får skatteåterbäring varje år, för ränteavdrag. Den som bor i hyresrätt eller är bostadslösa subventionerar mig. Det är inte rätt. De subventionerar också alla nybyggda kök och städtjänster som några har råd med. 

Jäklar, nu eldar jag upp mig.

Men jag ser ibland min gamla gymnasieskola framför mig. Det var seglare från Långedrag, trash från vita Briljant i Tynnered, fiskarbarn från södra skärgården, akademikerungar från Majorna och alla möjliga sorter. Vi möttes och nöttes, såg varandra och fattade att livet kan vara olika för olika människor. Alla har det inte som jag. Men Majornas gymnasium är nedlagt sedan länge. Valfriheten murar in oss i olika borgar bakom stängsel och vi ses bara av ren tillfällighet på gatan. Eller i tjänsten. 

Jag är en förhärdad reformist. När jag hör om utopier, vill jag ladda mitt gevär, typ, precis som jag skrev den där gången. Människan ska inte stöpas om, det finns ingen drömvärld där borta, inget himmelrike på jorden, för vi vet hur sånt slutar. Därför är fruktköttet ljusrött. Det är mer Karl Bertil Jonsson än Lenin. Folk kommer alltid att ha det olika bra ställt. Och det är okej, så länge ingen har det allt för jävla dåligt. Den socialdemokratiska kompromissen var: de rika får vara rika, men de måste dela med sig lite, för ingen ska vara fattig. Och det kanske talas om socialism i en del tal, men först kommer demokratin, alltid. 

Kanske är det mest radikala en kan vara i dessa dagar att inte ta ut svängarna så jävla mycket? Att vara lagom. Att sätta sig ner och i lugn och ro stega ut vägen som räddar oss från klimatkatastrofer och samtidigt vänder utvecklingen så att skillnaden mellan de som har och inte har minskar. Att helt enkelt ta bort syret för populisterna. 

Jag är socialdemokrat. Det satt fan långt inne, men här är jag. En slicead vattenmelon. 

Älskade underbetalda skitjobb

Att få komma till sin arbetsplats och mötas av kramar från några som genuint saknat en sen senast är en ynnest utan like. Det är värt cykelturerna i alla sorters väder, värt klockan som obönhörligen låter vid 05, 06 eller 07 beroende på vad det står på schemat just för den dagen.

Folk frågar: varför blir du inte chef eller något annat där du slipper fettfläckar på tröjan och jag svarar att detta är oslagbart. Fläckar eller inte. Skulle jag byta det mot att lägga scheman eller räkna pengar? Nej, inte jag.

Men vilket jävla ansvar. Tänk, föräldrarna lämnar det enda riktigt viktiga i deras liv i mina händer. Och jag kan förbanna slapphet och inkompetens och folk som inte fattar poängen med jobbet. Här har vi chansen att sätta verktyg i nävarna på människor, att tända stjärnor och visa att tusen dörrar står öppna för just dig. Det ansvaret måste vi bära med stolthet och kraft. På jobbet som överallt annars är jag kontroversiell. Ser ingen poäng i att vara överens med alla till varje pris. Inte alla chefer har älskat mig, om vi säger så. Men ingen minns en fegis.

Jag sätter upp en bild på en till synes judisk man och en till synes arabisk som kysser varandra. En kollega studsar till: "Ska vi verkligen ha den bilden uppe?" Men vi ska ju det, för få saker är så viktiga som diskussionen hur en kan och får vara som kille och man. Kollegan och jag snackar och blir överens. Vi bjuder in dragqueens som berättar sagor om allas lika värde. Just det, allas lika värde. Och din röst ska höras, lilla unge. Vi sätter oss i en ring och pennan går runt och den som håller i pennan pratar och vi andra lyssnar. Att vi lyssnar betyder inte att du alltid får som du vill. Det är så demokrati fungerar. Och som barn har du alltid en vuxen (minst) som har sista ordet. Men du får uttrycka dig. Och vi tränar oss på att sätta ord på känslor. Igen, särskilt vi killar och män. Om jag kan hindra en enda unge att börja springa ärenden åt de stora grabbarna, så har jag betalt min livslön tusenfalt. Jag förstår att en del tror mig om att stå för svag struktur eller gulligt flum. Men det är alldeles fel. Det måste vara tydliga ramar. Annars står inte jag ut och gör inte jag det, så gör inte ungarna det heller. Och att förvänta sig något av barn och andra medmänniskor är att visa att en tror på dem. Det är egentligen bara folk jag tycker illa om, eller struntar i som jag inte har några förväntningar på. De ungar jag haft närmast relation till är oftast de som jag behövt sätta hårdast gränser för. Och jag växer med dem, testar, utvärderar, omvärderar. För jag är mina val och handlingar. Och mina ord, men egentligen i andra eller tredje hand det. Snacka kan alla. Utom riktigt små barn, då.

Sen går vi ut i parken och en gräsand är en gräsand och ingen anka och där står en fin bok som vi kan klättra i. Trädklättring ger kraft och mod och jag inbillar mig att den som kan skilja på ek och bok faktiskt bryr sig mer. Det du kan sätta namn på blir aldrig något anonymt att förbruka eller slösa bort. Är du väldigt liten kan en mask eller en blomma vara äventyr och lärande nog för den dagen. 

Hem från jobbet med lock för öronen. Den sista stunden satt vi och jammade. Musik i förskolan kan vara att slappt sätta på en playlist med schlager eller barnvisor i förfärliga versioner, men det kan också vara att berätta om Beethoven som faktiskt inte kunde höra, men ändå skrev symfonier med raspande gåspenna. Och vad tänker vi på när vi hör hans musik? Berätta för mig. Att inte bara konsumera utan att vara med och skapa gör att du fattar att du kan. Att din röst räknas. Att du är med i ett sammanhang. 

Om jag är så här duktig varje dag? Nä. Ibland får en vara glad om samtliga närvarande huvuden finns ovanför vattenytan. Lite för ofta. Men även då glimmar guldkorn i sanden. Kanske en spontan dans på gården till Peps Persson eller någon annan bra artist som liksom ingår i ungarnas allmänna intresse att få ta del av. Älskade underbara skitjobb. 

Hej och tack, skitsommar, nu ser vi framåt.

Pia skrev att jag skulle säga till mig att bara se framåt i tre bloggposter. Challenge accepted. Vi tar det i ordningen relationer, jobb och politik. Börjar med det svåraste. Relationer; vilket innefattar kärlek, vänskap och andra nära relationer. 

 Min blogg är vanligen mina impulsiva nedslag i vad som helst som kommer upp. Nej, inte vad som helst. Jag har vuxit ifrån lusten att ge igen på folk. Hämnden är aldrig ljuv, bara destruktiv och jag har ingen att hämnas på, fast det hade väl gått att hitta på. Ja, hejdå skitsommar. Du blev som plomb som föll från min tand och blottade den för ny karies och jag i fällor jag trodde jag vaccinerat mig mot. 

Här kommer då en handlingsplan. Även när jag är livrädd för en evig ensamhet så ska jag hålla på mina gränser och inte försöka kvala in genom anpassning. Jag kan finnas där för andra, men jag säger när och hur. Också när ångesten nästan stryper mig, för det gör den ibland. Men det är alltid bara nästan. Det ska också passera. Och jag ska aldrig mer göra våld på impulsiva Anders, för det är ju det som är jag. Så träffade jag alla viktiga människor i mitt liv, utom ursprungsfamilj och ungar, för biologin rår vi inte på. 

Och lyssna: den som inte tycker om min impulsivitet tycker inte om mig. 

Så är det bara.

Allt du ber om kan du inte få. Ibland säger gud till dig att tänka jävligt noga efter. Men jag är ju en Jakob som slåss med honom i öknen och vill vinna. Det är ett barnsligt drag hos denne distingerade äldre man. Jag kan inte ljuga för gud eller mig själv och aldrig vinna, det är bara att fatta det.

I handlingsplanen står också att det är slut med att fly. Jag har lyckats lära mig att inte döva mig med att gå från en till en annan direkt och i vinet ser du bara sanningen en stund, sen är det berusning och det kan väl vara fint någon gång ibland, men inte för ofta. Jag ska löpträna och klara de lopp jag är anmäld till. Det behöver självkänslan och det är roligare att springa än att rulla fram. Bättre andning och mer tydlig kroppsform. Det är bra för mig. 

Här och nu är för buddistiska hundar och jag är en människa. Och jag drömmer om en hand i min och att vara någons. Och när hon med h är redo ska jag stå stadigt för henne med bägge fötter i marken. Hon ska se en man inte en rädd unge som klamrar sig fast. 

Nu kör vi. 

Jag är rädd som fan, men det löser sig.

Vi följer upp om en månad.

Som en öppen bok

Det var en av de första dagarna på min nuvarande arbetsplats. Jag jobbade med C som var och är en fantastisk förskollärare och människa. Jag: "Men jag är väl ganska bra på att dölja mina känslor?"

C: "Nej. Du är en öppen bok."

Så var det med den saken. Och det var i en annan livstid, "one of toil and blood", som Dylan sjunger, lika men ändå olika. Jag skulle fylla 50 på hösten och C sa att jag alltid pratade så fint om min Sara, men det krackelerade, det gjorde det. Kanske fattade C det, ingen vet, men antagligen. Det en känner att en måste betona, måste en betona. Om en säger att en är så lycklig och har det så bra, så är det troligen inte så. Glädjen talar ju för sig själv som regel.

Jag hade en självbild av att jag var en som kunde hålla saker inom mig, men jag var en öppen bok. Som Ekelöf när han säger att det jag skriver skriver jag mellan raderna. Alla kan läsa vad det handlar om om de är normalbegåvade eller mer. Jag lurade ingen. 

Jag omfamnade det där såsmåningom. Sara var inte överlycklig över min ärlighet eller vad det nu är och jag var och är å andra sidan inte lika utlämnande och begåvad som exempelvis Knausgård. Pallar inte lämna ut folk eller snacka skit. Bara mig själv. Jo, nåt ex har fått slängar av sleven, men bara när de själva haft serven och använt den mot mig. Jag tänker att ärlighet varar längst. 

Sen tänker jag i ett vidare perspektiv att det ändå kan ha en betydelse att fler (män)niskor visar mer av sitt register utan filter och förbehåll. Världen är vackrare utan murar. Men det har också en annan effekt. Den som lägger ner vapnen signalerar att mot hen kan du vara tuff. Hen kan du trampa på. Det är priset du betalar. Det är högt. Men inget i livet är gratis.

The gambler

Åker tåg. Det är en av mina favoritaktiviter. Kan berätta tusen historier; hur jag och en tysk kille åkte en natt tvärs igenom Andalusien, rökte jazztobak, drack vin och sjöng "Oh Tannenbaum, wie träu sind deine Blätter" och spanska människor gjorde stora ögon eller när Sara och jag korsade Serbien med ett tåg så långsamt att en kunde plockat blommor längs vägen och en människa blev påkörd, tåget tvärbromsandes under skrik och vi blev stående på spåret långt ute i ingenstans medan tystanden la sig och allt på alla sätt var svart. 

 Men nu är nu. Cecilia har skickat med mig en öl, jag öppnar den och tänker att Kenny Rogers liksom kommer och slår sig ner mitt emot mig. "You got to know when to hold them, know when to fold them, know when to walk away and know when to run", skulle han sjunga och det skulle ju vara det. Han skulle be om en klunk av min öl och han skulle få det. Det är Norrlands guld C skickat med, lagom ljummen och skön. Orkar inte dra i trådarna, men ironin. Hallå. Jag har varit i Karlshamn. Frida skriver och säger att det är en fin stad, du ska absolut ta en promenad, men jag var i Cecilias kök och vi plockade upp trådar av då och nu. Plus pizza och vin. 

Nej, Cecilia och jag ligger inte, tackar som frågar. Jag jobbar inte så. Någon har mitt hjärta eller vad det nu är och har vi varit nätvänner sen tusen år tillbaka så har vi. 

Men what would Kenny say och framför allt mena med sina ord? IDK. I så fall hade jag redan gjort det. Tänker att jag har så innerligt svårt att sortera, gruppera och räkna ut vilka kombinationer som blir bra om en ska vinna spelet. Kenny skulle titta strängt på mig och säga att: "Det där får du fundera igenom då".

Och jag funderar allt vad jag kan i den blekingska natten, men det är vad det är. Kenny somnar mittemot mig och jag tänker att jag ändå inte lärt mig så mycket. I am what I am, som i en coming out-anthem från 80-talet och det får bära eller brista. Jag har fucks to give och jag kommer att falla fel igen. Det var så jag skapades. Inga blad vänds, allt ligger bart och när konduktören säger "Nästa Sölvesborg", så liksom väcks jag.

Aldrig Every breathe you take

Lyssnar på Sommar i P1 med Olga Persson, ordförande i Unizon, som jobbar med den stundtals bortglömda frågan om mäns våld mot kvinnor. Den vanligaste mördaren är en snubbe med skev kvinnosyn, berättar Olga. Sen tänker jag att även alla vi fina män som aldrig sa hora eller har krökt ett hårstrå på en partner eller ett ex ändå behöver granska oss. Hur gör vi när vi blir bortvalda? För mig ligger frågan nära i tiden, som ni vet. Under de två intensiva månader när jag försökte vinna A och gjorde eller nästan gjorde det så sa jag hela tiden att om du ber mig gå, så går jag. Det höll jag nästan. I en kvart försökte jag få henne att ändra sig, ringde, textade, bönade, bad. Både henne och gud. Nej, jag är inte så jävla bra. Kan fortfarande komma på mig med att fundera på om hon inte kunde ändra sig om jag bara tjatade lite till. Men vi män ska ge fan i det. Det finns inget romantiskt i det. Det är tvärtom ett reellt fysiskt hot mot kvinnor varje dag här i världens bästa land. Jo, det händer män också. Men det är inget fysiskt hot mot oss, på sin höjd jävligt irriterande. Och, nej, jag har inte burit hand mot någon sen mellanstadiet. Men det kan inte A veta. Det hugger i mitt hjärta när jag ser att hon redan mött en ny man. Hon skriver att de promenerar på kyrkogården och pratar om livet och gud, precis sånt som jag älskar att göra. Jag önskar att det hade varit vi, men jag hoppas hon får det hon önskar, för det är det enda rimliga att göra med någon en tycker mycket om. Sitter på Möllan och väntar på en vän. En man, ovanligt nog. Vi ska ta några öl i hettan och prata om viktiga saker, för det är så vi gör de få gånger vi ses. Och titta på folk och längta efter saker. Vi män med känslor ska lära oss att sätta ord på dem. Och inget jävla every breathe you take. Det är inte ens en bra låt. 

København og kærlighed.

Sitter och tar en öl efter att ha vandrat runt på Assistens kirkegård en stund. Assistens, en mörk kyrkogård full med gamla gravstenar och träd som får näring av kropparna där nere, är som hämtad ur en Stephen King-film och en av platserna som jag alltid återvänder till i Köpenhamn. Ja, jag är tillbaka. Två år senast, ett kärt återseende. Jag och Danmark har ett roligt och stormigt förhållande, ungefär som Sara och jag hade tills det bara var storm kvar. Danmark är skönt och enkelt att vara i, men jag blir också vansinnig på deras slappa syn på droger och prostitution och hårda syn på invandring, ofta med ett rent rasistiskt språkbruk. Men jag kommer alltid tillbaka. Det var också i Danmark Sara och jag gifte oss, men långt härifrån, i Skagen, i den lilla sjömanskyrkan. Jag hade friat lite impulsivt på MSN och vi bokade tid och jag kommer aldrig att ångra det, trots facit. Mina bästa beslut kommer alltid på impuls. Det är väl det de gillar, de som gillar mig, särskilt de som är välorganiserade och ordningssamma. Tills det blir för mycket av det goda. Och de rutar in mig lite grann. Ger mig lite strukur i livet. Win-win. Synd bara det hittills inte blivit bestående. Här i Köpenhamn slår hjärtat hårda slag av glada minnen, här har jag hängt, det är en av mina städer. Alla som jag varit tillsammans med och några som det inte blev så mycket med har följt med mig hit. Alla utom A, då. Och vi har promenerat på Chris, Vesterbro, Strøget, Nyhavn (innan det blev en turistfälla) och överallt annars, ätit pølser och wienerböd, druckit öl och gl. dansk, dansat eller bara suttit i stillhet och tittat på folk i staden utan höghus. 

Ändå lite gulligt att ordet om A brutit kontakten spridit sig och att jag får mess från några i egenskap av singel. Men, nej tack, jag rusar inte från en famn till en annan; det handlar om människosyn; ingen med förhoppningar om mig ska bli ett verktyg för min bekräftelse, jag utnyttjar inte folk så.

Jag vet att kärleken väntar. Och A surrar fortfarande i mitt huvud. Visst fan gör hon det.

Vidare, låt mig promenera tills vaderna smärtar, låt mig vara här och nu. København og kærlighed. Livet, ik også?

Vad gjorde Eva när Johannes skrev historia: bland böcker och rottrådar en vanlig jävla onsdag

Jag vill inte prata mer om det. Det får laga sig eller dö, det är bortom min påverkan. Kan inte göra mer. Så jag drar längre inåt landet, följer en av mina rottrådar. Det är vackert i det skånska backlandskapet, som överallt där fascismen växer. Vad skulle farfar sagt om han fått veta att hans älskade Tomelilla med grannbyar nu domineras av måttligt reformerade nazister. Han som var rödare än en vallmo ända tills alkoholismen blev hans enda ideologi. Såg ut som en arab gjorde han också, gubben. Jag gillade honom. I Tomelilla kör en Ford mustang förbi mig och ett fyllo på en bänk börjar prata med mig om fotboll, eftersom jag har min Paulitröja på mig. Fotboll som malebonding är oslagbart. Jag går på Hasse & Tage-museet, konsthallen och sen bort till kyrkogården. Det tar en stund att hitta farfarsfar och farfarsmor, men till sist gör jag det. Johannes och Eva Törnbladh, för på den tiden var det ett h längst bak i vårt efternamn. Jag slår mig ner hos dem, lutar ryggen mot ett träd och ber. Tårar rinner, vet inte för vad, kanske för att Gud fader som i himmelen bor vill påminna mig om något. Gravplatsen är ledig, står det på en liten skylt. Som jag skrev på Instagram så är jag inte längre rädd för döden. Inte för livet heller, men avskyr att bli sviken och lämnad, håller alldeles för hårt i lyckan när den vederfars mig. Säkert inte särskilt fysiskt attraktivt, men det är så jag är. Lojal som en hund mot de som kommer mig nära. Hur Johannes och Eva var har jag ingen aning om, jag träffade dem aldrig. Vet att Johannes var aktiv syndikalist och därför under några år drevs bort från Tomelilla. Och styckare till yrket, rätt långt från mig ändå. Vad Eva gjorde när Johannes skrev historia är oklart. Kanske putsade hon hans gloria, ingen lever som eventuellt kunde berätta. 

Går in i kyrkan. Den är anmärkningsvärt liten. En man som jag gissar är kyrkomusiker säger välkommen och en kvinna som bryter på polska undrar var jag kommer ifrån. Och jag berättar. Sen frågar de om jag vill höra en psalm och det vill jag och det är instrumentalt och vackert och vi byter ytterligare några ord, sen går jag ut. Tar buss till Ystad, äter Thai och går på loppis, men mest i ett antikvariat. Köper inget, men bläddrar och luktar. Och ångesten är där, men den har sällskap av annat också. Livet är ändå värt att levas.

Från A till OCD

Ni som vill höra mig prata skit om den jag i bloggen kallat "min A", kommer att bli besvikna. Jag har inget ont eller dramatiskt att säga om henne, ja, hon är kvinna, mer spännande än så är det inte, eller jo hon är oerhört spännande. Jag blev kär i henne som exakt den hon är, hur formellt olämpligt den än är/var, hur utanför normer och regler det än var. Det jag kan säga är att jag sörjer att vi inte gett oss chansen att se vad som kunde bli, bada nakna mitt i natten nere på Ribersborg, indisk hämtmat på balkongen, min underbara (jaja) halloumi stroganoff och bara vara; att få sitta och läsa en bok medan hon översätter tråkiga texter från engelska till sitt modersmål eller andraspråk. Vet ärligt talat inte varför det inte kan bli så, varför stress och snabbt formulerade hårda ord krossade det. 

Men det var så det blev.

Jag gör som jag brukar, går in i mig själv. Tror livet hade varit så mycket lättare om jag kunde peka ut henne som ond eller dum. Men det kan jag inte. Det är alltid jag. 

En sak som varit mer under de två månader jag och A haft kontakt än någonsin med någon (typ) är det som i litteraturen kallas OCD. Jag som velat ha hennes kärlek och närhet har gång efter annan handikappat mig själv med att kräva av mig själv att göra si eller så, allt från svåra saker till enkla. Det är så jag blir under stress och det har varit både litet och stort, för jag skulle ju inte jinxa något. A har egentligen ingen del i det, det sitter i mitt eget huvud. Så har jag begränsat mig, gjort eller inte gjort saker som får att inte gå på strecken att vara ingenting.

Jag är ett miffo.

Jag är en fucking weirdo.

Men ju viktigare något är, desto mer stresspåslag, desto mer att uppfylla och lyckas med. Ser hur min terapeut tittar mig i ögonen i andanom och, ja, vafan, jag vet.

Men ändå.

Jag gick från A till OCD. Jag hatar det.

Lost in translation.

Morgonen den 17 juli är en lördag och jag vaknar och vill inte leva mer. Så illa är det. Jag vet med självklarhet att jag inte kommer att agera på det, oroa er inte. Men det är så mycket som inte är i mitt liv, så många drömmar är ouppfyllda. Jag har lagt sommarens alla ägg i en korg och den som jag i förra bloggposten kallade "min A", har sagt att hon tvivlar på mig och på oss under kvällen och det är vad det är. Jag tänker att hon väl inte är något för mig heller. Tror hon gör rätt i sin analys. Allt talar ju emot oss. Alla fysiska fakta säger att det inte borde vara vi. Ändå vill jag. Fan vad jag vill. Och sommarens sol hatar min hud och gör den röd och svedd och allt fint som var sommaren 2021 är bara skit från en dag till en annan. Det som gjorde att jag så snabbt som möjligt ville komma tillbaka till Malmö, driver mig nu bort och iväg. Livet. Ensamheten och känslan av att ingen älskar mig eller någonsin kan göra det är tillbaka. Under en tid var jag fri från det. Jag var orolig men hoppfull. Det fanns någon vars Anders jag var och ville vara. Vid tiotiden plingar det och hon ber om ursäkt för vad hon skrev igår. Jag säger att det är lugnt. Men hon skrev det ändå och såret är öppet. Det ska komma att bli värre. Under träd vid domkyrkan i Lund ligger jag och begrundar lövverket. Hundratals människor tyckte om att jag var i ett förhållande. Fan att det inte kunde få vara så. Fan att vi inte kunde få fortsätta att undersöka och se, lära känna och kanske, kanske ha det här for life. Johanna och jag pratar om gud och ritualer och jag börjar hoppas igen.

På kvällen blir det skarpt läge. Som alltid på nätet, aldrig med röster som hörs eller den andres andning, utan bara kalla bokstäver. Jag slår upp ett glas vin. Detta ska jag också överleva. Men jag vill mer än överleva. Jag vill älska och bli älskad. Känna och bli den som någon känner på. Men det kanske inte är för mig längre. Kanske är det över. Jag värjer mig mot självömkan, men det kommer ändå. Jag hatar att vara ett offer, men orkar inget annat. Jag önskar och jag ber, men gud eller om det bara är note to self lyssnar inte.

Samma Norrlands guld överallt

Min A sitter i en blekingsk skog med en burk Norrlands guld i handen. Det är hett och hennes dotter torkar sig efter att ha badat i något som liknar kallt te, men som svalkar skönt. Det finns andra vuxna på plats och min A kan slappna av. Vi är flockdjur. Det var aldrig meningen att vi skulle klara oss ensamma. Gud är sosse, tänker jag och skickar en imaginär utsträckt tunga till Blekinge. Men bara i tanken. Får en bild med leenden och sänkta axlar på messenger från A. De har det fint.

Ungefär samtidigt kliver jag in på en namnkunnig hipsterpub på Söder i Stockholm. Ta det rätt, jag gillar Söder. Hellre en ö där alla är prettovänster än, ja vafan, Sjöbo. Och när jag går fram till disken och den normsnygge blonde barmannen med manbun och skägg till solar plexus frågar vad jag ska ha, så undrar jag vad deras så framlyfta vanliga öl är. "Norrlands", säger han med ett flin. Så för ett pris som motsvarar ett kvarts flak från systemet köper jag ölen och sätter mig på en träbänk framför ett träbord. Manbullens kollega frågar om jag har det bra och det har jag. Tänker att verkligheten ibland är mer ironi än ironin själv. Tänker att vi ibland slår knut på varandra i våra försök att vara oss själva och originella. Ser hur mobilen nästan är urladdad. Det får vara så. Går vidare och kommer till historisk mark. Mariatorget. Orkar inte gå in på det. Men jag tar ännu en Norrlands. Helt fint. 

Några människor slår sig ner och vi pratar om livet och om fotboll och de jobbar en smula med att få ihop min dialekt med staden jag säger att jag bor i och tillhör. Min A skickar bilder på yxor och jag vet inte allt. Vi skriver att vi saknar varandra. 

Ser mig omkring. Det är samma längtan och samma himmel överallt. Och vattnet som faller som regn är samma vatten som dinosaurierna drack. Och snus är snus om än i gyllene dosor och en Norrlands är en Norrlands. 

Tåget som går in till stan

Tom Waits sjunger "Downtown train" och där kunde en ju suttit, på väg från Brooklyn in till Manhattan bland chassider, latinos och mer odefinierbara newyorkers. Några gånger har jag åkt har jag åkt med den där subwayen och det var spännande, men historia. Vidare. Nu är jag på väg till Stockholm, vår huvudstad. Får nöja mig att jag bor i Sveriges melting pot, Malmö. Jag sitter på tåget, det är långsamt och lågpris och jag har spenderat tid med morsan och syrran, intensiva dagar på sitt sätt, avbrutna av timslånga löprundor i skogen. Detta är landets hjärta, 200 kilometer från havet, minst. Sverige är så mycket träd och myggor, men det Sverige jag gillar bäst är städer vid havet, Malmö, Göteborg och Stockholm. Havet gör mig lugn, gör mig till den jag vill bli.

Dagar med sin ursprungsfamilj är ofrånkomligen en resa i tiden och en önskan om att all rykande kalk har slocknat i det ljumma vattnet. Och det har det nog. Det finns ingen sorg eller bitterhet att adressera alls. Vi är i nuet och jag stillar deras nyfikenhet om det nya i mitt liv och blir bekräftad. Men i vår klan är familjeliv ändå något som avnjuts i lagom portioner. Jag tror på starka djupa relationer, vänskap, familj och kärlek, men umgänge måste varvas med att få känna mina egna andetag, annars kreverar jag. Ibland undrar jag om jag är för livskräsen, för bortskämd. Kanske. Det är svårt att granska sina privilegier, så mycket lättare att göra sig till offer. Tåget jag sitter på är glest befolkat som en kommun i Norrbotten, men strax glider jag in i Stockholm. Då får jag se hav igen. Saknar det och något mer. Och någon.

Välkommen tillbaka, Stefan.

Ring P1 börjar. En mailare tycker att MP har för mycket makt och en inringare mansplainar om GAL/TAN-skalan. Det är torsdagen efter onsdagen då Stefan Löfven blev omvald som statsminister. Folk tycker så mycket. Själv är jag nöjd. Det radikalaste och smartaste just nu är att chilla och jobba på, föra en politik som minskar klyftorna, som bygger bostäder, fixar skolan och dämpar vinstena i välfärden utan större åthävor eller överord. Blocka rasisternas möjlighet att utöva makt och ryck undan mattan för dem genom en klassisk socialdemokratisk politik

Med tiden kommer vi att behöva fastighetsskatt och avskaffade ränteavdrag. Det är orimligt att några av oss blir rika bara genom att bo, samtidigt som andra inte kommer in på bostadsmarknaden. Det är också orimligt att vi har en arbetskraftsinvandring av personliga assistenter och servitörer, samtidigt som arbetslösheten i Malmö är 15 procent. Vi har ett trasproletariat av människor i skuggan, folk som är en av sju inneboende i sunkiga treor i Rosengård eller sover i källare här på Möllan.

Saker behöver göras. Kavla upp ärmarna.

Stefan Löfven är en människa av lagom många ord. Vi vet inte ett skit om hans privatliv, han står över skvaller och skitsnack. Han är här för att jobba. Min statsminister. 

Bruna ögon ler i regnet

Tracey Tiffany har skickat en vänförfrågan och det har regnat in på balkongen medan jag var på stranden och hemma hos min kära. Lägenheten står kvar och jag sätter mig på balkongen. En mås skrattar, en granne går tvärs över gården med en Lidl-kasse i höger hand och jag lägger upp en insta med mig själv med kuken i bakgrunden. Förstår att mina läsare är nyfikna på att jag outat att jag "är i en relation", som den kliniska termen lyder, men jag väntar med att berätta så mycket. Jag är rädd om henne och oss, så ni får nöja er med att mina bruna ögon ler i regnet och att saker är så bra som de kan bli. Och jag är i nuet och mindfullar mig, fast jag egentligen inte kan det och det fungerar. Och ingen ångest når mig och det slutar regna och i morgon är en annan dag.

Tro

Redan vid tolvtiden serveras öl på caféet och de som beställer är ett slitet par och det hade väl inte gjort så mycket om det nu inte var så att en liten unge satt i en barnstol med stora ögon, sugandes på en festis bredvid dem.

Jag knyter näven i fickan. Barn är fan heliga. Barn ska ha det bra. Men jag dricker mitt kaffe i stillhet. Det finns inget att klaga på egentligen. Ingen gör något formellt fel eller något olagligt. J plingar och säger att hon är vid Poseidon och vi stämmer träff halvvägs ungefär vid Valand. J är en Malmövän, en slags syster och den som jag mer än någon annan pratar om tro och relationer med. Vi är lite lika där, fast hon är präst i Svenska kyrkan och jag sökandes i det judiska spekrat, eller vad vi ska kalla det. Att tro är att inte veta. Det är både frustrerande och underbart. J och jag går runt i mina minnen i min barndomsstad och jag känner så intensivt att jag vill vara här och nu och i framtiden. Snart ska jag hem. Malmö. Hemma. Dit hör jag. Här är jag på besök.

Vi pratar och det slår mig att jag ändå är ganska trygg i det jag är och har. Den känslan är välkommen. Trygg även i det som är ovisst, exempelvis guds existens eller vilken väg mitt liv ska ta framöver. Gud vet att jag tvivlat. När jag var nyträffad med Sara åkte jag nattåg och läste en ateistisk stridsskrift och nu jävlar skulle allt som inte gick att bevisa vetenskapligt förkastas. Men gud lät mig inte vara i fred. Försök att räkna ut varför du finns, varför just du är som du är eller varför du känner som du gör? Jag hade inga svar. Tror att just det är poängen med att tro. Det är okej att jag egentligen inte vet så mycket om vad som är rätt och riktigt, det är bra att ta fyra steg i det blå, att erkänna sig svag.  Men än att barn är heliga och att en fan inte börjar kröka klockan tolv när en har en liten att ta hand om är bortom varje tro eller tvivel. Och att jag borde påpekat just det.

Midsommarafton på lyckliga gatan

Allra bäst på midsommar är stora städer, för just då är de lagom tomma och halvstängda, en kan springa en runda utan trängsel och sen sitta på ett café i Haga och lyssna på någon som i sin mobil förklarar midsommarfirandets mystik på tyska. Överlag kan de stora helgerna tagga ner en smula och börja bete sig som folk. Eller gör ni som ni vill, men räkna inte med mig. Kanske åker jag ut en sväng till en skärgårdsö lite senare, eller så får det bli i morgon. Kaffe med en kompis eller svalt vitt vin på rummet, vem vet vad som händer.

Jag har gått på semester, men kollegors röster hörs fortfarande i mina öron och den där ungen som behöver mig så där extra mycket, men som jag inte kommer att finnas för mer. Men det går över. Jag är trött på att titta bakåt, jag vill skåda in i framtidens skarpa ögon. Det är midsommarafton på lyckliga gatan. Låt det vara så.

Partiet som alltid har rätt.

När Sverige var som mest jämlikt bestämde jag mig för gå med i en rörelse med syfte att införa kommunism i Sverige. Det kan en grubbla över, men psykologin bakom var enkel. Jag ville fly från ensamhet och utanförskap, vantrivdes i skolan och kanske mest av allt så var jag arg på min pappa. Och han på mig och hux flux kunde han lägga till "jävla kommunist" på listan över invektiv mot sin på alla sätt förtappade tonårsson. Men kommunism var så inte jag, trots allt. Besök i den reellt existerande socialismen och detta att revolutionärerna verkligen inte stod för det de sa i sina tal, avgjorde. Allt var dessutom sjukt snubbigt. It was a man's world. Jag snubblade vidare, som alltid sökande Jag borde blivit sosse redan då, men sossar ville ha kärnkraft och sälja vapen till gud vet vem, så det funkade inte. Vad mina gamla kompisar från kommunistisk ungdom drömmer om nuförtiden är lite svårt att veta. Men V är alltid lite principfastare, lite mindre villiga att kompromissa än vi andra. De är partiet som alltid har rätt, som aldrig behöver ompröva något och aldrig heller får något gjort. De är politikens pingstvänner som väntar på att dagen ska komma. Men den gör aldrig det. Istället för att förhandla spänner de upp en ful hemmagjord banderoll på Möllevångstorget. 14-årige jag hade älskat det, men jag är inte 14 längre. Nu är jag en tråkmåns som varken tror på himmelriken eller utopier av andra slag. Jag tror på ett liv före döden. Och att solidaritet aldrig är frågan om vad du vill ha, utan vad du kan avstå ifrån. Vid banderollen på Möllan står en av stans absolut mest prolilerade vänstersnubbar och tar en bild. Några fyllon pratar med honom, men jag går vidare. 

Den de ville ha

Det är inte så många som fallit för mig, inte så många som jag ibland vill göra gällande. En och annan, mitt eftermäle lär bli mer av songs of love and hate än death a of a ladies man. Egentligen har jag aldrig fattat vad de skulle med mig till, de som nu velat ha mig. 

Önskar att jag kunde berätta om den allra första, men den historien bär fortfarande sekretessens röda stämpel, alltså inte den fysiskt första, kanske inte ens den känslomässigt första, men den personen som tog mig över gränsen. Jag var i ett främmande land, vi kan kalla det Spanien om vi vill och personen var på alla sätt olämplig. Det får stanna där. Det som händer på sunkiga barer i Torremolinos ska glömmas snarast. Men det finns en anledning till att mina stående skämt och teatertrams för förskolebarnen handlar om hur en gör saker "i Spanien". Jag dras till det olämpliga. Till det som korsar gränser. Så var det då, så är det nu. Sambon under flera år var sambo redan när vi träffades, men inte med mig till en början och fru nummer två bodde 600 km bort. Jag är inte rädd för det svåra. Min musik är inga treackordslåtar framplockade på gitarren på fem minuter, det är mer märkliga synkoper, en free form jazz som är rolig att spela men svårlyssnad.

Ändå längtar jag efter lugn och normalitet, vill inte ha drama, bara bli älskad och få älska igen, tänker jag. Sen minns  jag att jag mer än bara testade det mellan 22 och 29, jag gick all in i det, jag till och med klädde mig i pastellfärger och köpte marklägenhet med uteplats. Det var barnvänligt och barnvänligt är nästan alltid tråkigt. Men chips i soffan har sina poänger, det går inte att ljuga bort. Jag kan sakna det. Och som nybliven sosse har jag förstått att allt inte måste vara antingen eller. Så det olämpliga i kombo med med det lämpliga i lagom proportioner, tack. Men tillbaka till dem som ville ha mig. Anar fortfarande inte vad de skulle ha mig till. Jag försökte så gott jag kunde att gissa och sen bli till det jag trodde att de ville. Men då var jag ju inte längre den de hade dragits till, utan något annat. Pastellfärger, parmiddagar och politisk korrekthet. Och då föll det

Skamgränser och Notting hill.

Utanför beroendecentrum står några människor i solblåsten och pratar och jag svänger in på Sofielundsvägen, denna Möllevångens anonyma genväg. Klockan är elva eller så, jag tar en förmiddagspromenad, med märklig men glad känsla i kroppen. ADHD-hjärnan är som en popcornmaskin denna lata lördag och jag låter den vara det. Jag tycker om min hjärna, även om den inte styr mig så bra. Det mesta i livet är ändå gener och tur/otur, så jag hamnar väl där jag ska ändå. Skamgränser säger jag mig ha, men jag bryter mot dem, principer är som gamla stentavlor en skäggig gubbe hittat på ett berg nånstans. Jag är veggie för att en fan inte ska ha djur i fångenskap och sen döda dem för att äta, men jag älskar havskräftor och musslor och så får det vara. Kanske är detta med att inte orka vara präktig en av anledningarna till att jag inte stod ut i MP till sist och heller inte skulle göra det i V eller fi. Palla vara så god hela tiden. Palla att alltid räkna ut saker och göra det rätta. 

Med VR som jag träffade i vintras skulle det ses på filmer av Kubrick i director's cut. Jag följde med, därför att jag var glad att få vara med, men hade hellre sett Notting hill, som är min darling bland filmer. Kommer på mig själv med ständiga referenser till den filmen. "Hela världen vet vem du är, jag är glad om min mamma känner igen mig", blev det en variant på igår, liksom "I've seen dead people in better shape", när en kollega såg eländig ut i veckan. Kanske är det detta att en man kan vara klumpig, försagd och en king på att göra bort sig, men ändå få den mörka skönheten,som gör att jag identifierar mig med William Thacker. Och att han ångrar sig, hur fint är inte det? 

Går in på Triangelns köpcentrum efter irrande steg i mina hoods. Ett förskolebarn vinkar och jag bestämmer mig för jordgubbar och glass till middag. Där korsar jag ännu en skamgräns. Ändå ilandsproblem. "Soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan". 

Täck över det bruna (samtycke och dragqueens)

Samtycke. Kroppslig integritet. Att en ska få älska den en vill och har en tur så är det besvarat. Du vet själv bäst om du är tjej eller kille. Jag sitter med fyra-femåringar och det är dragqueens på länk från Stadsbiblioteket som pratar. Snart börjar europride här i Malmö och vi i förskolan får vara med på ett hörn. Om några pedagoger i huset har synpunkter på saken så tiger de i alla fall. Normen har svängt väldigt fort och jag är tacksam för det. Samtidigt vet vi att backlashen kan komma som en bomb redan i höst nästa år. Och vi vet att i Rosengård och även ute i radhushelvetet så bor heteronormen i orubbat bo. SD och reaktionära imamer kan ta varandra i hand och hoppa i havet. Men vi har rest en bit. Jag minns min barndom, hur de vuxna skulle få mig och min typ kusin Petra att krama varandra, fast vi inte ville. Vi hade ingenting emot varandra, men stod inte heller varandra nära. Men kramas skulle vi, tyckte våra vuxna. Fattar fortfarande inte varför. Och det var givetvis aldrig tal om att jag skulle krama hennes bror Thomas. Vi skulle prata om fotboll och mopeder, gissar jag. Det hade bkivit snabba samtal. Men då på 60/70/80-talet var barn liksom föräldrars egendom eller allmän egendom och jag tror att det kan förklara en hel del skit som hände och händer. Det är du som bor i din kropp, ingen annan, tänker jag, men det är såklart en halvsanning, för ångestens alien tar ibland plats innan jag lyckas slappna av och skicka ut den genom mina porer. 

Allt var sämre förr, trots att barngrupperna var mindre. Minns personalrumssnack pm huruvida man var "för" eller "emot" homosexuella, det är ett skamligt minne. Och mamman som var så rädd för att hennes son ville ha pippiflätor och arbetslaget som beordrades att få in ungen i rätt lag igen.

Nu har vi dragqueens på länk från biblioteket. Och ungarna ska rita något de tycker om på brunt papper. "Täck över det bruna", säger min kollega. Och, ja, precis.