Jag kom aldrig till Gaza

I början på juli 1994 tänkte jag ta bussen till Gaza. Jag hade varit några dagar i Eilat, som var ganska tråkigt, men en pub hette Jonathan som min son och där hade jag druckit Goldstar och snackat med folk; en föredetta soldat med יח i en kedja runt halsen berättade om hur han öga mot öga med en terrorist behövt tänka; det är han eller jag.

1994 var fredens sommar i Israel och det skulle aldrig bli lika hoppfullt igen. Jag kom aldrig till Gaza, helt plötsligt var min kamera borta och jag fick gå in på en polisstation och göra en förlustanmälan. Någon hade snott den när jag var och duschade på mitt hostel. På filmen som jag aldrig fick framkallad fanns Jason, Gerry från Dublin som var socialarbetare i västra London och danska Helle som jag åkt till Hebron med, det vill säga till vägspärren utanför HaMakpelah, för närmre kom vi inte. En kväll i gränslandet mellan nya och gamla stan i Jerusalem hade Jason fått feeling och börjat sjunga om Palestina och soldaterna tittade upp utan att bry sig. Dagen efter sa de på nyheterna att någon blivit knivhuggen utanför Damaskusporten bara minuter efter att vi passerat. Men kameran var borta och det fanns väl de som gärna täppt till truten på den kaxige svensken. Då var jag fortfarande min fars son med åsikter om allt och inget. Jag kom aldrig till Gaza, utan tog kameralös bussen upp till Tel Aviv och åt bagel på en gata som också hette Jonathan, bara för att gnugga in saknaden efter ungarna. Det var fredens sommar, Arafat hade kommit tillbaka till Gaza, men snart skulle Hamas göra entré och köra ut honom. Sen skulle han dö som en lam anka uppe i Ramallah, men få ett ståtligt mausoleum byggt för biståndspengar. Innan jag steg på bussen till flygplatsen såg jag en nidbild på premiärministern i SS-uniform på en affisch på en husvägg. Inom två år skulle han vara mördad, men det var en fredens sommar, så det anade ingen.

Jag kom aldrig till Gaza och jag kommer aldrig dit. Men Israel är en längtan i min kropp som aldrig går över. 

Karma finns inte

Det finns de som jublar åt min ensamhet och säger att det är gott åt mig. Som om karma fanns, men karma finns inte och inte heller någon gudomlig rättvisa. Jag är abrahamit, gud gav oss en fri vilja och på den vägen är det. Min ensamhet är i hög grad självvalt, jag kunde levt i en relation om jag hade velat det till varje pris. Så skippa skadeglädjen. Det är överlag inte så fint och konstruktivt. Men det finns väl hos några en lust att dölja sitt eget elände genom att peka finger åt andra. Tror bestämt att det kallas att projicera.

Bort från det privata.

I den stora världen skulle jag vilja be alla sansa sig en smula om gängkrigen. De flesta av oss kommer aldrig i närheten av dem och det är att ta i att föreslå att soldater patrullerar gator och torg. Det är också korkat så det förslår att föreslå legalisering av knarket, för jag har en känsla av att gängmedlemmarna inte säger: "Jaha, det var det" och omskolar sig till lärare eller socionomer om knarkpengarna går till vanliga kapitalister efter en legalisering. 

Hårdare straff hjälper sådär, för gängmedlemmarna verkar helt utbytbara och dessutom åker de oftast inte fast. 

Recepten är the same old, same old, tänker jag. Socialdemokrati. Bostäder, skolor, jobb, hopp om framtiden. Jo, jag vet att det inte är drakoniskt nog i mångas ögon. De är ju så trötta på våldet, trots att de aldrig kommit i dess närhet. Men även om jag har en kaffemugg som det står dramaqueen på, så tror jag på det långsamma, mödosamma arbetet, som en förhärdad reformist. Skriver sällan om mitt arbete, pga anledningar, men om exempelvis förskolan får resurser och kan skaffa sig mer av kompetent personal, så kan vi rusta ungarna från Området bättre och även göra medelklassungarna solidariska igen, för det är lika viktigt. 

Fast jag gissar att det snarare blir militärer på gatorna. Det går snabbare och är billigare. 

Men karma finns inte. Minns det.

Jag är inte söt längre

Mitt liv just nu; som en sång av Springsteen, jag jobbar, men orkar inte mycket mer än så.

Ställde in en resa till Göteborg. Skulle se Billy Bragg för första gången sedan 1988, på Pustervik, av alla trevliga ställen, men när han går på klockan 19 i morgon, så är jag precis här, i samma fåtölj som jag köpte på hösten 2017, när jag inredde och skapade ett hem, som någon beskrev som ett plagiat innan hon själv köpte en villa i SD-land.

Och jag är principfast och ensam, antingligen hänger sakerna ihop. De som kompromissar lyckas bättre. Min romantiska dröm om att det ska finnas någon där ute som är just den som drömt om just mig finns tyvärr kvar lika mycket nu som någonsin. Ändå ser jag alla bilder på mig från förr, hur söt jag var, hur slät min hy var och tror att det som var då kan vara nu. Och jord rasar i Bohuslän och drar en motorväg med sig ner i ingenstans. Ser mig på en 30 år gammal bild med en Coca-Colaburk i handen. Tänker att den princip jag hållt fast vid är att vara sann mot mig själv. Det var ytligt och billigt att bojkotta Coca-Cola. Lyx för medelklassen. När jag och min turkiske revolutionäre jobbarkompis på Pååls sommaren 1982 diskuterade Marx på våra raster mitt i natten, så drack vi Coca och åt hönökaka som vi tagit direkt från bandet. 

På morgonen körde han mig hem till Smyckegatan och jag somnade i gryningsljuset i en lägenhet som nittiotalets nyliberalism skulle sanera bort vad det led.

Jag är inte söt längre. Jag borde vilja kompromissa, men det är för sent. Antagligen är ensamheten obotlig.

Jag är inte söt längre.

Håll fast i din goda väg

På den tröga cykelturen hemåt i motvind, längs gator slitna av alltför stor bilism, mest längs Nobelvägen som är mer Malmö än något annat, lyssnar jag på Kapten Röd. Minns när jag såg honom live i Folkets park. Någon tände en spliff precis framför mig och jag ropade: "rök inte sån skit I närheten av mig", och den stackars snubben stampade ner sin jazztobak i parkens slitna gräs (no pun intended). Sara skrattade, det var redan slut, men än hade hon inte börjat lägga ut nazimemes om mig, så vi var på vänskaplig fot. Men hem i motvinden en trist onsdag tänker jag mer på det kaptenen sjunger om: att man ska gå med dem som vill en väl, för det är så gott om ormar där ute. En som vill mig väl är min yngste och igår mötte han mig solbränd med våra bruna ögon vidöppna. Han hade saknat mig, sa han. Och vi hade några timmar i en park, vi åt falafel och sen tog han en cigg och vi snackade om fotboll, livet och somligt som jag inte redovisar här. Men det är något visst med unga och deras drömmar. 

När jag sitter där på en bänk med med yngste i det sensommarmörkgröna i Lund, så fattar jag att framtiden ändå kommer att bli bra. Det finns sånt som är rätt och sånt som är fel. Och, trust me, både jag och min yngste har blamerat oss och gjort fel och människor illa. Men förlåt dig, reparera och gå vidare. Och så håller vi oss till vår goda väg och låter ormarna ringla. Dem kan vi inte göra så mycket åt. Det finns rasister, hycklare och de som inte är vad de säger sig vara, folk som skyltar radikalt, men som är samma gamla som alltid. Men vi lämnar dem därhän.

Och jag kommer hem och det är onsdag och en helt orimlig arbetssituation gör mig tröttare än rimligt, så jag lägger mig en stund. 

Som jag önskade att det var vi.

Vi möttes en lördag på ett ställe i en stad jag älskar, men tydligen inte kan bo i. I alla fall inte än. Nu funderar jag ju på Landskrona, som varit en favorit sedan länge, en stad direkt vid havet med industriromantik och ett fotbollslag som kämpar i randiga tröjor.

Troligast är ändå att jag stannar här. I skuggan av det vattentorn som genom en TV-serie blivit rikskänd som "kuken", på gångavstånd till allt som tänkas kan, utom Systembolaget, men alkohol är inget som Möllan lider brist på. 

Vi möttes och den som vill ha skitsnack och skvaller blir besviken, för något sådant får ni inte av mig här och nu. Anna är en underbar människa som jag bara önskar allt väl.

Så är det inte med alla. Den som kompar skitsnack om mig med bilder som kunde vara tagna från "der Stürmer" har en fiende tills hen offentligt ber om ursäkt. Att hon inte ens hälsar när vi ses på stan eller ens på min unge, som fan aldrig bad om någon jävla stjärnfamilj, är något terapeuter får reda ut med henne, om hon nu har modet att be om hjälp. Också den här konflikträdde crowdpleasern har sina bortre gränser. Men Anna är fin. Hon har sin dröm och jag kan inte vara en del av den och det är bara mitt fel. Jag kan drömma om Landskrona, men fatta att jag nog är precis där jag ska vara. 

Och vid första intrycket verkade jag vara bög, fast min tinderprofil var så cool. Jag är fan inte där ni försöker sätta mig. Visst är jag ensam. Men från gården känner jag doft av cannabis och det sjungs gamla progglåtar. Jag har några belgiska öl i kylen. Den här kvällen ska nog bli bra den med.

Som jag önskade att det var vi. Men det är som det är. 

40 år. Kanske dags att dra nu?

Farsan och jag stuvade in mina saker i bagagen på hans BMW och allt fick plats. Jag reste lätt genom livet. Sen lämnade vi Ekedalsgatan, Majorna och körde ner till Malmö. Efter att vi hade stuvat in sakerna i den lånade lägenheten på Åhusgatan, så åkte vi och badade, för det var en väldigt varm dag. Malmö tog emot mig med öppna armar, men det tog ändå lite tid innan jag besvarade kramen. Att flytta till Malmö var ett beslut i all hast, så har mitt liv sett ut. I början var jag ensam, men jag köpte en begagnad cykel av märket Hermes och cyklade omkring och lärde känna min nya stad. Kockums fanns och strumpfabriken, men stan var på dekis, det var många avrivna tomter som kallades bombhål, som om det hade varit krig. Kvar i Göteborg var vänner och jag lämnade också dogmer och bokstavsvänster och renades i Öresunds ljumma vågor. Nu finns allt jag har här, i en stad som jag varit med att förändra. 40 år på dagen, i morgon onsdagen den 30 augusti. Det är blandade känslor, som alltid. Tvivel och sökande. Det gick aldrig över.

Det är kanske dags att dra nu?

Churros

GAIS vann och jag cyklar och köper churros och det blir som en madeleinekaka, provocerar fram minnen. För den som snart är sextio, så är minnena många, vissa skarpa som rakblad, andra diffusa som som ett bassolo i ett jazzband, sent på kvällen i en klubb i Chicago. Men churros är när Stefan Johansson och jag liftade, åkte buss och tåg genom Spanien en konstig vår, när jag precis träffat henne, hon som skulle bli mina äldsta barns mamma. Vi var smutsiga och fattiga, men vi åt churros, som vi doppade i choklad och det var vår frukost innan vi undersökte städer som Valencia och Cadiz. Vi hade en buffert av frihet innan vi skulle in i systemet och producera. Nu är det Malmöfestival och tusen miljoner människor på gator och torg i min hemstad sedan 40 år. Och jag funderar på att flytta härifrån. Bokar en visning i en lägenhet i Landskrona, för där kunde jag bo, en riktig stad vid havet, en industristad med ett klassiskt fotbollslag. Ett svenskt Newcastle. Jag kan dra vart jag vill, för jag är fri. Fri och ensam. Jag är mannen som kan prata med kvinnor, men jag somnar alltid ensam, för när de pratat färdigt med mig, så åker de någon annanstans för det andra. Det går inte att vara trygghet och spänning samtidigt och jag är inte särskilt spännande. 

GAIS vann och jag funderar på att gå och se Miss Li, men det är för sent och jag såg ju henne för några veckor sen. Jag cyklar hem istället och sätter på en panna kaffe. Vet inte varför Making Your Mind up, ESC-vinnaren från 1981 hamnat på min playlist, men det finns väl någon mening med det. Det ringer i mina öron hela vägen från Gustav till Möllan. 

Fyller snart sextio

Vi satt tisdag efter tisdag, i hans rum nere på Amiralsgatan och pratade. Jag hade kraschat, hade hamnat i sängläge, vilket inte underlättats av saker som hänt som jag lovat mig att tiga om. Men så mycket kan jag säga att jag faktiskt inte ångrar så mycket och det handlar varken om annor eller något annat som den trogne läsaren med lätthet skulle hitta svaret på. Jag tiger mer än ni tror, fast jag aldrig varit så där tyst och mystisk som en ska vara för att bli den som alla vill vara i närheten av. Såklart har jag ärvt min fars myckna tyckande, detta att ha en åsikt om allt, välgrundad eller inte och driften att i ny och nedan framföra den. Och somligt får ingen veta.

Men kraschat hade jag och hur skulle vi nu penetrera den saken? 

Jag tänkte: vi börjar från början, lägger upp korten till beskådade utan skyddsnät eller bortförklaringar. Sen nystar vi ut det. Det kan tyckas sent, lite som att jag skriver skönlitterärt för min byrålåda i molnet, när jag kanske borde downshifta, som det så vackert beskrivs. Jag ser ju mina generationskamrater liksom lägger av, liksom börjar glo bakåt med en nostalgisk blick.

Vi pratar om då och nu, hoppar fram och tillbaka som i en modern roman.

Och då säger han att, "Nej, Anders, du är ju inte färdig. Du är inte nöjd än".

Och jag ler tillbaka och helt plötsligt är det sol igen och bilarna på den malmöitiska boulevarden på andra sidan treglasfönstret sjunger vänligt för en gångs skull.

Nej, jag är inte färdig än. 

"Men vissa saker är du färdig med", skjuter han in då och jag tänker, ja somligt, men inte det viktigaste. Inte alls. Brinner än.

Fyller snart sextio, men ålder är en social konstruktion, försöker jag att övertyga min kropp. Det är inte alltid den håller med.

Han fick tyst på mig

Trots att jag lovat er annat, så har bloggen varit lika död som sillkonserver i veckor nu. Som om det inte finns något att säga.

Som om jag inte har lust att skriva.

Men han fick tyst på mig, den där människan; han som använde en stor plattform för att tvåla till nobodyn till barnpassare  så till den grad att jag sjönk djupt ner i laminon eller ner i skoskaften, om det nu inte hade varit sandalsäsong, som det fortfarande var då.

Det är inte otroligt att det kommer mer av den varan med tiden. Självtillräckliga snubbar längst till vänster är nästan lika outhärdliga som de till höger. Nästan, alltså. Än har ingen till vänster mordhotat mig eller skickat avföring på posten. Men de glömmer aldrig en renegat, en fiende. Och jag avviker från linjen i en viss fråga där övertygelserna ofta står i omvänd proportion till kunskapen. Och jag är ledsen, men jag kan aldrig kompromissa med det som är sant och rätt för att få vara med i gänget. Just därför blev jag aldrig det jag kanske annars kunnat bli i politiken. Det får vara så. Annat får mig också att tejpa för truten. Skam över att beskyllas för saker som jag aldrig kan bevisa min oskuld kring. Och de som presenterar dessa påståenden vet ju det.

Men jag är ingen liten lort. Om min Jonathan som tonåring kunde vända sig om inne på en restaurang och säga: "Inte n-ordet tack!", till ett grabbigt sällskap, så kan jag fan stå upp för mig. Och nu sitter jag och lägger andrastämmor till mina favoritgubbars bästa låtar. Det låter säkert förjävligt. Men du ska sjunga som om alla eller ingen lyssnar, du ska dansa som om du vore osynlig.

 

I begynnelsen var inte boken

Jag sitter i min bekväma laminofåtölj. Rakt föröver är en feministisk affisch, vid sidan av den bokhyllan. Aldrig i mitt långa liv har jag ens slängt en bok, än mindre bränt en. Och, jodå, här finns koranen, men också en bok av Stalin, fast allra mest bra skönlitteratur. Jag är en notorisk läsare. Frågan är hur det står till med den saken hos tvärsäkra tyckare som predikar om yttrandefrihet eller respekt för andras tro. Men i begynnelsen var inte boken. Det var ordet. Och om din tro är så svag att du måste bränna svenska- eller regnbågsflaggor för att höras högt nog, så har du hamnat fel. Jag gissar dessutom, kanske fördomsfullt, att du inte respekterar den religiösa symbolen davidsstjärnan mer än att du sett den eldas på en demonstration eller överkorsad på en nidbild. Mitt förslag är att du andas och lär dig att leva med att världen är full av människor vars övertygelser du aldrig kommer att begripa, precis som andra kanske inte förstår dig. Vila i just din tro. Själv dras jag till trosföreställningar som som inte missionerar, som inser att det finns olika sätt att vara en god människa och göra gott för andra. Börja med att inte göra mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig. Läs en bra bok. Om du vill så kan jag tipsa dig om några bra titlar. Och till dig som nickar med, men som i själva verket bara vill pucklar på muslimer säger jag precis samma: tagga ner. Gör en människa väl istället.

Lumpen var som en annan planet

Och ändå var det så enkelt att ta sig dit. Sjuan till hållplatsen Kviberg bara, och sen visa inkallelseordern för vakten och följa den snitslade banan. Och jag skulle inte vägra, för om såna som jag inte gjorde lumpen, så skulle fascister snart ta över. Ni tycker att det låter som onödigt drama, men en av mina befäl var pappa till den Anders Klarström, som vid samma tid var NRP och hatade, hotade, innan han bildade SD och blev deras första partiledare. Inte för att jag vet om pappan delade sonens värderingar, jag delade då rakt inte min farsas, snarare tvärtom, i varje fall såg vi det så på ytan. Tiden har fått mig att ifrågasätta det en smula. 

Nu läser jag att invandrarungdomar inte tror att lumpen skulle ge så mycket för deras personliga utveckling. Jag tänker att om du varje dag under de senaste fem åren eller så fått höra att din blotta närvaro är roten till nästan allt ont i landet, så kanske du inte är så pigg på att offra livet för det land vars regering säger så. Ganska enkelt och självklart. Mina lumparkompisar med utländsk bakgrund, som det heter, Grubišic, Odhiambo, Chi och van Ampt minns jag inget särskilt med. Kapten frågade förstås Grubišic hur hans namn uttalades, men mer av respekt. Fanjunkare Klarström uttryckte inget rasistiskt heller, vad jag kan minnas. Däremot var ju homofobin och sexismen helt normaliserad. Stridsselen skulle fan inte hänga som pattarna på en femtioårig kärring, inga jävla bögavstånd och allt vad det var. 

Den fina värnplikten som så många, inte minst I mitt parti längtar tillbaka till som så danande och bra, var fullt av den sortens värderingar. Det var en annan planet, även i det tidiga åttiotalets syntpop och nyliberalism. De tjejer som på sommaren kom som en del av arméns försök att bredda basen blev inte bara väl mottagna.

Men min farsa hade heller aldrig haft några roliga lumparhistorier att berätta och det färgade kanske mina förväntningar. Han gjorde pinan i Karlskrona och sen satt han i Berga och lyssnade på radio Nord. Putti putti, med Jay Epae och och I'm gonna knock on your door, ring on your bell med Eddie Hodges. Men mest längtade han hem till Zenta och nyfödda Maria i Majorna, Göteborg. Han blev visst ingen man av att klä sig i försvarsmaktens malkuledoftade kläder han heller. Det blev ingen. Visst träffade vi folk vi aldrig hade träffat annars, jag brukar själv namedroppa fotbollsdomaren Anders Frisk som en av dem. Men i stort sett var det bortkastad tid, vad personlig utveckling anbelangar. Det kan hända att värnplikten behövs för att försvara landet eller så, men kul, givande eller utvecklande är det knappast. Och mitt regemente blev till Kvibergs marknad, vilket nog skulle fått ett och annat befäl att skita på sig om de fått leva och se det och på fotbollsplanen och hinderbanan har det byggts svindyra bostadsrätter. Och helt plötsligt var vi på samma planet igen.

Drömmer om ett sårbart samtal

Jag går på reklam ibland. Nu köpte jag den där Ben & Jerry-glassen som ska vara lite extra extra somrig. Sen gick jag hem och la mig tvärs över min säng och satte på Göran Greiders sommarprat i högtalaren. Jag försöker låtsas att den där glassen fortfarande är hippieunderbar från korsningen Haight/Ashbury i San Francisco och inte den multinationella produkt den är. 

Till San Francisco kom jag i februari 2014, det var min dåvarande frus femtioårspresent till mig; vi hade råd att ge varandra sånt och vi var framme mitt i natten och ni som läser min blogg vet att jag älskar ljumma nätter och det var ljust den natten vi kom upp ut tunnelbanan på Market street. Bara enstaka taxibilar och hemsläntrare syntes och det var tyst för att vara i en storstad. Och hippiekvarteren bor inga glasstillverkare längre, det är tech och allt vad det heter som en ska syssla med för att ta sig in där. Och mitt ex hälsar inte längre på mig om vi syns på stan, inte heller på mina barn, men däremot lägger hon ut hånfulla memes på Instagram ibland. Det får stå för henne. De som är elaka bakom block och spärrar har dömt sig själva till någon det inte går att respektera. Jag hör på Greider och känner hur jag hela tiden nickar bifall till honom. Han är ärlig och inte särskilt rolig, vilket är en befrielse. Det hörs inga sarkasmer. Han är som jag en enstöring, en varg som söker sin flock men aldrig hittar den. Jag drömmer om ett samtal om det viktiga i livet, solidaritet, klass och framtiden, den konstiga, oförutsägbara. Nu när vi har obegränsade möjligheter att diskutera filosofi med någon i Kina eller fotboll med någon i Sydamerika, så slösas tiden bort på skit, skryt och elakheter.

Alla dessa memes och emojis, jag hatar dem. Allt detta att gömma sig i smarta punchlines eller mobba i drev, det är förfärligt. Jag längtar efter det sårbara samtalet, där du kan blotta dig utan att någon direkt hugger, längtar efter frågor där alla nu hela tiden har snabba svar på allt.

Doften av mångfald

En vän är någonstans ute på Falsterbonäset och skriver om hur konstiga alla ser ut där. "Som deodorantreklam", fyller jag i och jag hör hur hon skrattar, fast det gör jag ju inte egentligen, eftersom vi bara skriver. Och hon frågar vad jag ska göra och jag berättar att en annan vän kommer över och att vi ska sitta på balkongen och dricka rödvin och känna cannabisdoften från gården. Hon tycker att det låter fint. Nu ska jag direkt, innan något läggs mig till last, säga att jag inte är för legalisering av fler droger. Det var något annat jag ville beskriva för min vän; doften av mångfald. Den doften som gör att jag trivs allra bäst i Malmö, Berlin, Jerusalem, Tel Aviv, New York, London, ni vet, såna ställen. Inte bara för att det är stora städer, Shanghai och Hong Kong är också stora städer, men ohyggligt tråkiga, för det är bara mycket av samma sak. Men förbi min trivsel är det min övertygelse att mångfald också gör oss klokare och rikare på alla de sätt. Olika erfarenheter, liksom. Kryddor i den havregrynsgröten som högern rådde fattiga att äta i våras, samtidigt som de sänkte skatterna för sig själva. Men kampen för mångfald är ojämn. Tidigare ganska snälla borgare har slagit sina påsar ihop med ett parti som bara för något decennium krävde att alla som invandrat efter 1975 skulle skickas hem. Bibliotek ska rensas från misshagliga sagoläsare och troligen inom kort från böcker på främmande språk. 

Deodorantreklammänniskorna är såklart välkomna de med, tänker jag generöst. Alla måste inte ha bandtröjor och hatt som jag. Men jag tänker inte sitta och äta plankstek med dem och prata skatteplanering. Och min vän kommer över, jag spelar punk från 1977, vi snackar om viktiga saker och cannabisdoften är borta. Kanske har vaktbolaget kört ut obehöriga från vår brf-gård. Kanske har också självgoda radikaler som jag en gräns för vad vi vill ha i vår närhet?

Maybe the last time

På grund av anledningar som har med självrespekt och respekt för andra att göra, så missade jag Springsteen i år och det är troligt att jag aldrig mer kommer att se honom spela. Det finns en sista gång för allt, ibland organiserat, som när Sara och jag verkligen avslutade oss med en resa som sammanfattade allt som var vi. Inklusive drama, för vi ganska dramatiska av oss. Exempelvis ett gräl på Hamburg Hbf, som jag alltid tänker på när jag kommer dit, ett gräl som osade bitterhet och svartsjuka, men det lugnade sig ändå fort. Vi var tomtebloss i våra konflikter, det flammade och sprakade, men brann snabbt ut. Det är HHbf för mig, det och den gången minstebror och jag reste ner till Hamburg en helg och han hade fått 10 euro som låg och brände i hans ficka och till sist, minuter innan tåget skulle gå hem så köpte han ett gosedjur i form av en gräsand, som kostade just 10 euro. Affären är där ännu. Gräsanden ligger uppe på vinden hemma på Södervärnsgatan.

Men somligt är ändå presens. Jag reser här och nu, inte för att minnas, det är bara ofrånkomligt att minnena dyker upp och det är ingen fara, jag kan stå för det mesta jag gjort eller sagt. Men jag var tvungen att åka till Berlin ändå, var tvungen att veta att min tredje eller femte stad i världen verkligen var där. Och den var ju det. Berlin har sett många konstiga saker, jag och mitt märks inte. 

Det finns en sista gång för allt. För det mesta smyger det på helt osynligt och så långt efter kommer jag på mig själv med att det där har jag ju inte gjort sedan dess. Mick Jagger och Keith Richards möttes för första gången på ett tåg. Jag vill tro att det var vid Clapham Junction, men det är antagligen helt fel. Där bytte jag tåg i förra veckan och tänkte This may be the last time. 

Också ljumma nätter följs ju av en dag

Jag kom till Lille mitt i natten, resultatet av ännu en av mina storartade planer. Lite som för två veckor sedan i Sheffield, där jag nattvandrade och till sist hittade en nattöppen McD. I Lille är inget öppet. Inget alls. Och jag går och känner på dörren till stationen, men den tiden då tågluffare låg och sov i väntsalarna är förbi. Verkligheten kom ikapp. Nu låses dörrarna. Redan när jag och Stefan Johansson lajvade hemlösa och sov på stränder och stationer så hade de börjat komma, de hemlösa, de illigala invandrarna, revorna i välfärden som gör att vi låser om oss. Minns att jag skämdes lite över oss då, vi kunde ju krypa in i välfärdens sovsäck precis när vi ville.

Men natten i Lille är ljummen och en lätt bris smeker min kind. Och jag älskar ju sommarnätter, älskar att se de sista på på väg hem från festen möta de som är på väg till jobbet, älskar tystnaden som gör att man hör alla ljud. Jag sätter mig ner framför ingången till stationen, men blir rastlös och går några rundor. Folk kommer fram och pratar, de är de vanliga, har du en cigg, har du eld, har du någon växel. Men en kille vill säga något mer och börja translata på sin telefon. "Look out, there are lots of weirdos here". Och inte långt därefter kommer en tjej ut från hotell La  Valiz mittemot och frågar om allt är okej. Med sig har hon en mugg cappuccino och en kiwi, som jag får. "Säkert att allt är okej", envisas hon och jag försäkrar att det är mina egna stolta planer som fått mig att vaka in den 11 juli i Lille. Också hon vill framhålla att det är ett oroligt område. Vi utbyter leenden och hon går tillbaka till sin reception. Det passerar lite folk, gäng med unga adidaskillar, två män med en stege och en kvinna som jör en tom rullstol, men det tunnas ut efterhand. En man förklarar för mig att stationen öppnar klockan halv fem. Sen säger han good afternoon och går. Jag tänker att de allra flesta människor vill väldigt väl och är snälla. En tid levde jag med en person som misstänkte allt och alla. Hon var väldigt hemlig och privat, eftersom hon utgick från att en annars blev blåst och lurad.

Hon hade väl sina erfarenheter, men jag kunde aldrig gå med på den inställningen till mina medmänniskor. Och ändå var jag den av oss som emellanåt diagnostiseras med depression. Kanske skulle en natt som den här få henne att ändra sig, men risken är minimal att hon skulle hamna här. Vi lever olika slags liv nu, lindrigt sagt. Hon planerar och pendlar, jag drömmer och driver dit vågorna för mig. Sen öppnas dörrarna till stationen och jag går in. Det ljusnar. Också ljumma nätter följs ju av en dag. 

Don't look back in anger

Varken Sara eller Malin ville åka till Blackpool under våra englands- resp England/Irlandsresor. Men jag har en dragning till det proletära och bedagade, så jag ville. Och nu när jag bestämmer själv så blir det en natt I Blackpool. Det blir resans bästa övernattning. Stället är ett underbart B&B där  många lager målarfärg kommit att pryda väggar inne och ute. Frukostmatsalen är fint dukad redan på kvällen och det polska paret som driver stället är påtagligt trevliga. Dessutom är det billigt, märkligt nog är den sortens ställen billiga att sova på. Eller så märkligt är det kanske inte, tänker jag när jag går ut. Blackpool är en badort, men ingen badar, för det regnar, istället cruisar (nåja) de längs tusen fish and chips-ställen och skrikiga spelhallar. På två av tre pirar får man gå ut, den norra är tillfälligt stängd. En kvinna med en öl i varje ben erbjuder sig att ta en bild på mig med havet i bakgrunden och jag tänker att havet förlåter allt. Sjöluften, måsarna, allt. Klart att de åkte hit från Midlands gruvor och fabriker, klart att  Blackpools tingeltangel var paradiset. Men nu är det längesen. Oklart vilka som åker hit nu, jo jag förstås, romantikern.

Sen blir det några timmar i Liverpool och beatlesturism och det är tredje gången jag är där och jag ska inte gå på museerna, möjligen leta rätt på den där puben Malin och jag gick på, men det huset är nog rivet och vem är jag att kritisera andra städers byggande. Huset i Manchester där vi gjorde Sven vet jag är borta, men det finns annat att se där, människor, parker och en pub där Oasis sjunger don't look back in anger från högtalaren, för det ska man inte.

Du går aldrig ensam

I Lake district bodde jag på ett B&B hos en man som hette Graham och var sådär engelskt trevlig och pigg för sin ålder. Han hade varit i det militära och jag undrade i mitt stilla sinne om han var med i Derry den 30/1 1972, men sånt frågar en inte om. Att bo på B&B är lite som att bo i någons utlånade sovrum och äta frukost i deras vardagsrum. Det passar mig inte så bra. Det är för nära. Men naturen i Lake distrikt är underbar, berg och sjöar, stengärsgårdar, får och hus som hämtade ur deckare eller Beatrix Potter. Det är ljuvligt en dag eller två, sen måste jag in i röran igen, gå på gator fulla av människor och få vara anonym när jag vill vara det. Graham berättade att Glasgow inte är lika fint som Edinburgh och jag fattar vad han menar, men det jag söker finns oftast på ställen som Glasgow och mindre ofta bland busslaster med andra turister. Glasgow är en stad av kött och blod med långa avstånd och breda gator. Och såklart måste jag till Celtic park, det är nödvändigt. Alla lyser upp när en säger att en är svensk, det är Larssons ande som gör att alla som kommer från vår del av världen är fina människor. Men två intressanta händelser vill jag berätta om, som ett mått på vem jag blivit. På promenaden tappar jag mitt nyckelord till hotellet. Det är så likt mig och en skam. Att jag tappar något, nu igen. Jag gör mig beredd på att visa strupen för hotellpersonalen, men går för säkerhets skull tillbaka samma väg jag kommit, men inser att den här skammen får jag ta. Då ligger helt plötsligt kortet på marken framför mig. Jag plockar upp det och kan gå vidare. Men jag var beredd på att lämna ut mig, medge min svaghet. Inte förklara bort, inte hitta på något.

Innan stadionturen på Celtic park kollar jag såklart i deras butik. Jag älskar fotbolls- och konsertmerch. En hoodie är särskilt snygg. Men dyr. Jag våndas, ska jag unna mig. Efter stadionturen tar jag en öl på Celtics pub. Tjejen i baren frågar var jag kommer ifrån och börjar även hon prata om Larsson. Jag bestämmer mig för att faktiskt köpa den där hoodien även om den är orimligt dyr. Du lever bara en gång, och allt det där. När jag kommer fram till kassan visar det sig att priset är nedsatt till mindre än en tredjedel av vad som står på prislappen. 

Det lönar sig att gå utanför sig själv, att våga vara obekväm. Gå genom regnet, gå genom stormen, för du går aldrig ensam.

I've been looking for freedom

Nästan längst ner på the royal mile, nära parlamentet, ligger People's story museum. Dit hittar inte många. De många ser bara borgar och katedraler och förbereder sig i veckor, för det är alltid utsålt på såna ställen. Men jag ser hur vanligt folks villkor varit och hur segrarna kommit efter mödosam kamp, allt från rimliga arbetsvillkor, boende, politiska rättigheter och senast HBTQI-rättigheter. Mycket lite kommer gratis här i världen. Killen som jobbar där tackar mig för besöket, men det är jag som ska tacka för att arbetarklassen någonstans får synas. Sen klättrar jag upp till Arthur's seat och hoppas möta den som ska bli min sista kärlek där. Det var ju så det var i den där boken jag läste, men längst upp är det utsikt över stad, hav och andra berg långt borta och vinden blästrar mitt ansikte rent från illusioner. 

För alla som tagit samma väg som jag verkar redan ha hittat varandra och det på andra ställen än på en skotsk kulle. 

Jag ger upp om kärleken.

Jag planerar mina resor och Come what may, men jag räknar inte med annat än att det är me, myself and I på resan. Jag är självständig och kan hissa min egen flagga och ler när skottarna tyket har EU-flaggan (vadå, VI röstade inte brexit?) bredvid den skotska och brittiska utanför sitt parlament. Och längst ut på kanten Ukrainas flagga, som en signal om den skotska nationalismen inte utesluter internationell solidaritet. 

Jag tänker på hur vi har det därhemma, för att travestera Afzelius, men ännu mer på att alltid vara på väg och att aldrig veta var en hamnar.

Flandern är platt som en pannkaka

Flandern är platt som en pannkaka, tänker jag, där jag sitter på mitt belgiska tåg och ser ut och får associationer till en gammal TV-serie, men också till den gamla progglåten, som börjar med en hälsning från en skyttegrav i Flandern.  Men allt det där var längesen och nu är nu, intalar jag mig och tar en selfie för att spara ögonblicket. Brunbränd är jag och tidens tand har gnagt, som en säger. I Oostende har jag hyrt ett rum för en natt och huset har en väldigt fin fasad, men invändigt är det smala trappor, smala korridorer med en sliten heltäckningsmatta och ett litet rum med utsikt mot en bakgård. Det ser ur som så många andra rum jag sovit i och trots den nytagna selfien, så hoppar minnen fram ur skallen. I ett sånt här rum bodde Annika och jag nät vi var i Paris, i ett liknande rum var Malin och jag i Manchester, bägge romantiska resor som ledde till barn. Visst är jag välsignad; jag har fått mer kärlek än någon rimligen kan begära. Och fyra barn, herregud. Ändå är det ensamhet som är mitt normaltillstånd; jag har försökt och försökt igen att bli en del av något, men det är sällsynt att det lyckats. Jag har alltid hamnat eller ställt mig utanför. Min terapeut sa att jag inte släppt in någon, framför allt inte mina partners, inte släppt in och heller inte dragit gränser, bara passivt låtit floden forsa fram, tills jag igen och igen slängt mig upp på land.

Ja, de sista två bisatserna la jag själv till.

Flandern är platt som en pannkaka och kunde skyttegravarna skottas igen och bli till järnvägar som binder ihop länder, kunde krigen bli valutaunioner, så måste kanske inte jag regeras av mitt inre front nationale som håller hårt i den egna flaggan, vägrar förenas med något och påstår att ensam är stark. Stark är också ensam. 

Jag hatar den moderna fotbollen.

I trettiogradig värme kliver jag av tåget i Dortmund, första stopp på min tågluff. Där ligger det tyska fotbollsmuséet och jag går dit efter att ha stuvat in ryggsäcken på ett lågprishotell och fått något i magen. Tyskland har en stolt fotbollshistoria; på herrsidan hjältarna i Bern 1954 och VM-gulden i de mästerskap jag själv följde 1974, 1990 och 2014 och damernas guld 2003 och 2007. Men annat skaver. Herrarnas Bundesliga som startade 1962 visar under sina fyra första decennier en bredd och ett stort antal lag har någon gång fått lyfta pokalen. Men i nutid har bara ett lag vunnit: FC Bayern från Tysklands tredje största stad: München. Ja, jag vet att just i år var Dortmund nära, men nära skjuter ingen hare. 

Tyskland är inte värst, men också denna målglada liga har drabbats av den moderna fotbollen. Vi är några som håller på lag som GAIS och St Pauli, men det är ett losing battle, ungarna hemma på min förskola har PSG-tröjor eller möjligen Barca. Det finns inga lojaliteter längre, bara stålar. För att göra saken än värre, så bildas det koncerner av fotbollslag, oftast med smutsiga oljepengar som bränsle. Det finns ingen lek och glädje kvar, eller i alla fall väldigt lite. I Sverige är vi inte helt förskonade, men än kan Elfsborg kriga ner kapitalstarka MFF och stockholmsklubbarna och Blåvitt är skuggor av vad de borde vara sett till balansräkningarna. Men så kommer inga svenska lag heller långt i Europa.

Jag hatar den moderna fotbollen, hatar den innerligt. 

Fostra våra, era och andras pojkar

På stranden i San Sebastian ligger i alla fall tre kvinnor och solar topless. Några av de förbipasserande spanar väl i smyg, men de flesta går bara förbi. Det verkar finnas respekt för andras kroppsliga integritet i den baskiska badorten. Eller i alla fall hyfs nog att inte bry sig. Berättar för min vän och hon säger att i Malmö får man kommentarer om man så bara visar benen. Unga män visar sin makt och berättar att jag bestämmer själv när och hur jag kommenterar din kropp. 

Tänker på den diskussion som är om stökiga grabbgäng i badhus, på Liseberg och på andra ställen. Hur de som har narrativet att integrationen inte fungerar tittar, jublar och säger vad var det vi sa? Man längtar efter ruttna äpplen i korgen och pratar om hårda tag och stängda gränser. Jag funderar väl snarare på sånt som goda förebilder och fostran. En kass kvinnosyn uppstår inte i ett vakuum och den går att förändra. Men farsan sitter hemma framför TV:n och morsan sitter antagligen bredvid. Vad deras söner gör på stan har de inte en susning om. Och skolan satsar på digitalisering och föreningslivet på eliten. I Sverige görs fullt fungerande killar och unga män till offer för omständigheterna, som om de vore mindre vetande. Tänker att om vi från det ungarna är små bryr oss, utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och sen håller i den tråden ända tills pojkarna blir män, så kan det hända något. Och I ett samhälle måste vi våga säga till, på bussen, på bibblan eller på badet. Alla barn är allas barn, som det heter. Och vet ni, dragqueens tar sällan upp ett automatgevär och tömmer magasinet in i en portuppgång.

Tillbaka i San Sebastian

"Det var för ett liv sen", tänker jag när vi går de branta trappstegen upp för berget med statyn på. Statyn som föreställer Jesus, vem annars? Papisterna har förstenat den gamle revolutionären från Natseret. Ett liv sedan jag första och andra gången var här i stan som på en del skyltar kallas Donostia, men som alla kallar San Sebastian; det baskiska är mest en markering, lätt att förstå om en kan lite historia. Då luffade vi runt med noll pengar, ändå privilegierade att vi kunde ta helt ledigt och vi köpte mat på affärer och marknader som vi lagade på stormkök. Jag var femton första gången, inte ens ett barn, inte ens en man, mer som en resande i drömmar och hopp. 

Spanien var fattigt, eftersatt, tågen var så långsamma att en kunde öppna fönstren och plocka blommor längs vägen, nu kör tågen här i 300 kilometer, medan Sveriges snabbtåg är snabba bara till namnet. Allt var billigt och enkelt och vi rökte cigg ned svart tobak som hette Habanos och jag hostade som en gubbe, trots mitt släta ansikte. Nu verkar ingen röka här och hälften var inte ens födda då. Fuck Vox, står det på en husvägg, Vox, det nya fascistpartiet för dem som glömt historien. Ja, fuck all fascism, alla rop på snabba enkla lösningar.

Jag är här med min äldste son, han fick resan i present, för jag har råd med sånt nu. Att göra mat på stormkök är uteslutet, jag är ingen friluftsmänniska, det handlade bara om ekonomi. Nu äter vi med kniv och gaffel på restauranger som blåser en, det är trots allt en turiststad. Och stan är lika vacker som jag minns den, men mer fancy, putsad, det bedagade är borta. Vi kommer längst upp på berget och ser stan från ovan, den gigantiska stranden, husen i raka och sneda led, röran nere på gatan och i bakgrunden Pyreneerna som en operettfasad. Ikväll ska vi se Dylan också det har vi gjort förr, jag kanske tio gånger, lägger inte sånt på minnet. "Han var bättre på åttiotalet", kommer jag att säga för det var han. Min son kan allt om Dylan, allt, verkligen, själv upptäckte jag Dylan genom Ulf Lundells första bok och hade vinyler och kassetter. På en konsert hade jag och Steve med oss rockenrolltobak, fullständigt osannolikt nu, här får en inte ens röka vanliga cigg inomhus och min son avstår dessutom alkohol helt. Precis som jag under elva långa år. Och jag kom tillbaka till San Sebastian. Kanske förväntas jag nu tycka något om hur livet blev, men det blev inte det är, nu liksom då, liksom alltid. En dag ska du dö, de andra fram till dess leva. Så vill sonen ha en milkshake och jag en öl. Att gå ner från ett berg är alltid enklare än att gå uppför det. Men att färdas genom kuperad terräng är roligare än att alltid vara på platta marken.