Måns tog livet av sig och skolverket hugger på Lerums kommun. Bra. Alla ungar runt om i landet som lider av förtryck och plågas av skammen att vara mobbad kan kanske känna att det finns några vuxna som håller på dom.
Det värsta med att vara mobbad var kanske inte huggen och slagen. Nej, det som gjorde så jävla ont var att många såg, men inte gjorde ett skit. Det var så skämmigt att vara ett offer, någon som man borde tycka synd om. Inget man berättade hemma precis.
Man vill ju helst vara cool och om inte det går, som alla andra i alla fall.

En ljuvlig eftermiddag på lekplatsen med småpojkarna. Vanliga dagar med barnen är det verkliga livet. Sjuåringen hade hört om någon som slog runt med gungan. Har inte alla hört det? Ingen verkar själva ha gjort det, dock. Men alla har som sagt hört om det.

En mamma på dagis berättade om våndan inför de lediga dagarna (barnet går bara på dagis tre dagar ena veckan och två dagar den andra). "Ja, vi skall i alla fall på biblioteket, så vi får något gjort i alla fall"
Jag försöker förklara hur jag ser det, att det är bra att bara vara med barnen. Man kan ju laga fläskpannkaka med sin fyraåring, till exempel. Det är både kul och gott.