Skriver lite koko idag.

Resonemanget om privat/personligt/offentligt nedan blev dessvärre ofrivilligt komiskt. Det jag menar är att det är mycket litet i mitt liv som behöver hemlighållas och att jag försöker vara densamme vart jag går. Proffsigheten på arbetet sitter inte i någon mask, utan i arbetsuppgifterna jag utför (när jag är frisk och kan utföra dem, vill säga). Annars tycker pedagogen, fackombudet, politikern, tränaren, pappan och mannen ungefär likadant om saker och ting och ser ungefär likadana ut.