23 juli 2017

Del 3. Du kan gå sin egen väg. #tiolåtar

I Helsingborg, på en vanlig gata, får jag tryck över bröstet, det är som att bli överkörd av en ångvält, det är ångest och jag välkomnar den. Hade inte min kropp reagerat på stressen, så hade jag varit en talande robot. Och det går över. Jag viskar till någon i mitt sällskap, men hon har inte märkt något och vad kan hon göra åt saken. Inget. Det kostar att gå sin egen väg. Jag förstår dem som följer med strömmen, ibland intalandes sig själva att det är val de gjort efter stor eftertanke. Som om du av en ren händelse råkar komma fram till att det det bästa är att göra samma saker som din omgivning. Det är så lätt att ljuga för sig själv, men så svårt att utmana strukturerna, så lätt att tro sig vara självständig, men så svårt att verkligen reflektera och ta ställning.
Själv hittar jag fan ingen ström att följa och bjuds inte heller in, om det nu är det som krävs. Eller så märker jag det inte. Den här vargen har ingen flock. Det klickar med vissa personer, jag är öppen och andra öppnar sig tillbaks, men det ebbar med något undantag ut efter en tid, också när man var säker på motsatsen.
Fortsätt tro, fortsätt tvivla, säger Håkan Hellström från scenen en dag senare och nere i publikhavet vet jag åtminstone några som behöver den välsignelsen. Här står vi som lyssnar och sjunger med, antihåkanmännen, de som aldrig missar ett tillfälle att påpeka att Tynnereds store hjälte har en dålig sångröst, står kanske hemma vid sina utegrillar med en grogg i näven. Väl bekomme. Jag funderar på varför det är så många män som avskyr Håkan och varför de känner för att säga det så ofta. Kanske ser de något de själva saknar i honom, lekfullhet i kombination med djup och mjukhet. Bredvid mig på Slottsmölleplatsen står en kort ljus kvinna och ser uttråkad ut. Hon klappar lojt händerna och först när Ola Salo kommer upp på scenen så lyser hon upp och tar fram sin kamera och knäpper några bilder. Hennes partner försöker förtvivlat prata med henne och röra vid henne, men hon är inne i sig själv, hon går sin egen väg.

22 juli 2017

Del 2. If The kids are united. #tiolåtar

Här uppe i tornrummet är det halvt om halvt städat. Jag lånar mellanbrors säng, den som från början var äldstebrors och kollar på våningssängen som står mittemot. Snart ska den försvinna ur vår åsyn och skänkas bort. Barnen blir stora och flyttar ut. Barn har varit det viktigaste i mitt liv sen jag var i tjugoårsåldern, först när jag gick på högskolan, sen de egna fyra som droppade in efterhand när jag träffade mina barns mammor parallellt med jobbet i förskolan.
Jag ville ha ett arbete där jag gjorde skillnad för samhällets svagaste. Funderade på jurist och socialarbetare, men de föll bort av olika skäl, det senare för att jag är en blödig själ som behöver se ljus i mörkret och det ljuset finns barns ögon. Jag minns när jag bestämde mig.
Jag satt i vakten på Lv6, jag var 19 år och de gröna kläderna av grovt tyg var sköna att bära. Det var en härlig sommarnatt, man hörde ljudet av tåg som växlades nere på Sävenäs godsbangård och radion var på. Radio Luxemburg hade precis slutat sända för natten och jag skruvade in P3. Då kom låten, en tuff punklåt, önskad av någon därute. If The kids are united, they will never be defeated. Jag tänkte på högstadiets plågoandar, på den tidiga barndomens obegripliga vuxenvärld, på att inte bli tagen på allvar. Jag visste vart jag skulle ta vägen efter muck. Flera av mina kompisar sökte utbildningar som gick ut på att lära sig att hjälpa rika att bli rikare, men min mission var en annan. Och det där står kvar efter alla dessa år. Det är samma sak nu som då. Barn ska få redskap att resa sig upp och ta sin plats. Världen ska bli en bättre plats att leva på. Och det är de svagaste, de som inte har en pool i trädgården, de som aldrig flyger till Thailand, de med ledsna eller trötta föräldrar som gäller, de barn för vilka jag kan vara skillnaden, som gäller. Barn som aldrig träffar en svensk man om de inte träffar mig, barn som är ensamma eller som det så vackert heter har särskilda behov eller kallas funktionsnedsatta.
Ingen är körd på förhand. Alla kan få det bättre. Visst, det finns konstiga saker med mitt jobb, orimliga krav på dokumentation, evighetslånga ineffektiva möten, för stora grupper, att de enklaste förskollärarjobben som kräver minst engagemang är de bäst betalda och godtyckligt satta individuella löner.
Visst. Mycket kan bli bättre. Men ändå.
Jag valde världens bästa jobb.

20 juli 2017

Del1. River deep, mountain high #tiolåtar

Jag läser feministlitteratur och går på lägenhetsvisningar. Uppför mig medelklassigt och kollar mina privilegier.
Mig avfärdar ingen på grund av kön eller ras. Jag dricker kaffe med en vän nere på torget. En bil parkerar kreativt vid barriärerna vi låtit uppföra på Ystadsgatan, de som en moderat kallade för berlinmur. Vi sitter vuxet och pratar om vuxna saker om barnen som blir stora och världsläget. Sen kommer en mäklare och tittar och värderar min och Saras bostad, den jättestora femman med stuckaturer och tornrum. Vi kommer att hitta en köpare, det är vi överens om.
Allt är klokt och förståndigt. Det är som om en antidepressiv medicin förgiftat luften vi andas och det lagom grova brödet vi handlar på Sunk-ICA några kvarter bort. Jag sover ändå illa. I morgon är det min sista semesterdag för säsongen.
När Tina Turner skriker att hon älskar honom längst upp på bergets topp och djupt ner i flodens kalla vatten till Phil Spectors massiva vägg av ljud, så tänker jag att det där med passion, det  bra jobbigt. Ändå längtar jag dit.
Och min längtan blir bönhörd. Natten blir inte så där mild och öm som den borde bli med det stilla sommarregnet krafsande mot rutorna i tornrummet.
Natten vrider och vänder på mig, väcker mig med hjärtklappning och sorg över allt som jag måste lämna och som lämnar mig. Längst nere i den djupa floden, de höga bergen kan knappt ens anas. Men jag vet att de finns där.

18 juli 2017

Del 24. Hemma (2). Sara gästbloggar. #anderssaratågluff17

Vår långa resa är över, men som jag flera gånger påpekat för Anders kommer det att ta lång tid att smälta den. Kanske ett helt år, i alla fall för mig. Intrycken är så många och det är omöjligt att sätta fingret på vad som var bäst. Alperna var storslagna, och jag blev totalt förälskad i alla huvudstäderna vi besökte på Balkan, var och en av dem med sin alldeles egen speciella charm. Då är det lättare att peka ut vad som var sämst: tågresorna i Serbien, med dåliga spår och tåg var en prövning. Men allra värst var det tillfälle då vi mitt i natten satt vid det öppna fönstret på det långsamma tåget till Niš och fick höra ett fruktansvärt, hjärtskärande, skrik ur mörkret utanför fönstret. Tåget ryckte till för att sedan stanna, och jag lutade mig ut genom fönstret för att se vad ljudet kom ifrån. Några meter ifrån mig kom två personer springande - flyende - i panik, samtidigt som de gav ifrån sig de värsta läten jag någonsin har hört. Vi hade kört på deras vän eller familjemedlem. Skriken förföljer mig fortfarande, och jag undrar vem den som miste livet var och hur de två som överlevde har det nu. 

Men nu är vi alltså hemma, och det är meningen att vi ska gå vidare med våra liv på varsitt håll. I alla fall när allt det där praktiska är avklarat. Anders måste hitta en ny bostad och vi måste sälja vår stora, gemensamma lägenhet. Sen ska det flyttas. Det är sorgligt. Vi hade kunnat vara bittra på varandra, eller snarare på att våra förväntningar på varandra inte uppfylldes. Men så är det inte. Ingen av oss är någon bitter person. Jag tog med mina tre barn, och till och med deras far (ja, den senare hade förstås en fri vilja), sålde mitt dåvarande hus, bytte jobb, och flyttade 68 mil för att få vara nära den person jag älskade. Så nära man kan komma, som vi brukade säga. Det var mitt val och det ångrar jag inte för en sekund. Däremot vet jag att jag hade ångrat om jag inte hade vågat prova när jag hade chansen. Jag känner inte heller någon sentimental saknad eller längtan tillbaka till min gamla hembygd. Malmö är min hemstad nu, och kommer så att förbli. Åtminstone just nu. En dag kanske jag flyttar någon annanstans. Det är omöjligt att se hur framtiden kommer att gestalta sig när man är mitt uppe i en stor förändring i livet, och ändå så svårt att låta bli att fundera över hur det kommer att bli. Men vi tar en sak i taget. Jag är säker på att vi har fattat rätt beslut, och att allting kommer att bli bra i slutändan.

17 juli 2017

Del 23. Hemma #anderssaratågluff17

Vi fuskar, vi flyger hem. Direkt Bukarest-Köpenhamn. Jag går vid sidan av i securityn, mitt trasiga hjärta styrs av en pacemaker som sätter gränser uppåt och neråt. Det hade min hjärna också behövt, det far vilt omkring i tid och rum. Sover en stund på planet, sen får vi mat, trots att det inte ingår, vi och några till är visst utvalda. Vi sammanfattar resan. Tågluffning är en fantastiskt bra resform och Balkan var härligt att få se. För mig var Belgrad den allra bästa upplevelsen och Alperna just så vykortsvackra som man tror och luften där uppe just så ren och klar. Och vi är glada att det var vi som gjorde resan, för resa ihop kan vi.
Sen är resan över och vi är hemma i våra kvarter bland tiggare och falafel, folkliv och mångfald. Möllan, Malmö. Hemma samlar vi ihop tvätt och kör några maskiner, sen går vi till biblioteket som vi brukar. Det är ljummet i stan. Saras hyreskontrakt ligger och väntar på henne och så även breven från tingsrätten som berättar att vi nu har betänketid, innan vi kan fullfölja skilsmässan dagen innan julafton. Sara säger att hon ändå känner sig fri, i alla fall när hon får lägenheten.
Jag går in och sätter mig i vardagsrummet en stund. Telefonen är som vanligt urladdad. Jag ser mig omkring i det stora rummet. I början av maj hade jag kollegor hemma. De lovordade lägenheten, takhöjden, rymden stuckaturerna och faktiskt även mig som människa och kollega. Vi satt och pratade fint om varandra och jag kände att jag ingick i ett sammanhang. Jag fick lova att aldrig byta arbetsplats. Jag var stolt över vår lägenhet. Saras och min kris hade jag lyckats tränga undan.
Det svängde fort.
På en månad raserades allt, min syster drabbades av en allvarlig sjukdom, vår täta gemenskap på jobbet löstes upp och så en junikväll tog Sara och jag i hand på att gå skilda vägar. Vi gick ut och promenerade och det var stilla och grönt, för de jävligaste sakerna har en tendens att hända när det är som vackrast här i stan. Det är som om inget någonsin får vara riktigt bra. Vi måste vidare nu. Acceptera det som inte går att förändra, försöka förändra det som går och se skillnaden, ni vet. Det ska gå, det ska göras, det får ta tid, det får kännas. Som en lång natts färd mot dag.

16 juli 2017

Del 22. Bukarest. #anderssaratågluff17

Bukarest möter oss med regn. Det är redan från början en ganska grå stad och regnet gör den bara värre. En grå stad, djupt östeuropeisk på alla sätt, med stora torg och breda gator gjorda för militärparader. Och så Ceauçescus groteska palats. Vi kommer med nattbussen, det är resans elfte och sista land och vi promenerar från busstationen som ligger långt ut i trasiga kvarter som inga andra besökare ser. Längre in i stan ska vi se lyx, men det blir aldrig så där charmigt någonstans som man kunde hoppas. Men det är intressant, det härliga rumänska språket som liknar italienska i skrift, men som låter som finska. Sara hittar ett museum om kitsch och vi går dit och skrattar åt tavlor, prydnadssaker och kläder där man liksom försökt lite för mycket. Det italienska och franska är annars hett här. , rumänerna tycks kröka rygg inför det fina från väst. Det är nästsista dagen på vår resa och vi räknar ner och förbereder oss på allt praktiskt som ska komma där hemma, lägenheten som ska säljas och min framtida bostad som ännu inte är hittad. Vi pratar igen och igen om hur vår relation ska se ut framöver och kommer bara fram till att vi inte vet hur. Men kärleken är över. I huvudet är vi både här och vidare. Så går vi och äter, en liten promenad ner till gamla stan. Det sägs vara transsylvanskt kött, men det är en vanlig grillbricka, men fantastiskt gott. Kött, som jag inte borde äta alls egentligen. Och återigen. Beställer vi en öl och en kopp kaffe, så sätts kaffet hos Sara och ölen hos mig. Notan läggs på bordet framför mig. Alltid. Det är ingen som vill vara elak, det är bara så strukturerna ser ut. Män och alkohol hör ihop, liksom män och pengar.
Det är lite tröttsamt.
En vän som jag chattar lite förstrött med undrar var mina vänner tagit vägen, när jag berättar om att jag egentligen har ganska få. Bekanta har jag desto fler. Dessutom har jag alltid haft fler kvinnliga än manliga vänner och det brukar ofta stupa när svartsjuka män och pojkvänner gör att vänskapen tvingas bort. En singelman är också utestängd från parmiddagsträsket, för han riskerar att röra till tvåsamhetsharmonin. Mest har jag dessutom umgåtts med de kvinnor jag levt med. Vem vet vad som händer nu?
Regnet lockar in oss på hotellrummet. Vi ligger där med våra telefoner och har det bra utan krav på varandra. Att resa är att leva. Sara googlar andra tågluffarrutter. Vad sägs om att resa ner genom Italien och ta en båt över till Albanien?
Nya dagar, nya planer.
I morgon åker vi hem.

Del 21. Sofia #anderssaratågluff17

Styx till frukost. Det är man inte van vid, särskilt inte här i Bukarest. Men vi kommer tillbaka till stan vi nu befinner oss i. Först är det Sofia. Ett av de allra vackraste flicknamnen och huvudstad i Bulgarien. Vi bodde i alla hotellrums moder, närmast en presidentsvit. Vi njöt av lyxen. Att man kämpar för en bättre värld betyder inte att man måste klä sig i säck och aska, det vore sorgligt. Sofia är en märklig stad. Ingen gamla stan, mest breda gator och stora stalinhus, parker och katedraler. Det är östeuropeiskt så det förslår, två steg från gågatan är det slum och alla östeuropeiska utseenden, fyra nyanser av blont på samma kvinna, illasittande kostymer och brudklänningar i illrosa. Jag går förbi ett stort monument, överst står en man i brons med ett höjt gevär. Framför monumentet är en skejtramp. Det bombastiska möter det enkla folkliga. Vi går var och en för sig under dagen. Det får bli så. Det är lugnast så just denna dag. Och jag korsar lekplatser och går in i katedralen. Det lyser av tusentals ljus och jag blir sorgsen, ledsen och glömmer lappen med texten DET ÄR INTE SYND OM DIG, som borde ligga i min ficka. Jag är privilegierad. Vet inte hur många städer jag passerat genom, men många är det, många fontäner med fåglar och plaskande barn finns på min näthinna. Jag har också upplevt kärlek som få, fått komma så nära någon som det är möjligt att komma och faktiskt varit älskad för den jag är, trots att jag är den jag är. Det är stort.
Så kommer döden svepande förbi i form av en post på Facebook. Någon som alltid funnits, fast han var i min ålder, en skarp hjärna, en vass penna, en älskad och engagerad man och pappa är borta.
Gud, du har lite att förklara.
Det blir en lugn och ljummen dag i Sofia. Döden är livets baksida och jag förstår ännu mer att jag måste ta hand om mig och inte slösa bort min tid. Jag var ju själv nära, så nära för bara något år sedan. Sara och jag måste vara fria att leva och därför lossar vi våra destruktiva band. Vi ses igen klockan fem, jag tar en iskaffe och hon en Strawberry Margarita.
Sen går vi en rundtur i med guide i stan, men det är dåligt, så vi avviker och äter middag innan nattbussen drar iväg mot Bukarest.

14 juli 2017

Del 20. Niš #anderssaratågluff17

Niš är en lite sömnig stad jämfört med Belgrad, men det är ju de flesta städer, så det ligger ingen kritik i det. Vi kom in sent till vårt fina rum. De tre sista rummen är lyxigare, det är planerat så. Här och ännu mer i Sofia och Bukarest kostar det som en ståplats i Schweiz. Vi hänger där hela förmiddagen, sen går vi ut och rör på oss innan tåget går mot Sofia. Tåget är sunkigt som alla serbiska tåg och banan dålig. Sen tar gränskontrollen hundra år, men vi ska in i EU och det är inte för alla. Sara flörtar med en tysk på tåget och blir lite generad när jag påpekar det. Men vem är jag att prata om det. Jag flörtar ju för jämnan med alla möjliga, kassörskor på ICA, kollegor, folk på tåg och överallt. Så är jag ju snubbe också. Inte born that way, utan uppfostrad så, att charma och ta initiativ. Och det är trevligt att prata med folk, bekräfta och bli bekräftad. Vi har pratat mycket om könsroller under resan. Vi ser hur män och killar sitter och lägger ut texten och kvinnor och tjejer lyssnar förstrött på barer och restauranger och ler på rätt ställen. Det är outhärdligt. Grunden i en konversation är önskan att lyssna. Jag frågar Sara om hon någonsin kommer att dejta någon som inte är feminist och hon säger att det där har vi redan pratat om. Nej, förstås. Särskilt illa är det om de säger att feminismen gått för långt, fortsätter hon. Ja. Jämställdhet och jämlikhet kan såklart aldrig gå för långt. Vi kan inte bli för lika värda. Jag kallar mig gärna feminist, men som man ska jag vara försiktig med att skrävla för mycket om den saken. Att vara feminist är att göra saker, inte bara att tycka. Du är dina handlingar, som sagt.
Det här är Bordurien och Syldavien, säger jag till Sara när vi är ute på spåret i den sunkiga vagnen och skördetröskor och vinkande barn, kullar, berg och små stugor passeras , men hon fattar inte direkt. Jag var en Tintin-unge, jag stavade mig tidigt igenom alla albumen och Hergé måste ha varit just här, tänker jag.
Sen tar tysken på sig sina lurar och går in i sig själv. Han var ändå inte Saras typ, får jag höra, slappa hippiechica kläder och södermalmsknut på huvudet. Du är min typ, säger hon. Och när jag beskriver min typ, så är det Sara jag berättar om, mörk, nyfiken och smart.
Ändå är det inte vi mer. Kommer inte att vara.
I Sofia är det mörkt och östeuropeiskt. Vi promenerar till hotellet. Hotellet är fint. Vi beställer room service. Italiensk mat.
Jag ringer min yngste son. På onsdag ska vi kolla på en lägenhet. Vardagen tränger sig på.
I morgon går jag och Sara ut och upptäcker Sofia.

13 juli 2017

Del 19. Tåget mellan Belgrad och Niš. #anderssaratågluff17

Tågen i Serbien är sunkiga, begagnade och fulla av graffiti på utsidan. Här är kollektivtrafik för losers, lite som hemma för 50 år sedan. Klimatfrågan som ju kräver att biltrafiken minskas rejält har visst inte nått hit än. Den har ju för all del inte slagit igenom fullt där hemma heller. Ännu planeras det för bilpendling och som om det inte fanns en morgondag. Men här är det då ännu värre.
Ja, jag märker att kampådran vaknar efter snart tre veckor på räls, landsvägar och i främmande sängar. Det är bekant och välkommet. Sara och jag pratar flyktigt, sover lite och läser. Jag försjunker lite i mig själv. Huvudet snurrar. Livet kan du inte planera, därför att de viktigaste valen och personerna dyker upp när du minst anar det. Man blir ställd mot väggen av livet och det är bara som det ska vara. En dag är prinsen här. Hoppas bara att du ser honom där på gatan och inte just då tittar åt ett annat håll eller bara slår bort det. Visst, du styr ditt liv. Men mer än du tror är bara tur, timing och tillfälligheter. Och otur eller andras val som du inte kan göra något åt. Så talar jag till mig själv medan tåget dunkar fram i den varma kvällen. Talar förstånd med mig, försöker få mig att förstå.
Så hörs skrik och tåget tvärnitar där, ute i ingenstans. Någon är påkörd. Det hörs upprörda röster men allt är på serbiska, det går inte att förstå för oss. Men någon är påkörd, så mycket är klart. Ett liv har släckts. Det är fasansfullt. Tidigare på dagen grät vi över att vår lilla kanin hittats död i sin bur. Vår lille, som alltid kom skuttande på helgmorgnarna när jag satt ensam i vardagsrummet på Bergsgatan med telefonen framför näsan och rykande kaffe i en mugg framför mig.
Saras och mitt gemensamma barn. Symboliken i hans död.
Men nu är det en människa. Jag skäms lite över att sörja över kaninen. Han var ju bara ett litet djur, försöker jag.
Sen är allt stilla i timmar. 
Ett godståg på väg norrut passerar på det andra spåret, några barn leker fast det är sent på kvällen och sen utan föregående varning kör vi igen. Skenskarvarna vaggar mig till sömns och jag sover djupt och drömmer om sånt som inte går att berätta när vi rullar in i Niš och Sara väcker mig. I eftermiddag drar vi vidare till Sofia.

12 juli 2017

Del 18. Belgrad (2) #anderssaratågluff17

Sara sitter mittemot mig i frukostmatsalen i en nyinköpt blå klänning. Hon är mycket vacker med solbränna och fräknar. Det är ett elände att vi fick ge upp, men det är nu så. Hon har kommit in i tågluffarmoden, detta magiska att kliva av på perrongen i främmande städer och bli ett med dem, njuta av nya dofter och svåra språk, sova ett par nätter tops och sen dra vidare. Och Belgrad är en stad i vars famn man lätt rusar in. Ett vackert twonightstand med god eftersmak.
Vi går tillsammans på en rundvandring med guide. Det tar två timmar och det är propaganda och historia om vartannat. I en sunkig gångtunnel spelas ABBA. Agnetas vackra skolengelska ljuder skönt bland sättningar och mögel. Och guiden pratar och pratar. Under den bästa delen av mitt liv har jag känt folk från Balkan och först var det jugoslaver som drack Slibovica och sjöng om Tito och sen som från ingenstans var det vi mot dom, nationalism, rasism och krig. Nu berättar guiden om de otacksamma jävlarna i andra republiker som bara drog från den fina unionen. Och om att Kosovo såklart är en del av Serbien. Det är motsvarande historier i Zagreb och Ljubljana och man pallar inte denna töntiga ensidighet. Men de skjuter i alla fall inte på varandra längre. Ord är bara ord, men det är handlingar som räknas. Säg vackra saker eller elaka, men backar du inte upp det med handlingar så faller det till marken. Du är dina handlingar.
Sen bjuder guiden på rakija och jag säger till Sara att nu vore det läge att ta ett återfall. Sara svarar att mitt i en skilsmässa är det särskilt bra. Vi raljerar. Sara vet att jag druckit min sista droppe alkohol. Efter rundturen skiljs vi åt. En vän skriver att hon ska till Ven i morgon och jag minns hur Sara och cyklade omkring där en sommardag, hur vi njöt av ön och varandra. Allt var fortfarande nytt, än bodde vi inte ihop, än visste vi inte ens om vi någonsin skulle kunna göra det. Bilderna därifrån strålar, som om vi var förgyllda. Det var då.
Mitt blodsocker är lågt och jag känner mig ensam i världen. Allt i mitt liv förändras och jag vet inte till vad. Nästa år har jag en ny bostad, ny civilstatus, nytt arbetslag och vem vet vad mer. Det stör mig och berör mig och fyller mig med saknad. Men en rejäl fika senare så är allt bättre. Väskorna kommer i balans och benen blir fulla av spring. Jag träffar Sara på republiktorget och hon tar ut mig på middag och sedan drinkar i hipsterkvarteren. It is what it is.
I morgon åker vi till Niš.

11 juli 2017

Del 17. Belgrad. #anderssaratågluff17

Bussen slingrar sig genom det bosniska landskapet, genom bonnaland och små sömniga samhällen. Bönder hässjar hö och på sina håll står försäljare längs vägkanten och säljer vattenmeloner och dricka. Ibland är det vägar som i Alperna, hårnålskurvor och branter som stupar ner, men ibland är det lugna mjuka rörelser. Chauffören har en hand på ratten och i den andra har han en cigg, detta är Balkan. Vi tog bussen från den Bosnienserbiska busstationen i Östra Sarajevo. En annan buss skulle till Srebrenica. Livet går vidare.
Det är timmar och åter timmar på bussen innan vi korsar gränsen till Serbien. Sara säger jag ständigt överträder gränser, så att korsa gränsen mellan Bosnien och Serbien är inget särskilt. Den bosniske passkontrollanten är ganska timid, men den serbiska är tuff som en piketpolis. Men vårt svenska pass tar oss fram. Vi är privilegierade. Jag grubblar över om jag verkligen är en som ständigt överträder gränser. Kanske. Jag är impulsiv och emellanåt handlingskraftrig. Det kan leda både rätt och fel. I slutet av april 2008 ledde det till att jag mailade den där allvarsamma tjejen med de mörka ögonen som jag träffat på en singelmingelfest och sen inte fått ur huvudet. Vi hade hälsat i bowlinghallen, fast handslag och våra namn och så ögonen som mötte varandra. Det är i ögonen man ser om det finns något. Där finns nyfikenheten som som munnen formar till frågor. Vi la till varandra på MSN och pratade och pratade, nyfikna, utlämnade och bara någon månad senare kom hon ner till mig i Malmö. Det ångrar jag inte för en sekund. Jag skulle gjort det igen. Och igen, trots att vi nu lämnar varandra drygt nio år senare.
I Serbien är det platt mark och allt är modernare än i Bosnien. Och Belgrad är en riktig storstad med ryttarstatyer och operahus, breda aveny och torg och gågator med uteserveringar och så floderna Sava och Donau som möts, precis som vi en gång gjorde. Vi njuter i värmen, för vi älskar värme och storstäder. Vi shoppar lite och äter middag. En romsk flicka kånkar runt med ett stort dragspel, förälskade par, killgäng, tjejgäng och vi rör oss runt och vi avslutar kvällen med en fika innan vi går upp på vårt rum igen. I morgon ska vi gå en guidad tur, men också ge oss space och egentid. Kalla det inskolning i våra nya liv.

10 juli 2017

Del 16. Sarajevo. #anderssaratågluff17

Ingen kommer undan politiken, sjöng Marie Bergman på sjuttiotalet. No one is innocent, sjöng Sex Pistols. Vi blir lätt det vi avskyr och vi ser det fan inte komma. Jag går på Sarajevos prövade gator och funderar på det där. Fan vet hur jag skulle att reagera om jag hamnade i krig. Men jag har aldrig ens varit nära. Jag gick i fredsdemonstrationer när jag var ung, jag ställde mig i det andra hörnet. Men det var lätt för mig att vara god i ett land som blev rikt på att sälja vapen till alla jävlar, ett land som aldrig smutsar ner sig så att någon såg. Nu ser jag hus som varit ruiner, men som byggts upp och andra hus som fortfarande är det. Och folk som gått vidare. Jag hör berättelser om skolor i källare, om barn som dör av granatsplitter, om maskulinitetens allra jävligaste baksidor. Jag vill hoppas att jag skulle varit en bättre människa än de som låg på kullarna ovanför stan och sköt prick på folk. Men jag kan aldrig veta. Vi män bär på en förbannelse, särskilt i grupp.
Här i Sarajevo har kriget tagit slut. Vår värd på stället där vi bor kallar mig Anders Ibrahimovic och vi klappar om varandra för vår gemensamma fotbollshjälte. Det är bättre tider nu. Tider av Čevapi och kaymak. Man har tid att bry sig om mindre saker, tid att gå in i sig själv. Och det är bra.
I morgon åker vi till Belgrad.

09 juli 2017

Del 14. Bussen mellan Split och Mostar. (Sara gästbloggar) #anderssaratågluff17

Vi sitter på bussen mellan Split och Mostar. Förra sommaren åkte jag buss mellan Dubrovnik och Mostar, och nu är jag alltså här på härliga Balkan igen. Vägen ringlar sig längs den kroatiska kusten, och det är vackert som illustrationen i en saga. Jag tar en bild och lägger upp på Instagram, men i vanlig ordning kan inte fotot göra verkligheten rättvisa. Karin Boyes dikt ”I rörelse” dyker upp i mitt huvud. ”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Så är det verkligen på den här resan. Vi ser så mycket, och vi lär oss så mycket. Både om platserna vi besöker och om oss själva och varandra. Anders skriver öppenhjärtigt och utlämnande om vår skilsmässa i sociala medier. Själv har jag inte ens berättat för mina närmaste kollegor att vi ska skiljas. Vi är så olika som personer. Anders är öppen med allt. Även det han själv tror att han inte avslöjar står skrivet i hans panna. Själv är jag mycket mer privat, och min integritet är viktig för mig. Därför är jag kluven inför hans idoga bloggande och twittrande. Men jag tänker att jag egentligen inte har någonting att förlora på att han skriver om vår relation, så länge jag får godkänna vad han skriver innan han publicerar det. Vissa saker har fått strykas. Det finns gränser för hur mycket som exploateras för den breda publiken med en lätt knapptryckning. Annat är det med den riktiga litteraturen. I romanen om vår resa finns även utrymme för snaskiga detaljer. Men så ska det också bli en roman, och inte en biografi. Vad som är fiktion vad som är verklighet kommer bara jag och Anders att känna till.

Bussen stannar efter vägen och en man kliver på bussen för att kontrollera våra biljetter. Alla visar upp biljetterna, utom Anders som i panik river runt i fickorna och mellan sätena. ”Har du tagit min biljett?” säger han och spänner ögonen i mig. Nej, den här gången tog jag inte hand om den. Våra roller har förändrats och det är inte längre mitt ansvar att ta hand om dina saker. Biljetten är borta, men bussen måste åka vidare. Mannen orkar inte stå och bråka med en slarvig turist, så han går och sätter sig och vi rullar vidare mot gränsen till Bosnien-Hercegovina. Jag sneglar på Anders. Han ser skakad ut, men det kommer att lägga sig. Snart kommer det att dyka upp annat att fokusera på. För oändligt är vårt stora äventyr.

Del 15. Mostar. #anderssaratågluff17

Åker till Mostar. Bron och allt det där, eller det är ju mest bron som kroatiska fascister sprängde, men som byggdes upp igen. Det är mycket folk där och gamla stan runt omkring är som Lisebergs julmarknad, fast det är sommar och 38 grader. Utanför finns en riktig stad, där hus fortfarande har kulhål i väggarna. Vi äter ordentligt, sen går vi ner till floden och hänger. På andra sidan står en man och fiskar. Vi bestämmer oss för att prata, men sen sitter vi ändå tysta. Det är skönt. En minaret kallar till bön, annars är det bara floden man hör. Sara säger till mig att bada, men jag vill inte. Hon säger det igen. Jag går och köper några drickor. Hon tar en bild på mig. Jag sitter direkt på marken i shorts och vit skjorta. Det fläktar en aning. Själv har hon tagit en vacker selfie uppe på bron. Vi skojar och kallar våra bilder för presentationsbilder, som om vi skulle internetdejta. Vi skojar, men något har hänt. Något har trängt sig emellan. Naturligtvis är det vi kallar problem ett stort nada jämfört med vad folk här i trakten gått igenom. Här var det krig bara för 20 år sedan. Det ger perspektiv på saker och ting. Läste ett inlägg på Facebook där en nybliven medelklassmamma ojade sig för att hennes telning kanske skulle hamna på en dålig skola. Ja. Tuff skit. Eller inte.
Vi får besinna oss, särskilt den välmående medelklassen. Hur vi än väljer så löser sig sakerna till sist. Och ännu mer, det ont jag piskar mig för att ha gjort andra är kanske ändå inte så farligt.
Mina gamla dåliga separationer och hon som jag inte ville släppa, fast hon var tydlig i sitt avvisande. Kanske var det inte hela världen ändå. Kanske kompenserar jag mina försyndelser i någon mån genom mitt arbete med barnen i Malmös osminkade blandning. Och kanske är mitt politiska arbete värt något. Ja, jag peppar mig. Men ändå: jag borde skött en del saker bättre. Sitt samvete får man leva med, det ingår i paketet.
Sara är tuffare nu och jag gillar det. Hon tar för sig och kompletterar inte mig längre, utan lever sitt liv. Det är mycket attraktivt, men det betyder också att jag fan får hålla reda på mina egna biljetter.
Så måste det vara.
I morgon går vi ut och gör Sarajevo. Eller idag när ni läser detta.

08 juli 2017

Del 13. Split #anderssaratågluff17

Tåget till Split gick så långsamt, så långsamt och ibland stod det helt stilla ute på spåret. Jag läste i min bok och chattade med folk därhemma, alltid uppkopplad, alltid redo. Banan gick i kringelikrokar, det var lite som i Alperna, fast varmare. Sara satt och läste Mörkrets hjärta och jag funderade på vad vi gör med våra hjärtan, vad vi utsätter dem för. Nere i Split var det liv och rörelse, en turistort med glada semesterfirare i fyra nyanser av rött och brunt, strandraggare och unga kvinnor som väntar på att bli uppvaktade, par och familjer, många amerikaner och skandinaver, men mest kroater, förstås.
Och så vi, då. Jag funderade på vad vi skulle presentera oss som om vi slog oss i slang med några här. Två ex som är gifta och bor ihop låter knäppt.
Jag badade och Sara satt på kajkanten och sa att jag nog är ganska lik hennes förra ex, barnafadern som hon fortfarande har en väldigt bra relation till. "Och så är du så öppen med dina känslor. Som en öppen bok."
Ja, det är jag, har alltid varit och kommer att vara. Det innebär att jag ständigt blottar mig, att alla ser vad och vem jag går igång på. Men det får vara så. Jag har aldrig trott på mystik runt människor. Jag har heller inget val. Tydlighet är bra, också tydlighet om tvivel.
När man själv står i begrepp att bryta upp, så ser alla andra så trygga och lyckliga ut. Det är viktigt att inte vara missunnsam, att faktiskt njuta av att se andra ha det bra. Oftast går det, men ibland inte. Sara säger att folk inte alltid är så lyckliga som de ser ut. Särskilt inte om de känner att de måste påpeka det. En kollega till mig sa på fullt allvar att hon blev ledsen av att se andras instagramlycka. Jag förstår inte varför. Alla har sina demoner. Det ingår i att vara människa. Det syns sällan på Instagram.
Det finns ämnen Sara och jag undviker. Inget jag skriver om här heller, det får komma i romanen, men det finns. Vi tassar runt det. Ibland får man undvika, fast terapeuterna säger att man ska låta bli. Snart kommer vår värd med frukost på en bricka.
I morgon åker vi till Bosnien.

07 juli 2017

Del 12. Tåget mellan Zagreb och Split. #anderssaratågluff17

Det är underbart att vakna utsövd i en sval säng och sen gå ut och röra sig i en stad där några tar en morgonkaffe innan jobbet och torghandlarna staplar gurka, tomater och zucchini och sätter upp lappar med dagens priser. Morgonsolen är bäst, morgonen är full av hopp.
Vi går genom Zagreb, en stad som vann våra hjärtan mer än vi hade hoppats.
Den var både cool och vacker, inte bara full av hjältar till häst, utan också en skön summer of love 40 år senare i parken och uteserveringar överallt i centrala stan. Vi bodde mittemot katedralen. Snygga lampkronor hängde i taket, men vår guide sa med ett leende att de köpts från ett casino i Las Vegas. Om den katolska kyrkan kan man säga mycket. Det kan verka gulligt med alla ljus, rökelse och vem vill inte bikta sig ibland, men samtidigt vet vi hur de ser på samkönade förhållanden (man ska avhålla sig från sex och kyssar) och även olikkönat sex (njutningen är bara ett sätt att avla barn) och äktenskapet är heligt och oupplösligt.
Den gud som jag tror på vill hjälpa mig att vara lycklig. Hen har inga åsikter om vem jag har sex med eller hur, så länge jag är ärlig och snäll. Tänk om Sara och jag hade varit katoliker och gått till prästen för råd. Han hade sagt: håll ihop. Det vill Gud. Det kan inte vara rätt.
Över en kopp kaffe utanför stationen pratar vi igen om vilka vi skulle träffa om vi ska träffa några nya personer. Hjärna och hjärta, går före ytliga saker som mörkt hår, mörka ögon och stil. Bildning och intellektuellt motstånd, hur snobbigt det än låter. Jag frågar Sara om hon skulle kunna dejta någon som inte definierar sig som feminist, men hon bara fnyser åt det. Självklart inte.
Jag ser på henne, hon är sommarvacker och smart. Att vi ens har det här samtalet. Ja, det är konstigt. All kontakt vi kommer att ha framöver kommer att finnas för att vi vill det, när vi vill det, om vi vill det. Vi har inga barn att dela vårdnad om, bara en kanin. Sara lovar att bjuda hem mig på middag så fort hon är installerad i sin nya lägenhet på Hantverkargatan. Det ser jag framemot.
Om sex timmar är vi framme i Split.

06 juli 2017

Del 11. Zagreb. #anderssaratågluff17

"My name is Luka", säger guiden i Zagreb. Både jag och Sara fnissar till. Vi går på en gratis guidad tur i stan. Mycket fakta blir det. Egentligen borde man ligga i vatten, för det är det man gör när det är 34 grader varmt. Men vi går längs gatorna i Zagreb. Tillsammans, men var för sig. Sen säger Luka att Tio var " a cool guy and a mass murderer". Det är en märklig sak att säga.
Zagreb är en skön stad den också. Blåa spårvagnar, breda gator, bastanta hus och en park som förvandlats till ett enda stort häng för alla som vill ha grönska och storstad samtidigt. På torgen står statyer med kroatiska hjältar till häst och jag bara skakar på huvudet åt töntig nationalism. Sen går vi till museet för brustna förhållanden. Och det är fint, finare än man kan tro vid första funderingen. Folk har skänkt minnen och berättelser och öppnat sina hjärtan.  Bearbetat saken, släppt och gått vidare. Så där som man ska. Sara och jag bestämmer att vi ska gå igenom museet och sen ta något att dricka och prata om utställningen. Men vi sitter tysta med våra telefoner, var och en inne i sitt. Sen frågar Sara om jag sett någon ny lägenhet på nätet. Jag har inte kollat sen igår.
I morgon åker vi till Split.

05 juli 2017

Del 10. Ljubljana (2) #anderssaratågluff17

Nej, det finns inga knutar som inte en varm julikväll i Ljubljana kan lösa upp, det gör inte det. Vi vandrar från uteservering till uteservering i de bilfria centrala delarna av stan, längs floden som ringlar sig så vackert och då och över någon av broarna, kanske den med drakar på eller den med glasbotten. För en kväll är inget svårt, alla man möter är lika vackra som husen, gatorna och flodens stillsamt flytande vatten och man andas lugnt.
Den slovenska huvudstaden ger mysiga vibbar, det är långt ifrån de huvudstäder man är van vid, här är husen låga och snälla. Vi kommer in på en vernissage på ett fotogalleri, en dam går runt med kanapeer, men det som hänger på väggarna känns själlöst, ointressant.
Vi är i rörelse på den här resan, en inre och yttre rörelse. Sara och jag förstår inte alltid varandra, jag förstår inte alltid mig själv, de känslor jag har är inte alltid de jag önskar, men det är inget man väljer. Samtidigt måste jag acceptera att somligt i mig är mörkt och dåligt, att jag är sammansatt, precis som ni andra.
Sara är snygg i sin solbränna och hon säger att jag är snygg i min. Vi bor i hipsterland, bland konstig glass och graffiti, i ett konstigt rum som varit en fängelsecell, men som nu är sovplats för såna som oss, en sovalkov där vi är nära, men ändå på distans. Idag ska Sara gå på en guidad tur i stan och jag ska passa på att gå på kondis, för det är en av mina favoritsaker att göra.
Nu på morgonen kom också beskedet att Sara får en lägenhet som hon tittat på inne på Sankt Knut, som är hennes favoritområde i stan. Det är ännu en sten som byggs på i den ofrånkomliga muren som byggs mellan oss. Det finns ingen väg tillbaka. Vi jublade och high-fiveade. Samtidigt, ja, det är lite vemodigt. Kanske inte bara lite heller.
I eftermiddag åker vi till Zagreb.

04 juli 2017

Del 9. Ljubljana (1) #anderssaratågluff17

Jag går på Triestes gator och funderar på vart jag ska ta vägen i livet. I överförd bemärkelse, här och nu ska jag strax ta bussen till Ljubljana i Slovenien, upp och genom bergen. Underbara Ljubljana som jag besökte redan förra året på en resa med nämnden. Nu blir det roligare och mer på riktigt, när man som politiker förs runt längs en snitslad bana, så är det liksom i en bubbla. Sara frågade mig om prisläget i Slovenien. Jag hade ingen aning. Som om jag betalade själv på nämndsresan, liksom. Vi får se. Det reder sig. Men vart går du, främling?
Min fantastiskt roliga och tighta enhet på jobbet ska tyvärr splittras, mina närmaste på jobbet försvinner och jag separerar och låter livet välta mig över ända. Det är lätt att lockas att bara dra till något annat jobb, särskilt om det ger några tusenlappar extra, men var är man mest behövd och var är jobbgemenskapen bäst? Aldrig att jag tar ett jobb bara för pengar. Man kan inte krama en tusenlapp och man måste ut ur bekvämlighetszonen.
Sen är det detta med boende. Jag vet att allt löser sig, men jag måste ändå välja.
Det är kaos på hemmaplan, eller i alla fall i min skalle, men idag kom en ljusglimt när sonen hörde av sig om att han kommit in på det gymnasium han önskat.

Bussen från Trieste snirklar sig upp mot gränsen. Det är varmt ute, men AC-n fungerar. Ett amerikanskt par diskuterar högljutt bakom mig. Sara sitter tyst och fingrar på sin telefon. Om två timmar är vi framme i Ljubljana.

03 juli 2017

Del 8. Venedig/Trieste #anderssaratågluff17

En sak är säker, ska man tågluffa så får man gilla det där med att åka tåg. Man får inte bli sur när någon som reserverat plats kommer och milt, men tydligt ber en flytta sig. Men sen sjunker man ner i sätet och finnar med telefonen eller läser en stund. Kanske vaggar ett enahanda landskap en till sömns eller så kollar man outfits på folk.
Så kom vi till Venedig. Det är den märkligaste platsen på jorden, en bit ute i havet byggde man en stad där kanalerna är fler än gatorna, där man vandrar som i en labyrint och ser palatsen från 1600-talet och riktigt kan se framför sig hur de uppklädda handelsmännen och furstarna steg ner i gondolen och lät sig föras bort. Nu ser vi mest andra turister och när yngste sonen ringer så kan man på hans fråga svara att man äter pizza i Venedig. Det är en catchy fras. Det är vackert som i en målning av någon gammal mästare, men trångt och långsamt. Vi bär våra ryggsäckar fulla med allt vi tagit med oss hemifrån, men på Piazza San Marco slår vi oss ner en stund. Jag försvinner in i min telefon, in i mitt eget och är ingen god reskamrat just då, men jag behöver min zon av avskildhet mitt i allt. Venedig är romantiskt, men vi separerar, det är osynk i känslor och bilder man ser. Senast jag var här var jag så ung, allt låg framför mig, jag kunde och visste allt, men nu vet jag mest att jag inte vet, men det gör inget. Det är just det som gör livet intressant, att det inte finns en bestämd utstakad väg. Jag är lyckligast när jag reser, aldrig så privilegierad som då.
Vi stannar bara en halv dag i Venedig, sen drar vi vidare till Trieste, invid gränsen till Slovenien. Vi får ett gigantiskt rum med en stor takfläkt som surrar. Utanför på gatan hörs vepor och fiatar och Sara kliar sig på sina milanesiska myggbett.
I morgon åker vi till Ljubljana.

02 juli 2017

Del 7. Milano (2) #anderssaratågluff17

Milano slår emot en. Staden flödar av stil och god mat, den doftar pastasås och dyr parfym, den är som en aria och en smäktande ballad samtidigt. När jag trampar asfalten eller sitter i en gammal spårvagn som startar så vet jag att det är så här livet ska levas, i städer, bland folk och asfalt och stora husfasader. Det är en fantastisk stad.
Men vi är de vi är var vi än befinner oss, ofullkomliga och ibland oroliga. Det kan slå om fort. Ett samtal hemifrån som är svårt att hantera, känslan av att man misslyckats med så mycket viktigt i livet.
Det kanske inte är sant, kanske kräver jag bara för mycket av livet. Men känslan är där. Låt den komma in och passera. Utan tvivel är man inte klok.
På den stora gågatan spelar en grånad man Pink Floyds Money på en sliten stratocasterkopia. Här kostar en stor stark hundra spänn, men bara meter bort i parken så är det halva priset, till Saras glädje. Idag liksom igår verkar jag ha mist min orienteringsförmåga. Den inre kompassen snurrar. Norr blir söder och öster väster. Det är Google Maps fel, slår jag fast. Man slutar tänka, när man inte måste. Sara frågar om jag vågar skriva det i bloggen. "Det är ju inte bra reklam, nu när du ska ut i singelsvängen", säger hon. Jag tänker att det stämmer. Men sen struntar jag i det. Alla kan ha några dagar med dålig kompassriktning. Hoppas det inte är bestående, bara.
Vi njuter i värmen bland de vackra milanesarna. Tar dagen som den kommer och låter solens strålar färga huden brun. Någon singelsväng vill man inte ut i. Man är ju inte desperat. Det är tacky och fult att önska sig kärlek och närhet. En cool person ser sig bara om lite grann. Efter en underbar måltid med pasta och svärdfisk så går vi in och handlar vatten i en affär. Jag frågar Sara om tvåsamhetsnormen är oundviklig. Hon svarar ja.
I morgon åker vi till Venedig och Trieste.

01 juli 2017

Del 6. Milano #anderssaratågluff17

Jag blir ofta vemodig när jag ska åka från en plats. Som nu här i Interlaken när vi sitter och väntar på tåget med en skogsklädd liten alp framför oss. Det är mulet och det ser ut som om det kommer rök ur berget, som om det vore en vulkan. Vi sov hos Katy i hennes B&B, hon var en liten bastant dam, som trots sina snälla ögon satt upp lappar överallt med förmaningar och hot om böter för den som lämnade mat i frukostmatsalen eller tvättade kläder i handfatet. Vemodig blir jag, för tänk om jag aldrig mer får se Alperna. Det vore synd. Annars passar den här resformen mig, jag är inte den som tar det lugnt på semestern, tvärtom, jag vill se mer. Och jag älskar att åka tåg. Min pappa skrev en komisk novell om min första tågresa. Han var en rolig människa, emellanåt.
Jag är lättsårad och lättkränkt. Det får jag jobba med. Inte ens de som bedyrar att de gillar mig som fan litar jag helt på. Sara sitter och pratar om den ljuvliga italienska maten. Jag tänker på de snygga milanesarna som vi snart ska få se. Män klär sig generellt fantasilöst. Men inte i Milano.
När gränsen mellan Schweiz och Italien är passerad så är mycket annorlunda. Sprucken betong på plattformarna, övervuxna spår och oputsade stenhus där man kan tänka sig att Anna Magnani står och bakar bröd och kokar tomatsås.
Saras och mitt blodsocker sjunker. Vi sitter tysta och ser ut genom fönstret hela vägen från Alperna och ner på Poslätten. Det är bäst så. En liten flicka i gul klänning leker inne i tåget och hennes gravida mamma ler och ropar hennes namn. Emilia heter hon. Jag tänker på mitt jobb och alla utmaningar som finns. Hur ofta jag tänkt på att byta bana, men att glädjen i att få vara med och se barn utvecklas alltid tagit över. Och nu när allt förändras, ska jag då även ta ett jobbsteg? Det tål att tänkas på.
Snart är vi framme i Milano.