31 januari 2016

Ett politiskt klimat man vill spy på

Sverige är varken speciellt mycket rikare eller fattigare än förr, inget har gått sönder, inget samhällskontrakt är brutet. Ni kan stämma ner en tonart eller två och ta det lugnt, dricka ert kaffe och svara på remisserna i godan ro. Och diskutera frågorna klart och redigt utan personangrepp och ordmärkeri. Det är i alla fall vad jag skulle önska. Men det politiska klimatet i dessa dagar handlar mest om armbågar i ryggen om inte till och med pungsparkar. Det viktiga tycks vara att ta heder och ära av människor, odla konspirationsteorier och hetsa. Och som jag sagt förr så går jag aldrig med i det tåget. Jag skiter i vad random sexolog råkar ha sagt om marockanska gatubarn, jag struntar i var utrikesministern bor och jag försöker tänka vad människor egentligen menar istället för att hugga på ordval och dålig stavning. Jag vägrar att vara en idiot. För vi har en hel värld att förändra, ett tvågradersmål att nå, ett rasistparti att krossa, gränsbommar att spränga och barn att fostra. Lik flyter upp på Europas stränder, folk med davidsstjärnor synligt attackeras och bilisterna äger fortfarande stora delar av stan. Jag tänker andas och sen fortsätta slåss. Trots att vi har ett politiskt klimat som man vill spy på.

28 januari 2016

Kampen mot antisemitismen är en pedagogisk fråga

Drog på mig kostymen och gick den knappa kilometern till synagogan i gårkväll, som representant för mitt parti, för att delta i minnesstunden över förintelsens offer. Jag var inte ensam där. Vi var många som denna kväll både ville visa att vi inte glömt och aldrig glömmer, men också att vi gör det vi kan för att bekämpa antisemitismen som inte minst i vår stad lever och frodas i all sin vidrighet. Och på andra sidan gränskontrollerna ligger Köpenhamn där terrorn släckte ett judiskt liv för lite sen
Säkerheten var förstås på topp denna kväll, det stod flera polisbilar på gatan utanför och man fick gå igenom något som liknade säkerhetskontrollen på en flygplats för att komma in i synagogans värme. De som kollade oss var unga säkerhetsvakter som själva verkade tillhöra församlingen och mitt i allt allvar sken en av dem upp bär jag sträckte fram mitt pass. "Du har varit i Israel", sa han och vi bytte några ord om saken. Samhörigheten mellan Israel och världens judar är närmast total. Och även en av talarna, Petra Kahn Nord från judiska ungdomsförbundet betonade den tryggheten som Israel är för varje jude. Statsministern talade om vad regeringen gör och vill göra och jag vet att han menade allvar med det han sa, men också att hans trovärdighet lämnar en del att önska hos många av Sveriges judar. Men det är väl bara att kämpa på och visa att det inte bara är fagert tal.
Det jag satt och tänkte på i min bänk inklämd bredvid statsministerns personskydd och vanliga snälla malmöjudar var att det är till 90 procent sakupplysningar man får ägna sig åt när man debatterar antisemitism och/eller Israel. Folk kan tycka allt möjligt, men kunskapsluckorna är enorma om både det ena och andra, vilket ofta står i omvänd proportion till tvärsäkerheten, om man säger så och konsekvenserna av tvärsäkerheten vet vi. Kampen mot antisemitismen är alltså till största delen en fråga om pedagogik.

25 januari 2016

Another brick in the wall

Det var inte alla som var nöjda över min beskrivning av alliansens och SD:s gemensamma visioner för Malmös mark och infrastruktur. Men oavsett gruppindelningar på konferenser, så går det inte att trolla bort att de bruna och blåa motsätter sig varje förändringar i stadsmiljön som innebär att bilar får maka på sig för hus, grönska och människor. Det är bara att gå till protokollen för den som vill kolla. Att man nu också i tidens förfärliga anda skärper tonen när det gäller inflyttning och boende bekräftar också bilden av det blåbruna Malmö som en stad fattig på allt utom rika människor och bilar. Mot det sätter vi som sagt det täta, blandade, unga kreativa Malmö som kan sin historia och därför älskar framtiden. Och jag älskar att sitta i den nämnd som tar chansen att bygga staden med hammare och spik, asfalt och träd. Jag får se det hända här och nu, ser hur cykelbanor rullas ut, hur det knoppas i Pildammsparken en solig aprildag och hur doften av indiskt, japanskt och Mellanöstern förgyller mina kvarter. Malmö spränger murar och binder ihop sånt som man inte trodde hörde samman. Detta gör vi samtidigt som ängsliga blåa och bruna helst skulle vilja stanna tiden. Det är skillnader som jag inte ser någon anledning att hymla om.

23 januari 2016

Moderaterna och SD - Malmös Ulbricht och Honecker

När jag var ung och gick på Majornas gymnasium i Göteborg diskuterade vi varför utflyttningen från stan var så stor och de lediga lägenheterna så många. Stadens (borgerliga) styre fumlade och visste varken ut eller in, men besserwissergymnasister hade såklart alla svar. "Bygg en mur runt stan, så flyttar ingen", ropade jag ut i klassrummet, rolig som jag var redan då, i alla fall enligt egen uppfattning. Några flinade, andra skakade på huvudet och den enda Kpml(r)-aren i klassen tyckte antagligen att jag inte skulle göra mig rolig över Berlins fina antifascistiska skyddsvall. In- och utflyttning i stan är en issue utan dess like, nu som då. Men det har gått några år sen gymnasiet. Murar har fallit och, tja, några har byggts upp. Nu vill folk flytta in i städerna igen, några till och med från andra länder, eftersom en stad som Malmö trots att den utmålas som ett helvete av borgare och SD, ändå erbjuder fri- och rättigheter som man bara kan drömma om i Kabul eller Palmyra.
Och vi gröna och röda gör vad vi kan för att kunna husera alla som vill dela stan med oss. Det ska byggas hus, cykelbanor, parker och lekplatser. Det är fan så svårt att klara och två dagars konferens i tekniska nämnden har inte gett oss alla svar. Men vi tar det steg för steg. Vi har duktiga tjänstemän och visionära politiker hos oss i nämnden, men också i form av ett grönt stadsbyggnadskommunalråd: Karolina Skog. Vi ska klara det här. Tro mig.
Den politiska oppositionen hade för all del kunnat bidra om de vore på det humöret. Vi gröna och röda vet inte alltid bäst. Men det den blåa och bruna oppositionen säger öppet eller i det fördolda är att vi inte ska bygga ett välkomnande Malmö. De enades under torsdagens grupparbete (där M, Lib och SD satt och kuckilurade ihop) om att bygga ett exkluderande Malmö, ett Malmö med en mental Schutzwall vid kommungränsen som hindrar fattiga och folk som behöver stöd för att etablera sig i ett nytt land från att ta sig in i stan. Och det var väl det vi egentligen redan visste. M som i mur, SD som vare sig svenskt eller demokratiskt. Och L som liberaler bara till namnet. Deras vision är breda motorvägar in till villorna vid havet och på åkrarna för den som har råd att köpa sig förbi Checkpoint Kinberg Batra eller Checkpoint Jimmie och vår vision förblir ett grönt, tätt och blandat Malmö. Deras blir Malmö lika blandat och roligt som Östberlin under Ulbricht och Honecker, lika kreativt och syrerikt. Vårt jämförs ibland med Chicago och det känns både trivsamt och spännande. Den fighten tar vi gärna. Och skulle nu någon moderat replikera och säga att man inte tänker bygga någon mur, så minns att även Walter Ulbricht också tre gånger förnekade detta.

20 januari 2016

#lundellbunkern

I över en månad har den rubricerade podcasten följt mig på cykeln i snöglopp eller under flåsande långpass genom parken. Det har delvis varit en prövning. Jag var ju en av pojkarna längst fram, jag slutade dricka tack vare Lundell (och Birro, ännu mer inte så PK) och han ledde mig när det begav sig till Dylan, Springsteen, Neil Young och för all del även Kerouac och de andra beatniksen. Det var den vassa eggen som spelades när jag mötte min första fru och samma skiva plockades ut ur konvolutet när hon och jag gick skilda vägar. Och så fortsätter historien i evighet. Jag är en av många som duckade hans kvinnosyn och vägrade några av raderna i Isabella när jag plockade ut låten på min akustiska gitarrer. Men jag tappade honom delvis. De alltmer bloggliknande böckerna, sångtexterna som blivit alltmer som Johan Eherenbergs eller Kajsa Ekis Ekmans eller i bästa fall som Göran Greiders drapor. Och att han dricker igen. Han är vida omnämnd här i bloggen. Han är en jag aldrig kommer undan. Och jag försvarar honom inför folk i min omgivning. Och jag är således en av dem för vilken lundellpodden är en prövning. Tre kulturskribenter som ska ta sig igenom hela hans produktion, tre personer sådär lagomradikala och till en början i alla fall en smula raljanta. Jag skriker ibland högt i januarikylan när de inte fattar och ibland håller jag helt enkelt bara inte med dem. Och detta att de tycker det är så jobbigt. Ja. Undersköterskor har det också jobbigt. Perspektiv, please. Men. Det är bra för mig att få mina självklarheter ifrågasatta, bra för mig att skakas om en smula. Så lundellpodden kommer att rulla hela vägen genom februari också. För du måste genom vintern om du vill se sommaren igen.

18 januari 2016

Keep calm och prata sakpolitik

Jag kväver en gäspning när jag hör att M i Skåne under stort självberöm kräver att utrikesministern avgår. Att det inte är moderat utrikespolitik i en rödgrön regering är för mig självklart. Inte heller är jag förvånad över att utrikesministern för hemmaopinionen på klassiskt sossemaner och kanske för att säkra en plats i säkerhetsrådet offrar relationerna med Israel. Jag tycker det är vanvettigt, men förvånad är jag inte och det kan ingen annan heller vara. Margot Wallström handlar inte efter eget huvud. Så låt oss prata sakpolitik istället. Låt oss uppmärksamma finns ett antisemitiskt monster, en hydra, som nästlar sig i politiken och behandlar judar och den judiska staten som en annan sort, som lite eljest folk, gnälliga och smarta. Det är en struktur, något normaliserat att alltid döma Israel hårdare än alla andra. Det är inget personligt. Utrikesministern är troligen inte ondare eller godare än någon annan i det avseendet. Så kan ett välförtjänt dödande skott i bröstet på en terrorist i Tel Aviv betraktas i ett helt annat ljus än det skott som sänkte terroristen i Trollhättan. I det första fallet är det "utomrättsliga avrättningar",  i det andra självförsvar. Om detta kan vi och bör vi tala. Om den ena eller andra politikerns person not so much.

15 januari 2016

VG

Måste nog prata om det här med min självbild. Jag fick alltså VG på den första högskoleutbildning jag gått på, vetefan, 18 år eller så. Ingen konstigt, det var en ganska enkel kurs, i ett ämne jag kan på mina fem fingrar. La dessutom ner rätt mycket tid på det. Det konstiga är att jag hela tiden, från kursstart tills resultatet lämnades ut, trodde att jag skulle bli underkänd. Så där var det inte förr. När jag gick på högskolan stadigt hade jag inga som helst bekymmer av det slaget. Jag visste att jag skulle fixa det. Jag visste att jag var smart och välformulerad. Men något har hänt på vägen. Det kan vara åldern, ingen vet. Det kan vara alla jävla motgångar, men jag har troligen inte haft fler motgångar än genomsnittet. Det sitter i mitt huvud, så enkelt är det. Och oavsett hur det kom in där så måste det ut därifrån. Det kan vara dags att börja leva som jag predikar. För minsta lilla unge i min närhet för höra att de duger som de är och att den egna ansträngningen lönar sig. Troligen gäller det även mig.

11 januari 2016

Svetlana, Bowie och mina två liv

Svetlana Aleksijevitj träffar mig mitt i plytet, som björnen Baloo skulle sagt. Det är sida upp och ner med barns öden i krig och det är svält och död och eländesskildringar som man knappt kan ta till sig. Boken - De sista vittnena - lämnar ingen oberörd, skulle jag gissa.  Men det som händer i mig efter läsningen handlar mer om mig. Och det jag tar till mig är helt enkelt perspektiv. Det är fan genant att tycka synd om sig när när det kan vara så som texten brutalt berättar för mig. Det tänds en liten lampa i mitt inre och det gör det inte så ofta. Jag förstår varför hon fick nobelpriset. Om Bowie tände så många lampor hos mig vet jag inte precis. Har såklart lyssnat en del på honom, det har vi ju alla. Kanske har jag störts av alla hans masker och kostymer. Man ska liksom stå för något beständigt för att jag ska bli helt nöjd.
Såg honom en gång, på Ullevi, men det var ganska kasst, faktiskt, han stod i kostym och sjöng sina låtar. Jaha. Då minns jag med större värme hur jag och småsönerna gick genom kakelklädda korridorer på Österportskolan och sjöng Life on Mars lagom halvhögt som vi brukade sjunga allt möjligt. Också det ett tag sen nu. Nu är nu och här ligger jag på en säng i Linköping. Det är frimurarhotellet, men inga funny män i lustiga hattar syns till och sängen är en vanlig säng och ingen kista. Jag har ännu en gång bytt liv från barnpassning till beslutsfattare, bytt klass, om man så vill. Det är lite kluvet, men jag tror det i huvudsak är en styrka, även om det inte direkt är karriärbefrämjande på någondera stället. Det får vara som det vill med det, det är så mitt liv ser ut.  Det liv som jag lovar att se lite mer positivt på. Jag har det okej. Behöver inte vara någon hjälte. Inte ens för en dag.

10 januari 2016

Odense revisited

Jag säger att jag inte känner igen mig i Odense. "Men det var ju 37 år sedan du var här", säger Sara. Ja, det var ju det. Då som nu kom jag med tåg, men det var andra tåg än nu, svarta lok, röda vagnar med en kiosk i mitten där man kunde köpa tuborg grön och korv, eller varför inte en citronsaft med ett wienerbröd till. Tåget tog färjan från Korsør till Nyberg och stora propellrar fick anstränga sig där nu räls ovan och under vattnet bär fram oss lekande lätt. Ännu låg hela livet framför mig, som man säger. Nu är det inte riktigt så, nu krävs prioriteringar. Men då som nu trivs jag i Danmark. Det är ett yndigt land, ett bondeland med halvstora städer och den fynska dialekten är så charmerande att man bara smälter. Danmark, din feta mat, ditt svaga kaffe och dina kanelsmakande wienerbröd, jag kommer alltid att återvända till dig då och då. Vi talar löst om att bosätta oss här. Det kommer ganska snart ett efterbarnenliv, en frihet som i ungdomens där och då är Odense något man kan testa. Fast kan jag bo inne i landet. Nja. Okej, det finns en fjord som letar sig in från norr och ån som ringlar genom staden bär associationer till Örebro och Linköping, fast räcker det? Är jag inte gjord för att känna salta havsvindar piska mot mitt ansikte på väg någonstans på cykel eller med tunga löpsteg?
Det och alla andra personliga och privata frågor kommer att lösa sig genom impulsiva beslut eller tillfälligheter som allt annat som händer mig. Lika säkert som att snön kommer att smälta från Odenses slaskiga gator.

08 januari 2016

Köln och de ideologiska filtren

Som om inte händelserna i Köln på nyår, där ett antal personer misstänks för att ha rånat och sexofredat ett stort antal kvinnor vore illa nog, och till synes dåligt nog hanterat av polisen, så kommer som ett brev på posten analyser som vill förklara genom att sila saken genom ideologiska filter. Än handlar det om att någon grupps kvinnosyn är sån att dessa inte borde få sätta sin fot i Europa och än handlar det om att det minsann inte är någon skillnad mellan män med olika bakgrund när det kommer till kvinnoförtryck. Och som vanligt har alla rätt och fel. Det är klart att uppfostran och bakgrund har betydelse. Om en ung man gått i förskolan hos mig och sen vandrat vidare i en genusmedveten skola och fostrats av jämställda föräldrar, så är han mindre benägen att begå sexövergrepp än om han skolats och fostrats helt könssegregerat. Tror vi inte det, så tror vi att misogynt beteende är medfött. Och det är det såklart inte, vare sig hos gruppen män eller hos andra grupper. Saker kan vara kulturellt betingade, men kulturer kan förändras. Genuspedagogik funkar. Att använda kölnhändelserna som argument för minskad invandring är lika korkat det. Man kan ha skyddsbehov även om ens kvinnosyn är förfärlig och de flesta med förfärlig kvinnosyn begår inga övergrepp någonstans och, som sagt, folk förändras. Man måste inte vara ett helgon för att få ett permanent uppehållstillstånd, lika lite som du eller jag är helgon. Så ser jag det, väl medveten om att det gör mig både till vit/cis/privilegierad och vidrig kulturmarxist. Komplicerad och samtidigt enkel som tillvaron själv.

07 januari 2016

Se där, ett löfte i alla fall

I natt sov jag som en sten fram till runt fyratiden. Då vaknade jag till, som vanligt, drack lite vatten och föll sen tillbaks in i drömmens värld. Vet inte vad jag drömde, men kanske var det om någon av alla gamla oförrätter, de har en tendens att hemsöka mig nattetid, till fromma bara för självömkan och flykt. Natten innan låg jag vaken. Som alltid när sömnen förvägras mig så snurrade huvudet och tankarna for fram och åter, långt från mindfulnessens välsignade tillstånd. Valnötterna är såna. Allt är tyst, bortsett från mina egna inre ljud. Minns att jag funderade på framtiden. Inget har jag lovat inför det nyutsprungna året, inga vilda planer, inga pretentiösa mål, konstaterade jag. Inte en tanke på sen, bara då och då och lite nu. Men lite har jag på gång. Jag ska gå en kurs i hebreiska och träna min kropp starkare. Men i övrigt vet jag inte. Det jag jag ändå ska göra är att drömma om en framtid. Och styra om mitt huvud från det svartaste, medvetet och utan att fega. Se där, ett löfte i alla fall.

05 januari 2016

Lata politiker ska inte komma undan

Ibland gnälls det alltför mycket på politikers beslutsfattande. Vi gör för lite. Vi genomför inte hela vårt partiprogram, lyckas inte pricka av hela önskelistan.Särskilt vänsterns plakatpajasar har för vana att sätta sina slogans mot våra bistert framförhandlade kompromisser, som det verkligen vore möjliga val. Men kritiken kan också vara den motsatta. Här i Malmö får vi styrande skäll av alliansen och SD för att vi prioriterar kollektivtrafik och cykling framför biltrafik, trots att vi i god tid innan valet sa att vi skulle göra just det. Hur vi än gör så blir det visst fel. Men det är bra att vi tvingas upp på banan och får bekänna färg. En sak som våra kritiker kunde bli bättre på är att fråga om och kolla upp vem som lobbat in ett visst beslut. Att det lobbas är självklart och ofta bra. Både fack och IOGT lobbar. Men så också AB Volvo. Helt plötsligt som från ingenstans började många olika sorters politiker förespråka bussbanor och en massiv satsning på elbussar. Argumenten skiftar i kvalitet, minst sagt. Några förstår inte att när de längsta bussarna på marknaden är fulla så är de det, oavsett underlaget de kör på. Andra begriper inte att elbussar aldrig är längre än en spårvagn och att det troligen är bättre att de kör på biogas än på el, eftersom vi behöver få avsättning för all biogas som produceras av matavfall som samlas in. Saker tenderar att hänga ihop mer än man tror. Politiker är sällan mer än människor och kan bländas av blanka prospekt och goda kakor. Granska det. Lata politiker ska inte komma undan.

02 januari 2016

För enkel för att du ska förstå det

Lyssnar på Sanna Lundells Vinter i P1. Det handlar om lycka. Modigt ämne, på min ära. Fler än en skulle tycka att det är lyxlir att kunna reflektera i timmar över sånt flum. När folk där på slagfält och stränder, när de multiresistenta bakterierna sprider sig likt pesten och allt vad som tänkas kan finns av elände och nöd. Men jag tycker hon gör rätt. Varför finns skiten alls, varför gör vi det här? Hon kunde citerat sin far "Du vet lyckan är för enkel för att vi ska förstå den." För så är det ju, lyckan finns i detaljerna, i de små dagliga sakerna som vi tar för givna. Ibland bara basic stuff. Som att få leva. I somras satt jag och lyssnade på Sannas sommarprogram på det stora torget framför Tel Avivs stadshus. Mitt på torget finns ett minnesmärke över förintelsens offer och borta vid stadshuset minns vi hur premiärministern, nobelpristagaren Yitzhak Rabin sköts av Yegal Amir den 4 november 1995. Och häromdagen sköts några människor bara något kvarter därifrån, några vanliga människor som bara var där. Ja, det kunde ha varit jag om terroristsvinet bestämt sig för att mörda i somras och inte i förrgår. För enkel för att du ska förstå det, som sagt.