Idag är det 11 år sedan Sverige röstade ja...nej, höll jag på att skriva...till EU. Jag röstade naturligtvis nej. För mig var det självklart att rösta så.
I den miljö jag befann mig gjorde alla likadant. Det tog flera år innan jag fattade att jag det var ett ställningstagande jag gjort av ren slentrian.
Det var först i samband med kampanjen inför EMU-omröstningen som jag fattade att mina värderingar faktiskt med nödvändighet ledde fram till ett ja. Jag minns det så väl. Jag hade varit på fotboll på stadion och när jag skulle ta min cykel hade någon kilat fast ett flygblad om nej till EMU på pakethållaren. Jag läste det och såg orimligheterna, hur det helt enkelt inte hängde ihop. För mig, alltså, andra ser det förstås annorlunda.
Först då började jag läsa på de olika sidornas syn på saken och tog ställning.
Fy, det är skitjobbigt att tänka själv hela tiden och fråga sig vad man egentligen tycker och vill i livet.
Det märker jag nu när så mycket har fallit.
Vad vill jag, vart ska jag ta vägen?
Men nu får det vara slut med slentrian och falska självbilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar