31 december 2012

2012, en snabb redovisning

Det finns tre-fyra tweets jag skäms över. Något fler fb-inlägg och eventuellt någon bloggpost. I övrigt ser jag er i ögonen och säger att jag skulle gjort likadant igen. Jag skulle vässat klorna mot rasismen i alla dess former, mot lokala politiker som om och om igen korsar gränsen och uttrycker antisemitism samtidigt som enskilda judar i stan utsätts för terrordåd. Att det snackas skit om mig på allra högsta nivå i stan visar bara hur nödvändiga mina ord är. Andra frågor rullar mer på av sig själv och där är jag mer med i ett gäng som som slåss gör samma saker. Mot de höga halterna av kvävedioxid, för jämställdhet och för drömmen om det mångfaldiga Malmö. Ibland har jag varit en av många, men rätt ofta har jag stått ensam. Det har fått vara som det har behövt vara.

Och så fick jag se Israel igen. Och Kuba för första gången. Vissa drömmar går i uppfyllelse, andra måste man omvärdera eller ge upp. Jag har lärt mig att hålla hårt i det och dem jag har kära, men också att släppa när det är tvunget. Och inte en droppe i år heller.

30 december 2012

Brev från Kuba ett. Morgon.

Jag vaknar av en tupp som gal. Någon drar en dragkärra med färsk frukt längs gatan och ropar något på obegriplig spanska till alla som han passerar. Det knirkar om kärrans hjul och på flaket ser man brunfläckiga bananer bredvid sötpotatis, tomater och några frukter eller grönsaker som jag aldrig sett förut.
Ikväll ska varorna kanske bli basen i en middag  hos en tregenerationsfamilj i huset bredvid och något att servera på familjens lilla restaurang på andra våningen i det fallfärdiga huset på Calle concordia. 
En gammal chevrolet, sliten, men läckert lackerad i ljusgrönt startar med ett vrål och ett moln av avgaser tornar upp sig bakom den. Själv ligger jag på rygg i en säng i ett hus i ett land där de politiska ideologierna blivit till slitna slagord på väggen eller pliktskyldigt uppsatta affischer på den lokala caféterian. Så gal tuppen igen och en annan i svarar en bit bort. Det är något visst med färska ägg, de är goda att äta och möjliga att sälja. Höns och dragkärror, bilar från femtiotalet och utdaterade politiska ideologier. Havanna är som ett levande museum, tänker jag när jag går upp, snörar på mig skorna och springer ut en runda. Två kvarter bort ligger Malecon, den breda strandpromenaden. Solen är på väg upp och fiskebåtar är på väg in. 90 miles norrut ligger Key West, men det kan man inte se härifrån. Vid José Martimonumentet står rostiga kanoner riktade norrut. Jag vänder och springer tillbaka igen.

21 december 2012

Innan radioskuggan

En mamma kommer och lämnar en present till var och en av oss. Jag vet att det är en uppoffring; familjen bor sex personer i en tvåa på Herrgården och har inget PUT, utan går i ångestfylld väntan på det heliga dokumentet. Om ni undrar så är barnen födda i Sverige och talar någorlunda bra svenska. Mamma talar engelska med oss och ser oss i ögonen och är så tacksam. Vi tar emot, men det skär i hjärtat. Ingen förälder behöver ge mig något, jag är på jobbet och gör det jag ska. Min arbetsgivare betalar mig och så sent som idag bokade jag en magnifik avslutning på vår kubaresa. Jämfört med barn och föräldrar på förskolan är jag privilegierad och även jämfört med de allra flesta på ön som jag åker till om bara några timmar.
Jag har ett ansvar och plikten att förvalta mina möjligheter väl. Nu går jag in i radioskugga nån vecka eller så. Ha en vit jul, you hear, så återkommer jag på nyår med en årskrönika.

19 december 2012

Rosengård, säg som det är.

Som tack för i år och som sista julklapp från den döende förvaltnongen fick jag en ittalaskål fylld med geléhallon och en kasse av tyg där det stod något om det fantastiska Rosengård och i tygkassen låg en liten bok om samma fantastiska Rosengård. Bland annat stod det en smula oblygt att vår stadsdelschef är Sveriges bästa chef. Det är nog fint att peppa sig själv. Men Rosengård är ett socialt utsatt område, en plats som många flyr från om de kan. Behovet av stadsförnyelse är skriande och många som bor där skulle nog tro att någon ville driva med dem om de såg hur förvaltningen skröt om sina fantastiska prestationer.

Rosengård består av människor av kött och blod och är varken ett paradis eller den krigszon som det målas ut som. Det vore bättre om man sa så. Leendena är fler än tårarna och det finns mycket att bygga på när vi som jobbar därute löser våra uppgifter. Men jag värjer mig mot att prata om den exotiska doften och de färgglada kläderna. Tala istället om likarätt och arbete. Tala om den stora uppgiften vi har och betala oss en skälig lön, så går nog dessutom rekryteringen bättre.
Säg som det är.

16 december 2012

Lyssnandets pedagogik mot rasisterna

Vi vaknar upp i ett land där rasister igen får tvåsiffriga opinionssiffror och där den goda sidan fortsätter sin misslyckade strategi. Det fungerar inte att kalla rasistsympatisörerna wt och idioter, det funkar inte att skriva indignerat på sina polares fb-sidor och det funkar inte att mata på med statistik. Inte heller har det fungerat att skandalisera deras riksdagsledamöter.

Det är nog helt enkelt så att de som lever på att vara antirasister eller som bor fjärran från verkligheten inte når fram vad dom än säger. Det är alltså i första hand fel människor som talar och i andra hand fel saker som sägs. Vi kan fan inte vifta bort människors oro över förändringar, vi måste göra det vi så länge sagt: ta debatten.

På arbetsplatser, släktkalas, i krogvärmen och i den kalla hållplatskuren. Med dem vi gillar och med dem vi hatar.
En lyssnandets pedagogik som tar avstamp i människors vardag, bland varsel och pepparkaksgubbar och söner som måste lämna sin kurdiska flickvän för att familjen inte accepterar en svensk i släkten. I ett Sverige där judiska barn överfalls med snöbollar och där den som heter Lakatos varken får jobb eller lägenhet. Lyssna först, tala sen.

15 december 2012

Ett hjärta har alltid rätt (+ en hyllning till Region Skåne)

Det är slaskigt när jag springer ut. Backen upp till vattentornet kan jag glömma, det får bli den mindre nere vid amfiteatern. Inte många är ute, några tappra som jag och tanter med hundar; kontrasten mot sommaren kunde inte vara större. Mitt hjärta slår som det ska. Inte i någon överförd betydelse, utan dunk-dunk-dunk helt bokstavligt. Jag vet, för jag såg till att få en remiss till sjukhuset för att kolla upp sakernas tillstånd. Och jag hyllar den offentliga sjukvården, trots att mitt parti anklagas för att spara och därmed döda skåningar på löpande band (vilket är rent ljug, sjukvården tillförs 700 miljoner nästa år) och tackar för proffsigt bemötande. Ingen tyckte att jag var en pinsam hypokondriker, utan allt jag sa togs på stort allvar. Så jag springer med med ett friskt hjärta och med blöta fötter. Att springa är att ta ansvar för sin hälsa och sitt liv och gör man det är man samtidigt rädd om världen. De resurser jag kunde dragit kan nu läggas på folk som verkligen behöver. Så tar jag mitt ansvar och blir snyggare och smalare som senap på korven. Alla vinner.

12 december 2012

En Springsteenpojke i Sveriges mest amerikanska stad

Sara hade en namnskylt första gången vi sågs. Förutom Sara stod det Janey och så fort jag fick chansen frågade jag om hon tagit sitt nick efter en sång av Bruce Springsteen, men det hade hon inte. Hon tycker inte ens att han är bra, men för min skull åler hon över Hudsonfloden i maj och kliver av vid Madison Sq. Garden och går in och ser den bästa liveakt som någonsin stått på en dansk scen. Kanske förstår hon mer av mig bär hon hör Bruce. Jag skulle tro det. Jag har jobbat på en dröm länge nu. I Sveriges Chicago finns många reservdelar och brustna hjärtan. Om det någonsin uppstår en svensk Obama, så är det en ung tjej med somaliska föräldrar, uppvuxen i Seved och med stor möda utexaminerad från Malmö högskola. Här föddes den svenska arbetarrörelsen och här ska det nya skimra i grönt och frihetligt. En vinterdag som den här är det därför helt rätt att trycka in Springsteens tyngsta album i öronen. The ghost OF Tom Joad och Nebraska, snarare än andra. Det är ju inga tjejer i sina sommarklänningar man möter på Rosengårdssteåket, precis. Tids nog ska Rosalita dansa salsa nere på Ribban, men just nu är vi så långt från juli som det går. Jag är en äkta springsteenkille, det vet ni och det bekänner jag. Såna som vi är vare sig radikala eller putsade nog för Möllans inkvistorer, men det är ju inte heller dem vi sjunger för. Det är inte de vackraste orden om solidaritet vi hör, det är bekräftelsen i att fler än vi sett svek och söker gemenskap och drömmer om något annat, något mer. När PJ Anders Linder skriver i Svenska Dagbladet att politiken behöver folk med lyckade karriärer i näringslivet, så invänder jag att det behövs fler med misslyckade karriärer i politiken. Såna som kavlar upp den rutiga skjortan och drar iväg till ett meningslöst FAS 3-projekt, som vet hur det känns när möglet proppar igen fläktsystemet i en sliten lägenhet i Herrgården. Såna som Springsteen sjunger om. Mitt namn är Anders Törnblad, jag jobbar för kommunen och finns det någon som liknar Bruce i Sverige, så heter han Håkan och bär samma halsduk som jag. Tro och tvivel skulle kunna vara en direktöversatt springsteenlåt, det inser alla. Det är inte åldrade romantiska idioter som tar bossen vidare, utan en liten spinkig typ som han själv en gång var. Och naturligtvis är det inte Hudson vi åker över då i maj, but Öresund och arenan heter Parken, men i övrigt stämmer det ju. Du har din bok med all din fruktan i, men förlora inte ditt hjärta. Jag kan bära det åt dig.

Got my Mo Yan working

Fyller år. Lever alltså. I morgon ska jag blogga om varför jag fortfarande är en Springsteenkille. Tills dess för ni nöja er med en bild på mina födelsedagsböcker. Och så finns jag ju på twitter och instagram

09 december 2012

Natten vinner

Ända sedan jag var ett litet barn har jag föredragit natten framför dagen. Det finns en kraft i mörkret som dagsljuset aldrig matchar. Det är som bäst i juli-augusti strax före gryningen, när tiden står och väger och bara nattens andar utmanar ens varseblivning. Sommaren efter jag hade slutat gymnasiet jobbade jag på Pååls bagerier och gick hem i gryningen. Det var fantastiskt, jag gick mitt i Marconigatans körfält och tvärs över Frölunda Torgs tomma parkering. En spårvagn gick ensam och tom och passerade Orgelgatans hållplats utan att stanna. En taxi höll utanför pressbyrån, höger framdörr for upp och en man med slipsen på svaj och en fläck på kavajslaget vinglade iväg till synes utan mål. Jag gick vidare in genom en gångtunnel och när jag kom hem lade jag mig att sova i min mögliga lägenhet med doften av färskt bröd i näsborrarna. En fågel som jag inte kunde namnet på kvittrade mig till sömns.
Några år senare for jag i en minibuss i ett dramatiskt landskap förbi bosättningar som låg som medeltida borgar i den judeeiska natten, till en klippa som  höjde sig tvärt över jordens lägsta punkt. Vi klättrade i sicksack, vi var berusade av billig vodka och av den häpnadsväckande naturen. Linbanan stod tyst och stilla och väntade in dagsljus och turistgrupper. Sen stod vi där uppe och såg det rödaktiga ljuset från ett annat land så nära, men så otroligt långt ifrån. Det var varmt som mitt på dagen, men en vind smekte kinderna och rufsade till mitt långa hår.

Nu hör jag hur plogbilen kör förbi nere på gatan. Det rasslar längs hela Bergsgatan men här inne i den vackra hörnlägenheten på fjärde våningen är det stilla. Natten vinner kampen mot dagen.

08 december 2012

Väggar, tak och golv

Vad man fyller sitt rum med är upp till en själv. Men man måste bygga väggar, tak och golv runt sin tillvaro, annars går man under. När vi har medarbetarsamtal och chefen säger att jag var duktig som slutade dricka och tycka synd om mig, så förstår jag inte vad det duktiga består i. Mitt hemliga vapen var att det inte fanns något alternativ, för att travestera Golda Meir. Det fanns ingen möjlighet att välja parkbänken eller krogvärmen. Jag var tvungen att fälla upp kragen och gå ut i kylan och möts livets makter och se dem i ögonen. Du måste bygga upp hud som är tjock nog att stå emot novembervindarna och leva ett liv istället för att föra krig. Knyt dina kängor hårt och ta dig fram genom terrängen. När Sara säger att jag gått åt höger så är det kanske såna saker hon menar; insikten om att inget samhälle och ingen omgivning kan rädda dig om du inte själv tar ett steg först. Lita inte för mycket på någon. Nästa steg man får ta är att inte bry sig om vad folk tycker om ens val. Jag ser hur spalter och twitterflöden fylls av indignation över att vita män är så kränkta, muslimer så homofoba och resten av världen så tvåsamhetsnormativ. Mitt heta tips är att leva sitt liv utan att vare sig be om tillstånd eller sukta efter beröm. Bygg ditt eget slott ute i öknen utan att vänta på bygglov.

04 december 2012

I morgon är en lång dag

Det är Ulf Dagebys svenska översättning och ledsna sång från Barn av vår tid-skivan som vi minns. Thåström sjunger den ibland också, men då blir det en helt annan låt. På Barn av vår tid bryter den av en del mot den stenhårda göteborgsproggen, lite mer poetisk och frågande än slagorden i andra låtar på den skivan. Att originalets titel ska översättas med I morgon är en lång tid, var kanske för mycket för Dageby. Ingen fattar vad Dylan menar, titeln och låtens innehåll stämmer ju inte alls. Men att i morgon är en lång dag ställer jag upp på till fullo. den börjar tidigt med arbete och går via utflykt till havet och fika med en partivän till förmöte i miljönämndens rödgröna grupp till möte på kvällen i bostadsrättsföreningen. Det är så att jag inte hinner springa, trots att jag så fint kommit igång med träningen inför nästa års lopp och med nöd och näppe hinner jag kanske fixa mat. Det är som det är. Man måste göra sin sak, måste ta sin del av ansvaret. Och jag glömmer och kompromissar och det det lämnar mig med en känsla av otillräcklighet. I morgon är en lång dag. Eller tid. Och det är Dagebys ledsna röst och Dylans raspiga. Och min egen däremellan.

03 december 2012

Mer poesi i politiken

Per Ahlmark skriver i sina memoarer, som jag just läst ut, att poeten inte kan vara politiker och vice versa. Eftersom Ahlmark testat bägge grenarna kan man tro att han har något att säga om saken. Politikern ska vara tvärsäker i sin vision, verkar Per mena, medan poetens uppgift är att ställa frågor. Så kan man se det, men jag ber att få anmäla en avvikande uppfattning. Den politiker som har färdiga svar på alla frågor finner ingen större nåd hos mig. De hårt dömande männen (oftast) i alla åldrar, som inte lyssnar, utan bara väntar på att få tala igen och som säger My way or the highway är dem jag allra minst vill ty mig till. Min håg står till dem som reflekterar, som drivs av ångest och tvivel, som har en vision framför ögonen, en berättelse om staden och världen de lever i, men som processar den i mötet med andra som ett jammande bluesband i en övergiven fabrikslokal i en sliten bruksort. Det behövs mer poesi i politiken, men också självklart förmåga att fatta beslut. Vi som vill syssla med politik får offra mycket och lämna ut oss och sticka ut hakan för andra att slå på. Det är framtiden värd.

02 december 2012

Bedömningvansinnet.

När minstebror och jag och exet sitter och har utvecklingssamtal så står omdömet i centrum. Hur går det, når han sina mål, är han lyckat med skolans mått mätt? Och visst är han det. Han har inga synliga defekter och säkert inga osynliga heller. Exet som är grundskolemänniska tycker att de skriftliga omdömena är tydliga och på ett bra sätt visar var han står. Inget illa ment. Men jag som är mycket frågande inför grundskolesystemet undrar mer om han trivs i skolan, om han får verktyg att leva sin dröm och om hur relationerna med andra funkar.  Men det är inte sånt som räknas mest i skolan. Det som kan vägas, mätas och räknas ut är det som det också talas om. Men ingen blir lycklig av alla rätt på provet. Man blir lycklig av att ha vänner, uppleva kärlek, bygga relationer och bli bekräftad. Bedömningsvansinnets ideal tycks vara nån slags talande robotar som har alla rätt på skriftliga prov. Det viktiga i livet får vi lära på andra håll än i skolan.