So long, 18

Jag stod på en klippa i min ensamhet och såg raketerna över borgen i Valletta lysa upp den svarta skyn och jag la det mest turbulenta året i mitt liv till handlingarna. Allt kunde bara bli bättre. Det låg i mina händer. Men jag vet inte helt vad jag gjorde av det år som kom. Det rullade på. Ofta var det tråkigt, slitsamt, ensamt, jag var tröttare än någonsin. Återhämtning. Stänga butiken, krypa in i det egna. Jag flydde förra nyår. Nu gör jag inte det mer.
Jag har några få att tacka för mycket. Ni vet vilka ni är. En vet det inte, men kommer att förstå det med tiden.
Det är vad jag har att säga. Tror inte att jag har några större förutspåelser inför nästa år. Allt avgörs av tillfälligheter timing, spontana möten, öppna ögon. Inte  så mycket planering, mer handling än ord. Du är det du gör. So long, 18.

"Ken, jalla, bye"

De mest intressanta mötena är otippade, när du har garden låg och förväntningarna nere. Som de två skitsnygga killarna på mitt hostel som diskuterade några kvinnor de fått span på och den ene eventuellt scorat i gårkväll. De hade mörka kortskruvslockar och nästan svarta ögon. Och pratade bräkig amerikanska. Men sen vände sig den ene till mig och frågade var jag kom ifrån och bad om ursäkt i fall han stört när han kom in. Sen berättade han om en tjej han träffat igår, som hade eget rum, men att han tackat nej och gått hem. Ehuru sent. De berättade att de skulle till Ramallah idag. Jag frågade om de varit där förut och, jodå, för de hade jobbat som lärare i engelska i Nablus. "Du vet, Nablus?" Jo, det vet jag ju, fast jag aldrig varit där. Och vi pratade och det blev allvar och lättsamt, som det sällan är i Sverige. För det här var halvpalestinska killar, som för all del festade och raggade, men som direkt kunde slå om till allvar. Och som var pålästa och ödmjuka. Det finns ändå hopp, tänker jag, hopp om en nödvändig fred. Och det hoppet finns inte bland bombastiska tal och plakat, utan i mötet människor emellan. Jag tvekar inte att ge mig in i debatten och mitt försvar och mina känslor för Israel rubbas inte. Aldrig. Men vi människor måste mötas och ändras av mötena. Vi hade en fin timme där i rummet. Och förutom hela Israel/Palestinasaken, så tänkte jag på detta med snubbighet och manlighet, hur missförstått det kan vara. Och hur jag hela tiden måste utmana mig.
Så säger vi hej och de går åt sitt håll och jag åt mitt. Nu åker jag hemåt. Redan i morgon ska jag jobba igen. Därför att du är dina handlingar, inte bara dina ord. Och ingen resa är för alltid.

"Your name again, Sir?"

"Andro?" Killen som fixat mitt kaffe och värmt en klassisk dansk snegl ropar ut att jag kan komma och hämta min beställning. Jag suckar och går och hämtar fikat, sen sätter jag mig ute på Jaffagatan vid ett bord. Ett tonårsgäng går förbi, en kille med långa tinninglockar skriker något. Ingen, säger ingen, kan lära sig mitt namn utanför Skandinavien och de svensktalande delarna av Finland. Mina föräldrar valde som bekant de två vid tiden vanligaste förnamnen åt sina  biologiska barn. Där drog syrran vinstlotten, för hennes namn är dessutom världens vanligaste flicknamn, även om få heter det här där ur-Marian levde efter vad det sägs. Och förutom att få säga mitt namn flera gånger, så har jag promenerat till platsen där hon sägs ha fött sitt barn den där gången. Inte syrran, då utan hon den första. Jungfrun som födde Gud, som de kristna säger (Goyim är snurriga).
Det är knappt en mil mellan mitt hostel och födelsekyrkan på Manger square i Betlehem, men det blir längre när en går som jag gör, både medvetet och omedvetet lite vid sidan av, om vi säger så. För jag måste ju se var den så kontroversiella amerikanska ambassaden ligger och Ramat Rachel, har jag ju hört om och sen går jag visst på en gata med skyltar enbart på arabiska och upp och ner för backar. Inte enligt plan, men trivsamt ändå. Det är dessutom bara jag som går. Nobody walks in the West bank, för att travestera. Och varmt och soligt är det. Jag kryssar mellan byar (= där mest araber bor) och bosättningar (=där mest judar bor) och mellan dessa är det  månlandskapsliknande öken med låg exploateringsfaktor och jag tänker att det finns plats för alla som vill kalla detta sitt hem eller boplats, hur naivt ni än tycker det är. Den kontroversiella bosättaningen Har homa ser ut som Rannebergen i Göteborgs nordöstra förorter, fast större, och nedanför, utanför går en beduin med sina getter medan bilarna drar förbi på vägarna runt om. Till sist promenerar jag ändå igenom checkpointen och kommer in i Betlehem. Det är liv och rörelse där och vore det inte för berättelsen om barnet/Gud som föddes i stallet/grottan, så skulle detta bara vara en liten arabisk stad utan några större åthävor. Nu dignar det av gruppturister och och guider med flaggor och jag är där för tredje gången, men för första gången på dagen D. Mängder med folk som närmast går på led och jag hamnar mitt i en grupp med polska damer. De följer sin guide, som lärjungarna följde mästaren och till sist lyckas jag baxa mig ut som en annan Tomas tvivlare. På själva torget framför födelsekyrkan är det gott om månglare. Jag sätter mig på en uteservering och beställer in något gott att dricka. Kyparen nickar och försvinner. Tur att han inte frågade om mitt namn tänker jag. Efter några timmar i Betlehem räcker det. Det är ju ändå vägen som är mödan värd. Jag tar bussen tillbaka. Någon måtta får det vara. En amerikansk jude av etiopisk härkomst försöker charma en europeisk volontärtjej med kånkenryggsäck med hjälp av en ändlös teologisk föreläsning. Hon fyller i med Ja och nej på de rätta ställena.
Vid checkpointen kommer en soldat in och kollar pass och soldaten och amerikanen visar sig vara av samma ursprung och de klappar om varandra. Volontärtjejen tittar åt ett annat håll, sen kör bussen in i Israel igen.

Julkort från världens mittpunkt

Jag sitter på ett fik och låter världen vara. Där utanför passerar människor och spårvagnar förbi, för här i Israel är det vardag, ingen särskild dag att tänka på.
Det är min alla första jul i ensamhet, för första gången är varken någon när eller kär vid min sida. Det är typiskt för det här året, det ensammaste i mitt liv. Men innan ni tycker synd om mig, så kan ni veta att jag valt bort sällskap, jag kunde varit med andra i stort sett hela tiden. Också nu i juletid.

Igår hamnade jag i Haifa. Och i Tel Aviv. Och i Nasaret, men det var bara under en kort stund, så det släpper vi. Målet med turen var Tsafet, denna så centrala plats i judendomens historia. Jag går omkring i smala gränder, tittar in i en gammal synagoga diskuterar konst och religion med ett par från Seattle, samtidigt som jag äter världens godaste falafel. Vi är långt uppe i norr, på skotthåll för Hizbollah, men det är livfullt och glatt här, om än lite eftertänksamt. Nere vid stans busstation tar jag den första buss som står inne. Det står Nasaret, med tydliga hebreiska bokstäver. Det valet förändrar alla dagens och den närmaste nattens planer. Tack vare det hamnar jag i Haifa. Tack vare det får jag en fantastisk fina i stans gamla tyska kvarter och tar tunnelbanan upp på berget sen för att kolla på utsikten. En kvinna som går på samtidigt som mig har en norsk flagga på sin ryggsäck. Tänk om det är hon norskan jag en gång mötte i Tiberias, som jag drack med, gick längs stranden med, åkte runt på Golan med under min första resa till Israel? Hon kanske blev kvar här gifte sig och började jobba här i stan där alla jobbar och bussarna går på lördagarna. Men det tror jag väl inte ändå. Hon är ju inte ens sig lik i så fall men det är väl inte jag heller. Och nostalgin får inte riktigt tag i mig, för mycket har hänt och jag är bättre på allt nu, jämfört med då. Andra kan fastna i igår, jag vill vara där jag är. Gjort är gjort. Jag kunde vara så ängslig och rädd och det är jag inte alls nu, inte rädd för någon eller någon. Det enda jag tvivlar på är mig själv. Inte så lite heller emellanåt.

Sen promenerar jag ner för berget, bahaitemplets kupol lyser, men annars har det blivit beckmörkt. Och jag missar den sista bussen till Jerusalem. Jag går vilse får lera på skorna, men missar bussen. Det enda buss som ska någon längre stans ska till Tel Aviv. Dit kan en alltid åka. Dit tänkte jag ändå åka på julafton.

Och när vi är framme vid Tel Aviv nedgångna busstation, så schasas alla ut i Tel Aviv-natten. Innan jag åkte till Israel frågade jag mig vad jag ännu inte sett i Tel Aviv. Och rätt svar är då att jag aldrig gjort en magisk ljummen nattvandring. Men nu är det dags för det. Jag går iväg, närmast planlöst, det är fler än en kan tro ute, invid busstationen är det många män som eventuellt inte har någonstans att gå, slitna, passiva som inte bevärdigar mig med en blick. På en bänk sitter två transor och några pojkar på cyklar cirkulerar runt dem, men transorna tar inte deras skit, utan försvarar sig. Jag går längs invanda och nya spår, Rotschildgatan, Dizengofftorget, som blivit fantastiskt vackert efter ombyggnaden från trafikplats till mötesplats.
Sen hamnar jag såklart vid stranden. För första gången alldeles ensam där. Det blir inga bilder, annat än de som mina ögon registrerar och inga kontakter med omvärlden, inga uppdateringar, för batteriet är slut i mobilen. Skönt ibland. Sätter mig på en nattöppet uteservering, den mycket homosexuelle kyparen skiner upp och kommer fram och börjar prata, en ung kvinna som liknar min gamla kollega Irene sitter och skriver på en macbook, djupt försjunken med anteckningar vid sidan av och en halvdrucken kopp te strax intill. Jag sitter kvar länge, tills det är dags att försöka ta sig tillbaks till Jerusalem. Radion på fiket spelar "I want to know what love is" och jag tänker, nej låt mig slippa veta, eller jag vet det kanske alltför väl. Klockan sex tar jag en buss upp till Jerusalem. Jag somnar så fort jag låter min kropp möta sätets tyg.
God Jul på er. Ät inte för mycket.

Jag andas

Jag ser dem direkt på bussen, några tjejer med intressanta frisyrer som liksom jag verkar vara på väg till Ramallah, för det är  dit bussen är på väg. De talar engelska, men ingen av dem har det som modersmål. Och de bär palestinaschalar. Ingen, säger ingen, bryr sig. Resten av bussen är kvinnor i varierande ålder och några få män som antingen är för unga eller gamla för att köra bil. Vi susar genom Jerusalem och snabbt genom checkpointen. Sen tar det stopp i köerna. Infrastrukturen är som i ett afrikanskt land, men många hus är nya och fina. Tittar en på marken, så märks det att återvinning inte är en prioriterad fråga. Det finns däremot gott om suvar. Skulle jag diskutera detta med tjejerna, så skulle de direkt växla spår och börja prata om att israeler är förtryckare. Men vi diskuterar inget. Jag får höra att de är från Tyskland och Nederländerna. De är inte hjälparbetare, som jag gissade, utan klassiska palleturister, vänsterfolk som inte reser till Israel, utan till Palestina.
Inne i Ramallah är det liv och rörelse, som i de flesta arabiska städer. Två gånger försöker män blåsa mig på pengar genom att vilja "hjälpa mig" att hitta Arafats grav och ett flyktingläger. En av dem säger att de inte har något emot turister, så länge de inte är israeler. Jag tackar ödmjukast nej. Mig blåser ingen. Och jag hittar själv till Arafats grav och museum. Det är påkostat. Mina skattepengar i arbete, tänker jag, för den palestinska myndigheten är en stor biståndsmottagare. Fan vet vad det kan ha kostat, det lär vi aldrig få veta, för det är väl inte direkt offentlighetsprincip som gäller här. Lika lite som demokrati. Jag ser affischer och plakat, några av dem från PFLP, mest kända för flygplanskapningar och massaker. Inne i museet blir jag guidad runt av en vacker ung kvinna i hijab. Hon rabblar ett inlärt manus. Det låter lite komiskt. Museet fokuserar på alla olyckor som drabbat den palestinska folket och slutklämmen är att Arafat blev mördad. Och en bild visar utsikten från hans första hem. Klippdomen syns på bilden. Tydligen gick den att se från Kairo. Intressant.
Annars är det inte så mycket politik i stan. Folk ser i huvudsak välmående ut och ägnar sig åt vanliga saker som att pussa sina barn och sälja bröd eller grönsaker. De ser inte ut som några passiva offer som behöver tas om hand av välmenande utlänningar eller döda gerillaledare.
Men det är kanske inte för deras skull som partivänner kommer hit och tårfyllt skriver på Instagram om "älskade Palestina". Det handlar mer om en själv och att vilja stödja den som verkar svag. Det är patetiskt och utan rimlig analys. Allt är bättre i Israel än i Palestina, allt från vägar till respekten för mänskliga rättigheter. Och det är inte omvärldens fel och förtjänst. Bygger du marmorpalats istället för vägar, så gör du. Det går inte att ljuga bort. Hemresan blir spännande. Bussen går inte, så jag får åka stående inne i en minibuss till checkpointen. Jag viftas förbi av en trött israelisk värnpliktig den väntar en buss inne på israelisk mark.
Tillbaka i staden som är världens mittpunkt tar jag en kopp te med mynta i gamla stan. Ett norskt par sitter vid bordet intill, som Anna och Mikael i min ännu inte färdigskrivna berättelse. Jag andas.

Shabat i mitt hjärta

Min indiske bekant från hostelet börjar prata om tjejen i baren. "Hon är så snygg och trevlig, undrar om en har någon chans". Jag tänker att: nej, det har du inte. Hon är på jobbet och i det ingår att le, klä sig snyggt och vara trevlig och verka lite nyfiken på gästerna. Gör dig inga illusioner. Dessutom har du en fru hemma i Delhi. Men jag orkar inte säga något. Inte heller när han frågar om det är lätt att få ligga i Sverige. Svarar bara förstrött att det beror väl på. Vi män. Jag orkar inte alltid med oss. Inte alltid mig själv heller, när jag ser hur jävla fångad jag själv är i skiten.
Det är shabat och vi är på ett av få ställen som är öppna. Jag är kluven till det där med att alla ska följa några tolkning av religioner, men det finns också poänger med en konsekvent vilodag. Du tvingas trappa ner allt. Och det är en märkligt lugn stämning i stan. Utom på vissa barer då, där blir det high life med eller utan gubbiga kommentarer om unga servitriser. Och i arabkvarteren, där stänger de bara om det blir intifada.
Men fredagen börjar som en vanlig dag och jag promenerar och sätter mig så småningom på ett café i German colony, dricker kaffe, äter wienerbröd och läser tidningen. Ibland får semestern bara vara njutning. Och alla dimmorna skingras och solen skiner på alla sätt. Shabat i mitt hjärta.

Spårvagn genom ljuva livet

Du ser världen bäst genom fönstret på en spårvagn, det är sen gammalt. Därför åkte jag hela sträckan på den enda spårvagnslinjen, från Yad Vashem och Herzelberget ända ut till de så kallade bosättningarna norr om stan, från de judar som är hjältar eller offer, till de judar som får FN-resolutioner riktade mot sig. Spårvägen går där som en mask på kartan och naturligtvis blev det kontroverser vid bygget. Israels fiender hatar att det på samma vagn kan sitta chassider, kvinnor i hijab och soldater i gröna uniformer. Bosättningarna i norr påminner om svenska miljonprogramförorter. Ser knappt en människa och det går inte att få kopp kaffe, ingenting. Mellan husen ser jag öken, höga berg och djupa dalar. Det är långt till Malmö.
Jag åker in till stan igen. In till Mea Shearim, till marknaden på Mahane Yehuda, till folkliv och blandning.
Jag älskar det här landet och den här stan. Det är som om jag dras hit av en osynlig kraft. Här är jag lugn och har det skönt. Är märkligt trygg på en plats som annars brukar associeras med oro.

Jerusalem, stad av guld.

Det finns två sorters resor: Tel Aviv-resor och Jerusalem-resor. Det här är en resa av den senare sorten och därför sitter jag på ett tåg på den splitternya järnvägen mellan flygplatsen och den där heliga stan. Mer än helig är den, det är platsen där allt ställs på sin spets. Men jag är här på semester eller på flykt undan julen, kan en säga. Jag ska få perspektiv och andas luften i det land som jag älskar som om det vore hemma. I Jerusalem regnar det, men det är ett ljummet regn, inte som när jag var här och sprang maraton då regnet var kallare än kallt. Jag tar in på ett hostel och folk är unga, men jag gillar det. Alla presenterar sig för varandra och byter erfarenheter och tipsar om saker. Folk från olika hörn av världen som kommit hit veckan före den kristna julen för att hänga här off season. Efter mat går jag ner till gamla stan och västra muren, jag ställer mig där med de andra och låter ord fara genom huvudet helt fritt, tänker hemliga tankar. Vidare genom de muslimska kvarteren, förbi platsen där en juiceförsäljare skulle blåsa mig och Sara 2012, blåsa oss på hundra shekel, som om vi vore idioter. Det känns längesedan, det är längesedan. Jag går och går, trampar samma vägar som trampats i tusen år. Här möts folk, kan en säga, och skiljs åt, här står allt på sin spets, det väcker känslor, tankar och insikter.
En siren ljuder och jag går Jaffagatan upp och tillbaks till stället där jag ska sova.

Hösten, vi vann över dig

Det känns som en sån kväll så jag ska sitta med en kaffekopp och presentchoklad på inglasningen och lyssna på sentimental country. Det är liksom sånt väder. Och jag är klar med den här hösten, den som jag i minnet sov bort.
Här ljuger minnet och det är klokt att förstå att minnet gör just så. Jag har inte hittat mig själv, för det gör en aldrig, eftersom det skulle betyda att jag inte förändras, utvecklas.
Hela hösten har jag vårdat mig, hållt utbrändheten borta. Det har inte varit gratis. Och solidariteten mellan oss som jobbar ihop är själva grunden för att jag suttit kvar på golvet med gitarren i hand eller promenerat med våra egna Malmöitiska gula västar istället för att krossas. Det, sömn och bra böcker. Solidaritet, som idag när jag och hon vännen med de där allra mest granskande ögonen pedagogiskt och klart förklarade läget för ledningen, utan omsvep eller bortförklaringar. Och ledningen nickade och lyssnade.
Och den där vännen fick en hård kram, det skulle hon förstås fått oavsett. Vi har en pakt som pallar både uppgångar, nedgångar och jämngrått väder. Sen gick jag ut i Malmöluften, den allt renare luften i vår så förtalade stad. Jag kom hem packade min ryggsäck, la ner det jag inte kan vara utan och förberedde mig på att gå upp och gå vidare nästa dag. Jag reser klockan 07:00. Hösten, vi vann över dig.

Lider med V och C

Jag lider med V och C. Det kan inte vara roligt att säga nej hela tiden. De sitter där och är framgångsrika, har kunnat involvera allt fler i det politiska arbetet, men så för de inget som helst gjort att vara stolta över. Mitt parti må löpa en aldrig så stor risk att falla ur riksdagen vid ett extra val, men då blir det åtminstone så för att vi ville och gjorde något. Och att det kostade och möjligen för mycket.

Med somligt vänsterfolk är det ofta så att det är lätt att reda ut vad de avskyr och det är då det mesta, medan det är svårare att fatta vad de vill ha. Det är lite som när en är i en tråkig relation men aldrig lämnar för att en inte vill ta risken att det ska bli sämre nästa gång. Man nöjer sig med att gnälla. Man är liksom en medgångssupporter, som jag som gillar ishockey när det går bra för Frölunda. Uppgörelser går bra när det finns guldmedaljer att dela ut, men aldrig när det vankas negativt kval.

C skälls för nyliberalism av sina motståndare. Men jag vet inte det, jag. Landsbygdens småföretagare och bönder vill de ju subventionera hårt. Och högt flög orden i valkampanjen, högt och motsägelsefullt. De är lika diffusa som sitt slagord "framåt". Vad då liksom, tiden går ju oavsett vad någon tycker om det. Och nu gör de sig raskt irrelevanta genom att inte ens försöka få lite av allt de babblade om innan valet. Nej blir inte vackrare för att det sägs leende på småländska.

Ja, jag lider med populisterna och försöker vara ärlig mot mig själv och världen. Ibland går det sådär och ibland bra. Och till sist får vi väl en regering ändå.

Ballader och oförskämdheter #byebyetn

"Det ska bli skönt att slippa dig". Så säger han, mannen som om några veckor tar över min gamla position som vice ordförande i Tekniska nämnden, när vi skiljs åt efter sista sammanträdet. Jag vet att han menar allvar. Han har under hela vår gemensamma tid i nämnden ofta kryddat sina inlägg med oförskämdheter mot mig. Det finns ju de som inte förstår att skilja på sak och person och han är en av dem. Några faller lätt in i drevande och mobbande. Inte bara fdfp-representanter sysslar med det, de är inte ens värst. En sorglig sosse som heter Thomas Grahn skrev för några år sedan, under min halvdag som kändis, att ingen borde kräva min avgång från politiken, för då skulle jag ju jobba mer med barn och det vore ju värre att låta mig påverka ungar att bli som jag. Och moderater och inte minst vänsterpartister har också hetsat. Sällan begåvat, men ändå.
Senare samma kväll möts vi igen på de sunkig krog med utsikt över stan och jag påminner honom om att det kan vara klokt av fdfp att vara lite ödmjuka mot såna som jag, om de vill få igenom sin och sossarnas budget.
Men egentligen ömkar jag honom. Det kan inte vara roligt att ha så ont om argument att en måste gå till personangrepp. Sen hänger jag med vettigt folk istället resten av kvällen och promenerar hemåt med en trevlig moderat.
Min tid i Tekniska tog slut för andra och sista gången och det känns helt okej. Jag trampar min cykel över nylagda cykelöverfarter och ser elbussarna på linje 7 ta sig fram, det är en ballad om en stad som förändras, förfäras, förtätas och hittar sin väg. Och där har jag varit med och tänkt och bestämt. Malmö förblir en liten motståndsbastion mot den blåbruna omvärlden, en stad av ballader och oförskömdheter.

Bor i Malmö, inte i Skåne

Förra året smidde jag planer om att kandidera till regionfullmäktige i Skåne. Jag ville kasta en liten boll från Möllan till den artificiella skånska huvudstaden Kristianstad, byggd av danska regeringen som en utpost mot svensken. Men valberedningen sa till mig att det knappast var aktuellt att jag skulle bli föreslagen. Så jag la ner tanken. Listan kom att toppas av den fantastiska Mätta Ivarsson och det blev alldeles förträffligt. Att jag inte blev föreslagen är helt naturligt. För Malmö är inte Skåne. Det är ett geografiskt misstag att kartan ser ut som den gör. Över Skåne sprider sig ett skimmer i blått och brunt. Med tiden har det bruna börjat lysa allt klarare, som jord lagd i träda när importerade varor lönat sig bättre. Och blåögd står skåningen och kliar sig i huvudet och skyller sina inbillade oförrätter på muslimer och feminister. Och på Malmö. Alltid detta Malmö. Där skjuts det och byggs det, där kan man tydligen se ut lite hur som helst, allt från rosa hår till hijab, för det är ju alltid kvinnors utseende som diskuteras. Och Malmöbon tänker att Skåne är nog fint om man gillar epatraktorer och snö på tvären i februari-mars. Billigare hus också. Malmöbon försvarar sin stad och jag är en av dem som gör det med emfas. Här är det billigt att äta och klippa sig och här strömmar det musik ur förbipasserande bilar och sorl från pubar och torghandeln. Att Möllan inte är hela Malmö vet jag, för Västra hamnen och Ribersborg finns ju. Så tittar vi lite snett på varandra, fast vi egentligen vet att allt här i världen hänger ihop. Men vi måste välja var vi ska bo. Och jag lever tusen gånger hellre med skjutningarna och explosionerna än med att majoriteten av mina grannar röstar på ett nazistparti. Det får jag ändå säga. Malmöbo som jag är.

Ord och handling, likes och stationer

I mitt liv och i det jag gör är det handling som räknas, inte ord och uppvisningar. Det är skitsvårt. Ofta har jag blivit trött på mig. Det är svårt för mig att leva som jag lär ens till dels. För andra är det inga bekymmer, för de säger bara att de gillar hållbarhet och antirasism, prisar sina fina värderingar, hur mycket de än visar motsatsen i handling.
Men för mig går det inte. Samvete och skuld gnager ofta.
Därför har jag också trivts så bra i tekniska nämnden och därför har en del saker funkat så dåligt i mitt jobb.
Idag invigdes stationen i Rosengård. Integration med hammare, spik, betong och räls och inte fina ord om allas lika värde. Sånt som kan bidra till att sätta mat på bordet för folk, men inte nödvändigtvis köper dig en like eller två öl på Nyhavn. Jag var där och det var många andra också. Lite allmänhet också, inte bara vi ditforslade. Det blir bra. Verkstad i försummade kvarter.
Och, nä, självklart är jag inte blyg för att diskutera och argumentera, men samtidigt är jag trött på allt evigt snackande och poserande.
På jobbet ska vi visa upp, redovisa och skryta om allt vi uppnår. Jag pallar inte riktigt. Det är inte min stil. Jag tycker bättre om när vi alla jämlikt är kuggar i systemet som i handling visar på att den ene är lika viktig som den andre. Tid för dokumentation och evigt rapportskrivande inkräktar på det som jag är där för. Ungarna.
Ja, jag kanske är dum eller naiv. Kanske har jag en alltför blåögd syn på sakerna, det är inte otänkbart. Kanske ska jag ge upp och humma med och försöka glida runt och inte alltid synas och konfrontera.

För övrigt regnade det på invigningen av stationen. Det var en sån där trist malmövinterdag som kan sänka ens humör helt.

Living next door to Alice

Jag struntar i tvättiden och går och fikar istället. Är sådär wild and crazy som en kan vara i singellivet. Dunsar ner vid ett litet runt fönsterbord mot parken och äter en pepparkaksmuffin, som är sådär god och dricker julkaffe, vad det nu är.
Vid det närmaste bordet sitter ett par, som jag tror är kollegor. Det är ingen dejt i alla fall. Vid ett långbord sitter sju kvinnor i hijab och pratar och skrattar. Bara inte exet kommer in och ska ha en dejt här på det vanligaste av vanliga fik i stan, tänker jag. Hade vår efterrelation blivit som vi tänkt, så hade det kunnat vara lite skoj sådär. Tokroligt, försmädligt. Men vi har inte setts sen i april och det verkar inte ens som om vi kommer att bumpa i varandra ens by chance. Och med detta försvann all kontakt med en annan människa som jag levde med de flesta dagar under sju år, som jag tvättade till och lagade mat åt och vardagligen träffade. Hon som sörjde skilsmässan mest av alla, kanske den enda som gjorde det och som fick försäkringar om att vi skulle ses ändå, att det för hennes del inte behövde bli så mycket sämre. En ska vara rädd om små hjärtan och aldrig utfärda försäkringar om att löftena kunna ej svikas, nej de står evigt kvar, när det aldrig är så. Allt kan hända.
Vuxnas val och vilja att rensa bordet drabbar barn som varken bad någon att komma eller bad någon att gå. Det borde fungera att vara mer cool inför allt det där. Vuxna ska kunna vara större än att förgå sig i svartsjuka och hämndbegär, ska kunna lämna tvåsamhetsnormens äganderätt, för egendom är i grunden stöld och i synnerhet i mänskliga relationer.
Jag har en dröm om att allt ska förändras på den fronten, att det ska finnas annat än tvåsamhet och ensamhet, att lejon och lamm ska kunna vila vid sidan om varandra. Men mitt vegetariska normbrytande samhälle är långt borta, även om killen med grönt hår där i hörnet ger visst hopp. Vi får hoppas och längta.

Jag har slängt två bloggposter

Den ena handlade om sossarnas självgodhet och den andra var ännu ett infall om Israel/Palestinakonflikten. Men det blev inte bra eller originellt och jag gissar att ni är lika trötta som jag på mina tvärsäkra statements i fråga efter fråga.
Så slängda är de. Världen får leva utan dem. Det mitt hjärta är fyllt av i dessa dagar är hur som helst andra saker, somligt så bråddjupt att orden inte räcker till och annat så ytligt som att jag behöver lägga in en ny växel i löpningen.
Sen är jag ute och reser i huvudet också, flyr från en vardag som nästan sliter ut mig. Det där med att vara jordnära och här och nu har aldrig varit min kopp kaffe.
Jag är fanemig mycket hellre på väg till Jerusalem än på cykeln till jobbet i snålblåst, oavsett hur fel det är.
Ska jag ändå gå in en smula på det som finns i djupet, så är det allt från det mest existentiella till att jag gärna skulle bli kär igen. Ensamheten stör inte, men det stör att det det inte finns någon signifikant annan ens i en pereferi. Jag har försökt, men elden tar sig inte. Tidningspappret brinner, men veden är sur. Jag är inte ens olyckligt kär.
Min kravlista är å andra sidan minst lika lång som Annie Lööfs till övergångsregeringen. Jag är kräsnare än jag har råd med.
Och jobbet. Ska jag bli så jävla trött att jag somnar varje eftermiddag när jag kommer hem? Är det fel på mig eller strukturen? Ska jag förändras eller arbetsplatsen?

Snart lovar jag att börja förändra världen igen. Men än är det 2018, mitt introverta år. Ni vet, introvert, som en kallar sig när en i själva verket inte vågar stå upp för något eller fan inte vet vad en ska säga. Det där fint blyga, mystiska, som lika gärna kan vara ett uttryck för självupptagenhet. Typ som den här bloggposten.