27 februari 2016

København istället för dialogmöte

Jag går inte på dialogmötet, jag åker till Köpenhamn istället, med passet bekvämt i innerfickan. Yngste sonen ska ta en vän till Skandinaviens största och roligaste stad och jag ska vara backup, finnas i närheten om något skulle hända. Tänker kolla secondhand och äta wienerbröd, promenera inne på Chris och se om det är nån skön utställning nånstans. Sen möter jag upp sonen med friend. Det blir bra. När jag var femton var det annorlunda. Jag hade inga bekymmer med att ta mig runt nånstans, ingen kollade, ingen undrade. Minns hur jag blev erbjuden både hasch och sprit, men också hur jag tackade nej. Men så var det ju också en tid då förskolepersonal kunde gå tvåhundra meter till närmaste park utan att behöva fylla i en riskanalys, ingen pendel hade ännu slagit över i den dumhet som stavas överbeskydd.
Köpenhamn istället för att terapiprata om livet som regeringsparti känns som ett bra val. Jag vet inte vad jag skulle tillägga i frågan. Ett prat innan valet av en leende radikal medelklass som om regeringssamarbete och flyktingström inte skulle kosta, utan bara innebar möjligheter ledde till handlingsförlamning när skiten lämnade fläkten och träffade oss i ansiktet. Alla duktiga studentretoriker stod som dumma fån. Vi skulle gjort tvärtom: berättat om hur mycket det skulle kosta på alla plan och sen vägrat id-kontroller. Det får aldrig finnas minsta misstanke om att positioner är något värt i sig. Folk som lever gott på politik måste alltid ha en omgivning som.ruskar om dem.
Men gjort är gjort.
Jag går vidare. Ner till Triangelstationen härnäst.

26 februari 2016

"Spela inte i Tel Aviv, Bruce Springsteen!"

Om man bara fick peka ut en enda plats i Mellanöstern, där öppenhet och tolerans råder, så är den platsen Tel Aviv. Staden där jag en natt såg en man gå endast iförd flipflops, badbyxor och kippa. Staden där regnbågsflaggor hänger ut genom fönster, staden där den som vill kan dansa hela natten eller stå på torget en solig eftermiddag och förtala den sittande regeringen inför en tusenhövdad skara lyssnare, samtidigt som tre moskéer kallar till bön. Jämför det med Gaza 20 mil söderut där kvinnor inte ens kan cykla utan att bli trakasserade, där bögar avrättas och där judehat är nationalreligion vid sidan av deras galna tolkning av islam.
Men det är i Tel Aviv som förvirrade palestinaaktivister tycker att Bruce Springsteen ska låta bli att spela. Tel Aviv är en nagel i ögat på alla renläriga, det hotar alla former av totalalitära tankar. En man från Borås låter oss i Sydsvenskan förstå att det enda landet i Mellanöstern med yttrandefrihet och val är det värsta av alla. Och vi vet varför han tycker så. Antisemitismens klara stjärna lyser igenom också när den maskeras som omsorg om människor som bor på det som under jordansk ockupation döptes till Västbanken. Den värjer sig mot judar som väljer att försvara sig med stängsel och vapen framför att låta sig ledas in i ghetton eller gaskammare eller för den delen självmordsbombare eller missiler. Jag hoppas av hela mitt hjärta att inte bossen faller för idiotier. Jag hoppas att Max Weinberg får banka introt till Born in the USA i det enda land där han garanterat aldrig kommer att bli kallad judesvin.

22 februari 2016

Karriär på skitsnack om exet?

Här i bloggen har jag både sörjt dumpningar, hackat på ex som behandlat mig illa och beklagat sånt som aldrig blev. Jag är inte finare än andra. Något har jag slängt, men somligt i bloggen får mig fortfarande att rodna av skam. Det får ändå stå kvar, som ett monument över min impulsiva och känslosamma läggning. Jag har både överdrivit och varit orättvis i min offerrroll. Det är mänskligt. Men i grunden får man ta sig samman och gå vidare i livet. Alla vill inte ha en, kanske inte ens de som en gång lovat evig trohet. Inte för att vara sån, men det är ett ilandsproblem. Därför har jag svårt för den där kändiskvinnan som skrev den där boken om hur hennes kändisman lämnade henne för en annan kändiskvinna.  Det är obegripligt hur man kan vilja göra karriär på sliskigt skvaller. Ta dig för fan samman, du har tre eller så ungar med mannen. De ska slippa se sina föräldrar kriga i Skavlan. De författare som är bra på att utgå från sina erfarenheter gör sig inte till martyrer, utan granskar sig själva minst lika hårt som andra. Ofta skoningslöst. Därför kan jag fördra en Lena Andersson och en Knausgård, särskilt som deras språk är så fantastiskt. Men jag har lovat att läsa den där boken i alla fall. Inte heller jag ska döma någon ohörd.

21 februari 2016

Tågresa till Helsingborg

Jag har alltid tyckt att Helsingborg är en konstig stad, snobbig men samtidigt trashig på nåt sätt. Men jag är väl färgad av malmöitisk självgodhet, kan man gissa. Och jag vet inget om stan annat det som alla vet om färjorna och Henke Larsson och sånt. En gång var jag där med mina då små barn och besökte Sofiero och en annan gång var jag där och hämtade valsedlar på nåt tryckeri
Men till Helsingborg åkte jag och sonen igår, det var fotboll, det var GAIS, det var omöjligt att stoppa trots att vädret gjorde motstånd. Och vi åkte ett långsamt pågatåg genom skånsk landsbygd. EPA-traktorland, negerbollsland, fyra hus runt en sunkig pizzeria, de nergrävda gifttunnornas land, världen på andra sidan yttre ringvägen, de platser som aldrig kan bli mina. Ändå börjar jag mer och mer tro att det är just där nyckeln till framtiden sitter. För det är där alla goda idéer som föds i staden bryts ner. Vi har redan SD och snart kan vi ha vår egen Trump, en miljardär som får arbetslösa kolgruvearbetare att ropa högt av glädje, trots att han rimligen inte kan ha samma agendor. Våra flyover states bär namn som Teckomatorp och Billeberga. Världen måste nå dit. Så tänker jag på min tågresa och ser ut över den bruna marken med vita fläckar av snö som ännu inte smält. Sen är vi framme i Helsingborg. Och Gais förlorar, men vi är glada ändå, för det är vi för det mesta.

18 februari 2016

Ted skulle blivit 60 och jag är vid liv trots allt

Den allra första skivan jag köpte för egna pengar, den allra första LP:n som jag själv bar hem i en vit domuskasse med evighetsmärket på var Ted Gärdestads "Undringar". Vi snackar sjuttiotal och barndom, om att kunna identifiera sig med någon som också hade det lite sådär med känslor och med en omvärld som inte förstod ens komplicerade tankar. Jag låg där på golvet eller på sängen med lurar i öronen och drömde om resor och tjejer jag skulle få uppleva lite längre fram i livet. Ted visade vägen genom mitt barndomsland som ingen annan. Sen gled han ur mitt liv och andra tog över. Och visst fick jag uppleva både kärlek och resor och det är inte slut än på länge. Nu läser jag att Ted skulle fyllt 60 just idag. Han skulle ha grått eller inget hår och inte den där blonda luggen. Kanske skulle han vara bortglömd eller fortsätta sjunga om Sol, vind och vatten. Ingen vet. Kanske var det hans musik som strömmade i mina lurar den där dagen för precis ett år sedan, för bara ett år sedan när jag cyklade den korta biten härifrån och in på hjärtkliniken för att röntga mitt hjärta, som en säkerhetsåtgärd bara, det var ju inget fel på mig, bara en depression så där, om vi ska tro vårdcentralen. Jag minns just inte vad jag lyssnade på, om jag ska vara ärlig. Troligen inte Ted, får jag medge. Det blir inte ofta nuförtiden.
Men jag minns att jag hade trettio i puls och att det är för lite för en som jag och jag fick av en orolig läkare höra att mitt hjärtas ojämna slag tydde på att det levde sitt eget liv, så länge det nu skulle vara. Inget som gick att lämna åt slumpen, så nästa hållplats var en avdelning och ett rum med utsikt över parkeringen och det februarikarga sjukhuslandskapet. Rena nymanglade lakan och en kopp prima sjukhuskaffe och semla. Jag låg där, en patient med dödsångest och svagt hjärta och jag bad till gud om att få fortsätta leva. Det är så olika det där. Någon orkar inte höra alla röster som kräver och drar i en och andra som jag får privilegiet att ha livslust också när.det är som mörkast. Jag reste mig ur sängen, behändigt med droppflaskor och sladdar och tittade ut genom fönstret från mitt Massada, ut över frusna sjukhusanställda som hukade i snålblåsten och min ensamma cykel som vilade ledsen inkörd i ett ställ. Inga fiender skulle vinna över mig och jag skulle fortsätta leva. Det skulle bli så. Sara kom med böcker, godis och min iPad och den andra kvällen kom barnen och ännu mer godis och livet var ännu mer värt att leva. På fredagen fick jag en pacemaker och någon timme senare skrevs jag ut. Nu har det gått ett år och jag lyssnar på Ted och är glad att leva, glad och tacksam.

17 februari 2016

Aldrig för sent för en lycklig barndom

Ni kanske minns att jag fick kopiöst med skit för att jag undrade hur man kunde skaffa fem barn eller så om man inte ens är nära att kunna försörja dem. Jag har grunnat över det där.  Nä, jag missunnar ingen att skaffa barn, får jag återigen försäkra. Jag bara undrade hur man resonerar. Och som all undran kommer den ur min egen erfarenhet och huvud. Själv har jag många gånger funderat på hur lämplig förälder jag egentligen är. Det är fan mycket att hålla koll på när man har barn. Tvätt, läxor, middag som ska stå på bordet, träningar och teateruppvisningar. Kläder i rätt antal och storlek. Inte alltid så enkelt, i varje fall inte för mig. Och skaffar man många barn som jag då gjorde, så är bostadsfrågan inte oväsentlig ens för en som i stort sett alltid haft råd att försörja sina barn.
När det gällde förskolan så var jag en sån förälder som hämtade och lämnade utan så många ord. Jag var inte den som anmälde förskolan till skolinspektionen för att de visade film en gång i veckan eller tyckte att mina små var kränkta i första taget för att de fått en tillsägelse av sina pedagoger eller ett fällben av en annan unge. Och när de blivit större har jag försökt vara fin och icke-curlande, men hur det än är så har jag nog varit lite för slapp med regler och tider. Jag får göra en mer culpa där. Nu när min yngste är femton så börjar det närma sig slutet på uppfostran. Hoppas det räckte. Annars är det aldrig för sent att få en lycklig barndom, som poeten säger.

14 februari 2016

Detta med att vara fritidspolitiker

(Triggerwarning - gnäll)
Fritidspolitiker, som det kallas, är ett utdöende släkte. Allt mer av det som kallas politik sköts av tjänstemän på uppdrag av ganska få heltidspolitiker. Såna som jag har alltså efterhand avlövats på makt och detta utan att det egentligen diskuterats särskilt mycket. Man kommer till gruppmöten med typ halva informationen som man behöver för att fatta ett klokt beslut och finner att det mesta i praktiken redan är avgjort på informella möten som ägt rum när man själv snyting barn eller putsat maskinen eller vad man nu gör på dagarna för att få bröd på bordet. Tanken att lärare, svetsare, pensionärer och andra everyday people ska utgöra folkets valda representanter är fin, men inte helt lätt att leva upp till. Förutom att vi avlövats på makt så är det svårt att förena politiken med yrkesarbete. Det heter att man är borta så mycket och man utmanar både det ena och andra. Det är inte på minsta sätt meriterande och man halkar efter i löneutveckling, trots att man inte är borta mer än en deltidsarbetande småbarnsmamma, snarare mindre eftersom vabtiden är över för de flesta av oss. Det är slitsamt och jag vet ärligt talat inte hur länge jag mäktar med det. Att bli heltidspolitiker är ingen option, därtill är jag för mycket renegat och oborstad, skulle jag gissa, så det enda alternativet skulle vara att avsäga mig uppdragen. Men jag vill förändra världen och jag är folkvald. Där har ni dilemmat. Jag tror också att politiken behöver såna som jag, såna som inte alltid varit A-studenter, såna som lyckats max halvbra och som har örat ut mot världen. Det är min absoluta övertygelse att besluten blir bättre om såna som jag är med. Men orkar vi? Jag vet inte.

12 februari 2016

#backacristiano

Cristiano Ronaldo gör reklam för ett israeliskt bredbandsbolag och drabbas lika snabbt som ett klick på wi-fin av somliga fans vrede. Att spela i Francos gamla fotbollsklubb är inget problem, men att eventuellt gynna den enda judiska staten är en förbrytelse. Man orkar fan inte, orkar inte dra alla argument fram och åter. Alla vet, alla förstår ändå. Den judiska staten ska straffas för att den är just judisk. Och alla som inte frivilligt deltar i det ska piskas eller mobbas in i fållan.
#backacristiano

11 februari 2016

Skämskudde på #alfonsgate

Det tog fram minuter, sen blev alfonsanmälan och filmförbud partipolitik. En folkpartist ställer mot bättre vetande en enkel fråga till kommunalrådet och förskolenämndens ordförande (S) svamlar i tidningen om att det kanske kan vara annat än den pinsamma anmälningen till skolinspektionen, som föranleder filmförbudet på några förskolor i södra Malmö. Tror att samtliga inblandade kunde gjort annorlunda och bättre. "Naturligtvis kan inte Alfons Åberg vara skadligt för barn, det är nonsens och skolinspektionen förefaller vara undersysselsatta om de har tid att bry sig om en uppenbar okynnesanmälan." Så kunde både den ansvarige politikern och förskolechefen svarat. Sen kunde man gått vidare med att "Vi tänker självklart inte detsljstyra dagen för våra duktiga förskollärare. Vi litar på dem vi anställer".
Nu blev några malmötjänstemäns ängslighet inför gnälliga föräldrar istället en riksnyhet och den redan nersolkade skämskudden får ännu en törn.

08 februari 2016

Men om: hur vill du ha det? #drogliberalism

Det kommer förslag på förslag som alla har det gemensamt att de innebär att möjligheten att använda droger ska öka. Det är en fin koalition av principfasta liberaler, uppgivna socialarbetare och helt vanliga missbrukare och medberoende. Och de har medvind. Drogliberalerna är de coola och moderna och vi som envisas med att tycka att det är en dålig idé att underlätta för människor att gå under med droger hjälp är rena rama DDR eller tråkkärringar som lever i en drömvärld eller i det förgångna. För narkotikapolitiken har MISSLYCKATS, som det heter. Men fråga dig vad du dig önskar dig den dagen din unge kommer hem hög som en gasballong. Vill du ha ett samhälle som med morötter och sparkar där bak hjälper din unge att bli av med skiten eller ett samhälle som ger ungen en nyckel till en knarkarkvart. Jo, jag vet att det aldrig kommer att hända dig. Men, om. Hur vill du ha det?

03 februari 2016

Vänligen, Anders Törnblad

En bekant människa som också bloggar då och då säger att man tänker så bra när man kör motorcykel. Well, själv tänker jag när jag springer. Mina steg och flås kompas av musik eller podd rakt in i örat, men tänker det gör jag. Det är omväxlande upp och ner, för alla tankar är tyvärr inte så konstruktiva. Flera viktiga beslut i livet har vuxit fram under löpning i parker eller längs stränder. Igår tänkte jag på det faktum att de flesta eller i varje fall väldigt många män inte sägs ha några nära vänner och att vänner bara finns kvar om man underhåller det. Det finns till och med en TV-serie om någon som söker en vän. En man, såklart. Själv har jag aldrig haft så värst många nära vänner, max en tiotal sammanlagt, det beror förstås på hur man räknar. Jag kan fascineras och avundas folk som kan bjuda in de 70 närmaste vännerna till fest eller bröllop. Mitt liv har aldrig varit sådant och det blir aldrig så heller. Som vuxen har jag i stort sett umgåtts med de kvinnor jag levt med eller dejtat och sporadiskt med folk i politiken och arbetskamrater. I ungdomen var det några perioder med gäng som jag ingick i, men det är undantag, mitt liv är inte ett i grupp, jag lagsportar inte och är ingen Filip som lever med min Fredrik. Jag funderar på vad det beror på. Jag har ju inga direkta problem att prata med någon och är inte så värst blyg heller. Det kan vara jag som är tråkig och lat eller så är jag kräsen eller så är det nån diagnos som spökar. Ibland har jag jagat bort folk som närmat sig mig. Förr kunde jag skämmas lite och fundera på hur jag skulle göra för att uppfylla normen, men nu nöjer jag mig med min personlighet. Jag testade saker som parmiddagar och innebandy, men ingetdera passar mig. Jag skyr ytlighet och vid 52 dansar jag inte heller hela natten, om jag någonsin gjort det. Jag är såklart öppen för samtal med intressanta människor, men i stort sett går jag genom livet utan nära vänner.
Vänligen, Anders Törnblad