30 maj 2018

Bara det lilla, det räcker

I morgon ska jag gå till psykologen.
Det är dags att reda ut några saker. Skulden. Mest det. Saker jag inte tänker fördjupa mig i här, saker som rent intellektuellt är banaliteter och lika lätta avfärda som påståenden om att jorden är platt eller att kärnkraft är säkert eller så, tror jag i djupet av mitt inre är mitt fel. Men det är det inte.
Jag har skrivit här i bloggen saker som att jag nog inte kan leva med någon, att jag har förstört alla mina hittillsvarande förhållanden, men sanningen är att jag inte är så märkvärdig på den fronten, utan troligen som de flesta andra. Däremot är det en utmaning att försöka leva normkreativt i den här världen, men jag har tyvärr inget val, för jag ställer inte upp på unkna sätt att göra saker. När jag ser hur människor jag en gång respekterat högt gör sig till någon annan och förnekar saker de en gång höll kära för en partners skull, för konventionen och vad vet jag så fylls jag av sorg. Gud, låt mig slippa bli sån. Men låt mig ännu mer bli fri från skulden, låt mig ha det så bra som jag kan, låt mig älska mig själv som jag är. Bara det lilla. Det räcker.

27 maj 2018

Två systrar

Det är min mamma som kommer med förslaget. Vi väntar på att hennes tåg ska gå, dödar tid med småprat och sitter inne på det själlösa Espresso house på centralen. Våra kaffemuggar är överdrivet stora och fyllda till bredden. Min mamma föreslår att jag eller någon vem som helst skulle skriva en bok om min mormor och hennes äldre syster, två av de kvinnor som burit upp det här samhället från kris i folkningsfrågan och fram till rekordåren och fått ganska lite i utbyte för det,  men som aldrig skulle klaga det allra minsta. Bägge dog i kartongliknande rum i Angered, lång från Ottterhällans sluttningar där de öppnade sina ögon för första gången när det förra seklet var nytt och hoppfullt.
Min mormor har nämnts förr här i bloggen, ensamstående ogift mor under en tid då ingen var det, då svartvita inramade bröllopsfoton prydde varje normalt hem och det inte var mer med det. Vi kan prata om utanförskap här, om barnavårdsnämnden som kom och tittade till den normbrytande modern och hennes mörkögda dotter, inspekterade så att inga glipor fanns och inte minsta hårband satt fel. Det satt aldrig fel. Det fanns aldrig några glipor. Hotet om omhändertagande var en fallbila som svävade över mormors och morsans huvud från dag ett och fram till myndighetsdagen och allt såg prydligt ut.
Och hennes syster Johanna då, som verkligen fick en man vid sin sida, fick en slavdrivare, latmask och förtryckare, fick spö och tvingades till olagliga aborter och ett liv i misär på alla tänkbara sätt, innan hon sparkade sig fri på femtiotalet någon gång och återvände till Göteborg och fick det någorlunda bra, så vitt jag förstår. Två systrar, mörka och i själen så vackra som någon blir, utan ett tack från någon, med barnbarn respektive syskonbarnbarn som bjöds på saft och promenader runt delsjöarna och Lisebergsbesök och generositet. Två systrar, två leenden, två barndomsminnen och en historia om Sverige att sticka under näsan på dem som drömmer gott om en tid då ingen ifrågasatte normen och de svenska värderingarna.

25 maj 2018

Nog nu. #förskoleupproret

Min väns fyraåring sa att han gett upp detta med att bajsa i förskolan. Han kunde konstatera att ingen kom när han ropade att han var färdig. Personalen har ju så många att ta hand om, så varför skulle just han prioriteras, insåg han.
Nu går han och håller sig istället och hoppas att det inte dröjer för länge innan han blir hämtad.
Det får vara nog nu, är vi många som säger. Jo, jag vet att jämfört med livet i Aleppo är svensk förskola ett under av välfärd. Kanske ska vi inte gnälla så mycket. Men ändå, hur prioriterar vi egentligen i vårt vackra Sverige? Varför får vi avdrag på skatten för att bygga om i köket eller anställa en städare till våra hem, när en fyraåring inte får hjälp på toaletten i förskolan?

Jag träffar en gammal jobbarkompis när jag är ute och springer. Hennes ögon är stora och varma och jag frågar hur det står till. Hon tittar lite vid sidan av när hon säger att hon är långtidssjukskriven. Hon också, tänker jag, ännu en ung förskollärare som sett sina ytterst rimliga ambitioner krocka med en verklighet av stora grupper och en läroplan som sväller för varje revidering och papper som ska fyllas i och outbildade som ska handledas under arbetets gång och oroliga föräldrar som ska lugnas.
En vacker dag spricker fernissan och då är det inte revolutionen som kommer, utan sjukintygen.

"Och ändå är det ett sånt fantastiskt jobb vi har", säger min lockiga kollega och vän. Jag hoppas att hon ska orka, tjugo år yngre som hon är. Sen lägger hon ut en fin instagrambild och visar sin kompetens och engagemang ännu en gång. Vi trollar med knäna.

Jag tänker att vårt brinnande engagemang och underbara relationella yrke är själva snaran vi knutit åt oss. Hade vi jobbat på en kartongfabrik, så hade vi slutat för länge sedan. Men vi ser ljuset i barns ögon, vi ser den lilla tjejen som för första gången cyklar på en tvåhjuling och hon den blyga som lyser upp när hon får hålla samling om sitt favoritämne.

Men min väns son inser att det är meningslöst att ropa på fröken när han är på toa. Hon hör inte, för hon släcker en brand i en annan del av avdelningen. Och min gamla jobbarkompis får piller och en samtalskontakt, istället för att knyta näven mot skyn.
Nog nu.
#förskoleupproret

12 maj 2018

Låt inte rasister sätta agendan

För första gången på evig tid, så står jag halvt vid sidan om och ser valrörelsen ta form. Jag är lojal mot mitt parti, jag har uppdrag för och en skuld till dem som satsat på mig, vill jag framhålla. Men jag är fri att tycka. Vi gröna har ett kvinnligt språkrör som är en fantastisk doer. Hon kan sitt område och det händer saker, men i offentligheten låter hon och ser ut som om hon tycker det är tråkigt med politik. Förtroendesiffrorna är där efter, tyvärr. Politiken är som en show, en cirkus i snabba medier och det är i den dansen de som kandiderar måste hålla takten. Eftertänksamhet hör hemma inne på kanslier och i sköna laminofåtöljer, men på ytan ska representanterna vara som stand up comedians och leverera oneliners. Och klä sig snyggt och le på bild.
Det stora problemet just nu svensk politik är ändå inte detta med looks och oneliners, utan att hela skalan låter det rasistiska partiet sätta agendan. Till och med V ropar på fler poliser och S och M tävlar i att gå rasisterna till mötes med olika ytliga krav på att jaga fattiga människor på flykt, istället för att ta klimathotet på allvar och skapa en skola där alla barn lär sig saker, framför allt att det finns ett hopp om en bättre värld och att bygga bort ojämlikhet genom blandade grönare städer med färre bilar och barriärer och fler cykelbanor och mötesplatser och bostäder av olika slag i alla områden.
Opinionssiffrorna visar också att när vanligtvis anständiga politiker ger den vidrige mobbaren från Sölvesborg ett halvt rätt i sin analys, så lockar han ännu fler väljare och då inte bara gnälliga losers från döende bruksorter, utan vanliga snälla radhusmänniskor i storstädernas villamattor.
Min önskan är att de anständiga partiernas representanter andades djupt och sen satte en annan agenda, den om visioner för framtiden. Gör rassesvinen irrelevanta genom att inte tala deras språk. Kom överens om att inte slippa in dem i några andra rum än dem vi enligt lag måste. Det verkar dock just i år som en illusion.

04 maj 2018

Jag är undantaget

Jag bjuds in i hennes kök. Vi pratar förstrött om böcker vi läst, om livet och om ungarna, ja ni vet. Kaffet ryker i våra koppar och jag tänker att hennes kök, ja hela hennes hem ser ut som mitt. Samma tidiga sextiotal, samma blandning av second hand och modernt, samma slags Marshallhögtalare och stadsliv med kultur och bättre fastfood. Just därför har jag funderat en del på varför hon valt det hon valt när hon gått vidare. Det har förvånat mig, minst sagt, även om det inte är min sak. Så slår det mig att jag är undantaget i hennes liv, den pikanta sensationen som gjorde entré då för så många år sedan. Mannen utan körkort, utan alkohol och numera till och med utan kött. En love/hatemänniska, en snackis på stan, en som förbättrar världen hellre än sin ekonomi och lägger pengarna på tågluffning snarare än hemmabiosystem.
Den som aldrig blev mogen på det viset, som vågar stå för sin sak också när det kostar, för det gör det. Anpassningen är så enkel och motståndet är så svårt.
Jag är undantaget mellan reglerna, som en tillfällig utflykt, en paus ett tag, innan det blir som vanligt igen. Det är inget märkligt. Patriarkat och materialism suger in oss i strukturerna mer än vi någonsin tror. Vi tror vi fattar så logiska och rationella beslut, men så mycket är redan förutbestämt. Det är så svårt att stå emot.
Ja, det var ett gemensamt beslut, det var ingen som gick mer än någon annan. Det finns inga hårda känslor på något vis. Vi ler åt varandra. Sen cyklar jag hemåt i den kalla vinden. På Södra Parkgatan har dealarna försvunnit och foodtrucksen börjat ställa upp för säsongen. En pappa med långt skägg cyklar om mig, fast han har två barn i sin chrisbike. En romsk kvinna med två kassar håller på att bli påkörd av en Audi på Ystadsgatan. Jag funderar på om jag ska köpa mg en bakelse inne på konditoriet, men cyklar direkt hem istället.