31 december 2010

2011 - en jordodyssé

Få saker är så tråkiga som fantasy (utom bröderna Lejonhjärta)och scifi (utom 2001 och alien). Man vill liksom gå en stund på jorden, som det heter. Med tiden har jag också börjat tröttna på ständiga utvärderingar av det som varit och långa utläggningar om året som var. Det blev som det blev, det hände en del. Minstebror kommer hem vid två, full av fjärilar i magen inför flytten och allt det nya. Han har inte tid att längta tillbaka eller ut i spejs eller så.

Vi ska till Möllan, det är lika bra att erkänna det. På centrumsidan av Bergsgatan, men ändå Möllan. Sara kommer med sina barn till stan där dom skjuter varandra och där man inte förstår vad dom säger och så bygger vi vidare på vårt. Vi vill ha det lugnt och vanligt och inte ständigt leva i ett statement.

Jag har mycket att ta i på jobbet och i partiet. Frågetecken ska rätas ut, ordningar ska återställas och det ska hända saker. 2011 blir en resa här på jorden.
Och inga löften mer än ett enda.

30 december 2010

Vintern gör kaoz.

Det är min näst sista dag som trafikpolitiker (för den här gången) och staden som berömmer sig med att vara cykelstaden nummer ett i Sverige är närmast ofarbar för oss som lever som vi lär och i enlighet med statuterna för det rödgröna samarbetet i stan. Det är också svårt att vara en god källsorterande medborgare i denna tid, eftersom VA-syds lastbilar inte kommer fram till soptunnorna. Att det finns en årstid som heter vinter och att det då och då betyder att både snö och termometerns kvicksilver faller, borde inte vara någon stor nyhet.
Även Malmö ligger i ett av de åtta arktiska länderna på jorden.

Så när jag då köper en sprillans ny och snygg svart crescent till min snart urbangröna fru, så får jag leda cykeln från HOJEN på Södra skolgatan till sweet home Värnhem. Inte ens det är lätt, det är snorhalt och snövallar tornar upp sig lite här och där. Gatukontoret skyller på brist på maskiner, men jag påstår att dom inte utför det uppdrag vi politiker gett dom och vore jag kvar i tekniska, så skulle jag på nytt väcka frågan, som det heter.

Vintern har gjort kaoz med Malmö och det är pinsamt och skämmigt att vara politiker och ansvarig för snöröjnngen. Om två dagar när jag istället blir ansvarig för luftkvalitet och miljöstrategiska frågor kan jag andas ut och skylla på andra.
Så där som man gör.

28 december 2010

Populära politiker förändrar inte världen.

Jag reser med tåg genom det pursvenska kärnlandet. John Bauer skulle kunnat målat av skiten och alla skulle dyrkat det. Själv tycker jag att människor är roligare än träd och därför bor jag mitt i en stad. Söder om Krylbo får vi vänta på ett mötande tåg. Trots att det går fem gånger så många tåg nu jämfört med 1970, så bygger alliansregeringen motorvägar och minskar underhållet på järnvägen.
Och Reinfeldt är populärare än någonsin. Som en svensk lillefar står han där och alla som vuxit upp med Alfons Åbergs pappa och drängen Alfred känner igen sig. Jojo, så där ser den oförargliga tryggheten ut. Och när det nu visar sig att sossarna i smyg gillar piskor och slag mot fattiga, så kan landsfadern bara luta sig tillbaks och le.
Och tågen lär fortsätta att komma försent, för är man populär, så är man och då tar man inte i det obehagliga. Själv gillar jag mer det lite oförutsägbara och kontroversiella. En Palme är tusen gånger roligare än en Reinfeldt, för den som vågar ta i lite kanske tvingas backa, men det händer i alla fall saker. Så jag ska nog vara glad att jag är ifrågasatt och att man förhåller sig till mig. Dom som gömmer sig eller föser andra framför sig ger jag inte mycket för.

27 december 2010

Dejting, lika kallt som december.

Det är ju det. Jag läser i DN om en man som heter Gustav som på fullt allvar hävdar att man inte kan kommunicera så bra om sex efter ett par veckors dejtande. Det är ju självklart, liksom. Känslor är så varmt och svårt. I dejtingvärldens kalla enkla värld håller man sig hellre till avprickningsbara listor av kriterier som en partner ska uppfylla. Dejting är för dom som tänker praktiskt och därför var det aldrig något för mig. När jag yrvaken, inslängd i en singelvärld jag aldrig begrep mig på, skulle presentera mig för världen blev det kaos som aldrig förr. Det slutade med att jag skrev en presentation som beskrev någon som avskydde nätdejting och under våren 2008 släckte jag för sista gången skylten och kort därefter träffade jag Sara.
Det var inte bättre förr, inte alls. Men dejtingkulturen är importerad från ett USA som i hög utsträckning håller hårt i könsroller och bilden av det livslånga äktenskapet och mamma som står med middagen färdig klockan fem, om man nu inte har råd med au-pair. Det passar dåligt ihop med romantisk kärlek. Jag träffade Sara på våren i ett sammanhang som innehöll dofter, ljud och värme. Det var genuin nyfikenhet och gott om kommunikation, som det heter. Kanske inget för Gustav, 29 och hans kompisar. Att tro att man ska kunna resonera sig fram till kärlek och relationer är lika kallt som december, en månad då jag helst inte öppnar dörren om jag kan slippa.

Flyttpackning som psykoanalys.

Den här vintern går till historien som kall och händelserik. Jag slänger och packar; rensar ut en bostad sedan över fem år och källsorterar ett sätt att leva som jag aldrig var lycklig i. Nu ligger jag i Saras - vår - stora säng och vinden viner och kaffet låter på sin väg genom bryggaren. Alla dessa foton och papper, barnteckningar och möbler inköpta för en dröm om ett liv. Något sparas och vårdas, men mycket får gå vidare i kretsloppet. Det ät som psykoanalys och jag hittar alla ställen där jag fegade och alla platser där jag satsade fel och förlorade och det jag lär mig är att det nästan alltid är bättre att göra fel än ingenting alls. Jag låter ångesten pina mig om det behövs, för förnekande är alltid ännu värre. Det är dags för det verkliga livet. Slängt är slängt och får tyna bort.

22 december 2010

Vem ska jag rösta på, då?

Nu blev det lite kris här. Både bästa Anders Wallner och bästa Helene kandiderar till posten som partisekreterare. Så vem i hela världen ska man rösta på? Bägge har idéer och erfarenhet som jag inte vill vara utan i partiet. Bägge har bott i Malmö (oh, yes)och bägge har fötter både på jorden och i luften sådär som jag vill att man ska. Bägge har jobbat i superproffsiga och bra lobbyrörelser och bägge får saker gjorda. När det gäller språkrörsvalet har jag bestämt mig; det blir Mikaela på kvinnosidan och på den manliga sidan är det väl bara Gustav som finns att tillgå. Men vilka som än väljs, så blir det bra. Och allra coolast är att så många vågar utmana jante och faktiskt sticka fram hakan helt öppet. Så ser det inte ut överallt och det är inte alltid det belönas heller. Men det är såklart lättare för ett parti i medvind att gå före. Det ligger liksom i sakens natur.

I den del av de gröna där jag är tillförordnad ordförande är det kanske inte alltid lika blanka vapen och öppna kort, men det faller nog i slutändan mest tillbaka på dom som inte är ärliga med sina avsikter.

Och jag packar och packar här hemma, men än är inte lägenheten såld. Folk köper annat till jul än nya bostäder verkar det som. I alla fall här i Malmö.

20 december 2010

Språkkunskaper är alltid bra

Att det språk du tänker och drömmer på också är det språk som bäst lär dig matte på, är så självklart att frågan knappt ens debatteras bland pedagoger. För oss är det inte mer kontroversiellt än att ventilationen ska vara god och pennorna vässade. Ändå ifrågasätts det, eftersom man ju ska ta seden dit man kommer, som det heter.
Det är inte bara enkelt, utan dubbelt hål i huvudet.
För om man är kass i matte, därför att man måste räkna på ett språk man inte begriper och om man därför inte får utbildning och jobb, då blir det varken integration eller assimilation. Och om man är bra på sitt modersmål, så blir man bättre på svenska och då kan man lättare försvenskas, om så önskas. Språkkunskaper är alltså bra oavsett vad man vill uppnå. Och det är kanske ingen tillfällighet att de som hårdast hatar modersmålsträning inte själva är de vassaste pennorna. Om man säger så.

19 december 2010

Tänker inte #prata om det.

Pratandet är nog en smula överskattat, men för all del, jag ska inte hindra någon. Och allt man lägger ut på nätet stannar där i evigheters evighet, det vara värt att minnas. Men visst kunde även jag dra mina storys; jag är varken särskilt originell eller vanlig. Eller, rättare sagt, jag vet inte. Det är inget som plågar mig om nätterna i alla fall. Ursäkta min raljerande ton, men jag fattar inte riktigt poängen i att jag vet att den eller den kändisen råkat ut för det eller det. Och jag ser inte heller meningen i att ännu en gång riva upp nödtorftigt läkta sår. Och varken min fru eller mina barn ska behöva läsa om ungdomlig tafflighet på fyllan eller misstag som jag måste anstränga mig för att komma ihåg. Dom vet att jag varit full för ofta och valt fel partners i parti och minut. Det får stanna vid det. Men ett påstående vill jag komma med. Det finns inte någon nykter vuxen man eller kvinna i normalspektrat som inte inte vet var gränsen för övergrepp går. Det händer knappast att man på nykter kaliber vare sig tvingar eller tvingas. Manipulation och förförelse är kanske något annat, men det är inte olagligt och om det är omoraliskt får väl var och en ta ställning till. Personligen skulle jag nog vilja avdramatisera just det. Det är inte så farligt att göra några misstag i livet. Drick ditt morgonkaffe och gå vidare. Och spela ett annat spel än mannen som initiativtagare och kvinnan som den som bjuder till eller inte vill. Ändra på det.

Nä, ska ni tala om något, så tala om nykterhet som botemedel mot det mesta av övergrepp och våld. Fostra era söner att inte dricka.

16 december 2010

Centrumhets

"Nä, man kan inte bo i centrum", säger den lilla tjejen. Om man är fyra år och bor i Rosengård, så är centrum såklart liktydigt med det sunkiga köpcentrat ovanpå motorvägen som skär sönder Sveriges fattigaste stadsdel i en norr- och en söderdel. Och idag yr snön och folk hukar vid ingången och får knappt glöd i sina cigaretter. På bibblan jobbar Malin som vid det här laget är redigt trött på oss och våra låneböcker som vi aldrig hittar. Vi lånar Alfons på arabiska och passerar alla som läser tidningar på bosniska och turkiska innan vi vågar oss ut i det vidriga vita igen.

Åh, jag vill att ungarna på jobbet ska vara stolta över det dom är och har, samtidigt som jag vill visa dom att havet finns här i Malmö och att det finns gator, torg och parker att trampa och uppleva. Att Anders mest är utomhus och far kors och tvärs med ungarna blev snabbt en story på Örtagårdsområdet och så är det. Pysseltanterna har inte så mycket till övers för allt åkandet och promenerandet. Man håller sig i området och upptäcker inte mer än lokala lekplatser. Utgår från närmiljön, som det heter med en fin bortförklaring.

Och visst kan man bo i centrum, för det gör jag och ännu mer om några veckor när jag får flytta in i den fantastiska femman med tornrum i samma kvarter som resturang Möllan, falafel nr 1, tempo, indiern, thaistället och japanen som jag inte minns namnet på. Från balkongen mot Bergsgatan kan jag stå med min modiga hustru och spana ner över folklivet. Och nångång får dagisungarna komma dit och dricka saft och förundras över allt. Men jag vet vad dom kommer att säga: "Nä, man kan inte bo i centrum". "Där handlar man och går på biblioteket. Och där står pappa och röker och dricker kaffe medan snön yr". Fint det med.

Ett vykort och en sista dans

Saras dotter får ett vykort från sin nya lärare, där hon hälsas välkommen och till och med får veta vem hon ska sitta bredvid. Så enkel kan empatin se ut; det är inte alltid de stora orden som behövs. Min äldste son ställer däremot stora och svåra frågor till mig och det är inte mer än rätt att han får klara besked. Jag har ju själv lite svårt för det dunkelt sagda. Att det mesta och viktigaste i livet innebär risktagande och att tidigare misstag inte får förskräcka är lärdomar somkan vara svåra att ta tll sig. I tonåren ska allt helst följa raka tydliga linjer.

Så var det sista dansen i tekniska nämnden för mig igår. Åh, det var känslor och stora beslut som vanligt; presenter och julgrupper och till sist en konsert med Hasse Andersson i det ödsliga börshuset. År 2006 blev jag enhälligt vald till grön representant, men nu är jag inte längre lika oförarglig i alla mina partivänners ögon. Nu har pressen redan efter en halvtimme röstsiffror och övrig information om mig. Efter nyår är jag, trots det, vice ordförande i miljönämnden, som har sitt kontor två kvarter från vårt nya hem och snett emot partikansliet.
Allt ser ganska bra ut.

14 december 2010

Tranåsterroristen och bostäder till salu

Terrorister kan alltså komma från Tranås; det trodde man kanske inte. En tråkig småländsk stad, mest känd för PälsBruno och den gamle programledaren Lennart Hyland. Ondskan är ofta väldigt banal; ondskan och sorgen över att det inte är så enkelt att förändra saker. Man vill ju gärna att det ska gå snabbt. Att man kan tycka att det finns saker värda att dö för är knappast något unikt för islamister, dom flesta av oss skulle nog offra livet för våra barn och då är det helt plötsligt bara nyanser mellan oss och Tranåsterroristen. Nu ägnar media ganska mycket tid åt att förklara att inte alla muslimer är potentiella självmordsbombare och jag fascíneras över att man tydligen tycker att det behövs. Häromdagen hörde jag dessutom en person uttala sig under beteckningen "ateistisk muslim". Hur ser en ateistisk muslim ut? Kan man vara ateistisk kristen med?

Vägen mellan självmordsbombning och de gröna i Malmö är förvisso lång som en måndagsmorgon, men även hos oss finns det folk som tycker att den vanliga demokratiska vägen till förändring är lite väl lång. Några bomber har vi inte i vår organisation, men väl dom som tycker att majoriteten bör få hjälp att välja rätt person till rätt uppdrag. Och att jag är så betydelsefull att några kan tänka sig att konspirera och sprida rykten för att jag inte ska bli vald till vice ordförande i Miljönämnden, ska jag kanske ta som en komplimang. Jag gör uppenbarligen en skillnad. Med knusende ro får man dessutom ta det faktum att det bara är de som gör något som får kritik. Skulle jag och kassören ens tänka tanken att ta semester en månad i december-januari, så skulle lokalavdelningen falla samman. Andra har uppenbarligen inte lika viktiga uppgifter, oavsett vilka titlar man omger sig med.

För övrigt ska man ta det man läser i tidningen med en nypa salt. Om det inte gäller bostadsannonser; det finns ett fint hus i Falun och en funkistrea i Malmö till salu. Joråsåatt.

11 december 2010

Flytta inte bort demokratin

Sydsvenskan skriver om en flyttfirma som förlorat jobbet i stadshuset, därför att man tycker att Sd är nassar och därför inte vill flytta deras skrivbord. Jag skulle tro att en hel del antirasster tycker att det är värt att applådera i alla delar, som en tjusig direkt aktion. Men tänk om det är tvärtom, nästa gång? Tänk om nästa flyttfirma tycker att alla vänsterpartister är stalinister som borde skjutas i nacken eller att de gröna är en del av ZOG:s globala klimatbluff?
Just det. Det funkar inte. Den representativa demokratin måste tilåtas verka även när man inte gillar valresultatet. Hur mycket jag än avskyr rasisterna i SD, så har dom samma rätt att finnas som jag. Dock väljer jag såklart att aldrig samarbeta med dom och en av mina viktiga politiska uppgifter är att bekämpa rasismen.

10 december 2010

Vi ska ta ledningen och makten

Jag cyklar hem med kalla öron och The Smiths i lurarna. Det värmer en smula med bra musik. Det är halt och jag snurrar och glider på min väg mellan Rosengård och Värnhem. I kväll ska jag steka hamburgare till mina barn och dagen till ära börja läsa Vargas Llosa, trots att han sägs vara både gubbsjuk och höger. I morgon fyller jag år. På söndag ska partiet välja representanter i styrelser och nämnder och vad jag förstår så gnisslas det en del bakom min rygg. Törnblad är si och Törnblad är så. Och han är polare med den och den och sådär. Och visst fan sticker jag ut hakan. Fattas bara annat. Och naturligtvis står jag närmre dom jag samarbetat med än folk som jag knappt känner. Det betyder inte att jag gynnar någon, allra minst mig själv.
Att leda en process kan vara väldigt ensamt och ansträngande och man kan inte förvänta sig tack. Jag är med i det bästa partiet i stan, men inte heller vi är perfekta och det får vi acceptera. Jag får lära mig att inte bli så ledsen när folk inte bara är otacksamma, utan faktiskt försöker att hugga ner mig bakifrån. Det är ju varken dom flesta eller dom bästa som gör så.

Men vissa saker måste vi malmögröna ha klart för oss: om vi på allvar ska ta ledningen och makten i den här stan efter nästa val, så duger inte småaktigt gnäll. Det kommer inte att fungera om vi tjuvhåller på fakta och fegar. Det finns inte tid att fraktionera och jag är väldigt glad för att fullmäktigegruppen tog ett stort steg framåt igår under vårt heldagsmöte. Vi måste ägna all kraft åt att leverera politik och fånga in alla nya som söker sig till oss. Vi ska visa att den gröna berättelsen om 10-talets Malmö är en berättelse som håller hela vägen. Vi ska bli ett stort parti, vi ska ta ledningen och makten.

Och vid sidan om det politiska finns det privata. Källarröj och staging av lägenheten. Och en hemnetannons, som ser ut så här:

07 december 2010

Sluta dalta med moderater.

Alla vi som växte upp med Katarina Taikons böcker om Katitzi och som lyssnade på radion och hörde Agnetha Fältskog, Åh, Zigenarvän, den natten dansade vi om och om igen kunde väl aldrig tr att det fanns en omfattande rasism mot romer. Inte här i Sverige, inte nu, väl?
Ack, hur brutalt vaknade jag inte ur mina illusioner en dag på mitt praktikställe under andra terminen av min utbildning. Jodå, fördomarna fanns och finns. Jag minns dig fortfarande, Marianne, du som ville lära oss praktikanter om zigenarnas sanna natur. Som om sanningen att allt för många i den romska gruppen hamnar snett eller väljer fel inte räckte till, liksom. Men det det spelar liksom ingen roll om så 99 procent av alla romer skulle sälja sina systrar till främmande män (vilket låter som en omöjlig ekvation), det är lika fullt rasism att påstå att romer gör så. Varje människa är alltid ensam ansvarig för sina gärningar. Och John Roslund kan inte skylla på att han vuxit upp i ett traditionellt moderathem, han måste likafullt ta ansvar för sina ord. Nu backar han hela vägen, så han slår bakhuvudet i kaklet av skam. Det var mindre väl valda ord och så där. Jo, hej, du. Du skrev precis det du tyckte, för det är så lätt att vara tuff med kompisarna eller vid skärmen, men som den fegis du är, så backar du så fort du får mothugg.

Familjen Kaldaras är en ovanlig svensk familj, envisa och orädda i sin kamp för den romska kulturens fortlevnad. Romsk kultur är lika svenskt som knäckebröd och falukorv. Romer, resande och finnar har alltid levt här vid sidan av oss fina suedis. De etniska minoriteterna är viktiga kryddor, som gör att kalopsen smakar mer åt gulaschhållet och det är fan så mycket godare.

Själv blundar jag inte för problemen, som det heter och daltar varken med moderater eller några andra, tror jag. Bara med mina barn, men det är liksom en annan historia.

05 december 2010

Slow train coming

Både upp till Göteborg och hem igen blev det förseningar. Olika skäl angavs, men det är ett systemfel. I Schweiz pajar inte signalsystemen, i Schweiz står man inte stilla en timme på grund av falsk brandlarm i en tunnel. Vi har en regering som skjuter vargar och bygger vägar. Politik är alltid att prioritera och vi får det vi betalar för, som äldstebror brukar säga när han flashar med sin iPhone4. Annars är det väl mer bostadspolitik i mitt vilsna liv i dessa dagar. Mitt och Saras namn finns nu på ett kontrakt undertecknat och signerat enligt fastighetsjuridikens alla lagar och regler. Och värnhemmet ska stagas inför fotografering på tisdag. Det har i sanning blivit en vetenskap att flytta. Men alt det där blir nog väldigt bra till sist. Det riktigt coola i sammanhanget är att det finns en kvinna långt där uppe i Dalarnas relativa lugn som av kärlek till mig kan tänka sig att lämna sitt lugna barnvänliga sammanhang för det intensiva livet i Malmös hjärta.
Det är en kärleksförklaring som jag absolut inte förtjänar på något sätt.
Alla tåg i Sverige kör långsamt och jag känner mig som en dålig förälder som inte alls räcker till när jag borde. Det är slaskigt på gatorna och jag lär mig av mina misstag. Nu får hon komma hit, så vi kan bära varandras bördor på riktigt.
Om så med ett långsamt tåg.

30 november 2010

Vänner man aldrig bett om

Jag minns en gång på gymnasiet när jag som ung revolutionär fullständigt krossade en fredsaktivist i en debatt på kulturhuset, som låg där det fortfarande ligger, på en bergknalle ute i Frölunda. Hennes resonemang var ihåligt och jag tyckte såklart att man utan prut skulle stödja befrielserörelser och själv vara beredd att använda våld om så krävdes. Med örtté vann man inga krig, sa jag tufft. Efter debatten blev jag bjuden på fika på Frölunda torg av några av klassens moderater. Det var en smula märkligt och det tog inte lång tid innan jag slet mig loss från lacostegrabbarnas kärlek och promenerade in på Domus skivavdelning istället. Det är svårt att ta ställning mot dom som brukar vara ens vänner. Alldeles för många gör slentrianmässiga ställningstaganden för husfridens skull.
För mig hade det varit enkelt att vara lika emot euron som alla jag känner och ännu enklare vore såklart att inte stå upp för mellanösterns enda demokrati. För precis som på den där soliga åttiotalsdagen ute i Frölunda, så får man vänner man aldrig bett om. Folk som avskyr islam tror av någon anledning att stöd för Israel är liktydigt med kompisskap med dom och allsköns högerspöken. Det är inte logiskt i min bok och det stör mig. För jag vill ju så gärna att dom som har fel i mycket ska ha fel i allt och dom som är som jag ska tycka som jag. Och jag kommer aldrig att förstå att queerfeminister hamnar i säng med Hamas, medan jag hamnar i samma säng som Per Ahlmark och vissa rent onämnbara. Men det är mycket man inte förstår.

29 november 2010

So long, rödgrönt.

Jag dricker kallt kaffe och läser om att vänsterpartiet berömmer sig med att ha fått Malmö stad att inte köpa varor från ockuperad mark. "Åh, strålande", tänker jag, tills jag ser facebook-kommentarerna om att det minsann bara är första steget mot en total bojkott av Israel. Det silas mygg, men släpps igenom elefanter. Så märker vi att vi samarbetar med V i vår kommun. Allt som Schyman byggde upp har raserats av Ohly och lokalt åstadkommer V ingenting mer än slagord mot Israel och för billigare bostäder och så. Vi gröna tappar fart och vår tydliga frihetliga idé solkas ner av samarbetet. Motorolja och olivolja har samma färg, men blandas dom blir resultatet omöjligt att använda i matlagning. Vänsterpartiet är illaluktande motorolja som smörjer en korkad tro på evig tillväxt och vi är olivoljan som ger smak och fart i både dagens rätt och framtidsrecepten. Allt nytt i Malmöpolitiken kommer från oss, fair trade, spårvagnar, den täta och blandade staden och gröna skolgårdar. Vi bygger om och nytt. Vänsterartiets dammmiga paroller är oanvändbara i framtidsbygget.

Så föll det rödgröna samarbetet på riksnivå. Deghögarna i det gamla bruksortsfackpamps-S sparkade ner Mona bakifrån och Ohly orerade som Lars Werner och det var gammalt och grått. Vi får stå på egna ben nu och ta kommandot, bredda oss och fördjupa oss. Det ska bli ett sant nöje. So long, rödgrönt, om vi ses igen, så blir det under grönt ledarskap. Det är liksom klokast att låta den som har en kompass gå först.

28 november 2010

Inte direkt världsläget.

Inte direkt världsläget, dårå. Vi vill ha den där lägenheten och sälja våra nuvarande bosäder och det är en oro och väntan innan allt kommer på plats. Men det löser sig nog, det brukar ju det och jag kan lugnt konstatera att jag skulle blivit en usel börsmäklare eller pokerspelare. Och på tisdag kommer det hit en människa som ska hjälpa mig att pynta min bostad så att den blir säljbar till ett hyggligt pris. Det är mycket med tider att passa och visningar, men Sara och jag och äldstebror lyckades i alla fall pricka in ett biobesök. Cornelis. Denna vackra, men sorgliga film, hårt dissad av Åsa Linderborg i Aftonbladet, men omtyckt av oss som inte vill ha enkla svar på svåra frågor, som inte sorterar bort alla färger som inte passar in i en socialistisk palett. Cornelis ägde ingen, kan man säga för att travestera titeln på en bra bok jag en gång läste, allra minst salongsradikaler på Schibsteds rosa skvallertidning. Själv äger jag snart en rymlig bostadsrätt, vill jag tro. Det är ingenting jämfört med svälten i Sudan, jag vet, men ibland får det vara så.

21 november 2010

Är vi välkomna på Möllan?

Sara och jag gick en runda på stan i lördags och så kom vi fram till folkets park, där en grupp aktivister byggt lite kojor på den gamla bageritomten, i protest mot gentrifieringen av Möllan, som det heter. Sara tyckte det var väldigt fånigt, medan jag tyckte det var en kul grej, sådär. Bostadspolitik är viktigt och politik får gärna vara lite humoristiskt. Samtidigt fascineras jag av enkelspårigheten i budskapet och de logiska luckorna är inte så få. Det krävs billiga hyresrätter istället för dyra bostadsrätter. Men av vem kräver man? Ska jag via skattsedeln betala för att andra vill bo billigt centralt, eller hur är det tänkt? Ingen vet, ingen berättar. Varför inte låna pengar och bygga billiga hyresrätter själva, om det nu går. Arbetarrörelsen bad aldrig om lov. Dom byggde själva. På riktigt, inga kojor.

Några kvarter från Stad solidar, som kojlägret kallas, ligger den lägenhet som Sara och jag gärna vill flytta in i. Den är stor och rymlig och modern och fin på alla vis, fast i ett gammalt hus. Trafiken på gatan nedanför kunde vara mindre och kommer att minska om vi gröna kan fortsätta att förändra. Och, jo, det blir dyrt för oss, men det får det vara värt. Vi har valt många barn, vi har valt varandra och vi väljer att bo centralt. Frågan är nu om det är okej eller en del av en förfärlig gentrifiering att vi flyttar till Bergsgatan (om vi nu lyckas göra det)?

I en blandad stad finns både såna som jag och Sara, vanliga knegande männskor med halvdana inkomster, och fattiga streetartkonstnärer som nöjer sig med att bo i tredje hand i ett hus som ägs av ryska maffian. Men när streetartkonstnären till sist blivit vikarierande bildlärare i Hjärup, så är vi kvar i Malmö. Det är ingen ungdomsgrej för oss att bo här, inget uppror mot mamma och pappa, det är vårt liv med våra barn.

Vi gillar blandning och vill vara en del av den. Vi skyr vita ghetton lika väl som arabiska. Blandat är godast. Det skulle vara trevligt om vi fick bo på Möllan.
Om det så kallas gentrifiering, om det så innebär att andelen människor med dreads blir färre i området. Jag passar barn och Sara är handläggare på ett statligt verk.

Så, är vi välkomna?

19 november 2010

Stackars Emmanuel och Håkan.

Vårt kommunalråd Lari Pitkä-Kangas kallade vid ett tillfälle ordförande Emmanuel Morfiadakis (s) och vice ordförande Håkan Fäldt (m)i Malmös tekniska nämnd för asfaltkartellen. Detta för att de bakom min rygg gjort upp om att Möllevångstorget inte skulle bli bilfritt, trots den starka opinionen i frågan. I onsdags formerade sig asfaltkartellen igen.
Malmö kan inte förtätas.
Bilarna kommer aldrig att bli färre.
Trafikleder kan inte bli stadsgator.
Spårvagnar får vi se om det blir några.

Ungefär så står det i det yttrande som stans största och starkaste nämnd skriver om visionen att bygga ett tätt och hållbart Malmö. Det är inte bara knäppt att socialdemokraterna föredrar moderatstöd framför det samarbete som dom dyrt och heligt lovat att hålla sig till, det är också sorgligt att man är så uppgiven och visionslös. Jag gillar politiker av olika kulörer som vill och vågar något. Som håller hoppet levande ända ner i den dagliga politiska gråtråkiga verkligheten.
Men Håkan och Emmanuel, hur mycket jag än gillar dom som personer, vågar inte.
Allt kommer att vara ungefär som det är. Villamattorna ska fortsätta att rullas ut över åkrarna och fyrfyliga stadsmotorvägar ska fortsätta att skära sönder stan. Stackars dom som inte vågar drömma om en vackrare framtid än så.

17 november 2010

Invald i jämställdhetsberedningen.

Mellanbror kommer in till mig i soffan och berättar att han upptäckt en intressant sak, nämligen att det är vanligare att en hög chef heter Göran än att en hög chef är kvinna. "Helt sjukt", säger sonen. Tidigare under kvällen har jag på jobbet på en arbetsplatsträff fått spott och spe därför att jag påstår att pedagoger som fötts med kuk oftare än andra pedagoger spelar fotboll, gitarr och gör grovmotoriska aktiviteter med barnen. Att det åtminstone är min erfarenhet. Som man inreder du heller inte förskolan som ett pyntat litet hem med ljusmanschetter och snygga gardiner, just därför att yrket för män inte är en förlängning av dina traditionella könsroller. Vi är friare att forma vår yrkesroll, men samtidigt fångar i lekpappeförväntningarna. Detta förstår man lätt om man är en smula genusmedveten. Att min tolvåring är mer genusmedveten än en grupp pedagoger är en smula bisarrt och jag vete egentligen inte om det säger mest om honom eller om dom. Hans axellånga hår glänser när han återvänder till sitt rum och jag tackar min lyckliga stjärna att han får växa upp i det sammanhang han gör. Centrala Malmö är ett genuint mångkulturellt område, till skillnad från svenska villamattor och arabdominerade miljonprogramförorter.
I ingetdera av de andra miljöerna hade sonen passat in särskilt väl.

För övrigt är jag invald i Malmö stads jämställdhetsberdning, som representant för mitt parti. Det finns mycket att kämpa för och emot.

15 november 2010

Mona borde gjort kaoz med deghögarna

En facebookvän tyckte att det var trist att alla som tidigae vait tysta eller klagat, nu hylla Mona Sahlin. Men så gå det till. Man kickar oftast inte den som är slagen eller som själv kapitulerat. Själv tycker jag att det är sorgligt att Mona går. Någon som gillar den socialliberale rockaren Bruce Springsteen kan inte vara dålig. Om man dessutom väljer Bruce framför nobelmiddagen, så har man mitt hjärta i sin hand för alltid. Springsteen sjunger om de människor som ibland kallas små, de människor som inte alltid väljer den smala vägen och inte alltid vet hur man beställer en caffe macchiato.

Ingen som inte var med vet vad som hände igår på det där mötet på sossehögkvarteret. Men mitt drömscenario hade varit att Mona ställde sig upp och med hög röst berättade för stofiler och fackpampar vem som är ordförande och vem som leder förnyelsen och som avslutning pekat mot dörren och berättat att det gick bra att använda den om man inte accepterade den ordningen. Mona borde ha gjort kaoz med deghögarna. Men jag förstår att hon inte orkade. Nu blir hon väl PR-konsult eller lobbyist åt vapenindustrin eller så och det är synd och skam.

Monas idé att organisera ett samarbete mellan arbetarrörelsens och miljörörelsens politiska grenar är större än de flesta fattar och hade varit fullständigt oslagbart om vi inte tvingats ta med vänsterpartiet i båten. Med Ohly var det liksom kört. Mona, vi gröna kommer att sakna dig.

14 november 2010

Min stad är ett statement.

Jag springer genom ett novembermilt regnigt Malmö och i höjd med Klaffbron undrar jag hur fan jag hamnade här i Edvardland, i MFF-land, i Jimmieland, i gåsapågsrasisternas och lasermannens/laserturkens land. Men så slår det mig att jag inte bor i Skåne, utan i Malmö och att det är en jävla skillnad. Malmö är som ett New Orleans i ett sunkigt Lousiana, som ett radikalt Wien före kriget omgivet av ett ultrareaktionärt omland.
Jag bor i en stad som är ett statement. Och jag minns för all del hur jag kom hit. Bruce Springsteen sjöng Glory days och en varm sommardag stegade jag upp på taket och kastade iväg min filthatt för att se var det kunde tänkas landa. Och vinden tog ett stadigt grepp om min snygga hatt och lät den landa på Åhusgatan 3 i denna stan. Och jag tog tåget ner,rullade en cigg och såg ut över Hallands öppna landskap och till sist stod jag utanför Malmö C bland gröna bussar och taxibilar med trista chaufförer som spelade Skåneparties närradio på full volym. Detta var längesen. Var och varannan tomt i centrala stan var bombhål och två vackra stadsdelar hade rivits nyligen och gett plats åt brutal betong. I kvarteret bredvid mitt låg ett gigantiskt folkets hus och efter sju på kvällen var hela stan stängd och mina vänner sa att jag bosatt mig i Berlin, Hauptstadt der DDR.
Jag ville förändra världen och sökte mig till lärarhögskolan och hittade de radikala och frihetliga motståndsfickorna och vi cykeldemonstrerade och drack billig öl hos kinesen och på Möllan. Vi såg att bombhålen fylldes och vi förändrade och befriade. Åtmnstone trodde vi att vi hade en del. Kanske var det evolutionen, bara. Ut flyttade tusen och tusen utegrills- och lördagsgroggsmänniskor och in flyttade människor från jordens alla hörn illsammans med småländska revolutionärer i dreads och min stad blev ett statement igen. Inte längre en stad bakom järnridån, utan stan där falafeln kostar hälften mot i Stockholm och där man inte behöver åka två mil för att träffa invandrare. Nu var här helt plötsligt så farligt. Kag såg mig yrvaken omkring och tänkte att det nog inte var farligare än någon annanstans. Som Beirut, hörde jag någon säga och jag nickade glatt. Att bo i Malmö är att ta ställning och så har det alltid varit, verkar det som. Om det var jag fullständigt ovetande den där sommardagen så jävla länge sen. Jag skruvar upp this hard land i iPoden och springer i ett snabbt svep hela vägen från Limhamn och hem.

13 november 2010

Subjekt i din egen mening

Relationer är ett outslitligt samtalsämne. Alla vill älska och bli älskade och det är sjukt intressant att kolla in hur andra har det och löser sina problem. Så kommer både Märta Tikkanen och Ola Rapace till Skavlan och sätter sig i soffan och berättar och det är mil mellan historierna. Ola säger att det blev för mycket med hämtningar och lämningar och vardag och så där. Jag hoppas att han skojar, för det låter väldigt omoget. Hämtningar, lämningar och att koka pasta och boka tvättider, det är det som är livet. Vad annars? Och Märta berättar om hur hon för kärleken tvingades att bryta upp från man och barn, bara för att hon måste. Ja, ibland måste man saker. Ibland tänker jag på tårar som jag lämnat efter mig på min väg, både egna och andras. Insikten om att man fan bara har ett liv är en välsignelse och förbannelse i precis lika stora delar. Jo, jag harförsökt att lösa livets mysterium både genom att stanna och gå och fortfarande efter alla år har jag inget facit och vet inte alls när och var jag gjorde rätt. Men gjort är gjort, som kbt-människorna säger och som vanligt är det bättre att satsa och ångra än att fega och ångra. Trust me on that one. För gör du något är du i alla fall subjekt i din egen mening.

Allmänbildning är bra.

Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Så jävla svårt är det inte. Och att midnattssolen inte lyser i Åre i i maj och att Dalarna inte är en del av Norrland och att det inte finns någon dialekt som heter skaunska. Sånt där är bra att veta. Jag vill att mina ungar ska veta att havet som vi ser från tåget till Göteborg heter Kattegatt. Ja, ni fattar grejen. Själv har jag alltid haft lätt för att lära mig namn på platser, årtal och sammanhang. Och förutom att det har öppnat en hel del dörrar rent socialt, så ger det mig större makt. Det är inte gammaldags eller fult att kunna lite av varje. Allmänbildning är bra. Alternativet är att man är utlämnad åt andras kunskaper och därmed har man mindre möjligheter att påverka sin och andras tillvaro. Att det är vänstern som stretar emot och högern som är för att fler ska kunna mer är inte lätt att begripa. Okunskap och kunskapsförakt är själva grunden för fascism och ultrahöger.

10 november 2010

Unik, men inte oumbärlig

"Så byt ut mig om jag är fel person". Ungefär så verkar Mona Sahlin reagera på den (säkert berättigade) interna kritiken som som kommer från olika håll inom S efter deras gigantiska nederlag i valet. Dessutom uppmanar hon alla andra i partiets ledning att på samma sätt öppna dörren. Jag tycker det är rätt inställning. Man är inte oumbärlig, man är inte för evigt sammanvigd med sina arbeten och uppdrag. Ni som brukar läsa min blogg vet att jag gillar Mona, även om hon ganska ofta låter ganska enfaldig. Utan Mona (och Peter Eriksson)hade inte projektet rödgrönt satts igång och även om vi idag kan konstatera att det kanske hade varit lika bra det, så var det coolt att vi försökte. Och Mona var vaken och insåg att bruksorterna avfolkas och deras kärnväljare dör av och att S aldrig blir det dom varit.
Ja, Monas inställning är helt rätt. Jag är bara en spelare bland andra och förlorar man så är det dags för försök till nya spelsystem och självklart värvningar och att plocka upp nytt folk från de egna leden.

Jag försöker se likadant på mig och mina roller i politiken; min plats står alltid till förfogande. Det vore förödande om jag blev så kär i mina uppdrag att jag höll mig fast vid dom med näbbar och klor. Det är bara om jag ser en plan och tydliga mål framför mig, som jag sätter mig vid ett sammanträdesbord. Om jag inte kan se mig göra en skillnad och vara minst lika bra som någon annan, då ska jag inte sitta där. Därför lämnade jag kommunfullmäktige 2002 oh därför är jag tillbaks nu. Därför kommer en annan bra person att sitta i tekniska nämnden under nästa mandatperiod och därför tackade jag nej till det tuffaste uppdrag jag någonsin erbjudits.

Du är unik, men inte oumbärlig. Livet är fullt med äventyr och för evig tid vet jag att den där cykelbanan är min förtjänst, men att den där bron blev en bilbro trots mitt motstånd. Så går dagarna och tvätten är blöt när jag hgämtar upp den och min dotter ringer för pepp och stöd.

09 november 2010

Guldet blev till sand.

Så du ska be om ursäkt, säger du. Du hade inte druckit för mycket, säger du. Jag säger att den här stan har satsat hundra miljoner på att bygga en arena till dig och dina kamrater i de fula ljusblå tröjorna. Och mina ungar har stått där med halsdukar och sjungit och hejat. Av mig får du inte så mycket som ett leende, utan bara en order att ge fan i att dricka, så länge du helt eller delvis försörjs av mig och mina ungar. Kanske är du för ung eller okunnig för att fatta att alkoholen dödar fler än alla galna sportskyttar och lasermän tillsammans. Antagligen tycker du att den lagliga drogen är ett sätt att koppla av och släppa på tyglarna. Men denna gången var det människa i vägen för dig, nån som inte krusade och böjde knä inför din fantastiska insats på avbytarbänken. Du får ingen förlåtelse förrän du i handling visar att du ändrat dig. En överbetald fotbollsdiva ska fan inte ens i nyktert tillstånd börja dividera med en taxichaffis om priset. Du får väl för fan promenera hem om det är för dyrt att betala vad det kostar att bli körd.
Jag förstår att Rolle snackat med dig. Som vanligt ska idrottsrörelsens fyllor och därtill relaterade svinaktigheter smusslas bort och gömmas för att glömmas. Men jag kommer att minnas dig, Alexander. Och om du tror att jag är en sån som inte skulle våga säga detta rakt in i dina ögon, så tror du jävligt fel. Vilken dag som helst, vilken plats som helst. För det som på statistisk språk kallas alkoholrelaterat våld finns inga ursäkter.

Antisemitismen gör comeback.

Ikväll tänds det facklor mot rasismen, men jag är inte där. Jag tar en kopp kaffe och läser lite i min bok istället. Det är årsdagen av Kristallnatten och alla krafter som kan samlas mot rasismen hade behövts på samtliga torg i hela stan. Men jag står inte bredvid människor som förtiger den framväxande antisemitismen, eller skyller det på judarna själva och jag vägrar att lyssna på en riksdagsledamot som i sin blogg undrar vem dom utvalda ska bränna nästa gång. Dom utvalda, guds egendomsfolk, kristi mördare. Vi som är lite pålästa hör när antisemitismens fula tryne sticker upp och vi deltar inte i skiten. Så hampar det sig att människor som jublar över ship to Gazas nyttiga idioti för Hamas tränger ut överlevande från koncentrationslägren från Gustav Adolfs torg på självaste minnesdagen för kristallnatten. Detta samtidigt som man i en annan ände av stan kan höra små barn skrika att judar är tjuvar och där israelvänner åker på spö för sina åsikters skull. Jag älskar mitt Malmö, men jag älskar inte allt som händer här. Och det jag tycker allra sämst om är rasismen, oavsett mot vem den slår.

08 november 2010

Malmö dansar och ler.

Deras jävla Malmö FF. Alla här i stan håller på di blåe och det är hur trist som helst. I Stockholm och Göteborg, precis som i Hamburg och givetvis London, finns det konkurrerande lag som samlar olika sorters människor. I Göteborg är det ett överklasslag, ett sosselag och ett lag för oss andra, kulturfolket och vi som inte ryms i den traditionella mallen. Men här i stan är det ett enda lag och här firar man idag. Helsingborgaren Roland Nilsson, för oss gaisare för alltid en hjälte, ledde hela Malmös ljusblåa lag till guld. Man har ju undrat hur lång tid det skulle ta. Inget svenskt lag har så goda materiella förutsättningar och förr eller senare måste det ju ge utdelning. Dom åkte visst kortege genom stan idag, lyckliga och stolta. Fotboll är så mycket mer än bara det där spelandet på planen; fotboll är känslor, strategi och något att samlas kring.
Och på samma dag som MFF bärgar hem guldet, så fångar polisen den man som kallats för den nye lasermannen. En ensam man med vapen och cyklar som intresse, tydligen. En tragisk figur som hanterar sin ångest genom att skjuta på andra. Något så otroligt omalmöitiskt som att döma folk efter deras etnicitet, finns väl inte; men visst den skånsk/danska ajukan når även hit i någon mån. Att en ensam galning då gör sig till Sverigedemokraternas väpnade gren är kanske naturligt. Är nu allt blattarnas fel, så får man väl plocka bort dom. Men den vanlige malmöbon vet att utan namn som Mehmeti, Vincents och Molins, blir det varken fotbollsguld eller något annat roligt. Och idag dansar vi och ler i novemberkylan.

05 november 2010

Afghanistan behöver oss.

Det var modigt av vår riksdagsgrupp att göra upp med regeringen och S om Afghanistan. Det är väldigt lätt att använda stora ord om internationell solidaritet och annat vackert, men ganska krångligt när det faktiskt kräver något av oss. Och som jag ser det är vi skyldiga att försöka mota bort talibanerna så gott vi förmår, vi tillsammans med USA och andra stödjande länder. Självklart måste Afghanistans folk på sikt själva sköta sitt försvar och därför är det bra att insatserna nu kommer att förändras i akt och mening att främja just detta.

Man kan såklart rygga inför detta att svenska soldater går i krig för någon annans frihet. Krig är ett helvete. Men för mg är det ett ännu större helvete att låta talibanregimen segra. En jul avstod jag och barnen från julklappar och skämkte pengar till flickors skolgång istället. Något år senare störtades talibanerna och flickor fick gå i skola igen. Skulle jag nu tycka att svensk bekvämlighet är viktigare än flickors rätt till skolgång? Nej, just det. Vissa saker måste man göra för att visa att man inte är en liten lort, som Jonathan Lejonhjärta sa.

04 november 2010

Vi, de utvalda (2)

Tror ändå att det är klokt att man inte inför en massa snåriga regler om vad politiker får och inte får lov att ta emot i form av gåvor eller mysiga övernattningar och biljetter. Om vi ser till att välja smarta människor, byter ut dem ofta så att de får andra levebröd och karriärvägar än politiken och, inte minst, välkomnar en kritisk granskning av våra förehavanden, så kan det på sikt reglera sig sig själv.

Men både vad gäller politiker och kungen, (hahaha), så är allmänt skvaller relativt ointressant. Vem som bedrar vem och vilka kinky böjelser någon kanske har får stanna i privatlivet, så länge man följer lagarna. Det är inte heller förbjudet att umgås med människor med tveksam moral och inte ens otrohet är olagligt. När det gäller eget missbruk, så är det en annan sak. Om min minister eller partiledare är alkis, så påverkar det hans/hennes omdöme så till den milda grad att jag vill veta det när jag väljer.

Själv har jag nog en ganska god moral, tror jag och med lite kaffe och Marabous nya vita choklad blir nästan allt riktigt hyggligt, till och med. För första gången i mitt liv har jag dessutom idag tackat nej till ett ganska hedersamt politiskt uppdrag. Också det stärker min självgodhet en smula.

02 november 2010

Vi, de utvalda.

Inte nog med att Sofia Arkelsten fick köra gratis BMW och åka på lobbyresa med en av dom allra värsta miljöbovarna, nu visar det sig också att Mona S fick gratis tennisbiljetter och att Reinfeldt får gå gratis på Djurgårdens hemmamatcher (låter mer som ett straff, dock). Jag är mest förvånad över att sånt här slås upp i media. För det är snarast vardag och självklarheter. Om åklagaren skulle åtala Mona för tennisbiljetter, så får man åtala en stor majoritet av alla riksdagsledamöter och ett antal tusen kommunpolitiker, inklusive mig själv. För vi har alla någon gång bjudits på teater eller sportevenemang. Några av oss har fått resa till olika ställen också. I takt med att man får politiska uppdrag på högre nivå än ersättare i en nämnd eller så, så kommer privilegierna bit för bit. Igår när jag cyklade från Rådhuset (kommunfullmäktige)till stadshuset (där kommunledningen jobbar)så möttes jag av en uppriktig förvåning över att jag betalat för min iPhone med egna pengar. Herregud, man får ju välja en telefon och sen en laptop, så är det ju bara. Senare på dagen fick jag nästan kaffet i halsen när jag förstod att redan de politiska sekreterarna tjänar mer än de flesta högskoleutbildade svenskar någonsin får ihop.
Det jag vill säga är att en förtroendevald eller politisk tjänsteman snabbare än någon tror tar en god levnadsstandard och privilegier för givna och istället för att identifiera sig med dem som man representerar, så kan det hända att man istället minglar i kapp med höga chefer och folk från näringslivet. Då är inte en resa med Shell till ett snyggt hotell så märkligt. Det är inte mer än vanligt, liksom.

Lösningen tror jag är att politiker och deras tjänstemän oftare byts ut och nödgas söka arbete på marknaden och leva lite nio till fem, som deras väljare. Så tror jag att man behåller kontakten med jorden och ett kallt huvud. Det som behöver politiken som levebröd är nog inte den mest läömpade, om man säger så. Vi som köper våra egna telefoner och betalar våra egna resor sover godare om natten.

01 november 2010

Förbjud sex på fyllan istället

Lite i bakgrunden debatteras den nya sexualbrottsutredningen och förslaget om samtyckesparagraf. Jag är nog inte den enda som sitter förundrad. Inte bara när jag tittar tillbaka på egna upplevelser i livet, för om jag förstår intentionerna rätt, så ska den som initierar sex försäkra sig om att det finns ett samtyccke, även om dt inte behöver uttalas i så många ord. Allt det där låter bra om scenariot är en ung flicka på fyllan som snurras upp av en otäck man som bara har den egna njutningen för ögonen. Men rätt ofta ser det annorluna ut och betänker man att en kvinnas egna hem är den vanligaste skådeplatsen för sexbrott redan med dagens lagstiftning, så blir det oerhört komplicerat. Och alla som vaknat upp i främmande sängar med minnesluckor och en okänd ny partner som sällskap ska alltså med utredningens förslag kunna vara målsägande i en förundersökning om sexbrott. Det verkar väldigt knepigt.
Om man istället vänder på kuttingen och ifrågasätter det självklara i att unga kvinnor och otäcka män ska vara på fyllan på allmän plats, så ringar man in problemet bättre. Istället för komplicerade utredningar där bevisbördan vänds och varje man (för kvinnor är ju inte kåta på det viset, väl?) ska kunna styrka att han fått samtycke till sex, så kunde man helt enkelt förbjuda oss att ha sex med berusade personer. Utan att ha statistik i ryggsäcken, påstår jag att nära nog alla de obehagligheter man vill komma åt med en skärpt lagstiftning är alkoholrelaterade gärningar.

Nu vet jag att det inte kommer att bli så. En drog som är så aktad att den till och med är helig i den största världsreligionen är i det närmaste oberörbar. Sedan 1981 har dessutom alla förändringar av lagstiftningen inom området inneburit liberaliseringar (för man får väl fan ta sig i kragen själv om man har problem, va?), så sannolikheten för att man pekar ut spriten som bov är närmast obefintlig.
Så införs istället en moraliserande lagstiftning där man fan ska tänka sig för mer än en gång innan man försöker förföra någon. KD skriver på newsmill att den nya utredningen ger dom rätt. Jo tack, det anade vi nog.

30 oktober 2010

Dagstur till Göteborg

Först tar GAIS ledningen och dominerar stort i hela sjuttiofem minuter. Sen lyckas Trelleborg kvittera, GAIS få en spelare utvisad och sen är det kört. Det är som det brukar vara. Nya gamla Ullevis speaker kallar GAIS och deras fans för de hängivna, som om vi var med i en indisk sekt eller så. Vi är ganska vanliga och olika. Jag och tre söner, andra pappor med barn och en och annan kvinna. Två rader bakom oss står en föredetta klasskamrat till mig från gymnasiet med några polare. han svär och skriker som alla andra. Han låter likadant som han gjorde för 25 år sedan och precis som då följer han sitt GAIS i vått och torrt. Det är inte så mycket fylla denna lördagseftermiddag och det tackar jag för. Det är direkt besvärande. Idrott och fylla passar så jävla dåligt ihop, ändå är det en så jävla vanlig kombination. Förresten passar fylla inte ihop med något.
Ja, vi tog tåget upp till Göteborg. Sen gick vi på stan och tittade, åkte spårvagn (en sliten M31-a, fan, så sunkiga dom blivit), gick in i en kyrka där minstebror tände ett ljus och jag fick känna mig som en ganska bra farsa i alla fall, en som gör dagsturer till Göteborg och som köper grönsvarta halsdukar till sina söner. Sen brakade helvetesbråket lös när vi skulle välja mellan McD och Max. Vi är av en sort som gapar och kramas. Vi sliter oss trötta. Jag kan avundas dom där logiskt resonerande välfostrade familjerna med en lugn distans till saker. Men vi kan aldrig bli sådana, möjligen skava av dom vassaste kanterna. Efter burgarbråket blir alla vänner igen, vi blir alltid det.

När Trelleborg så gör 3-1, så drar jag ut ungarna ur nya gamlas betong och går mot stationen. Min klasskamrat svär med sina polare och på tåget ser jag hans facebook-profil och bilder. Inga barn, men många bilder med fyllda och halvfyllda ölsejdlar. Äldstebror somnar i öresundstågets blåa säte med min nya jacka som kudde och minstebror spelar ett sljutspel med min iPhone innan jag tystar honom. Jag läser Benny Haags bok om alkoholism och vid uppehållet i Halmstad går jag ut och tar lite luft.

29 oktober 2010

Sydis är bra, efterArbetet är kass.

Helt plötsligt slutade sydsvenskan komma. Jag ringde till kundtjänst, som påstod att det två månader i rad saknats pengar att dra från kontot. "Det är inte möjligt", sa jag, "den sista i varje månad har jag definitivt pengar, annars kan jag inte äta på hela månaden". Men sydsvenskandamen stod på sig och så tackade jag för mig och lovade att aldrig mer läsa mitt dittillsvarande liberala husorgan. Åtminstone inte betala för det. Nätet finns ju alltid, tänkte jag och så hade jag just fått en prenumeration på efterArbetet, den socialdemokratiska veckotidningen som ges ut här i stan.
Och bonniers kan vara utan mina pengar, tänkte jag också, lite vänsteraktigt.
Men det var verkligen inget lyckat drag, för sossetidningen är urkass och Sydsvenskan en fantastisk tidning. Orsaken till det är lika enkel som självklar. Sydsvenskan vill tjäna pengar och efterArbetet är ute efter att sprida socialismens ljus. Sydsvenskan är angelägen att nå många läsare under en längre tid, för gör man inte det, så vill ingen betala prenumerationen. Därför är man inte någon borgelig megafon, utan vinnlägger sig om att visa saker från olika håll. Sydis är därför nästan lika skydd av borgeligheten som av vänstern. Det är väl så det ska vara när man är oberoende, tänker jag. Sosseblaskans artiklar leder alltid fram till att alliansen/USA/Israel har fel, nästan oavsett vad som avhandlas. Det är inte bara tröttsamt, det blir liksom inte heller några bra historier när den politiska agendan går först. Precis som böcker med alltför tydligt BUDSKAP inte är så roliga, så är inte tidningar det. Så är det. Det blir proletären av det, alldeles oavsett intentionerna. Men att läsa sin tidning på nätet är ingen bra idé. Sydsvenskans hemsida ser ut som en blogg och dessutom vill jag höra prasslet av papper i min säng. Så jag får snart falla till föga igen. Bita i det sura äpplet.

28 oktober 2010

Roligt och lärorikt

"Ja, roligt", upprepar jag. I läroplanen står det att verksamheten ska vara lärorik och rolig. Min kollega vill raljera, men står det i läroplanen, så gör det; det kan ingen ändra på (jo, riksdagen, förstås). Om man har roligt så lär man bättre, så kämpar man bättre och hela mitt politiska engagemang hade fallit till marken om jag inte hade tyckt att det var roligt att läsa handlingar och gå på möten. Roligt och lärorikt, som förskolan. Det har väl varit en aning förbjudet att tänka så i politiken. Allt ska vara plikt och kämpar gör man ju för världens skull och inte för sin egen. Men det håller inte många minuter. roligt ska det vara och så ska man se resultat. Och allt det där har jag gjort nu under fyra år, så när jag lämnar tekniska nämnden, så gör jag det med vetskapen att saker är bättre i Malmö än innan jag satte mig mig på ordförandes vänstra sida för första gången i januari 2007. Men så har vi ju det där uppdraget som jag gått och grunnat på ett tag om jag ska kandidera till (ett tag är för mig en vecka, jag bestämmer mig snabbt och ibland blir det rätt och ibland fel, men inget blir bättre av att vänta). Men det där uppdraget får nog vara. För det känns inte lika kul. Och jag tror inte jag kan ändra så mycket. Så bye, bye prestige och fin titel, jag ska kolla i listan om det finns något annat uppdrag jag vill ha. Där jag kan förändra. Och som är roligt och lärorikt. Som förskolan.

27 oktober 2010

Lila idag

Lila skjorta har jag. På jobbet frågar dom varför jag är så uppklädd och jag svarar att det handlar om att uppmärksamma hbt-personers rätt att vara som dom är. Då blir det först tyst och sen glider diskussionen över på burkor istället, eftersom det såklart är mycket bekvämare. När jag går förbi en av avdelningarna hör jag en vanligtvis smart pedagog tillrättavisa ett barn som pratar om att man kan ha två pappor. För inte så längesen hörde jag en kollega säga att hon fruktade den dag som en av hennes barn skulle komma ut som homo. Det är ju så äckligt och förresten var det förbjudet enligt hennes religion, hävdade hon. Sånt hör man ibland. Vi som bor i centrala stan och umgås med politiskt medvetna bildade människor kan lätt glömma att kampen för ett samhälle som inkluderar alla inte är vunnen än på långa vägar. Kanske är det löjligt med lila kläder för en sån sak. Igår tyckte jag nog det. Tyckte att det liksom var sånt som folk gjorde för att döva sina samveten, som att skänka en hundring till nån fånig insamling. Jag hbt-fostrar ju mina ungar och ungarna på jobbet (trots motståndet), tyckte jag lite självgott. Men på jobbet hade som sagt ingen ens hört talas om det som i mina cirklar kanske är för futtigt. Så lila var det. Det klär mig dessutom väldigt bra.

26 oktober 2010

Efter mötet

Inget möte idag. Tror jag. Men helt säkert är det ju inte, för det är ju några saker som behöver lösas. Så där håller det på och när jag lämnar möteslokalen och går ut i den förfärliga hösten, så känns det en smula tomt. Där ute på gatan är det ingen som undrar hur jag har det. Och mitt äktenskap får skötas via telefon och det är allt annat än optimalt. Men när jag en stund senare öppnar dörren till hemmet och hör äldstebrors musik förgylla bostaden och grannskapet, så inser jag att jag är så ofantligt privilegierad jämfört med dem som lugnar sin eftermötet-tomhet med alkohol. Den känslan håller i sig när jag vaknar nästa morgon och går upp. Igår pratade någon om situationen för ensamkommande barn. Idag får jag göra något åt det.

22 oktober 2010

Det är kallt

Jag sitter på ett hotellrum i det lilla samhället Arild och kollar ut genom fönstret. Det är svinkallt och jag huttrar. Här är vackert med höjdskillnader och ett mörkblått hav. Husen här kostar drygt sex miljoner minst. Stället andas överklass och vi äter och dricker gott när vi inte pratar om vatten och avfall. Jag är otacksam och avskyr att vara priviligierad. Nyheterna spekulerar om skytten i Malmö är en ny Lasermannen och sen säger Eu-kommisionären Malmström att vi måste stoppa strömmen av aylsökande från Serbien och Makedonien. Molnen utanför fönstren är mörka och jag längtar efter mina barn.

20 oktober 2010

Allt är för mycket

Vi snackar brytningstid nu. Snart ska folk börja sitta in nya stolar på kanslier och i stadshuset och trots att löven knappt har börjat falla från träden ute på Kungsgatan, så börjar det snöa här på Värnhemmet. Jag stänger mitt fönster och brer mig en macka. Allt är bara för mycket, så man får återvända till här och nu. Denna veckan begåvas med politiska möten varje dag, styrelse, kf-grupp, tekniska nämnden och i morgon och på fredag: med VA-syd i Arild. Privatlivet är en enda väntan på besked och smidande av planer och jobbet har inte högsta prioritet, trots att det är politik det med. Att somalier inte får återförenas med sina familjer i Sverige, att en ny laserman rent konkret hotar mina dagisungar och deras föräldrar får rent konkreta återverkningar på mitt arbete. Ledningen för Rosengårds barn och ungdom envisas med att lyfta upp språket, när det framför allt handlar om klass. Mina egna familjeåterföreningsproblem är en västanfläkt jämfört med så många andras, men tyvärr lindrar den vetskapen inte så värst. Jag har ingen stadshuslön att se framemot, men jag unnar mig en lyxig iPhone i alla fall och äldstebror laddar den med musik. Cyklar hem med mina barndomsidoler Simon and Garfunkel i dom vita lurarna. Lite äkta New York-musik är bra och lindrar det mesta.

17 oktober 2010

Att leva på gamla hits.

Finns det nåt mer patetiskt än avdankande rockstjärnor som turnerar runt och kör sina gamla hits? En gång stod jag i en konsertlokal, som var ett fd HM-lager och hörde en halvgammal Ulf Dageby tillsammans med gamla medlemmar ur Nationalteatern och inlånade 25-åriga musiker dra "Livet är en fest" och "Spisa" för packade sillar ur min egen generation. Och ikväll på KB ska WASP köra sina gamla hits och sjuttiotalistmorsorna ska bussen in från radhusen i Klågerup och Staffanstorp för att återuppleva sin ungdom. Hur vore det med lite här och nu, för att prata KBT-språk?
Nostalgi är ett gift, en inbillning att allt var bättre förr, att det var bättre att vara ung och osäker än vuxen och mogen. Eller ung och tvärsäker för den delen; det är ju den andra sidan av myntet. Man blir mogen först när man vågar tvivla. För mig är det mycket som kan förändras inom kort. Boende, jobb, politiska uppdrag: everything changes. Att gå på nostalgikonsert skulle vara som drömma om sina första tal i kommunfullmäktige, om lägenheten i det sunkiga hyreshuset i Tynnered och taffligt sex på fyllan. Jag vill snarare se Bruce Springsteen och Leonard Cohen, artister som hela tiden gör nytt och utvecklas trots 60+ år. Om man lever på gamla hits så stannar världen. Dessutom är det förbannat tråkigt.

15 oktober 2010

Medelålders mitt i klicken

Häller sjudande vatten ner i tekannan. Kulan är fylld av coops billiga earl grey och i fönsterkarmen står radion påslagen. FN:s särskilda sändebud berättar om massvåldtäkter i Kongo och sen kommer ett inslag om hus Irans hatiske president bedriver antisemitisk hets i södra Libanon, nära gränsen till den lilla utsatta judiska staten. Ens egna bekymmer blir plötsligt så obetydliga, så futtiga.
Ändå är jag sliten som som fan. Men man får ha perspektiv på saker och ting. I de grönas interna debatt har jag på senare tid först påståtts stå för ojämställdhet och nu senast tillhöra en klick medelålders män med makt. Och när jag tittar mig i spegeln, så nog fan står det en medelålders man där. Rynkor i ansiktet och gråa strån i skägget. Ålder och kön kan jag inte göra mycket åt, så om det diskvalificerar mig från uppdrag och inflytande, så är det väl så. I min enfald har jag trott att jag ställde upp, när jag trots en slitsamt jobb, konflikter med ett motsträvigt ex och bbarnbekymmer engagerat mig politiskt på min fritid och stöttade och tog över när andra inte riktigt orkade. Jag är inte direkt den som glider fram på dagarna och det är heller inget jag strävar efter. Kanske berättar den sortens kritk mot mig mer om hur lågt andra kan sjunka än om mina brister. Men likafullt tar jag åt mig och vänder det inåt mot mig själv. Så omvandlas energi som kunde använts till att göra Malmö grönare och för att uppmärksamma krigen i Kongo och den växande antisemitismen.

14 oktober 2010

Hämnd

Nej, hämnd är inte ljuvt, utan snarare som att kissa i byxorna på vintern; varmt en liten stund, men sen jävligt kallt och skadligt. Så när jag tänkt, haha, rätt åt er när skolan vars ledning behandlade mig så illa drabbats av kackerlackor, så fick jag en släng av dåligt samvete.
Min inre kompass vill att jag ska släppa sånt där gammalt och bara vandra vidare i livet på präktigt kbt-vis. Jodå. Så fin ska man vara. Som Mikael Persbrants snälla läkare i filmen hämnden, en kille som rent bokstavligt vänder andra kinden till och framstår som värsta wimpen inför sina barn. Men som Guillou visar i Ondskan, så finns det ju människor som man måste sätta på plats, som man inte kan lalla med.
Nånstans mellan Persbrant och Ponti hamnar man väl själv. Varken Kristus eller Satan. Och lite kul var det allt med dom där kackerlackorna.

11 oktober 2010

Min presentationsbild

På min presentationsbild på Facebook står jag med en hand mot muren som omger Bratislavas borg och under skylten som berättar att detta är Alexander Dubceks torg. Hela min ungdom och unga vuxna liv var slovaken Dubcek symbolen för möjligheten till en socialism som inte bara är stora fångläger och kolchoser. Pragvåren är fortfarande ett skällsord på Kuba. Och så kom då dagen; i november 1989 höll han tal både i Prag och i Bratislava, men då var drömmen sen länge över och tre år senare splittrades hans hemland i två självständiga delar.

Ja, en gång var jag ung och hoppades på socialismen. Jag, individualisten och den ständigt frihetstörstande. Vad fan tänkte jag på? Det var nog så att jag mest ville göra uppror mot en vuxenvärld fylld av förväntningar på att man skulle göra si eller så. Och eftersom jag kom från ett hem där man röstade borgeligt, så fanns det inget annat håll än vänster att gå åt. Sen var ju musiken så jävla bra och demonstrationerna så roliga. Men på kaderkurserna blev man rättad och tillsagd att förstå Sovjetunionens speciella situation.

Jag kan sakna trosvissheten och detta att det fanns skrifter som redogjorde för allt i stort och smått. Nu lever jag under tvånget att alltid tänka själv och ta ställning. Det är svårt och ofta ångestladdat; detta att det inte finns några facit här i världen. Jag är med i det friaste och bredaste partiet i floran, men ibland känns det som om man vill sparka sig fri även därifrån.

Jag ser glad ut på bilden, glad och tankfull. Sara tog bilden och bakom hennes rygg flyter Donau, den europeiska aortan genom lager av historia och ytor av nutid.

In i dimman

När jag lämnat Sara vid tåget springer jag rakt in i dimman. Det är höst nu och Köpenhamn syns inte vid horisonten, utan allt är vitt som mjölk ute på sundet. Malmö är denna seneftermiddag isolerat från omvärlden på ett sätt som inte ens Sverigedemokraterna kan drömma våtvarma drömmar om. Oh ja, höst är det och förhandlingar pågår om hur Malmö ska styras under de närmaste fyra åren. Givetvis är mina läppar ytterst förseglade.
Men så mycket kan jag säga som att det inte är så positivt för samarbetsklimatet att ett av de förväntade samarbetspartierna via media föreslår nya sätt att organisera Malmö. Sånt ska det talas om i förhandlingsrummet. Och det parti som lever på pensionärsröster och tappar val efter val gör kanske klokt i att vara en smula ödmjuka. Själv känner jag inget brinnande intresse för att igen organisera om stan.
Vi har nog viktigare saker att fundera över, tänker jag när jag springer på banvallen till den upprivna järnvägen till Limhamn. Bilarna susar förbi på gatan bredvid och Limhamn dräller av wasteland, samtidigt som tusentals inte hittar bostäder. Jag springer hemåt och korsar osynliga gränser mellan mångfald och enfald, rikt och fattigt, gränser som finns där oavsett administrativ indelning.

09 oktober 2010

På internet finns inga känslor

Man tror man ska kunna räkna ut hur allt ska bli, men det går ju inte när det gäller kärlek, det vet vi. När ett förhållande är över kan man oftast förstå varför det inte kunde hålla, men exakt vad som fäster mig vid min älskade är omöjligt att veta. Inga enkla lösningar eller system funkar. Så vi skrattar åt Simon i filmen I rymden finns inga känslor, när man går vetenskapligt tillväga för att hitta en ny flickvän åt sin bror. Ända tills det slår oss att det är precis så man gör när man dejtar på internet. Man kör profiler mot varandra och man ställer tretton frågor och räknar därefter ut om det går att träffas. Och man stålsätter sig och gör våld mot sitt hjärta, för vem är väl jag att ifrågasätta det allsmäktiga nätet? Så när brorsan Sam i filmen säger att det inte fungerar så, så säger han samtidigt att internetdejting inte funkar i den verkliga världen. Det var väl det jag anade. Kärleken förblir ett mysterium.

08 oktober 2010

Klass finns

Så säger min kollega att jag omöjligt kan vara arbetarklass, eftersom jag har synpunkter på tomaterna som är för sura och kalla och på den inlagda gurkan, som är för söt. Arbetarklass äter det som serveras utan att gnälla. Men mitt ursprung är likförbannat arbetarklass, trots den centralt belägna bostadsrätten och finliret i matsammanhang. Men medelklassattributen finns där, inte minst den svindyra nya cykeln och detta med att tillåta sig slarv och avsaknad av gardiner, men närvaron av fairtradekravatkaffe. Och att jag varit föräldraledig, fast jag fötts med kuk.
Jag rör mig lite som fisken i vattnet i det svenska klassamhället och därmed hör jag liksom inte på riktigt hemma någonstans. När jag skulle gå på högskolan, var det såklart en yrkesutbildning, nåt nyttigt, och inte studier för skojs skull och så där.
Samtidigt har jag j verkligen beträtt högskolan som en av de första i släkten och då bränns broarna oåterkalleligt. Jag pratar med rika moderater om vilka fonder som är värda att satsa i och med facksossar om Malmö FF:s chanser i Europa. Men ingen av dom räknar in mig i sina gäng, det vet jag.

Min farsa beträdde banan med ambitionen att ta sig bort från Masthugget och alkoholisthemmet och lyckades ganska bra, innan hjärtat la av vid 48 års ålder.
Det är bara bildat folk som skulle kalla det en klassresa. Arbetarklassen har ingen ambition att vara fattig, utan strävan efter materiellt välstånd är självklar.
Men i media och i den stora världen tror man inte att jobbarna finns längre. Samma människor som för trettio år sen skulle romantiserat fabriksportar och verkstadsgolv tror idag att alla jobbar hemma och kan flexa ut klockan två varje fredag.
Men knegarna finns och vi som har skit under naglarna med oss i generna vet något som samskoleidioter och Långedragspuckon aldrig kan läsa sig till.
Det kanske kan vara dags att använda det på något sätt? Kanske ska vi visa att det inte är Sverigedemokrater och tröga sossar som har svaren på deras frågor?

06 oktober 2010

Inget nobelpris till doktor Kåvepenin

Vilken dag som helst nu så kommer vi att få reda på vem som får årets nobelpris i grenen litteratur. Jag ska inte gissa, det går bara inte. Jag brukar säga Bob Dylan eller Joyce Carol Oates, men det blir såklart ingen av dom. Förra året kostade frågan om rätt eller fel pristagare mig en vänskap. En trevlig tjej med mycket betämda åsikter kallade mig pucko och sa per msn upp vänskapen. Förhistorien var att jag til sist hade tröttnat på alla kommentarer runt om mig om att priset alltid gick till konstiga författare som "ingen" hade hört talas om. Jag kontrade med att skriva på facebook: vem fan trodde ni skulle få priset? Liza Marklund, eller? Jag menar såklart inte att man andäktigt måste säga ja och amen till akademins val. Men man får ju fatta att en författare ska ha gjort något utöver det vanliga får att komma ifråga. Man ger inte medicinpriset till en läkare på vårdcentralen Granen, även om han skrivit ut aldrig så många recept på kåvepenin.

Åh, tjejen som vändumpade mig tyckte såklart att jag var förfärligt snobbig och nedlåtande och kanske borde jag struntat i att kommentera akademins val alls. Det är i grunden skitsamma för mig vart Nobels gamla vapenpengar går. Men den folkliga diskussionen om nobelpristagaren i litteratur tangerar inte så lite jantelagen (som inte är svensk, utan norsk/dansk)och då har jag svårt att hålla flabben. Även jag avskyr snobberi. Men ännu mer avskyr jag missunnsamhet och detta att man inte ska tro att man är någon.

För övrigt har jag anmält mig till ännu ett marathonlopp.

04 oktober 2010

Vi som har råd att ändra åsikt

Idag väljer riksdagen talman och regeringen låter SD avgöra vem det blir. I den allra första omröstningen i den nya riksdagen gör regeringen just det man lovade att aldrig göra. Uselt. Men det var ju inte detta jag skulle tala om, utan om det här med att ändra sig och byta parti och så. Under hela valrörelsen tittade Marit Paulsen argt ner från valaffischer där det bara stod "kärnkraft". Marit Paulsen har aldrig varit någon stjärna i energifrågor, men den som varit med ett tag vet att frågan inte gäller det, utan det förhållandet att Marit ändrat uppfattning. År 1980 sjöng hon: ska våra barn och barnbarn hata oss och förbanna, tillsammans med Lill Lindfors och resten av oss kärnkraftsmotståndare. Det är stort i politiken, stort och lite skamfyllt att byta uppfattning. Samtidigt som det är självklart och något som man nickar "jaha" åt, att jag inte älskar samma kvinna nu som år 1990 eller år 2000, så är det hur sensationellt som helst om jag ändrat åsikter i en eller annan fråga eller rent av bytt parti. men, som marit paulsen sa, man lär sig nya saker varje dag och ändrar uppfattning. Och hon beskrev sin vånda över det. kanske är det för att alldeles för många från tidiga år fostras i politiken, gör det till sin enda stora grej (och försörjningskälla) som det i vårt annars så promiskuösa samhälle förutsätts fullständig trohet mot partiet. Ingen vet. Marit P och jag är i politiken för att vi brinner av engagemang, även om det i sanning fört oss på olika spår. Inte för ett ögonblick behöver vi politiken för att få mat på bordet. Vi har råd att ändra åsikt om det behövs.

03 oktober 2010

Centraleuropeisk höstturné

Nu trampar jag Malmös gator igen, går på bowling och till Coop extra, slänger skräp och dricker zoegas. Men bara igår morse var jag på ett larmande Hamburg Hbf och bytte från nattåget från Wien till ICE 35 med riktning Köpenhamn. Vår höstresa blev av.

Berlin: öst som kliché och lopp i regn.
Jag tog Sara till Berlin. Vi bodde på Kastanienallé i Prenzelberg och spårvagnarna kom och gick nere på gatan och hela stadsdelen andades gentrifiering och välmående. Sara gillade att sitta i gräset i skuggan av TV-tornet på Alex och i skoaffären på andra sidan köpte hon ett par nya stövlar. Från Alex promenerade vi till east side gallery, muren kvar och full med snygg konst. Sedan över bron till Kreuzberg och en Kneipe. Så sprang jag på söndagen och nådde målet fyra timmar och en kvart senare. Man ser var det är öst och var det är väst. Öst är lite som the truman showw, välputsat klichéartat. Som DDR-muséet, som om fyrtio år av förtryck och instängdhet var lite komiskt, lite anektdotiskt så där. Och väst var slitet och storstadsaktigt. Kudamm ligger lite off nu och ingen åker väl upp i Eurpacenters tak längre. Ingen hittar dit. jag sprang förbi i regent och duschade och mötte min Sara utanför Dunkin Donuts på Pariser Platz.

Praha: paraplytanter och höjder.
Europas allra vackraste stad är vacker i alla väder. Den gyllene staden glänser alltid. Och den tunga centraleuropeiska maten är aldrig så god som på hösten i regnet, när man vandrat alla trappstegen upp i Petrintornet och skyndat genom Hradcany. Lillsidans torg, så vackert och ensamt, men alla grupper av tanter i paraply, varför stör dom så? Jag unnar alla att besöka Prag, men jag unnar oss alla lite tid för eftertanke i Kafkas och Svejks stad. Lite utrymmer för eget. Och visst fanns det alkoholfri öl i den lilla ölstugan vid vårt hotell. Det finns överallt i ölbältet, rätten att vara alkoholfri ölnjutare var självklar på alla platser vi besökte

Bratislava: currently under reconstruction.
Det är gammalt östeuropa när du kliver av tåget. Gammalt östeuropa och slitet och snygga tatravagnar tar dig genom sliten betong till ditt gamla kommunisthotell. Men gamla stan är vitputsad och fylld med nyöppnade turistfällor och alldeles bedårande blyga servitörer som pratar ishockey med dig. Och slottet, den stora sevärdheten ligger där på höjden och bevakar och du ser ut över stan och Donau som bara flyter på sådär vanligt, men i slottet får du inte gå in in för där byggs det om. Vid alexander Dubcek-torget tar du trådbussen upp till det stalinistiska krigsmonumentet som inte inte står med i de officiella broschyrerna. För att komma dit passerar du nybyggda lyxvillor och den splitternya amerikanska ambassaden. Dagen efter checkar du ut från kommunisthotellet och betalar med riktiga europeiska pengar, innan du tar den båten till Wien.

Wien: Käsekrainer och finfika.
Åh, Wien, alla fina hus och att äntligen få åka det där pariserhjulet man drömt om sedan man var liten och fick boken "Europas huvudstäder" i present. Och alla vackra parker och kejsarpalats. Och att få glida fram genom stan i en snygg duwag-vagn från femtiotalet; så som man kunde i Köpenhamn för länge sedan. Men mest av allt är det de goda korvarna som heter Käsekrainer och de underbara kaféerna som botade mitt sötsug och gav en njutning över det mesta. Vaniljsåsen till topfstrudeln var underbar, underbar.

Ja, så skyndade vi runt centraleuropa med euro i fickan och i städer med spårvagnar och god mat. Alltid hand i hand, alltid med nyfikenheten som en tredje närvarande ande. Sara och jag reser likadant, alltid på väg, alltid med blick för det oväntade. Så vill jag leva och resa.

22 september 2010

91 och nu

Hösten 1991 var varm och skön. Sovjetunionen höll på att falla samman och de gamla relikerna försökte störta Gorby, men misslyckades. En vecka efter valet som släppte in de första rasisterna någonsin i Sveriges riksdag föddes ett ovanligt stort barn på Malmö KK och vi höll om och kramade vår jättebaby, samtidigt som vi skakade på huvudet åt Ny Demokrati och samlade vår vrede och fokuserade på att föra de gröna tillbaka till riksdagen. Åh, så fin han var, vår brunögde son, men så tung brittsommaren blev bara så där. Jag drack kaffe i lägenheten ute på Nydala och planerade. I maj 1992 valdes jag in i partistyrelsen och kort där efter blev jag kommunfullmäktig efter avhopp. Och sonen växte och igår fyllde han 19 år. Ögonen är lika bruna som då och stor är han och livfull och glad, trots att världen ofta varit emot honom. Ny demokrati finns inte längre och att de gröna sitter i riksdagen är en självklarhet.
Nu är vi mest ledsna för att det inte går riktigt så bra som vi tror. Men de gröna är sega och envisa, som man kan vara när man har en tydlig och klar agenda, medan SD förmodligen är lika ihåliga som sina idéer. Vi kan satsa på att de dör NyD-döden. Vanlig hederlig politisk kamp funkar i längden, precis som barn växer och blir stora.

20 september 2010

Dagen då Sverige blev ett land som alla andra

På vägen hem från valvakan såg vi hur affischerna på en bister Marit Paulsen byttes ut mot den vanliga reklamen för Willys och Citygross. Valet är över och Sverige är en vanligt europeiskt land med ett s-parti på 30 procent, ett starkt grönt parti och dessutom på marginalen dressmanrasisterna, med sina taffliga slipsknutar och tomma blickar. Jublet kom liksom av sig. Och även om vi gröna är starkare än någonsin, så hade vi fått en självbild där vi var ännu starkare och bättre. Och vi har ett land där en elvaåring kan tro att hans kompisar med utländsk bakgrund kan komma att deporteras. Att ens tanken kan uppstå är ett nederlag.
Hela dagen stod jag utanför Värnhemsskolan och delade ut valsedlar. Sönerna kom och gick, mellansonen var en riktig valarbetare, men även minstebror och förstagångsväljaren drog sitt strå till stacken. Och jag kände en kärlek härifrån till evigheten och tillbaka för mina underbara ungar, så olika och så lika mig och varandra. Vi dlar detta, vi kommer varandra så nära. Så stängdes vallokalerna, småsönerna drog iväg till sin mamma och äldstebror och jag gick på valvakan. Det regnade igår som det regnar idag och vi har eftervalet-möten och tar tag i framtiden och nuet, för gjort är gjort. På bergsgatan trotsar sång och rop mot rasismen regnet och jag är invald i fullmäktige som ersättare och ska ta debatten med jimmisarna när jag får chansen. Och de gröna förändrar Malmö. Starkare än någonsin.

19 september 2010

Idag firar vi demokratins högtidsdag!

Idag klär jag mig fin och går och röstar på skolan som jag envisas med att kalla Värnhemsskolan. Sen ska mellansonen, GU-sonen, och jag dela ut valsedlar. På kvällen är det valvaka och dit går jag och äldstebror, som röstar för första gången just idag.
Så firar vi demokratin, även om det inte helt skulle gå vår väg idag. Jag vill redan nu tacka de som stöder mitt parti och någon av våra duktiga kandidater. Rdan i morgon samlar vi styrelsen för eftervalsanalys och planering av höstens fortsatta verksamhet.

Att ett partis ledning stöder sina kandidater är bra, men vad som är bästa stöd är inte alltid glasklart. SD:s presschef Mattias Karlsson (mest känd för sitt påstående att Zlatan inte är svensk) sjunker till flashback-nivån, när han antyder att det finns en konspiration mellan polisen, rättsläkeriet och media i syfte att skada SD. Hade det varit i de gröna i Malmö, så hade jag klappat om min självskadande medlem och varken sagt bu eller bä till media. Men SD är speciella på alla sätt. Ett parti vars hela idé grundar sig på paranoida föreställningar ska kanske inte förvånas över att en och annan medlem drabbas av jerusalemsyndromet.

Men jag är grön och hoppas på en ny regering och på att få fortsätta förändra Malmö i samarbete med andra. Vi är garanten för att Malmö varken blir betongsocialistiskt eller pinsamt skenliberalt. Blir jag invald i fullmäktige blir jag jätteglad; det behövs folk där som inte levt halva sitt liv i skolvärlden och den andra halvan i partikanslier. Jag friade inte till min Sara via televisionen i nån jävla politisk utfrågning; jag friade på en viadukt i Rosengård.

Gå nu och rösta!

18 september 2010

Vem snor våra valsedlar?

Här på Värnhemmet kan man förtidsrösta inne på Entré. Bästa Mia som bevakat och kollat att våra valsedlar ligger på plats har efterhand upptäckt att våra valsedlar haft en tendens att försvinna lite väl snabbt. Nog för att vi hoppas att värnhemsborna är grönare än någonsin, men riktigt så bra som minskningen i högarna av valsedlar indikerar, går det nog inte. Någon snor våra valsedlar. Någon tycker att vi inte ska få samma chans som andra. Vilka som gör det kan vi inte riktigt veta. Men så mycket kan jag ju säga som att mitt inlägg efter Sten Anderssons (SD) död är det mest lästa inlägget på den här bloggen någonsin. Dessutom snodde SD-svinen en av mina bilder på nätet och la ut på en av sina bloggar (politiskt inkorrekt). Jag anklagar ingen, men ni kan ju göra matten själva, om man säger så. Till avdelningen sorglustiga inslag i valrörelsen hör dessutom detta. Oh, dear.

15 september 2010

Du går icke ensam.

Vårt kommunalråd Lari berättar i sydsvenskan om vad vi gröna lyckats med under mandatperioden och vad som varit mindre bra. Sen berättar han om hur ensamt det kan vara där på toppen. Det är mycket man får ta i själv, berättar Lari. Ja, jag vet ju det. Men man får ha perspektiv. Förra gången jag satt i kommunfullmäktige för de gröna var jag i princip ensam grön i fullmäktigesalen i två mandatperioder. Dessutom var jag ensam i kommunstyrelsen och vi hade knappt några nämndsplatser i övrigt. Det var tungt och slitsamt. Nu är vi fler än vi kunde drömma om långt borta i nittiotalets ångest. Från en trekvarts politisk sekreterartjänst har vi gått till två kanslier, ett på Bergsgatan och ett på stadshuset. Och det behövs många och goda krafter, för vi gröna har höga ambitioner. Vi tänker fortsätta förändra Malmö. Vi är många, vi är starka och framtiden känns ljus och grön. redan nu vill jag tacka valets hjältar, valarbetarna med Rasmus och Emelie i spetsen, Jens G och Fredrik Frangeur som valstugekämpar och strålande unga debattörer, Mätta på kansliet och Karolina som otroligt proffsig pressekreterare och bra styrelsekollega och många andra som gjort mycket i stort och i smått.

Korkad gen hos sverigedemokrater?

SD:s starke man i en av deras starka fästen i västsverige säger nu att invandrares aggressivitet är genetisk. Detta samma dag som en opinionsundersökning säger att rasisterna kan få mellan 6-9 procent i riksdagsvalet. Det ska bli ett sant nöje att krossa SD i debatt efter debatt i kommunfullmäktige under de nästa fyra åren. Kanske bara lite för enkelt. Ett vallöfte från mig är att SD aldrig i lugn och ro ska få basunera ut sina dumheter. Inte heller ska jag vara snäll och förstående eller stå handfallen och rapa pk-floskler. SD ska få stryk gång på gång.

14 september 2010

Kärlek och politik hör såklart ihop

Det här är intressant. För mig skulle det vara otänkbart att inte prata politik på första dejten, vid första msn- eller telefonkontakten. Det var i alla fall vad jag sa till mig själv. Jag fnyste och förfasade mig över folk som inte ens tog reda på vad dejten/spanet röstade på eller stod för. Som att inte vetahårfärg eller jobb, liksom. Sen kom Sara in i mitt liv och jag frågade aldrig vad hon röstade på. Jo, jag lirkade runt och förvissade mig om att det inte var nåt rasistiskt. Men i övrigt pratade vi om livet, barnen, filosofi, juridik och minnen och erfarenheter. Till sist frågade hon om jag inte var intresserad av vad hon röstade på. "Jo", sa jag. "Miljöpartiet", svarade hon såklart.

Annars är det väl lite krångligare än att bara prata om block och partier; det är väl mer synen på människan och världen saken gäller. En rabiat kommunist hade gått lika bort som en kristdemokrat och med rassesvin finns inte ens någon kontaktyta. En westerbergliberal hade varit möjlig, men knappast en björklundare.

Nu är det Sara och det kommer det att var oavsett om hon ändrar politisk mening eller om jag gör det. Vi är sampratade och lagom lika och olika. Kärlek och politik hör ihop. Vissa koalitioner är möjliga, andra inte. Och motsatser må dras till varandra, men likheter funkar bäst i längden.

11 september 2010

Cocoon och uppgivna sossar

Min egen sad eyed lady of the lowlands tar mig till Lugnets mördarbacke och min andning kommer i gång. Själv sitter hon på läktaren och läser en bok. Det är tyst och stilla mellan sommar och säsong på riksskidstadion. Falun är borgeligt styrt och glesbygt som en amerikansk stad i mellanvästern. Nere vid Kålgårdssjön står socialdemokraterna och försöker ta tillbaka dalahuvudstaden med hjälp av ett coverband som spelar Sven-Ingvarslåtar och Bad moon rising. Så bjuder man på halvljummen korv och kaffe. Valarbetaren ler inte ens när jag försöker skämta. Det är som om Monas fotsoldater redan gett upp. Men valarbetare ska vara glada och prata politik. Korv och tråkig musik vinner inga val. Jag som är gäst i Falun och Sara som ska rösta här kanske kunde inspireras av lite visioner om ett tätare och mer solidariskt Falun. Om det nu är det man vill ha, det får vi som sagt aldrig veta. Vi drar oss tillbaka, cocoonar i vårt en stund, välförtjänt, med kräftor och västerbottenspaj. Sara dricker tjeckisk öl och jag ICA-Slättas enda alkoholfria sort. Min Sara och jag ses lika sällan som en genomsnittlig skilsmässopappa träffar sina barn och vi ligger tätt ihop till en början och sen glider vi in i var sitt hörn av sängen. Och i morgon går vi inte upp före nio.

09 september 2010

Lever som man lär

Idag var det ju en lite hektisk dag, trots lugnt på jobbet när halva barngruppen var och firade bajram/Eid. Och sen ner till gustav och där väntade mellanbror och vi hjälptes åt att tillsammans med Simon och Maria (inte W, utan en annan)kränga valmaterial och sen gick vi hem och där satt minstebror i trappan. Läxor och matlagning och sen tvätt och en löptur. Sådär ser många av mina dagar ut. Jag är gift, men särbo och ringen på fingret glänser även när jag lever makalöst i vardagen. Hon är närvarande även när hon inte är här, såklart, men ingenting kan ersätta fysisk kontakt och ögon mot ögon. MW får hårda frågor i SVT:s utfrågning om hur hon och hennes Ville kan vara så skamlöst älskande att dom till och med flyger till varandra på helgerna. Ja, man lever inte som man lär om man gör allt för att få vara tillsammans med sina barn och sin älskade, tycker tydligen Anna Hedenmo på SVT (hon med bröstpumpen). Men hon får väl tycka det då. Jag ska tänka på det när jag sitter på tåget norrut i morgon eftermiddag. Hade vi haft råd hade vi säkert flugit. Ibland är det av nöden man lever som man lär.

08 september 2010

Vänsterfolk hjälper SD in i riksdagen

Det är en usel strategi att bua ut och vissla åt sverigedemokrater som har torgmöte. I normalfallet drar dom kanske tio pers på sina möten, så om inte vänsterfolk kommer dit och ger dom uppmärksamhet, så står de tomma tunnorna i sina fula dressmankostymer och talar för de närmast sörjande. I det läget kan dom aldrig gråta ut i Aftonbladet om hur kränkta dom blivit. Dessutom är det ju så att yttrandefriheten även gäller idioter och såna som vill människor illa. Jag irriteras varje gång scientologerna lagt en lapp på min cykelsadel, men jag vet att alternativet att någon skulle sitta och bedöma vem som ska omfattas av de mänskliga rättigheterna och demokratin är så mycket värre. Som jag skrivit i bloggen innan kan jag ta debatten med vilken rasist som helst vilken dag i veckan som helst och vinna. Jimmisarna är inga komplicerade människor på det viset. Precis som Gudrun Schyman säger är dom så okunniga att det är genant. Att piska upp dom i en vanlig debatt är straffspark mot öppet mål. Så varför inte göra det?

edit: det blev fanemig värre än jag trodde. Om SD kommer in i riksdagen och ökar sitt röstetal i Malmö, så håller jag alla Che Guevara-romantiker och smålandsmöllanidioter ansvariga för det.

Bort med friheten att kränka i religionens namn

Inte bara jag har noterat det. Påstår man att ens stockkonservativa idéer eller rena dumheter är en del av en religiös övertygelse, så är man oantastlig. Så kan man gå i land med att vägra ta någon av "det motsatta könet" i hand och så kan man utan att bli emotsagd hävda att samkönat sex är syndigt och renderar en en plats i helvets eviga pina. Jag tycker att vi som står för en verklig mångkulturalism ska börja ta fajten i stort och i smått. Som på jobbet i förrgår: en mamma hade sagt till sin dotter att det var haram med örhängen på killar. Fina kollegan Annika var med rätta förbannad, eftersom det var hennes sons örhänge som orsakat diskussionen. "Jag är min sons mamma, jag bestämmer vad han får ha på sig", sa hon. Men vi är alltså där att en vuxen människa med hänvisning till religion kan snacka hur mycket skit som helst ostraffat. Annika sa emot, men normen är att vi ska acceptera och förstå. Interkulturellt förhållningssätt, liksom. Mina chefer har anställt åtminstone två personer som vägrar att ta mig i hand. För mig är det ungefär samma sak som att anställa sverigedemokrater. Det spelar ingen roll hur snälla och rara dom kan vara i övrigt, det är olagligt att diskriminera mig på grund av kön och det borde vara självklart att en sån syn på kön och genus diskvalificerar personen från arbete i förskolan. I personalrummet häromdan sa jag att jag tycker det självklart ska vara fullt tillåtet att gå i heltäckande slöja. Eller helt naken, om man vill det. Men individens val, måste vara individens val. Och ingen ska få kränka vare sig i namn av religion eller ateism. Det bästa vore nog om religionsfriheten inordnades i föreningsfriheten utan någon särställning.

07 september 2010

Inte fri på en fläck.

"Åh, jag undrar hur fläckfri jag kan anses vara", tänker jag när jag läser om att Sydsvenskan minsann undersökt vandeln hos oss kandidater i valet i Malmö. Men jag klarar mig säkert, allt man kan hitta på mig är en snatteriförseelse från ungdomens dagar, en flaska alkohol som jag snodde ombord på Stena Danica och åkte fast för. Druckit har jag förstås gjort alldeles för mycket och om min confession ska fortsätta, så har jag lämnat och blivit lämnad och till och med skaffat barn med två olika kvinnor. Men det sista skulle möjligen diska mig för uppdrag inom KD, i övrigt är det nog inget större hinder.

Fast om jag slutar raljera, så är det så klart ett problem om inga människor med blandat eller tveksamt förflutet kan väljas till viktiga uppdrag. Det är redan för många som verkar fötts, skolats och tillbringat större delen av sin vakna tid på partikanslier och i trygga högskolemiljöer. Det är väl tveksamt om såna har så mycket att säga människor i utsatta lägen eller verkligen begriper vad det innebär att vara pank och misslyckad.

Nä, nån liljevit oskuld är jag inte och hur kul är egentligen såna? Inget man går igäng på i något avseende. Ska man alltid vara tvungen att akta rygg (som Ohly och amningen), så får vi fega trista politiker som inte vågar annat än att fukta fingret och se vart det blåser. Jag gillar människor som gjort erfarenheter och lärt sig något av dom. Och nej, jag ångrar ingenting eller, jo förresten, jag ångrar en jävla massa. Också det ska man leva med.

Människorna på Värnhem och Rosengård är bortglömda

Eller inte bortglömda, kanske. För du kan läsa om Rosengård i tidningen nästan varje dag. Om bränder och om gängkrig. Om eländes elände och utanförskap.Men sällan eller aldrig hör du något om dom människor som lever där, går upp på morgonen, skickar ungar till skola och förskola och sen ägnar dagen åt att arbeta, studera eller längta efter arbete och studier. Ytterst få i Rosengård är gangsters; många är förvisso fattiga med allt vad det innebär, men dom flesta vill bara ha ett vanligt liv.

Värnhem är ett torg och en stadsdel där folk byter buss och handlar på Entré. Men vi är rätt många som bor här också. Hyresrätterna renoveras och blir till bostadsrätter, gentrifieringen tar fart och snart kanske såna som jag inte har råd att bo kvar. Människor som valt att boutanför stan tycker utan att blinka att det är okej att mina ungars närområde har kvävedioxidhalter som överstiger gränsvärdena, för själva vill dom ju komma fort fram i sina bilar till ett malmö som det duger att jobba i.

Värnhem och Rosengård är områden där vi lever och vistas i varje dag. Men i valrörelsen är de avkrokar utan vanliga människor i. Kan vi ändra på det?

06 september 2010

Heja Malin!

Jag håller på Malin. Och även om jag inte själv riktigt pallar köra den helt könsnuetrala vägen, så ska det vara möjligt. Och den förskola Malin önskar och vill skapa åt sin Vide är egentligen en förskola som följer läroplanen.

Jag citerar: Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.


Det är läroplan, det är riksdagens bslut och något som vi pedagoger att satta följa utan att tvivla eller tveka. Men det går si och så. För fem-tio år sedan kunde jag mötas av en isande tystnad när jag förde frågan på tal, nu är det mer överslätande bortförklarande. Utom just i Rosengård. Där tar frågorna på allvar (i de kommunala förskolorna alltså, knappat i koranskolorna) och där finns en vilja. Men det är seeegare än gammalt godis. Så heja Malin, må du vara en blåslampa i röven på oss alla.

05 september 2010

Tillbaka på torget

Man värvar kanske inte så många röster där på torget, men man syns och det är bra. Och folk kommer förbi och frågar och diskuterar och det är samma sköna sensommar som alla andra dagar. Ja, det är kul att stå vid valstugan. Mina söner hänger med, mellansonen, som är med i grön ungdom, delar ut broschyrer och de andra två hänger. Klockan tre kommer Maria W och håller ett brandtal om klimat, skola och folk som utförsäkras och applåderna dånar på torget. Denna valrörelsen; så lik och olik dom andra. Aldrig har vi gröna varit så många, haft så mycket professionalism och chans att ingå i regeringen. Men mötet med väljarna är samma sak, samma frågor om trafik och vård, samma synpunkter på höjda bensinskatter och kärnkraft som alltid förr. Och jag står där på torget som förr och som i framtiden. Sociala medier är fint, men det är i mäniskors blick och tonfall som kommunikationen värd namnet skapas.

04 september 2010

Ta er i kragen, för helvete. (This is Sweden)

"Det är Ronny, Conny och Sonny som tror att Mohammed ska sno hans bidrag och hans brudar". Den förklaringen läste jag en gång på frågan om vilka som röstade rasistiskt. Lite bryskt uttryckt, men antagligen ganska sant. Folk som gör sig till offer, som sitter med skulder och utan arbete och är övertygad att dom bara råkar illa ut, gång på gång. Rasister är som missbrukare utan insikt; allt är någon annans fel och allt ska fixa sig enkelt om bara Mohammed försvinner. I Malmö heter det stora rasistfästet Almgården. Så är det också ett av de få miljonprogramområden som domineras av fattig etnisk svensk fd arbetarklass med taskig utbildning. En stenkast därifån ligger den stora moskén i Malmö och på andra sidan motorvägen: Rosengård. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut hur det slutar. This is Sweden, för att nu anspela på filmen om de i grunden ganska hyggliga skinheadskillarna som leds att tycka att det så klart är politikernas fel och blattarnas att dom hamnat där dom är. Men svaret från denna politiker är tyvärr: ta er i kragen för helvete och sluta skylla ifrån er. Ni är inga offer, ni har det ganska bra om man jämför. Och ska ni nu stjäla, så ta i så fall från dom som har någonting. Men klokare är att börja bygga upp nånting positivt. Det är ert eget ansvar.

03 september 2010

Spårvagnar istället för superbussar!

Sydsvenskan öser på med att superbussen kommer; den som snabbt och smidigt ska transportera runt oss i stan. Men det är inte superbussar vi rödgröna bestämt oss för att satsa på, det är spårvagnar. Och att investera miljoner i nya busshållplatser och fordon gör att starten av spårvägstrafiken bara skjuts längre fram i tiden. Den politiska förankringen är dessutom mycket svag; det har informerats, men aldrig beslutats i tekniska nämnden. Så kan vi inte ha det. Bygg spårvägen nu.

02 september 2010

The best prime minister money can buy

Min farsa sa alltid till mig när jag ville ha MBL i familjen att: glöm inte att det är den som har pengarna som bestämmer. Och om ni nu tror att det var en marxistisk analys, så tror ni fel. Min pappa var borgare med arbetarbakgrund och ganska konservativ. Men han hade koll på sånt där. Att vårt största regeringsparti inte förstår att vi vill veta vem som pyntar och påverkar är en smula konstigt. Så det är jättebra att Peter E tar upp frågan i dagens DN-debatt. Och vansinnigt kul och coolt är det av grön ungdom att bjuda ut regeringskansliet på tradera. För tydligen är det till salu. Och spekulanterna är alltså hemliga.

01 september 2010

Årets första kryss

Via facebook får jag höra att jag fått ett kryss redan vid den första dagen av röstande. Det gör mig glad och lite stolt. Jag personkampanjar inte, jag är en liten kugge i den stora gröna maskinen, men tror likafullt att mina erfarenheter och kontakter är bra för Malmö, Sverige och de gröna. Jag har druckit för mycket, kört vilse i tillvaron, men rest mig upp igen. Jag är en klar och tydlig röst för den gröna omställningen, för europeiskt samarbete och för allas lika rätt. Med mig i politiken finns det någon som peppar andra mer än jagar positioner och någon som representerar Värnhem och världen och alla oss som går upp varje morgon och går till jobbet oavsett väder. Och så är jag så in i helvete emot religiösa friskolor.