Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
26 april 2017
Stolt över att få vara med och bygga stan
22 april 2017
Älskade särskilda barn
Till vår familj kom det som en överraskning en januaridag för längesen. Ett särskilt barn. Någon som inte var mitt i normen, som inte var som det förväntades. För förväntningar har man i sin romantiska föreställning om hur allt ska vara eller bli i familjeliv och föräldraskap. Egentligen fanns det nog redan tidigare bland någon eller några av dem som bär samma efternamn som vi. Det beror ju liksom på hur man räknar.
Normen kan bli både vidare och snävare beroende på tiderna och våra värderingar och sånt där. Men det där januaribarnet skakade om oss och den omskakningen sitter fortfarande kvar så långt senare.
Några barn är särskilda. Några blir inte lika produktiva som andra, så det är tur att produktivitet inte är livets mening.
Livets mening och för den delen lyckan skapar vi efter hand tillsammans med dem som vi får privilegiet att möta på vägen. Det kan vara ett leende eller en ostmacka och en kopp kaffe eller att sträcka ut handen mot någon som snubblat och ligger ner på den hårda asfalten. En promenad längs stranden i Tel Aviv eller ett kärleksmöte i Pildammsparken en söndagseftermiddag i juli. Vi som fått möta de där särskilda barnen blir så ofantligt mycket rikare än vi skulle varit annars. Det kan vara slitigt, men ingen sa någonsin till oss att det skulle vara enkelt alla dagar.
16 april 2017
Solidaritet och ödmjukhet, för helvete
Kaffe och croissant på Bryssels sydstation innan vi tar tåget till Luxemburg. Vi är privilegierade. Vi kan ta oss till ställen och hem igen och allt står kvar där vi ställde det.
Annat är det med de vilsna själar som går omkring med pappmuggar eller bara sina händer och ber om några cent, de har med stor möda korsat gränser eller bara fallit ur systemet.
Jag gissar att det här som hemma är lättare än man tror att bli av med allt och de som kommit hit från andra ställen hade inget mer än hoppet med sig.
Jag minns mitt tidiga åttiotal då jag bredde ut min sovsäck på stationer som den här och sov gott med ryggsäcken som kudde, vaktad av stationens biffiga poliser. Så länge man inte verkade vara Baader-Meinhof eller så, för den tiden hade också sina vidriga terrorister, så gick det bra.
Det är lätt att beskriva det som en bättre tid, men tänk efter lite. Halva Europa befann sig inom elstängsel och med angivare och varubrist och större delen av resten av världen styrdes av galna militärer. Folk var instängda och hopplösa. Nu ser vi världen i vår egen vardag och ofta direkt i våra öron och framför våra ögon. Vi borde möta det med solidaritet istället för att tala om förvar och fotbojor och istället för att gnälla över att Malmö stad köper bostadsrätter för att ordna tak över huvudet, så att barn ska slippa sova på gatan. Solidaritet och ödmjukhet för helvete. Dela med dig, det är inte direkt så att det är dina kloka val som till hundra procent gett dig rena lakan och mat på bordet. Tacka turen, tänk på andra. Solidaritet och ödmjukhet, för helvete.
14 april 2017
Och solen går i moln i Bryssel
12 april 2017
Jag måste iväg
I morgon är det dags att resa igen. Denna gång till Bryssel för en påsk i Europas huvudstad, promenader, våfflor och musslor med pommes frites till. Vi flyger, för tåg är inte realistiskt, det är inte som förr när man varje kväll kunde åka från Köpenhamn till nära nog vilken metropol som helst i Europa och komma fram utvilad eller omskakad på morgonen.
Jag reser helst till städer. Det är liksom där saker händer. Människor, torg och trädkantade alléer och främmande språk och dofter, det är sånt som ger perspektiv och vackra bilder att ta fram under ångestnätter och gråmulna morgnar i februari. Resandet är ett gift i min kropp, ända sedan tonårens tågluffar, ända sedan jag för första gången tog steget ut ur kupén och in i vimlet i världen. Det är till resor mina pengar går, det förblir så år ut och år in. Jag testade att leva utan det, att leva upp till något annat, att vandra lugn i vardagen, men det fungerar inte. Rörelse är den rastlöses drog. Jag måste iväg.
09 april 2017
Om legalisering av cannabis (igen)
Jag har skrivit om det förr, men det är som om vissa inte riktigt förstått, så jag gör det igen. Det finns inget mysigt, coolt, vänster eller rebelliskt med att använda cannabis. Det är en drog och den gör dig slö i skallen och asocial och det är inte bara mitt lösa tyckande och egna erfarenheter som talar, utan det är så vetenskapligt bevisat som något kan bli. Bakom det intensiva kampanjandet för legalisering finns starka ekonomiska intressen, särskilt i USA och den murbräcka man använder för att få skiten legaliserad handlar om medicinska effekter, men från USA vet vi också att nästa steg när man tillåtit försäljning av medicinsk marijuana är att släppa det helt fritt. Jag vet inte mycket om medicin, men jag vet att när man får morfin mot sina smärtor eller amfetamin mot sin svåra ADHD, så är det inte från vita påsar som man köper i parken, utan synnerligen kontrollerat. Så sker också med preparat som innehåller cannabis. Detta är fakta som man kan googla fram mycket enkelt. Ändå får jag diskutera frågan med allt från socialdemokratiska politiska sekreterare till MFF-fans som tycker det är så vuxet och bra att röka skit på läktaren. Ibland hamnar man också i förvirrade diskussioner om att det måste tillåtas, eftersom vi inte lyckats utrota det. Det faller på sin egen dumhet. Vi avskaffar inte trafikljusen för att några kör mot rött. Så. Av mig får ni bara nolltolerans. De droger som redan är tillåtna skadar tillräckligt mycket.
08 april 2017
Mig rör du inte
05 april 2017
Blogg 3000 - tappade nycklar och sugar
Onsdagsmorgon med grus i ögonen och hett starkt kaffe. Det är dags att ta sig till jobbet, men först ska jag korsa en annan linje. Det är dags att publicera bloggpost 3000, sedan starten 2005 och jag frågar min läsekrets vad den ska handla om. Min kollega vill att jag skriver om henne och någon pratar siffror och någon annan EU. 2005 är inte bara längesen, det är eoner av händelser sedan. Min kollega var ett barn i grundskolan och Trump, Brexit eller rasister i riksdagen var mardrömmar man lätt kunde avfärda.
Å andra sidan var minoriteter och kvinnor långt ifrån så kaxiga som nu, så de kränkta snubbarna kunde fortfarande verka fritt inom systemet utan oranga män i Vita huset eller taggtråd runt Storbritannien och tvärs igenom Irland (igen). Min kollega ger mig hur som helst en varm kram när jag kommer till jobbet. Jag behöver det, min sug är tappad, mina energidepåer träffar botten, fast hjärtat slår som i introt till Ballroom blitz. Jag har samma sjuka som Churchill och Abraham Lincoln, så det finns hopp ändå. Och solidariteten mellan oss på enheten finns, trots att ledningen söndrar och härskar med hjälp av individuell lönesättning. Det håller mig vid liv och sen kommer nog hälsan tillbaka vad det lider. Och på vägen hem från jobbet tappar jag mina nycklar. Inget är så symboliskt för mitt liv som just det. Tappade nycklar och sugar och ständigt behov av andras hjälp och bekräftelse. Med nyckelknippan försvann min bricka med sinnesrobönen. Men den har jag lärt mig utantill.
02 april 2017
Snart kanske du själv sitter på den där bussen
Läser och hör på radion om bussolyckan i Sveg. Ett sextiotal åttondeklassare på väg till eller från en skidort satt på en buss som körde av vägen och nu har skadade förts till sjukhus i Östersund, Mora och Falun. Vi sitter med morgonkaffet och tänker att det kunde varit något av våra barn. Man tänker ju så, fast alla barn är allas barn och allt det där. Tänker också att det är så mycket som bara är tur eller tillfälligheter. Man ska inte klappa sig för bröstet för mycket, varken som förälder eller i någon annan egenskap. Det är sällan din förtjänst, men inte heller ditt fel. Ansvar, alltid, men man varken kan eller ska försöka skydda dem mot allt. Igår satt mina yngsta på bussar till och från Göteborg. De kom hem lyckligt båda två, trots att chaufförer kan somna vid ratten eller slira och trots alla rötägg som finns i den ändå till största delen positiva supporterkulturen. Den ålder som de är i nu har jag ganska lätt att minnas. Jag satt på Götaplatsen vid poseidonstatyn och lyssnade på Nationalteatern i mina lurar. Ge mig mitt liv nu, sjöng Anki Rahlskog och jag nickade instämmande.
Sen gick jag nerför Avenyn och köpte revbensspjäll och folköl nere på Gunnars livs innan jag åkte hem till min kartong i Masthugget. Jag kan fortfarande häpnas över hur kloka mina föräldrar var som släppte mig fri så tidigt.
Men allt kan förändras på bara en sekund. Fel människa på fel plats och allt är förändrat för alltid, men även rätt människa och rätt plats.
Ge mig mitt liv nu sjöng hon i mina lurar. Ta ditt liv och ta det nu är ett bättre sätt att förklara. Låt dem sjunga sin egen sång. Snart kanske du själv sitter på den där bussen.