29 augusti 2015

Diagnos eller inte?

Jag är 51år gammal och fyller till och med 52 när gråheten börjar lysas upp av luciakronor och falsksång i början av decembers andra trimester. Det är slutet av mitten i livet (max) och för sent på jorden för att leva om sitt liv. Och jag tror varken på omvändelse eller frälsning, jag tror på att göra saker här och nu, skolad in i kbt-världen som jag är. På något sätt vet jag att jag uppfyller alla kriterier för ADHD, möjligen med reservation för H, jag anar också att min förmåga att fly in i saker och fixeras vid sånt som andra finner perifert viskar tendenser till autismspektrat. På detta finns inga papper eller intyg. En gång under min förskoletid skickades jag till Bup för utredning av min dåvarande förskollärare. Jag inser nu vilket mod som krävdes av henne för att göra en sån sak. På bup  skulle jag ordna saker i en sandlåda. Mottagningen låg på andra våningen i ett hus vid Frölunda torg, minns jag och skulle fortfarande hitta dit, precis som jag hittar till nästan alla platser jag någonsin besökt. Det har alltid varit konstigheter med mig, så, ja det debuterade i barndomen som det ska enligt reglerna i DSM. Lärde mig aldrig knoparna i scouterna, begrep inte det sociala spelet i klassrummet eller på skolgårdarna, men kan än idag alla hållplatser på dåvarande linje tre mellan Frölunda och Kålltorp. Som byfånen i Hem till byn, ehuru för det mesta socialt accepterad. Jag hittar aldrig mina nycklar, men kan rabbla alla amerikanska delstater från öst till väst eller alla Beatles singlar och i vilken ordning de gavs ut (dock inte datumen längre, det har fallit bort). Jag minns ord för ord vad du sa till mig den där gången, men inte vad jag ska handla i affären om det inte är nedskrivet. Gränser är inte riktigt för mig, känner jag. Ofta gör jag bort mig (ännu lyser skammens rodnad när jag tänker på saker jag gjort på impuls, men samtidigt så har det öppnat dörrar jag intr visste fanns) och jag drack för mycket när jag drack och skulle lätt torska på spel eller hasch om jag lät mig. Houston, we have a problem. Nu är det frågan om jag ska skaffa mig papper på det där eller om jag ska nöja mig med att saker bara är. Att jag är en del av en variation inom arten, en av dem som inte ska bli stridspilot eller revisor. Det skulle vara skönt att kunna vifta med ett intyg som förklaring och för att få leva ett liv med det som fungerar och som jag är bra på istället för att ständigt kämpa med knutar och strukturer. Mot det talar att det kan vara klokt att låta lagda kort ligga när man nu ändå inte kan se framtiden genom backspegeln. Leva i nuet, som den käcka parollen låter berätta. Inte vet jag. Sa jag förresten att jag kan ha svårt att komma igång med saker?

26 augusti 2015

Knud hade en dröm

Kan lugnt säga att Knud den store lämnade mig berörd. Man orkar liksom inte med att se livslögner, svek, misslyckanden och till sist den jävla alkoholen, den enda djävul vi tror på och dyrkar i vår del av världen. Att det sen är Knuds dotter som skrivit boken gör inte saken lättare. Barnen som man vill vara en hjälte inför ska inte behöva se en förnedrad och hjälplös. Nu vet jag att det som så ofta i dessa dagar är hittepå based on a true story, men det räcker att det kunde vara sant. Knud följde sin dröm som man ska göra och se vart det ledde honom. Till en likkista redan vid 59 års ålder. Han fick aldrig skrivit sin stora roman. Inte många får det. Nu kommer tolvåringen in och jagar efter kaninen som inte vill gå in i buren. Så mycket för dessa storslagna tankar. Idag har jag dessutom varit en tråkmåns som hellre bygger cykelbanor än obskyra konstverk. Ikväll börjar jag på en ny bok och vaknar klockan sex i morgon bitti baknykter. Mig ska dom inte få. Lever inte min dröm, lever min verklighet.

23 augusti 2015

Det som bekymrar mig på jobbet och ett år sen Limhamn

Vaknar efter nio och det är varmt i sovrummet. Bilar och bussar nere på gatan, som alltid drar bullret in och berättar för mig var jag bor. I morgon ringer klockan vid sex igen och jag ska cykla iväg till jobbet fyra km bort. Mitt jobb är okej, jag gör nytta och har en lön att leva på. Unge efter unge har slussats ut och jag har gjort skillnad. Det bekymrar mig inte. Det som bekymrar mig är att papper ska missas att fyllas i, att man ska bli oförskyllt anklagad för att ha använt något felaktigt uttryck eller höjt rösten eller så. Som representant för det underrepresenterade könet är man heller aldrig bara en i gänget och anonym. Du syns alltid. Så är det. Det grundläggande jobbet är jag trygg i, men sidogrejer oroar. Det borde vara tvärtom. Ska jag klaga på något i mitt yrke, så är det att det är för mycket vid sidan av och för mycket skitnödigt snack och kvasiakademiskt lingo om självklarheter.
Så är det. Ändå trivs jag på mitt jobb.
Det är idag också exakt ett år sedan vi stod på Limhamns torg och skrek åt nazisterna. Det fanns för all del dom som gjorde mer än bara skrek, men hellre det än att sitta passiv hemma i soffan. Sen kom poliser på hästar ridande från typ ingenstans och man fick slänga sig åt sidan för att inte dö. Att konfrontera rasism var den än är, att det aldrig få ses som en åsikt i mängden är nödvändigt. Det är också rent personligt att hedra morfar och alla andra som fått sätta livet till som följd av denna vedervärdiga ideologi. Jag kommer att stå där igen om det behövs.

19 augusti 2015

EU-migranter som tillhygge för populister

Varje dag cyklar jag förbi lägret/kåkstaden vid Nobelvägen två gånger, en gång bort och en gång hem. Det luktar öppen spis och ser på håll ut som en camping för långliggare. Vi kan inte ha den sortens läger på en centralt belägen tomt. Det är lika omöjligt som att stänga gränserna och lika oönskat. Det är ovärdigt, hälsofarligt och självklart inte bara att ockupera någons tomt, även om jag känslomässigt har sympati med bz. Någon skrev vid något tillfälle om stället som en "olaglig bosättning", vilket var hejdlöst komiskt. Om människorna som bor på kvartetet Brännaren är organiserade och kriminella vet jag inte, fast jag läser mycket på nätet om saken. Det är väl annars fullt rimligt att organisera sig och helt mänskligt att bryta mot en och annan lag i sin nöd. Men små människor har låga tankar och inga vädjar så till det lägsta hos oss som SD. Det är bara att ta det kallt och diskutera sakfrågor. Att rasisterna är rasister är trots allt ingen nyhet. Däremot är frågan Så tänkte jag och grunnade på hur goda krafter bäst skulle kunna stötta dessa allra mest utsatta. Det är en knepig fråga. Man undanber sig förenklingar.
Då kom ett mail från migranterna själva, åtminstone sas det så, för ingen hade undertecknat, vilket vanligen är en förutsättning för att jag alls ska bry mig. Brevet var extremt välformulerat. Så bra att det triggade mina fördomar rejält. Jag fick liksom för mig att det var vänsteraktivister som formulerat och skrivit. Det andades loksom så. Men det har jag såklart ingen aning om. Man ville ha ett möte för att diskutera framtiden för området nere vid Nobelvägen/Industrigatan. Och det kunde man väl få.
Ett kommunalråd tog bollen och bjöd in till fika och powerpoints, så som ett klokt kommunalråd gör. Men platsen och inramningen dög inte. Ännu ett mail kom och nu var det visst ett anonymt ombud som författade texten. Vissa hade minsann tackat ja till att hålla möte på rivningstomten, skrev man. Vissa är minsann godare än andra, ville man framhålla. Och, ja så var det. Vänsterpartiets oppositionsråd ringde Sydsvenskan och sa sig självklart vilja besöka migranterna på den skitiga industritomten, lägga huvudet på sned och plocka poäng. Styra vill de ju inte längre, som bekant.
Så har då både den vidriga brunhögern och de patetiska vänsterpopulisterna använt en utsatt grupp för att skaffa sig meriter och klick. Det är bara för sorgligt.

14 augusti 2015

Vi är inte såna som på slutet får varann

En vän firar att hen nu varit gift i fem år. Ändå var hen en sån person som tidigare aldrig fann sig tillrätta i något. Inget tycktes passa, inga platser var de rätta. Men så stod den där rätta personen där en dag, rätt dag, vid rätt tillfälle och på rätt plats och så blev det bra. Hoppet finns för alla. Det kan funka och det är påfallande hur ofta det händer när man minst skulle ana det. Den som söker lyckan ihärdigt och metodiskt hittar den inte. Du måste släppa taget om dig själv, då sker det. Kanske, för tyvärr finns aldrig några garantier för något. Ändå är det mesta jag hör runt om mig i dessa dagar rapporter om hur folk går isär, lämnar varandra, sliter upp sår och gör sina barn olyckliga och schemalagda. Den nyvunna friheten förbyts i ensamhet. And yes, I've done a few times  myself. Kanske är vi nutidsmänniskor många gånger för rastlösa, väljer både till och från utan att riktigt tänka efter, bara för att vi kan och har råd att be vem som helst att dra åt helvete. De jag valde att skaffa barn med, valde jag till för snabbt. Inga fel på dem annat än vi var fel för varandra. Vi hade olika drömmar och visioner om livet och det är klokt att kolla upp såna saker innan man byter ringar eller kroppsvätskor på en permanent basis. Alla dagar är såklart inte dagar av rosor som slår ut, alla dagar doftar inte kummin och koriander, det är mest vardagar. Men man får inget liv, man tar det och i det ingår acceptansen att inget någonsin är fullkomligt. Du och jag är inte såna som i slutet får varann. Man får ingenting. Man måste skapa det man behöver. Under studiebesöket i Linköping lär jag mig att den som är alltför trygg i trafiken mister vaksamheten och riskerar att råka illa ut. Så är hela livet. Lallar man runt och tror att allt är fixat och färdigt lär man vakna med en baksmälla hårdare än den som någon som helst fylla kan ge en.

09 augusti 2015

Det onda stannar och spökar

En bild på mig på instagram har fått mängder av likes. Jag sitter långhårig och ung och äter lunch i norrländsk vårsol på Miljöpartiets kongress 1993. Jag ser oskyldig och omogen ut, som en ung rebell, men skenet bedrar. I själva verket var jag nyskild med barn och famlade efter lycka och något som kunde dämpa smärtan och reda ut eländet. Jag hade just gjort två av mina barn till skilsmässobarn och hade skrivit på ett livstidskontrakt om att vara en andra klassens förälder, för det är vad det innebär för en man. Det är inte sjölvömkan, det är hårda fakta. Nu fick jag på nåder i alla fall en stor del av deras vardag som mitt ansvar. Det är svårt för mig att vara helt nöjd med min insats.
Men de där barnen är vuxna nu och bara häromdagen satt vi här i köket och pratade och drack kaffe. Jag fick höra några sanningar och det svider och blöder. Äldstebrors skolgång, om hur jag inte förstod hur illa han hade det under mellanstadiet, hur ingen kunde stötta honom, hur lärare hånade och dömde.
Jag som skulle stått vid hans sida, jag som var den som borde vetat. Men jag försöker skaka av mig och skylla ifrån mig, men allt jag kan säga är: jag gjorde mitt bästa med se resurser jag hade då och jag stod under dåligt inflytande. Idag skulle jag stegat in i klassrummet, lyft ut mitt barn och satt honom någon annanstans, vill jag tro. Skolan blev aldrig för honom, aldrig helt, även om det blev bättre senare och jag hoppas han kan kanalisera sina erfarenheter i sitt viktiga arbete med barn. Att han kan se dem som bara han och andra med hans erfarenheter kan se. Man minns aldrig det där som bara rullade på, minns aldrig hur man räckte till. Det onda stannar alltid och spökar.

06 augusti 2015

MP - bäst i klassen till döds?

Helt plötsligt kunde jag läsa att försvarsministern funderar på att återinföra värnplikten. Det var ju intressant. Sakfrågan är sin sak, man kan väl tycka både och om det. Det som är intressantare för mig som miljöpartist är hur sossarna något så fullständigt skiter i vad vi gröna månde tycka om saken. S är det stora partiet, S är politikens Malmö FF, man utgår från att man vinner och står på topp. Sån är deras självbild. Man är inte heller blyga för att sno åt sig äran för sånt som andra driver igenom eller tar initiativ till. Sålunda beskriver sig partiet som gav oss både yttre och inre Ringvägen som det stora cykelpartiet i Malmö. Utan att så mycket som blinka. Allt gott kommer från S, om man får tro dem. Men. You teach people how to treat you, som dr Phil säger. Ingen skugga ska falla på S, tvärtom ler jag en smula åt deras fräckhet. Det är vi gröna som måste sluta vara bäst i klassen. Vi kan inte vara ett parti för A-studenter, för de som satt längst fram i klassrummet och lydigt räckte upp handen, för de som seglat genom livet på en räkmacka. Vi måste även ha smutsiga människor i våra led. På fullt allvar skryter vi om doktorshattar, 2,0 på högskoleprovet och andra akademiska meriter, utan att fatta hur exkluderande och elitistiskt det är. Vi håller våra överenskommelser, följer de etiska reglerna och som tack för det går vi back i valet och blir överkörda av S. Vi biter ändå ihop och är glada att få vara med. Självklart tog vi idag pliktskyldigt avstånd från nedrivandet av rasistreklamen i Stockholms T-bana. Man ska ju följa lagen. Åsa Romson ville heller inte ta avstånd från de nya finska kärnkraftsplanerna, för det är ju något som ska beslutas nationellt. Vi står där med regelboken i hand. Själv tror jag att vi behöver vara fräckare, tuffare och göra lite fler shortcuts i det politiska arbetet. Det behövs fler sluggers, fler agitatorer, mer konfrontation och ett enklare språk.
Det är bättre att ta några gula kort än att förlora matchen. Och nån jävla värnplikt blir det inte. Och jag applåderar att rasistreklamen rivs ner i Stockholms T-bana och förbannar att finnarna bygger ett kärnkraftverk till. Jag föreslår att vi kastar handskarna och börjar ta för oss. Respekt får man inte till skänks, det sätter man sig i. Alternativet är bäst i klassen till döds.

04 augusti 2015

Som om Machtübernahme stod för dörren

SD är en samling avskum. SD är usla på att argumentera för sin sak. Om landets skarpaste antirasistiska hjärnor tar sig samman så kommer de inte att ha en chans. Tyvärr är det inte så det ser ut. Antirasisterna gör inte sitt jobb, utan ägnar istället värdefull tid åt formfrågor och åt att puckla på eller krama varandra. När rasisterna hyr in sig i en tunnelbanestation så slutas det diskuteras om rasismen och istället pratar man om SL och målar ut dem som rasister. "Jävla SL", säger man istället för att säga jävla rasister. Samma sak när rasisterna får torgmötestillstånd, då talas det om rätten att hålla möten i stället för om själva saken eller så blir det en evig debatt om polisens agerande. För någon månad sedan blev jag kallad "vit priviligierad medelålders man" av en kf-kollega som trodde att det gick att införa ett lokalt förbud mot rasism. Som om dumhet gick att förbjuda bort. Som om lagen möjliggör förbud mot att bilda partier eller så. Som om det ens vore önskvärt.
Men så här känner alltså jag: rasism har alltid funnits och i takt med att de riktiga partierna blivit mindre rasistiska (och homofoba) så har det gamla skinheadsnassepartiet fått fler sympatisörer. De flesta av dessa behöver bara lite skolning, sen är de hemma. En livskraftig arbetarrörelse kanske skulle kunna ta sig an detta. Sen finns det en liten kärna som inte kan omvändas. De ska vi istället demoralisera så så att de helt enkelt inte orkar rasista på gator och torg. Där kommer motdemonstrationer in och det där med att riva ner plakat och måla mustascher på Jimmies ansikte och så in. De senare aktiviteterna skulle jag självklart aldrig uppmuntra till som folkvald. Som smart debattör och folkvald ska jag se till att ha skrattarna på min sida och ständigt göra rasisterna till losers. Var inte rädda. Bete er inte som om Machtübernahme stod för dörren. Vi vinner.

02 augusti 2015

Nisse i P1 och vår stad

Det regnar nästan jämt i stan där jag bor. Så har det alltid varit. Regn och blåst. En av de jag delar den här staden med heter Nisse Hellberg och ingen är väl Malmös uttolkare som han. Han och hans band Wilmer X var också de första jag såg och lyssnade på när jag kom hit. Det var i skiftet augusti/september 1983 som jag tog Malmö till mig, närmast på impuls, för något skulle jag ju göra. Malmö blev en anhalt på vägen. Här skulle jag inte stanna. Stan var på dekis, det var mängder av tomma tomter där det legat hus som rivits, men ingen byggde nytt, för få flyttade hit.
Min kompis Björn som gjorde lumpen i Kristianstad kom ner och vi såg IFK Malmö som då låg i andradivisisionen i fotbollen förlora på ett halvtomt stadion. På kvällen skulle vi gå ut, men vi hittade inga ställen som både var öppna och trevliga. Det var tomt på gator och torg. Det fanns ingen som helst anledning att stanna här. Men stannade gjorde jag ändå och så kom den där kvällen i mitten av september då jag såg Wilmer X ute på KB som då låg halvvägs till Limhamn. Det var ju jävligt bra och nästan 20 år senare skulle min sistfödde få ett Wilmer mellan sitt folkhemsförnamn och vårt familjenamn. Nisse Hellberg är Malmö och jag har följt honom, precis som jag följt min hemstad. Och när jag hör Nisse tala i Sommar i P1 så hör jag Malmös röst, komplett med de gamla dialektala uttrycken som man sällan hör i våra dagar. Nisses program är så blandat, så mångfaldigt på riktigt. Så där i förbigående säger han att han har allt med Ramones, samtidigt som han talar om bluesmän och nästan bara spelar kvinnliga artister. Och han berättar inte bara om hur god han varit livet igenom, utan också om sånt han skäms över. Jag tänker att det ju är så man ska vara. Som Nisse ska Malmö vara och varför inte jag själv, ärlig utan att vända ut och in på sig, glad och positiv utan att stila sig. Öppen med både gott och ont, inte svänga så förbannat hit och dit. Det är en nåd att bedja om. En vision som det kallas. Både privat och politiskt. Som om det skulle gå att skilja åt.