27 augusti 2018

Jag minns alla mina ex och hur de berörde mig

Allt är ännu ett mysterium, men det är spännande som fan. Hösten kommer som alltid förut, det är en skönhet i växlingarna mellan varmt och kallt, regn och sol och en trygghet i längtan bort som alltid finns där, längtan bort från vardagen till spännande platser och människor. Jag går vidare, som det heter, går alltid vidare. Det fanns en tid när jag avundades dem som hade samma saker år från år, samma bostäder, jobb och partners. Jag avundades tryggheten. Men jag minns alla mina ex och hur de berörde mig, de som jag skaffade barn med och hon som jag reste så mycket med, de som bara kom som tillfälliga himlastormar och de som stannade en tid. De avtryck jag fått av dem kunde inte en enda person ha levererat. En enda lång lycklig kärlek hade begränsat mig och gjort mig mindre klok. Jag har fått mer kärlek i livet än någon kan begära och jag har gett igen med samma mynt. Jag har berört och gjort några lyckliga. Så mycket berör jag visst ännu, att någon blockerat mig från alla sociala medier, det är fascinerande att jag kan vara så viktig ännu för henne.
I det som är jag ser jag spåren från mina brustna relationer, artister som jag aldrig gillat annars, böcker jag inte läst om hon inte tipsat om dem, platser jag aldrig skulle besökt annars och insikter och bekräftelse som satt där de skulle när de som bäst behövdes.  Jag är tacksam, men jag saknar ingen av dem, annat än som vän, kanske, men det löser sig, jag har andra vänner och trivs dessutom väl bra i mitt eget sällskap. Tids nog dyker dessutom förälskelsen upp igen, den kan vara runt hörnet som himlen i Mauro Scoccos sång, kanske är den redan här utan att jag fattar det, sånt har hänt förut. 
När det gäller kärlek blir jag aldrig äldre än 20, det är samma saker, samma förvirring, samma pirr och osäkerhet. 
Jag tror det är galet att leta efter den där underbara vackra blomman som lyser och doftar starkare än alla andra. Plocka istället blommorna längs vägen. Det blir till sist en vacker bukett. 

26 augusti 2018

Älskade liberala Möllan

Ibland vill jag flytta härifrån, kanske ut på landet, kanske till Ystad eller någon annanstans. Men jag stannar. Jag har blivit van vid att bo på ett ställe där folk är ute under de flesta av dygnets timmar, undantaget tidigt på morgonen, särskilt inte på måndagar. Här satsade jag på att bli områdets coola politiker, men nu kandiderar jag inte ens i något val, utan ser sakerna lite från sidan.
Detta är vänsterland, i något val var MP störst, men annars är det rött och rosa och det trivs jag med. Palla att bo bland kusinavlade sd-hillbilles, liksom. Ibland hamnar jag ändå på kant med rödingarna. Jag har inga problem med vinster i välfärden och jag har ibland problematiserat sådant som är haram att ens nämna som ett eventuellt bekymmer among the reds. Det händer ibland att jag avfärdas som liberal. Det är ett fult tillmäle i röda kretsar, snäppet under fascist. Men när jag ser min stadsdel, så
ser jag stans kanske mest liberala område. Här finns inga moralpoliser, inga golfbaneklippta trädgårdar och mycket få regler. Utspilld öl blandas med doften av cannabis och kebab och kvitton är inte alltid grejen här, om vi säger så. Folk cyklar och kör bil lite som det passar dem. Vi kan dricka dyrt finkaffe med Fredrik Gertten på kaffebaren eller halsa fulöl på någon bakgata med folk som du definitivt inte tar selfies med. Det finns något för alla här. Om den socialism som somliga drömmer om här, eller i alla fall röstar för (eller vägrar att delta i den borgerliga "demokratin" för) , skulle bli verklighet skulle området bli tråkigare än Bunkeflostrands centrum. Utbudet skulle bli som i Teckomatorp på juldagen. Men det reflekterar vi inte över här, för någon socialism blir det ju aldrig här, lika lite som tillvaron är särskilt liberal i områden där folk röstar på partier som L eller M. Där är ju fan inga tiggare eller bostadslösa välkomna, där sätter blonda politiker med blåa ögon jurister på att hålla slöddret borta.
Vi på Möllan är rebeller som köper indisk mat av en snubbe som inte kan ett ord svenska och troligen inte kan stava till uppehållstillstånd på något språk. Vi hatar gentrifiering, men säljer sen våra bostadsrätter dyrt. Detta är vår bubbla. Vi tror att vi är något, för vi bor i vårt älskade liberala Möllan.

25 augusti 2018

Dampvuxen

Varje år ser jag minst en av oss i de grupper jag jobbar med. En som har svårt att sitta still, en som kommer att få svårt att lära sig att knyta skorna, som kommer att ses som störig eller extremt störig om det är någon som ses som tjej. Och sen efter en helvetesbarndom blir de äntligen vuxna och får höra om hur lycklig barndomen är och hur tråkigt det är att vara vuxen. För mig var det en välsignelse att slippa vara barn. Jag var intellektuellt brådmogen och kunde nog blivit något fint om jag bara fått röven ur vagnen eller avslutat något. Den roman jag och Sara faktiskt avslutade tycks inte bli publicerad. C'est la vie.
I arbetslivet har det funkat lite olika. Min kropp mår bra av fasta tider, lön på kontot och jag är bra på en hel del av det jag ska vara bra på. Men det har också varit en del bekymmer, det går inte att ljuga bort. Jag hamnar i skottgluggar, jag får vänner och fiender, men sällan mellanting. Jag står upp för saker men klantar också till det för mig. Det märkliga i arbetslivet är att alla visst ska vara bra på samma saker. Att jag är en stjärna på att fånga gruppen, att jag är bra på föräldrakontakt och verkligen ser den där ungen som riskerar att få det som min dotter räcker inte. Jag bedöms efter annat enligt jantelagsprinciper. Och de som bara flyter med lite mainstream och är tysta, ordningsamma och ibland kläcker ur sig något självklart på personalmöte och medarbetarsamtal vinner. Alltid.
Att vara dampvuxen är ändå att leva ett spännande liv och jag vill inte byta. Normalt liv verkar så tråkigt. Parmiddagar, kräftskivor, chartersemestrar och lagom älskad, lagom liv, lagom jobb och lagom lycka. Och folk får ta alla mina sidor eller låta bli.

21 augusti 2018

Ser mig i min dotter

Jag hör min dotters röst i lurarna på vägen hem från jobbet. På Nobelvägen plingar min dampsyster som jag kallar henne, vännen med det rosa håret: jag lyssnar på din dotter nu. Hon är klok.
Min dampsyster som är en av få som jag känner som är som vi. Ibland behöver vi bara nicka åt varandra, så fattar vi.
Men oftast är vi ensamma och i var sin bubbla, vi som är som vi är. När min dotter berättar i radion om hur svårt det är att passa in, hur en manuellt måste lära sig det som andra tycks ha på autopilot, så ser jag mig själv som sjuåring i skolan, utslängd i korridoren ännu en gång efter att bildat meningar och pratat högt istället för att tyst skriva a-n i långa rader.

Min dotter får mig att se mig själv, men jag förbannar att det var tvunget att ta sån jävla tid att förstå både henne och mig själv och jag önskar att jag hade haft insikten redan då, när hon var 12 och doktorn på vårdcentralen skrev ut losec till henne. Jag önskar att jag kunde stått på mig i vissa sammanhang, att hon hade bott mer hos mig, för jag tror det hade blivit bättre. Ja, såren rivs upp igen, jag kunde inte skydda mitt barn, när hon behövde mig som bäst.
Men det är som det är.
Nu finns Naaja. Familjens glädjeflicka och hopp om framtiden. Är hon som vi så kommer vi att se det tidigt. Det känns tryggt.

16 augusti 2018

Kommunisterna hade den bästa musiken

Nu lackar det mot höst, eller lackar gör det väl inte, det är snarare tyngre doft i luften, mörkare färger, kortare dagar och längre biblioteksbesök. Jag börjar springa igen, löpskorna låg längst ner i ryggsäcken, senast använda på toppen av den där alpen jag var uppe på i mitten på juli. Med hösten kommer valrörelsen och jag är inte med längre, jag är ingen taggad kandidat, utan mer en som kollar läget.
Det är smutsigt, elakt och småaktigt i år, trots att det finns viktiga beslut att fatta om klimat och integration och en del annat. Jag är en politisk människa, det är en prövning att hålla sig utanför.
Kommunisterna hade de bästa sångerna och jag blev kommunist. Sjöng sångerna, men passade inte in, jag var för kritisk, för individualistisk, jag fattade ingenting när de ville ha mig till att kritisera Sovjet och Cuba mindre än Sverige, för jag tänkte det som är rätt här är såklart rätt där också.
Så jag ställde min röda fana i fönstret i sovrummet och satte på mig andra symboler istället på min begagnade vapenrock m/59. Men symboler är just symboler och inte handling, drömmar är just drömmar och inte planer.
Men vid mina år är jag väl så radikal som någonsin. Det är radikalt att döda sina älsklingar när det är vad som krävs. Det är radikalt att befinna sig på jorden och jobba i vardagen, radikalt att ändra livsstil för att stryka under vad som behöver göras. Handling är allt.
Men snart är min politiska saga all, eller jag vet inte. En gång engagerad, alltid engagerad. Brinner det, så brinner jag.

15 augusti 2018

En vecka senare #törnbladtågluff18

Jag tror jag skrev något i bloggen om Europas mångfald nu senast, om hur härligt det var med alla språk som avlöste varandra under den långa vägen från Novi Sad till Wien. Samtidigt så blir somligt annat likriktat, samma radiojinglar, samma Zara och HM vart jag än kommer, samma coffeechains, eller i alla fall kopior. Det kanske är ohjälpligt, jag vet inte. Det som var sorgligast att se var ändå hur nationalismen och misstron mot den andre lever och växer. I Skopjes alla ryttarstatyer och det gigantiska korset på berget, som en signal till landets 35 procent muslimer om vem som bestämmer. Eller för all del de många albanska flaggorna i byarna längs vägen från Ohrid. I Novi Sad fanns på torget en fotoutställning om de serber som fördrevs från Krajina, men inte ett ord om Vojvodinas egna ungerska minoritet eller andra fördrivna grupper. Och jag avskyr detta att dela in i vi och dem och att göra sig till hjältar och offer och att rakt eller underförstått demonisera den andre.
Det är fint att söka en identitet, men illa när det ska gå ut över andra. Kan vi inte bara vara människor i världen?
I tre veckor satt jag på tåg och bussar i ett fredligt Europa. Inte ett skott såg jag avlossas, men ljudet av trampande stövlar hörs ändå på avstånd.

12 augusti 2018

Hemåt #törnbladtågluff18

Sitter på ett av mina favorittåg, ICE T och funderar på att skriva en dystopisk novell om Sverige under SD-styre. Jag fattar prnnan, men det blir inget av det.  Kanske är jag på för gott humör för dystopier.
Jag kollar ut istället. Bayern går över i Niedersachsen och vi passerar Lüneburg, Hannover och jag vet inte allt. Landskapet skiftar, det kunde varit Sverige. Sen blir vi stående en timme för att en grävskopa hamnat på spåret. DB bjuder på vatten och kex, men jag har köpt mackor med mig. På alla anständiga tyska stationer finns det bagerier, eller i alla fall försäljning av nybakat bröd med eller utan pålägg eller fyllning. Jag härdar ut, jag är på hemväg.

Tar vägen om Flensburg och Fredericia hem. Flensburg står på min bucketlist för Tyskland, för det är något visst med gränstrakter, med blandspråk och mixade stilar. Här har gränsen flyttats fram och tillbaka en del. Och det är en charmig stad, centrum ligger en bit från Hbf, gågatan är som gågator är och jag tar den tyska finfika jag lovat mig. Sitter och lyssnar på tyska och danska och räknar mina sista euros innan jag går tillbaka till stationen. Det är dansk och tysk arkitektur om vartannat och ett stort hus på vägen heter Deutschlandhaus, som en slags markering. Stilen är trettiotal.
De har en bio som ska visa mamma Mia senare på dagen. Stationens bistro är charmig och gammaldags och jag köper en glass för att bli av med växelmynt.

På tåget pratar jag med en tjeckiska som ska göra postdoc i Ålborg. Vi pratar vatten och avlopp, eftersom det är hennes specialitet och en del av mitt politikområde. Hon är ung och längtar efter att få göra en skillnad.  Vi vinkar hej i Fredericia och jag åker vidare över bält och sund och kommer hem. På Möllan är det skräpigt och jag minns Tiranas skinande gator och Neapel med överfyllda sopcontainrar. Klokare och med ny energi sätter jag nyckeln i mitt eget lås.

11 augusti 2018

Nürnberg #törnbladtågluff18

Nej, det blir inte München. Jo, jag byter förstås tåg där och minns min och Saras roman, hur vi lät en ganska intensiv scen utspela sig där. München Hbf är ganska ful och jag hoppar strax på ett tvåvåningståg till Nürnberg. Egentligen tänkte jag mig någon annanstans, men jag har en bucketlist över tyska städer jag vill besöka och Nürnberg är med där. Oundvikligen så. Jag är trött och osocial efter natten i Wien och sover av och till på dagens bägge tåg. Mellan Wien och München är det ett österrikiskt railjet. Töntigt namn på ett fint tåg. Snygga lokdragna vagnar och en bistro där det går att få mat. Jag äter frukost där, men sen sover jag. Lite kär i Bayern är jag. Jag vet att det är konservativt, men jag ser också gröna inslag och hipstermiljöer. I Nürnberg tåg jag ett rum på Ibis mitt i gamla stan. Enkelt, men okej pris. Annars tycker jag ju att allt är dyrt jämfört med Balkan, dyrt därför folk här har det bättre materiellt. Åker spårvagn ut till platsen för nazisternas partidagar. Mycket är kvar, men somliga är borta. En stor del av området har blivit park och jag tänker att så kan antirasism se ut i praktiken. Träd istället för naziparader. Det är också så lugnt där ute. Folk promenerar och cyklar. Överallt finns skyltar med information, det här är Tyskland, här görs det upp med historien. Vandrar in mot centrum igen, går fel på ett ställe, men hamnar rätt igen. En restaurang på vägen heter Saigon. Jag går in och äter vietnamesiskt. Det är gott. Sen tillbaka i den medeltida gamla stan äter jag glass som alla andra, för det kryllar av glassbarer. Jag tänker att det nog är resans sista glass, så jag tar en stor bägare. En kypare tror att jag smiter från notan när jag lägger pengar på bordet och går. Sen ber han om ursäkt, men det är lugnt. 

Nästa stopp är också halvt okänt. Hemma, kanske?

10 augusti 2018

Wien. #törnbladtågluff18

Det blir ett kort stopp i Novi Sad. Några vändor runt i den gamla stan. Jag kunde såklart gå till borgen, men alla balkanska städer verkar ha en borg och jag är lite mätt på det. Spanar in folk istället. Tänker att utseenden och stilar mer och mer likriktas, eller snarare kommer att handla om klass än om ursprung. En radio hörs och det är samma sorts jinglar och reklam som överallt annars. Och samma butikskedjor, här i Novi Sad finns både Zara och HM. Tänker att detta sker och att folk verkar nöjda eller i alla fall likgiltiga inför det. Samtidigt växer nationalismen igen. Det är obegripligt korkat och historielöst. Sen äter jag årets sista balkantomat. Precis så där röd och saftig som den ska vara. Så är det i alla fall inte överallt.
Tar ett tåg med destination Wien från stationen, som är precis lika bombastiskt stor och dåligt trafikerad som jag vant mig vid på Balkan. Tåget rullar igång, faktiskt i tid och Vojvodina är platt utanför mitt fönster, men snart ska det gå över i den ungerska pusztan.
Ungern, det första landet som rev barriärerna mot väst. Nu ser jag bokstavligen ny taggtråd vid gränsen. Jag pratar med en mexikansk kille och jag vet att han kommer att kollas extra noga, medan jag bara får en nick när jag visar mitt pass. Och så blir det, men killen bara skrattar åt det, det är så som livet är. Hans pass är fullt av viseringar och stämplar, mitt är närmast tomt. Till den serbiske gränspolisen råkade han säga ”Jugoslavija” och jag tänker att nu går det illa, men serben bara säger att det är samma sak som Serbien och livet går vidare.

Mexikanen går av i Budapest och jag åker vidare. Utanför fönstret tornar vinstockar upp sig. Tänker på att mina små barns mamma och jag en gång åkte ett helt dygn mellan Budapest och Malmö. Vi hade en dunk vitt vin, bröd, ost och salami, för på den tiden åt jag kött. Det känns som en evighet sedan och det är det väl. Det skulle vara lätt att säga att jag är en annan nu, men du blir aldrig en annan. Däremot kan jag utvecklas. Tur det. Nu omvärderar jag saker igen. Saker jag såg som heliga och självklara var visst inte det. Mitt liv har svängt för mycket, jag har ständigt träffat ytterligheternas sargar och jag är trött på det. Och kärleken, ja det är samma sak som när jag var 20, inget har egentligen hänt. Samma önskan om att bli älskad, samma längtan efter närhet, en rastlöshet som inte vill lägga sig. I takt med att resan fortskrider förskjuts de språkliga tyngdpunkterna från serbiska, via ungerska till tyska. Om Europa är något särskilt, så är det mångfald, tänker jag. En man och en kvinna kommer in och sätter sig. De är unga och till synes lyckliga, hon bär en röd klänning som smiter åt om hennes gravidmage.

I Wien är det livligt på stationen och som så ofta i Västeuropa inomhusgallerior, det är minst lika lätt att få tag i en tröja som i en biljett. Jag kollar tidtabeller och funderar. Pratar med ÖBB:s personal, men allt utmynnar i ett jag behöver spendera natten här. Har inget hotell och klockan är elva på kvällen. Redan klockan sex ska jag åka igen. Det får bli ett klassiskt dignande och jag vet vad jag ska börja med. Jag ska åka spårvagn på Wiens fantastiska spårvägsnät, jag har linjer kvar att utforska. Hittar nästan direkt en fin släpvagn från sextiotalet. Jag sätter mig där och rullar runt i stan. Byter, tittar mig omkring, stannar och tar en kaffe och det är mörkt, en magisk och varm natt. På Stephansplatz står jag en stund och pratar med några djurrättsaktivister och vi är ganska överens om mycket och sen går jag vidare. Två kvinnor i 40-årsåldern som nog druckit ett par öl, kommenterar min ryggsäck och vi börjar prata. Sen tar de mig med till en pub, ett musikställe, det är larmigt och underbart. En man kommer fram och berättar om sin hjärtesorg och jag sjunger Siw Malmkvists ”Liebeskummer lohnt sich nicht mein Darling”, för honom och då börjar han i alla fall att skratta. Mitt sällskap försvinner åt olika håll och innan jag vet ordet av så är klockan 05,00 och jag måste tillbaka till Hauptbahnhof.

Nästa stopp är München. Tydligen.

09 augusti 2018

Novi Sad #törnbladtågluff18

En gråsparv trippar över spåren på stationen i Skopje. Det är bara hen och jag där i den stora banhallen. Sex spår finns där, stationen är som så många på Balkan överdimensionerad i förhållande till trafikmängder. Det ger ett ödsligt inryck, nästan spöklikt.
Så rullar ett lok med en vagn in. Vagnen är övermålade med graffiti, det ser slitet och slarvigt ut.
Folk går av, andra dyker upp och går på och sen blir det tyst och tomt. Jag sitter och läser och dricker vatten. Jag väntar på mitt nattåg som ska föra mig till Belgrad, där jag ska byta och ta ett annat till Novi Sad. Hur många gånger har jag suttit så här och väntat med en ryggsäck? Ingen aning, men många gånger har det blivit. Det är något som är jag, ryggsäcken, stationshuset, väntan på tåg och koll i tidtabeller och läsning i en sliten pocket som jag drar fram ur ryggsäcken. Jag var femton år första gången. Tågluffning är ett gift. Så dyker en engelsk kvinna som heter Teyah, sätter sig bredvid mig och vi börjar prata. Vi ensamluffare hittar varandra. Nattåget glider in och vi går på. Det är ett helt vanligt tåg med fyra sittvagnar. Inte en enda sov- eller liggvagn. Det är sunkigt och gammalt, men det rullar ändå. Hittar en kupé som vi får dela med ett ungerskt par som åkt hela vägen från Grekland, som tydligen är tågets startpunkt. Vi presenterar oss och pratar. Den ungerske killen frågar om vi sett många immigranter i Makedonien. ”I Grekland var de överallt”, säger han. Börja inte, tänker jag, för då måste jag säga emot och då blir stämningen dålig. Men han tystnar rätt fort. Vi pratar mer väder och vind. Hans flickvän heter Anna-Maria och hon sitter mest och ser söt ut, liten och mörk. Killen sköter snacket. Så småningom ebbar pratet ut och vi lägger vi oss eller halvligger i alla fall och jag somnar. Tåget rullar i långsam, lagom takt och stannar vid gränsen för passkontroll och en vid ett annat tillfälle rycks dörren upp och en serbisk polis säger till oss att passa våra saker, för det finns tjuvar ombord.

Till Belgrad kommer vi inte med tåget, för det byggs om på spåret och vi får gå av i en förort och ta spårvagnen in till stan. Vi tjuvåker, ingen av oss har serbiska dinarer och vi hade inte den blekaste aning om att tåget inte skulle gå hela vägen. Och nu är det visst en helt nybyggd station vi ska till, den gamla som Sara och jag åkte ifrån förra året är stängd och övergiven. Vi hittar, men inte utan besvär, det byts till en buss och när vi kommer till den nya stationen så är där lika öde som i Skopje dagen innan. Men nytt ärr det, Teyah går för att leta upp ett hostel och den ungerske killen skäller oavbrutet på på de serbiska järnvägsbolagets inkompetens och jag blir lite trött på hans röst. Jag sätter mig och läser, hungrig och trött. Ingen vare sig säljs eller serveras på Belgrad Centar och det är varmt och ingen affär i sikte utanför stationsutrymmet. Tåget till Novi Sad blir först en, sedan två och till sist tre timmar försenat. Ungraren svär och hans flickvän fortsätter att le och vara söt.
Sen kommer vi iväg ändå. Det går sakta, men det fungerar. Halvvägs till Novi Sad byter tåget riktning och jag undrar om vi ska tillbaka till Belgrad. Men nej, det är inga problem, vi kommer till sist till den vojvodinska huvudstaden. Jag vinkar hej till ungrarna och går av. Tåget fortsätter och jag går ut ur stationen. Tjugofem blåa bussar från kommunisttiden och några taxis finns på stationsplanen. Gatorna är breda och husen höga.

Det är svårt att hitta fram utan Google Maps, menefter en stund hittar jag en stor karta över stan utanför den stängda turistinformation. Folk hjälper desstutom gärna till och visar vägen. Rätt länge tror jag stan bara består av breda avenyer, stora kommunisthus och sunkiga bussar, men det finns en renoverad gamla stan.  Jag hinner inte in där förrän regnet börjar ösa ner och blixtar dundra. Rusar in på ett kafé och beställer iskaffe. Sitter en god stund och tittar på folk, innan jag vågar mig ut igen. Viker runt ett hörn. Där bakom en kyrka ligger mitt hotell.

Nästa stopp är mer oklart. Har inte bokat något alls.


08 augusti 2018

Skopje #törnbladtågluff18

Jag tänker att trafikplaneringen i Skopje måste ha gjorts av en kombo av SD och M. Tunga motorvägar drar rakt igenom stan och skärmar av och riskerar att såna som jag mister livet innan de kommer fram till sitt hotell. Särskilt som jag går fel, ringrostig som jag är på att hitta utan Google Maps. Och alla statyer, ryttare till häst, hjältar ur Makedoniens stolta historia, alla relativt nybyggda. Och hus byggda kanske 2014 som ser ut som grekiska tempel. Det är svulstigt och kaxigt, som någon som vunnit på Lotto och inte vet vad hen ska göra av alla pengar.

Kvinnan i receptionen på hotellet är väldigt trevlig. Vänlighet är Balkan. Det är lite svårt att vänja sig vid att folk bara liksom är vänliga för att det är så det ska vara. På morgonen dricker jag kaffe på stans kanske finaste adress. Jag grämer mig för att telefonören gör att jag inte får träffa min gamla vän och kollega Cecilia, men det är ju inte så mycket att göra åt. Jag går på guidad tur istället. Frågar guiden om det inte finns viktigare saker att göra än att bygga palats och statyer och han svarar väl för sig och pratar om nationell identitet. Att de vill vara något efter kommunismen och synas som litet land i världen. Det går att fatta. Inget jag håller med om, men det är logiskt. 
Guiden heter Zoran och jag frågar om alla makedonska män heter det. Han svarar att i hans generation hette de så, men att nyfödda snarare heter Alexander, precis som den största hjälten på den största hästen på det största torget.

Längs vägen mellan Ohrid och Skopje ligger tar som hissat den albanska flaggan. Även om det inte varit samma drama i Makedonien som på andra håll på Balkan, så ligger somligt och pyr under ytan. Flaggor, statyer, bråken med Grekland om namnet. Allt det där är yta och skit, men det är viktigt för folk och kan väcka de starkaste av känslor. Om jag bestämde här, så skulle jag bygga ut järnvägen istället. Men så vinner du kanske inga val här.

Efter rundvandringen går jag och en norrman och två österrikiskor och äter. Det är enkelt att få vegetariskt här. Chopskasallad, bönor och bröd räcker bra. Vi pratar och skrattar. Det är skönt att leva. Balkan har en lagom sommar i år. Som i Sverige, fast där är det klass 2-varning och nästan katastrof.
Dagen efter träffar jag verkligen Cecilia. Plötsligt står hon där framför mig. Hon, hennes man, dottern och två andra unga tjejer. Vi blir sådär förvånat glada som en kan bli. Och hon är sig lik. Vacker som alltid, kanske med några fler rynkor, men lika närvarande och smart som då. Vi pratar och fikar och det är som om åren inte funnits och vi fortfarande sitter i personalrummet på vår gamla förskola och inte på vackra, varma Balkan. Så härligt att träffa någon som en saknat och som jag själv saknat. Hennes dotter är lik henne, fast med mörka ögon. Hon bryr sig inte om sin mammas gamla kollegor. Lite nyfiken blir hon ändå när jag berättar att jag kunde berätta om hennes mamma som ung. Men sen återgår hon till att vara tonåring och fnissar med sina kompisar.
Efter att vi spenderat några timmar ihop, så krams vi och lovar att det inte ska ta lika lång tid tills vi ses igen. Som folk säger.
Jag drar mig mot stationen. En natt på tåget väntar.

Nästa stopp är Novi Sad.

07 augusti 2018

Ohrid #törnbladtågluff18

Så fungerar helt plötsligt inte mobilen. Det går inte att ladda den och fast jag försöker allt, så är den döende. Hinner få iväg några meddelanden, men maskinen är död och jag reser i tiden och går och köper mig ett anteckningsblock i en bokhandel. Jag får en deja vu till tidigare resor. Det är praktiskt med maskinerna. En får vara lat och kan hålla sig ajour med allt. Samtidigt går något förlorat med det, det kommer jag inte undan. Nu är det papper och penna som gäller. Tur jag minns mina bokningar. Buss- och tågtider blir det värre med. Men jag är inne i ett flow av att allt fixar sig. Tre ord präglar den här yttre och inre resan: det löser sig. Jag har rutin på resa ensam och behöver heller inte ta hand om någon annans oro. Ingen spiral som för mig upp i varv eller ner i depressionens mörker.

Ohrid ligger vid en sjö, omgiven av höga berg. En oas, ett semesterparadis och folk går upp och ner längs gränder och gator eller ligger i solstolar på stenstränderna. Jag badar från en kajkant. Vattnet svalkar på insjöars vis och damm och svett löses upp och blir ett med sjön.  Sen går jag i backar upp mot den gamla borgen och är såklart lika svettig igen när jag är där. Gruppturisterna kommer i flockar och jag passerar dem snabbt och lätt. Ser utsikten och den glada makedonska flaggan som smäller i vinden, röd och gul som som en sol. Bergen står höga, Balkan betyder berg. Sätter mig och tar en iskaffe. Radion spelar ”He aint heavy, he`s my brother”, med Hollies och en munk passerar förbi, ivrigt pratandes i sin lur.
Mitt hotell ligger vid stans enda torg, det är musik och sorl från uteserveringar långt in på natten. Det är en stor säng, en liten balkong och en stor soffa i imiterat skinn. Jag vet hur Sara och jag hade skämtat om det. Sånt kan jag sakna. Intimiteten i de gemensamma referensramar och interna humor en bygger upp med någon. Men det kommer tillbaka i en annan skepnad, det vet jag.
Det är skönt och tryggt att somna till sorlet utanför. Skönt att det finns andra människor på jorden som delar vilan och lusten att leva som jag möter här i Ohrid. Skönt att så många är glada.

När jag vaknar vet jag inte vad klockan är. Klockan fanns även den i telefonen. Jag klär mig och går ut. Klockan på torget visar 06.00 och det är bara jag, lösa hundar och gatsopare ute. En och annan fågel förstås. Alla som sjöng och sorlade sover. Jag går upp på rummet igen och somnar om.

Min sista promenad i stan är lång, upp på berg och genom en liten skog. Det är som en pilgrimsvandring där med ryggsäcken. Jag svettas och det tar i vadernas muskler, men mina tankar blir klara och ekvationer i mitt huvud löses ut och andningen är tung med regelbunden. Det är på plats. Där jag nästan är ute ur skogen börjar det att regna hårt och skoningslöst. Jag tar på mig mig regnjacka och går med bestämda steg mot busstationen.

Nästa stopp är Skopje