Karma finns inte

Det finns de som jublar åt min ensamhet och säger att det är gott åt mig. Som om karma fanns, men karma finns inte och inte heller någon gudomlig rättvisa. Jag är abrahamit, gud gav oss en fri vilja och på den vägen är det. Min ensamhet är i hög grad självvalt, jag kunde levt i en relation om jag hade velat det till varje pris. Så skippa skadeglädjen. Det är överlag inte så fint och konstruktivt. Men det finns väl hos några en lust att dölja sitt eget elände genom att peka finger åt andra. Tror bestämt att det kallas att projicera.

Bort från det privata.

I den stora världen skulle jag vilja be alla sansa sig en smula om gängkrigen. De flesta av oss kommer aldrig i närheten av dem och det är att ta i att föreslå att soldater patrullerar gator och torg. Det är också korkat så det förslår att föreslå legalisering av knarket, för jag har en känsla av att gängmedlemmarna inte säger: "Jaha, det var det" och omskolar sig till lärare eller socionomer om knarkpengarna går till vanliga kapitalister efter en legalisering. 

Hårdare straff hjälper sådär, för gängmedlemmarna verkar helt utbytbara och dessutom åker de oftast inte fast. 

Recepten är the same old, same old, tänker jag. Socialdemokrati. Bostäder, skolor, jobb, hopp om framtiden. Jo, jag vet att det inte är drakoniskt nog i mångas ögon. De är ju så trötta på våldet, trots att de aldrig kommit i dess närhet. Men även om jag har en kaffemugg som det står dramaqueen på, så tror jag på det långsamma, mödosamma arbetet, som en förhärdad reformist. Skriver sällan om mitt arbete, pga anledningar, men om exempelvis förskolan får resurser och kan skaffa sig mer av kompetent personal, så kan vi rusta ungarna från Området bättre och även göra medelklassungarna solidariska igen, för det är lika viktigt. 

Fast jag gissar att det snarare blir militärer på gatorna. Det går snabbare och är billigare. 

Men karma finns inte. Minns det.

Jag är inte söt längre

Mitt liv just nu; som en sång av Springsteen, jag jobbar, men orkar inte mycket mer än så.

Ställde in en resa till Göteborg. Skulle se Billy Bragg för första gången sedan 1988, på Pustervik, av alla trevliga ställen, men när han går på klockan 19 i morgon, så är jag precis här, i samma fåtölj som jag köpte på hösten 2017, när jag inredde och skapade ett hem, som någon beskrev som ett plagiat innan hon själv köpte en villa i SD-land.

Och jag är principfast och ensam, antingligen hänger sakerna ihop. De som kompromissar lyckas bättre. Min romantiska dröm om att det ska finnas någon där ute som är just den som drömt om just mig finns tyvärr kvar lika mycket nu som någonsin. Ändå ser jag alla bilder på mig från förr, hur söt jag var, hur slät min hy var och tror att det som var då kan vara nu. Och jord rasar i Bohuslän och drar en motorväg med sig ner i ingenstans. Ser mig på en 30 år gammal bild med en Coca-Colaburk i handen. Tänker att den princip jag hållt fast vid är att vara sann mot mig själv. Det var ytligt och billigt att bojkotta Coca-Cola. Lyx för medelklassen. När jag och min turkiske revolutionäre jobbarkompis på Pååls sommaren 1982 diskuterade Marx på våra raster mitt i natten, så drack vi Coca och åt hönökaka som vi tagit direkt från bandet. 

På morgonen körde han mig hem till Smyckegatan och jag somnade i gryningsljuset i en lägenhet som nittiotalets nyliberalism skulle sanera bort vad det led.

Jag är inte söt längre. Jag borde vilja kompromissa, men det är för sent. Antagligen är ensamheten obotlig.

Jag är inte söt längre.

Håll fast i din goda väg

På den tröga cykelturen hemåt i motvind, längs gator slitna av alltför stor bilism, mest längs Nobelvägen som är mer Malmö än något annat, lyssnar jag på Kapten Röd. Minns när jag såg honom live i Folkets park. Någon tände en spliff precis framför mig och jag ropade: "rök inte sån skit I närheten av mig", och den stackars snubben stampade ner sin jazztobak i parkens slitna gräs (no pun intended). Sara skrattade, det var redan slut, men än hade hon inte börjat lägga ut nazimemes om mig, så vi var på vänskaplig fot. Men hem i motvinden en trist onsdag tänker jag mer på det kaptenen sjunger om: att man ska gå med dem som vill en väl, för det är så gott om ormar där ute. En som vill mig väl är min yngste och igår mötte han mig solbränd med våra bruna ögon vidöppna. Han hade saknat mig, sa han. Och vi hade några timmar i en park, vi åt falafel och sen tog han en cigg och vi snackade om fotboll, livet och somligt som jag inte redovisar här. Men det är något visst med unga och deras drömmar. 

När jag sitter där på en bänk med med yngste i det sensommarmörkgröna i Lund, så fattar jag att framtiden ändå kommer att bli bra. Det finns sånt som är rätt och sånt som är fel. Och, trust me, både jag och min yngste har blamerat oss och gjort fel och människor illa. Men förlåt dig, reparera och gå vidare. Och så håller vi oss till vår goda väg och låter ormarna ringla. Dem kan vi inte göra så mycket åt. Det finns rasister, hycklare och de som inte är vad de säger sig vara, folk som skyltar radikalt, men som är samma gamla som alltid. Men vi lämnar dem därhän.

Och jag kommer hem och det är onsdag och en helt orimlig arbetssituation gör mig tröttare än rimligt, så jag lägger mig en stund. 

Som jag önskade att det var vi.

Vi möttes en lördag på ett ställe i en stad jag älskar, men tydligen inte kan bo i. I alla fall inte än. Nu funderar jag ju på Landskrona, som varit en favorit sedan länge, en stad direkt vid havet med industriromantik och ett fotbollslag som kämpar i randiga tröjor.

Troligast är ändå att jag stannar här. I skuggan av det vattentorn som genom en TV-serie blivit rikskänd som "kuken", på gångavstånd till allt som tänkas kan, utom Systembolaget, men alkohol är inget som Möllan lider brist på. 

Vi möttes och den som vill ha skitsnack och skvaller blir besviken, för något sådant får ni inte av mig här och nu. Anna är en underbar människa som jag bara önskar allt väl.

Så är det inte med alla. Den som kompar skitsnack om mig med bilder som kunde vara tagna från "der Stürmer" har en fiende tills hen offentligt ber om ursäkt. Att hon inte ens hälsar när vi ses på stan eller ens på min unge, som fan aldrig bad om någon jävla stjärnfamilj, är något terapeuter får reda ut med henne, om hon nu har modet att be om hjälp. Också den här konflikträdde crowdpleasern har sina bortre gränser. Men Anna är fin. Hon har sin dröm och jag kan inte vara en del av den och det är bara mitt fel. Jag kan drömma om Landskrona, men fatta att jag nog är precis där jag ska vara. 

Och vid första intrycket verkade jag vara bög, fast min tinderprofil var så cool. Jag är fan inte där ni försöker sätta mig. Visst är jag ensam. Men från gården känner jag doft av cannabis och det sjungs gamla progglåtar. Jag har några belgiska öl i kylen. Den här kvällen ska nog bli bra den med.

Som jag önskade att det var vi. Men det är som det är.