28 juni 2010

Ljus

Det är där haven möts och det är mil av sand och vinden drar så att håret blir rufsigt. Allt är ljust, ljust och husen mestadels små och gula. Vi checkade in på värdelösa Foldens hotel, usel service, kasst rum, men god frukost, vi promenerade hela vägen ut till grenen, vi gick upp i fyren och såg oss omkring och allt var som på målningarna av Drachman, Ancher och Kröyer. I hamnen åt vi skaldjur och fisk och så åt vi röd korv och wienerbröd från kiosker och bagerier. På lördagseftermiddagen klädde jag mig i min pappas gamla kostym och en fin melka-skjorta som jag köpt på myrorna och så tog Sara på sig sin vackra vita klänning och så gifte vi oss i i den svenska sjömanskyrkan. Och vi gick in till Där björkarna susa och ut till Bach. Och Härlig är jorden och I denna ljuva sommartid och Lars såg oss i ögonen och vi såg varandra i ögonen och vi lovade att ta hand om varandra. Vi lovar att ta hand om varandra. Sen vandrade vi tillbaks ut i Skagens osannolika ljus och fortsatte vårt liv tillsammans.

24 juni 2010

Påverkan och plikt

En person jag känner lite sådär mailar och säger att min blogg påverkat henom i en viktig fråga. Och inte i en direkt politisk fråga då, utan på ett annat sätt.
Det är svindlande att mina ord kan ha betydelse för någon annan. Svindlande och glädjande, såklart. I min presentation på de malmögrönas hemsida skriver jag att jag kandiderar därför att jag vet att jag kan förändra. Ändå svindlar det varje gång jag får det bekräftat. Jag hoppas att jag aldrig tar det för givet. Min blogg fyller strax fem år. Den första juli 2005 skrev jag mitt första inlägg och kanske är det dags att klippa bort några år och lägga i minnet. Mycket av det jag skrev under de första åren är idag en smärtsam läsning för mig. Den process jag hankat mig igenom har varit jobbig, men jag är klokare än någonsin och snabbare än på många år. Allt är bättre och jag är tacksam för det. Den första juli är dessutom dagen då den allmänna värnplikten försvinner. Fokus tror att fantastiska Annika Nordgren Christensen blir försvarsminister efter valet och jag hoppas innerligt att hon slipper lägga en prop om återinförande av tvångsarbete i Sverige. Tanken att demokratin ska försvaras genom tvång och att pacifister därmed ska fängslas är inte direkt klockren, om man säger så och den allra viktigaste frågan för fredsrörelsen har alltid varit avskaffad värnplikt. På grund av tvånget såklart, men också för att värnplikten kräver att försvaret är på en viss nivå, så att det finns uppgifter åt alla. Och värnplikten är tyvärr ingen garanti för demokrati; Chile och Grekland är två länder där militärkupper genomfördes av värnpliktsarméer.
Men frågan jag kämpat för i många år drivs till slut igenom av mina politiska motstånadre. Helt svart och vit är världen lyckligtvis inte.
Jag tror inte så mycket på tvång, utan mer på frivilliga åtaganden. Naturligtvis har jag en plikt att försvara det jag tycker är viktigt, mina nära och kära, de gröna, förskolan och hela demokratin. Men det är en plikt som kommer inifrån, precis som detta att jag vill möta dagen nykter, glad och vaksam.

22 juni 2010

President Westling, kanske?

Ni som läser mig, eller i alla fall min blogg, vet att det surrar sångtexter ständigt och jämt i mitt arma huvud. Som en tinnitus finns de alltid där. I morse svävade it must have ben love runt i skallen, kanske för att min hertig (ja, jag är västgöte ursprungligen) Daniel tydligen valt den. Hur tänkte han där, kan man undra. En sång om brusten kärlek, som dessutom är soundtrack ur en film som handlar om en gatflicka som gifter sig med en miljardär. Ingen vet, som Cilia skulle skrivit. Att Daniel är lite av Sveriges Obama fick vi veta i lördags nattt. Tårar föll på min vita skjorta där i soffan i Falun och fast han inte sa så mycket, så sa han det så bra. Men kärlek är fint, kärlek är som time for change. Kanske kan vi välja Daniel till president när vi får ett demokratiskt stasskick i alla delar. Och nu tänker jag på Don´t stop med Fleetwood mac, eftersom det var president Clintons återvalssång och sist men inte minst på Love reign o´er me, med the Who, avslutningen i Quadrophenia från 1978. Härlig är jorden.

21 juni 2010

Pride i Bjuv?

Jag kan också bli irriterad på politiskt korrekthet och när finfolk dunkar varandra i ryggen och är överens om sin respektfullhet mot allt och alla. Man håller sin pridefestival på fina Södermalm i Stockholm, istället för att fajtas där fronten går, i de invandrartäta förorterna och på landsbygden. Så lämnar man ett samhälle som Bjuv i händerna på white trash och inte ens arbetarrörelsen tar fajten mot inskränkta puckon, som den här Allan Jönsson. Har vi tur, så dör extremhögern, precis som sjuttiotalsvänstern genom inre splittringar, men det händer nog inte av sig själv. Allan Jönsson är så folklig, läser jag, men han vet ju inte ett skit om invandring och invandrare, eftersom han knappt sett dom på bild. Det borde sossen Irina sagt, istället för att jamsa med och tycka att rassen är så trevlig. Jag har inte någonsin stött på en trevlig rasist, dom har en vidrig människosyn som går igen i alla sammanhang, men eftersom det inte är obotligt, så ska vi självklart ta diskussionen med dom. Men så länge radikala finmänniskor spendera tiden med att dunka varandra i ryggen på sin säkra hemmaplan, så kommer inget att förändras. Vanligt folk läser inte DN:s kultursida, inte ens aftonbladets (som tur är), utan man får snacka med dom där dom är. Så varför inte pridefestival i Bjuv?

18 juni 2010

City gillar mig.

"Flitigt uppdaterad och välskriven - med värme, humor och vasst tangentbord. Personliga erfarenheter blandas med skarpa sågningar av politisk motståndare".
Så skriver City om min blogg i gårdagens utgåva av tidningen.
Alla tycker visst inte som Helena. Skönt det.

17 juni 2010

Kåtpiller?

Men snälla, säg att ni skojar.

Ett läkemedel för att kvinnor ska återfå en förlorad sexlust är på väg att godkännas i USA. Och naturligtvis finns det en förkortning och en sjukdom som orsakar detta evinnerliga nej-sägande. Men lite vin eller massage kan ge samma effekt, säger kritikerna. Vi lever i en tid när alla problem i livet görs till sjukdomar eller funktionshinder. Och de stora sponsorerna av medicinsk forskning är läkemedelsindustrin och då är det ju ingen kioskvältare när man kommer fram till att det är läkemedel som ska göra oss lyckliga och nu också kåta. Som kvinna ska du känna att det är dig det är fel på, när du inte tänder på din soffpotatis eller evige hemmafixare. När du genomskådat charmknutten och den påstådde manlige feministen som en ganska vanlig man som vill ha mat på bordet och tvätten sorterad, så ska du fundera på varför du inte gör i byxorna av kåthet. Allt detta gäller såklart dig som är kvinna, eftersom du är den som ställer upp. Jag som är man kan förväntas leverera oavsett piller, massage eller vin. Säg att ni skojar.

Grön revolution i Rosengård

Caroline fattar micken och berättar om hur rödklintens förskola jobbat med mijöfrågor för att få sin gröna flagg. Hon pratar länge och väl, för det är ett stort arbete. Sen går micken över till en förälder som varit med och sen såklart till några ungar. Och, visst, deras politiske fadder får ett tack också, men jag har verkligen inte gjort så värst mycket för det. All verklig förändring kommer underifrån och det är i allra högsta grad en revolution att ungar i rosengård jobbar för minskat resursslöseri, bättre hälsa genom att äta rätt och röra mer på sig; det är en verklig revolution. Jag vet att medelklassrebeller då och då kommit hit ut för att förändra världen, men ingen annan än du själv kan förändra din värld. Jag är glad att få var med på ett litet hörn och är glad för att bo i en rödgrön stad där sånt här faktiskt gillas uppifrån. Revolutionen har börjat. Den har inget med stenkastning och slagord att göra. Det är samtal som leder till handlingsprogram och sen till handligar; steg för steg i det tysta.

16 juni 2010

Anjas lite för stora bokstäver

Hela garderoben rensad på gamla kläder och skräp, somligt kan sparas, annat får cirkulera vidare i kretsloppet. Som den politiknörd jag är lyssnar jag på fullmäktige i radion uner rensningens gång. Sonen skakar på huvudet och lyssnar på eminem, som om det skulle vara bättre. Idag börjar han jobba på Ribersborgs förskola. Anja Sonesson är en duktig lokal oppositionsledare, frågar och ifrågasätter. Men när hon anklagar oss gröna för att vilja ha makt till varje pris, så kan man kanske påminna henne om att de två gånger borgarna styrt i Malmö, så har det varit i samarbete med ett rasistparti, det nu utdöda Skånepartiet. Kanske ska man då tala med mindre bokstäver om andras kärlek till makten.

15 juni 2010

Bostadsfel

Nej, men ni vet ju att jag bor i en centralt belägen bostadsrätt. Jag är liksom medelklass nu. Fancy shit, om jag nu skulle vilja sätta in en kontaktannons eller så. Men sanningen är inte lika glamorös. Efter år av bristande underhåll bestämde sig fastighetsspekulanterna som ägde gamla fina malmgården att sälja kåken. Och så erbjöds vi boende att ta över, som det kallas. På så vis ska vi på sikt göra en rejäl hacka på vårt boende, samtidigt som kreti och pleti kan fasas ut ur kåken. Så hölls en stämma. Och sen en till (efersom 75 procent av de boende aktivt måste stödja ombildningen) och till sist lyste lappar i alla uppgångar: NU ÄGER VI MALMGÅRDEN. Själv äger jag i första hand en skuld till nordea på knappa miljonen och istället för att ringa vaktis när kylen brakar samman, så får jag nu köpa en ny för egna pengar. Och häromdagen gick det hål i en vattenledning. Samma sång igen: be my guest och betala en rörmakare. Men jag vet att jag inte ska se det så. Jag ska se det som att jag investerar i min bostad. Det är bara det att det inte alls är MIN bostad. Jag äger rätten att bo i lägenhet 531 på fjärde våningen och denna rätt kan fråntas mig av föreningen på vissa lagliga grunder. Skulle jag vilja låta någon annan bo där, måste jag fråga mina grannar om lov. Jag har alltså alla skyldigheter som tillkommer en ägare att hålla lägenheten i gott skick, men begränsade rättigheter, eftersom jag är bostadsrättsinnehavare. Samtidigt bidrar jag till att boendesegregationen ökar. Men det är klart, jag gör mig ju en hacka på sikt, som det heter.

14 juni 2010

Nu hackar högern - sen sjunger dom serenader.

Så, kom igen , gör vår dag. Vi gröna är inte ett dugg rädda för att bli granskade eller kritiserade av våra motståndare. Vi förväntar oss det. Det värsta som kan hända är inte heller att bli ifrågasatt eller kritiserad, det värsta är att inte få vara med i debatten alls. Fredrik Reinfeldt är något på spåret när han inser att det är hos oss gröna som nyckeln till maktskiftet ligger. Åt Mona kan han inte göra så mycket mer, alla kort tycks redan vara dragna, allt från toblerone till hur obildad hon är och allt där emellan, inkl sexistiska kommentarer som alfonspappan själv skulle flyga i taket inför, om han nu inte vore man och slapp höra sånt.
Så vi gröna väntar med spänning på det tunga artilleriet från höger. Rätt mycket borgeligt allmänhackande på oss är nog tyvärr obrukbart. Det funkar inte med skogsmullar, när vi har 15 procent i storstäderna. Det funkar inte med orealistiska, när man själv vill lägga 25 miljarder på en så kallad förbifart (ny motorväg). Det funkar inte med flummig, när man själv liksom tror att miljöproblem går över av sig själv, plus allt gissande om hur en bra skola ska vara. Sen funkar det det nog inte med regeringsoförmögen heller, när man med största sannolikhet kommer att stå nedanför marias fönster och sjunga serenader om SD skulle paja blockpolitiken efter valet.

Slagsmål med bönder

Gå bakåt i bussen så långt det går
Dagens stora, äsch halvstora, nyhet är att centern inte har så värst många invandrare på sina listor. Det är obvious för alla utan dom själva varför. Där invandrarna bor bor inga centerpartister och vice versa. Det kan bli både centerns och landsbygdens död, den dag vi i stan inte har lust att försörja lantisarna med bidrag och fräsch infrastruktur.
Tänk på dom andra som på gatan står
Det är ju det. Centern vill vara ett parti för alla, öppet och liberalt. Men det är ett lite halvskumt intresseparti för somliga, vilket gör att man är emot somliga andra. Man försvarade statskyrkan in i det längsta, men var länge emot samkönade äktenskap och för vårdnadsbidrag. Och vad dom gjorde i Sjöbo vill vi inte minnas.
Men gatan gick i sönder
Det är sannolikt en invandrare som kör den där bussen, men knappast en centerpartist som åker med. Centerpartisterna ylar om kollektivtrafik på landsbygden, men när den väl inrättas, så åker man ändå inte. Man tar bilen till stan. Mitt framför näsan på mig och mina ungar. Och Andreas Carlgren säger sig veta mer om effekten av vägbyggen än den samlade vetenskapen. Nobelpris till miljöministern?
I slagsmål med bönder
C kunde klippa banden med varghatare och giftgalna LRF-are once and for all och köra grönliberalism, precis som dom påstår att dom redan gör. Det vore ett välkommet tillskott i politiken. Nu tror vi bara att det dom gör gör dom för ett särintresse. Och att när Maud säger "småföretagare", så menar hon "bonde".
Om en säck potatis och en tunna sill
En fråga C kunde driva är ju krav på bra livsmedelsproduktion. Det borde ju ligga i centerns uppdragsgivares intressen. Men eftersom blodflödet är så dåligt både på landsbygden och i dess politiska gren, så bryr man sig inte. Vi ska göra som vi alltid gjort och hit med bidragen (men höj inte bensinskatten).Möjligen kan man tänka sig att satsa på att producera dyrfylla till tyska turister. Sådär kul. va?

13 juni 2010

Hejdå, gammal skit

Dottern tvingar ner mig i källaren och röran där. Hon har mängder av gamla kläder och minnen från skolan. Men hon lägger nästan allt i slänghögen, för hon är inte det minsta sentimental vad det verkar. Teckningar med sexåringens darriga handstil slängs, liksom dagböcker och gamla affischer. Och jag hittar gamla mp-handlingar och bilder och vattenskadade rocktidningar från 80-talet. Till skillnad från dottern är jag lite blödig inför gamla minnen. Kanske kommer det med åren, ingen vet, ingen minns ordentligt. Egentligen är det ganska skönt att slänga gammalt skräp. I sann KBT-anda ska man skita i det förflutna och bara leva i nuet. Det är inte hur det varit, bara hur man tar det, som det sägs. Med blandat garderobsrens blir det två fulla pappkassar och en plastkasse som vi transporterar till Emmaus för återanvändning. Men det finns minst lika mycket skit kvar i alla garderober och ännu mer i källaren. Men här ska rivas för ljus och luft och vädras ut. Dammiga gamla tidningar och bilder på mig i konstiga frisyrer och dotterns tonårstankar i dagböckerna är inget förflutet som hinner upp oss, utan bara en doft av second hand-butik och hyllplansfylla som kan maka på sig för annat. Och Bruce Springsteen sjunger say goodbye, It´s independance day, trots att det bara är trettonde juni och snart mycket snart ska jag bryta ny mark igen.

12 juni 2010

Skolavslutning och en kyrka som inte vågar stå för nåt

Åh, jag sitter och tar igen mig efter broloppet. Det gick sådär; jag tycker alltid att det går sådär. Men det var extremt coolt att vara längst uppe på bron med vinden som en fläkt snett bakifrån. Nu vill mina ben ha vila och min kropp ha kaffe och godis.Igår var det skolavslutning. Och, jodå, det var i en kyrka och, jodå, det var på en makalöst korkad tid för alla oss som har jobb att sköta. Klockan tio på förmiddagen.Skolan visar samma arrogans som vanligt i såna sammanhang. Jag förvånas nästan över att vi inte skulle ha med matsäck, det vore liksom i linje med det andra. Och det blev klockan halv elva innan vi kom in, för det var kö av barn och unga som ville in i herrens hus. Efter oss i kön stod ett kompani gymnasister med svenska fanor; det såg ut som ett sverigedemokratiskt torgmöte, men det var nog ännu en gammal tradition. Och det sjöngs för fullt inne i Emil Langlets vackra kyrka, sonen och dom andra i kören sjöng bland annat den gamla mellofavoriten Härliga sommardag från 1972, som jag trodde alla utom jag glömt. Sen tog prästen Albin till orda. Han babblade lite osammanhängande om ditt och datt på svenskkyrkligt vis, om trygghet, tror jag, men till sist sa han att kyrkan är ert hus (han menade barnen, alltså). Men jag såg människor i slöja och jag såg mina två närvarande söner som inte alls är delägare i någon kyrka. Sönerna är djupt kritiska mot att skolavslutningarna alls är i religiösa lokaler, men det är dessvärre fullt legalt om man bara inte använder huset för det som det är byggt för. Kanske trodde prästen Albin att hans prat skulle locka barnen att komma dit i något privat ärende.
Det förvånar mig att kyrkan vill vara utslätad och allmängiltig. Jag skulle önska att man vågade visa att man står för saker. Om jag vore kyrkoherde i pauli församling skulle jag tacka nej till att upplåta kyrkan för skolavslutningar. Hit kommer man för bön och gudstjänst, hade jag svarat. På eget initiativ och inte skolpliktigt.

10 juni 2010

Den maskrostid nu kommer (högern rockar aldrig)

It´s the same old song. Moderaterna lanserar en vallåt med Wille Crafoord och (just när ni trodde att ni skulle slippa honom för alltid) Mange Schmidt. Det känns 2006 så det förslår, men så var ju 2006 också det borgeliga segertågets år. En trött och arrogant Göran Persson hade mer rätt i sak, men bedövades av pratet om en miljon i utanförskap. En leende Reinfeldt fick köra sitt extranummer på valvakan. Till skillnad från Zidane några månader tidigare, så lyckades den skallningen ge ett guld. Men alla vet det ändå: högern rockar aldrig. Man snor röster på folks småaktighet och på moraliserande gnäll om att folk lever på bidrag och rock handlar om frihet och kärlek, sånt som moderater aldrig riktigt förstått sig på. Rocken är livsstilsliberal och solidarisk. Rockenrollen skulle aldrig gå i koalition med homofober eller giftgalna bönder. Så högern kör på medelklassig fejk-hiphop.
Det är maskrostid, indeed. Så här. Eller så här

09 juni 2010

Inte svenska hjärtan

It´s a mans, mans world. Killar och män i alla åldrar hänger inne på kebabstället där jag landar efter jobbet. Jag äter min rulle och dricker yoghurtdryck till, på rosengårdsvis. När jag är mätt cyklar jag vidare. Sonen är måttligt intresserad av sitt fotbollspelande. Ändå står vi där på Rosengårds norra IP, när dom får storstryk av Liria. "Åh, nästa Zlatan", ropar en kille när en av Lirias stjärnor bankar in bóllen i krysset. På Rosengård är det inget skämt, detta med Zlatan. Mannen med leendet är vägen ut ur gettot för dom som belastas av konstiga namn, skum brytning och hem utan studievana, som det heter. Några medfödda fördelar har man inte. Det har sonen och hans lagkompisar och därför förlorar dom matchen. Man hade kunnat önska att sport bara var sport och att politik och ekonomi inte spelade någon roll. Och jag hade väldigt gärna velat att den sociala rörligheten som man gärna talar om fanns för fler rosengårdsungar än dom som kan dribbla med en boll. Och jag ska göra det jag kan för att ge alla ungar som jag har att göra med här ute verktygen att ta sig fram. Igår när jag satt och pratade genuspedagogik med en journalist som ska skriva om vårt jobb, så kände jag mig märkligt hoppfull och handlingskraftig. Vi ska fixa det här, även om det är svårt.
Ja, sonens lag av medelklassvitskallar får spö som fan och vi sticker hemåt.
I vimlet ser jag mamman som jag vet sprider skitsnack om mig och mina ungar.
Jag bryr mig inte, jag har viktigare saker för mig en medelklassiga bostadsrättsintriger. Svenska hjärtan är inte min serie.

08 juni 2010

Köksbordet, dårå.

Mitt köksbord är gammalt och lite trasigt, men jag har det ändå kvar av lite sentimentala skäl. Min mamma, som idag fyller 70 år, satt där med sin ensamstående morsa morgon efter morgon och åt frukost på 40/50-talet. En gång i månaden kom barnavårdsmannen och kollade så att mormor skötte sig. Och min mamma var hel och renskrubbad, kan ni tro. Ja, mitt köksbord har en historia. Ni vet att jag inte direkt älskar Göran Hägglund och hans krympande parti av åsiktspoliser. Men ibland närmar han sig den ofrivilliga komiken, till exempel när han skriver att föräldrar ska slippa åsiktspoliser vid köksbordet. Åh, dessa fina köksbord där familjerna ska samlas och betämma uttag av föräldrapenning och vem som ska jobba deltid och vem av föräldrarna som ska tjäna mest och sånt där. Köksbordet, jodå. Åsiktspoliser, just det. Jag kollar in mitt köksbord, men det är ganska öde nuförtiden. Inte en förälder så långt ögat når. Brödsmulor och ett gammalt kuvert som det står tekniska nämnden på är det enda jag ser. När jag tänker tillbaka på mina föräldraledigheter, så minns jag mest hur försäkringskassan skickade tillbaka blanketten första gången, därför att man trodde att jag i själva verket ville överlåta dagar och hur man på öppna förskolan liksom försökte fråga om mamman var död eller svårt sjuk, eftersom jag var föräldraledig och läkare frågade rakt ut efter mamman. Men dom flesta man mötte var översvallande glada och pluspoängen var otroligt många. Det är ju så att en ansvarstagande pappa oftast får ögon att tindra, medan en ansvarstagande mamma inte möter så många reaktioner alls. Att inte vilja förändra verkligheten, om verkligheten stavas könsmaktsordning, är såklart att vara en åsiktspolis vid köksbordet och förresten har ju alla andra köksbord än mammapappabarn alltid och fortfarande motarbetats av den hycklande Hägglund. Gemensam vårdnad, samkönade relationer, växelvis boende, allt, allt allt som inte liknar Bankeryd har åsiktspoliserna i KD försökt få bort. KD vill såklart inte avsiktligt stigmatisera ensamstående på samma sätt som i min mammas barndom. Med det är så det blir när man upphöjer kärnfamiljen till det enda rätta och utser alla oss andra till avvikande. Maken till åsiktspoliser finns nog inte i Sverige.

07 juni 2010

Vi kanske ska stoppa ensamkommande moderater istället?

Klart att moderaterna inte kunde motstå att kräva stopp för ensamkommande flyktingbarn i Malmö. Vi klarar ju inte av det, som det heter. Och förresten är det ju inga riktiga barn, utan mer typ unga män. Det vet ju alla människor och allra mest vet dom som har turen att ha en bostad och inte ett boende. Jag tänker att det nog kan hända att några luras och kommer hit och ljuger om sin ålder eller om sina skäl för att vistas i landet. Men jag låter mig hellre luras hundra gånger om det betyder att jag är med och räddar en enda som talar sanning. Och i grund och botten tycker jag att människor ska få bo precis där de vill på hela jordklotet. De gröna i Malmö tycker att det är bra att människor vill bo i Malmö och är inte så jävla intressserade av vilket modersmål folk har eller om dom är ljusa eller mörka i hyn. Och jo, ensamkommande moderater får såklart komma hit.
Och här kommer en försenad nationaldagshälsning till er alla:

06 juni 2010

Syrener i parkernas stad

Jag antar att alla dom där hundratusen smartskallarna som är med i facebookgrupper om flaggor och sånger var ute och sjöng hela dagen idag till minne av Gustaf wasas intåg i Stockholm är 1523?
Sara och jag, som inte är med i några demi-rasistiska facebookgrupper, gick sent upp och firade nationaldagen med brunch på Southern kitchen alldeles här intill. Amerikanskt härligt och med levande pianomusik satt vi där och hade det. Så började vår dag och den fortsatte med parkhäng och film. Vi ser förfärligt mycket film och igår kväll efter de grönas sommarfest njöt vi av Bergman och Bogart i Casablanca och sommarnatten var sådär ljuv och öm som det ska vara i syrenernas tid. Bergman och Bogie var vackra och sköna och det var nog vi med lite grann här i soffan framför datorskärmen. De grönas sommarfest och vi pratar politik; det är Gaza, såklart, men mest att de gröna förändrar Malmö. Vi har ideerna, S har erfarenheten och V komplettrar med sina röster så att det blir majoritet. Vi gröna ser till att det planteras träd och byggs cykelbanor, vi drev ooch fick igenom den stora satsningen på spårvagnar och vi har stora planer för omvandling av motorvägar till stadsgator och nya bostäder och ännu mer grönska. De gröna förändrar Malmö och jag är en kugge i den maskinen och det känns bra. De andra partierna här i stan och mest moderaterna och folkpartiet känns så trötta. Det är ett evigt gnäll och försök att bromsa en modern miljöbra stadsutveckling. Man kan tycka vad man vill om det vi gör, men man borde ha en bild av vilket Malmö man vill se. Man ska inte vara rädd för framtiden, för det kommer att bli bra. De gröna förändrar Malmö och min Sara mötte mina gröna människor inne på S:t gertruds gård och vi hade en skön kväll. Och det doftar av syrener i parkernas stad och ingenting kan bli riktigt dåligt då.

02 juni 2010

Där björkarna susa.

Sommaren slog till och vi grillade i vår fina kolonilott. Redan nu börjar gruppen att lösas upp, en kille har åkt med sin mamma till Holland och i morgon åker ytterligare tre barn på semester till sina föräldrars hemland. Allt blommar i juni och allt löses upp. Ingen tid på året talar till mig som denna. Och jag sitter här i Emelies föräldrars gamla soffa och och lyssnar på religiös musik på youtube. Jag har mina konstiga vanor. Vi drog in i juni igår och det var på dagen fem år sedan jag för första gången satte nyckeln i låset till lägenheten som sedan dess varit mitt hemma, som dagisbarnen säger. Så blev jag ju singel också, som det så vackert heter. Det var otroligt spännande på alla sätt och vis, men jag är trots allt en person som trivs bäst i en välorganiserad tvåsamhet. Att vara singel var ungefär lika smärtsamt som det låter coolt. Jag önskade kärlek, men fick snårskogar av märkliga felsteg och snubbeltrådar. Jag mötte människor och tog avsked, jag såg främmande städer och nya vyer och det var vackert och det var fult och jag låg som en urvriden trasa och i maj 2007 vaknade jag på en parkbänk. Jag kan inte räkna allt och framför allt tänker jag inte dra mig allt till minnes igen. sanningar och lögner, svika och svikas. Jag visste inte vad som väntade mig, jag hade ingen koll. Hela mitt jag var sårbart, öppet och redo att tas i bruk.

01 juni 2010

farvel broloppet, willkommen Berlin Marathon!

Det blir inget brolopp för mig, tyvärr. jag läser start-PM:et och man ska tydligen åka över redan på förmiddagen, för att sen inte starta förrän klockan fyra. Och det betyder att ungarna får vara själva nära nog hela dagen och det känns inte alls okej. 4-5 timmar hade kanske funkat, men inte mer. Synd, för jag ville verkligen sväva i lämmeltåget över bron. Så jag ställer om och in siktet på BM istället, söndagen den 26 september. Det är gott om tid för förberedelser, vilket är bra och mindre bra samtidigt, eftersom jag är en sån som jobbar bättre under press. Sub fyra är förstås inte världens högsta ribba, men det kommer inte att komma gratis det heller. Att springa är på alla sätt bra för mig. Inte bara för att jag får bättre kondis och hälsa, utan lika mycket mentalt. Jag blir synbart snyggare och en del i något större: vi som springer. Tiden far fram som en missil och jag vet att det är snart, snart som jag står där i startfållan på Strasse des 17. Junis, mellan Brandenburger Tor och Siegessäule. Och sen bär det iväg och knappt fyra timmar senare ska jag stappla i mål, trött, törstig, men lycklig. Nu ska jag jaga reda på ett bra träningsprogram att ha som inspirationskälla och sen är det bra att sätta igång.