Att ha fyraåringen hemma en dag är lite av att tacka ja till en inbjudan till en annan värld. Olof Palmes röst hörs i radion. Då säger fyraåringen: "Du, det är nog vår farfar, jag tyckte att han sa vårt efternamn". Till saken hör att farfar är död sedan länge, men det är ju för all del Palme också.
Jag tillhör inte dem som tycker att barnen skall vara hemma så mycket det går. Dagis är bra och viktigt och tillför liksom grundskolan saker som sonen inte får i hemmet. Sonen och jag förde ett resonemang om vad han skulle missa i förskolan, om han inte gick dit och hade han velat gå hade han fått. Däremot får han förstås inte vara hemma bara för att han vill det nån morgon, sån är inte världen och det är tyvärr lika bra att lära sig det tidigt.
Det gör fortfarande ont i bröstet, men jag lever.
Nu frågar fyraåringen om jag inte "har bytt stil".
Jag undrar vad han menar med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar