25 november 2005

På fyraåringens dagis har man hittat resistenta staffylokocker, så smittskydd säger att vi skall ha ungarna hemma tills vi vet att de är friska och det har vi. Exet erbjöd sig generöst att hämta sjuåringen och lämna av honom i skolan en knapp km bort. jag borde fattat att det fanns ett aber. Tio minuter innan min klocka skulle väcka mig ringer telefonen. "Va, är ni inte uppe än, ja, då förstår jag att ni brukar komma försent!" - hörs det i andra änden av linjen. Klockan tio i sju och sonen börjar alltså 8.20 och skall bli ditskjutsad per cykel. "Jag kommer tjugo i åtta, då kan du skicka ner honom!". Exet vill alltså låta påskina att hon dels behöver 4o minuter för att skjutsa ungen en kilometer per cykel och att jag inte kan se till att han klär sig, äter frukost och borstar på samma tid. Dear me, så grälsjuk man kan vara. Trams.
Nästa gång tackar jag nej till hennes hjälp.

Men frukost ensam med sjuåringen, så underbart.
Han kan minst fem av elitserielagen och tillsammans kom vi på alla utom Luleå, som vi fick kolla upp i tidningen.
Han är den allvarligaste av dem, men samtidigt den ende av dem som verkligen idrottar.

2 kommentarer:

lalandakid sa...

Men fy vad hemskt! Jag skulle bli vansinnig om någon vågade väcka mig innan jag måste upp.

...jag säger ju det, ibland är jag faktiskt glad att mitt barns andra förälder inte finns i våra liv. Då slipper vi allt det där.

Prinsessan sa...

Bra att du ska tacka nej i fortsättningen till "hjälp". Sånt trams ska man inte stå ut med.