Dagar med Naaja (utan ungar är livet inte värt att leva)

Stilla dagar i Malme. Jag springer, jag handlar smink och dricker kaffe med Katta, läser Lundell och lyssnar på Sommar i P1. Men bäst av allt är en dag med Naaja. Mitt barnbarn föddes för drygt två år sedan, hon har stora bruna ögon och både de och humöret känns igen från en annan människa som var liten en gång under den mintgröna epoken. När jag är med Naaja så känner jag den kärlek som är så sällsynt för mig i dessa dagar, den till dem jag hör ihop med vad som än månde ske. Jag är ingen familjemänniska. Runt Naaja finns många och förutom oss med biologiska band så finns Jon, Annikas nye man och det kommer säkert fler. Jag tror på en gemenskap som kan ta sig olika former. Kärnfamiljen var en parantes, biologism är dumheter. Naaja har en sköld människor som bryr sig, precis som Saras mellanbarn hade ett låtsasstorebror i form av min storvuxne äldste som kom ner till skolan en eftermiddag och frågade vem det var som mobbade Tim. 

Men alla de där stora sakerna är inget Naaja bryr sig om när hon sitter och gräver i gruset på en av gångarna i Slottsparken. Hon är så här och nu som en kan vara när en är ett barn och hon påminner mig om varför jag jobbar med ungar, varför det är så fantastiskt att få följa dem en bit på vägen. För de ska ju lämna en och hitta sin väg, det är poängen med all uppfostran och undervisning. En tant i kön på Willys frågar om det är en pojke eller flicka. Jag har lust att svara att jag inte har en aning, för Naaja har inte valt genus än, men jag suckar istället och ger det rätta svaret. Könsmystiken lever och frodas. Fattar inte varför. Sen fikar vi och fikar igen och vi åker buss och jag tänker att tack och lov att jag är steriliserad, för annars hade jag skaffat ännu fler ungar som en annan Mick Jagger. Vi gränslösa människor får vidta olika mått och steg för att sätta punkt för saker. Men jag måste ha ungar i närheten, för utan ungar är livet inte värt att leva.

Tvärs igenom Sverige på 24h.

Även förra året åkte jag nattåg. En man stod i kupén och pekade på sig själv. "Ukraina", så han och så pekade han på mig. "Swezja", sa jag, helt ovetandes om vad vårt land månde heta på ukrainska. Han nickade. Så var det samtalet slut. Igår kväll satt jag på tåg 91 och pratade något så märkligt som lumparninnen. This is a mans world, för att travestera. Liggvagnskupeerna är uppdelade på dam och herr. Därav det anakronistiska samtalsämnet. Och fan för i mig, så jag bara: "Jo, jag låg i fallskärmsjägarna. Fy fan så jobbigt det var". Och de andra i kupén nickade, stumma av beundran. Tills jag skrattande sa att jag faktiskt var malaj på LV6, det sämsta av sämsta, men jag behövde i alla fall inte vara i Norrland på vintern. För allt är bäst på sommaren. När mina kompisar pulsade (pölsade?) i snö och låg och onanerade till porrfilmer på logementet, så åkte jag hem till Tynnered. Jag behövde inte sjunga Kristina från Wilhelmina, jag kunde träffa en livs levande Anne från Angered och gå med henne genom tunnlarna i Tynnered. Men det där berättar jag inte på tåget. Nostalgi är som gamla tidningar som blåser nerför Nobelvägen. Ett helt dygn är jag ute och reser från norr till söder.

När jag kommer hem är det midsommar, den mest hajpade av alla årets helger, möjligen i konkurrens med julen. Jag går och tar en öl på Möllan, ser kvinnor me blommor i håret och berusning i blick. Sen kommer Johanna in från Hällestad och vi har en falafelmidsommar och en walk in the park innan hon drar hem igen. Vi pratar om Israel, våra (obefintliga) kärleksliv och jag berättar att fläder tar bort spritsmak och därför är ett bra groggvirke. Eller var det någon annan jag sa det till? Minns inte. Sverige är långt och mångkulturellt. Det är tretton landskap en passerar mellan Kiruna och Malmö. Var och en med sina märkligheter. Men hemma är fan bäst. Och New York, Berlin och Israel. Men dit kommer jag inte denna sommar.

Luossa betyder helt enkelt lax

När jag var barn trodde jag att Omkring tiggaren från Luossa handlade om Luossavara. Den förra var en sång av Dan Andersson och det andra ett berg i Kiruna, det visste jag tidigt. Min farsa pratade med mig om ovanliga saker, för jag blev snabbt utsedd till en ovanlig människa, som om inte utanförskapet var tillräckligt ändå som det var. Farsan hade svårt att förstå mig och jag honom. Det var inte bara en generationsgrej, det var hela inställningen till livet. Jag var en soyboy redan innan begreppet uppfunnits. Men han lärde mig också vikten av att tala sanning och stå vid sitt ord. Bra skit. Sen var det morsan som stod för det som idag kallas normkreativitet. Jag har aldrig hört ett rasistiskt ord yttras i mitt barndomshem, inte heller något homofobiskt. Vet inte varför jag dyker ner i detta nu. Jag är ju i Kiruna. Kanske får att Kiruna är en småstad och kanske för att jag delvis fostrades i en liten stad. Mitt eget Babylon. Men jag tog mig därifrån och tillbaka till Kanaan. Och Luossa betyder helt enkelt lax på finska, för det var finska och samiska som talades här när berget döptes. På kvällen går jag upp på det där berget, raska steg i en backe som lutar 45 grader. Parkeringen nedanför är en sorts samlingsplats för lokal ungdom med jättestora bilar. Jag frågar tjejen i receptionen på hotellet varför det är så och hon rycker på axlarna. LKAB betalar bra, killarna bor hemma och rejäl bil som klarar alla klimat är en statussymbol. Lite som i Rosengård, tänker jag. Det biter i vaderna när jag går uppför berget, men det är ljust som mitt på dagen. Där uppe hör jag skånska och engelska talas. Ett antal par har tagit sig upp de med. Per bil, förstås, för det finns en slingrande väg utöver själva backen. Det är tyst, förutom lite milt stoj nere från parkeringen nedanför, en bil som startar, men vi som är här, jag och de bilburna paren. Jag pratar med de skånsktalande. De får mig att känna mig lika hemma som Ali på pizzerian där jag åt middag. Han bröt omisskännliges på arabiska. Som skärvor av Malmö 200 mil bort. Men skåningarna bor i Sävsjö. Jag frågar om de känner Svenne & Lotta, men det gör de inte. De åker runt i en husbil, berättar de. En hem utanför hemmet. Mycket hinner de med. Jag funderar på om jag ska ta körkort och köpa en husbil och bosätta mig i när jag blir riskgruppsgammal. Men det blir nog inte så. Alla tävlar vi i att lovprisa midnattssolen. En man pratar insatt om kompassriktningar och hans hustru (jorå, på Luossavaras topp är livet heteronormativt) hummar med litegrann. Efter en timme går jag mot hotellet igen. Simsalabim så är jag nedanför berget igen. Ynglingarna med stora bilar har försvunnit, men jag möter en livs levandes epatraktor vid rondellen. Det hörs hiphop ur ljudanläggningen. Klockan är 01, men det är ljust som mitt på dagen. Jag går mitt i gatan för att jag kan. Jag är äldre nu, men jag är fortfarande ett barn. Livet är ännu ett mysterium.

Dag klockan tolv på natten.

Någon frågar om jag inte ska bestiga Kebnekaise eller fjällvandra. Nej, det ska jag inte. Naturen är underbar, men jag är en stadsmänniska. Kan inte tänka mig att sova i tält eller klafsa runt blöt om fötterna med myggen svärmandes omkring mig och äta äcklig frystorkad mat. Det är så inte jag. Jag är ganska bekväm av mig. Bor gärna billigt och äter enkelt, men fryser helst inte och avskyr myggbett. Men jag gillar att sitta på höga berg och andas in frisk och klar luft. Kanske ett fjällhotell nån gång längre fram i livet. Jag ser mig i en bekväm stol med en glas på bordet och en bok. Det är trevligt. Och ni vet, så fort gränserna öppnas kommer jag att vilja sitta på trottoarserveringar ungefär lika långt åt andra hållet från Malmö räknat som Kiruna, där jag är nu. Såg Tel Aviv i en film precis. Det blev inget bättre av.

Ändå, det magiska ljuset här uppe. Utsikten från Loussavara och att gå vilse mitt i natten för att den jävla stigen inte går där det står på kartan att den ska och prassel och ljud, men inte en enda människa. Jag promenerar för att se saker och för all del även människor. Men nobody walks in LA och inte i Kiruna heller. Det körs rejäla bilar här. LKAB betalar sina arbetare bra, skam vore det annars bär de jobbar på 1500 meters djup och det går att leva med en god standard. Jag tar sen ändå en stadsrundtur i minibuss. Jag och en till som heter Anders. Han är en försagd akademiker från Lund. Guiden som heter Ingegerd berättar målande om stadsflytten och det är vackra hus, både de som flyttas och de som byggs nya. Och LKAB pyntar. 17 miljarder. Ett stort kalas. Mycket info om malmådrar blir det, men så mycket fattar jag att det är störst, bäst och vackrast här. Vad det än gäller. Ingegerd visar samisk utsmyckning både i kyrkan och i stadshuset. Jag frågar om rasismen mot samer, men hon tycker att det visas respekt. Liksom ett tack för att "vi" stal deras land. Saken är komplexare än vad vi vill tro, vill hon mena. Inte vet jag. Jag andas in och, ja luften är fin här. Hög och till synes ren, trots utsläppen från pelletsverket. Ishallen där bröderna Salming tränade står kvar.  Deras mamma lever visst än. En får höra stort och smått på en guidad tur. Det bara är som det är. Utan gruvan kan hela Kiruna stänga, säger Ingegerd. I det gamla, snart rivna centrumet glider en Impala runt och bekräftar mina fördomar. Jag tackar Ingegerd och går och äter thaimat. Den är inget särskilt. Tre thailändskor jobbar hårt och Kirunabor tar hem mat eller äter på stället med lingondricka som sällskap. Bredvid thaistället finns en pub. Jag tar en Norrlands guld som kostar 80 spänn. Sen lutar jag mig tillbaks. Tunga och lätta tankar varvas. Själens obotliga ensamhet och varför jag varken nöjer mig med det eller med tvåsamhet som det hittills har sett. Chattar med min dampsyster och med någon mer. Vi bekräftar varandra. Ölen är min själ inte god. Ett stearinljus brinner fint. Utanför fönstret är det först en malmtåg, sen en sjö och längst bort snöklädda berg. Ögonen vilar, kroppen är lugn. Själen är som den är.

Rastlös i rörelse

Vi rastlösa sover bra i rörelse. Nattåg är perfekta för oss. När väl ungen i kupén bredvid slutat tjata om sin choklad vill säga. Skriver till min dampsyster att inte alla barn är gulliga, men får direkt dåligt samvete. Utan chokladbitar är nattåget fantastiskt. Gardiner som fladdrar, ljudet från hjulen som möter rälsen och annat som en far förbi. Jag sov gott från någonstans i Hälsingland till Västerbottens inland. Vaknade till i Härnösand och typ lite före Umeå, men somnade om. När jag vaknar för sista gången är det strax innan tåget ska bromsa in Bastuträsk. Jag år på mig lite kläder och går till bistron. Det är verkligen inte en enda hus längs spåret mellan stationerna och än mindre människor. Här är the land of the wild and free. Jag äter en helt okej SJ-frukost och undrar varför restaurangvagnarna heter bistro, när det är ett töntigt namn. Låter lite 90-tal.  Jag fyller på mitt kaffe och en äldre kvinna slår sig ner vid samma bord som jag. Vi pratar om allt möjligt. Ensamresenärer kan välja att vara sociala eller gå in i glaskupan. Det är skönt. Damen  ska till Pajala. Det är årets hemfärd, hon ska basta, bada i sjön och hälsa på sin åldrande mor. Det är som i en roman av Karin Smirrnoff. Som alla andra har hon hört talas om det våldsamma och farliga Malmö, som jag berättar att jag bor i. Men hon skyller inte på invandrarna, utan på det kapitalistiska systemet. ”Det blir ju så när vi låter klyftorna öka”. Ja. Inte ett ord om slöjor, skäggbarn eller tiggare. Jag r inte i Skåne längre. Detta är fanemig Norrland. Vid ett av de andra borden sitter en man och talar i sin mobil. Han ser ut som jag, grått år ganska kortklippt, fjortondagarsstubb och brunbränd. Ganska snygg ändå. Han talar om kärleksbekymmer med en vän. ”Hon hade inte ens körkort!”, säger han med eftertryck. ”Och så hade hon inga barn heller!”. Han är besviken på någon som avvisat honom och vill uppenbarligen förklara det med hennes avvikelser från normen. ”Men Carina är bra”, tillägger han, utan att vi andra i i den så kallade bistron får veta vad som är så bra med henne. Kanske är det detta med barn och körkort. Det får vi som sagt aldrig veta. efter två refillkort är mitt kaffe slut. Jag säger hejdå till Pajaladamen och går tillbaka till min kupé. Vi är tre som sovit där i natt. En gick av i Härnösand och den andre sover än. Han ska till Lule. Just det, ”Lule”. Säger du något annat om den norrbottniska hamn- och järnverksstaden, så visar du bara att du är en nolllåtta. Nolltreettor går alltid under radarn och skåningar är just skåningar, tjocka rasister eller smala fotbollspelare, men nollåtta ska du fanemig inte vara. Ändå är det dit den kvinnliga befolkningen söker sig för att jobba och om det är deras preferenser, hitta en snubbe som inte bara jagar och fiskar. I alla fall enligt Pajaladamen. Hon hade mycket på sitt hjärta. det är långt till Kiruna och ännu längre blir det, för ett malmtåg har spårat ur, så vi får åka ersättningsbuss. Jag och femton till. Det är ingen rusning, direkt. Alla utom jag har bra utrustning, men jag är klädd som i Malmö och det visar sig olämpligt när Kiruna möter med regn och tio grader. Tror att alla ska stirra på mig, men ingen bryr sig. Jag är sugen på thaimat och stan är full av backar. Inatt ska jag se midnattssolen. Om det slutar regna.

Pasta och starköl i Hagsätra

Från restaurangens ljudanläggning hörs gamla "Born to be alive". Ett sällskap lite längre bort pratar polska, det är kvinnor osannolikt fixade för en kväll på det lokala haket och män som tagit på sig det som låg överst i byrålådan. Andra sällskap, mer eller mindre berusade talar om Bajens chanser i år. Här är det inget antirasistiskt poserande, ingen självcensur. Hagsätra är inte vänstertwitter. Troligtvis instagrammas fler halvtomma ölglas än svarta rutor som ska visa att en står på rätt sida. Här vet ingen vem Cissi Wallin är. Det polska sällskapet svär och pratar lite för högt. Det är underhållande. Jag äter en utmärkt pasta med tomatsås och dricker en öl till. Det är gott, men inte billigt, för inget i Stockholm är billigt, inte ens i en fjärran förort. Det är träd överallt i Stockholm utanför tullarna, överallt dyker det upp skogsdungar.  Det är dagen för turnerande. Jag åker till Djurgården, till Saltsjöbaden och till Rågsved, det är därifrån jag promenerade till Hagsätra. Linje 19 tog mig hela vägen ut. Stockholms kollektivtrafik är underbart effektiv och snabb. Och folk håller avstånd, alla utom de yngsta odödliga. Vid Slussen monteras en guldfärgad bro. Det är nästan groteskt kitschigt och därför lite coolt ändå. På Solsidan ser jag villor stora som hela kvarter och tennisbanor och stora bilar och på havet är det segelbåtar och färjor, men det är tyst i de väluppfostrade områden. Jag skulle inte vilja byta liv med dem. Vad gör en ens med 300 kvadrat boyta? I Rågsved är det livligare, även om jag vet bättre än att romantisera förorten. Det är på alla sätt färgrikt och det må vara slitet, men folk ser gladare ut än i överklassens kontrollerade omgivningar. Funderar på varför den svenska punken föddes just här. Jag avslutar min pasta, dricker upp det sista ur ölglaset och åker tillbaka till city. Går upp vid Hötorget och på mordplatsen på Sveavägen  är det färska blommor, men även vissna. Jag undrar vad jag ska drömma om i natt. 

Vaknar ur en mardröm

Klocka fyra vaknar jag ur en mardröm. Det handlar om att jag, mellanbror och hans mamma eller om det är Sara, är ute och cyklar. Grej efter grej inträffar och alla har de det gemensamt att de är misstag och klumpigheter som är mitt fel. Till sist går cykeln sönder. Då säger jag att jag inte vill leva mer och att ingen av mina partners någonsin funnits där för mig. Sven börjar gråta. Malin eller om det nu är Sara ringer psykakuten. Sen vaknar jag. Jag ligger fortfarande i sängen i mitt mystiska hotellrum i en källare på Drottninggatan i Stockholm. Det är mörkt och tyst. Ventilationen låter lite svagt. I går var jag i Uppsala. Falafeln är billigare än i Stockholm, men dyrare än i Malmö. Stanandas bildning och pengar. Som om Lund och Helsingborg slagits ihop till en stad. Väldigt trivsam att gå runt i. 

Jag promenerar runt i någon timme, sen träffar jag Anna på en pub. Det var tolv år senast irl, men vi har varit vänner sedan en snöig kväll ifebruari 2006. Det vi har är något särskilt. Vi vet åtskilligt om varandra. Vi finns där för varandra, lika gränslösa och sanningssägande. Vänner är fint. Jag har aldrig haft så mpnga. Sen skojar jag och säger att vi kunde skriva var sin bok om varandra. De skulle bli intressanta. Men det är inte minnen vi pratar. Det är nuet, litteratur, livet, stil, kärleken, barn och det är som om vi aldrig varit ifrån varandra. Sen ska hon hem till familjen och jag skulle på middag hos en annan vän, som tyvärr blev akut sjuk, så det blir tåget tillbaka till Stockholm. I Stockholm hänger jag en stund i Vasaparken innan jag går till sängs. Varför jag drömmer om elaka partners och misslyckanden har jag ingen aning om. Ibland vill jag väl skada mig, helt enkelt. Men obehagligt är det. Och osant, för mina partners och jag var där flr varandra. Och om jag vill något just nu så är det att leva. Jag vaknar igen, går och äter frukost. En kvinna och en man sitter vid bordet bredvid. Han har trainers, hon har pumps, han har träningsoverallsbyxor och linne, och hon en snygg klänning. Han har bakåtvänd keps och hon uppsatt hår. "Patriarkatet talar", tänker jag innan jag biter i min ostmacka och funderar på vad jag ska roa mig med idag. 

Stockholm i min hjärna

Stockholm, jag såg dig igen. Sommargågator, stängda statliga museer och utanför Zum Franciskaner en tom flaska handsprit bredvid en parkerad cykel. Tog ett rum i en källare på Drottninggatan. Det passar en introvert som jag. Vaknar sent och promenerar iväg. Fotografiska är öppet och släpper in efter att en vederbörligen bokat tid och plats på nätet, men inte moderna eller Nationalmuseum, statens museer är stängda. Slussen byggs om och Stockholms stad ursäktar sig med stora skyltar. Där gick jag en försommardag för längesen med en kvinna som jag trodde var mitt livs kärlek. Det var på den tiden jag trodde på sånt. Sen åkte hon hem till sin sambo på Västgötaslätten och resten är som en säger historia. Det var också i gamla stan som jag och Annika gick runt som nyblivna föräldrar och köpte en klänning till vår dotter på en second hand-store. Och en snabbdistans härifrån ligger Mariatorget där jag och Sara sågs första gången. Vi tog varandra i hand i en sunkig bowlinghall och började sen prata på en märklig restaurang i närheten. Vi var en del av en grupp och det är verkligen inte min alkoholfria öl att vara det. Ni hör. Stockholm är full av minnen, men jag tvingar mig tillbaka till nu. Världen har aldrig varit vackrare. Jag har aldrig varit klokare. Och Stockholm är full av välklädda reklamare och folk som är något, detta är inte Malmö, det är inte hemma på något sätt. Allt är dyrare och större, sträckorna längre och gatorna bredare och havet blåare. Ser få turister, det är en sommar av hygien och distans och det passar mig utmärkt. Ännu en grupp välklädda slår sig ner på en uteservering. De talar om något projekt. Jag sitter med en IPA och Stockholm är inne i min hjärna. 

Dags att byta i Hallsberg

Eftersom alla andra berättar var de var när Palme blev skjuten, så gör jag det med. Svar: jag var i Spanien med en vän. Malaga, närmare bestämt och vi stannade till där en vecka eller två, smutsiga, orakade och med stripigt hår. Vi bodde på ett hotell som definitivt inte existerar längre mitt emot saluhallen. Det var vi och prostituerade som bodde där, men det var absolut billigt. På kvällen gick vi på en bar och drack och Palme sågs i TV-n och vi skrattade till och fattade inte vad som sas, eftersom ljudet från alla pratande människor och klirret av glas överröstade allt. Någon dag senare åkte vi ut ur stan längs kusten norrut och stannade på stranden i några dagar. Sen såg vi en tidnings löpsedel intill en butik. Då fattade vi. Om någon nu tror att jag är nostalgisk över tid som flytt, så nej. Jag är här och nu. Fortfarande reser jag runt och precis nu swishar mellansvensk grönska förbi utanför ett tågfönster. Jag har firat min morsas åttioårsdag med henne och mina systrar. Sen var min ena syster och jag ute och drack bubbel igår.

Jag är en resande människa. Var jag än är, så vill jag vidare. Det finns en rastlöshet i mig som inte stillas så enkelt, den är en del av mig. Mina äldsta barns mamma bor där vi bodde för trettio år sedan. Själv har jag flyttat tio gånger sedan dess. 

Sitter på tåget. Mina sandaler är slitna och mina ähon röda

Jag håller avstånden och är lydig i övrigt, men reser gör jag. Dags att byta i Hallsberg.