31 augusti 2017

Det är i motvind som drakar lyfter

När jag ställer cykeln utanför Rådhuset så är jag en kvart tidigt. Sverigedemokraternas grupp står utanför porten och pratar och röker och borta vid fontänen svänger en polispiket upp, men vänder och kör bort igen. Jag stegar förbi rasisterna och öppnar den tunga porten och låter mina skor föra mig in och uppför trappan. En gång gifte jag mig här, det var längesen och det gick fortare än min sexdebut. Idag ska jag sitta på min plats nummer 58 hela eftermiddagen och en bra bit in på kvällen, medan Sara packar ner sin halva av lägenheten. På lördag är det flytt.
I fullmäktigesalen stakar vi ut framtiden i makroperspektiv och i huvudet och där hemma gör vi samma sak i det privata. Och det privata är politiskt, tänker jag när jag tar till orda om den nya alkoholpolicyn. Och det politiska är privat, eftersom det berör mig personligen.

Sara och jag hittar våra framtider, trots tvåsamhetsnormen och Malmö blir en bättre stad tack vare alla oss som inte nöjer oss, utan visionerar framåt.
Det stora och det lilla hör ihop.
Vi som vågar ta risker och motar bort rädslan får kyssa den vackra framtiden.
Det är i motvind som drakar lyfter.

28 augusti 2017

Den jävla alkoholen

En vän och jag gick och såg på fotboll på en sportbar. Det var mitt i ett ödsligt halvt utrymt köpcentrum och i själva sportbaren var det avslaget. Men matchen var spännande och det var goda burgare. Bakom oss satt en man och en kvinna och deras barn. De vuxna hejade och drack och barnet var mest tyst. Mannen hade långa berusade analyser av matchen och kvinnan försökte provocera mig en aning när hon hörde min dialekt.

Den jävla alkoholen, tänkte jag. Och så tänkte jag på att de säkert var kärleksfulla föräldrar, men att barnet ändå växer upp med svek och osäkerhet som vardagsmat. Hon som så många. Och alkoholism blir aldrig bättre av sig självt, det blir bara värre om en inte lägger av.

På torsdag ska kommunfullmäktige äntligen besluta om en mer restriktiv hållning när det gäller att dricka för skattepengar. Som ni vet föreslog jag det redan för 21 år sedan och från höger till vänster fnissades det åt mig. Nu får jag nästan rätt. Men borgarna vill även i fortsättningen se alkoholen flöda för skattepengar. De förstår liksom inte att varje alkis börjar med ett första glas, att tillgången gör alkisen, att vi är inte en särskild sort vi som måste avstå.

Den lilla flickan på sportbaren är för mig långt viktigare än dryga borgare som låtsas att en drog är kultur och tradition. Så kan saken sammanfattas.

27 augusti 2017

Det som räknas

De senaste dumheterna från SD får oss att garva. Nu vill de att svenska folket ska ägna sig åt stångstötning för att värna om den svenska kulturen. Bättre än sån där utländsk fotboll, kan man tänka.
Men i SD:s huvudfråga: stängda gränser, så är det regeringens största parti som håller i taktpinnen. Det bara är så och så har det alltid varit. Detta utan att vara rasister. Men det spelar ingen roll vad man kallar sig, det som är viktigt är vad som händer på marken i den konkreta verkligheten. Och där är gränserna stängda och folk skickas till Afghanistan. Ändra på det innan ni stämmer upp i Internationalen.

I den fråga som jag mer än annat ägnat mig åt under mandatperioden, trafiken, ser jag liknande mönster. Egentligen är en människa med galna åsikter om klimatet, men som handlar i närmaste butik och promenerar till jobbet att föredra framför den som pratar vitt och brett, men som ändå tar bilen till Emporia eller ett jobb långt borta från hemmet. Det som händer på marken är det som räknas. Luften blir inte renare av bortförklaringar, utan bara om du ger fan i att köra bil i stan.

Det måste gå en rak linje mellan det du förespråkar och det du gör i din vardag. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Där utöver behövs en politik som gör det lättare att göra goda val. Det är varken så att vi är hjälplösa offer för strukturerna eller i alla lägen kompetenta valfrihetsexperter. Nästa gång du vill se en ändring på något så får du börja med att fråga dig vad du själv kan göra.

25 augusti 2017

Anna får mig att stanna

Jag har inte så värst mycket till övers för Anna Kinberg Batra. Den politik hon står för är gammaldags och dålig, hon vill ta från de fattiga och ge till de rika, hon visslar och låtsas som det regnar i miljöfrågorna och toppar det med att öppna för samarbete med SD. Men när jag sagt det så vill jag ändå skicka in följande brandfackla: hon har blivit förjävla illa behandlad under de senaste dagarna. Så ska det inte gå till. Så gör man inte mot en annan människa.

Jag skulle gärna önska att det var typiskt för högern, att deras människosyn var så radikalt olika de andras. Men vi vet att det händer i alla partier och vi vet att det inte handlar om innehållet i politiken. Det är detta att politiken blivit en karriärväg, ett sätt att bygga en position och ett liv, som är problemet. Allt fler lever gott på politik på behörigt avstånd från väljare och världen. Allt fler har för mycket att förlora.

Jag försöker hålla min kropp fri från det som vill släcka min eld, jag stannar trots att politiken ibland gör mig så illamående att jag kräkas. Häxjakter och cynism får mig inte att hota med att sluta, det får mig att hota med att stanna. Anna får mig att stanna. Inte minst för att bekämpa de idéer hon står för. För det är det allt handlar om.

23 augusti 2017

På en gräsmatta i Beijers park

Just här där jag sitter och äter  sommarens sista Magnum satt jag för en hel drös år sedan på en filt med en kvinna jag mött via bloggen. Sånt hände nämligen pre Facebook och det kanske kan hända än, vad vet man?

Hon var en mycket speciell människa som skiftade inriktning oftare än David Bowie i hans krafts dagar och det var inte riktigt lätt att veta vad hon egentligen stod för. Ändå gillade jag henne och vi fyllde en funktion hos varandra, vi berikade varandra på ett odefinierbart sätt. En gång firade vi nyår ihop. Hon gick och la sig före tolvslaget och jag satt och läste feministlitteratur.
Raka motsatsen är de gamla bekanta som står och stampar exakt på samma plats som när vi lärde känna varandra. Samma låtar, samma nyårsfester, samma partners och samma sätt att ta emot världen. Lika spännande som ännu en säsong av morden i Midsummer.

Själv vill en ju tro att en utvecklas lagom, men håller fast vid sina grundläggande värderingar. Vetefan om det stämmer. Jag tycker jag gör samma misstag om och om igen.

Här i Beijers park breder andra människor nu ut filtar och lär känna varandra och blir viktiga i varandras liv, kanske bara för en stund. En kvinna i ljust lockigt hår rastar en hund och sju barn i gula västar skrattar och blir ropade på av en pedagog. Alltid händer det något.

22 augusti 2017

Många tunga steg

På min nämnd idag hade vi en liberal motion att behandla om att komma ihåg dem som Gestapo släpade ut ur husen och in i järnvägsvagnar med destination gaskamrarna. Intressant. Det är bara det att här inte fanns något Gestapo. Det behövdes inte.

Den svenska socialdemokratiska regeringen bad Tysklands myndigheter att stämpla ett J i vissa pass, passen hos de tyskar som enligt lag var skyldiga att bära en gul stjärna på sina kläder. Så kunde de stoppas vid gränsen och istället tas omhand av tyska myndigheter. Hur många kilo aska i trakterna kring Treblinka och Ošwiecim som härrör från Sveriges vidriga politik från den tiden är svårt att veta. Men många är det. Vi kunde räddat, men det ansågs för dyrt och svårt att blanda kulturer sådär.

Sen kunde man ju hoppats att vi dragit lärdom av detta och nu trodde på människor som tagit sig hit och faktiskt lät dem stanna, men det är med misstro som en rännil får asyl, medan andra skickas iväg till osäkerhet och eventuellt döden.

Lär för fan av historien.
Amnesti, nu.
Skicka ingen till Afghanistan.

Vi har en moralisk skyldighet att ta reda på det kaos som vi och andra västländer ställt till med där borta och i det ingår rimligen att inte deportera någon.

Och jag bor och lever i Malmö. Vi är inte perfekta, men vi gör vad vi kan för att ta det ansvar som andra ställen undrandrar sig, vi tar vår del av rännilen och mer därtill. Det kanske innebär att vi inte har råd att betala samma lärarlöner som de helvita kranskommunerna, men då för det göra det. Det ni gör mot dessa mina minsta, det gör ni mot mig, som han sa, rabbinen från Nasaret.

Själv äter jag pyttipanna och ska strax ut och springa. Om två veckor bor jag ensam i den jättestora femman med en son som kommer då och då. Mitt huvud fylls av sorg över livet och världen. Men det möter jag bäst med skarpa formuleringar, praktiska insatser och många tunga steg.

18 augusti 2017

Just kids

På lördag är det dags att se Patti Smith. Henne har jag gillat ända sedan jag hörde hennes version av Bruce Springsteens Because the night och ännu mer sen jag hörde hennes egna texter och ytterligare mer efter att ha läst henne. En ikon, minst sagt. Platsen är lite originell: en folkpark i Ystad. Det är en anakronism, lite som när Beatles spelade på Liseberg.
Patti Smith står för något bra, en grundläggande anständighet i en vulgariserad tid, särskilt i hennes hemland. Håll linjen även om det kostar.

Man måste stå för något och inte sälja ut eller följa med strömmen. Men det är fan lätt att bli som man umgås och hamna i dåligt sällskap utan att riktigt fatta det. Två som jag ändå gillat fast de alltid varit störiga är Ann Heberlein och Katerina Janusch. Nu har de tydligen sökt sig till althögern, till flabbarna på twitter och glömt att människor som kommer hit är just människor, några snälla och några dumma, lite som du och jag.

Själv sörjer jag mer än jag hatar när människor sviker och blir knäppa i huvudet. Det är en brist, jag vet. Livet är lättare om man ser allt i svart och vitt och hatar. Och hur mycket du än tycker det är klokt och bra att skicka ut folk med flyg till det säkra Afghanistan, så glöm inte att det handlar om människor av kött och blod. Just kids, som Patti Smith skulle säga.

17 augusti 2017

Fjortisen

Fjortisen har börjat i en ny skola i Limhamn. "Alla andra tjejer är blonda och har märkeskläder och IPhone7", säger hon. Så kan den etniska och klassmässiga uppdelningen i Malmö sammanfattas. Det finns saker kvar att jobba med politiskt. Hon sminkar sig och förbereder noga varje steg utanför lägenheten. Inte mycket lämnas åt slumpen. Men det är ändå med en självklar insikt om att hon är lika mycket värd som någonsin en snubbe.

Och så går hon på festivalen.

Jag läser att det varje kväll anmäls nya sexuella övergrepp på Malmöfestivalen. Det fyller mig med stort hopp att 90- och 00-talisterna kanske ändå inte tar lika mycket skit som tidigare generationer. Jag som varit på festivaler i många år kan försäkra att detta med sexuella ofredanden inte är något nytt.

Om bara några veckor bor fjortisen och jag på olika ställen i stan. Hon flyttar med sin mamma och jag kommer så klart att sakna henne. Men livet går vidare, det gör ju det.

13 augusti 2017

En varg söker sin flock

Hösten kändes i min näsa när jag sprang idag, det var första gången för i år, men det kommer att bli mer, det vet jag. Mer och mer tills alla löv ligger på marken och kylan får dem att se ut som frosties.
I nästa vecka startar allt; möten, inskolningar och planeringar. Men ingenting blir som det var. Om tre veckor flyttar Sara och vår lägenhet står visningsklar och redo att säljas. Det är sorgligt och nödvändigt. På jobbet slutar några av mina best buddies. Det är trist som fan.

Sen drar nomineringsprocessen igång och någon gång i början av nästa år vet jag om jag ska fortsätta med politiken.
Möjligen något tidigare. Allt förändras denna höst. Jag hänger inte riktigt med.

Alla gemenskaper jag någonsin ingått i har fallit och försvunnit. I grunden är jag en ganska ensam människa. Det är svårt att alltid längta efter trygghet, men aldrig föräras den. Jag har lätt att lära känna folk, men det blir nästan alltid som lustgas, flyktigt, hastigt uppflammande, men försvinnande. Jag fattar inte varför och Sara är såklart ett av få undantag.

Men min kropp vill inte riktigt finna sig i att allt tycks vara dömt att förändras denna höst 2017.
Idag när vi sprungit ut tillsammans, så var jag centimeter från att pussa Sara, när vi skulle skiljas åt vid parken som vi brukar, när vi satt och drack kaffe nu i eftermiddags smög sig gamla mönster av konflikt och skuld in, innan vi hann lägga ner det. Sara säger att vi är som Bonusfamiljen på TV, fast utan humor.

I politiken kan jag inte helt fatta att vi planerar vi för vår sista budget inom samarbetet och på jobbet kommer jag på mig med att prata metoder och strategier med folk som bestämt sig för att lämna.

Det är för mycket. Det är fan allt. Vart ska jag ta vägen och hur ska det gå till?

Jag vet. Det löser sig. Och en dag, inte långt från nu kommer jag igen att känna den där känslan av sammanhang och gemenskap, utan vilken man går under.
Eller?

08 augusti 2017

Del 10. Men bara om min älskade väntar. (Tomorrow is a long time) #tiolåtar

Alla gånger jag sprungit rakt in i fel famn, därför att jag längtat så jävla mycket eller bara varit ensam. Jag kan inte räkna dem alla, tillfällena, kvinnorna och de varma känslorna som lika snabbt blivit till kyla och rutin. Så får det aldrig bli igen. Mer genomtänkt är bra, mer långsam start. Men mest behöver jag nog vänta.
Hon har helt rätt när hon säger det.
Landa i sig själv, i den nya lägenheten, i det nya livet utan vigselring, livet med inglasad balkong och en annan cykelväg till jobbet. Imorgon är en lång tid.

06 augusti 2017

Del 9. Goliat. #tiolåtar

Satt och pratade med en kollega i fredags i personalrummet. Så länge att jag fick en verbal reprimand av en annan kollega, trots att det var få barn på plats och allt rullade på. Vi pratade om detta med att lyssna på barns berättelser, samtala och därifrån ta allt vidare, att starta förändringen där i varje liten människa. Även om jag idag ska gå i pridetåget och det är bra och måste finnas, så är det inte se bombastiska uttrycken som förändrar. Världen behöver färre paradgator och fler stigar där man kan gå sin egen väg.
Det är inte de stora projekten och skryt på väggarna som är kvalité i förskolan, det är mångfalden som får vara mångfald, det lilla barnet som för första gången skördar tomater eller brer en macka, som hävdar sin åsikt inför hela gruppen, killen som för första gången vågar ha sin snygga rosa klänning och så ser det ut i hela samhället. Kvinnan som lyckas lämna sitt destruktiva förhållande, de älskande som vågar gå hand i hand tvärs igenom Rosengård Centrum, trots att de stämplas som syndiga, min äldste son när han bjuder en liten unge på godis i affären, när hans pengar inte räckte, du som står upp mot homlfoberna på läktaren och förstör släktmiddagen genom att säga emot din kusin när han använder n-ordet.
De små stegen, den växande självkänslan, möten, samtal.
Godhetsapostlar, PK-troll, batikhäxor, Sverigefiender och lösaktiga, kom och gör er grej.
Så besegrar vi Goliat.

03 augusti 2017

Del 8. Keep on rocking in the free world. #tiolåtar

Förr eller senare får man ta sig ur navelskådandet och titta ut över världen. Det är inte synd om dig, särskilt inte om man jämför med andra. Du har tak över huvudet, mat på bordet och ett meningsfullt jobb. Bitch, please, vad har du att gnälla över. Du har möjlighet att välja bort prylar, välja bort bilen, minska din köttkonsumtion och downshifta ditt boende. Att ha råd att avstå för att världen ska bli en bättre är ett privilegium. Ta vara på det.

Om du beklagar dig över tiggare, om du tycker att Sverige är fullt, om du tycker att andra kan nöja sig med enkla jobb, om du, just, du behöver kunna parkera kloss intill din bostad, så tycker jag synd om dig. Då har du inte förstått någonting.

Solidaritet. Ska det vara så svårt?

01 augusti 2017

Del 7. Little Willie John #tiolåtar

Vi som haft det tveksamma nöjet att bo på en liten plats under delar av vårt liv vet vad som menas. Normen skaver, lindrigt talat och alla vet vem man är och vilka roller var en är satt att spela. Men det kan säkert även vara likadant i delar av Malmö. Alla man känner lever som man ska leva och drömmer om köksöar och nya altaner. Tjejen som spelade den låten för mig var en sån där tam fågel som drömmer och fascineras av andras brott mot normen. Men senast jag kollade så bodde hon i en villa utanför en liten stad här i Skåne. Hon har en akademisk utbildning och hennes man har ett eget företag. De har det materiellt bra. Troligen ett fint kök från Poggenpohl. Vet inte om det var det hon önskade av livet. En gång tågluffade hon och jag lånade hennes lägenhet och passade hennes katt. Det är längesen. Jag brukar säga: dröm inte, planera. Frihet får man inte, den tar man. Att gud finns och ibland visar tecken betyder inte heller att man ska hoppa på första bästa tåg som råkar stanna vid stationen. Det är att låta andra bestämma. Jag vill förändra världen och ha kul under tiden. Det räcker bra. Och jag gör det och låter andra göra samma sak. Därför omformulerar jag och Sara vår relation till vänskap eller vad det kan bli och därför står vi inte i vägen för varandras frihet och lycka. Du äger din tanke och tid. Låt ingen ta den ifrån dig.
Var inte så jävla rädd för att utmana dig och världen, tvinga inte in dig i tvåsamhetens fängelse eller villamattornas tristess. Se dig omkring i världen.