29 januari 2011

Dom kallar oss politiker

Det är vi som går upp klockan sju en lördag, för att promenera bort till Industrigatan för att diskutera hur det rödgröna samarbetet ska skötas. Bergsgatan ligger öde på promenaden dit och jag dra på ABBA i iPhonen, ABBA, the choice of our generation i barndomen, aldrig så bespottade som det sas. Jag vet att ljudgeniet Michael B Tretow påstod att Sverige var ett kommunistland på sjuttiotalet, där ABBA inte fick spelas i radion, men så var det aldrig. Abba spelades från morgon till kväll. Och i England satt Glen Matlock och plagierade Rutger Gunnarssons basgångar innan han skrev God save the Queen och anarchy in the UK. Så hänger olika saker man kan tycka olika om ihop.

Jo, vårt möte började på på morgonen och det doftade kaffe och sorlade av mingel och av människor som åt surdegsbröd från Dalby. 97 procent av oss politiker lever i huvudsak på annat och är fritidspolitiker. Vi var på plats, vi och kommunalråden och dom politiska sekreterarna. De gröna satt längst fram och var mest entusiastiska. Är man steget före, så är man. Det är inte gullegull att samarbeta, men något alternativ finns inte. Om det är det optimala samarbetet för att göra Malmö grönare vet jag inte, men överenskommet är överenskommet. Nu styr vi och ställer, bygger ut förskolor och begränsar biltrafik. Sånt kräver kaffe och att man emellanåt går upp klockan sju en lördag. Sannerligen.

27 januari 2011

Integritet och utlämnande

Ärlighet varar knappast längst. Längst varar en smart balans mellan tal och tigande, mellan integritet och utlämnande. Jag läser Knausgård, mest för att alla talar om honom som en norsk rockstjärna, men jag tycker inte det är så intressant. Jag har tröttnat på folk som gör karriär på att lämna ut andra. Om sig själv får man säga vad man vill, såklart. Så att Knausgårds farsa svinade ner farmors hus eller att han själv gjorde ditt och datt i ungdomens dagar, är bara tråkigt att läsa om. Alla släkter har sina fyllesvin och sina misslyckade hångel. Jag hade föredragit en historia istället. Språket har han ju. Om jag har språket anar jag inte, men däremot blev det grov skämskudde på mitt framträdande i kommunfulläktige idag. Inte i sak, kommunala poliser är bara trams och vi politiker har ansvar för att bilden av Malmö ska bli bättre, men fy som jag vred mig och hade mig i talarstolen. Men vi sätter upp det på kontot för ringrost. En gång kan man göra det. Comes a time when you´re drifting, comes a time when you settle down, tänker jag och sätter klockan på kvart över fem. Neil Young ska ta mig hela vägen från Möllan till Rosengård och genom eftermiddagens intervallträning. Utlämnade, med bibehållen integritet. Som det ska vara.

25 januari 2011

Glory days

Ni minns den där Springsteenlåten som handlar om hur han träffar en gammal polare på en bar, men allt polaren snackar om är hur bra det var förr?
Gud bevare mig för den dagen jag blir sån. Det var inte bättre förr, inte roligare, inte enklare, inte alls. Det var förstås billigare att bo här i Malmö, men priset för det var att stan var halvdöd och tråkig. Nu är det många som vill bo här, fler än någonsin och då kostar det. Ska man jobba med ungar och med politik vill det til att man tror på nu och framtiden, annars kan man lägga av direkt.
Ändå finns det i alla fall två partier som längtar tillbaks och åtskilliga andra som inte känner igen sig eller som tycker att det är så många våldtäkter och så mycket våld och sådär. Jag har verkligen ingen aning om vad statistiken säger, men mina minnen från bardomens glory days är full av pennalism och våldtäkter på unga tjejer som verkligen inte anmälde, utan fick skylla sig själva.

Allra mest längtansfulla tillbaks till barnagans och skylla sig själv-tiden är Sverigedemokraterna och igår gjorde dom debut i min nya nämnd, Miljönämnden. Bjarne Kragh och Emmanouel Martyris är ironiskt nog själva invandrare och skulle väl bara med nöd och näppe klara språktestet de själva förespråkar. Ett tst i samhällskunskap av dansk modell skulle de inte alls klara. För det var uppenbart att dom inte begrep vad Miljönämnden pysslar med. en klok strategi är nog att låta idioterna prata till punkt, för med såna representanter behövs inga motargument.
Förresten, en sak var bättre förr.
Detta att vi då inte hade rasister i miljönämnden eller riksdagen.

23 januari 2011

If you stick your ass out in public, you might get spanked

Folk blir kränkta till höger och vänster, ser jag och mest kränkt av alla blir Marcus Birro (och Ranelid). Det fanns en tid då jag gillade dom där herrarna. Jag tyckte Birro skrev bra om alkoholism och sjukdom och Ranelid hade en skön och egen stil.
Det där är inte längre. Förutom att Birro blivit helt kd-koko sen han fick barn, så sysslar dom där herrarna numera bara med att putsa på sina alltmer tomma varumärken. Skriv nåt nångång som inte bara handlar om hur synd det är om er och var alltid beredd på att ta dubbelt så mycket skit ni ger. No one is innocent.

Jag har aldrig tyckt synd om människor som valt ett liv i offentligheten och heller aldrig avundats dem. Vissa känns igen av alla i stan, men själv får jag vara glad om mina barn känner igen mig(jo, det gör dom). När jag satt i partistyrelsen så var jag ute med språkrör och andra som folk kände igen. Det var helt förfärligt. Alla vände sig om och det tisslades och tasslades och fyllon kom fram och började diskutera. Men, om igen. Det där är självvalt. Samma offentlighet som kan vara ett redskap för din succé, kan lika snabbt bli den giljotin som hugger huvudet av dig. Det får du ta.

21 januari 2011

Blandning är bäst på Möllan

Möllevångsgruppen har både rätt och fel om nybygget på solidartomten vid folkets park. Det är bra att stadsbyggnadsnämnden lyssnar och att ordförande Carina uttalar sig mot stängda gårdar och upphöjningar. Samtidigt så bor vi nästan alla med stängda gårdar och inte så många vill ha en kreti och pleti bland sina grillar och utemöbler. Döm inte och du ska inte bli dömd. Om vår (haha) stadsdel ska leva och växa, så behövs det olika boendeformer och även fler bostadsrätter. Möllans stora problem är inte alla bostadsrätter, utan de många oseriösa fastighetsägarna. Opinionen på möllan är ibland farligt nära not in my backyard, att allt ska förbli som det är, precis som villaägarna i Bunkeflo sa när det skulle byggas hyresrätter där. Min bild av ett framtida Möllan är ett ställe där man kan bo även när man har lite större kassa och vill ha det en smula lyxigare. Blandning är godast även i våra kvarter.

20 januari 2011

Sluta ducka.

"När jag blir stor som dig, Anders, då får jag äta kalkon", säger den lille killen (som av föräldrarna ålagts att bara äta vegetariskt på dagis, eftersom allt kött som serveras i förskolan är haram) och nickar förnöjd. Och jag säger att det är självklart, när du blir stor så väljer du själv vad du ska äta och allt annat med. Replikväxlingen är inte så enkel och självklar som det kan låta. Den religiösa fundamentalismen finns lika närvarande i vardagen på Rosengård som pingstvänner i Småland och här som där har vi som fostrar och undervisar barn en skyldighet att säga som det är, när det kommer till rena fakta och lagar. Men, de duckas intill förbannelse inför religion och så kallad kultur. Och fast kollegor tycker jag är tröttsam, så vidhåller jag varje människas individuella rätt.
Så när en kollega som svar på en barnafråga påstår (inför barnen)att muslimer inte får ingå samkönade äktenskap, så svarar jag att det får man visst i Sverige. Och dessutom är det väl varje människas egen rätt att tolka vad som är rätt och fel enligt sin tolkning av det de kallar religion eller vad som helst.

Nej, jag är inte ute efte att förhärliga min egen insats på jobbet. Jag har såklart både bra och sämre sidor. Det jag vill är att uttrycka min irritation över allt jävla tassande kring kontroversiella ämnen. Man är inte rasist om man säger att man inte gillar vissa seder och bruk. Man snarare rasist om man tror att människor från andra länder är mindre vetande och inte klarar en rak och tydlig dialog.
Alla mänskliga rättigheter är individuella. Ska det vara så svårt att fatta?

18 januari 2011

Inget mer än det.

Nu sitter jag här i alla soffors moder, soffan som är så sjukt stor att de tidigare ägarna inte kunde få ut den ur lägenheten. Bakom soffan är väggen och bakom väggen är Möllevångsgatan fyra trappor ner. På Möllevångsgatan, fast lite närmre folkets park, på andra sidan Bergsgatan hade min farsas dåvarande arbetsgivare sitt malmökontor när jag och min syrra var i 9-10-årsåldern. En gång hade syrran och jag åkt en tur med fyrans spårvagn ut till Limhamn och tillbaka och sen skulle vi hitta från Gustav Adolfs torg till denna möllevångsgata. Det gjorde vi bara med nöd och näppe och det var ju miljoner år innan den första mobiltelefonen tog plats i min ficka. Två synnerligen minderåriga barn fick fritt strosa runt bland porrbutiker och fyllon på det då så läskiga Möllan och det var väl inte så farligt. Vi var vana vid långgatorna i Göteborg och så. Vi tittade förundrat på bilder av halvklädda kvinnor, men tyckte inte att det var något särskilt. Fyllona log mot oss och snälla tanter pekade ömsom åt rätt, ömsom åt fel håll. Sen tog farsan oss till restaurang Översten, där man såg ut över hela stan, med öresundsbåtarna som stävade ut på sundet och hammarna som bankade inne på Kockums så det hördes över hela stan. . Malmö i mitt hjärta redan 1970-nåt. Budskapet i denna text är att det inte var säkrare förr, tvärtom, men att föräldrar på gott och ont inte beskyddade sina barn så förbannat. Och Malmö är roligare nu, trots att spårvägen till Limhamn lades ned och de snälla tanterna antagligen är döda.
En ynka porrbutik finns kvar och ibland blockeras den av radikala feminister, så att de stackars porrkonsumenterna tvingas handla på nätet istället.

Inget mer än det.

16 januari 2011

Licensjakt på inavlade bönder?

Jag ligger här på tvären i min säng och tycker förfärligt illa om att vi har en korkad minister som heter Andreas Carlgren och som bara går från klarhet till klarhet i sina dumma beslut och statements. Är det inte nya motorvägar som leder till mindre utsläpp, så är jakt på utrotningshotade djur god rovdjurspolitik.
Hela centern är gammalmodig och tafflig och fan vet om inte Anna Kinberg Batra hade rätt när hon sa att lantisar är dummare än stadsbor.
Det är kanske läge att skjuta av några inavlade bönder?
Eller tillåta skyddsjakt på lantisar som rör sig ute och skrämmer vanligt folk?
Ett tredje alternativ är då såklart att inse att det finns olika sorters djur i vår svenska fauna och acceptera det och utnämna ministrar som har guts att ta de fajter som behövs.

Och, ja, jag skulle gärna se vargar i malmöområdet.
Så har jag svarat på den invändningen också.

PS: Guilliou i AB idag. DS

15 januari 2011

Ehrensvärdsgator och tuggummi.

Fem och ett halvt års intorkad smuts gnuggas bort från lägenhetens golv, väggar, tak, skrymslem och vrår. Min Sara är målmedveten och snabb, jag är slarvig och långsam. Regnet faller ute, för det är vår i Malmö, januarivår. Det är inte kul att städa, men när det blir klart är det lika fint som när jag första gången satte nyckeln i låset, den 1 juni 2005. En facebook/partivän skriver till mig att ehrensvärdsgator är mellanstationer för människor stadda i förändring. Lou Rossling har visst skrivit om det i en av sina böcker. Jag vet inte, jag. Jo, men så är det nog. Det var verkligen inte det jag trodde den där soliga allra första sommardagen i lägenheten för över fem år sen. Jag trodde jag var hemma, jag tänkte att jag var fri. Men nu när jag står inne i vardagsrummet på Bergsgatan och spanar ut över trafiken och folklivet, så vet jag att det varken var hem eller frihet. Det var väldigt ensamt och ofta tomt och tyst. Tystnad är för dom som inte har något att säga. Sara och jag ropar till varandra i vår nya stora lägenhet och det är plats och röra. Men parketten på Ehrensvärd behöver befrias från tuggummin och väggar och skåpsluckor från tumavtryck och minnena är både sorgliga och glada från denna mellanstation i livet. Nu sätter vi kylskåpspoesin och orden om att det varit tomt utan mellanbror på en skinande blank kyl, medan den gamla doftar lätt av mr Muscle. I morgon är det visning och snart hoppas jag att aldrig mer behöva se åt det hållet.
Och spökena får stanna där, gamla fyllor, brustna drömmar och misslyckade försök. Sara svär och förbannar mina barns tuggummivanor. Vi är hemma hos oss nu.

14 januari 2011

V behövs inte.

Nån gång på hösten 1994 satt jag och Jonas Sjöstedt och någon till framför en grupp journalister och förklarade varför det var så viktigt att rösta nej till EU. I mitt hjärta våndades jag, ty min omsvängning till ett klart ja till europeiskt samarbete hade redan börjat, men Jonas var tvärsäker som en liten duracellkanin. Bra för honom, tänkte jag, en vacker dag blir han nog partiledare. Igår såg jag honom igen. Mycket vatten har runnit under broarna, men Jonas är lika tvärsäker som för sexton år sedan. Och nu kommer äntligen hans gyllene ögonblick och han sätter sig i aktuellts studio och fronderar mot sin partiledare och förklarar att han är beredd att ta över.
För det stukade vänsterpartiet har hittat sin syndabock och sin bortförklaring.
Ohly, såklart. Häng honom, så blir allt bra igen. Men det man glömmer är att V har ungefär det väljarstöd man alltid haft. Ingen särskilt har hänt, uppgångarna under Gudrun var högst tillfälliga och hade inget med politiken att göra.

Nu är jag trots allt mer människa än grön politiker och jag lider med den pressade Ohly och föraktar Sjöstedts opportunism. Ohly står en bit ifrån mig politiskt, han är en fyrkantig socialist och hans parti har inget nytt och kul att komma med, men allt detta är känt sen innan. Det kan inget nytt ansikte ändra på. V är en anakronism och kommer nog att röna samma öde som de flesta andra gamla kommunistpartier gjort.
Varje tid har sina rörelser och sina hycklare. Få vet idag vad vänsterpartiet vill förutom att de såklart inte är kommunister längre och att de är emot alliansregeringen. V har aldrig varit en stor pådrivare eller visionärer i svensk politik, man har oftast ägnat sig åt populistiskt gnäll och aldrig fått något större stöd blabnd dem de viljat representera. Det är inte bättre nu. V finns liksom bara där och trots att de styrt bl a i Malmö sen 1998 gör de inga avtryck alls.
V behövs inte. Därför tynar dom bort. Så enkelt är det.

13 januari 2011

M vinner inga matcher i Malmö.

Det är de gröna som för ordet i Malmö. Och när moderaterna ska presentera sina visioner för den kommande mandatperioden, så går det fem minuter innan dom snor ett grönt förslag, nämligen att riva gamla stadion. Det förslag som jag presenterade våren 2008 i sydsvenskan är idag ett moderatförslag. Så mycket har högern att komma med i den lokala debatten. Eller, nej, det finns ju mer. På november månads kommunfullmäktige frågade Stefan Lindhe vårt kommunalråd Karolina om det verkligen behövdes spårvagnar i Malmö; om det inte räckte med bussar. Så fjärran från verkligheten är alltså malmöhögern att dom inte sett hur överfulla bussarna på exempelvis linje fem är. Eller så hade Volvo och andra företag i branschen bjudit in till seminarier och "informerat" om att det går lika bra med bussar som med spårvagnar. Ingen vet och högerns företrädare tar kanske inte bussen till Rosengård så ofta.
Nej, oppositionen i Malmö är inte särskilt stark och deras stora hopp tycks vara att vi och S inte ska komma överens. Det känns kanske en smula futtigt som politisk idé. Att inte ha egna spelsystem med sikte på målet, utan bara hoppas på att motståndarna passar fel, vinner inga matcher.

11 januari 2011

Boende

Så är vi på plats i den underbara hörnlägenheten med torn och balkong ut mot 214:s pulsåder: Bergsgatan. Sara lagar sin sons mössa, vi dricker té och lyssnar på P1. Igår när vi slängde skräp på gården, så lutade sig en grannkvinna ut och hojtande om att vi slängte våra förpackningar i fel tunna. Sånt är livet i bostadsrättsföreningen och till social kontroll och vänlighet kommer underbara dofter från thaimat, indiskt och japansk mat som serveras i restaurangerna på gatuplanet. Uppe i lägenheten börjar röran bli till ordning, men det tar sin stund att få allt på plats.
Det sägs ibland att Malmö är så oerhört segregerat, men sanningen kunde inte vara längre bort från det påståendet. Här bor rika och fattiga mer eller mindre vägg i vägg. fårn hemmet till Rosengård cyklar man på en kvart. Allt är nära.
Det är just närheten och mångfalden vi ska bygga vidare på när vi formar den täta och blandade staden. Därför är det lite olyckligt att Malmös kommunledning planerar för en bomässa med fokus på ungas boende. Den bostadsbrist som finns drabbar i första hand fattiga människor ur alla ålderssegment. Den grupp unga som har det taskigt och långt till hyreskontrakt är lätt att ringa in och det hndlar om personer med ingen eller dålig utbildning. inte sällan i kombination med funktionshinder eller annat etniskt ursprung, som det heter. Så en bomässa som riktar sig lika mycket till Wallenbergs ungar som till Rosengårds är galen. Ha blandning och billigt som tema istället.

Sara lagar färdigt sina barns kläder och P1 pratar om Moses.
Telefonen fungerar fortfarande inte.
Jag ställer min tekopp på diskbänken och går in och sätter mig i soffan.

02 januari 2011

Från Ehrensvärdsgatan till Bergsgatan.

Kanske skulle jag göra som den store Henrik Tikkanen och skriva en romansvit om alla mina olika adresser? jag skulle fått börja med Klarvädersgatan 20 och sen leta mig framåt. Om det inte vore för att jag inte ens lyckats romandebutera, så vore det nog en fantastisk idé. Några adresser minns jag inte ens. Vilket nummer var det på Nordostpassagen? Ingen vet. Många adresser har det i alla fall blivit, för många kanske, men efter att ha flyttpackat ett tag nu, så inser jag att det nog inte blir så många fler. Bergsgatan 35, nurå, plus en lite längre fram i livet. Sen får det vara bra. Olika flyttar har dessutom olika historier, detta är utan tvekan en lycklig flytt, medan andra mest varit flykt eller resignation. Jag tyckte aldrig att det var romantiskt att leva i en kappsäck eller att var helst jag la med hatt var det ett hem, eller så där. Jag är inte det minsta relationsanarkistisk när det verkligen gäller. Jag vill ha stabilitet i mitt liv.

Skillnaden mellan Bergsgatan och Ehrensvärdsgatan är lika stor som skillnaden mellan att bo som ensam vuxen med barn som kommer då och då och det som väntar med att nästan alltid ha barn närvarande och att alltid ha min Sara inom beröringsavstånd. Det är ett annat liv, olikt allt jag gjort innan.
Från bakgatan till huvudstråket. Från Ehrensvärdsgatan till Bergsgatan.