Så är det med posörerna

En bild på en kvinna sittandes i en trappa målad i regnbågens alla färger fångar min blick. Hon ler självmedvetet mot kameran.
"Den får säkert hundra likes", tänker jag direkt. För det är ju så vi mäter framgång, lycka och kamp i dessa dagar. Likes och klick. Skulle dessutom Greta Thunberg vara med på ett hörn, så skulle det snarare bli tusen likes. Här är någon som tar ställning, skulle folk säga. Någon som står för saker. Och jag missunnar ingen att finnas på snygga bilder, men vad händer sen när liksen och omklappningarna klingat av? Vad går du hem och gör då? Det är inte dina åsikter som förändrar världen, utan dina handlingar. Det är inte heller den livsstil du så vackert pläderar för heller, utan de samhällsförändringar du tvingar fram som gäller. Skulle till och med kunna säga att det är direkt kontraproduktivt att posera som god. Sitter du i regnbågstrappan, men sen går hem och lever traditionellt och inte med skuggan av en handling försöker påverka världen, så är det värre än värdelöst. Är du indignerad över att män i min ålder hatar Greta Thunberg, men sen går hem och lever som vanligt, så luras du. Att du lajkar förändrar inget. Det spelar heller ingen roll hur många middagskonversationer du för om vådan av att äta kött, om du inte följer upp det med att jobba någonstans, politiskt eller i ditt dagliga värv för att förändra. Egoboosting är inte politik. Om det inte kostar dig något, så är du inte tillräckligt engagerad. Då är du en posör.
Om det jag själv gör är bra nog?
Nej, inte när världen ser ut som den gör. Det vore förment av mig att låtsas vara bättre. Men jag tror ändå att jag gör något. Faktiskt. I det lilla och lite i det stora. Det har kostat en jävla massa. Om jag nu ska tillåta mig att posera en smula.

Lidingöloppsväder

”Det är lidingöloppsväder”, tänker jag när jag hoppar av cykeln ute på Bulltofta och tar en klunk vatten och gör mig beredd på att sätta sulorna i femmans grus. Lite senare under dagen ska det gå över i sensommar, men där och då är det den där tunga doften av jord. En ung kille rullskidar förbi med stort besvär och dålig koordination. Det är väl första söndagen i mars som hägrar.  Skulle själv vilja ge mig på det där någon gång. Så trampar jag iväg uppför den första backen som är en kickstart om en springer rundan motsols. Benen får spö direkt. Älskar det. Saker ska kännas.  Lidingöloppsväder är det och jag tar mig i tanken ut till den där ön och folkrörelsen och alla tuffa backar och doften av liniment och höst. Funderar på om det är tre eller fyra gånger jag startade. Tre, tror jag. Och de hänger ihop med olika delar och epoker i mitt liv. Första gången var jag där med någon som jag aldrig borde varit med, men gjort är gjort och blir inte ogjort. Sprang på en bra tid och firade med pizza på Stora Essingen och sov hos någon bekant på en madrass på golvet. Mina ben var möra och sinnet tungt. Något var fel, fast jag hade sprungit fortare än jag någonsin skulle komma att göra. Mötte min syster där ute och även hon sprang. Vi highfivade och de vi var där med då är historia. Sen var det den där gången jag bröt. Av-blocket skojade med mig och jag hamnade i tältet bland de skadade och förstod ingenting. Det var ett nederlag, men utan nederlag lär en sig ingenting. Två år senare står jag med medaljen i hand. Sara och jag har peppat varandra och pacemakern styr där sinusknutan lever sitt eget liv som en alien i min kropp. Den helgen bor vi på Södersjukhusets patienthotell, det är billigt och vi får dela frukostmatsal och utsikten mot Årstaviken med nyblivna föräldrar. Babydoft och utsikt mot vattnet, livet kan inte bli mycket bättre. Vet inte om klyftan mellan mig och Sara var där redan då. Jag minns inte. Vi åt hipstermat ena kvällen, ni vet på ett sånt där ställe där de serverar blodpudding för 250 spänn och italienskt den andra. Så vitt jag minns hade vi det bra. Och jag hade återupprättat mig själv. Nederlaget hade blivit till seger, liksom. Stockholm är vackert på hösten. Min dotter var med oss ute på ön, min älskade mörkögda flicka och det är långt från här och nu på alla sätt och vis. Vi alla har det bättre nu. Saker faller på plats. Lidingöloppet får vara historia. Jag springer snabbt och bra i Bulltoftas konstgjorda backar. Långt där framme ligger målet. Sen kommer nya lopp och väder.

Ringer Stefan, så är mitt svar nej.

En enda gång träffade jag Margot Wallström i levande livet. Det var i stadshusets hiss i Malmö. Hon och det dåvarande kulturkommunalrådet åkte upp till sjunde våningen samtidigt med mig och Anna Brandone, som visst gillade mig, presenterade mig för Margot. Margot nickade, men hade tankarna någon annanstans. Kanske var hon redan då på väg till FN eller något annat fint ställe, ingen vet. Efter det har jag bara läst om henne och hört henne på radio och TV. Många tycker att hon är fantastisk. I julas i Israel så träffade jag någon på en bar som visste vem hon var. Annars verkar de svenska superkändisarna inte alltid vara så världsberömda som vi gärna tror. Jo, Greta Thunberg förstås. Och ABBA , men folk vet inte alltid att de är svenskar. Och Björn Borg för länge sen. Israelen gillade såklart inte vår utrikesminister, det var som det brukar, ni européer fattar inte hur det är här. När Margot tillträdde, så flaggades det högt för vår feministiska utrikespolitik. Och kanske är jag för okunnig, men att sälja vapen till snart sagt varje krigande snubbe till diktator som har pengar på banken känns måttligt feministiskt i min skalle. Och att av alla länder på jorden som en kan bli portad från välja det enda landet i Mellanöstern där en kvinna varit premiärminister och där kvinnor har rättigheter som deras systrar på andra sidan gränsposteringarna, frontlinjerna och taggtråden bara kan drömma om, känns märkligt. Men jag hatar inte Margot, tycker inte ens att hon är avskyvärd. Det är få som jag känner så för. Tror mest att hon klantade till det, jag ser heller ingen dold konspiration eller agenda. Sån är inte jag. Däremot önskar jag att nästa utrikesminister hyfsar relationerna till Israel. Kristna européer ska generellt tala med små bokstäver om när och hur judar ska försvara sig. Det betyder inte att Israel ska få frikort. Men risken att de skulle få det av en svensk regering är nog inte överhängande. Och vem det än blir, så lycka till. Och ringer Stefan, så är mitt svar nej. Bara så ni vet.

Partiet och jag i otakt

Utanför ICA vid burkautomsterna träffar jag en gammal bekant som jag suttit med i Tekniska nämnden. Hon är vänsterpartist, för det är de flesta i mina kvarter. Vi pratar om livet och uppdragen och hon säger som alla andra att Miljöpartiet har all chans att hiva in sympatisörer och röster genom klimatfrågan. Hon undrar förstås varför det inte blir så. Och jag mumlar något om sveket i flyktingpolitiken hösten 2015, men inser att det är längesen nu. Partiet kunde ha fått folk att glömma det där. Det är väl regerandet, fortsätter jag. Någon dag innan har partiet gått med på att satsa en ohygglig massa miljarder på försvaret. Det är dyrt att hålla undan rasisterna från makten. Det skär i hjärtat på en gammal fredsaktivist. The price you pay, som Springsteen sjunger. Men det går heller inte att komma ifrån att partiet har en själlös kommunikation och åtminstone ett språkrör som ser ut som om hen tycker att politik är tråkigt. Sånt gör sitt till. Vi är alltid bäst i klassen. Och de var ju aldrig så roliga, vill jag minnas
Men jag tänker att där jag bor får i alla fall partiet tvåsiffrigt, om än i vänsterns skugga. Många här lever hyggligt klimatsmart och det finns något att bygga på. Någon slags identifikation, kan hända.
Då kommer glesbygdsavdraget.
Helt plötsligt signalerar partiet tvärtemot all vett och sans att nu ska folk som bosatt sig långt från jobb och service få mer i fickan än de Möllanbor som promenerar till affären och cyklar till jobbet. Folk får förstås leva som de vill. Men att styra fler mot att resa långt och bo stort, är tvärt emot allt vad klimatsmart politik heter. Vi behöver förtäta. Och det är så otaktiskt som något kan vara. Partiet borde kanske vara rädda om de kvarvarande väljarna där vi en gång var starka. Just detta skriver jag i ett internt forum i partiet och får en kanonad av svar på andra frågor än just de jag ställer. Många tycker att det är högsta gröna politik att sprida ut folk. Inte vet jag. Jag kan ha helt fel. Men jag vet inte hur jag skulle kunna leva mer klimatsmart om jag tog körkort, skaffade bil och flyttade ut på landet och inte heller var mitt parti skulle kunna få fler röster än i kvarter som mina. Till sist undrar någon om jag hör hemma i partiet
Jag delar hens undran. Kanske har jag gjort mitt i politiken. Just i Sverige klantas det gröna bort, trots smashläget, samtidigt som våra systerpartier är starkare än någonsin. Och de är starka därför att de för en konsekvent politik med tydliga företrädare som även pallar säga obehagliga saker. I Oslo säger de gröna att bilen inte har någon plats i centrum. Pang bom, 20 procent. Samma tydlighet finns i Amsterdam, i München och i Helsingfors, städer där de gröna är starkaste eller nästan starkaste kraft. I Sverige är vi för glesbygdsavdrag. Men jag är lite trött, får jag medge. Kanske räcker tre decennier som medlem. Jag har jobbat på alla nivåer för att få de gröna att förändras och förändra och har kanske bidragit en del. Men mina och partiets hjärtan slår kanske inte längre i samma takt.