31 december 2007

Det bästa låt som någonsin skrivits.



Tillägnas ett visst kärlekspar med en önskan om att lagstiftningen ändras NU.

30 december 2007

Årsältande.

Äh, vi ska nog snabbt som fan lägga detta året till handlingarna. Mitt hjärta har haft svårt att hänga med i alla svängar och offerkoftan har dessvärre ofta legat nytvättad och fin på stolen i köket. Min säng gick sönder under hösten, under våren släppte jag in en tvillingsjäl som krossade allt hopp och närapå hela livet. Men jag fick en ny fin vän som är så sjukt olikt mig i vissa avseenden och så överens i andra. Jag lämnade en sjuk arbetsplats och kom tillbaka till det meningsfulla i pedagogrollen. Hösten bara försvann i möten, exbråk och arbete. Jag gjorde politisk nytta och la alkoholen på hyllan.

Tack för i år: ungarna, grodan, C, she-animal, Anna, emsan och alla bloggisar, främst bland dem: Sofia. Ungar på Stock och sten och Pilevallen och snälla kollegor. GAIS.

Fan ta er: exet, exchefen.

Politiska tack: Lari, Karolina, andra i SEA, min stadsdelspolitiker, Birger, AN-C, Emmanuel, Håkan och Micke A. Åkesson, såklart, som inte har det lättaste uppdraget i världen.

"Får man inte älska sitt land?"

Jag har inte riktigt fattat det där. Tydligen ska man älska Sverige. Nu vet ju inte Jag riktigt hur detta Sverige definieras, men antagligen är det ett stycke land ínnanför gränser som råkade bli som dom blev för några hundra år sen. Men dom som älskar Sverige mest av alla, älskar inte alltid Sverige som det är eller blivit. Riktigt vad det är eller blivit är inte lätt att fatta, men det handlar med stor sannolikhet om invandring, jämställdhet och andra moderniteter. Att vi tycker att falafel är godare än pölsa, liksom. det blir lite förvirrande. Det bästa är nog att inte älska Sverige. Älska världen istället. Och inför euro som betalningsmedel.

29 december 2007

Ínga människor har hjärtan av sten.

När man åker buss nummer 100 eller 146, passerar man strax söder om Tygelsjö en osynlig gräns. Man lämnar mångfaldens metropol och glider in i inskränkthetens unkna broileruppfödning. På Sundsgymnasiet har alla samma hudfärg, med undantag för nåt inkvoterat adoptivbarn. Långhåriga män får visa leg på systemet, även om de är över trettio år, så sällsynta är de.
Det är ju själve fan att det ska vara en ung radikal tjej som sätter igång kampanjen för att Vellinge ska ta emot flyktingar. Var i helvete är alla välmående lyckliga trygga tvåsamma heteronormativa kärnfamiljsmän i det arbetet?
Men tack, Maria, för att du gör det.
Nu tillhör jag ju ändå dom som är lite kluvna i frågan. Jag är inte säker på att jag vill utsätta redan utsatta människor för den borgeliga inskränkthet som råder i den sista svenska helvita bastionen. Kanske är det skönare att slippa mexitegelfamiljernas kimatförnekande carportar, de gulliga renrasiga hästgårdarna, rasismens vajande sädesfält och bastupolarnas snack om dom som inte är som vi?

Om flyktingar vill ska de få bo i Vellinge. Maria gör rätt som försöker öppna hjärtan. Ingen människa har ett hjärta av sten. Däri ligger hoppet.

Så jävla otrogen.

Ja, jag har haft relationer med upptagna kvinnor. En, två, tre gånger, det beror på hur man räknar. I samtliga fall har jag totalt struntat i den bedragne partnern, det är liksom inte min sak. I ett fall var min älskling och sambon så uppenbart oämnade för varandra att jag dessutom tyckte mig göra samtliga inblandade en tjänst (men dom bor fortfarande ihop, tyvärr).
Den enda anledningen till att jag ändå inte kan rekommendera det är att man:

1. bara får smulor av den man älskar ("nu kommer han, vi kan inte prata mer")

2. med 99% säkerhet lämnas helt åt sitt öde när det inte är så spännande längre ("man vet vad man har, aldrig vad man får").

Däremot betackar jag mig för moralsnacket. Jag tror inte på relationer som bygger på äganderätt, kontroll och svartsjuka. Det är väl därför jag hittills aldrig tänt på män, för vi män är ofta såna. Herregud, bara i år har åtminstone två kvinnor slutat umgås med mig, därför att deras män inte skulle bli svartsjuka (på simpelt kompisskap, alltså, inte avancerat sex eller så).

Naturligtvis är även detta politik. Det handlar om könsmaktsordning och den kontroll som följer av den. En kvinna har inte rätt att ha sex med vem hon vill eller välja vänner efter behag. En man är ingen Man om han låter "sin" kvinna löpa runt.
Ändra på det.

28 december 2007

Hemmet på wikipedia

Här.

Introduktion behövs.

Har spenderat nån stund på ett ntforum befolkat av rasister och andra konservativa. Det är ingen konst att vinna debatter, men jag fascineras ändå av hur de anstränger sig för att få allt ont i Sverige att bero på invandring, normupplösning och ateism. Lite kul att studera. Lätt att krossa. Här i verkligheten ser jag att det trots allt finns saker som följer med en ökad invandring, som vi behöver jobba med.
En verklig introduktion i Sverige innebär att nyanlända får veta att i Sverige råder feminism och att heteronormen är avskaffad.
För så är det väl?

Inte skyldig, herr ordförande.

Åh, jag älskar kärlekshistorian mellan August och Siri i Birros tappning.
Det ger fjärilar i magen och ett fånigt leende på mina läppar, som jag bara njuter av. Och klass- och genusperspektiven finns där, för dom finns alltid där, går aldrig att dölja någon gång någonstans. Man ska inte offra sig för andra i bemärkelsen vara tillags, för att det är enklast så. Man ska möjligen offra en del för kampen, för att hävda det som är rätt och sant. Och ett hatfyllt telefonsamtal på vägen mellan Möllevångstorget och Triangeln ändrar liksom inte på det. Man kan inte alltid få rätt. Men vet man att man har rätt kan man ändå vara trygg.

26 december 2007

Stuck in the middle with you

Det är den låten som tonar upp i skallen när jag susar hem från emsan på min finfina cykel. Jag tänker på Strindberg och på kärlek och politik, livets drivkraft.
Viljan att förändra, önskan att älska.
Och att det är bättre att misslyckas än att inte försöka.
Det jag ångrar i livet är dom gånger jag inte försökte. Jag förbannar tillfällen då modet sviktat av rädsla för att bli till åtlöje. Snart ska jag lägga det jävligaste året i mitt liv bakom mig. Men en sak har jag i alla fall gjort, trots alla felslut och misslyckanden detta år. Jag har varit aktiv. Jag har inte varit ett offer eller nöjt mig. Inte förträngt och förnekat. Det är jag stolt över. Jag gjorde mitt bästa.
Och jag är redo att ta de politiska och privata fajter som kommer.

25 december 2007

Jag hade en gång en båt.

Så här i ledighetstider dominerar det privata, men det är som bekant också politiskt. Och Lill Lindfors sjunger: du är den ende som hemligen ser mig och på något sätt förstår jag dem som vill hålla saker som barn och relationer ovanför politiken. Man vill att det ska vara något heligt och inte som allting annat, styrt av strukturer och riksdagsbeslut.
Kärleken lyder sina egna lagar, som man säger.
Om det vore så det var nåt fel ändå, men dessvärre.
Jag hade föredragit vänskap om jag vetat hur det skulle bli.
I går läste minstebror godnattbok för mig.
Det gick bra som fan.
Om en månad fyller han sju år.
Det finns hopp.

24 december 2007

Vind.

Plötsligt sveper en isande vind in i rummet.
Lite plock med kalendrar öppnar en möjlighet jag räknat bort därför att, därför att jag valde att tro så. Litade på.
Som om inte julen föder tillräckligt med tankar som det är.

Annars har vi det lugnt och bra.
Vi gick ut och spelade fotboll mellan Kalle och maten.
Passningar, dribblingar och en hund som ville vara med.
Raketerna smäller redan.

23 december 2007

Keep hope alive.

Så blir det kväll, den 23 december. Mässingsorkestern har spelat på gården och vi har dansat runt granen och druckit glögg. Men kvällens skönaste stund är när jag läser Bröderna Lejnhjärta för minstebror. Astrid Lindgrens klara och rediga uppgörelse med radikalpacifismen och hyllning till motstånd och solidaritet.
Jossi ger Karl några kakor, för än är han inte avslöjad som förrädaren; än är inte katlamärket inbränt i hans bröst. I sängen ovanför ligger mellanbror och läser manga och minstebror lyssnar på mina ord och jag tänker att detta är ljuvligt.
Samtidigt korsas mitt sinne av reflektioner. Sagan vävs ihop med mitt eget årsbokslut, som håller på att färdigställas inne i skallen.
Nästa år sätter jag förväntningarna på sparlåga. Det finns så många som vill väl, men som ändå ger efter för minsta motståndets lag när det kniper.
I år har jag exponerat mig för mycket, trott för mycket på människors ord.
Blivit sviken och besviken.
Mellanbror bläddrar i sin mangatidning, äldstebror sitter vid datorn.
I morgon är det julafton.
Happy holidays, stora och små, keep hope alive.

Inte det minsta coolt.

En av de mest kreddiga bloggarna av alla skriver i höhöhö-anda om någon som pissat i luftkonditioneringen. Vad är det med folk och alkohol egentligen?
Varför allt detta fnissande och och snackande om vad man gjort på fyllan?
Är ni så jävla hämmade i vardagen?
Har ni så svårt att stå för det ni gör och göra sånt ni står för, att ni måste skylla på eller använda er av alkodimma för att kunna leva?
Då är ni nog illa ute.
Det är inte det minsta coolt.

22 december 2007

Malmö, Malmö fosterhem

Ni vet, jag flyttade hit en solig augustidag i en tid då allt kändes möjligt, då inga svar fattades, då alla hår fladdrade vackert i den ljumma vinden nere vid Ribersborgsstrandens bryggor. Kockums tillverkade fortfarande båtar och man fick åka på vattnet för att komma till Köpenhamn, där allting var billigt, gemytligt och gammaldags. Jag gick och valde och vrakade bland lägenheter och gick med på att hyra om dom målade om åt mig. Så det rollades vitt från gården till gatan, sen satte jag mig på balkongen och tände en John Silver. I oktober längtade jag hem till Göteborg. Det fanns inga fik, inga spårvagnar och det var mörkt och nedsläckt efter klockan sex på kvällen Men folk tog mig med till KB ute vid Erikslust och vi såg Pogues och Dan Hylander och drack lantvin och blev förälskade. Malmö blev mitt hjärtas skrik och mitt öde i världen. Ångesten och längtan kan man aldrig flytta i från, men det är något visst med känslan att bo närmre Berlin än Stockholm.
Vi kommer alla nån annanstans ifrån. Idag ryser rasister över att 52% av Malmös barn och unga har minst en förälder född i utlandet. Sen tillkommer ju vi från andra städer och byar inom det gulblå reviret. Malmö är vårt fosterhem, vårt stundtals motvilliga värddjur. Malmö är alternativet till insnöad epatraktorfascism, till stureplansskiten, till goa gubbar, till Pia K och pölserasismen, till allt som är enfaldigt och tråkigt. Malmö är the shit. Hemma.

Läser Stieg.

Så, nu gör jag som ni säger och läser Stieg Larssons sista bok. Hittills har jag låtit bli. Det skulle liksom inte vara jag att läsa en populär författare, ni fattar. Men nu gör jag det och har kommit en bit in i boken. Personporträtten är mer än lovligt grovhuggna. Man är god eller ond, snäll eller dum. Det är så enkelt så. Geni eller dumhuvud. En inkvoterad bög ser vi också. Den kvinnliga hjältinnan är helt skruvad i huvudet och dessutom liten som en pygmé, men stark som Tarzan.
Storyn är krystad, att det är osannolikt gör inget, men det är inte ens spännande.
Samhällskritiken känns lite trött.
SÄPO är högerextremister och en stat i staten. Gäääsp.
Man har läst det förut.

NU: en romkom på TV. Vackrare flyktsoda finns inte.


Har köpt mig en tröja med New Yorks subwaynät på. Nörd, jag?

Jag lyssnar på min snackemaskin

Den säger: du duger inte, du är inte bra nog. Du är dömd till misslyckanden och ensamhet. Även om det är uppenbart att exets oro och kritik mot mig sitter i hennes huvud och måste bearbetas där, så drar hon ner mig i sitt fall. Snackemaskinen säger också att det är så fult med självömkan, att man sk vara konstruktiv och präktig 24/7. Och jag är konstruktiv. Mer social än någonsin, mer accepterande än någonsin, bättre arbetssiyuation n på kanske fem år, bättre mående än på, tja, fyra år. Lik förbannat duger jag inte i mina egna ögon. Snackemaskinen får mig att lyssna.

Fast nu har jag städat småungarnas rum, burit ner papper och trasiga stolar, avvisat en invit om öldrickande från grannen, druckit kaffe, köpt samtliga julklappar och plockat och städat lite. Lite duger jag i alla fall.

20 december 2007

Skolavslutning i morgon.

Repris.

Befria Palestina?

Jag får ett erbjudande om att joina en facebook-grupp som heter "Befria Palestina". Det låter enkelt och bra. Men tanken att Hamas gröna flagga ska vaja över Klippdomen i Jerusalem är inte särskilt lockande. medeltidsskiten i Gaza räcker och blir över. Man kan bara så länge och så mycket skylla det palestinska misslyckandet på Israel. För mig tillhör människovärdet och de mänskliga rättigheterna individen. Stater kan vara ett nödvändigt ont, men flaggviftande är inget att sträva efter, inget bra. Vi spar det till idrotten. Judar och palestinier kan tycka vad dom vill, men deras öde är sammanflätade sen sextio år tillbaka. Ingen med någon som helst insikt förnekar att det finns starkt rasistiska inslag i Israels politik som liknar apartheid. Men ljug inte bort den sjuka antisemitism som finns bland palestinier. Sion vises protokoll säljs i Gazas bokhandlar. Ändå är lösningen att leva tillsammans. Inte att befrias. Ni kan tycka det låter hur jävla naivt som helst. Det är ändå så.

Kräks på positiva tankar

Dom tankar som kommer kommer, you know. Jag betvivlar att rätt sätt är att låtsas fram några fina positiva tankar. Vi har destruktiva sidor. Acceptera det. En enda sak har jag kvar från den korta tid då jag försökte bli religiös och det är vetskapen om att människan är ofullkomlig. Man ska försonas så gott det går, men tro inte att du kan förlåta alla eller att du alltid gör gott.
Funderar på att bli kombo, faktiskt.
Med emsan.
Men bostäder stora nog kostar 3,2 miljoner eller så.
Det är vansinne.
Skule skriva nåt om äldern som ett fängelse med.
Det får vänta.

19 december 2007

KF i datorn

Såg fullmäktige idag, streamat via Malmö stads hemsida. Samma tråkiga Kjell-Arne med ordförandeklubban och samma Ingrid som håller reda på allting. Frågestunden tar en evighet och Roslund är tillbaka och hackar på Birgitta som vanligt. Ingen lyckas provocera Ilmar idag, det händer inte ofta, men när det händer är det som om blixten slår ner i den fula salen. Några nya ledamöter ser jag, däribland fem sverigedemokrater. Och, seriöst, om någon tror att de sverigenassar jag såg i action idag hotar demokratin eller nåt, så tänk igen. Snurrskallar som inte hajar något, svamlar och blandar ihop begreppen. Ju mer SD talar, desto mer gör de bort sig.
Tur för dem att nästan ingen i stan bryr sig om kf:s debatter. Synd för oss.
Det är värt att notera att kd lite i smyg sluter upp bakom rasisternas kritik mot flyktingmottagandet. Att dom kristna hycklarna har en dubbel agenda har några av oss fattat ett tag nu. Det är inte alla familjer som gäller, inte ens alla heterofamiljer. Det är vita kristna som gäller.
KF är fullt av usla talare, men vår Anna är en stjärna. Gillar också Ewa Bertz (fp)när hon nitar Sten Andersson (sd), så han sitter som ett frimärke i väggen. Nice work. Politik ÄR känslor. Mer sånt, tack.

18 december 2007

Därför.

Jag förlovade mig en gång och gifte mig senare på Israels nationaldag (ett tecken, om kommande konflikter, måhända). I förlovningsanonnsen i SDS, Arbetet och G-P, skrev jag en liten text som var en travesti på ett stycke ur Lundells kyssar och smek. Att vara förlovad och gift var totalt meningslöst i allt väsentligt. Vi blev varken trognare, snällare eller mer ämnade för en gemensam tvåsamhet av det. Däremot är jag förtjust i bröllop och förlovningsfester. Jag önskar en lagstiftning som jaämställer alla avtal om samlevnad, om man så två, tre eller sju älskande, man, kvinna eller något annat man kan kalla sig. Detta är agendan och det vet våra motståndare. De som idag säger nej till samkönade äktenskap sa nej till partnerskapet, sa nej till sambolagen, sa nej till möjligheten för ogifta att ha gemensam vårdnad. Därför är denna kampen så viktig.

Vinterkräk och annat.

Min hals spelar nåt slags spel med mig, det är svårt att svälja, svårt att välja, men att snacka går lika bra som vanligt. Mellanbror hade vinterkräk, först lite på fredagen och sen på söndagen. Så, trodde inte jag att det kunde vara.
Igår åt jag indisk pizza på Golden, idag vill jag spy. Jag vet inte om det finns något samband. Att det finns en person i världen som får mig att krympa från extralarge till nån babysize, 64, kanske, känns sorgligt.
Hur kan någon vara så mycket starkare än jag?

Ilmar är oskyldig. Etik och juridik följs inte alltid åt.

16 december 2007

Glad för.

Om det är äktenskapet som är samhällets grund, så är det ett grunt samhälle, tänker jag. Jag vill att samhällets grund ska vara alla människors drömmar, idéer och längtan. Kunde det tänkas?

I helgen har jag sett två underbara filmer, Efter Bröllopet och American History X. Det stora och det lilla och politik, såklart ihop med all kärlek.
Småbarnen och jag gick en promenad till biblioteket och lekte och lånade. Det är bra, så bra som något kan bli. Liksom när en vän kommer förbidansandes och dricker te i mitt kök.

Ni vet vad som fattas mig. men det finns saker att vara glad för.

15 december 2007

Svar på frågor.

Svarar på samma frågor som Birger, men gör om dem så att de passar mig.

Vilka personer har betytt mest för dig för ditt politiska engagemang?

Jesse Jackson
Same, same som Birger, faktiskt. Smart, vältalig, radikal. Sån jag vill vara. Religionen kan vi bortse från så länge.

Bengt Westerberg.

Han reste sig ur soffan, han erkände sina brister, han skapade pappamånaden och LSS. En människa mer än en politiker, för att klichéa lite.

Joschka Fischer.

Grön och europé. Fick mig att förstå att det är ännu radikalare att ta sig in i parlamentet och verka där än att tjoa utanför.

Birger Schlaug.

Såklart.

Gudrun Schyman.

Samma tailbanstrukturer här som där. Say no more; hon är Sveriges bästa debattör.


Varför är du så personlig/privat på bloggen?
Därför att det privata är politiskt. Därför att jag skriver det som faller mig in just då. Men jag förstår att några behöver skärma av; jag har varit på krogen med exepelvis peter och Birger och sett alla ansikten vändas och stirra. Sånt slipper jag.

Hur mycket tid lägger du ner på bloggen?

Så mycket jag känner för det, när jag känner för det.

Saknade du politiken?

Så in i helvete. Jag är född till agitator och revolutionär. Jag hör hemma i möteslokaler och bland fladdrande möteshandlingar.


Vilka teveserier gillar du mest?

West wing, Six feet under och Nikolaj og Julie. Matador.
.

Kan det hända att du lämnar de gröna?

Ja, det är inget självändamål att var medlem någonstans. Men generellt sett är det oftast bättre att hota med att stanna än att hota med att gå, om det skulle uppstå en kris. det finns saker i partiet jag inte fattar eller håller med om. Men än så länge ligger det på plus.


Hundar eller katter?
Katter. Fast jag är svag för taxar, det får jag medge.

Vilka är de bästa abbalåtarna?

Cassandra, I do, Knowing me, knowing you och When all is said and done.

14 december 2007

Dom kristna kom sjungande barnatro

Läser i bloggosfären att svenska kyrkans styrelse vill reservera ordet äktenskap för relationen mellan man och kvinna. Några tyckte dock att det var för gammaldags, medan andra tyckte att det var för släpphänt och okristet att alls godta samkönat sex. Kyrkan tycks mig väldigt sexfixerad och insnöad på att reglera våra privata liv eller i alla fall ha åsikter om det.
Jag är glad att jag inte kallar mig kristen eller troende. Kristendomen är en konstig religion. Treenigheten, jesu uppståndelse, den obefläckade avelsen och förlåtelsen är väl det som är specifikt kristet och det kan uppenbarligen tolkas lite hur som helst. Nästan vem som helst kan kalla sig kristen, men man måste så klart tro att det finns en gud. Denna gud bestämmer, men bara ibland. För det mesta får vi enligt de flesta kristna förlita oss på vårt eget omdöme. Bibeln sägs vara guds ord, men bara ibland och enligt många ska det ses i en "kontext", dvs så menar man inte vad man säger i skriften riktigt, utan man får se det utifrån att det skrevs för länge sen. Särskilt gäller det de sexistiska och homofoba inslagen. Dilemmat då blir väl att om det är guds ord, så är det inget som förändras och är det människors ord så är bibeln inte heligare än min blogg. Jag kan förstå tron och hoppet om något bättre än detta liv på jorden, verkligen. Även behovet av att samlas och prata om meningen med livet. Men för mig finns ingen annan trosbekännelse än den på vår förmåga att göra nytt och bra och inget annat hopp än att människor ska använda denna förmåga. Det är stort. Men störst av allt är kärleken, där är vi helt överens.

13 december 2007

Fast nu...

...några timmar senare vänds det till kamplust. Så funkar jag numera.

Sönderkränkt

På vägen hem från minstebrors luciauppträdande säger mellanbror: "En kille på skolan säger att ord inte skadar, men det gör det, för man kan bli KRÄNKT också". Orden uttalas med eftertryck. Och, jo, kränkt kan man bli. Ett fönsterkuvert från en socialsekreterare, med ett kallt hårt budskap kan vara en sådan kränkning. Och det räcker inte att jag vet att jag är en bra nog förälder. Å, fy fan vad jag hellre hade skrivit tuffa politiska sanningar eller tokroliga anektoder om livet och ungarna. Nä, hennes ord kommer att leva kvar, jag förblir misstänkliggjord.
Det är mörkt, mörkt nu, men jag dricker inte och jag faller inte tillbaka i depression.
Jag är bara sönderkränkt.

Lucia!

Årets ljusdrottning måste vara Inger Efraimsson, som avgår som försäkringskassans ordförande därför att förtrycket av sjuka och fattiga gått för långt.
Åsbrink kommer istället. Han blir årets Lucifer. Han och socialministern.

12 december 2007

Örnen har landat.

En unge kommer till förskolan klädd i en röd tröja med den albanska örnen på. Kollegorna ser kanske inte den politiska laddningen i frågan. Det finns romer på förskolan och med tanke på hur romer behandlas av majoritetsbefolkningen i Kosova, så kunde det säkert väcka ont blod. Men jag blir mest trött. Det är naivt, fel och farligt att tro på nationalism. Och att klä ut barn till politiska reklampelare påminner om Nazityskland eller Sovjet. Kosovajugend eller kosovapionjärer.
Idag debatteras Kosovas framtid på studio ett och det är en vanlig trött debatt mellan en ung serb, en ung alban och nån från UD, som alla säger det som kan förväntas. Ingen säger att en människa fanemig är en människa oavsett vad och att nationella symboler kan brukas i idrottssammanhang, ungefär som man hejar på sitt klubblag, men att det i övrigt bara är skit. men överallt kräver grupper med mer eller mindre stöd att just deras lilla jordplätt ska ha en egenfärgglad flagga och nationalsång. Det är så fel. Länge leve FN och den europeiska unionen.

11 december 2007

Vi väntar på våren.

Det är en trött födelsedagseftermiddag och jag lyssnar på Ola Magnell som sjunger rulltrappan rullar och jag plågas av musik som söver. Jag är inte speciellt glad och det är otacksamt som fan, jag vet. Jag borde se till det jag har och inte det jag saknar. Den närvarande sonen och jag ska äta middag ute och kolla widescreenfotboll alldeles snart. Jag hade behövt ett trollspö för att ställa allt tillrätta. Jag har bett om att nästa år inte skulle bli fullt så händelserikt, men på några punkter vill jag revidera den bönen. Men hur som helst så hjälper ju inga jävla böner, för det finns ingen gud i himlem, bara kristdemokrater och en trögrörlig psykiatri här på jorden. Men C bjöd på bakelse och kaffe i värmen inomhus, därute hukade Möllan och väntade på våren. Som vi andra.

10 december 2007

The ties that bind

Möten på stadshuset, först ett gruppmöte och sen ett internt grönt. När jag kommer ut på August Palms plats kvart över åtta blåser det lite. Får sånger i öronen; Sherry darling, The ties that bind, I wanna marry you och andra från the river. Julgransförsäljaren på andra sidan viadukten förbereder säsongsstarten. I morgon fyller jag 44 och jag ska inte se Springsteen på Ullevi nästa sommar. Jag har redan gjort just det. Hemma väntar ett paket från morsan och det är frankerad med tågfrimärken, en HC-rälsbuss, ett D-lok med träkorg (snyggaste elloket någonsin) och RC i orginalfärgsättning och ett ånglok som tyvärr inte är F 1200, utan ett lite mindre och ett pyttelitet smalspårslok utanför Mariefreds fina stationshus.
Det är så klart ingen tillfällighet, morsan vet vad hon gör. Presenten ska inte öppnas förrän i morgon, men det är en Doris Lessing, sen alltid får jag årets nobelpristagare varje år. Jag har fortfarande inte läst Dario Fo och min favorit är trots allt Szymborska, fast hon inte är så enkel.
Så hålls vi ihop av våra minnen, gener och vilja att vara någon genom att göra något. Det är en bra dag, denna.

Doris, Al och en namnsdag jag aldrig glömmer.

Jag hör från Birger att hon inte totaldissade akademin, vilket några tydligen hoppats. Men Doris lessing blir aldrig nånsinn någons clown, utan bevarar sin integritet. Ett gott val var hon trots allt. Att det ylas på sina håll om att Gore och IPCC inte är värdiga fredspristagare, tillbakavisas lätt av bästa Annika och de andra i försvarsberedningen, som ser i politisk enighet att bilisterna är farligare än ryssen, om vi ska spetsa till det.

Så tänker jag om nobeldagen och de priser jag begriper mig på någorlunda. I övrigt är denna dag en namnsdag av rang i mitt minne. Två såna har kommit, påverkat mig och passerat. Jag har inga intentioner att komma över dem. Bägge har lämnat spår och o trots det faktum att en numera låtsas som om jag inte finns och en annan ser mig som Lucifer själv, så tänker jag minnas det som var bra, det som drog mig till dem och som jag gärna bevarar i minnet. Jag var ingen ängel jag heller. Är inte.

08 december 2007

Köpa.

Det privata är politiskt, indeed. C och jag lyssnar på Emil Jensen och jag funderar och funderar. Det är inte dom dummaste som får psykiska problem, utan snarare folk som testar att bära världen på sina axlar. Idag handlar jag en ugnsfast form och en "ny" tekanna på myrorna. Ute på Ystadsvägen glider kärnfamiljerna fram i sina XC90och stjäl av mitt miljöutrymme. Kanske har dom ett fadderbarn i Indien som dom skickar pengar till. För att dela med sig liksom. Sen röstar dom på kd för sänkt bensinskatt och avskaffande av fastighetsskatten. Då har man råd att köpa ett litet barn i tredje världen, som man förvarar för en hundring i månaden på nåt barnhem nånstans. En del adopterar barn och åberopar nån slags solidaritet. Först var det slavar, sen billig arbetskraft för lågpriskläder och mp3-spelare och som grädde på moset en riktig unge som man hämtar. Så blir det praivata politiskt på ett helt annat sätt. Jag skyr fadderbarn och ifrågasätter det goda i att adoptera. Lev här och nu på ett sånt sätt som alla kan leva. Alla överallt. Så man slipper sälja sina barn till kristna hycklare i väst. Och kan andas.

06 december 2007

When my blue moon turns to gold again

Dom två som kommenterar inlägget nedan känner mig, har träffat mig med barnen, har varit här hemma. Jag tror er. Enough for now. Hämtar upp tvätt och funderar över tekniska nämndens handlingar som kom med bud idag. det är ärligt att få sätta sig ner, läsa och ta ställning. Samtidigt är det frustrerande att det kan vara så trögt, att det är som att vända en supertanker. Man måste välja sina krig och samtidigt inte missa något väsentligt. Ett viktigt ärende låg insmuget i internbudgeten, men jag såg det. Livet går vidare, jag pratar i telefon och plockar fram kläder till småungarna. Sen ska jag läsa några rader i en bok innan jag somnar.

Rök utan eld.

Mitt emot exet i ett alldeles för varmt rum i ett hus lika grått som vädret. Man sjunker när anklagelser haglar, när beskyllningar radas upp och blir till en lång lista, som går ut att du duger inte som den du är. På jobbet måste jag lägga mig i Snoezelrummet, lägga mig tillrätta under stjärnhimlen och gå igenom sakerna punkt för punkt. Och jag tänker att för att få frid och ro bör jag gå henne till mötes. Men då är jag ju där igen med att göra saker för att hon ska vara lugn och stilla, inte för att det är min övertygelse om att det är rätt. Och att vägra vara offer och att gasa i uppförsbacken kan ju inte vara just det.
Eller kan det?
Man ska ju vara pragmatisk och inte så fastlåst i sitt.

Jag tappar min tro på mig själv. Hur vet jag att de som säger att jag deras stöd inte tänker ingen rök utan eld?

04 december 2007

Jag hade valt Åsa.

Men hon behöver inte gråta ihjäl sig över att hon inte fick Bonnniers jävla pris. Hon vet sin styrka, skulle jag tro. Jag läste, läste och läste i hennes bok tills den var slut. Åh, lilla gumselusan som lämnades på dagis, kampen mot demoner och den jävel som bär namnet alkohol. Och kärlek, alltid kärlek.
Kärleken ser olika ut för olika människor, brukar man säga och perspektiven är olika. Jag är inte alkoholistbarnet som ser och jämför, utan alkoholistfarsan som vet hur illa det kan vara om man inte förmår.
Det är så lätt att vara kärleksfull, men oförmögen. Så svårt att alltid ha kasst samvete. Så lätt att välja fyllan och förnekelsen.
Åsa ljuger inte, väjer inte, förklarar inte bort.
Hon älskade sin pappa så som han var.
Det träffar som ett slag i ansiktet.
Tack, Åsa Linderborg för ditt mod.
Tack för påminnelsen.

03 december 2007

Spårvagnar - en livslång kärlek.

Det började för så många år sen. Jag och Glenn Hysén bodde fortfarande i Biskopsgården och skulle jag nånstans åkte jag spårvagn (Glenn såg jag aldrig till). Vagnarna var blåa nertill men krämfärgade runt fönstren. Jag lärde mig att bokstavera TORP, LÄNSMANSGÅRDEN, BRÄMAREGÅRDEN och BRÄCKE och skilde på röda och gula linjefärger. Och sommarens soliga dagar bjöd på ljusblå turer till Saltholmen. Vi satt och pratade om ditt och datt, tittade ut genom fönstret och hade det gott. Spårvagnar funkar. Spårvagnar gör städer trivsamma, varma och miljöbättre, det fattade jag rätt snart. Det är inte raketforskning precis att inse att om fler reser tillsammans så krävs det mindre plats och resurser. Ändå var vi spårvagnsälskare nördar som slogs i motvind, för folk ville ju helst åka bil, fick vi höra.
Svängningen kom väl i skiftet åttio och nittiotal. Fler och fler städer bevarade eller byggde nytt. Nu tycker alla som vi. Till och med moderaterna står i kommunfullmäktiges talarstol och håller med.
Min livslånga kärlek är inte längre nostalgi, utan realitet.

02 december 2007

Sen finns det ju bra låtskrivare med.

Advent och krigsskadestånd.

Jag gjorde risgrynsgröt och satte på julmusik i form av a Christmas gift from Phil Spector. Vi öppnade luckan och pratade om ditt och datt Senare ska vi åka skridskor. Allt hade kunnat vara ganska bra om det inte vore för exets odefinierade hot, som hänger som en fallbila ovanför mitt huvud. Och den förbannade ensamheten i detta. Av lätt insedda skäl kan jag inte dela min oro med med de närmaste. Dom älskade ungarna ska förskonas från sånt där. Om jag bara hade nån idé om vad hon vill konkret. I det stora hela vet jag ju vad hon tycker. Under många långa år handlade vår relation om att jag skulle ändra mig för att få lov att bli älskad. Jag gillade fel filmer, fel TV-program, hade fel åsikter om barnuppfostran, Mellanöstern och pensionssystemet. Till att börja med. Till slut blev jag sån att jag hela tiden censurerade mina åsikter, tankar och idéer, så jävla rädd för ensamheten var jag. När jag äntligen orkade dra, så kostade det mer än jag någonsin kunde tro. Men det tog inte slut med det. Kontroll och kritik fortsatte utan uppehåll, nu parat med skitsnack inför alla gemensamma vänner. Hennes liv blev inte som hon tänkt, jag var inte den hon trodde. Det är inte längre mitt problem, kan tyckas, men ändå är det det.
Jag betalar fortfarande krigsskadestånd.

Sämste svenske låtskrivaren någonsin?



Nej, förresten, Eddie Meduza var nog sämre.

01 december 2007

Högt i tak, tack.

Följer intressanta samtal om queerdiktatur och så. Här, tex. Det finns såklart en gräns för hur politiskt det privata kan vara. Under tiden rullar Trojafilmen på TV:n och ungarna kollar storögt. Hjältarna är män och Helena så skön. Det är mycket som ska hänga ihop i en människas liv och vi som fostrar nya generationer har ett jävla ansvar. Viktigast är vi som förebilder. Och ägnar vi feminister och radikaler tiden åt att försöka korrigera varandra, så är vi kassa sådana. Och lugn i stormen. "Folk fattar inte ens feminismens ABC, då är queerfeminism en jävla överkurs", säger Tiina R och det är så jag tänker. Sa till C att kampen inte står på Möllan, utan på Rosengård. Men kanske är det snarare villamattorna och de mysiga husen med trädgård som vi ska sikta in oss på. Där folket tycker slöja är såå kvinnoförnedrande (vilket det är), samtidigt som det är så praktiskt för henne att gå ner i tid för att hon hinner med allt så mycket bättre då. Ja, ni fattar. En slöja hade inte gjort nån större skillnad. Strunta i sminket och klädena så länge, även om det är politiskt enligt din mening. Försök inte få dom att tycka att heterosexualiteten är en social konstruktion, öven om du tycker det aldrig så mycket. First things first. Och högt i tak, så lever rörelsen vidare. Och det måste den om vi ska vinna.