31 maj 2012

Malmö struntar i rankingen

Inte många malmöbor läser tidningen fokus, tröstar jag mig med när jag ser att min stad rankas på nummer 284 i den ansedda tidningens lista över var det är bäst att leva. Vi får se oss i grunden slagna av obskyra västgötska kommuner där falafeln kostar 60 spänn och ensartade reseavdragskommuner fulla av medelålders medelklass. Men vi tar lätt på fokus lätt skitnödiga lista. Vi går ut i parkerna och har picknick och springer längs stranden, planerar nya cykelbanor och undrar lite hur folket i Habo och Robertsfors är funtade som trivs så bra bland frikyrkor och epatraktorer. Och Lommaborna har det ju bra för att vi malmöbor förser dem med arbetsplatser och bilsubventioner. Själv har jag många synpunkter på min stad. Det är en skam att antisemitismen är så stark och usel luft och för mycket buller ställer till det för oss. Malmö är inget paradis. Men denna stad är som en människa, den har hjärta den har själ, som Dan Hylander säger. Och vem skulle stå ut med att höra västgötska från morgon till kväll?

30 maj 2012

Barnfattigdom igen.

Så kom debatten om barnfattigdom tillbaka i regnet som följde på solskenet. Jag läser vad mitt parti skriver om saken, det är krav på nattomsorg och höjda bidrag. Men den som är satt att leva på bidrag är inte fri och det tänds inga stjärnor i ögonen inför utsikten att få ytterligare en skärva skattemedel i sin hand. Man vill leva av egna intjänade pengar. Och jag är gladare än familjer på bidrag som utan att lönearbeta omsätter långt mer än jag i driftskostnader varje månad. Således är det inte pengar saken nödvändigtvis handlar om, utan en känsla av sammanhang. Och den kan man inte fördela med hjälp av budgetdispsitioner. På fullmäktigegruppmötet i måndags berättade jag att min lön räcker till och att jag inte precis skulle strejka för mer pengar. Detta apropå Fridolins ständiga tal om högre löner för lärare. Av reaktionerna förstår jag att det är en något kontroversiell ståndpunkt. Man ska liksom gnälla över hur man har det materiellt. Att människan ofta också har ett eget val verkar också kontroversiellt. Den välmående radikala medelklassen inser inte heller det nedvärderande i att misstro människors förmåga att själva reda upp sina liv och stå för sina val. Fyra-fem barn är en tung försörjningsbörda för nästan alla. Väljer man att skaffa många barn, så väljer man ett liv med färre utsvävningar, det gäller för de flesta. Väljer man dessutom att mammans primära uppgift är att bära barn och fostra dem, så är det samma effekt. Man kan uttrycka det som att feminism och födelsekontroll inte är oviktigt i sammanhanget, men allra viktigast är att det man gör är medvetna val: att du hittar den stjärna du vill följa i världen. Och jag får fundera på varför frågan triggar mig så. Men fakta är: jag ställer inte upp på det ideologiska baslinjespelet, där man servar tunga tycka synd om-bollar och hugger på en regering som rimligen inte ansvarar för människors fria val. Kanske är det min evinnerliga ryggsäck av eget ansvar som spökar, den som jag var tvungen att plocka fram för att komma ur missbruk och depression. Inget vet, möjligen det. Att stjärnorna i människors ögon tänds av hoppet om att ett annat liv och en annan värld är möjlig, är hur som helst min fasta övertygelse. Att ljuset i tunneln bara förvandlas från en liten prick till bländande super trouper om du själv spänner på dig kängorna och börjar gå.

28 maj 2012

Skogen och sonen

Det gör mig gott att få omkring där i skogen, tänker jag. Den enda människa jag möter är en kvinna med en lös hund som sätter sig direkt på kommando. Kvinnan hälsar, för det gör man på landsbygden. Och jag tänker att min äldste son kanske hade mått bra av en paus från stadsbruset ett tag, men jag inser att det inte blir så. Han har betong i blodet och asfalt i själen. Han är ju som jag, men i en tid och på en plats där det på flera sätt är hårdare att inte vara strukturerad och utstakad. Vi som brusar upp, vi som provocerar, vi som inte förstår när vi får tillbaka med samma mynt, vi som målar in oss i hörn titt som tätt. Vi är inte lätta att ha att göra med, men jag kom ut med betyg på fickan och jobbmöjligheter i sinnet; mitt första jobb var bara ett telefonsamtal bort och min första lägenhet stod och väntade på mig. I skogen är det ont om stimuli och därför blir det bara en kort paus där och sen tillbaka till stan igen. Det kan inte vara på något annat sätt. Jag unnar min son trygghet och lycka, men jag står maktlös och kan inte ge honom det. Och ikväll har jag att välja på stängda fönster och outhärdlig värme eller öppna fönster och trafikbuller. Det blev det senare, det förstod ni säkert.

24 maj 2012

Parkbänken är aldrig långt borta

Jag bor i Malmös nöjeskvarter, men jag dricker inte alkohol längre. Och det jag ser och hör av drickandets konsekvenser i min hood för mig bara längre och längre bort från det. Man ser dom; det åldrade fyllot som stupar rakt ner i gatan och får hämtas med ambulans och man hör dom; de överförfriskade grabbarna som inte accepterar ett nej och som försvarar sin påklistrade manlighet med nävar och fötter. Det är sällan roligt att vara i krogmiljöer längre. Jag och sonen går och ser storbildsmatch och självklart går vi på restaurang och äter gott. Och i morgon är det alltså fem år sen jag köpte min sista bib, fem år sedan jag somnade på parkbänken, men den står kvar och är aldrig långt borta. Jag sprang förbi den så sent som idag. På behörigt avstånd, som ett ex man ser på andra sidan gatan och inte vet om man ska hälsa på eller inte.

22 maj 2012

Möt mig på Yitzhak-Rabin-Strasse

Gatan som är uppkallad efter den mördade fredspristagaren och premiärministern viker av från Strasse 17. junis mitt i Tiergarten, nära det gamla sovjetiska segermonumentet. Där kunde vi träffas i den ljumma sommarkvällen. Alla de mina kunde komma ner och så kunde vi hänga i Berlin ett tag, vi kunde äta billig och god indisk middag på Oranienstrasse, bredvid synagogan och lyssna på spårvagnarna som körde förbi, på väg till gamla östtyska plattenbauområden i förorterna. Allt det där som man kan göra i en världsstad. Men istället för att ni kom dit, så kom vi tillbaka och det blev söndag i solen och söndagskväll med stress och ångest och så mycket jag inte kan skriva om, men som ändå står och berör mig. Och det blev måndag och möten och debattinlägg och jobb och det snurrar på och jag orkar inte riktigt med. Det är lättare att fly dit och bort än att leva här och nu. I morgon: fler möten och nya provokationer. Solbränna som växer och längtan som letar sig in i alla mina skrymslen och vrår.

17 maj 2012

Berlin, jag är här.

Berlin, jag är här igen. Hit kommer man tillbaka och ingenstans i Europa är friheten större, för att travestera. En lesbisk tjej med turkiskt namn ler mot mot oss från en affisch, men turismen handlar så mycket om muren och delningen. Öst blir nåt man skrattar lite åt, för mina barn är det lika mycket historia som världskrigen. Vi sitter på gräsmattan bakom en kvarlämnad bit av muren som blivit galleri och solen tittar fram. Berlin vilar på lager efter lager av historia, men aldrig har det varit så bra som nu. Mina besök i stan har har också genomgått olika faser, jag har varit här ung och medelålders, lycklig och olycklig och allt man nu kan vara. Både jag och Berlin är snyggare och trevligare nu än då, så nuet får ta vid ett tag nu. En siren hörs från gatan och min son skrattar åt något i sina lurar i sängen ovanför.

16 maj 2012

Miljöpartiet de fega?

Mitt snart 25-åriga förhållande med de gröna har varit en berg- och dalbana som alla förhållanden som jag försökt mig på. Och eftersom förhållanden måste bygga på ärlighet, så behöver jag vara lite kritisk just nu. Inte för att våra fina representanter, så långt från miljonprogrammen man kan komma, drevar mot Reinfeldt, inte heller att somliga tvingar mig att bära skämskudde för deras okunnighet om Israel, utan den här prövningen gäller en av våra största profilfrågor. Massbilismen. Karin Svensson Smith gjorde det självklara; hon sa att bilpendling självklart inte ska vara avdragsgillt i deklarationen. Bra. Jag vill inte betala klimatbovar, jag vill inte subventionera de som gör min cykelväg till jobbet otrygg, jag vill inte skattemässigt gynna utsläpp av NOx eller bullerstörningar. I en dag låg vår linje fast och radikal, sen kom pudeln. Nu meddelar partiledningen att de stackars bilpendlarna inte ska betala för sina utsläpp. Nu är budskapet att livsstilen i villaförorterna och i hillbilly country är okränkbar, ungefär som om Kockums skulle fortsatt göra båtar för att inte göra varvsarbetarna ledsna eller chokladfabriken bredvid mig fortsatt göra dumleklubbor istället för att bli ett modernt kulturhus. Ett tufft parti vågar säga att framtidens utmaningar kräver saker av oss alla. Karin var modig, vår ledning fegade ur. Bäst att jag promenerar till jobbet. Det så jävla många bilar här på min gata.

15 maj 2012

Drevet mot Reinfeldt.

Jag tänker på alla gånger jag menat rätt, men sagt eller skrivit på ett klantigt sätt. Som Fredrik Reinfeldt bär han sa att det inte var massarbetslöshet, eftersom såna som han och jag har jobb. Han har såklart helt rätt, men något i hans formuleringar fick hela Söder på fötterna i indignation och talet om rasism flödade på nätet. Lika förlåtande som vänsterdrevet var mot Göran Persson med talet om social turism för att inte tala om Ilmars alla antisemitiska tirader, lika mycket ylar man nu. Det är elakt och inkonsekvent. Jag gillar inte alliansens politik, men ännu mindre gillar jag mobbing. Och jag är rädd för en politisk värld där språkpoliser på nätet med för mycket fritid täpper till truten på oss andra istället för att prata om riktiga problem.

10 maj 2012

Närvarande farsa och Bird on a wire

Det regnar som fan på Bergsgatan. Jag känner mig inte som en jättebra förälder, men min dotter serverar mig kaffe och spelar Bird on à wire med Cohen och visar en novell hon har skrivit. Och ikväll ska jag prata inför folk om närvarande pappor och jag fick byta dagar med exet för att kunna få tid till det. Som sagt: ingen särskilt bra förälder, mest som ni andra kanske. Jag vet att det privata är politiskt, men det politiska är kanske inte alltid lika privat. Jag ska ju inte forma framtiden för min egen skull, utan för det stora hela. Men närvarande har jag varit, så mycket jag kunnat och fått. Ikväll tänker jag prata lite om det stora hela; om hur närvarande pappor kan vara en del av lösningen på frågan om de fattiga barnens välfärd. För barnfattigdomen är störst där det jobbas minst och där mammornas uppdrag är att föda barn och ensam fostra dem, även om pappan existerar och bor med barn och mor. Mammor behöver utbildning och ett eget liv och det kan hända om pappor går in och närvarar. Jämställdhet handlar bara om att få ut kvinnor, utan också om att få in männen. Sen kommer jag att tala om närvarande pappor som delbotemedel mot den sinnessjuka machokulturen som är så påtaglig här i stan. Bling och BMW och en man bangar inte för våld, liksom. Fler närvarande pappor softar upp mansrollen en aning, skulle jag tro och börjar man närvara tidigt i ungarnas liv så fortsätter man. Kanske drar jag en personlig anekdot, kanske inte. Så hoppas vi att en annan värld är möjlig och så cyklar vi genom regnet i vår stad.

08 maj 2012

Fattiga Frida och en bomb på femmans torg

Hela dagen på jobbet går jag och nynnar på "en bomb på femmans torg", Dlobobans undergångs gamla massaker på Jams "À bomb on Wardour street". Utan synlig anledning och begripliga samband, som så mycket annat i det här huvudet. För jag vill varken spränga sunkiga köpcentra i Göteborg eller fina gator i London. Inte det minsta. Däremot bar jag tänkt en del på fattiga Frida, som lyckats vara med i både radio, TV och tidningar med sin klagosång över livets jävlighet. Hon bor en bit härifrån, några tusen kronor kvadraten norr ut, om man så säger och lät en polare från radion göra en snyftis som hela mediasverige köpte. Sen sprack ballongen, men inte länge för nu är det de som avslöjade bostadsrätten (eller -felet) som är bovar och okänsliga nyliberaler. Sen kommer dottern hit, från sin betongförort i Stockholm, utan gymnasiebetyg, men glad som en lärka. Ingen pipsill som gnäller för att hon inte kan leva på sin hobby eller att hon får äta choklad och chips till middag. Dottern har en bit att gå till sina mål, men stackars Frida hon väntar på programledarjobb, hon. Så olika kan livet vara och jag får huvudvärk och ögonen går i kors. En bomb på femmans torg maler på där inne i skallen.

05 maj 2012

#piñatagate - till frågan om barns politiska skolning.

Idag skojar en av mina facebookvänner om att att barnets feministiska fostran börjar när barnet får följa med på feministiskt forum. Likadant skojade jag när mina ungar var med på demonstrationer, möten och till och med en gång i kommunstyrelsen. Jag minns att Ilmar log och var trevlig och Lena Jarnbring gullade lite med min son. Barnen är med där du är, det är rätt och riktigt. Andra barn lär sig om motorsport eller fiske och precis som ett av mina barn blivit politiskt aktiv blir andras barn bra på det som intresserar deras föräldrar. Men när vänsterpartiet i Malmö låter barnen slå med bollträn mot bilder av politiska motståndare, så är det något annat. Det är inte att barnen tillåts dela sina föräldrars intresse, det är fanatism och indoktrinering, som när barn-TV i Gaza lär ut antisemitism eller när mina dagisbarn får höra att de ska brinna i helvetet om de dansar eller äter gris. Hur mycket jag och mina likasinnade än står för åsikter, så står vi ännu mer för att varje människa ska få välja själv. Nu är det inte första gången V slirar i frågor om barnuppfostran. I en skoldebatt för kanske 20 år sedan fick jag föra ett tvåfrontskrig - dels mot KD som vill att skolan ska styras av deras värderingar, men också med V som tyckte att skolan skulle lära ut "arbetarrörelsens värderingar", som man uttryckte det. Så kan det vara när man tycker att ens egna övertygelser är lite mer än bara åsikter. Vi vet vart det kan leda. Därför är diskussionen om piñatagate nödvändig.

03 maj 2012

Alkohol - kallt som antarktis.

Det är ett evigt kvidande från folk som tycker att det är en mänskligt rättighet att bli serverade alkohol nästan dygnet runt. "Får man inte ha roligt", gnyr dom och får det att låta som om deras självförtroende och fantasi inte inte räcker till utan stöd och hjälp från droger. På fullt allvar hävdas att skillnaden mellan ett kontinentalt och coolt nattliv och DDR stavas alkoholförsäljning mellan 03-05. Kanske är är det läge att ta tag i sitt usla självförtroende istället för att begära rättebn att bli full på krogen under dygnets alla timmar? Supa sig snygg och modig är en dålig lösning för en blyg pojke. Risken är nämligen stor att han "råkar" slå eller bli slagen, att han "råkar" förgripa sig på någon. Och oavsett huir kvällen förlöper, oavsett om man dansar på fyllan eller sitter på en filt i Lunds stadspark och vrålar, så är du hemma i ditt eget huvud morgonen efter. Fakta om kopplingen mellan våldsbrott och alkohol talar ett tydigt språk. Vi som valt eller behövt välja att leva utan alkohol är varken snyggare eller roligare än andra. Men några saker kan man ändå notera: vi slåss mindre och hamnar mer sällan i trafikolyckor. Vi sköter vår ekonomi och våra barn bättre. Av det skälet har vi en restriktiv drogpolitik i Sverige och det vill jag ha oavsett hur ocool jag blir bland mediahoror och skenliberaler i de thusiga eller hippa sammanhangen. Jag missunnar ingen att ha kul, jag unnar tvärtom alla att slippa bli utsatta för våld och övergrepp. Och fyllan värmer inte, det kyler ner dig tills både du och samhället är kallare än Antarktis.

02 maj 2012

25 år som förälder

Jag vaknar först av alla i huset. Eller i huset vet jag såklart inte, jag bor ju i ett flerfamiljshus, så det kan säkert vara fler som är uppe. Men ingen annan i den stora lägenheten där jag bor i, allt som hörs är ljudet från kaffebruggaren. Ute på Bergsgatan är morgonens bullermatta fortfarande en stund borta. Det är alltså dags att fira 25 år som förälder och jag borde unna mig en tårta, dottern ska bli vederbörligt firad när hon kommer ner hit från Stockholm i nästa vecka. Sen ska hon och jag iväg på en mindre resa vad det lider. Jag har skrivit mycket om min dotter här i bloggen, men om själva föräldraskapet är inte så mycket att orda. Vi som fick barn tidigt i livet hann inte oja oss så mycket, man träffades och skaffade barn, det var varken mer eller mindre än så. Jag tar ansvar för det jag gjort, i rimlig mån, för barnen är i högsta grad egna individer som måste forma sina egna liv efter sina huvuden. Jag tror på skulden och jag tror på att reflektera, men också på att inse sina begränsningar. Det är så mycket jag vet nu, som jag inte ens anade den där majdagen 1987. Det är i sin ordning. Nu, kaffe och sen nuet och framtiden.