07 september 2019

Ringer Stefan, så är mitt svar nej.

En enda gång träffade jag Margot Wallström i levande livet. Det var i stadshusets hiss i Malmö. Hon och det dåvarande kulturkommunalrådet åkte upp till sjunde våningen samtidigt med mig och Anna Brandone, som visst gillade mig, presenterade mig för Margot. Margot nickade, men hade tankarna någon annanstans. Kanske var hon redan då på väg till FN eller något annat fint ställe, ingen vet. Efter det har jag bara läst om henne och hört henne på radio och TV. Många tycker att hon är fantastisk. I julas i Israel så träffade jag någon på en bar som visste vem hon var. Annars verkar de svenska superkändisarna inte alltid vara så världsberömda som vi gärna tror. Jo, Greta Thunberg förstås. Och ABBA , men folk vet inte alltid att de är svenskar. Och Björn Borg för länge sen. Israelen gillade såklart inte vår utrikesminister, det var som det brukar, ni européer fattar inte hur det är här. När Margot tillträdde, så flaggades det högt för vår feministiska utrikespolitik. Och kanske är jag för okunnig, men att sälja vapen till snart sagt varje krigande snubbe till diktator som har pengar på banken känns måttligt feministiskt i min skalle. Och att av alla länder på jorden som en kan bli portad från välja det enda landet i Mellanöstern där en kvinna varit premiärminister och där kvinnor har rättigheter som deras systrar på andra sidan gränsposteringarna, frontlinjerna och taggtråden bara kan drömma om, känns märkligt. Men jag hatar inte Margot, tycker inte ens att hon är avskyvärd. Det är få som jag känner så för. Tror mest att hon klantade till det, jag ser heller ingen dold konspiration eller agenda. Sån är inte jag. Däremot önskar jag att nästa utrikesminister hyfsar relationerna till Israel. Kristna européer ska generellt tala med små bokstäver om när och hur judar ska försvara sig. Det betyder inte att Israel ska få frikort. Men risken att de skulle få det av en svensk regering är nog inte överhängande. Och vem det än blir, så lycka till. Och ringer Stefan, så är mitt svar nej. Bara så ni vet.

05 september 2019

Partiet och jag i otakt

Utanför ICA vid burkautomsterna träffar jag en gammal bekant som jag suttit med i Tekniska nämnden. Hon är vänsterpartist, för det är de flesta i mina kvarter. Vi pratar om livet och uppdragen och hon säger som alla andra att Miljöpartiet har all chans att hiva in sympatisörer och röster genom klimatfrågan. Hon undrar förstås varför det inte blir så. Och jag mumlar något om sveket i flyktingpolitiken hösten 2015, men inser att det är längesen nu. Partiet kunde ha fått folk att glömma det där. Det är väl regerandet, fortsätter jag. Någon dag innan har partiet gått med på att satsa en ohygglig massa miljarder på försvaret. Det är dyrt att hålla undan rasisterna från makten. Det skär i hjärtat på en gammal fredsaktivist. The price you pay, som Springsteen sjunger. Men det går heller inte att komma ifrån att partiet har en själlös kommunikation och åtminstone ett språkrör som ser ut som om hen tycker att politik är tråkigt. Sånt gör sitt till. Vi är alltid bäst i klassen. Och de var ju aldrig så roliga, vill jag minnas
Men jag tänker att där jag bor får i alla fall partiet tvåsiffrigt, om än i vänsterns skugga. Många här lever hyggligt klimatsmart och det finns något att bygga på. Någon slags identifikation, kan hända.
Då kommer glesbygdsavdraget.
Helt plötsligt signalerar partiet tvärtemot all vett och sans att nu ska folk som bosatt sig långt från jobb och service få mer i fickan än de Möllanbor som promenerar till affären och cyklar till jobbet. Folk får förstås leva som de vill. Men att styra fler mot att resa långt och bo stort, är tvärt emot allt vad klimatsmart politik heter. Vi behöver förtäta. Och det är så otaktiskt som något kan vara. Partiet borde kanske vara rädda om de kvarvarande väljarna där vi en gång var starka. Just detta skriver jag i ett internt forum i partiet och får en kanonad av svar på andra frågor än just de jag ställer. Många tycker att det är högsta gröna politik att sprida ut folk. Inte vet jag. Jag kan ha helt fel. Men jag vet inte hur jag skulle kunna leva mer klimatsmart om jag tog körkort, skaffade bil och flyttade ut på landet och inte heller var mitt parti skulle kunna få fler röster än i kvarter som mina. Till sist undrar någon om jag hör hemma i partiet
Jag delar hens undran. Kanske har jag gjort mitt i politiken. Just i Sverige klantas det gröna bort, trots smashläget, samtidigt som våra systerpartier är starkare än någonsin. Och de är starka därför att de för en konsekvent politik med tydliga företrädare som även pallar säga obehagliga saker. I Oslo säger de gröna att bilen inte har någon plats i centrum. Pang bom, 20 procent. Samma tydlighet finns i Amsterdam, i München och i Helsingfors, städer där de gröna är starkaste eller nästan starkaste kraft. I Sverige är vi för glesbygdsavdrag. Men jag är lite trött, får jag medge. Kanske räcker tre decennier som medlem. Jag har jobbat på alla nivåer för att få de gröna att förändras och förändra och har kanske bidragit en del. Men mina och partiets hjärtan slår kanske inte längre i samma takt.

25 augusti 2019

Ingen kommer i min närhet som stänger in och stjäl

Nere på Åhléns skivavdelning spelades den om och om igen. Och jag lyssnade och lyssnade. Sen gick jag hem och ringde min vän.
"Har du hört Lundells nya? Vad heter den nu igen?"
"Öppna Landskap?"
"Ja, den."
Sen tystnade vi och det hördes ett vinande ljud i ledningen. Vi var unga och musikintresserade, vi visste att detta var ett moment. Som första gången en hörde punk, som när min mamma hörde Elvis 1956, som alla de där ögonblicken som de flesta kan relatera till. Även för en notorisk läsare som jag kickar det till som allra bäst när det sjungs och kompas. Nu är den där låten aningen söndersjungen, men på kvällen den 24 augusti 2019 tar han som skrev låten tillbaks den. Han tonar ner komp och låter orden dominera. Det är klokt. En smula ödmjukhet är att rekommendera. Friheten att vara den en vill vara är större än då för 37 år sedan, men hoten är också större än någonsin. Du får inte röka på uteserveringar, men det sitter måttligt maskerade nazister och styr i skånska kommuner. Moraliserande politisk korrekthet skymmer ibland sikten. Och ett halvt liv har passerat. Jävlar, vad jag har fått uppleva. Och det är inte slut än. Mina sandaler är slitna av rastlösa turer upp och ner mellan toppar och dalar, över gränser och längs ändlösa gator och genom parker. Och när de är utslitna köper jag nya. Om och om igen, år ut och år in. Ulf Lundell sjunger om längtan och hjärtesorg, men också att vi ska gå ut och vara glada. Och ingen kommer längre i min närhet som stänger in och stjäl. Det har jag för all del inte levt helt efter under alla dessa år, får jag erkänna.
Och på spårvagnen bort pratar en i min yngstes ålder om att en gubbe som heter Uffe just spelat på Trädgårn. Hennes kompis vet inte vem det är. Allt är som det ska.

23 augusti 2019

Born to run

Jag tänker att jag är född att springa när jag tar mig ut till Bulltofta och sätter skorna i marken. Hittills har jag aldrig blivit skadad av löpningen, knän och vader och vad det nu är som kan gå sönder håller. Men idag går det segt och i backen blir jag omsprungen av en man med något vilt i blicken. Han tittar på sin klocka och minns sina inövade steglängder och träningsprogrammet som han googlat fram. Jag tänker att du är ändå typ 45 och fast du är yngre än jag, så blir du aldrig ung igen. Och det är inte VM du ska vara med i, utan möjligen Midnattsloppet eller så ska du ta en tur till Lidingö om en månad. Jag har också varit där. Det bet bra i Aborrbacken och Karins backe och senaste gången sprang jag som revansch för den gången jag bröt. Sara och jag kompade varandra under helgen och min dotter som då bodde i Stockholm var med ute på ön och plockade höstlöv och kände doften från jorden. Mannen som springer om mig har vågor i håret och jag lider med honom och hans jakt på sin förlorade ungdom. Själv springer jag som en pensionsförsäkring. Jag vet att jag är 55. Det är helt lugnt. Jag fick chansen att komma tillbaka till livet efter min nära döden-upplevelse och bestämde mig för att fortsätta leva. Löpning är både antidepp och ett tillfälle att lyssna på den där podden. När jag kommer tillbaka till minigolfbana ser jag hur den där mannen står och kollar i sin telefon. Hans flickvän står bredvid, lika matchande klädd i Stadiums allra finaste outfit. Jag ler och låser upp min cykel. Jag ska ta choklad och två glas vin som återhämtning. Googla det, ni.

19 augusti 2019

Så ni stör er på tiggare och ensamkommande?

Jag ska vara den mansplainer jag kan vara ibland och berätta vad det är som kostar pengar här i Sverige och som är jobbigt att se på riktigt.
Det stör mig såklart också att det sitter en kvinna utanför ICA med en pappmugg i handen och hoppas på lite växelpengar. Och att spelbutiken strax intill varje lördag fylls av luggslitna män med nikotingula fingrar som hoppas på den stora vinsten, på att det idag ska slå in och den materiella lyckan ska flöda som vattnet i en klar fjällbäck.
Men dessa saker stör mig av helt andra skäl än ni tror. Det stör mig att hoppet om att få leva ett värdigt liv i stort sett är ute. Och allra mest stör mig föraktet från många av er som passerar förbi och den politik som ni röstat fram. Själv kan jag amortera och göra avdrag. Till och med en sketen barnpassare är en vinnare. Mina barn kan ärva en bostadsrätt, vid det laget värd miljoner och säkert en slant på banken med. Och det är ändå fem falafelbollar i en rulle av bröd jämfört med oxfilén hos de med högre inkomster än jag. Värnskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatten är borta. Och dessutom får många av dem göra avdrag för den dyra bilen när de kör till jobbet och när underbetalda polska byggjobbare river ut fullt fungerande kök och sätter in nya eller när en medelålders jugoslavisk tant knäcker ryggen när hon städar åt dem. Och allt ovanstående är frukten av politiska beslut. Det är medvetna handlingar som gör att ojämlikheten ökar i Sverige. Det är förjävligt.
Nej, jag är inte missunnsam. Några är säkert väl unnade en hög inkomst. Men jag blir heligt jävla förbannad när några tusen ensamkommande killar utmålas som en sån stor börda eller när det på allvar bestäms att fattiga inte ska få be om hjälp. Jag hatar det. Problemet är att våra beslut drar undan hoppet för så många. Folket med pappmuggar i handen. En pensionär som spelar på hästar. Ni susar förbi i era stora bilar. Ni stör er på tiggare och ensamkommande. Jag stör mig på er. Och lite på mig själv. Den politiska hösten har börjat. Låt den bli lång och het.

13 augusti 2019

Jim Morrisons grav

Sommaren innan jag skulle fylla 21 gick jag och två kompisar in på Pere Lachaise-kyrkogården och kollade in Jim Morrisons grav. Alla gjorde det, alla tågluffare och gamla hippies, ja folk som hade vägarna förbi. Oscar Wildes grav var också där och han var en långt större rebell än Jim M, men det fattade inte vi då. Det lär finnas en bild på mig sittandes där med Jims kvarlevor under mig och förhoppningsvis långt ner i jorden. Antagligen är jag långhårig och ganska smutsig. Möjligen även barfota. Ingen av oss tänkte på döden, knappt ens att Jim M vid 27 fick en exceptionellt tidig bortgång
Vi var unga och rastlösa och livet var fan evigt. Tre år senare var jag farsa. Det hade jag verkligen ingen aning om under den resan, för jag hade inte ens något fast förhållande. I kärlek var jag oerhört obildad. Jag läste Hemingway och dagen efter drog vi vidare till Lissabon eller vart det nu var. Jo, Biarritz. Minns inte vad vi gjorde där. Drack vin och åt vitt bröd kan en gissa. Badade och drömde. Det var nog också den sommaren jag slutligen lämnade den vänstra vänstern för gott. På något sätt förstod jag att femårsplaner och storskalighet inte var förenligt med mig. Ulf Lundell sjöng att vill du ha din frihet så får du ta den och jag ville ha min frihet. Tids nog måste vi bli borgare, gissade jag. Men det hände aldrig.
Det är samma grundläggande värderingar nu som då. Lite putsat i kanten, patinerat av decenniers väder och vind, men ändå detsamma i grunden. Det är kanske därför jag sällan längtar tillbaka till något, jag vet inte, men jag slutar aldrig tro på att allt ska bli bättre sen. Nu ser jag på Instagram att Jim Morrison fått en ny gravsten. Han är lika död för det. Men vi som lever lever. Det är faktiskt du som väljer, så ta vara på ditt liv.

10 augusti 2019

Fy fan för här och nu

Lägger upp de sista bilderna från sommarens resa på fb. 135 bilder, blev det visst. Minnen. Platser som tar plats i min kropp. Men om allt är "här och nu" eller "blicken framåt", så är det meningslöst att resa, för att resa är att skaffa sig minnen för livet, kärlek till världen och erfarenheter. Mina fötter minns gatstenarna i Lviv, mina ögon minns dalen nedanför oss i Interlaken i Schweiz, hjärnan minns Auschwitz och gommen minns den allra första frukosten i New York bredvid strykjärnshuset, nyårsdagen 2010. Och öronen minns trafikbuller, sånger och rösterna hos dem en mötte på vägen eller reste med.
Jag tror att vi blir till hundar om vi lever för dagen eller fortsätter att vara barn och jag vill fan inte vara ett barn. Vuxen är fint. Erfarenheter gör mig klokare. När en kollega hör av sig och vill att jag ska bli indignerad över att ett rum tydligen ska användas på ett visst sätt, så tänker jag på den övergivna förskolan i Tjernobyl. "Välj dina strider", som vännen med de skarpa ögonen säger. Fråga dig vad som är viktigt här i världen. Men jag förstår vad de menar, här-och-nu-folket. De vill inte begrava sig i sina misslyckanden och kanske till och med försöka göra en Eternal sunshine of a spotless mind. Men det där var ju bara en film och även den slutar med att minnet finns där. Du kan inte lägga armen om ett minne och visst fan gör det ont ibland. Men i vårt KBT-samhälle ska inget göra ont. Vi tar tabletter mot sorg och ensamhet eller slänger oss i vilka famnar som helst bara för att slippa skavankerna i spegelbilden. Och försöker leva här och nu, vilket då garanterat blir samma som där och då.