Fem miljoner palestinska flyktingar?

Det Daniel Sestrajcic och trehundra andra malmöbor demonstrerade för den femtonde maj var i grund och botten något annat än sångfestivalen; det handlade om kartor, myter och historia. Den femtonde maj är enligt vår almanacka dagen efter det moderna Israels bildande och i den palestinska mytologin al-Nakba - katastrofen. Myten vill ha det till att det var den dagen då de elaka sionisterna slängde ut alla palestinier ur deras hem för stt flytta in sig själva . Vad som egentligen hände under åren 1947-49 är inte helt gott att veta, det är längesedan och bilderna går isär även bland experter. Det är anmärkningsvärt att människor med dåliga historiska kunskaper så långt borta och senare så tvärsäkert kan peka ut förbrytare och offer. Men den som säger att finns fem miljoner palestinska flyktingar måste nog tänka igen, vidare och större. Och framför allt i termer av lösningar. Nästan hela det område som av FN pekats ut som Palestina ockuperades av Jordanien som döpte sin del till Västbanken och av Egypten som tillskansade sig området kring den då lilla staden Gaza. Om en palestinsk stat verkligen bildats, så hade man redan 1949 kunnat börja bygga en framtid. Det är orimligt att beskylla Israel för att palestiniernas arabiska bröder hindrade en palestinsk stat från att bildas och satte dem som politisk gisslan i ett spel avsett att krossa Israel. Däremot får givetvis Israel ta sin del av ansvaret i en försoningsprocess. Men i grund och botten - gjort är gjort. Några fem miljoner flyktingar finns såklart inte, det är snarare några tiotusen kvar och även om en del tvingades iväg så fanns det andra som lämnade högst frivilligt. Av de 800 000 judar som i samma veva tvingades eller önskade lämna arabländerna finns inte heller många kvar. Det är förmodligen mest konstruktivt för samtliga inblandade att titta framåt än att gräla om händelser för 65 år sedan. Israel finns och kommer att finnas, men det gör också kravet på en palestinsk stat, som när den bildas får ha vilken migrationspolitik den önskar. Vill man då släppa in alla som definierar sig som palestinier bör ingen stå i vägen för det. Israel har svalt miljoner invandrare och det kan såklart en palestinsk stat också göra. Stängda gränser är generellt ett otyg. Med dom orden lämnar den gröne grinige Mellanösternkonflikten och motsättningar mellan mig och andra lokala politiker för en tid.

Ett handslag gäller (editerad)

Dealen mellan Edvin Ahlqvist och Ingemar Johansson var ett handslag. Ingo fajtades och Edvin fixade matcher och det tog dem hela vägen till Giants stadium den där magiska sommarkvällen 1959. Man kan gilla boxning eller inte, men det är tillsammans med fotboll den stora arbetarsporten och omgiven av tydliga moraliska regler. Några papper behövdes inte, för handslag gäller. I arbetarklassen är domen hård mot den som går bakom ryggen på någon. Malmös självutnämnda arbetarkämpar borde kanske lära sig hur moralen i den klass de hyser en olycklig kärlek till ser ut. Men  V har aldrig varit en del av arbetarrörelsen, hur mycket de än försöker låtsas som det. Det är förstås inte vi gröna heller, men det har vi ju inte heller hävdat. Den svenska arbetarrörelsen blev tidigt närmast socialliberal i sin pragmatism. Vänsterpartiet har alltid kunnat vara tuffare och snällare, för ingen ville ändå ge dom något ansvar.
Nu gjorde vi ändå det efter 2006. Vi kom överens och gav och tog. Och Daniel Sestrajcics förvirrade och djupt okunniga ståndpunkter om länder långt borta spelade ingen roll, eftersom här är här och där där. Men måttet är fanemig rågat när hela deras lokala ledargarnityr sitter och hetsar mot Israel. I en stad svårt plågad av antisemitism är djupt smaklöst att stolt skriva hur man stänger av TV:n när den enda judiska artisten sjunger på vår egen ESC. Och det är en kniv i ryggen på oss samarbetspartier, eftersom vi inget visste. Så vitt vi anade så välkomnade hela stan ESC och så vitt jag trodde så betyder mångfald att även sådana man inte vanligen umgås med är välkomna. Det är inte bara hållningslöst och effektsökande att bete sig som V. Det är inte bara så att vi ser saker olika.
Vänsterpartiet är helt enkelt opålitliga. Långt från den arbetarklassmoral där ett handslag är ett handslag.

Vi tar hand om våra egna

Springsteen går på en kvart sen, det är nästan ingenting. Den respekten har han för oss som betalat stora pengar för att se ett sjutton personer starkt band, det allra bästa bandet som någonsin stått på en skandinavisk scen om ni frågar mig. We take care of our own brakar loss, en bitter rockare om ett samhälle som lämnar alldeles för många utlämnade åt sig själva och sitt eget. Hur solidariteten får lida när man själv har fullt upp med att ta sig igenom dagen. Man sköter sitt och skyller på andra. Vi kan fråga oss hur Springsteen vet något om det, men han verkar fatta trots sin upphöjda position. Han läser väl tidningarna. Jag tänker på saker jag ser, cirkulär på Facebook om att dela budskap med innebörden att avskaffa bistånd och att minska flyktingmottagandet för att istället satsa på skolor, sjukvård och äldreomsorg och jag ser vilka som delar budskapet och inser att det är människor som en ljummen tisdagskväll tar tåget över sundet för att lyssna på Bruce. Män. Vita män, som kultureliten så fint talar om i nedsättande ordalag. Alla de som undviker surdegsbröd, men kanske äter lite väl mycket onyttigheter. Som kanske tjänar hyggligt, men som lätt hamnar i sjukskrivningsträsket med stela ryggar och onda ben.Om dom, för dom sjunger Bruce och jag hör att alla lyssnar. Sen fortsätter fyrverkerierna och det är sånger och kärlek och vänskap och drömmar som krossas. Och jag tänker i mitt stilla sinne att vi som vill förändra världen måste lyssna på folk och prata med dom, även dom som bor i andra kvarter än våra. Kan Springsteen.i sin mansion on the hill, så kan väl vi med höga ambitioner och hög svansföring. Återupprätta tanken på att de som har delar med sig snarare än att man tar ifrån fattiga i andra länder eller bommar igen gränserna för flyktingar. se

Sestrajcic, den misslyckade partycrasharen

Sestrajcic misslyckas. Folk ser igenom hans försök att forma om Malmös glada schlagerfest till en israehatardemo. Jo, han fick sin bild i tidningen och på aktuellt, men vanligt folk skakar på huvudet. Han kan stå där med sina hycklande hatare på torget på onsdag och gapa, ingen lyssnar ändå. 2013 samlas inte stora skaror för att bojkotta judar. Vi kan vår historia. Det glada Malmö vinner. ESC är till största delen halvkass musik framförd av mediokra artister. Men det gör inget. Folk blir glada och den vanlige malmöbon får vara i händelsernas centrum för en stund. Mitt Malmö är en öppen och varm stad. Här är inte jude eller grek, här är inte slav eller fri, här är vi en blomstrande mångfald av fjärilar som svävar från blomma till blomma. Om sen vi kan hålla oss med en surmulen hatare som kulturnämndsordförande får väl malmöborna bestämma i nästa val. Själv hoppas jag att glädjen segrar även då.

Ingen grön Alex Ferguson #mp25

Sir Alex Ferguson är ingen go gubbe. Är man med i hans lag så drar man åt samma håll, annars kan man gå. Det ingår liksom i kontraktet och därför har han kunnat leda laget i mer än ett halvt decennium, i en fotbollsvärld där andra tränare får sparken en kvart in på andra halvlek om man inte levererar. ManU:s ledning har tagit nedgångsperioder med jämnmod, för vet man att man har en framgångsrik anda i klubben, så vet man att resultaten också kommer. Om jag gör en halsbrytande jämförelse med partiet jag varit medlem i i 25 år så kan jag fan inte räkna alla ledare som kommit och gått, som hudflängts, avsatts och jagats bort med ord om förnyelse. Det innebär att vi gröna i Malmö inför valet 2014 har en valberedning där ingen satt listor och en styrelse där ingen planerat ett val. Bra folk, givetvis, men partiets snabba bäst före-datum är ett problem. Erfarenheter som kunde gjort oss starkare går helt till spillo. Och talanger vi knutit till oss får inte tid och space att utveckla sig och därmed oss. Ingen Beckham stiger ur våra ranker. Ingen leder, ingen pekar. Vem orkar, liksom. Man blir inte direkt adlad. På riksnivå är det såklart inte lika illa, men det är illa nog. Miljöpartiet är den enda organisation jag varit med i där erfarenhet inte är meriterande för högre positioner. Skulle jag vara karriärsugen, så skulle jag dölja det faktum att jag varit med länge. å står vi också och stampar i opinionen; vi attraherar år efter år nya, fast likadana människor, men behåller inte dem vi har.
Vi har frågor som skulle meritera oss för ett valresultat på 17-18 procent, men vi får inte ens hälften av det. Många fotbollslag värvar dyrt och satsar på nya spelsystem. Sen vinner Alex Fergusons lag i alla fall. Det handlar om lojalitet och att sitta i båten. De gröna ska så klart inte ha samma ledare i mer än 25 år. Men vi måste våga låta ledare leda och vi måste ge dem tid och utrymme. </u></p>

Partibytare #mp25

Två av de jag suttit i kommunfullmäktige med har bytt parti. Jag minns hur det i det ena fallet skylldes på mitt sätt att vara och visst var jag en smula arrogant under dessa år. Ibland återfaller jag i det och då påpekar en vän att nu är det som om gamle Anders är tillbaka. Jag vet att jag ibland är en sån som ibland balanserar på den vassa eggen. Men det här handlar inte om det. Jag tycker inte att det är så konstigt att människor då och då byter politisk åsikt. Man slipas och förändras och faller in och ut ur tro. Vi byter jobb och partners. Skulle det då vara fel eller konstigt att byta parti? Nej, det är inte det. Men i vårt parti och i andra finns självbilden att det vi står för är något helt annat än alla andra, att just vår rörelse är högre och förmer. Juholt sa att han föddes till sosse, som om det var genetiskt. Hos oss beskrivs det ibland som en frälsning att bli grön. Liberaler vill gärna ha det till att deras åsikter är vetenskapligt bevisat sanna och detsamma gäller för den yttersta vänstern.
Men inget av det där stämmer. Kolla på väljarna. Det kan vara C en gång och V nästa. Det utmanar oss och får oss att skärpa argument och pedagogik i akt och mening att nå fram. Politik är allvar, men samtidigt inget man ska ta så hårt. Jag har varit med i samma parti i 25 år, men garanterar inte att det är för livet. Det ska förtjäna mitt medlemskap. Än så länge är det så.

En riktig nykterist håller på sig?

IOGT/NTO:s nya kampanj är konstig på flera sätt och försvaret för den gör inte saken bättre. Oroa er inte, jag är en trogen medlem och mitt nykterhetslöfte är intakt och inga huvuden behöver rulla om ni frågar mig. Ska man prata om sex och livsstilar och samtidigt skämta till det så krävs en fingertoppskänsla som kampanjmakarna i det har fallet saknade. Man måste kunna känna in och av och man måste dessutom vara vaksam på vad ens värsta kritiker ska komma att säga. För mig får man gärna skriva om att booze riskerar att ge dig dåligt sex i sängar du sen ångrar bittert att du besökte. Jag skullle själv kunna skriva en avhandling based on a true story om saken. Men antyd inte för ett ögonblick att glad godtemplartjej ropar hej och håller på sig. Vi nyktra har det gemensamt att vi är nyktra. Vi är annars allt från gamla snälla kristdemokratiska farbröder till unga arga feminister. Vår syn på sex speglar den mångfalden, men tyvärr är det som kommer ut ur kampanjen väldigt fördomsfullt och tunnelseende och därför måste vi göra om och rätt. Och kan man inte tala normkritiskt och nyktert om sex, så tala då om andra saker. Kanske måste man inte heller skoja till det. Det är inte fult att vara allvarlig och rakt och myndigt stå för den solidaritet med utsatta, med våldsoffer och jordens fattiga som är kärnan i nykterismen