Jodå.

Ibland föll jag själv i den där fällan. Pratade om vardagliga saker som jag gjort med barnen; om biobesök, hemlagad pizza och saft på stranden. Det var sånt som fick ögon att tindra. Ty så illa är det ställt med pappors ansvarstagande att vanligt vardagsföräldraskap ger en makalös pappa stilpoäng och öppnar alla upptänkliga dörrar och famnar. Det är fan inte klokt. Men kärlek är krig utan genevekonvention, så alla medel är tillåtna. Ingen morsa får ligga extra mycket för att hon kokat makaroner och gått till tandläkaren med snoriga ungar, snarare tvärtom. Det här landet är fullt av mammor som tagit ut hela föräldraledigheten, men lagt av att motionera, medan maken gått vidare med karriär och svensk klasiker. Nu sitter hon där, separerad och ensam, medan han varannan helg skyltar med acessoarbarnen inför nya flickvännen nere på lattefiket. Det är så enkelt och simpelt. Det är så vanligt och förutsägbart. Och idag ska det bli myskväll med chips och film. Hemlagade köttbullar. Jodå.

Ljungman är trevlig.

Jag skulle faktiskt ha träffat Lars-Ingvar Ljungman i morgon på ett möte och jag kan bekräfta att han är ganska trevlig. Så trevlig att man inte vill tro att han verkligen står för det han säger om ensamkommande flyktingbarn. Det kan för all del hända att han tycker helt annorlunda; som politiker får man försvara saker man inte personligen står för lite då och då, men Ljungman tycker nog det han säger, trots allt. Det är alltid smidigare om folk med vidriga åsikter också är osympatiska rakt igenom. Men så är det sällan. Ofta kan man till och med hos den mest benhårde rasist hitta ett korn av samstämmighet; något att snacka om som öppnar dörrar till dialog och påverkan. Ljungman kan man prata trafik och ishockey med, till exempel. Jag snackar med alla i politiken, ytterst få har jag blivit personliga ovänner med. Min tanke är, förutom att alla människor faktiskt är intressanta,att om min person verkar okej, så får jag också en större förståelse för mina åsikter. Plakatdemonstrationer och mejlbombning är inte min kopp kaffe, även om det utomparlamentariska såklart har en plats det med. Politisk påverkan blir bäst om man kan sina saker, ser folk i ögonen och står vid sitt ord. Det dunkelt sagda betraktas oftast som det dunkelt tänkta. Själv skulle jag aldrig mejlbomba, klottra, kasta sten eller JO-anmäla. Jag säger emot istället. Så fort jag hör något rasistiskt eller på annat sätt korkat.

Inte så lättflörtad längre, men.

Det fanns en tid då jag var den mest lättflörtade av dom alla. Ett vänligt ord, sen hade du mig runt din lillfinger. Så är det inte längre. Det är otacksamt av mig, men det räcker inte att gilla mig för att få ha mig nära. Jag respekterar mig lite för mycket för det nu för tiden. Fast idag fanns det två komplimanger som värmde. En som tyckte att något jag skrivit var fantastiskt och som sa just det om min text som jag ville ha fram och så en person som säger att just jag ledde henne till att bli aktiv i de gröna. Bägge sortens komplimanger har jag hört förut, men nu hade det betydelse, därför att det kom från personer som jag själv respekterar, om än på helt olika sätt. Nu tjuter sirenerna i mitt hjärtas Malmö och jag hoppas ännu en gång att det inte handlar om bränder på Rosengård. Att jobba på Rosengård är att aldrig behöva tveka om man är behövd och önskad. Mina ungar, med dubbla eller trippla förtryck att slåss mot behöver mig. Eller någon annan som jag. Det är bra om man kan få lov att vara där man behövs. Nu hade jag ju tänkt att skriva om gåsapågsrasism och om att vargen får leva även i Skåne. Men ni vet vad jag tycker om det där.

Ingen jävla fars dag.

Inget av mina barn uppmärksammade fars dag. Och det är gott så. Att vara farsa är inget som särskilt behöver premieras. Rätt många kan konsten att skaffa barn och om jag får moralisera en smula, en hel del som inte förefaller ha för avsikt att bli föräldrar i nån omvårdande mening. Ingenting är som förut när man får barn, sägs det. Jo, säger jag, det mesta är som vanligt. Möjligen spetsas motsättningarna till en smula och illusionen om jämställdhet försvinner. Mer än en kvinnlig kompis har gott från brinnande feminist till vällingskalle fortare än någon hunnit ropa biologism efter att ha fått barn. Inte en enda man i min närhet har gjort det. Not one. Lika villkor kan inte uppstå av sig själv, kampen för det måste vara noga förberedd. Man kan inte heller snacka sig till det. En jämställd förälder blir du bara om du offrar något för det, prcis som all annan solidaritet, så handlar det om att avstå privilegier. Därför välkomnar jag sossarnas förslag om tredelning av föräldraförsäkringen. visserligen har vi gröna redan tyckt så ett tag, men välkomna in i spelet, Sveriges största parti. Personligen skulle jag inte överlåta en dag och det är min enträgna uppmaning till alla nyblivna föräldrar. Se till så att alla inblandade tar vardagslunk med ungarna redan från tidig början. Och ljug inte och säg att ni gör det när ni inte gör det. Tar man inte föräldraledigt så gör man inte. Det kan inte kompenseras med att handla middag eller laga mat på helgerna. Det är ljug.

Mitt ex tycker att jag är en kass förälder som åker till Barcelona över julen istället för att vara ledig varenda jävla studiedag i oktober. Men jag har varit förälder längre än henne och vet att att inte förlora mig själv i välling och simskolor. Jag är en dålig farsa, säger hon. Folk snackar så mycket. Lev istället, varje dag kan vara det sista. Men inge jävla fars dag. Slips är ett fult plagg.

Mauerfall.

Ett missförstått beslut från die politbüro der ZK der SED och en kaotisk presskonferens ledde till att Harald Jäger, Grenzer och chef för övergången vid Bornholmer strasse, på kvällskvisten beslöt att öpnna bommen och släppa ut folk, som mot uppvisande av ausweis fick besöka det imperialistiska utlandet. Efter ett tag behövde dom inte ens legitimera sig. Sen var det liksom kört. Jag sitter i mitt kök och dricker starkt kaffe och lyssnar på radion. Den där dagen då allting hände satt jag i New York och kände mig på fel plats vid fel tid. Men folk i den stan susade omkring som vanligt på väg någonstans, utan att begripa att deras president, som hette George Bush, hade vunnit det kalla kriget. Tidigare på hösten hade jag och Örjan Svedberg, som var med i vårt parti på den tiden, skrivit ett förslag till fredsprogram, eller vad det hette. Europa var under ombyggnad. Vi skrev en debattartikel där vi nämnde att tusentals demonstrerade i Prag, i den andra versionen var det 10 000 och slutligen 300 000 pers. När artikeln väl kom i tryck så hade regimen i Prag fallit.
En sån höst får vi aldrig uppleva mer och min äldste son brydde sig mer om Hertha Berlins souveniraffär än murester och östarkitektur när vi var där nere tillsammans för några år sedan. På nyårsafton åker jag till New York igen, nu med Sara vid min sida. Till hösten springer jag en mara i Berlin. Så bildas ett spindelnät och binder ihop gammalt och nytt och inget blir någonsin som det varit och inget är glömt.

Ilmar och Emmanuel.

Skånska dagbladet förmår idag att rapportera att vi gröna inte är överens med Ilmar Reepalu och att S därför blev nedröstade vid onsdagens sammanträde i kommunstyrelsen. Oppositionsledaren Anja Sonesson är med rätta förvånad. Men att vi gröna håller fast vid vår tydliga linje är inget nytt. Vi står för våra uppfattningar om det så är gud fader själv som hötter med näven och allt kan man inte köpslå med. Om Ilmar tror att han kan buffla oss in i ledet, så tror han helt fel. Vi samarbetar, men utplånar inte våra värderingar. Romers rättigheter ligger oss varmt om hjärtat, så är det bara.
I tekniska nämnden har det också hänt att socialdemokraterna blivit nedröstade. Men eftersom Emmanuel Morfiadakis inte är Reepalu, utan en trevlig människa som förstår att hans parti inte har majoritet, så möttes det av suckar och leenden fjärran från bufflande i korridorerna och gnäll i media. Emmanuel vet att man inte alltid får som man vill i politiken, utan måste samarbeta på riktigt. Vi skojar och kramar om varandra när vi ses. Sak, person och ömsesidig respekt, liksom. Vi gröna får ibland ha överseende med att dom gamla ensamregerarna i stan inte förstår att det är nya tider. Men vårt tålamod är inte utan gränser.

Varje dag, livet ut.

Jag såg på Här är ditt liv med Sven Wollter och hörde honom prata om sin sorg över dottern Ylvas död i en psykisk sjukdom. Han säger att han känner skuld varenda dag och att han frågar sig om det fanns något han kunde göra, men att han inte kommer på nåt. Jag gråter, jag känner igen mig så oerhört. Men min dotter är inte död, inte det minsta, så min sorg är såklart inte på det viset. Och jag vet att hon och andra säger att jag inte ska ta på mig skuld och det är också dogmen inom BUP, så vitt jag förstår. Men det går inte en dag utan att jag tänker på det. Och varje gång när jag känner mig duktig över något, så viskar en fågel i mitt öra: men du klarade inte ens att fostra din unge till en lycklig vuxen. Du är egentligen värdelös.
Jag kan inte förklara bort det eller blunda för det.
Varje dag.
Livet ut.

(och, ja, en av dom som vet om detta har använt det mot mig, även inför andra. Vem? Gissa)