16 juni 2019

Jag är min stad

Min stad är en planet i många skarpa färger i ett lokalt solsystem där resten av planeterna skimrar i olika nyanser av blått och brunt. Min stad är ett undantag. Jag tror att jag kommer att leva nästan alla mina dagar här och sen dö här på den allra sista. Jag ska hålla mig vid hälsa och se till att döden dröjer, ska springa tunga och lätta steg i parker och längs stränder. Jag och Malmö mot världen, men inte i något slags narcissistiskt samförstånd, utan som ett förhållningssätt. Och på samma sätt som min stad inte är som skånska kommuner mest, på samma sätt är jag en främling i väldigt mycket. "Du är introvert", slår någon fast. "Du hämtar inte energi från andra, utan från dig själv, inifrån". Det är ju det. Så var det sagt. Det är därför jag aldrig passar i gäng och särskilt inte i grabbgäng. Jag skyr det där. Och min lördag spenderas hos en väldigt god vän, vi är två människor utanför normerna, fast på lite olika sätt. Jag tänker att det är tur att vi bor i en stad där folk låter oss vara och gå våra egna vägar. Hon bor ett nybyggt hus och jag i ett lika gammalt som jag själv. Vi är modernism och postmodernism, utveckling och fördjupning. Vi hör hemma här. Malmös mening är mångfald. Malmö är högt och lågt, vitt och brett, inte en tätort på en slätt som bara råkade hamna där. Stan är ett unikum och därför både skydd och älskad. Jag tänker inte skriva om sprängningar och skjutningar eller om ängslighet över att det händer så mycket nuförtiden. Hos mig finns en kamplust, en vägran att låta några andra definiera mig. Jag är min stad.

12 juni 2019

Anne Frank 90 år (om du kan leva, så lev)

När min dotter var 12 år så åkte hon och jag nattbuss från Köpenhamn till Amsterdam. Tror vi bytte på ZOB i Hamburg, men minnet kan svika. Framme på Amstelstationen tidigt på morgonen, så åt vi frukost på caféet. Vi hade inte bokat boende, så vi famlade lite, men det som fanns i vår prisrange var en camping som låg längst ut på ena tunnelbanelinjen så dit åkte vi och reste ett tält i regnet. Dottern var så där ungt intresserad av Anne Frank, jag tror att hon varit med sin mamma och lyssnat på ett av förintelsens ögonvittnen och fått boken rekommenderad av föreläsaren. Redan samma dag gick vi till Anne Frank Huis. Det var min andra gång där, första gången var på en av tågluffningarna, när jag var 16 år och lika frågande och sökande som nu. Jag går ut och sätter mig på balkongen och hör åska och regn. Jag älskar det, önskar att jag hade sällskap här ikväll, men lägenheten är 61 kvadrat av saknad ikväll. Men åskan ger lite frid och ro.
Min dotter och jag såg allt det där som en ser på Anne Frank Huis. Minnet av en ung människa, av liv och värdighet också när rädsla kryper in på bara kroppen. Och katastrofen sen som vi både vet mycket och lite om. Efter besöket gick vi till ett café och senare på dagen åt vi pomfritt med majonnäs, som en alltid gör där nere. Vi hade några fina dagar i Amsterdam och jag tänker att om du får privilegiet att leva så lev. Kämpa mot orätt, minns, sörj, men lev också. Jag har haft en tid nu av blickar inåt. Jag är i en berg och dalbana och ibland sitter jag och är en i något och ibland är jag hopplöst ensam. Men så kom det fina minnet tillbaka. Jag och dottern och våra kläder som blev blöta för att vi la dem utanför tältet. Doften av pomfritt och allvaret i en annan ung flickas öde.

11 juni 2019

Allt jag hade förstorat

Varje gång jag bytt lakan och satt in hundens matskålar i skåpet så kom hon tillbaka. Som en virvelvind i grön kappa ackompanjerad av tasstramp och jag älskade det. Med henne skulle jag göra allt annorlunda. Inte för mycket för snabbt. Men sen försvann hon. Och jag satt med mina grönbruna ögon och såg med blåögd blick, som Winnerbäck sjunger. Det går ju inte för en rimligt vanlig människa att konkurrera med väl valda minnen eller drömmar om hur det borde kännas, tänkte jag. Det jag har att erbjuda är varken nostalgi eller romcom, utan bara vanlig illa kolorerad verklighet i ett dammigt hem. Så hon säger det flera gånger; vi ska bara vara vänner och när hon sagt det både i sängen, i köket och till sist ute på krogen mellan beställning och servering med några veckors mellanrum, så tiger jag eller hummar med. Vill hon träffa någon annan, så kan jag inte hindra det. Vi lever i svajpsamhället, det har aldrig varit lättare att ge upp och gå vidare för den som vill. Kontaktmöjligheterna är outsinliga, ändå är vi ensammare än någonsin. Hon frågar om jag är sur, men sur är inte ordet. Jag är mer uppgiven och naturligtvis ledsen. Jag duger inte som partner, jag är igen för någon en lekkamrat i väntan på den riktiga kärleken. Varje motargument skulle innebära att jag gjorde mig förmer än andra och det vore märkligt när min självbild är den rakt motsatta. Jag vill inte hamna där att jag säger att jag har finare filmsmak,  intressantare samtalsämnen, meningsfullare liv än dem som hon eventuellt tänker försöka ersätta mig med och att jag är ledsen för att jag inte roas av att spela Uno på min fritid med andra vuxna människor. Jag skulle inte bli så fin av det där. Du kommer att bränna dig igen, tänker jag också, de som uppvaktar dig stort och vackert kommer att byta skepnad lika snabbt. Men om det vet jag inget, inget alls. Jag håller käft. Jag minns när jag försökte skriva sånger för att vinna eller få tillbaks; jag satt i mitt kök vid bordet som nu står på balkongen med papper och penna och diktade och hoppades mig oemotståndlig. Men till ingen nytta. Vare sig den ena eller den andra fångades av den sortens amatörpoesi. Jag är inte Dylan, det fattar jag till sist. Mina ord stod sig dåligt mot gårdar och grillar, mot det traditionella paketet. Mot slutet av dagen var jag bara en världsförbättrare och barnpassare från Hisingen, strandad i Skåne och uppdragen på land. Jag kan inget göra, kan inte övertyga om att jag är roligare, trognare eller kan älska mer och bättre. Jag får ge upp. Och därtill är det tvåprsdagen av uppbrottet med Sara. Förhållandet med min egen Sara, hon som jag verkligen lovade trohet, vi som svor eden där Kattegatt och Skagerack möts i virvlar, försökte jag däremot aldrig någonsin rädda. Vi var kloka nog att låta det försvinna som bör försvinna. Ibland ska en stanna, ibland ska en gå. När är inte alltid lätt att veta. Jag sitter i förvirringen på en uteservering och ser människor passera. Allt jag vill är att duga lika bra som någon annan. Att få vara en som går förbi med ett leende.

09 juni 2019

Och här är resultatet: ensam

Vaknar utan att riktigt veta var jag är. Men så drar jag mig till minnes, jag ligger i min mammas soffa i Örebro och det är söndag. Åskandet verkar ha upphört och istället för dunder hör jag några fåglar från träden utanför och ljud från bildäck mot asfalt en bit längre bort. Gårdagens goda mat har blivit energi som färdats ut i kroppen och förbrukats eller lagts på hullet. Jag känner i magen att det borde vara dags för frukost snart. Vi som inte äter döda djur får äta större volymer mat än andra. Jag har vaknat i många sängar, men bara när jag varit ensam har jag haft problem med att orientera mig. I värmen med någon annan har jag alltid vetat var jag varit. Men så har jag det inte längre. Jag vaknar utan sällskap i min morsas vardagsrum eller i min egen bäddsoffa hemma i bostadsrättstvåan på Södervärnsgatan. Utan någon som är till besvär eller till glädje. Och den värme som finns är bara resultatet av dålig ventilation. Mitt rena tempel har blivit ett fängelse av ensamhet. Alla jag träffade tycks ha gått vidare till något de tror är bättre och jag står längs vägen som en självömkande liftare som bara vill hoppa in i de allra vackrast lackerade bilarna. Mitt relationsmönster upprepar sig alltid. Jag är den som växlar mellan att vilja vara fri, men som sen gråter: lämna mig inte ensam. Gå inte vidare. Det lilla barnet som i perioder låg på sjukhus utan att fatta varför de han älskade bara fick vara hos honom i korta skärvor av tid. Mönstret sitter i som en tvångströja och det paras med samvetskval, för jag har fått mer kärlek än någon kan begära och verkligen fler kärlekar. Jag har offrat en del för det där, närmast utplånat mig. Loggat in på dejtingappar som är som gammeldags dansbanor i Pajala, med sju kvinnor på varje man och sjukt traditionella sätt att göra saker. Brännvinsdoftande män i illasittande kostymer uppvaktar flickor i blommiga klänningar som snart inte kan skilja pärlor från vanligt grus. Jag har suttit i kök eller på krogen eller legat i sängar och låtsats hålla med om sånt jag tycker illa om bara för att få vara med. Egentligen vet jag att jag är intressant nog, har humor och självdistans och kan laga halloumi stroganoff. Jag borde duga för mig själv. Men jag gör som jag alltid gjort. Och här är resultatet. Ensam.

07 juni 2019

Om du ska hänga med mig

"Sooner or later, God's gonna cut you down", låter det ur min marshallhögtalare. Jag lyssnar på den sene Johnny Cash, för han var som bäst på slutet, han som de flesta människor. Men vi kan släppa gud för stunden. Jag förstår att begreppet utmanar många, särskilt med tanke på allt som gjorts och sagts i guds namn. Men vad du än kallar det, så måste du stå för något. Du måste ställa krav på dig och du får även ställa krav på andra. Allt är inte välkommet. Frågan som definierar dig, som säger vem du är och om du är välkommen i mitt liv är denna: tycker du att människor från andra länder ska få komma till Sverige? Ska du ha något med mig att göra måste du svara obetingat ja på det. Det kan hända att praktiska hänsyn gör saken svår, det kan hända att enskilda individer förtjänar en enkel biljett ut ur landet, men i detta Sverige ska du välkomna främlingar. Annars ser du inte på andra människor som dina likar. Du måste inte tycka om islam eller pizza, men du måste stå för allas lika rätt. Annars tycker du dig förmer och att du förtjänar förmåner som du nekar andra. Det kan hända att gränser måste finnas, men det är inget som är bra eller önskvärt.
Jag hör att jag borde ha förståelse för männen som bor vid nedlagda bruk eller granne med moskén och att jag borde prata snällt med dem och inse att när de uttrycker sig rasistiskt, så är det i själva verket för att de är ledsna och inte hittar sig själva i ett Sverige de inte känner igen. Men de kan ta det med sin terapeut, för varje människa får ta ansvar för sina val. Det är liksom grunden i min människosyn. Alla val kostar något. Jag tänker fortsätta att konfrontera de som kallar sig Sverigevänner, men verkar hata vårt land eller de som kallar sina värderingar kristna, men inte gör mot andra som de vill att andra ska göra mot dem. Och mitt liv får de hålla sig utanför. Ni kan säga att jag stänger in mig i en bubbla. So be it.

06 juni 2019

Vi som inte gick bögigt

”Gå inte bögigt”, sa han till mig i den långa korridoren på tredje våningen på gymnasieskolan där min tid mest ägnades åt att upprätthålla relationer eller drömma om någon som fanns där, men som jag aldrig vågade närma mig. Mitt bögiga sätt bestod i att ha mina skolböcker i en domuskasse på armen. Så gick bögar, enligt min klasskamrat som antagligen aldrig levande livet stött på en öppen bög. Det var ont om dem i Fiskebäck, där han bodde på den tiden. Han hade någon ide om att bögigheten kunde smitta av sig på honom och minska hans chanser till en lång och varaktig relation med någon och det fick jag ju inte stå i vägen för. Senast jag hörde något om honom var han gift med en thailändska. Hoppas det blev en lycklig relation. Själv sitter jag på min balkong i kalsonger och med kaffekoppen på den smutsiga duken som täcker mormors gamla köksbord. Nej, jag gick aldrig bögigt mer, minns jag och bejakade därmed homofobin som rådde på Majornas gymnasium precis som överallt annars. Jag skyltade med radikala åsikter, men jag blev en anpassling i det sociala livet och det höll i sig och håller väl i någon mån i sig ännu. Jag kom ur ensamhet och återvänder ofta till ensamheten. Så glad att få vara med i olika sammanhang och med vissa personer att jag efter bästa förmåga försökt bli precis den som omgivningen önskat att jag vore. I vänskapsrelationer som i alla andra sammanhang, jag är den som riskerar att gå bögigt, att göra bort sig, jag har varit så tacksam över smulorna som blivit över att jag tagit mer skit än vad som är rimligt. Det trodde ni säkert inte. Jag har jagat rätta svar istället för mina svar och när inte de svar jag kommit med godkänts, så har krisen varit total och min självömkan har tagit över min kropp som cancer.  Jaja. Kaffet kallnar och jag önskar att jag kunde säga att jag blivit en ny människa. Men jag tror inte på revolutioner, utan är en förhärdad reformist. Och jag vet att jag borde lämna min balkong och tilllkortakommanden och istället kommentera det danska valet, leendet hos den kommande statsministern, sossen som tycker att flyktingar ska sitta i läger istället för att promenera på gatorna i Köpenhamn och Århus. Kanske borde jag också kommentera att ännu en skånsk kommun utsatts för Machtubernahme och nyheten om att den organiserade rasisten som satts att leda Svalöv faktiskt sagt rasistiska saker. Och, nej, det är inte underpriviligierade stackare som röstar brunt, det är skånska gnällmånsar som är vana vid att få saker utan ansträngning. De araber de hatar är lika sällsynta där de bor som öppna bögar var i min ungdoms miljöer. Hur vore det om (inte alla) män i Svalöv, Bromölla, Hörby, Svedala, Veberöd och ellerstädes faktiskt tog och växte upp?
Antagligen borde jag också ut och springa en runda, för en sund själ i en sund kropp och allt det där. Men istället dricker jag upp kaffet och ser ett avsnitt av Handmaid´s tale, vilket får mig att tänka på Ebba Busch Thor. Hon gick heller aldrig bögigt. Det kan jag i alla fall inte tänka mig.

02 juni 2019

Jag kapitulerade

Förra året vid den här tiden skulle jag sprungit Stockholm maraton. Det var det första loppet på den nya ettvarvsbanan och jag skulle gå i mål på en tid strax över fyra timmar. Jag hade det i mig. Men solen sken i maj och början av juni 2018 som aldrig förr. Det blev ingen marastart, det blev en dag i parken med burek och läsk och ännu hade mitt ex inte sagt upp bekantskapen, så när hon oroligt och ombryigt frågade om loppet så sa jag som det var. Hon tyckte att jag var klok och det var inte bara för att hon egentligen aldrig tyckte om mitt maratonspringande, utan för att det var ett rimligt val denna heta junidag. Att veta när en ska ge upp är en konst. Det finns inget svårare än att kapitulera, för allt du hör är om att kämpa och anta utmaningar, särskilt som man och särskilt som medelålders wannabe inom olika områden. Men jag behöver inte prestera för att duga. Det räcker fint att vara en bra människa. Men redan att vara det i mina egna ögon är svårt. Ska jag ställa högre eller lägre krav på mig och andra, ska jag vara följsam eller tuff?Jag gav för en gångs skull upp den där lördagen, struntade i vad som skulle hända, vad någon månde tycka, vågade vägra prestera. Det var en brytpunkt i mitt liv, ett år efter skilsmässa och oro i familjen. Löparna sköljde sina strupar och huvuden med vatten, jag satt i parken med min balkanska mat och hörde näktergalssång och tittade upp mot molnen. Jag kapitulerade. Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på det.