29 november 2020

Promenad och brottningsmatch

Katarina kommer emot mig utanför konsthallen, jag drar ut Dylan ur öronen och vi coronakramas lite halvdant och flaxigt. Sen ska hon iväg på något. Vi är som ballonger som far runt i vinden. Det var den här helgens sociala kontakt irl. Igår kände jag mig utled och utsjasad och det blev inte många steg utanför lägenhetens dörr, att prata med folk på messenger och se TV-serier fick vara arbete nog. Trött på att vara trött och trött på att dra runt allting på egen hand. Det vore trevligt med någon som tog över en stund. Kan förstå att en offrar en del för känslan av att bli älskad, som jag skrev om senast, men själv tror jag att bristande kräsenhet på det området ofrånkomligen slutar med en backlash. Ingen är värd att offra sin själ för. Om en nu har en själ. Vänner ville ses och jag kände mig som en svikare som först tackade nej till det ena förslaget och sen till det andra. Mitt dåliga samvete lever och har hälsan, jag tror att jag måste vara med och fixa allt och alla. Men idag går jag alltså ut och köper jeans till Black friday-priser. Jag är inte för fin för det. Sen ser jag julträdet på Gustav, det finns där, för den kristna julen är fortfarande decembernorm, oavsett vad du läst på nätet. Och det är så Malmö och kaxigt att hänga färgglada paket i ett helt vanligt träd. I guess we're not in Svedala now. Malmö är något annat. 

Jag går med en egen politisk kris i mitt bakhuvud. Det är ju den ständiga brottningsmatchen jag har. Det är svårt att mitt parti inte är tydlig med sin vänsteridentitet, utan bara ska prata bort det med att landskapet rört sig. Nej, säger jag, jag är vänster oavsett hur jorden rör sig. Inte socialist, som vi minns det, men vänster. Vad annat kan jag vara? Och den sociala dimensionen som mina fellow gröna hipsters omsider upptäckt: vad fyller vi den med? Mycket är oklart och jag har sen jag blev medlem i partiet bytt åsikt i fråga efter fråga och snarare blivit radikalare, även om inte alla skulle hålla med om det. Mitt huvud värker. Att lämna MP skulle vara att klippa ett gammalt inövat band. Men i Sverige verkar ju inte det gröna fungera. Ah, jag får gå hem och stänga av huvudet med kaffe och glass. Lyssna när grannen ovanpå spelar juggemusik och dammsuger. Läsa ut Östergren. Plugga ivrit. 

25 november 2020

Kanske bara en höjd dos

Den eufori som jag känner en släng av i solskenet på jobbet är kanske bara är en höjd dos av sertralin som ger avtryck. Jag ska inte förhäva mig och låta tanken fara iväg. Skrev till någon att inget utvecklat mig så som mina skilsmässor och separationer. Det låter inte klokt i era öron, men så är det. Och omsider i parken när solen gått i moln, med vinden piskande i ansiktet och kaffet kallnande i pappmuggen fattar jag att det inte bara är otur som skickat mig som ett skepp från kust till kust, som Ulf Lundell lite slött metaforiskt skrev en gång. Tror en att lyckan sitter i tvåsamheten och att en annan människa ska välsigna ens sårade själ, så har en redan sått fröet till nästa uppbrott. Du måste sjunga din egen sång, ha en stämma som du själv valt. Min terapeuts skarpa ögon ser in i mina. Hon ställer de där frågorna som ingen vän, inte ens Maria, vågar fråga. Jag måste fundera. Sen pratar jag. För mig var det en dans på lätta fötter att andas in bekräftelse och övertygelsen om att någon verkligen ville ha mig. Men det räckte inte i längden. Jag släppte aldrig riktigt in någon ändå. Det var för utlämnande. Det fanns ett slutet rum i mig. En enda genomskådade det, den första. Sen blev mina relationer som de blev. Jag satt tyst, när vi inte grälade. Det flyddes både på det ena och andra sättet. Mot sluten av relationerna letade jag efter nästa välsignade bekräftelse. Och hittade det på ett eller annat sätt.  Det var inte mina vackraste stunder. Det var sån jag var, fast det fattade jag inte riktigt själv. Men för varje avslut blev det bättre och nu är jag varsam både mot mig själv och andra. Walk, don't run. Och ser igenom saker. Jag var så uppe i mig själv. Förstod inte att den som på ett kameleontiskt sätt fick samma färg som jag, hade varit samma kameleont tidigare och skulle bli det igen. Det stora offer som hon tog skit för, men ändå genomdrev skulle hon gjort för nära nog vem som helst som envisades länge nog. Jag var inte utvald, utan den som råkade passera förbi och mötte hennes blick. Det har sårat mig. Mitt ego har fått sig sin kanske jävligaste törn. Jag lät mitt romantiska sinne köpa amok, trots att jag hade blivit varnad. Allt jag skrev om henne som hipsterdrottning och bästa vän, var blott och bart önskedrömmar. Det går lika bra med epatraktorland och trezonskort på Skånetrafiken. Vem trodde jag att jag var? En vill ju vara speciell och inte bara en i raden. Men det kommer jag över. Jo, jag kommer över det, som även den arme drömmaren som nu ser sig utvald kommer att få göra. Men ska jag någonsin våga slänga mig in i något igen? Det ser fan mörkt ut. När våren kommer ska jag göra upp en eld på gården och slänga offerkoftor och martyrmantlar. Flammorna ska stiga mot skyn och jag ska dricka konjak och lyssna på blues och ingen jävel når mig någonsin längre. Hoppas att det räcker. Mina skilsmässor har utvecklat mig, för utveckling sker språngvis. Jag har aldrig varit så ensam som nu, men heller aldrig haft så många fina människor i min närhet. Man lever så länge man lär sig, sägs det. Det behövs stora ord och små, en väl sammansatt kost och en B&J till kaffet på kvällen. 

18 november 2020

Sven är död, men Sven lever

 Sven Wollter är död och med honom dör något mer; det rödfärgade göteborgska kulturetablissemanget. Jo, jag vet att han bodde i Luleå på slutet. Men ändå. Det pratas ju i dessa dagar på Twitter och stockholmska kultursidor om Wollters politiska åsikter, hur han sades dyrka Stalin och gud vet vad. För oss som varit unga i Göteborg och nosat lite på kulturlivet är det som då kallades KPMLr inget uppseendeväckande. De var inte många, men de syntes överallt. Och de promenerade sitt prat mer än de flesta, höll disciplinen i demonstrationer, för revolutionen var inget som en skulle påbörja lite hopp som happ och var ofta solidariska i vardagen. Inga babblade intellektuella. Bland r-arna fanns många patinerade socialarbetare som verkligen brann för att hjälpa de allra svagaste. Sven Wollter och ett gäng runt honom drog igång Angeredsteatern och spelade ute i betongen. Skulle kulturen ut till folket, så var det självklart att Sven Wollter var med och gjorde det. Min bild av r-arnas gärningar i praktiken är mestadels positiv. Det var inget flum direkt, även om de var hopplöst naiva i sina politiska analyser. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Och Sven Wollter förefaller ha varit en god människa. Inte utan brottningsmatcher med sig själv och världen, inte utan skuldkänslor. Han fick begrava ett av sina barn. Han var i sin krafts dagar Sveriges bästa skådis. Lätt. Och han använde det för att roa och oroa. Bra gjort. Tack för allt, Sven. Och i Kirseberg bor en annan Sven med vänsteråsikter och drömmar att förverkliga. Inte på en scen kanske, men på andra sätt. Tiden får visa hur. Till skillnad från sex av åtta kvinnliga språkrörskandidater för MP är det inget problem för oss törnbladare i min och nästa generation att kalla oss vänster. Vi är det vi är. Tänker att vi kanske också hamnat i det som kallas avgrundsvänster om vi tillhört Sven Wollters generation. Så Sven är död, men Sven lever. Och drömmen om någonting mer och större. Att en annan värld är möjlig.

26 oktober 2020

Tröjan från USA

 Tar en spegelselfie. Det intressantaste på den bilden är tröjan, mitt äldsta ännu existerande klädesplagg. Farsan köpte den i USA när han var där i något jobbrelaterat ärende. Jag var 14 år och tröjan och matchande byxor fick jag, plus en LP med Van Halen som jag bara lyssnade på en gång. Har aldrig gillat Van Halen, men det kunde ju inte han veta. En kan fundera på varför han köpte en tröja i XL, den lär ha suttit som en sopsäck på min taniga tonårskropp. Men den passar nu, om än nedfläckad och sliten. Jag delade vid 14 inte min fars entusiasm över USA, jag var på väg in i politik och punk och såg mig som en rebell. Men egentligen var jag en ensam mes som ingen förstod sig på och somliga föraktade och spöade upp. Så såg min tidiga ungdom ut, denna glädjefyllda tid som så många drömmer sig tillbaka till. Och alla dessa decennier senare är jag lika obegriplig som då. Sitter hemma och summerar mig här och nu. Försöker förstå, men lyckas inget vidare. Det är som om allt jag rör vid blir gödsel, som kung Midas fast tvärtom. Dålig förälder, dålig son och syskon, för att inte nämna hur jag varit som partner: utfallet talar välartikulerat om misslyckanden. Och jobbet som jag tyckte att jag var bra på, det verkar inte så lyckat det heller. Jag ringer upp vårdcentralen. De ska återkomma klockan 15.52, men om jag är döende så kan jag ringa 112. Jag är inte döende, mest trött och besviken på mig själv, ensam, oälskad, uttråkad och trött igen. Kanske blir jag skickad till terapi för att lära mig att det inte är så pissigt ändå. Kanske går det bra. Tills nästa gång. Min syster ringer och säger att jag ska tona ner världssamvetet. Min vän säger: "tänk på dig själv nu". Tycker det är outhärdligt att vända sig inåt. Jag är en som gör världen till en lite bättre plats. Annars är jag ingenting. 

Min gamla tröja är mjuk och skön. Ful, men mjuk och skön. Den passar ännu.

23 oktober 2020

Brev från fjärde våningen

 Oktobers bild i min väggkalender är en spårvagn av typen M23 som kör på Stampgatan österut. Fattighusån ligger stilla. Det är en fin bild. En liksom hör vagnens vinande ljud och känner oktobers blåst mot kinderna. Det är en kall tid vi lever i, sjöng Kim Larsen. Ulf Lundell säger att du måste genom vintern om du vill se sommaren igen. Det finns hur jävla många floskler som helst som går ut på att du ska finna dig i din situation, för belöningen kommer en dag. Hela religioner har konstruerats med den idén som bakgrund. Men jag vet inte om jag orkar. Motgångarna är så jävla många och bekräftelserna så få. Det känns som om vart jag än går så går jag dit på fel trottoar, vem jag än pratar med så blir det miscommunication. Jag står inte ut med mig själv och hittar ingen väg hem. Det är väl i såna här lägen som folk blir frälsta, men jag ber till Gud om att få slippa det, för att svepas med i något är ingen lösning på något. Och jag kallas till ett möte. De vill mig väl, förstås. Alla vill ju alltid det. Men det räcker inte. Sen stannar jag hemma, fast jag hatar det. Det finns inte nog med böcker, TV-serier eller playlists för att fylla en dag. Arbetsmoralen, född i göteborgsk arbetarklass hänger över mig. Jag blir aldrig en medelklassig basinkomstförespråkare. Du ska göra en skillnad, annars kan det fan vara, det här livet. Går mot bättre vetande in på Tinder. Alla söker någon som är trygg i sig själv och som kan få dem att skratta. Jag raderar appen. Visst kan jag få dig att skratta. Det är en del av mitt göteborgska DNA. Men du kommer att få mig att gråta och det vill jag inte. Jag tittar ut genom fönstret och en grävskopa står mitt på gården. En vuxen och ett litet barn i röda kläder leker tafatt. I övrigt är det skymning och tystnad. 

10 oktober 2020

Utvald

 Klockan fyra på morgonen i mitten på oktober. Jag är vaken och det är tredje natten i följd som jag är det. Denna gången ändå med mer lugn i kroppen än annars. Det är lördag, om jag somnar om vid sju, så får jag sova hur länge jag vill sen. Det är ingen katastrof. Får ett mail om att jag är utvald. Skickar jag bara mina kontouppgifter, så får jag inte mindre än en miljon dollar. Det känns fint. Utvald, som i "vem de utvalda ska bränna nästa gång", som Afzelius sjöng lite tanklöst, utan att fatta det antisemitiska budskapet. Ja, jag är utvald att gå genom världen på mitt sätt. Utanförskapet är det enda som varit konstant i mitt liv. Skickar en Cohenlåt till någon, en bekant bara, såna finns även i de tystaste av timmar.  Människor är intressanta, ensamheten kan vara outhärdlig, men ett liv med fel person är ännu värre och jag är lika utanför när jag är med någon som annars. De senaste månaderna har jag haft svårare att omfamna utvaldheten än annars, cirklarna har varit rubbade, vi går inte in på varför, natten har tusen ögon och det är vad det är med det. För övrigt tror jag inte att den minimala svenska slavhandeln har ett dugg med afrofobin i Sverige att göra. Svenskar är inte värre rasister än andra. Min pappas morfar var en fattig unge som auktionerades bort. Sorry, men det är även här klass som trumfar allt annat. Men rasism finns ändå. Farsan berättade hur han och andra som gick på Afrika på femtiotalet föll in i det. Men han reflekterade över saken och ändrade sig. Jag höll ett tal en gång på torget där jag önskade alla människor samma privilegier som jag har. Utvaldheten att på det viset vara norm. Privilegiet i att inte behöva bli sedd. Att gå för sig själv vid sidan av.

05 oktober 2020

Emma-Lina, helkoptern och gangstrarna

Cyklar igenom mitt område på väg hem från jobbet. Tröttare än trött, utmattningen hänger som en fallbila över mig. Vid Folkets park står en dealare och väntar och lite längre fram ser jag in i den tomma lokalen där en av de där restaurangerna med medarbetare sovandes i källaren låg. Korsar Ystadsgatan med risk för livet. Audis och BMW:s passerar i hög fart.

Jag önskar att Emma-Lina Johansson, det vänsterpartistiska kommunalrådet, hade rätt i att det är polishelkopterns surrande ljud och polisers ibland tveksamma beteende som gör att folk flyttar från Möllan, om de nu gör det. Kanske är det så för den som tillbringar sin tid med teoretiska resonemang på Stadshusets sjunde våning. Men för oss som sliter med vanliga jobb och har ungar som farit illa ser det annorlunda ut. En disclaimer - jag vet inte mycket om polisarbete. Jag kan också undra varför helikoptern är uppe och snurrar så mycket. Men klokare människor än jag har bestämt det. Jag får lita på dem. Och jag skulle förstås också hellre se ett samhälle byggt på solidaritet än ett där polisen ständigt syns och det är klart att ökade klasskillnader spär på oron. Jag jobbar för det på mitt sätt. Men det är knarklangarna i hörnen, den överjävliga trafiken och kriminaliteten som drar en del härifrån, inte polisen. Det är slavliknande arbetsförhållanden på vissa restauranger, vittnen som skräms till tystnad, cyklar som stjäls och vapen i omlopp som gör att jag faktiskt står ut med att bli kollad av polisen lite då och då och med ljudet av helikopterns surrande ljud. Alla är inte kommunalråd. Alla har inte mysiga innegårdar med elektriska lås som håller buset ute. De flesta brottsoffer är de fattiga satar som vi borde bry oss mer om. Antingen styr gangstrarna eller så gör vi det tillsammans. Lag och ordning är en vänsterfråga.