23 juli 2017

Del 3. Du kan gå sin egen väg. #tiolåtar

I Helsingborg, på en vanlig gata, får jag tryck över bröstet, det är som att bli överkörd av en ångvält, det är ångest och jag välkomnar den. Hade inte min kropp reagerat på stressen, så hade jag varit en talande robot. Och det går över. Jag viskar till någon i mitt sällskap, men hon har inte märkt något och vad kan hon göra åt saken. Inget. Det kostar att gå sin egen väg. Jag förstår dem som följer med strömmen, ibland intalandes sig själva att det är val de gjort efter stor eftertanke. Som om du av en ren händelse råkar komma fram till att det det bästa är att göra samma saker som din omgivning. Det är så lätt att ljuga för sig själv, men så svårt att utmana strukturerna, så lätt att tro sig vara självständig, men så svårt att verkligen reflektera och ta ställning.
Själv hittar jag fan ingen ström att följa och bjuds inte heller in, om det nu är det som krävs. Eller så märker jag det inte. Den här vargen har ingen flock. Det klickar med vissa personer, jag är öppen och andra öppnar sig tillbaks, men det ebbar med något undantag ut efter en tid, också när man var säker på motsatsen.
Fortsätt tro, fortsätt tvivla, säger Håkan Hellström från scenen en dag senare och nere i publikhavet vet jag åtminstone några som behöver den välsignelsen. Här står vi som lyssnar och sjunger med, antihåkanmännen, de som aldrig missar ett tillfälle att påpeka att Tynnereds store hjälte har en dålig sångröst, står kanske hemma vid sina utegrillar med en grogg i näven. Väl bekomme. Jag funderar på varför det är så många män som avskyr Håkan och varför de känner för att säga det så ofta. Kanske ser de något de själva saknar i honom, lekfullhet i kombination med djup och mjukhet. Bredvid mig på Slottsmölleplatsen står en kort ljus kvinna och ser uttråkad ut. Hon klappar lojt händerna och först när Ola Salo kommer upp på scenen så lyser hon upp och tar fram sin kamera och knäpper några bilder. Hennes partner försöker förtvivlat prata med henne och röra vid henne, men hon är inne i sig själv, hon går sin egen väg.

22 juli 2017

Del 2. If The kids are united. #tiolåtar

Här uppe i tornrummet är det halvt om halvt städat. Jag lånar mellanbrors säng, den som från början var äldstebrors och kollar på våningssängen som står mittemot. Snart ska den försvinna ur vår åsyn och skänkas bort. Barnen blir stora och flyttar ut. Barn har varit det viktigaste i mitt liv sen jag var i tjugoårsåldern, först när jag gick på högskolan, sen de egna fyra som droppade in efterhand när jag träffade mina barns mammor parallellt med jobbet i förskolan.
Jag ville ha ett arbete där jag gjorde skillnad för samhällets svagaste. Funderade på jurist och socialarbetare, men de föll bort av olika skäl, det senare för att jag är en blödig själ som behöver se ljus i mörkret och det ljuset finns barns ögon. Jag minns när jag bestämde mig.
Jag satt i vakten på Lv6, jag var 19 år och de gröna kläderna av grovt tyg var sköna att bära. Det var en härlig sommarnatt, man hörde ljudet av tåg som växlades nere på Sävenäs godsbangård och radion var på. Radio Luxemburg hade precis slutat sända för natten och jag skruvade in P3. Då kom låten, en tuff punklåt, önskad av någon därute. If The kids are united, they will never be defeated. Jag tänkte på högstadiets plågoandar, på den tidiga barndomens obegripliga vuxenvärld, på att inte bli tagen på allvar. Jag visste vart jag skulle ta vägen efter muck. Flera av mina kompisar sökte utbildningar som gick ut på att lära sig att hjälpa rika att bli rikare, men min mission var en annan. Och det där står kvar efter alla dessa år. Det är samma sak nu som då. Barn ska få redskap att resa sig upp och ta sin plats. Världen ska bli en bättre plats att leva på. Och det är de svagaste, de som inte har en pool i trädgården, de som aldrig flyger till Thailand, de med ledsna eller trötta föräldrar som gäller, de barn för vilka jag kan vara skillnaden, som gäller. Barn som aldrig träffar en svensk man om de inte träffar mig, barn som är ensamma eller som det så vackert heter har särskilda behov eller kallas funktionsnedsatta.
Ingen är körd på förhand. Alla kan få det bättre. Visst, det finns konstiga saker med mitt jobb, orimliga krav på dokumentation, evighetslånga ineffektiva möten, för stora grupper, att de enklaste förskollärarjobben som kräver minst engagemang är de bäst betalda och godtyckligt satta individuella löner.
Visst. Mycket kan bli bättre. Men ändå.
Jag valde världens bästa jobb.

20 juli 2017

Del1. River deep, mountain high #tiolåtar

Jag läser feministlitteratur och går på lägenhetsvisningar. Uppför mig medelklassigt och kollar mina privilegier.
Mig avfärdar ingen på grund av kön eller ras. Jag dricker kaffe med en vän nere på torget. En bil parkerar kreativt vid barriärerna vi låtit uppföra på Ystadsgatan, de som en moderat kallade för berlinmur. Vi sitter vuxet och pratar om vuxna saker om barnen som blir stora och världsläget. Sen kommer en mäklare och tittar och värderar min och Saras bostad, den jättestora femman med stuckaturer och tornrum. Vi kommer att hitta en köpare, det är vi överens om.
Allt är klokt och förståndigt. Det är som om en antidepressiv medicin förgiftat luften vi andas och det lagom grova brödet vi handlar på Sunk-ICA några kvarter bort. Jag sover ändå illa. I morgon är det min sista semesterdag för säsongen.
När Tina Turner skriker att hon älskar honom längst upp på bergets topp och djupt ner i flodens kalla vatten till Phil Spectors massiva vägg av ljud, så tänker jag att det där med passion, det  bra jobbigt. Ändå längtar jag dit.
Och min längtan blir bönhörd. Natten blir inte så där mild och öm som den borde bli med det stilla sommarregnet krafsande mot rutorna i tornrummet.
Natten vrider och vänder på mig, väcker mig med hjärtklappning och sorg över allt som jag måste lämna och som lämnar mig. Längst nere i den djupa floden, de höga bergen kan knappt ens anas. Men jag vet att de finns där.

18 juli 2017

Del 24. Hemma (2). Sara gästbloggar. #anderssaratågluff17

Vår långa resa är över, men som jag flera gånger påpekat för Anders kommer det att ta lång tid att smälta den. Kanske ett helt år, i alla fall för mig. Intrycken är så många och det är omöjligt att sätta fingret på vad som var bäst. Alperna var storslagna, och jag blev totalt förälskad i alla huvudstäderna vi besökte på Balkan, var och en av dem med sin alldeles egen speciella charm. Då är det lättare att peka ut vad som var sämst: tågresorna i Serbien, med dåliga spår och tåg var en prövning. Men allra värst var det tillfälle då vi mitt i natten satt vid det öppna fönstret på det långsamma tåget till Niš och fick höra ett fruktansvärt, hjärtskärande, skrik ur mörkret utanför fönstret. Tåget ryckte till för att sedan stanna, och jag lutade mig ut genom fönstret för att se vad ljudet kom ifrån. Några meter ifrån mig kom två personer springande - flyende - i panik, samtidigt som de gav ifrån sig de värsta läten jag någonsin har hört. Vi hade kört på deras vän eller familjemedlem. Skriken förföljer mig fortfarande, och jag undrar vem den som miste livet var och hur de två som överlevde har det nu. 

Men nu är vi alltså hemma, och det är meningen att vi ska gå vidare med våra liv på varsitt håll. I alla fall när allt det där praktiska är avklarat. Anders måste hitta en ny bostad och vi måste sälja vår stora, gemensamma lägenhet. Sen ska det flyttas. Det är sorgligt. Vi hade kunnat vara bittra på varandra, eller snarare på att våra förväntningar på varandra inte uppfylldes. Men så är det inte. Ingen av oss är någon bitter person. Jag tog med mina tre barn, och till och med deras far (ja, den senare hade förstås en fri vilja), sålde mitt dåvarande hus, bytte jobb, och flyttade 68 mil för att få vara nära den person jag älskade. Så nära man kan komma, som vi brukade säga. Det var mitt val och det ångrar jag inte för en sekund. Däremot vet jag att jag hade ångrat om jag inte hade vågat prova när jag hade chansen. Jag känner inte heller någon sentimental saknad eller längtan tillbaka till min gamla hembygd. Malmö är min hemstad nu, och kommer så att förbli. Åtminstone just nu. En dag kanske jag flyttar någon annanstans. Det är omöjligt att se hur framtiden kommer att gestalta sig när man är mitt uppe i en stor förändring i livet, och ändå så svårt att låta bli att fundera över hur det kommer att bli. Men vi tar en sak i taget. Jag är säker på att vi har fattat rätt beslut, och att allting kommer att bli bra i slutändan.

17 juli 2017

Del 23. Hemma #anderssaratågluff17

Vi fuskar, vi flyger hem. Direkt Bukarest-Köpenhamn. Jag går vid sidan av i securityn, mitt trasiga hjärta styrs av en pacemaker som sätter gränser uppåt och neråt. Det hade min hjärna också behövt, det far vilt omkring i tid och rum. Sover en stund på planet, sen får vi mat, trots att det inte ingår, vi och några till är visst utvalda. Vi sammanfattar resan. Tågluffning är en fantastiskt bra resform och Balkan var härligt att få se. För mig var Belgrad den allra bästa upplevelsen och Alperna just så vykortsvackra som man tror och luften där uppe just så ren och klar. Och vi är glada att det var vi som gjorde resan, för resa ihop kan vi.
Sen är resan över och vi är hemma i våra kvarter bland tiggare och falafel, folkliv och mångfald. Möllan, Malmö. Hemma samlar vi ihop tvätt och kör några maskiner, sen går vi till biblioteket som vi brukar. Det är ljummet i stan. Saras hyreskontrakt ligger och väntar på henne och så även breven från tingsrätten som berättar att vi nu har betänketid, innan vi kan fullfölja skilsmässan dagen innan julafton. Sara säger att hon ändå känner sig fri, i alla fall när hon får lägenheten.
Jag går in och sätter mig i vardagsrummet en stund. Telefonen är som vanligt urladdad. Jag ser mig omkring i det stora rummet. I början av maj hade jag kollegor hemma. De lovordade lägenheten, takhöjden, rymden stuckaturerna och faktiskt även mig som människa och kollega. Vi satt och pratade fint om varandra och jag kände att jag ingick i ett sammanhang. Jag fick lova att aldrig byta arbetsplats. Jag var stolt över vår lägenhet. Saras och min kris hade jag lyckats tränga undan.
Det svängde fort.
På en månad raserades allt, min syster drabbades av en allvarlig sjukdom, vår täta gemenskap på jobbet löstes upp och så en junikväll tog Sara och jag i hand på att gå skilda vägar. Vi gick ut och promenerade och det var stilla och grönt, för de jävligaste sakerna har en tendens att hända när det är som vackrast här i stan. Det är som om inget någonsin får vara riktigt bra. Vi måste vidare nu. Acceptera det som inte går att förändra, försöka förändra det som går och se skillnaden, ni vet. Det ska gå, det ska göras, det får ta tid, det får kännas. Som en lång natts färd mot dag.

16 juli 2017

Del 22. Bukarest. #anderssaratågluff17

Bukarest möter oss med regn. Det är redan från början en ganska grå stad och regnet gör den bara värre. En grå stad, djupt östeuropeisk på alla sätt, med stora torg och breda gator gjorda för militärparader. Och så Ceauçescus groteska palats. Vi kommer med nattbussen, det är resans elfte och sista land och vi promenerar från busstationen som ligger långt ut i trasiga kvarter som inga andra besökare ser. Längre in i stan ska vi se lyx, men det blir aldrig så där charmigt någonstans som man kunde hoppas. Men det är intressant, det härliga rumänska språket som liknar italienska i skrift, men som låter som finska. Sara hittar ett museum om kitsch och vi går dit och skrattar åt tavlor, prydnadssaker och kläder där man liksom försökt lite för mycket. Det italienska och franska är annars hett här. , rumänerna tycks kröka rygg inför det fina från väst. Det är nästsista dagen på vår resa och vi räknar ner och förbereder oss på allt praktiskt som ska komma där hemma, lägenheten som ska säljas och min framtida bostad som ännu inte är hittad. Vi pratar igen och igen om hur vår relation ska se ut framöver och kommer bara fram till att vi inte vet hur. Men kärleken är över. I huvudet är vi både här och vidare. Så går vi och äter, en liten promenad ner till gamla stan. Det sägs vara transsylvanskt kött, men det är en vanlig grillbricka, men fantastiskt gott. Kött, som jag inte borde äta alls egentligen. Och återigen. Beställer vi en öl och en kopp kaffe, så sätts kaffet hos Sara och ölen hos mig. Notan läggs på bordet framför mig. Alltid. Det är ingen som vill vara elak, det är bara så strukturerna ser ut. Män och alkohol hör ihop, liksom män och pengar.
Det är lite tröttsamt.
En vän som jag chattar lite förstrött med undrar var mina vänner tagit vägen, när jag berättar om att jag egentligen har ganska få. Bekanta har jag desto fler. Dessutom har jag alltid haft fler kvinnliga än manliga vänner och det brukar ofta stupa när svartsjuka män och pojkvänner gör att vänskapen tvingas bort. En singelman är också utestängd från parmiddagsträsket, för han riskerar att röra till tvåsamhetsharmonin. Mest har jag dessutom umgåtts med de kvinnor jag levt med. Vem vet vad som händer nu?
Regnet lockar in oss på hotellrummet. Vi ligger där med våra telefoner och har det bra utan krav på varandra. Att resa är att leva. Sara googlar andra tågluffarrutter. Vad sägs om att resa ner genom Italien och ta en båt över till Albanien?
Nya dagar, nya planer.
I morgon åker vi hem.

Del 21. Sofia #anderssaratågluff17

Styx till frukost. Det är man inte van vid, särskilt inte här i Bukarest. Men vi kommer tillbaka till stan vi nu befinner oss i. Först är det Sofia. Ett av de allra vackraste flicknamnen och huvudstad i Bulgarien. Vi bodde i alla hotellrums moder, närmast en presidentsvit. Vi njöt av lyxen. Att man kämpar för en bättre värld betyder inte att man måste klä sig i säck och aska, det vore sorgligt. Sofia är en märklig stad. Ingen gamla stan, mest breda gator och stora stalinhus, parker och katedraler. Det är östeuropeiskt så det förslår, två steg från gågatan är det slum och alla östeuropeiska utseenden, fyra nyanser av blont på samma kvinna, illasittande kostymer och brudklänningar i illrosa. Jag går förbi ett stort monument, överst står en man i brons med ett höjt gevär. Framför monumentet är en skejtramp. Det bombastiska möter det enkla folkliga. Vi går var och en för sig under dagen. Det får bli så. Det är lugnast så just denna dag. Och jag korsar lekplatser och går in i katedralen. Det lyser av tusentals ljus och jag blir sorgsen, ledsen och glömmer lappen med texten DET ÄR INTE SYND OM DIG, som borde ligga i min ficka. Jag är privilegierad. Vet inte hur många städer jag passerat genom, men många är det, många fontäner med fåglar och plaskande barn finns på min näthinna. Jag har också upplevt kärlek som få, fått komma så nära någon som det är möjligt att komma och faktiskt varit älskad för den jag är, trots att jag är den jag är. Det är stort.
Så kommer döden svepande förbi i form av en post på Facebook. Någon som alltid funnits, fast han var i min ålder, en skarp hjärna, en vass penna, en älskad och engagerad man och pappa är borta.
Gud, du har lite att förklara.
Det blir en lugn och ljummen dag i Sofia. Döden är livets baksida och jag förstår ännu mer att jag måste ta hand om mig och inte slösa bort min tid. Jag var ju själv nära, så nära för bara något år sedan. Sara och jag måste vara fria att leva och därför lossar vi våra destruktiva band. Vi ses igen klockan fem, jag tar en iskaffe och hon en Strawberry Margarita.
Sen går vi en rundtur i med guide i stan, men det är dåligt, så vi avviker och äter middag innan nattbussen drar iväg mot Bukarest.

14 juli 2017

Del 20. Niš #anderssaratågluff17

Niš är en lite sömnig stad jämfört med Belgrad, men det är ju de flesta städer, så det ligger ingen kritik i det. Vi kom in sent till vårt fina rum. De tre sista rummen är lyxigare, det är planerat så. Här och ännu mer i Sofia och Bukarest kostar det som en ståplats i Schweiz. Vi hänger där hela förmiddagen, sen går vi ut och rör på oss innan tåget går mot Sofia. Tåget är sunkigt som alla serbiska tåg och banan dålig. Sen tar gränskontrollen hundra år, men vi ska in i EU och det är inte för alla. Sara flörtar med en tysk på tåget och blir lite generad när jag påpekar det. Men vem är jag att prata om det. Jag flörtar ju för jämnan med alla möjliga, kassörskor på ICA, kollegor, folk på tåg och överallt. Så är jag ju snubbe också. Inte born that way, utan uppfostrad så, att charma och ta initiativ. Och det är trevligt att prata med folk, bekräfta och bli bekräftad. Vi har pratat mycket om könsroller under resan. Vi ser hur män och killar sitter och lägger ut texten och kvinnor och tjejer lyssnar förstrött på barer och restauranger och ler på rätt ställen. Det är outhärdligt. Grunden i en konversation är önskan att lyssna. Jag frågar Sara om hon någonsin kommer att dejta någon som inte är feminist och hon säger att det där har vi redan pratat om. Nej, förstås. Särskilt illa är det om de säger att feminismen gått för långt, fortsätter hon. Ja. Jämställdhet och jämlikhet kan såklart aldrig gå för långt. Vi kan inte bli för lika värda. Jag kallar mig gärna feminist, men som man ska jag vara försiktig med att skrävla för mycket om den saken. Att vara feminist är att göra saker, inte bara att tycka. Du är dina handlingar, som sagt.
Det här är Bordurien och Syldavien, säger jag till Sara när vi är ute på spåret i den sunkiga vagnen och skördetröskor och vinkande barn, kullar, berg och små stugor passeras , men hon fattar inte direkt. Jag var en Tintin-unge, jag stavade mig tidigt igenom alla albumen och Hergé måste ha varit just här, tänker jag.
Sen tar tysken på sig sina lurar och går in i sig själv. Han var ändå inte Saras typ, får jag höra, slappa hippiechica kläder och södermalmsknut på huvudet. Du är min typ, säger hon. Och när jag beskriver min typ, så är det Sara jag berättar om, mörk, nyfiken och smart.
Ändå är det inte vi mer. Kommer inte att vara.
I Sofia är det mörkt och östeuropeiskt. Vi promenerar till hotellet. Hotellet är fint. Vi beställer room service. Italiensk mat.
Jag ringer min yngste son. På onsdag ska vi kolla på en lägenhet. Vardagen tränger sig på.
I morgon går jag och Sara ut och upptäcker Sofia.