14 oktober 2023

Jag kom aldrig till Gaza

I början på juli 1994 tänkte jag ta bussen till Gaza. Jag hade varit några dagar i Eilat, som var ganska tråkigt, men en pub hette Jonathan som min son och där hade jag druckit Goldstar och snackat med folk; en föredetta soldat med יח i en kedja runt halsen berättade om hur han öga mot öga med en terrorist behövt tänka; det är han eller jag.
1994 var fredens sommar i Israel och det skulle aldrig bli lika hoppfullt igen. Jag kom aldrig till Gaza, helt plötsligt var min kamera borta och jag fick gå in på en polisstation och göra en förlustanmälan. Någon hade snott den när jag var och duschade på mitt hostel. På filmen som jag aldrig fick framkallad fanns Jason, Gerry från Dublin som var socialarbetare i västra London och danska Helle som jag åkt till Hebron med, det vill säga till vägspärren utanför HaMakpelah, för närmre kom vi inte. En kväll i gränslandet mellan nya och gamla stan i Jerusalem hade Jason fått feeling och börjat sjunga om Palestina och soldaterna tittade upp utan att bry sig. Dagen efter sa de på nyheterna att någon blivit knivhuggen utanför Damaskusporten bara minuter efter att vi passerat. Men kameran var borta och det fanns väl de som gärna täppt till truten på den kaxige svensken. Då var jag fortfarande min fars son med åsikter om allt och inget. Jag kom aldrig till Gaza, utan tog kameralös bussen upp till Tel Aviv och åt bagel på en gata som också hette Jonathan, bara för att gnugga in saknaden efter ungarna. Det var fredens sommar, Arafat hade kommit tillbaka till Gaza, men snart skulle Hamas göra entré och köra ut honom. Sen skulle han dö som en lam anka uppe i Ramallah, men få ett ståtligt mausoleum byggt för biståndspengar. Innan jag steg på bussen till flygplatsen såg jag en nidbild på premiärministern i SS-uniform på en affisch på en husvägg. Inom två år skulle han vara mördad, men det var en fredens sommar, så det anade ingen.
Jag kom aldrig till Gaza och jag kommer aldrig dit. Men Israel är en längtan i min kropp som aldrig går över. 

30 september 2023

Karma finns inte

Det finns de som jublar åt min ensamhet och säger att det är gott åt mig. Som om karma fanns, men karma finns inte och inte heller någon gudomlig rättvisa. Jag är abrahamit, gud gav oss en fri vilja och på den vägen är det. Min ensamhet är i hög grad självvalt, jag kunde levt i en relation om jag hade velat det till varje pris. Så skippa skadeglädjen. Det är överlag inte så fint och konstruktivt. Men det finns väl hos några en lust att dölja sitt eget elände genom att peka finger åt andra. Tror bestämt att det kallas att projicera.

Bort från det privata.
I den stora världen skulle jag vilja be alla sansa sig en smula om gängkrigen. De flesta av oss kommer aldrig i närheten av dem och det är att ta i att föreslå att soldater patrullerar gator och torg. Det är också korkat så det förslår att föreslå legalisering av knarket, för jag har en känsla av att gängmedlemmarna inte säger: "Jaha, det var det" och omskolar sig till lärare eller socionomer om knarkpengarna går till vanliga kapitalister efter en legalisering. 
Hårdare straff hjälper sådär, för gängmedlemmarna verkar helt utbytbara och dessutom åker de oftast inte fast. 
Recepten är the same old, same old, tänker jag. Socialdemokrati. Bostäder, skolor, jobb, hopp om framtiden. Jo, jag vet att det inte är drakoniskt nog i mångas ögon. De är ju så trötta på våldet, trots att de aldrig kommit i dess närhet. Men även om jag har en kaffemugg som det står dramaqueen på, så tror jag på det långsamma, mödosamma arbetet, som en förhärdad reformist. Skriver sällan om mitt arbete, pga anledningar, men om exempelvis förskolan får resurser och kan skaffa sig mer av kompetent personal, så kan vi rusta ungarna från Området bättre och även göra medelklassungarna solidariska igen, för det är lika viktigt. 
Fast jag gissar att det snarare blir militärer på gatorna. Det går snabbare och är billigare. 
Men karma finns inte. Minns det.



23 september 2023

Jag är inte söt längre

Mitt liv just nu; som en sång av Springsteen, jag jobbar, men orkar inte mycket mer än så.
Ställde in en resa till Göteborg. Skulle se Billy Bragg för första gången sedan 1988, på Pustervik, av alla trevliga ställen, men när han går på klockan 19 i morgon, så är jag precis här, i samma fåtölj som jag köpte på hösten 2017, när jag inredde och skapade ett hem, som någon beskrev som ett plagiat innan hon själv köpte en villa i SD-land.
Och jag är principfast och ensam, antingligen hänger sakerna ihop. De som kompromissar lyckas bättre. Min romantiska dröm om att det ska finnas någon där ute som är just den som drömt om just mig finns tyvärr kvar lika mycket nu som någonsin. Ändå ser jag alla bilder på mig från förr, hur söt jag var, hur slät min hy var och tror att det som var då kan vara nu. Och jord rasar i Bohuslän och drar en motorväg med sig ner i ingenstans. Ser mig på en 30 år gammal bild med en Coca-Colaburk i handen. Tänker att den princip jag hållt fast vid är att vara sann mot mig själv. Det var ytligt och billigt att bojkotta Coca-Cola. Lyx för medelklassen. När jag och min turkiske revolutionäre jobbarkompis på Pååls sommaren 1982 diskuterade Marx på våra raster mitt i natten, så drack vi Coca och åt hönökaka som vi tagit direkt från bandet. 
På morgonen körde han mig hem till Smyckegatan och jag somnade i gryningsljuset i en lägenhet som nittiotalets nyliberalism skulle sanera bort vad det led.
Jag är inte söt längre. Jag borde vilja kompromissa, men det är för sent. Antagligen är ensamheten obotlig.
Jag är inte söt längre.



13 september 2023

Håll fast i din goda väg

På den tröga cykelturen hemåt i motvind, längs gator slitna av alltför stor bilism, mest längs Nobelvägen som är mer Malmö än något annat, lyssnar jag på Kapten Röd. Minns när jag såg honom live i Folkets park. Någon tände en spliff precis framför mig och jag ropade: "rök inte sån skit I närheten av mig", och den stackars snubben stampade ner sin jazztobak i parkens slitna gräs (no pun intended). Sara skrattade, det var redan slut, men än hade hon inte börjat lägga ut nazimemes om mig, så vi var på vänskaplig fot. Men hem i motvinden en trist onsdag tänker jag mer på det kaptenen sjunger om: att man ska gå med dem som vill en väl, för det är så gott om ormar där ute. En som vill mig väl är min yngste och igår mötte han mig solbränd med våra bruna ögon vidöppna. Han hade saknat mig, sa han. Och vi hade några timmar i en park, vi åt falafel och sen tog han en cigg och vi snackade om fotboll, livet och somligt som jag inte redovisar här. Men det är något visst med unga och deras drömmar. 
När jag sitter där på en bänk med med yngste i det sensommarmörkgröna i Lund, så fattar jag att framtiden ändå kommer att bli bra. Det finns sånt som är rätt och sånt som är fel. Och, trust me, både jag och min yngste har blamerat oss och gjort fel och människor illa. Men förlåt dig, reparera och gå vidare. Och så håller vi oss till vår goda väg och låter ormarna ringla. Dem kan vi inte göra så mycket åt. Det finns rasister, hycklare och de som inte är vad de säger sig vara, folk som skyltar radikalt, men som är samma gamla som alltid. Men vi lämnar dem därhän.
Och jag kommer hem och det är onsdag och en helt orimlig arbetssituation gör mig tröttare än rimligt, så jag lägger mig en stund. 

09 september 2023

Som jag önskade att det var vi.

Vi möttes en lördag på ett ställe i en stad jag älskar, men tydligen inte kan bo i. I alla fall inte än. Nu funderar jag ju på Landskrona, som varit en favorit sedan länge, en stad direkt vid havet med industriromantik och ett fotbollslag som kämpar i randiga tröjor.
Troligast är ändå att jag stannar här. I skuggan av det vattentorn som genom en TV-serie blivit rikskänd som "kuken", på gångavstånd till allt som tänkas kan, utom Systembolaget, men alkohol är inget som Möllan lider brist på. 
Vi möttes och den som vill ha skitsnack och skvaller blir besviken, för något sådant får ni inte av mig här och nu. Anna är en underbar människa som jag bara önskar allt väl.
Så är det inte med alla. Den som kompar skitsnack om mig med bilder som kunde vara tagna från "der Stürmer" har en fiende tills hen offentligt ber om ursäkt. Att hon inte ens hälsar när vi ses på stan eller ens på min unge, som fan aldrig bad om någon jävla stjärnfamilj, är något terapeuter får reda ut med henne, om hon nu har modet att be om hjälp. Också den här konflikträdde crowdpleasern har sina bortre gränser. Men Anna är fin. Hon har sin dröm och jag kan inte vara en del av den och det är bara mitt fel. Jag kan drömma om Landskrona, men fatta att jag nog är precis där jag ska vara. 
Och vid första intrycket verkade jag vara bög, fast min tinderprofil var så cool. Jag är fan inte där ni försöker sätta mig. Visst är jag ensam. Men från gården känner jag doft av cannabis och det sjungs gamla progglåtar. Jag har några belgiska öl i kylen. Den här kvällen ska nog bli bra den med.
Som jag önskade att det var vi. Men det är som det är. 

29 augusti 2023

40 år. Kanske dags att dra nu?

Farsan och jag stuvade in mina saker i bagagen på hans BMW och allt fick plats. Jag reste lätt genom livet. Sen lämnade vi Ekedalsgatan, Majorna och körde ner till Malmö. Efter att vi hade stuvat in sakerna i den lånade lägenheten på Åhusgatan, så åkte vi och badade, för det var en väldigt varm dag. Malmö tog emot mig med öppna armar, men det tog ändå lite tid innan jag besvarade kramen. Att flytta till Malmö var ett beslut i all hast, så har mitt liv sett ut. I början var jag ensam, men jag köpte en begagnad cykel av märket Hermes och cyklade omkring och lärde känna min nya stad. Kockums fanns och strumpfabriken, men stan var på dekis, det var många avrivna tomter som kallades bombhål, som om det hade varit krig. Kvar i Göteborg var vänner och jag lämnade också dogmer och bokstavsvänster och renades i Öresunds ljumma vågor. Nu finns allt jag har här, i en stad som jag varit med att förändra. 40 år på dagen, i morgon onsdagen den 30 augusti. Det är blandade känslor, som alltid. Tvivel och sökande. Det gick aldrig över.
Det är kanske dags att dra nu?

18 augusti 2023

Churros

GAIS vann och jag cyklar och köper churros och det blir som en madeleinekaka, provocerar fram minnen. För den som snart är sextio, så är minnena många, vissa skarpa som rakblad, andra diffusa som som ett bassolo i ett jazzband, sent på kvällen i en klubb i Chicago. Men churros är när Stefan Johansson och jag liftade, åkte buss och tåg genom Spanien en konstig vår, när jag precis träffat henne, hon som skulle bli mina äldsta barns mamma. Vi var smutsiga och fattiga, men vi åt churros, som vi doppade i choklad och det var vår frukost innan vi undersökte städer som Valencia och Cadiz. Vi hade en buffert av frihet innan vi skulle in i systemet och producera. Nu är det Malmöfestival och tusen miljoner människor på gator och torg i min hemstad sedan 40 år. Och jag funderar på att flytta härifrån. Bokar en visning i en lägenhet i Landskrona, för där kunde jag bo, en riktig stad vid havet, en industristad med ett klassiskt fotbollslag. Ett svenskt Newcastle. Jag kan dra vart jag vill, för jag är fri. Fri och ensam. Jag är mannen som kan prata med kvinnor, men jag somnar alltid ensam, för när de pratat färdigt med mig, så åker de någon annanstans för det andra. Det går inte att vara trygghet och spänning samtidigt och jag är inte särskilt spännande. 
GAIS vann och jag funderar på att gå och se Miss Li, men det är för sent och jag såg ju henne för några veckor sen. Jag cyklar hem istället och sätter på en panna kaffe. Vet inte varför Making Your Mind up, ESC-vinnaren från 1981 hamnat på min playlist, men det finns väl någon mening med det. Det ringer i mina öron hela vägen från Gustav till Möllan.