28 mars 2020

Den heliga tvåenigheten

Jag googlade den allra första. Ni vet den allra allra första, den som en fumlade med och så blev det inte bra, men en hade åtminstone gjort det. Vem hon är förblir en hemlighet. Men hon bor ungefär där hon bodde då. Nu med annat efternamn. Hon verkar ha barn, men ingen partner. Det senare noterar jag. För det är ett brott mot den heliga tvåenigheten. Du ska vara en del av tvåenigheten, för annars borde du skaffa dig någon. På gården på jobbet står en vikarie och pratar med min kollega. ”Du kan också hitta någon”, säger hon. Jag vänder och går åt andra hållet. Tre långa förhållanden har jag haft och ett oräkneligt antal små. Idén med heteroförhållanden går ut på att män och kvinnor är olika och en ska hitta den pusselbit som en kan haka i. Det ska sen vara epicentrum för kärlek, sex och all annan slags lycka. Om det inte fungerar så bra, så ska en ändra sig. Det kallas att jobba med relationen. Vi som inte lyckas med det är dömda att känna oss ensam, mer en lovligt ofullkomliga. Om vi hyser lust till någon som vi inte avtalat samboskap med, så är det i grunden fel. Allra mest fel är det om vi redan bor med någon. Då kallas det otrohet och den rimliga reaktionen på det är svartsjuka. Vi som inte är så svartsjukt lagda anses inte älska tillräckligt. Den heliga tvåenigheten är en härva av regler, både uttalade och outtalade. Något av det mest absurda är när några säger att gud skulle bestämt allt detta. ”Han skapade ju oss till man och kvinna. Det har han till och med skrivit i sin bok”, ropas det ut. Men 1) han skrev ingen bok och 2) den som tror sig tala för gud ska du inte lyssna på. Den som försöker förstå gud är det en annan femma med. Det är fint och bra. Mina fem shekel i sammanhanget är att gud möjligen vill se oss glada, men inte detaljstyr hur det ska gå till.
Mina tre normförhållanden avslutades för att jag inte ville vara i dem längre. I det första fallet gällde konflikten att jag var för ”alternativ” och hon var för ”vanlig”, i det andra att hur jag än ändrade mig, så blev jag aldrig tillräckligt förändrad och i det tredje att vi ”var för lika”, det vill säga att ingen av oss egentligen ville ändra sig. Min dåvarande var van vid att folk ändrade sig för hennes skull. Gjorde de det för mycket eller för lite, så blev det problem. In till bara för en tid sen var jag övertygad om att min bristande förmåga att passa in i den heliga tvåsamheten var mitt och ingen annans fel. Nu har jag fattat att det inte ens är fel. Det tog tid. Jo, jag känner mig ofta ensam och övergiven. Det är ett personlighetsdrag, sannolikt ett kasst anknytningsmönster från barndomen. Jag var extremt mammig och fick till sist flytta massor av mil bort för att inte gå under. Det är historia. Och lösningen på det stavas inte tvåsamhet, för det finns ingen lösning på det. Var jag än är så vill jag åka någonstans, det är bara att leva med. Det jag vill ha är ett liv utan regler för hur saker ska göras, ett liv där mycket kan vara heligt: barn, solidaritet, men inte en viss relationsform. Det lär inte komma snart.

13 mars 2020

Ystad, ett undantag från regeln.

På eftermiddagen springer jag från Continental ut mot Sandskogen och tar ett foto på huset vi bodde i den sommaren då min yngste aviserade sin ankomst. Nu är huset renoverat och jag är lite av en annan, 20 år senare och starkare både i tron och i kroppen. Här sprang jag min första mil, här gick jag år senare längs stranden hand i hand med en annan vars själ jag skulle reparera. Det var min mission under några år. Hjälpa andra och därmed kunna slippa sin egen spegelbild. Bekvämt en stund. Ystad är så mycket, lager på lager av historia, både min egen och mina geners, farmor som bodde här och gick i samma skola som den store skådespelaren, men som knappast fick stående ovationer eller blev vän med Erlander. Det är tur och tillfälligheter som avgör. Du väljer inte fritt, det är en liberal önskedröm.
Ystad.
Min historia och andras.
Där tåget stannar med en brak efter att ha åkt transitsträckan genom SD-land med korta stopp på stationer utan liv och lust. Mitt livs kanske största kärlek hittar nuförtiden sina män på såna platser, små orter mellan stora städer, platser med dyr mat och klent kulturutbud, platser som lever på att inte vara Malmö, det farliga, mångkulturella. Jag hittar ingen. Troligen för kräsen för mitt eget bästa. Det får vara så. Hellre ingen än dåligt. Men Ystad apellerar till mig. Havet. Färjorna till Polen och Bornholm. Kanske är det därför som jag i augusti 2017 ställde mig i bostadskö här. Ingen vet. Jag glömde hur som helst att förnya min köplats. 
Det blåser hårt och regnet faller liksom i sjok där jag springer. Min kondis är inte vad den varit. Det gör inget. Sen kommer jag tillbaka till contan, duschar och klär mig för att gå på en bättre middag. Ska du påverka så måste du smälta in, sägs det. Jag har insett att det inte är möjligt att bli som de andra. Jag är gubben i lådan. Helt plötsligt poppar jag upp. Jag är som Ystad. Ett undantag från regeln. 

02 mars 2020

Israelism

Det är val i Israel och det väcker uppmärksamhet. Ska det bli den åtalade Netanyahu eller den uppstigande stjärnan Benny Ganz som får jubla i natt? Troligen ingen av dem. Det är inte såna tider. Israel är ett land i mitt hjärta. Varför det är så är djupt personligt, men det är också politiskt. Så länge Israel finns, så blir det ingen ny Holocaust. Det finns ett ställe att fly till när pogromerna kommer tillbaka igen. Så ser sionismens idé ut i all sin enkelhet. Det är tusentals människor som åker till Israel på besök varje år. Jag känner många. Själv har jag varit där en handfull gånger och läst det som finns att läsa i ämnet därtill. De flesta gör inte det. De går en snitslad bana och blir bekräftade i det de redan tycker sig veta. Att vara grön och vänster har så länge vi minns varit liktydigt med att vilja utrota eller i alla fall kraftigt stuka Israel. Anledningen är enkel. Sovjet stödde Israels tillkomst för att få väck britterna som var kompisar med arabsidan. Sen när britterna var väck så vände Sovjet och därmed de rödaste röda. Och på den vägen är det. Mitt parti hamnade där det hamnade för att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark när de båda var aktiva i FPU. Allt ideologiskt fluff runt frågan är oväsentligt. När de reser ner till Israel, så står de vid en checkpoint i Hebron eller Betlehem och tar bilder och blir matade med pallepropaganda och falafel. Vi människor ser ofta det vi vill se. Få tar en kopp kaffe med en livs levande Israel. Men vill ju inte äventyra sin fyrkantiga bild. Problemet är då att såna som jag hamnar i sällskap med extremkristna som tycker att alla judar måste till Israel för att Jesus ska komma tillbaka eller högerfolk som egentligen mest är ute efter att hacka på muslimer eller invandring. Det är koko. Jag betackar mig för det sällskapet. Skillnaden mellan dem och islamister i Gaza är inte så rasande stor. De har så fullt upp med att hata sina fiender att de glömmer sina vänner. Min sionism är Goldas och Ben Gurions, det är horraringar på kibbutzer och uteserveringar i Tel Aviv, det är David Grossman och Dana International, det är raka puckar och vida svängar. Shabat vid Ha-Kotel och långa nätter på krogen, Massada i gryningen och drömmen om att kunna sänka garden. Den drömmen. Jag har inget gemensamt med högerspöken och rasister. Jag har min israelism. 

29 februari 2020

Lamottet är rågat

Det var på den tiden jag var gift, men så sent i relationen att jag inte hade bråttom hem. Den kvinna som en gång förälskat sig i en vältalig rebell utanför ramarna hade nu tröttnat på att han var en vältalig rebell utanför ramarna. Jag gick genom Rosengård, för det var där jag jobbade. Nere vid gångtunneln stod ett gäng grabbar. Jag tänkte att nu plockar de svennen, nu åker kort och telefon. Det delades ut långa blickar. Sen ropade en av killarna: "Hej, Ahmeds dagisfröken!" Jag hälsade tillbaka och de andra i gänget log. Nog för att det kanske var otänkbart för snubbarna att jobba med det jag gjorde, kanske drömde de om Zlatans bil eller någon rik rappares guldkedja. Inte vet jag. Men jag åtnjöt respekt i all min mediokra löneslavsidentitet. Jag var ok mot Ahmed. Det räckte långt.
Så många år senare ser jag Joakim Lamotte på TV. Han bär en skottsäker väst inne i en TV-studio. Nästan 25 procent av Sveriges befolkning sägs dela den världsbild han för fram. Strax utanför en skola där en rasist för några år sedan mördade vill han stå och fråga ut invandrarkillar om varför de begår brott och vad det nu är han undrar. Killar som dagligen trakasseras av polis och myndigheter, för det är så det är, ska stå till svars inför en korkad suedi och hans svans av incels och offerkoftor. Någon plockar av honom hans grejer. Det är lätt att förstå varför det händer. Nu är ni intresserade, men var fan var ni när nedskärningarna kom och skolan fick mindre resurser för att de rika kan göra avdrag för städning och nya kök? Jag försvarar aldrig våld, verkligen inte och aldrig. Det vill jag ha sagt med eftertryck. Men "social oro", som det så fint kallas, kommer som ett kvitto på insatta medel i form av rasism och klassvek. Vi är inte lojala mot ett samhälle som berövar oss det grundläggande. 
Ska du som svenne och medelklass närma dig orten, så gör det med respekt och ödmjukhet. Annars kan Lamottet vara rågat. 

22 februari 2020

Signalen lyste röd och jag stannade upp

Jag har varit hemma från jobbet två och en halv dag den här veckan och en dag för två veckor sedan. Jag har hostat och varit trött intill dödens rand. En gång har jag sprungit sen mitten av januari. Jag har inte orkat. Det har rasat tegelpannor från taket på mitt hus. Det blåser så inihelvete hårt. Det är en klassiker, ett systematiskt fel blir till en individuell sjukdom där jag ska repareras och sen skickas ut i produktionen igen. Men det är produktionen det är fel på. Eller, kanske har jag låg kapacitet. Eller så är mina ambitioner för höga. Ingen vet. Det jag vet är att det gnisslar i maskineriet.
I vårt jobb kan jag sitta och äta middag mellan ett barn som kan redogöra för sina föräldrars arbetsgivare och ett annat som inte vet att mamma heter något annat än mamma. Det finns barn som i detalj vet hur barn kommer till och andra som tror att barn kommer om man gifter sig eller äter något speciellt. Några barn tränar två gånger i veckan, andra rör sig inte två meter frivilligt.
Det råder ojämlika förutsättningar. Och jag godtar inte att några skulle vara slagna på förhand, jag gör bara inte det. Inte heller godtar jag att vi ska let the boys be boys, inte bara därför att det är fel, utan för att de riskerar att bli losers, incels eller killar som går ärenden åt de stora grabbarna om fem-sex år. Att outa att jag inte riktigt orkar med, att en vägg tornar upp sig är riskabelt. Jag kan bli någon det är synd om, någon som behöver hjälp. Men, det är lugnt för min personliga del, jag kan mina signaler och vet hur jag ska hantera mig. Detta är inte första gången. Som sagt, det är systemet som fallerar. Färre än någonsin ska göra mer än någonsin och förutom det jag beskrivit ovan om ojämlika villkor, så kommer direktiv om att prioritera vissa andra saker och detaljerat ska vi beskriva hur dessa prioriteringar görs och utfallet av dem. Min betalning förutom en lön knappt över den svenska medianlönen brukar vara kramar, bekräftelsen i att ha betydelse för någon annan. Att förändra världen. Men ibland finns det inte tillräckligt med kramar och ibland är det snarare jag än världen som förändras. Och inte alltid till det bättre. Signalen lyste röd och jag stannade upp. På måndag är jag på jobbet igen.

15 februari 2020

Blockad av av en gammal vän

Nu har hon blockat mig på fb, min gamla kompis från 90-talets kamp mot kärnvapen och vapenexport. Så sent som för ett år sen beskrev hon mig som intelligent och med humor. Men den som länkar från Fria Tider och säger sig misstro vanliga media som Trelleborgs Allehanda och SR måste få mothugg. Jag ska kunna se mitt barnbarn i hennes bruna ögon under resten av mitt liv och säga att jag var en av dem som stod emot. Och det är ett tecken i tiden att vi sluter oss i våra bubblor. Hade Jeanette (för så heter hon) varit tvungen att öga mot öga med oss icke-arier och mindervärdiga försvara den rasistiska dynga hon sprider, så hade hon mött mothugg och kanske tagit intryck. Nu är blockeringen gjord på fem röda sekunder. Jeanette tycker sig förstås inte kämpa för rasism eller för att personer med npf ska sättas i läger. Jag tror hon skulle förfäras vid tanken. Men har du minsta lilla bildning så fattar du vad det handlar om. NSDAP gick inte till val på att bygga förintelseläger. Det blev liksom så efterhand, bara. Bit för bit skjuts gränsen för det möjliga framåt. Det är därför vi måste ta debatten också med såna vi trodde var vänner. Det är som att du ska gå vid första slaget och att killar som tafsar måste stoppas vid första ovälkomna beröringen. Saker hänger ihop. 

26 januari 2020

Sjöstedt, brexit och jag

Det är längesen nu, men en gång satt jag och Jonas Sjöstedt vid samma bord och pratade med pressen. Vi representerade Nej till EU och jag skäms vid minner. Jonas gav mig beröm flera gånger och han var lika trevlig som ni tror. Efteråt tog vi en öl och sen sågs vi inte mer. Det är inte konstigt att V har vuxit under hans ledarskap, han vet hur knivar ska slipas. Kan man charma mig, så kan man charma många. Men vi hade ju så fel om EU. Egentligen fattade jag det redan då, men det var som med Israel/Palestinafrågan, en dundrade Gahrton vann alla diskussioner bara genom sitt höga decibeltal. Det var normen i den tidens MP. Alla diskuterade, men så, boom, dundrade Garthon och vi föll till föga som snälla skolbarn. Så jag grät inte när vi kom med i EU. Tvärtom. Sen kom omröstningen om euron år senare och då röstade jag Ja. Förlorade alltså två gånger, trots att jag ändrat åsikt på vägen. Typiskt mig. När det var dags för omröstningen om Brexit så satt jag och Sara och kollade på valvakan i ett hotellrum i Belfast. Vi hade flugit in (ja, vafan, solen har fläckar) från Liverpools John Lennon-flygplats dagen innan. Alla medier hade varit fulla med brexitdebatt och det handlade uteslutande om att begränsa invandringen, inget annat. Så började resultaten ticka in och Sunderland var först ut och tydligt Leave. Vi var chockade och alla kommentatorer likaså. Så fortsatte det och vi gick och la oss och på morgonen vaknade vi i en stad på en ö som sett engelska incels och reaktionärer rösta bort dem ur unionen. I Belfast var det en stor majoritet för remain.
Nu lämnar Storbritannien EU om några dagar och Sjöstedt om några månader (är det väl). Tråkigt bådadera, men livet går vidare. Och det är ingen skam att ha fel och att ändra sig. Min personliga slutsats är att min mage sällan ljuger och att om nästan alla tror en sak, så ska du ändå våga göra självständiga analyser. Och EU är en fantastisk uppfinning.