21 maj 2017

Tio år nykter

Den morgonen vaknade jag på en parkbänk till fåglars kvitter. Jag visste var jag var någonstans, men inte hur jag kommit dit. Jag var 43 och fyrabarnspappa och dessutom förtroendevald politiker. Det gick inte att ha det så här. Man ska inte vakna på parkbänkar. Men jag var gränslös och trolös och hade dessutom en affär med en upptagen kvinna av samma sort som jag, även det en signal om att saker måste hända. Senare, på eftermiddagen samma dag, skulle hon låta en bomb av högsta tänkbara magnitud explodera i min mobil medan min son spelade fotboll på Limhamns IP. Jag sörjde då, men nu tackar jag, för det var en nödvändig väckarklocka. Jag levde som om jag ville att allt skulle gå sönder och jag blev i stort sett bönhörd. Men jag tackar också för det, för ibland måste man ner i gruset och kravla, innan man kan ta sig upp och bli hel, eller i alla fall helare igen.
Om precis en vecka har jag varit nykter i tio år. Jag tar ut det i förskott som jag gör med så mycket annat här i livet.
Det var den kvällen det var grillfest i Pildammsparken med kompisarna på mitt dåvarande jobb och jag kom indansande vid sju, utan något att grilla, men med bag in box som blev min sista festkväll med alkoholen som chef. Låt oss slå fast något självklart: alkoholism kommer inte till er som mår dåligt av sprit, utan till oss som mår bra av den. Jag minns knappt min sexdebut, men första fylla var som att skåda himlens gator av guld. Jag visste med ens att detta var vad jag skulle ägna mig åt. Det var den enda revolution mitt vänstersinnade lockiga huvud fick uppleva. Men den var å andra sidan desto häftigare, men som alla revolutioner slog den över i terror till sist. Men tills dess, åh, all oro, ångest, tråkiga erfarenheter och komplex försvann som en fis i vinden när kung Alkohol pekade med hela handen.
Där, den sista kvällen i Pildammsparken drack jag först min egen bib, sen ur någon annans. Jag minns en hetsig diskussion om invandring med en kollegas man, för det här var innan SD var det normala, men sen minns jag väl just inget. Jag hade ingen aning om att det var min sista dans med alkoholen. Jävlar, vad han kunde föra. Jävlar, så svårt det är att lära sig att själv ta steget.

17 maj 2017

Maj 87 (del 2)

Barn ska inte dö före sina föräldrar. När jag pratar med Gud och rannsakar min tro, så är det en av de saker jag aldrig går i land med. Jag förstår helt enkelt inte.
Andreas korta liv och hans föräldrars kamp för honom under de drygt tre år han fick lov att leva är ett minne som sitter i klämt mellan orden kärlek och sorg i min hjärna bakre regioner. Jag hör fortfarande min farsas röst när han ringer upp mig från sjukhuset, bruten av smärta och jag minns hur min dåvarande ropade inifrån rummet och frågade vad som hade hänt.
Det var som om alla löv föll av träden och helt plötsligt frös allt till is i den vackra majkvällen. Men så vände jag mig om och såg min lilla dotter snusa i sängen, nästan nyfödd och med lungor och hjärta fulla med liv. Det finns alltid hopp, också när det är som svartast.

14 maj 2017

Det var den 14 maj (#äktenskap #Israel)

Maj är full av datum som tatuerats in i min hjärna av olika anledningar. Den fjortonde är ett av dem. Det var min första bröllopsdag, ett enkelt borgerligt bröllop på rådhuset i Malmö och middag hemma på Nydala, där vi råkade bo under några år.  Detta var långt innan folk gifte sig som om de vore kungligheter eller Andie McDowell i fyra bröllop och en begravning, så det var enkelt, men trivsamt. Jag vet inte vad det bröllopet skulle bevisa eller förändra, kanske att vi trots våra snabbt uppdagade olikheter kunde hålla ihop? Jag vet verkligen inte. Fem år senare lämnade vi in skilsmässoansökan på ett handskrivet papper till Malmö tingsrätt. Det är som det är och alla konflikter är nu bilagda, allt från då är bara en trögflytande ström av minnen, även det som rann häftigt och kändes väldigt viktigt att bråka om då.  Vi är vidare sedan länge.
Sommaren efter skilsmässan åkte jag för första gången till Israel och det blev ett lyckligare förhållande än mitt första äktenskap och Israel grundades också den 14 maj. Fortfarande är det inte bra för den politiska karriären att trivas i Israel, särskilt inte här i Malmö, och också jag hade fostrats politiskt att tycka illa om Israel och istället gulla med de korrumperade medeltidsregimer och rörelser som vill störta henne. Men jag kom ut som Israelvän, som det heter. Jag sveptes in i värmen och dofterna av kryddor och nybakat bröd, knattret från alla mopeder och synen av Tel Avivs långa strand och Jerusalems höjdskillnader och andäktighet.
Det är lite lustigt, inga av de tusentals svenskar som varje år turistar i Thailand eller Turkiet blir någonsin associerade med militärdiktaturen i Bangkok eller den galne Erdogan, men att gilla den enda demokratin i Mellanöstern är en skam. Jag är grön, vänster och feminist och vore jag israelisk medborgare så skulle jag med glädje rösta bort landets nuvarande regering, precis som jag röstade bort Reinfeldt. Och jag skulle kunna göra det, vilket är mer än man kan säga om verkligheten hos Israels grannar. Det finns finns dubbla standards och de handlar såklart om att Israel som enda land på jorden är en fristad för folk med davidsstjärnor i hjärtat eller i en kedja runt halsen. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det en dag blir fred i regionen.
Men det riktiga svaret på frågan om varför jag föll för Israel är lika knepigt att formulera som svaret på frågan om varför jag fallit i kärlek med några och inte med andra och varför jag en gång gifte mig just den 14 maj. Känslor, dessa okontrollerade, bångstyriga krafter.

07 maj 2017

Med eller utan skägg

Tydligen ser jag yngre ut utan skägg. Det hade jag inte räknat med. Jag har heller ingen direkt lust att se ung ut. Ungdom är inget att längta tillbaks till. Jag är glad för de ärr som erfarenheterna lämnat i min kropp och min själ. Det har gjort mig klokare än jag varit annars. Nu känner jag för all del betydligt yngre människor som är långt klokare än jag, men vissa har det kanske i generna. Den allra viktigaste erfarenheten är att tråkiga saker som verkar oöverstigliga går över och att man som sagt efter ett tag tackar för den där taggen som sitter kvar som en påminnelse. Alla man möter har en funktion i ens liv om man låter dem få ha det, några såklart helt livsavgörande mer än andra. Den näst viktigaste erfarenheten är tyvärr att det bara finns en enda människa man kan förändra och det är en själv. Till och med det är svårt.
Så när den stora kärleken lämnar en och hjärtat känns för evigt krossat, så är det övergående och det finns inget du kan göra som ändrar hans känslor. Andas, lev, gör saker du tycker om och gå vidare ut i världen. Det finns inte en enda utsedd för dig, utan det finns många fiskar i det stora havet. Med eller utan skägg.

06 maj 2017

Partiets segrar och dödgrävare med stora egon

Min cykel är trasig. Det betyder att jag måste promenera till jobbet varje dag. Det tar en oherrans lång tid, men å andra sidan hinner jag se och fundera en hel del på vägen och det är bra. Nere på Amiralsgatan går bussarna i egna körfält mitt i gatan och vid Moriskan har en parkeringsplats blivit till en samlingspunkt för foodtrucks. På den närliggande Friisgatan får bilarna flytta på sig för att människor ska få plats. De gröna förändrar Malmö. Kanske inte lika snabbt och mycket som vi vill, men att vara nöjd är att ge upp, hungern efter mer av en bättre värld är det bränsle som vi drivs med. I en annan del av stan ser vi gröna till att antirasism och kampen mot hederskulturen hamnar på att göra-listan, det senare först möjligt efter V:s uttåg ur styret.
Ja, jag vet att jag skryter och det är kanske inte så fint. Men det behövs när det mesta jag annars läser handlar om hur oerhört misslyckade och svekfulla vi gröna skulle vara. Jag förstår att det talas om kris, trots att jag var och varannan dag ser miljöministern, min vän Karolina Skog, berätta om det vi gör i regeringen för att exempelvis haven ska vara fulla av fisk och inte plast. Att slagordsvänstern är på oss för att vi inte ännu gjort allt de drömmer om (men aldrig lyckats med själva) är lätt att leva med och att borgerligheten tycker att vi är taskiga mot män i bilar kan jag också gäspa bort.
Däremot blir jag förbannad när jag öppnar min webbläsare och ser samma två-tre stora egon hugga sitt eget parti i ryggen gång på gång. Det är fan helt skandalöst. Det kan hända att man i någon fråga hamnar på kant med sitt parti, eller att man tycker att någon är olämplig för ett visst uppdrag, men då framför man det med kärlek och respekt.
Är man så i grunden missnöjd med partiets arbete som några tycks vara, så får majoriteten visa dem var utgången är.
Väl medveten om att jag bara är en enkel barnpassare från Biskopsgården och inte fint född kille med en cv längre än innehållsförteckningen på en GB-glass, tar jag mig friheten att säga: antingen är du med eller så är du emot.

01 maj 2017

Maj 87

Det är ingen fara att tiden går. Jag blir aldrig den sortens medelålders man som tycker att det var bättre förr. Och visst händer saker med kroppen när man blir äldre, men det får man kompensera för genom löpning och litteratur.
Ålder är inte så viktigt, är man vuxen så är man oavsett vad som står på id-kortet. Faran ligger i att stagnera, att tro att man är färdig med att utvecklas som människa och lika provocerande är det med unga som vägrar att inse värdet i att vara vuxna, utan lallar som barn åravis efter myndighetsåldern inträtt. Det är ett privilegium att få vara vuxen.
Och det allra största privilegiet för mig i min vuxenhet har varit att få bli förälder.

Den dagen gick vi och tittade på demonstrationerna och hörde talen och träffade bekanta. Det var en solig dag och vi fikade på en uteservering innan vi gick hem för att se ishockey på TV. Min sambos mage var gigantisk och hon var otålig en vecka över tiden. Sen bara hände det, mitt under Bengt-Åke Gustafssons fantastiska spel med pucken. Vi tog en taxi in till BB och Annika kämpade och jag satt bredvid sängen som en statist och vid tvåtiden var hon ute i världen, världens dittills genom tiderna vackraste människa. Jag klippte navelsträngen till sorglösheten och greppade allvar och ansvar. Annika gick och duschade och jag satt med min dotter i mina armar, en snusade knyte, så utlämnad till oss vuxna. Fåglarna sjöng lite extra vackert i majnatten, hela världen firade. Den morgonen promenerade jag hem till vår lägenhet på Åhusgatan 3 med ett bultande hjärta och en berusning större än någonsin och med fjärilar i magen. Allt var förändrat. Allt var bättre.

26 april 2017

Stolt över att få vara med och bygga stan

Sätter klockan på 06.00, men vaknar av mig själv långt tidigare. Lakanen luktar sjukhus och tydligen har jag någon slags altan utanför fönstret. Jag är i Höör, men ska konferera om budgeten för trafik och gator i Malmö. Men först en löptur genom backlandskapet, förbi djurparken och lustiga ortnamn som slutar på -arp och så. Det är vackert på landet, but I´m thankful for My Möllanhome, för att travestera Neil Young. Människor är roligare än träd och gator mer spännande än landsvägar. Man kan fundera på varför vi ska sitta på en kyrklig konferensanläggning i epatraktorland och prata om livet i stan. Antagligen vore det bättre om vi satt ute på Rosengård. Lev i den verklighet du vill ha makt över, liksom. Det är en bekymmer om politiker drar sig undan världen och slutar lägga örat mot rälsen för att höra om tåget kommer. I USA och England vilade man tryggt. Det kostade. Jag tänker att vi som sysslar med politik behöver ha både visionen och nuet levande. Vi får inte drunkna i utgiftsposter, utan måste se stan om fem-tio-tjugo år, göra våra drömmar till planer och våga uttala dem. I det ingår ocksÅ att inge hopp, att inte bekräfta rasisters och dysterkvistars världsbild. Det går att utjämna skillnader, att göra de svaga starkare och det går att lösa klimatkrisen. Min nämnd är väldigt hands on och det passar mig. Vi bygger mötesplatser och cykelbanor, gör gator smalare så att barn ska kunna ta sig till skolan och vi gör byggklar mark till företag och bostäder. Drömmarna blir till byggkranar och träd, en kopp kaffe i Pildammsparken en solig eftermiddag och en promenad nerför Södergatan i novemberhaglet. Jag är stolt över att få vara med och bygga stan.