Regnet faller.

Nu faller regnet och vatten rinner ner i jorden, sugs upp av trädens rötter, så att bokar och pilar kan växa sig stora och starka här i parkernas stad. Jag sitter och spotifyar Peps Perssons ljuvliga Edvard-tolkningar och känner mig en smula skånsk just idag. I hela mitt liv har skånsk dialekt varit en del av min vardag och på farmors TV tronade en skånsk flagga rödgul och grann, utan en tanke på osund nationalism. Farmor skulle fnyst åt sverigedemokrater och Skånepartiet, precis som hon avvisade all halelujapolitik och hyckleri. Vi satt i hennes kök på andra lång och snackade och hon rökte sina eviga commerce, tills cancern tog henne en vacker sommardag som den här för snart trettio år sedan. Skåne lämnade aldrig hennes hjärta, fast hon bara var tonåring när hon flyttade norrut. Nu har hon fyra barnbarnsbarn födda i Malmö och hon skulle sträckt stolt på sig om hon visste. Äldstebror, farmors tredje barnbarnsbarn, är en person som inte alltid gör livet lätt för sig. Men han har en självständig stil och smak och jag tycker att jag lyckats i min fostran av honom. Skolan är ingen succé, men vi pratar om liv, död, fotboll och politik när vi sitter och fikar på espresso House nere på centralen. Sen kollar vi dofter och kläder på varuhusen och han drömmer om en armanikostym och att få se Eros Ramazotti i höst. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi bor i den stora stadens centrum, långt från snäva normer och könsroller. Tankarna spretar och far. Hoppas att han aldrig försöker passa in. Hoppas han får vara lycklig. Farmor dog bitter och besviken: kunde jag inte fått några år till. Alla commerce var upprökta och Skåne såg hon aldrig igen. Jag ber äldstebror döda mig kallt och kliniskt, om jag någonsin säger att det var bättre förr.

Lång cykeltur.

Löpturen igår blev till en lång cykeltur istället. Så kan det gå. Genom parken, längs kusten och hela vägen ut till Klagshamn. Sen inåt landet och hem via Västra kalgstorp och genom Lindeborg (där jag lyckas snurra bort mig). Man kommer ju längre med cykeln, även om träningseffekten blir mindre. Och när man hamnar fel, så hamnar man rejält fel. Och jag kollar in min hemstad, på betryggande avstånd från valkretsen Södra Skåne där rasistsvinen bara är åttatusen röster från riksdagen. Man hör hammarslag och tänker sig svettiga män i linnen som sågar. Fortfarande byggs det mycket i min stad och jag fylls av en ömhet av vi faktiskt bygger hyreshus och bostadsrätter i traditionellt fina områden längs kusten (och varje gång protesterar borgarna ;)). Malmös bostadspolitik är inte perfekt, men den får oförtjänt mycket skit. Hos oss lever ideerna om jämlikhet kvar. I Malmö bor jag och här föddes mina barn. Jag tänker på om jag kommer att stanna mig för evigt eller om min rastlöshet kommer att bestå och föra mig vidare. Kanske återvänder jag till Göteborg när barnen är vuxna, vem vet? I så fall får dom häva förbudet mot gatumusik först. Men ute på landet mellan Klagshamn och stan finns inga gatumusiker, fast det såklart är lika mycket Malmö som Södra förstadsgatan och Möllan. Här och där ser jag garage med jeepar utanför. Det är en smula märkligt. Ingenstans i Sveriges långa land finns så mycket bilvägar som här. Ute på Klagshamnsudden luktar det bajs och tång, men den gamla fiskeläget är en ljuvlig plats. Hit ska jag ta termiosen med mig nån dag, tänker jag; termosen och en bra bok. Sen ska jag spana in måsar, båtar och alla de 48 vindkraftverken. Hav förenar, skog skiljer åt, tänker jag innan jag trampar in mot Värnhem igen.

Som såser på falafeln.

Och här är en nödvändig sida på nätet för oss malmöbor. Allt om falafel. Inget är så mycket Malmö som just falafel. Eller falaflar, som man också kan säga. Kanske renderar även en sån kommentar mig epitetet självgod. Ingen vet. Pöbelns dom kan vara hård mot den som inte rättar in sig i ledet. Man ska ju gilla små röda stugor utspridda på nån jävla slätt, snarare än mångfald och mångkultur. Min släkt tillhörde dom som vägrade vara pigor och drängar under despotiska bönder. Sen hundra år bor vi i stan. Frihet, mångfald. Redan i mitten på åttiotalet sjöng Dan Hylander om vår stad att den var som en människa med hjärta och blod. Ibland ser jag honom på stan, kort med skinnjacka. Ibland ser jag den nyfrälste Göran Skytte med. Mångfald, som sagt. Som såserna till falafeln.

KD (och bajen fans) till Litauen, enkel biljett

Det finns en liten men välorganiserad homolobby, som infiltrerat hela mediasamhällen i sin jakt på det det som Göran Hägglund kallar "vanligt hederligt folk" (såna som inte skiljer sig eller har samkönat sig). Jodå. Men hoppet för KD finns i ett förlovat land på andra sidan Östersjön. Där har man äntligen satt ner foten och infört just såna fina morallagar som sätter P för snusk och homosex. Precis som svenska kommunister på 20-talet utvandrade till Sovjet, kunde man hoppas att KD nu söker sig till det förlovade Litauen. Win-win, liksom. Och, ja, dom kan ta Bajen fans med sig. Enkel biljett.

Birger skriver till kungs.

Och här skriver Birger det som behövs om kungatramset. Själv tycker jag att det är ironiskt som fan att den sk kronprinsessan delar födelsedag med den franska revolutionen.

Låt bilisterna betala oss.

Bilmänniskor är så roliga. Jag läser på en blogg om en gravid kvinna att hon nu har köpt ett babyskydd (tydligen nån slags bilbarnstol), "för annars kommer man ju inte hem från sjukhuset". På sant, liksom. På samma vis har jag hört föräldrar berätta om barn som "måste" skjutsas till aktiviteter och att man var "tvungen" att skaffa ny bil för att kunna åka på semester. Vanebilister har ett handikapp och det är att de tror att deras livsstil är nödvändig, oundviklig. Om dom tänkt två steg längre så skulle dom fattat att deras möjlighet att köra bil kors och tvärs (delvis på min bekostnad) bygger på att jag och en massa andra människor cyklar eller åker kollektivt. En tredjedel av oss malmöbor cyklar när vi ska någonstans. Om vi hade bilhandikappet och trodde att bilen var nödvändig enligt ovan, så skulle ingen kunna köra någonstans i stan. Allt skulle proppas igen och fler än någonsin skulle dö i cancer (dessutom). På global nivå vore det en katastrof värre än tsunamin och svininfluensan tillsammans. Själv behöver jag inget tack för att jag avstår från bilen. Det räcker med pengar. Det vore i allra högsta grad rimligt att vi som avstår från att köra bil får rena pengar in på kontot som tack för det. Vi gör en insats för folkhälsa och miljö. Låt bilisterna betala oss för det.

Ur en ADHD-unges dagbok.

Det här är jag. Plötsligt är visakortet borta. Det kan vara i ryggsäcken jag hade i Rom, det kan vara i den speciella lådan i köket och det kan kanske ligga på soffbordet eller på golvet. Nej. Då är det nog i jackan jag glömde på jobbet, bestämmer jag. Inte där heller upptäcker jag klockan sex och femton i morse. Sonen får i uppdrag att leta i lägenheten, men borta. Jag tar passet och går till nordea ett kvarter bort. tar lapp och blir framtutad: "Jag har tyvärr sumpat mitt visakort". "Har du legitimation" och jag halar fram passet. Mellan sidorna två och tre gömmer sig i´visakortet. Så kan det vara.

Armani är effektivare än gatstenar.

När vi hade landat i Rom, så möttes vi av gränskontroll på pre-Schengenmanér. Det var ju G8-möte, vilket krävde sin höjda säkerhetsnivå. Ute på gator och torg härskade carabinieri och det spärrades efterhand av både här och där i stan, på måfå, verkade det nästan. Man fruktade demonstranter, sades det. I La Rebubblicca stavade vi oss till att det hade varit lite bråk på någon torg, men annars märkte vi inte något särskilt av det. Folk suckade trött och anpassade sig. Det finns mycket goda skäl att protestera mot en världsordning där resurserna på jorden är sjukt ojämnt fördelade. Det finns skäl att protestera mot EU:s stenhårda yttre gräns. Men det är nog idé att försöka få vanligt folk och sedermera makthavarna med sig. Är man vänster, grön eller så, så använder man inte våld för sin sak i ett land med fri press och fria val. Då blir man sedd som en sekt illa klädda yrkesdemonstranter och ingen bryr sig, utom dom som går åt höger i ren ilska. Poliser och politiker är folk som vi. Och ska man göra revolution ska man klä sig snyggt och tala väl för sin sak. Armani är effektivare än gatstenar.

Mozzarella på pizzan.

Ibland fattar man hur saker hänger ihop. King Louis i Disneys ljuvliga djungelbok heter ju så därför att det är just den store Louis Prima som gör rösten och sjunger monkey song i filmen. Den här, ni minns. Djungelboken, men med helt andra och svenska, röster var förresten med all sannolikhet den första hela film jag såg på bio och det var under det omvälvande året 1968, strax innan jag fyllde fem år. Louis Prima är fortfarande väldigt bra, både i den berömda filmsången och i det andra han gjorde. Som Buena sera, som jag lagt upp på fejan. En blandning av fin- och fulkultur som både borde kunna tilltala Åsa Linderborg och Göran Hägglund i deras respektive patetiska ringhörnor i den aktuella debatten. Om pseudodebatter som de flesta varken bryr sig om eller hört talas om anade jag heller inget den där höstdagen för 41 år sedan på biografen draken i Göteborg, i folkets hus nära Järntorget. Jag gillade det jag gillade då som nu. Alla försök att verka cool och kulturell har alltid misslyckats för mig. Jag är en sån som sjunger med i Sound of music och gråter till begravningsscenen i Four weddings and a funeral gång på gång. Disneyapan vill bli en människa, fulkultur vill vara fin; alla tycks längta efter att bli sådär godkända av etablissemanget (vad det nu är) eller majoriteten (vilka dom nu är). Själv vill jag inte bli som du. Du-uh-uh. Jag vill tillbaks till Rom. Jag vill ha mozzarella på pizzan, tammefan.

Vill att det stannar.

Jag drar resväskan efter mig på Stockholms central och det är tidig kväll på denna plats för dramatiska möten och tårfyllda avsked. En liten tjej i en paraplysulky sträcker ut armarna mot mig och på radion hör jag att GAIS ligger under med 1-0 mot Halmstad. Aftonbladet presenterar den fantastiska nyheten att LaToya vet vem som dödade hennes bror. Rom är plötsligt långt borta. Jag lämnar sunkstationen och går ut på Vasagatan och det är ganska varmt i Sverige med. Men inga vespor, inga inkastare till restauranger med underbar pasta och märklig saltimbocca och inga fiatar som tutar oupphörligt. Under flygbytet på Schiphol droppade regnet och det luktade gammalt piss i gången från planet och in till terminalen. Man visste liksom vad som skulle komma. Rom är allt man kan tänka sig att vilja ha i livet och lite till. Lager på lager av historia, kultur och nyanser och romantik. Man kommer inte undan fontäner och trappor, vill inte glömma dofter av olivolja och färskt bröd. Vill att det stannar. Väskan är fylld av smutstvätt och presenter och mitt tåg går till Malmö klockan 21.55.

Inte fiiint, liksom.

Här i Malmö gillar vi spontankultur. I alla fall vi gröna och eftersom vi sitter i majoritet, så får vi igenom saker. Vi gillar att allt inte är institutioner och fiiint eller obegripligt. Sen har vi också festivalen med tingeltangel och massor av gratismusik under en vecka i augusti och hela sommaren: sommarscen Malmö.
I Göteborg går man åt andra hållet. Där har ömrövade kostymnissar i centrum och butikernas tuggummituggande bimbos, i skön förening, lyckats få kommunen att förbjuda gatumusik. Det är så störigt att folk sjunger och spelar utan att det kostar något och utan att det ger utslag i HM:s försäljningssiffror eller i reklamnissarnas kampanjer, liksom. Det är ocoolt och ofint.
Ingen har koll och därför ska det förbjudas. I Malmö tycker vi att det offentliga rummet är för alla. Därför får vi stå ut med el-jehovas som attackerar oss och med att för sjunde gången samma dag höra panflöjtsmusik och ännu en version av Mr tambourine Man. Passar det inte så kan man ju bosätta sig i nån förort eller ta ett jobb i skogen. Liksom.

Utan tvivel.

Inte ett ord om får eller hattar, sen får man se mig som fördomsfull och självgod bäst man vill. Jag är varken särskilt svag för att hitta på påklistrade stilar eller delta i en misslyckad jordbrukspolitik. I det senaste numret av grönt ser man förresten vilken mångfald vi gröna är, på riktigt, utan att i smyg backa upp helt andra krafter. Dö, hippie chic, jag har i så fall hellre kostym.
Det är söndag eftermiddag och äldstebror tittar in med en datorsladd och läskburkar i olika smaker. Nu sitter dom tre sönerna och lyssnar på eminem, samtidigt som James Bomd skjuter och knullar på TV:n. Snart ska dom små till sin mor och äldstebror vinglar ut i sommarmalmö igen. Mina resfjärilar börja föra liv i magen, för ikväll drar jag till Rom. (Ja, till barnamoderns förskräckelse tar jag en vecka utan ungar. Ingen skulle ju drömma om att påstå att en barnfri pappa är en dålig pappa). Sommaren är vita skjortor, svarta linnen och överfulla tåg. Läsk och kvarglömda aftonlad. Men innan avfärden ska jag träffa min dotter igen. Min tankfulla livslidande dotter, som man kan se på program om Sonja Åkesson med och som diskuterar livet på allvar. samtidigt som hon alltid har ett leende och humor till hands. Det är aldrig bara svart. Hon bär alltid med sig sin dagbok har hon den här texten och jag vänder och vrider mig och vet inte vad jag ska tänka. Skrev jag för mycket och för utlämnande den gången?
Nej, jag gjorde inte det. Min dotter vet att varken dotterskap eller föräldraskap är en solig eftermiddag på stranden, utan så mycket mer och nyhanserat, komplicerat.
Hon är klok. Utan tvivel är man inte inte det.

Bloggande är litteratur.

"Men du skriver ju som om du trodde att du visste allt", säger Sara när jag ännu en gång förvånas över att bli kallad självgod och att jag drar på mig hatmail efter att ha bloggat om enkla saker."Sån är du ju inte i verkligheten", fortsätter hon. Själv tycker jag att jag andas mycket tvivel och vånda i mitt bloggande och att jag vågar lämna ut även känsliga saker om mig själv. Men jag är nog en smula oförsiktig och slarvig i mitt skrivande och det är inte utan anledning. Det fanns en tid då jag lovade någon att hålla tillbaka och inte skriva saker rakt ut. Det var ytterst förnedrande och något jag sen lovat mig att aldrig göra om. Jag skriver och försöker vara den jag vill vara. Men det är tydligt att det inte räcker hela vägen. Idag fick jag höra om en bekant som först blev dumpad, sen återtagen på villkoret att han lämnade henne space, som det heter. Han gick såklart med på det. Men även om jag tror att relationer kan se oerhört olika ut och vill bekämpa snäva normer, så tror jag att det måste vara jämlikar som ser varandra i ögonen och är ärliga. Exakt vad spacet innehåller är också svårt att veta och det lär föda en osäkerhet och ett evigt grubbel om att man inte är älskad för den man är. Bloggande är nog litteratur, förresten. Man är ett bloggjag och ett irl-jag och dom är lite olika. Stackars dom som gillar mitt bloggjag om dom får veta vilken mespropp jag är i verkligheten.

Ingen skyddsjakt på bilister.

Det kommer tillbaka varje år, mellan hägg och syrén. Gässen är för många. Och nu har dom dessutom lärt sig att känna igen skyddsjägarna och låter sig inte skjutas hur som helst. Dom har självbevarelsedrift, dom små liven. När man sen skriver att gässen är ett stort trafiksäkerhetsproblem, så är det stor humor. Gäss trafiksäkerhetsproblem? Det enda dåliga med gässen är att dom bajsar lite på gräsmattorna i parken. Det finns egentligen bara ett stort trafiksäkerhetsproblem i stan och det är bilarnas hastigheter. Och nej, inte ens jag föreslår skyddjakt på bilister. Trots att dom absolut är för många.

En halvdag på tåget.

En halvdag på tåget med småkillarna och Hanif Kureshi. Killarna lyssna på musik eller spelar Nintendo DS och jag studerar mina skor mellan läsupplevelserna. Utslitna av asfalttramp och hoppande i bohuslänsk granit och lite röda i kanten av gruvvatten från Falu koppargruva. Dom följer inte med till Rom på söndag, utan ersätts av nya tjusiga exemplar. I den eviga staden ska man vara stilfull, liksom, och decent klädd innan man besöker de kristnas högborg, förstår jag av gajdboken.
På tåget har minstebror samma tröja som i tre dagar, kompad av slitstarka jobbarjeans med oklart ursprung. Och gympaskor. Mellanbror har en tröja som det står: IT´S ONLY ROCK AND ROLL, BUT I LIKE IT och till det badbyxor och ljusblåa foppatofflor. Dom har hittat sina stilar. Eller ostilar. Kanske borde jag klä ut dom som sjömansgossar eller PoP-prinsar, men jag vill inte. Inget kunde intressera mig mindre. Sara har brett oss mackor och blandat saft och vi svettas genom två byten, ett i Sala och ett i Norrköping. Mellanbror lägger huvudet i mitt knä och jag tänker att jag räcker till för dom, trots deras otrendiga outfits. Man får veta vad man vill med sin uppfostran och det jag mest vill är självständighet och empati. Så här satt jag aldrig med min farsa. Det var rökfyllda bilar med P3 ständigt påslagen och kärnfamiljssjälvklarheten. Jag kan inte minnas att normen någonsin ifrågasattes, samtidigt som jag aldrig såg spår av homofobi eller rasism. Men skulle vi träffa någon av farsans bisnissbekanta, så fittade han ut mig i konstiga machestersaker, för att slippa skämmas. Jag lärde mig tidigt hur det går till i männens värld och bestämnde mig tydligt för att aldrig bli en del av det. Ingen brydde sig nämvärt.
Nu tror jag inte att det är smart att dela upp i mamma- och papparoller, utan ungarna ska ha tillgång till många vuxna sätt att vara. Jag höll mig mest till morsan, i vilket fall som helst.
När vi glider över gränsen och in i Skåne, så är det dimma över fälten och hemma i Malmö är det hett. Den nya bussbron är nästan färdig.