17 januari 2020

Karenina

Hon skrev på messenger att hon drack whisky och spelade Thåström i sin lägenhet uppe i Kirseberg. Det var något av det sexigaste jag någonsin hört. Själv satt jag i mitt Pompeji bland ruiner och längtade tillbaka till något jag avskytt. Det var inte logiskt. Exet och jag hade lämnat varandra på goda grunder och det var som det var med det. Men ensam var liksom ingen och jag ville inte vara ingen. Dagen efter skulle hon med whiskyn och Pimme på dejt, men det ryckte hon på axlarna åt. Det fick väl bli med det som det ville. Hon har varit viktig i mitt singelblivande. Det var ett ömsesidigt friendzonande från dag ett, men även vänner kan göra sexiga saker, om än inte med varandra. Jag grubblar. Jag är dålig på att vara singel, men jag jobbar på det. Jag är dålig på att bara vara. Det vilar en serie krav på lycka och skoj på den som är utanför normen. De där tvåsamma kan ta det lugnt framför På spåret och äta äcklig tacos, utan att bli ifrågasatta . Så när jag frågar vännen med de skarpa ögonen om hon ska göra något kul i helgen, så svarar hon att det är okej att bara sitta i soffan och vila. Det är fel att alltid kräva av sig att en ska ha roligt. Chilla, liksom. Boom. Hon har rätt, för det har hon oftast.
Hon är den enda mindfullnessguru jag behöver. Så jag andas ut och cyklar från jobbet ner mot Triangeln. Ikväll ska jag få vin och semlor, dock inte samtidigt. Jag ska unna mig.
Ändå slår hjärtat dubbelslag när jag cyklar förbi löplabbet någon timme senare. Det var här jag köpte springskor till ett motsträvigt (ännu inte) ex inför en jul eller födelsedag. Samma ex som senare kommenterade en bild jag skickade långt i efterhand från resan jag satte ihop med stort bry inför hennes 40-årsdag med: ”Det känns som i ett annat liv. Och jag var tjockare då.”  Ja, ett annat liv kan en tänka. Så bekvämt. Broar lika brända som grillkol dagen efter valborg i en villaträdgård i en kranskommun. Och utseendet. Som om det är ett objektivt mått på något väsentligt. Looks handlar om attityd, stil och hållning. Blicken. Inte om kilon eller  mått. Själv har jag bara detta enda liv och de personer som ingått och ingår i det gör avtryck. Jag kan aldrig förneka något med framgång. Inte heller längre förställa mig eller till fullo bli som jag umgås. Det är som det är. Också det ska jag lära mig att leva med. Eller utan. Grubbel är en del av mig, liksom. Men ikväll softar jag i fåtöljen. Jag sätter på Thåström och häller upp en liten whisky när dagen blir natt. Eller bara är. 

14 januari 2020

Dejten på bibblan och varför jag inte är socialist

Min vårdejt, som vi kan kalla V, eftersom det var första bokstaven i hennes förnamn, frågade mig varför jag inte var vänsterpartist. Nu har Kalle frågat sig samma sak. Jag ska svara på det genom att berätta om min dejt på biblioteket. En kvinna hade skrivit till mig på en dejtingsida. Hennes ålder, erfarenheter, intressen och utseende passade som John hos Yoko och redan efter tre mess ringde vi vid. Få saker är dessutom så attraktivt som när en kvinna tar första steget i en heterokontext. Det visar på självständighet och handlingskraft. Hon struntade i alla tusen mail som strömmade in och valde istället själv. Och valde mig. För att hälla extra vaniljsås på äpplepajen, så föreslog hon dessutom att vi skulle ses på biblioteket. Min puls gick upp, pacemakern fick jobba ner den till 150 och magen fylldes av vad som ofta beskrivs som fjärilar. Allt stämde, således.
Men när dagen för dejten kom, så fylldes mitt hjärta av oro. Något skavde. Ändå gick jag dit. Vi möttes vid den konstiga skulpturen utanför Malmö stadsbiblioteks södra entré och på telefon hade vi sagt att vi skulle kyssas, men det stannade vid en anständig kram. Och bibliotekets café var fullt, så vi gick till Sir Toby's på Davidhallsgatan och jag ville ha öl och hon vin och av samma skäl. Vi drack våra alkoholhaltiga drycker, men inte ens det ändrade på fakta. Det som verkar för bra för att vara sant, är för bra för att vara sant. I kärlek som i politik. Socialismen bygger på att du ska kunna räkna ut vad som är viktigt, men det finns ingen sån formel. Hjärtat finns lika mycket som hjärnan. Vi har kropp, själ och ande. Av var och en av hens förmåga till var och en för hens behov, kommunismens princip, som den kallas, funkar inte. Jag vet fan inte vilken förmåga jag har i morgon, än mindre vilka behov jag kan komma att känna av. M, för så hette hon (som två andra viktiga i mitt liv) är en fin människa. Men det är dessvärre inte nog. Hjärtat slår som det slår. Trots pacemakern. 

10 januari 2020

Resrtaurang Möllan, nu som då

När vi kom in satt Sadde vid ett bord och pratade med några. Vet inte alls om vad. Jag och mitt sällskap beställde det vi skulle dricka och gick och satte oss vid ett bord. Jag ska inte svära på det, men det kan onekligen vara samma bord som jag, Stefan, Mats och Anna satt vid för så längesen nu. Anna, som jag var så förälskad i, men som det inte blev så mycket med. Mats, som dog i Indien några år senare, Stefan som var en bromance som sen tunnades ut och försvann. Den gången fick vi sällskap av en man som bad att få slå sig ner bredvid oss. Han tittade uppskattande på Anna, för det gjorde alla och det var utan tvekan Malmösonen, regissören Bo Widerberg. Jag blev helt starstruck, men mina vänner babblade som ingenting. Kvarteret korpen, tänkte jag. Mannen på taket, Elvira Madigan, Joe Hill. Ja, vafan. Vi drack och pratade om helt andra saker. Bo var intresserad av trav. Det var inte vi. Vi möttes som människor gör och det var väl inte mer med det. Staffan Asker skrek och gormade bakom sin disk. Allt var fint och då.
Nu är allt ännu bättre, fast Bo är död sen många år och vi vänner skilts åt. När jag sitter med mitt sällskap och beställer in musslor, så är det som någon som varit med om saker. Jag blir aldrig starstruck längre, för några leder barn till kunskapen och andra gör andra saker. Borden på Möllan tycks ha lackats om ett antal gånger och jag har fått patina och folk får väl tycks vad de vill om den saken. Min vän och jag pratar om åldersnoja och konstaterar att vi står över det där. 

08 januari 2020

Statyer och passningsspel (tw ideologi)

"Passningsspel är grunden för alla bollsporter", ropar jag till ungarna på den skånska lervintriga gräsmattan. De tittar upp och ser sig förvirrade omkring. Helst vill de ju dribbla och ännu hellre ta upp bollen med händerna, släppa ner den och slå utsparksliknande skott tvärs över planen. De vill vara gyllene stjärnor och eventuellt få en staty med tiden. Om fem år kommer de att drömma om Ferraris och Lambos och det spelar då ingen roll att deras gamle dagisfröken frågade varför en som bor i stan ska ha en bil alls och i varför i så fall en som går fortare än 40. Det finns starkare krafter än jag, är jag rädd. Det är själva poängen med att träna passningsspel. "Vi vinner som ett lag och förlorar som ett lag", ropar jag, när det uppstår inbördeskrig bland pojkarna i ena gänget, efter att det släppts in ett mål på grund av någons misstag. Det är patetiskt. Alla vet ju att det var Zlatan som blev en grotesk staty, inte någon tränare eller materialförvaltare. Vi får de monster vi skapar, men det är tillåtet att drömma om något annat. Om Zlatan får höra att han är ett geni, som kommer han att sluta med självreflektion och tycka att varje impuls är genialisk, även de som innefattar att köpa in sig i Hammarby. När den unge killen inser att han aldrig kan dribbla som Z, så får han hitta andra sätt att få en Lamborghini. Därför är det bra att lära sig passningsspel. Det står för så mycket. Få av oss blir hjältar, men tillsammans kan vi bli ett någorlunda bra lag. 

04 januari 2020

Lång natts färd mot dag - två år senare

Sara och jag hade precis bestämt oss för att skilja oss och jag satt och fikade med vännen E i hennes hem en bit utanför stan. "Du kanske skulle skriva om hur det är att resa med ett ex", föreslog hon. Jag tände på idén. Det vore något att undersöka (som vi alltid säger nuförtiden). Hemma igen efter en cykeltur i hällregn tänkte jag att i så fall för vi det svårare för oss. Ska jag lämna ut, så ska hon få lämna ut. Jag är inte Martina Haag. Sara och jag bestämde oss för att det skulle bli en roman av det. Vi skulle skruva karaktärerna och hitta på för att göra storyn läsvärd och utgivningsbar. Och så blev det. Däremot blev den aldrig utgiven. Efter nej från två förlag, så backade Sara och den ligger fortfarande opublicerad i molnet. Men jag tror att vi hade fått ut den. Häromdagen läste jag igenom texten igen. Och jag tänkte: jävlar, vad tiden har gått. Var det där ens vi. Den manlige huvudpersonen är bekräftelsekåt som en fjortis, grälsjuk och sugen på att dejta. Två och ett halvt år senare minns jag knappt senast jag hade en konflikt med någon. Senast Sara och jag pratade som vänner sa hon ungefär samma sak. Så även om jag saknar en reskamrat och någons närhet, så måste jag påminna mig om hur vi tog fram varandras sämsta sidor och texten visar det. Och hur illa vi ofta tyckte om varandra. Vi hade sju barn sammanlagt och det var ständiga issues om dina barn och mina och även om andra anhöriga. Om det skriver vi inget i texten. Vi skyddade våra ungar. Vi skulle resa igen och karaktären Rebecka beskriver nästan exakt den resa jag gjorde året därpå.
Jag tänker ibland på min senaste skilsmässa som en kapitulation. Att vi gav upp kriget mot omständigheterna. Men i själva verket var den ett fredsavtal på lika villkor. Och långsamt har jag lärt mig att kärlek inte måste vara krig. Men fortfarande är jag stundom plump och taktlös. Natten blev dag. 

03 januari 2020

Dejtingappar är som stryktipset

Det har blivit en stor diskussion på nätet, och säkert även på andra ställen, efter en artikel där män beskrivs som losers i Tinder-världen. Det är liksom kvinnornas marknad, får vi veta. Och visst är det väl ibland som en dansbana i Pajala med sju män på varje kvinna och där männen dessutom stärkt sig inombords med fickpluntan innan de hivar ut sina taffliga försök till närmanden. Men i den sistnämnda delen är det ju ungefär detsamma som i den verkliga heterovärlden. Män tar initiativ och kvinnor responderar. Känslor och ett rikt och varierat språk är något vi män missunnas. Redan i förskolan tilltalas pojkar i korta kommandon, medan flickor möter nyanserade formuleringar. Sen får ändå boys be boys och bete sig som neandertalare. Det är trist. Jag tror det kallas patriarkala strukturer. Det är väl därför det alltid var roligare att gå ut på gayfriendly barer när det begav sig, eftersom det inte fanns den sortens regler där. Även straighta människor blev roligare i det sällskapet. Men det finns såklart en aspekt till av dejtingbranschen och det är att om det fungerade som det marknadsförs, så vore konkursen ett snabbt faktum för alla aktörer i branschen. Män gnäller för att de inte blir bekräftade och alla (inte några, utan verkligen alla) kvinnor jag känner som varit inne i svängen beskriver 95 procent av alla som mailar dem som miffon, som att vada i grus för att kanske finna en pärla. Men drömmen hålls vid liv. Såklart. Jag minns farfars alla iturivna tipskuponger, hur Arsenal inte vann över Crystal Palace fast de var så mycket bättre. Det som har med människor att göra går inte helt att räkna ut. Flera är de som jag suttit på nervösa träffar med, där allting stämde på pappret, men inget i realiteten. Men på det igen, liksom. Nästa gång. Det är drömmen om lyckan som gör att vi spelar och försöker matcha. Hoppet om att kunna räkna ut saker som styrs av tur och tillfälligheter. Och branschen är inte sen att exploatera vår längtan. Jag vet inget om logaritmer, men det är klart att vi inte är menade att snabbt hitta vår själsfrände på nätet. Om någon skulle hitta den där formeln för lycka, så skulle den snabbt sänkas ner i dokumentförstöraren. De viktiga och riktiga sakerna går vare sig att köpa eller sälja. Illusioner däremot. Se på dejtingappar som på stryktipset. Du vinner troligtvis inte. Människors känslor är väl så svåra att styra som bollbanor och domslut i all hast på planen. Du kan förstås intala dig att du ser det som en kul grej. Precis som du tror dig gå på krogen bara för att hänga med folk och ha kul. Farfar ville nog vinna storkovan för att kunna köpa brännvin och god mat. Du vill bli kär. 

28 december 2019

Grubbel och glass: årskrönika 19.

För precis ett år sen satt jag på Condeco med min vän L och fikade. Idag satt vi i hennes vardagsrum och gjorde samma sak. Hennes son spelade FIFA och hennes dotter la pussel. L och jag pratade och pratade. Allt har hänt och inget. Ett år har gått.  Nu är jag hemma igen. Jag sitter i köket i min lägenhet. Det surrar i elementen, jag skulle egentligen fått nya under året, men det blev visst inte så. Var inte jag bortrest, så hade firman som skulle montera semester, det var i osynk under hela säsongen. Jag är ensam här i lägenheten. Det är det normala nu. Sonens rum har blivit ett sovrum med en helt ny dubbelsäng som jag kan bre ut mig i. Idag är det menlösa barns dag. Jag minns hur Mikael Bernhoft i åttonde klass pekade bakom min rygg mot mig när vår lärare pratade om den här dagen. Jag låtsades som inget. Nu är han gift med en thailändska och bor i Vingåker. Och, jodå, på hans facebooksida lajkar han Sverigedemokraterna. Såklart. Vi människor hamnar på olika ställen i världen. En får stå för sina val. 2019 går till historien som det år då jag vände mig in mot min egen trädgård och beskar mitt träd på döda grenar, så att de friska kunde leva vidare. Det fick bli så, trots det politiska klimatet. Jag detoxade från oro och gav upp kampen mot det som stör mig, accepterade det som alltid är där i min kropp, accepterade medicin och ännu fler insikter, hoppades att jag var värd något, värd att tycka om eller rent av älska, slogs mot ensamhet och för de stunder av lycka som faktiskt kom. Jag vann den kampen. Någon publicerade mot slutet av året vad som skulle vara en nidbild av mig på sitt Instagram. Är det så vederbörande ser på mig, så är det. Jag fick fundera på om det kunde ligga något i det och fundera på varför människor som inte missar ett tillfälle att bedyra sin lycka, ändå vill lägga tid på att avsky mig. Men jag är kanske inte för alla. Hos mig finns något som delar vattnet. Love eller hate. Det år vara så. Grubbel upptog väl mycket av min tid, fast de inte läker några sår. Det åts för mycket glass och choklad. Min ryggsäck prickade av Östeuropa på sommaren, men först Berlin i januari och mot slutet även Marseille. När jag reser är jag mitt bästa. Det är vindar från medelhav och solen på mitt ansikte längs Dnjepr, som tar fram den jag vill vara. Jag är 56 och längtar till framtiden, när allt fler längtar tillbaks. En släng av dåligt samvete över att jag varit så inåtvänd under året slår emot mig, det är skarpt läge, nassepartiet har en fjärdedel av väljarna bakom sig, men sen tänker jag på mitt jobb, hur vi bygger underifrån, hur vi faktiskt drar vårt strå till stacken och attackerar toxisk maskulinitet och rasism och tänder hopp i barns ögon. Under delar av året var väggen nära. Det är svårt att räcka till. Men det får duga, det som blev. Tack till familjen och till M, F, K, L, S, J, V, A, J, R och andra för att ni finns. Hejdå till er som försvann. Livet går vidare. Putsa vindrutan, men gör backspeglarna små.