19 juli 2018

Innsbruck #törnbladtågluff18

Det är tur att jag inte är kvar uppe på alpen när regnet börjar falla och åskan mullra. Väldig tur, för även om jag gillar när naturens krafter visar mig hur liten jag är och hur lite anledning jag har att vara uppe i mig själv och mitt eget, så hade jag varit väl utsatt där på bergssidan, trippande och snubblandes tusen meter ner eller så. I Sverige är tvåtusen meter det högsta tänkbara berget och en bestigning värd att berätta om för barnbarnen. Här i Österrike kan du ta en kaffe och strudel på den höjden. Lite halvdyrt och svagt kaffe, men ändå. Perspektivet.

Alperna står som en vägg norr om stan och för att komma upp är det först bergbana och sen två olika linbanor. Många åker upp fast det är dyrt, barnfamiljer och äldre som tittar sig omkring lite innan de åker ner och så proffsen med rätt skor och ryggsäck som snabbt drar iväg och ett och annat förälskat par som tar snygga wefies att visa för kommande barnbarn eller radera om det blir på det viset i livet.

Jag söker avskildhet och lugn, går runt och bort från de andra. Bergsgetter hörs pingla och bräka och svarta fåglar som kretsar över ens huvud påminner om att jag är en del av allt, att jag aldrig är ensam. Vinden känns, men bara lagom, så att ha på sig hood är lite overkill. Det är aldrig tyst någonstans här uppe, det är väl egentligen aldrig tyst någonstans, men jag känner ändå att huvudet får tid att bromsa in en smula och det är skönt, det är mindfullt. Jag känner att oron har lämnat, att allt kommer att fixa sig. Det går en tid, jag kollar inte ens klockan eller mobilen utan detoxar och går vidare. Luften är alldeles underbart frisk såklart och åt ena håller ligger stan i sin dal, fridfull här uppifrån och åt andra hållet är det berg på berg så långt en kan se och till och med snö på sina håll.

Sen går jag ner till fiket, som alltså ligger på Kebnekajsehöjd. Några fåglar sätter sig vid mitt bord, men det är inget dolt budskap från Nangijala, utan min apfelstrudel som lockar. Vi delar på kakan. Det är inte mer än rätt. Folk tittar, men jag och mina fågelkompisar låter dem titta.
Efter fikat traskar jag neråt. Inte hela sträckan till Innsbruck, det orkar jag inte, men en bra bit ändå, till nästa linbanestation. Det är jobbigt nog.

Nere i stan igen börjar då alltså regnet falla. Jag tar en spårvagn lite på måfå. En äldre man med en kattbur, från vilket det hörs ett vackert mjauande sitter mitt emot mig och en ung tjej i svart klänning med lurarna istuckna i huvudet tittar ut genom fönstret. Så där ung var jag när jag tågluffade första gången. Vad har egentligen hänt sen dess? Både allt och inget, kan jag säga.

I morgon åker jag till Neapel.

Kbh/Hamburg/Innsbruck #törnbladtågluff18

En man står och spelar Mozart på fiol till inspelat komp. Igår var det gitarrer och Springsteen, men det var Hamburg, det är en oerhörd skillnad, hamnstaden som var med och formade popen i början av sextiotalet. Här är det alper och klassisk musik och turister strövar genom stan på stenlagda gator och den gamla stan i Innsbruck är medeltida med kringel och krokar. Jag är i en dal mellan höga alper, det är som en operettkuliss runt stan, det är ändlöst vackert. Tidigare på dagen åkte jag ut till ett slott som låg med blick ut över stan, jag var ensam i slottsparken, sånär som på en man som körde traktor med en vattenvagn på släp, han vattnande så det skvätte och gångarna blev till geggamoja. Här är det ingen torka, allt är grönt långt upp på bergens sidor.

Jag åkte igår, lämnade Köpenhamn vid halv två efter att ha lunchat vegetariskt på Tivoli av alla ställen, men utan att gå in på riktigt, utan bara i kanten av det klassiska nöjesfältet. Tåget är en IC3, det är lite slitet, men någorlunda bekväma säten. Tåget fylls upp, det är semestertider och fler och fler verkar hitta eller återvända till tågluffningen. Jag kan sträckan bra, det är inte det minsta spännande,  Næstved, Vordingborg, Nykøbing F, innan vi rullar ombord på tågfärjan i Rødby. Jag ser att många runt omkring mig är svenskar och vi utbyter ord det är det vanliga snacket om vart en är på väg och tips och idéer om vad att göra i Berlin eller Warszawa. I Lübeck behöver en äldre dam hjälp med att få upp väskan på hyllan. Jag konverserar artigt på min bästa tyska. Inget av mina språk får mig att tänka så på skolan, som tyska. Den förfärliga läraren Annelie på högstadiet som hatade mig, men var lite kär i en av mina klasskamrater och adjunkten Fransi på gymnasiet, som var den sortens äldre akademiker som jag alltid kommit bra överens med. Goethe och vilka prepositioner som styr vilket kasus. Wiens alla kaffesorter och sånger som: Seemann, deine Heimat ist das Meer.
Nåja. Tanten på tåget är synskadad, men hon ler när hon hör oss tala svenska och går över till vårt språk med en dialekt som hämtad ur en gammal film och berättar om hur hon kom till Sverige från det utbombade Dresden efter kriget och bodde hos olika familjer i tre år, innan hon återvände till Tyskland. Vi talar länge och väl, eller i alla fall tills tåget stannar på Hamburg Hbf. Hon suckar när en av de unga tågluffarna frågar om hon återvände till Dresden. Nej. Ingen bosatte sig frivilligt i Öst.

På Hamburgs gigantiska station blir jag plötsligt nojig och tror att jag kanske glömde att låsa syrrans lägenhet innan jag lämnade i tisdags. Men det kan ju inte vara möjligt, säger jag mig själv, bara halvt övertygad, för precis sånt här kan hända mig. Jag blir lätt disträ och glömsk. Jag blir egentligen helt lugn först när syrran sms-ar och säger att allt var okej. Då förbannar jag mig en smula. Varför är jag sån här?

I Hamburg är det solsken och jag försöker gå andra vägar än de Sara och jag gick förra året, när separationen var ny och spännande och hade någon slags smekmånad. Vi tittade oss omkring igen, nu var det tillåtet att prata om det och vi skrattade. Hon var vackrare än någonsin, det blir en när stenar faller av en och vi var stenar om varandras halsar. Vi skrev så småningom ett romanmanus om allt det där, men texten rusade iväg och blev en annan historia om två betydligt mer spännande människor än vi. Hoppas att den någon gång blir antagen.

Jag får en egen kupé på nattåget, det har jag inte betalat för, men så blir det ändå. Sovvagnskonduktören är en ung turkiska och hon är sur mest hela tiden, men sköter sitt jobb, kommer och fixar sängen och ställer in Prosecco, juice och vatten. Till och med ett par tofflor ingår. Sen ligger jag där och läser tills ögonen sluts. En ljummen vind kommer i och smeker mitt ansikte. Jag sover och drömmer, vaknar väl till då och då. Till frukosten som den sura levererar vid åttatiden får jag alper utanför fönstret och och när jag kliver av i Innsbruck är det som om luften är lite tunnare och solen lite närmre.
I morgon åker jag upp på en alp.
fönstret.

18 juli 2018

Malmö #törnbladtågluff18

Min kropp bestämmer sig för att vakna redan vid sjutiden. Jag fattar inte varför. Inga fåglar låter utanför fönstret, nästan inga andra ljud heller, men det är väl ljuset eller så är jag helt enkelt utsövd. Jag masar mig upp och rör mig som en zombie mot kaffebryggaren. Passerar ryggsäcken, det mesta är packat, bara tandborsten kvar. Idag bär det iväg, jag ska ut på spåren igen och vart vi är på väg kommer att visa sig för bloggens läsare. Det är i allt väsentligt den tur som Sara och jag planerade i stora drag förra sommaren, men jag gör det i eget sällskap som så ofta förr. Lite har jag tjuvstartat, så sent som igår åkte jag till Malmö från Göteborg, med en paus i Lund. Jag åt lunch/middag på Hummos bar, en doft och smak av Israel på andra sidan gatan från Lunds central.
Här åt jag något av en sista måltid med en annan människa en gång, vi var goda vänner, sa vi, men det var tydligt att jag inte skulle få synas i hens liv, tydligt att hen befann sig i ett förändringsskede, en återkomst till gamla värderingar. Vi blir till i mötet med någon annan, säger Buber, men att aktivt förställa sig för att vara till lags ska en se upp med. Jag har slutat med det där, jag är grön, feminist och vänster vart jag än kommer, slarvig och glömsk och med känslor som drivkraft mer än rationella val och beräkningar. Och jag förnekar inga vänner och bekanta. Mina pengar går till resor och biblioteksböter och en och annan dyr glass, snarare än grillar och hemmabiosystem.
Åh, kaffet smakar ljuvligt. Några ostmackor till gör susen.
Snart reser jag till Hamburg, som är första stopp på min resa.

16 juli 2018

Från Tynnered till Majorna

Det är de platser jag senast bodde på i Göteborg, så luften kunde vara full av nostalgins väldoftande mimosa, när jag börjar dagen med en lång promenad i Majorna och ägnar en god del av kvällen åt en promenad i Tynnered. Men det blir inte så. Varje mindfullnessterapeut värd sin titel skulle småle och nicka instämmande, för här och nu är perspektivet, inte återblickar. Jag har mitt sällskap att tacka för det, tonåringarna på dagen, min Tynneredsvän på kvällen, människor i samtiden, inga gamla utslitna playlists med gyllene hits från 1900-talet. Det är vad jag behöver bekräftas i, för jag är trots allt en optimist. Saker blir bättre redan i nuet om en har en framtidstro. Skulle jag någonsin flytta hit igen, så skulle det vara för att spendera min framtid här inte för att komma hem igen. Det har jag inget intresse av. Min väg har kantats av hem, de har varit olika till sin karaktär och fyllt sin funktion. Från Tynnered till Majorna gnisslar en sliten spårvagn på räls som snart ska bytas. Jag byter vid Marklandsgatan som så många gånger förr och i mörker. Det är natt till måndag, livets första dag.

07 juli 2018

Nazisterna är inte problemet

Det är naturligtvis inte nazisterna i Almedalen, som är problemet, inte ens de främsta symptomen på problemet med rasism i Sverige. De är så få att tusen starka människor hade kunnat lyfta bort dem för gott och skrämt dem så att aldrig vågade sig tillbaka. Problemet är att mainstreamen i vårt land har börjat ge rasisterna rätt och det är det sluttande plan som kan leda oss in i en framtid av taggtrådar och missunnsamhet, även om ingen säger sig önska det. Symptomen är ökat väljarstöd åt de nyss lika nazistiska Sverigedemokraterna och skärpt migrationspolitik och fler krav på människor med rötter i andra länder, vilka klumpas ihop som fundamentalistiska bidragstjuvar och gruppvåldtäktsmän.

Jag efterlyser starka opinionsbildare som håller emot och fortsätter prata om internationell solidaritet och öppna gränser. Som andas lugnt och pratar engagerat för det som är rätt. Att hindra människor från att röra sig kan bara vara en nödlösning och aldrig det tillstånd vi drömmer om.
Men istället för att hålla emot och formulera visioner för framtiden, så viftas det med mångfaldsflaggor med ena handen och skärps lagar och stängs gränser med den andra av dem som borde vara våra stigfinnare in i den vackra djungel av mångfald som är vår framtid, bara vi vill det.

27 juni 2018

Hur en blir ihågkommen

För precis en vecka sedan var det kommunfullmäktiges långa och prestigefulla budgetsammanträde. Det var stundom ideologiskt spänstigt, men ibland lojt och någon gång förskräckligt.
Jag pratade som vanligt om mina ämnen under den här mandatperioden: trygghet, trafik, gator och vägar och fick mothugg, men stod på mig. Som det ska vara. Men så kom Liberalernas ledande kvinna upp talarstolen och tog fasta på att det var mitt sista budgetsammanträde. Tidigare under sammanträdet hade hon påpekat att jag borde ta av mig min hatt i salen. Liberalare än så är hon inte. Men jag hade bara glömt den på. Jag är för gammal för meningslösa statements

   ”Hur tror du att du kommer att bli ihågkommen?”, frågade hon med en ton som en kan kalla impertinent, om en vill. Det var inte någon komplimang, det hon insinuerade.
Jag tänkte på saker jag gjort, sagt och som blivit verklighet eller misslyckats. Ett politiskt liv som är på väg att rundas av. Minns inte helt vad jag svarade. Jag blev ganska förvånad över den personliga touchen i tilltalet.

Så tog hon replik igen.
 
   ”Hur tror du att du kommer att kommas ihåg av folk i LIMHAMN, då?”, löd frågan denna gång.
Ja, det är ju den där metaforen som jag skrev här i bloggen. Illa formulerad, men jag triggas av privilegierade människor som gnäller över småsaker som köer eller som inte vill ha boenden för fattiga människor runt sig. Det står jag för i evighet, amen. Borde inte ha pudlat så kraftigt.
Efter debatten ses vi utanför. Hon hälsar glatt. Men jag har svårt att växla sådär. För mig är politik inte teater, jag tycker samma saker vid kaffet som i talarstolen.

Så avslutas min politiska karriär och vi i den gröna gruppen går och äter tapas och allt i stan blir
fotboll, fotboll, som om det vore världsläget och inte ett roligt bollspel att titta på och njuta av.
Ena dagen är det svenska landslaget misslyckade och andra dagen är de hjältar. Hur en blir ihågkommen beror nog mest på tillfälligheter och var folk tittar.
Tur det inte är det som räknas, utan det som en faktiskt gjorde.

16 juni 2018

Men inte utan en etta i stan

Jag tar mig ut ur lägenheten en stund, efter två fotbollsmatcher och läsning och dessutom har jag klippt mig och sprungit en runda. Men ut går jag, för det är ju normen sen gammalt. Sitt inte inne en hel dag. Jag tänker på några ord som en vän sa till mig bara härom dagen. "Jag kan se dig ta med morgonkaffet ut på altanen och titta ut över naturen". Jag sa inte emot. Det var en syn som jag själv kunde se framför mig. Sittandes där med den heta svarta drycken och se rådjur komma skuttandes och känna doften av nyslaget hö.
Jag som till och med på dejtingsidor och i politikerpresentationer beskrivit mig som en Möllanbo ut i fingerspetsarna. Det är vad jag velat vara. Detta med identitet är så viktigt för oss. Vi vill vara en del av något, men samtidigt ha en egenart som någon beundrar oss för. Så som jag var Saras man och en del av en stjärnfamilj, så som jag är ledamot av kommunfullmäktige och vad det nu är. Mycket av det jag sa mig vara försvann eller är på väg att försvinna och jag sjöng All things must pass hela januari, detta som George Harrison insåg redan vid 25. Vi mognar olika snabbt.
Jag går vidare i kvarteret. I folkets park firas det Eid  med musik och mat och besvikna latinos med Argentinas landslagströja på sig hänger med huvudet.
Vidare genom hipsterkvarteren, där jag kan gå mer ostört, särskilt nu när sommarlovet är här och hipstrarna börjat lajva charterturister och har lämnat persiennerna nerdragna.
Jag funderar på om jag verkligen hade kunnat leva i en byhåla där man skjuter inbrottstjuvar med hagelgevär och röstar på rasisterna. Hade jag hittat en plats där. Det låter svårt. Jag är ju inte den som tar seden dit jag kommer heller, utan står för det jag står för oavsett sällskap, också det en del av min identitet. Ja, kanske kunde jag testa det där. Men inte utan en etta i stan att fly till vid behov

10 juni 2018

Och radion spelar Tomorrow is a long time

Om några timmar ska jag gå längs Malmös gator, troligen med en israelisk flagga i handen. Det är Pride och det är rätt att upp för mångfalden. Sann intersektionalism, kanske en utmaning för dem som bara visar läpparnas bekännelse åt begreppet och inte förstår att alla faktiskt betyder alla. Det är lätt att ruta in förtryck och förtryckare efter en stel och märklig mall. Det förtjänar att nagelfaras och undersökas. Jag lär få återkomma om det.
Men annars, det här datumet står för något helt annat i mitt minne. Det är bara ett år sedan, nära, men väldigt längesen. Jag var på en plats som bär på lager på lager av minnen, komprimerade till två-tre perioder i livet, inte de längsta, men nu är det ju en gång så att utvecklingen sker både gradvis och med stora språng. Vi bestämde oss där och då för att lämna varandra. Det var något vi båda gjort på andra sätt och på andra håll och den här gången skulle vi göra det helt annorlunda. Vi skulle toppa allt med den resa vi redan bokat och beställt, alla tågluffningars moder. Men ett tag till skulle vi tiga, för att skylta med ett misslyckande är aldrig bra och annat stod just nu högre på agendan.
Morgonen efter beslutet sprang jag en runda i kända kvarter. Jag vaknade tidigt, klockan var väl sex, det var söndagsmorgon. Natten hade fyllt gräsmattor och gropar i asfalten med vatten och dofterna var starka, men det var närmast folktomt på gator, gångbroar och sunkiga tunnlar, inpissade, nerklottrade och ogästvänliga. När benen sprungit av sig kroppens rastlöshet så plingade telefonen och jag pratade med en vän medan morgonen tog sig och torkade bort nattens väta. Det var som den där majmorgonen när jag för första gången träffat min dotter, det var början på något helt nytt.
Ett år senare har det nya blivit normalt och vanligt, men på ett annat sätt än förr, det är inte jakt på bekräftelse som styr och när en jämlik partner dyker upp vid min sida igen, så är det något annat än det varit förr, för jag vet att jag klarar mig själv, tvåsamheten är inte nödvändig för mitt välmående längre. Vänner har följt med längs vägen, nya bekantskaper, men det är jag som håller i kontrollerveven på mitt livs spårvagn. Rälsen ligger blank och välslipad framför mig. Och blicken är fäst vid trafikljus och och övergångsställen. En katt smiter över gatan med snabba steg, en koltrast sjunger i ett träd och radion spelar Tomorrow is a long time.