08 november 2019

89/11/9

I februari 1989 vann jag en tävling som tidningen Arbetet arrangerade. Första pris var en resa till New York och vi fick vänta länge innan i kom iväg. Månader. Mer än ett halvår. På Svävarterminalen i Malmö hamn var klockan 12 när vi for iväg och dagens datum var den nionde november 1989. När SAS-planet Thyra Viking landade på Newark international var klockan 15.00 lokal tid. I Berlin var presskonferensen redan över, centralkommittens presstalesman hade med darrande röst sagt att de nya utresereglerna skulle börja gälla "sofort". Kommunismen var död, men det hade vi ingen aning om. Vi promenerade ner mot Times Square, som var fjärran från det tivoli det nu är, det var sunkigt och fullt med porrbutiker och drogförsäljning. Vi tog en burgare på en diner. Servitrisen undrade var vi kom ifrån och vi svarade "Sweden", men då hade hon redan gått till nästa bord för att ta upp beställningar. Och i hissen på hotellet såg jag mig i spegeln. Långhårig var jag, stora lockar och mina kinder var lena och jag tänkte på min lilla dotter därhemma. Sen vaknade vi till rubriker. THE BERLIN WALL CRUMBLES, skrek Post och Times sa ungefär samma sak, fast med mindre bokstäver. New Yorkborna gick på sina slitna streets och avenues och undrade om deras system och land vunnit nu. Jag gick ut ensam tidigt på morgonen och det låg folk i pappkartonger vid nedgångarna till subwayen och i Central park. Saker var inte entydiga. Ett hus inte långt från hotellet hette Trump tower. Det var nån slags obskyr fastighetsmagnat som låtit bygga det. Längst upp på Manhattan låg Harlem, men dit vågade ingen turist åka. Det var några sköna dagar i New York. Utsikten från World trade center var fantastisk.
När jag kom tillbaka till Sverige gick jag in till centralen och bokade en ny biljett, denna gång till Berlin. Alla en kände åkte ner och hamrade på muren och ibland lackade den sysslolösa DDR-militären ur och tog stämjärn och hammare från folk, men för det mesta struntade de i vilket. Allt var ändå vunnet och förlorat. Jag drack öl ur stora sejdlar och det var liberalismens totalseger och alla prognosmakares polarnatt. Vänsterfolk försökte sig på tanken att tro att DDR skulle välja någon slags mjukiskommunism, men de ville ha Mercedes-Benz och Currywurst, de var inte finare än andra.
Trettio år senare har jag fått något skit i ögat. Fredagens aktivitet är inställd och jag har lånat några böcker och köpt choklad. Jag ser mig i spegeln i en annan hiss, den hemma i huset där jag bor. Mitt hår är sex centimeter kort, mitt ansikte bär en viss patina och min lilla dotter är vuxen, precis som hennes tre yngre bröder. Jag har haft en svacka i livet, men är tillbaka. Liberalismen hade visst inte vunnit ändå. Ingen vann, men många förlorade. Världen har snurrat i samma takt som alltid och det regn som föll på mig första kvällen i New York är samma vatten som fanns på dinosauriernas tid och samma vatten som i min kran hemma på Möllan. Ekologin är det som sätter ramar och skapar system. Det ordnar sig. 

05 november 2019

Lågaffektivt är högeffektivt

I flödet och bruset hör jag att den blåbruna flodvågen nu trängt in i pedagogik och barnuppfostran. Nu ska det inte längre fostras och läras lågaffektivt, nu ska det åter igen sättas hårda gränser och pekas yt syndabockar som ska lämna sammanhanget. Det tar på mig på ett väldigt personligt, privat plan. Jag har setts på flera håll och kanter i det sammanhanget. Som vuxen har jag ibland tappat fattningen, både på jobbet och med mina egna barn. Ur frustration har det mytomspunna så kallade törnbladska temperamentet dykt upp. Jag förbannar det inte bara, utan har faktiskt vidtagit mått och steg för att befria mig från släktens sigill. Där min farsa hade andra människor som krockkudde och bromskloss har jag bara mig själv och jag har sett till att förändras. Det duger inte att stå och skrika på folk. Det är dessutom djupt ineffektivt som uppfostringsmetod eller som metod att övertyga någon. Det jag fått utstå ska inte vandra vidare till en ny generation eller drabba andra på min väg. Det lovar jag. Det är en insikt en måste komma till. Det är förstås ingen skam att bli förbannad emellanåt. Tvärtom. Det vore märkligt annars. En ska stå upp för saker. Men en måste reflektera och våga backa och ändra sig. Det går inte att vara lättkränkt och ta allt personligt, men det innebär inte att en ska vara slapp. Jag kan konfrontera barn och vuxna med de ord de använder och de handlingar de begår. Alla har ett personligt ansvar för det de gör, den saken går som en röd tröd hos mig. Det är kanske inte ditt fel att du hamnat där du är, men det är ditt ansvar att ta dig därifrån och att vara juste mot andra. Du ska göra det som ska göras. Men handlingar i affekt är sällan bra. Låt din röst höras i samtal istället. Och skyll aldrig ifrån dig. Lågaffektivt är högeffektivt.

03 november 2019

Malmö är inte Skåne

Malmö är en stad för respektlösa doers som förändrar världen i handling. Det är här den svenska arbetarrörelsen föddes och här påverkade Miljöpartiet mer än på de flesta ställen där vi varit med och styrt. Än idag kan MP få skit för beslut, trots att stan nu styrs av S och L. Förutom under några efterblivna år i skiftet 70/80, så har det alltid varit Sveriges roligaste stad att leva i, skulle jag gissa. Att bo i Lund är som att bo på biblioteket , att bo i Göteborg är att bo i ängslighetens museum där hamnkranar som aldrig kommer att användas mer är jätteviktiga att bevara, medan moderna system för kollektivtrafik motarbetas. I Stockholm bor den formella makten och stan har mycket medvetet lyckats tömma sitt centrum på roliga människor, eftersom det kostar för mycket för vanligt folk att bo mitt i stan. Här finns det Göteborg och Stockholm saknar. Min stadsdel Möllan har ingen motsvarighet någon annanstans i landet. Här bor hipsters och skummisar, vänsterfolk och troende muslimer. Här finns kinesiska affärer där jag inte känner igen hälften av varorna och stöl-ställen och grillhak. Den stora bockkranen såldes när den inte behövdes längre och istället byggdes ett på alla sätt skruvat hus. Allt är nära här, rika och fattiga bor nära varandra, om än på sitt sätt i olika världar. Men vad ni än tror, så ligger Malmö inte i Skåne. Vårt ansikte är vänt mot havet och inte mot åkrar och inskränkthet. Skåne är det som finns runt omkring, den sorgliga jakten på identitet och sammanhang som gjort det en gång koloniserade och brutalt försvenskade landskapet till det dåligt maskerade nazistpartiets hemmabas. Resten av landet skakar på huvudet. När ett skånskt fotbollslag spelar norr om Hallandsås, så är det standard att motståndarsupportrarna ropar ramsor om att Skåne borde skänkas till Danmark. Medan folk i Sjöbo och Svedala ylar högt, som inavlade vargar i värmländska skogar, om hur supersvenska de är.
Och såklart inte alla. Och såklart inte alltid. Några av mina finaste vänner bor på otippade ställen i myllan. De finns, precis som det finns rötägg i Malmö. Men för att påvisa något behöver jag generalisera en smula. Nu läser jag och hör om att människor i Malmö skulle vara så oerhörd rädda för att bli skjutna eller sprängda i luften. Det där tror jag inte på. Malmöborna är inga räddharar. Ingen av oss gillar våld, eller i varje fall få, men vi vet att det är gangsters som skjuter varandra och inte några Hamasmissiler som dimper ner lite var som helst. Vi kommer att gå upp i morgon och cykla till jobbet som vanligt. Vi kommer att äta falafel och dricka kaffe och se Mikael Wiehe och Fredrik Gertten gå förbi utan att bry oss. Vi gör det vi ska göra. Vi tog på oss att vara pendlingskommun till Danmark och en stor mottagare av flyktingar. För det får ni andra betala oss fem miljarder om året. En fair deal. Vi får nära till Danmark och billig falafel och flyktingarna slipper bo bland hillbillies eller i sorgliga bergslagkommuner där incels går och väntar på att bruket ska öppna igen. Denna stad är som en människa, den har hjärta, den har själ. Men Malmö är inte Skåne.

27 oktober 2019

Både John och Paul behövs

En i ledningsgruppen för mitt förskoleområde sa någonting om att varje onsdag när de har lunch på förskolan där jag jobbar, så blir det diskussion om ett eller annat, efter att alla engagerat sig i frågan om var mina nycklar tagit vägen. Hon sa det mycket vänligt, ett enkelt konstaterande helt enkelt. Och hon har rätt. Jag förlägger allt, särskilt mina nycklar och på jobbet som har fler låsta dörrar än en genomsnittlig kriminalvårdsanstalt, så är det svårt handikappande. Och när jag pratar så pratar jag om något. Är jag nyfiken på en person så blir det rena rama intervjun. Diskuterar jag så handlar det om något. Vädret intresserar mig inte, däremot klimatfrågan. Det gör att jag kan verka plump och närgången. Para det med en explicit humor full av göteborgska ordlekar, så blir det inte alltid bra. Kanske är det fel sätt att vara på. Men jag har aldrig haft behov av att vara populär eller kompis med många. Leva och låta leva räcker långt. Där är jag så olik vissa vänner. En vän blir kompis med alla han möter. Där jag gäspar och vill gå vidare stannar han och nätverkar en stund. Min rastlöshet orkar inte med sånt som inte intresserar mig. Och jag tror att vi har olika missioner i livet. När vi pratade om normkritik på senaste verksamhetsutvecklingskvällen på jobbet (bara det jävla namnet, liksom) så sa jag att konsensusnormen var förödande. Det är motsättningar som utvecklar världen, inte den förbannade samsynen som hela tiden eftersträvas. Jag är född till att ställa saker på sin spets och min vän är född till samordnare. Beatles är världens bästa band genom tiderna därför att John och Paul var olika och när dessutom George växte som musiker och låtskrivare så förstärktes det. Vem som är vem av mig och min vän får ni själva räkna ut. 

19 oktober 2019

Jag vill inte äga någon

Ett minne kom upp på Facebook. Det är tydligen två år sedan jag och mitt då ganska nyblivna ex var och lyssnade på den amerikanske författaren Ariel Levy på Stadsbiblioteket. Vi pratade lite med henne sen vid signeringen och berättade om den bok vi höll på stt skriva tillsammans, en självbiografisk roman om några som kunde varit vi, men vars (vilkas?) liv vi passade på att göra mer spännande än verkligen. Inte autofiktion. Vi hade dessutom bestämt huvudkaraktärernas namn efter de skådisar vi ville se i huvudrollerna när det var dags för filmatiseringen. Ariel Levy blev eld och lågor över vårt projekt. Nu ligger vårt färdiga manus uppe i cyberrymden, opublicerat. Saker hände, som en säger. Mitt ex kände en obändig lust att gå vidare, som det kallas. När hon började dejta så fick jag lova att låtsas som om vi aldrig ens så mycket som träffades och drack kaffe, än mindre hade skrivit ett manus ihop. Själv har jag berättat för hela världen att jag och mitt ex hade en god relation och skrev ihop och tänker att den som träffar mig får träffa hela mig och inte någon bild av mig som jag vill förmedla och i det ingick både skrivande och ex. Så förblir det. Möjligen är det en dålig strategi, för jag träffar ingen, medan exet är inne på sitt andra förhållande sen den där dagen vi pratade med Ariel Levy. Det får vara som det måste. Jag har levt tillräckligt länge i lögner och kanske i tidigare perioder i livet tagit höjd för verklig eller inbillad svartsjuka. Men ingen kommer i min närhet som stänger in mig eller för vilken jag stänger in mig. Ta mig som jag är eller inte alls. Åh, hon och jag hade så mycket kul tills vi inte hade det längre. Jag behöver inte någon syndabock för att livet gnisslat emellanåt. Det är mitt eget verk och mina egna val. Och jag måste leva mina övertygelser här och nu och varken fly med tunga steg i nya fina löparskor eller på en illuster resa någonstans. Som man i en patriarkal värld får jag således medvetet backa från ambitioner om att äga någon annan människa, mer än vad icke-män behlver. Och det räcker gott att ha styr på mitt eget liv. 

12 oktober 2019

Pretty flamingo

Jag ser ut genom fönstret. Gården nedanför är under ombyggnad. Det som brukade vara grönt är nu istället högar med grus och jord flankerade av gula arbetsmaskiner. Ytskiktet ska tätas, stod det på lappen från min bostadsrättsförening. Själv har jag försökt att täta mitt eget jävla ytskikt med hjälp av medicin och insikter. Det går bra, om inte perfekt, men vem gillar väl det som är perfekt?
Jag spelar Pretty flamingo med Manfred man. Det är en ganska kass låt. Men sedan i torsdags sitter en flamingo i rostfritt stål i mitt vänstra öra och detta var associationen som dök upp i mitt snurriga huvud. Någon skrev på insta att det betyder att en är swinger, men en jobbarkompis lät mig veta att jag som singel inte kan vara det. Hon som jag träffade igår på den öppna platsen utanför biblioteket skojade om att jag först trott att det var det var en pelikan. Hon skrattade sitt varma skratt, men inte ens det hjälper när det inte finns något som blixtrar till eller som kan växa till något. Och det blir nästan komiskt när så mycket som är viktigt för mig är helt oviktigt för den andre. Jaja, det är ju ytterst få som det kan bli något med, som min vän säger på messenger. Men när en välformulerad skarp röst hör av sig och är tydligt intresserad, så väcker det något hos mig. Människor ska få chanser att ta sig in i mitt liv. Jag ska göra mot andra som jag vill att andra ska göra mot mig. 
Min prästvän skulle le när jag i tid och otid drar upp den gyllene regeln. Men det är ju den som gör att jag vill släppa in människor, både i det lilla och i det stora. I mitt hjärta finns inga halverade mängder eller minskade volymer. Jag tror på en värld där det finns både flamingos och pelikaner, både stann- och flyttfåglar, både folk som stannar i boxen, som tänker utanför den och så vi som inte hittar någon jävla box. Jag sätter på kaffe och Donovans Catch the wind. Det kommer nya möten och snart är väl ombyggnaden av gården färdig. Och i mitt öra sitter den där fågeln tills jag tappar den. 

05 oktober 2019

Timplaner är som Sovjet under Brezjnev

Satt på jobbet igår och drack kaffe ur min rosa dramaqueen-mugg och tänkte på debatten om timplaner. Först åker antiken ut från högstadiet och sen åker den in. Nu talas det om att de nationella minoriteterna ska ut. Jag är inte något större fan av grundskolan från början, men när jag hör om detta blir jag näst intill mållös. Tänker på hur vi i förskolan försöker fånga upp det som händer i barngruppen och i det enskilda barnet och utgå från det i arbetet. Men i grundskolan slåss ämneslärarna mot varandra om vad som är viktigt. Jag hade femma i historia, förresten. Men jag minns inte att jag lärde mig något om antiken i högstadiet. Det jag vet om antiken kommer från ”Jag, Cludius” och från litteratur. Minns överlag inte att jag lärde mig något särskilt. Med Springsteens ord så lärde jag mig mer från en tre minuters rocklåt än någonsin i en skola. Och precis som bossen så är jag bildad. Men det är fan inga lärares förtjänst. Jo, min engelskalärare på högstadiet var spännande när han pratade om allt utom engelska. På en lektion lärde han oss lite ryska och om den amerikanske komikern Lenny Bruce. Min svensklärare på Majornas gymnasium var blåare än Gösta Bohman, men en rolig motpart i diskussioner och hon fick mig att läsa Klas Östergren och Hemingway, när jag berättade om att jag gillade Lundell. Men det var i korridoren och inte inne i salen. Inte ett rad om antiken då heller. För mig är det givet att historia, litteratur och whatnot i skolan tar avstamp där ungarna är och letar sig bakåt. På det viset är det givet att ungar i Kiruna jobbar mer med skidåkning och samer och ungar i Malmö troligen lär sig mer om om judarnas historia och sjöfart.  Millimeterrättvisa är den största orättvisa du kan tänka dig. Timplaner är  en skolans planekonomi, lika välfungerande som Sovjetunionen under Brejznev, så jävla Lärarnas riksförbund och komplexfyllda adjunkter som bryr sig mer om verbens böjning än innehållet i meningarna. Sluta, bara sluta.