Minnet är en falsk vän

Minnet är en falsk vän, en som ljuger och överdriver och samtidigt utelämnar mycket väsentligt. Förra gången jag skulle upp på Massada var jag bakfull som ett ägg, det var tidig morgon, nästan natt och ändå hetare än en svensk julidag. Nu står jag där uppe igen och inget är som jag minns det. Den israeliska flaggan sträcker ut i vinden i en trotsig manifestation som deklarerar att Massada aldrig kommer att falla igen. Det är en disig dag och man ser knappt de jordanska bergen på andra sidan, men döda havet ligger där nere, mindre och saltare för varje år. Jag har en fru med ett judiskt namn och jag fotograferar henne framför en soldat med vapnet nonchalant slängt över axeln. Vi är i frihetens oas, I Gaza bara tio mil bort hade Sara fått stänga in sig i tyg och berövats de flesta mänskliga rättigheter. Det är här och nu som är viktigt och minnena får vara myter och romaner och inget man lever av.

Voice of Peace sänder inte längre.

Kikar Rabin är ett gräsligt fult torg. Det ligger långt från havet och mitt i ett välmående område och barnen leker vid monumentet helt respektlöst och skönt. Rabin dödades för över 16 år sedan och livet går vidare i det varma och röriga Tel Aviv. Nere på stranden badar vi fötterna och ser helikoptrar hovra söderut. Israel försvarar sig, solen gassar över Tel Aviv och man saknar Voice of Peace, den egensinniga radiopiraten som sände från en båt ute på havet, men som stängde efter att Osloavtalet undertecknats 1993. Rockmusik och fredsbudskap; det var längesen nu. Nu är hoppet illa ute, nu hålls gränserna välbevakade och musiken en annan. Själva ser vi inget våldsammare än två män som skriker åt varandra på marknaden och våra hudar färgas svagt röda av solen. Berg av frukt dignar på marknaden och alla bilar tutar.

Här har man alltid med sig

Det är en movable feast. I morgon sitter vi först på tåget och sen på planet och sen är vi verkligen där. Eller här, för här har man alltid med sig. Vi skapar oss själva när vi möter andra människor och miljöer, som kameleonter byter vi färg och så fort någon i en grupp byts ut så är det en annan grupp. Jag tröttnar aldrig på att förnya mig och slår mig aldrig till ro med det jag har. Och slutar resa gör jag först när jag dör eller när pengarna tar slut, vilket som nu inträffar först. Det är tur att resten av familjen annorlunda ser sakerna på samma sätt, för annars hade det knappast fungerat. Vi ska vara rädda om våra rastlösa själar, men låta dem andas in allt det som är världen. Så väskorna är packade och klockan ställd. Igen.

Sonen och Pimme

Han valde rätt artist till sin första riktiga konsert sonen. Thåström kan man lita på. Tung som bly nuförtiden, långt från det lekfulla i punken och det ösiga rockandet. Lyckligtvis också en bra bit från Stry Terrarie-tramset. Och där stod vi och lyssnade. Pimme fyller 55 dagen innan sonen fyller 14 och det är bättre tider nu.
I en helt annan tid satt jag på en dansk gräsmatta omgiven av ölpimplande, haschrökande människor som aldrig hört om det nya punkbandet från Rågsveds betong. Jag var 15 och hade själv rest ner för att lyssna på musik och vara alternativ. Det är längesen och Pimme skrek i micken och hatade allt etablerat. Han hade ännu inte träffat sin Samarkanda, så länge sen var det.
Nu när allt är bättre och kärlek och politik smälter ihop , så är Thåströms musik lyckligtvis en annan. Han är inte den som drar sina gamla hits, utan han skapar nytt utan att flörta med oss.
Min son är snart 14 och Pimme 55. Men livet är samma outgrundliga mysterium oavsett hur gammal eller ung man är. Uttrycken må förändras, men längtan och nyfikenheten består.

Därför klagar jag inte på Israel.

Nu beställde min judiska/e bekant en resa till Israel. Hen tyckte väl att vare sig de nattliga uppringarna med sina löften om gasning eller terroristerna och deras svenska BDS/StG-nyttiga idioter ska bestämma resmålen åt folk. Hen förstår nog inte varför folk som reser till Marocko och köper allt möjligt från Kina just ska bojkotta Israel. Eller så fattar man alltför väl varför Israel särbehandlas, nu som i alla jävla tider. Och folk undrar varför man inte är mer kritisk mot Israel. Svar: av samma skäl som jag inte skulle diskutera mångkulturens eventuella baksidor med Sverigedemokrater; när man har fullt sjå att förklara det grundläggande, så är det inte tid för finliret. De flesta som uttalar sig i debatten kan inte ABC i frågan och gränsen mellan israelkritik och antisemitism överträds i parti och minut, även av namnkunniga politiker. Man behöver inte sympatisera med sionismen, men det underlättar väsentligt om man vet vad sionism är innan man talar om det. Så ni får stå ut med mina tirader. Så länge äldre judar i Malmö hotas med döden bara för att de fötts, så länge kristna och vänsterfolk samlar pengar till terrorregimen i Gaza, så länge sossar konfererar om hur Jerusalem ska befrias från judar, så länge hör ni mig inte klaga på Israel.

Hundra män på fiket

Det sitter hundra män på fiket inne på Rosengårds centrum. Hundra män och den enda kvinnan är hon som serverar kaffe och bullar. Det är fan inte okej alls. Även om jag kan läsa i DN att rätt och fel är relativt och beror på, så är inte strukturer som utestänger kvinnor från det offentliga rummet acceptabla. Förskolebarnen som jag har med mig reagerar inte alls, sån är ju deras verklighet i en värld där gå i centrum inte betyder promenera mitt i stan utan vara inne i en sunkig galleria ovanpå motorvägen. Hit når inte ropen om inga sexister på våra gator, de stannar hos falafelmedelklassen där jag bor. I Rosengård är sexismen upphöjd till allmän lag och många av oss som kommer från andra ställen och jobbar här skyller på kultur och religion, för att slippa bry sig så mycket. Vi släpper frågan om hedersrelaterade brott till de mörkaste krafterna och tror att machokulturen beror på att det är ont om fritidsgårdar eller så. Och den åttonde mars är som alla andra dagar i Rosengård.

Inte så pepp pepp

Miljönämnden är lätt den coolaste och radikalaste nämnden jag suttit i och förvaltningens tjänstemän oerhört medvetna och radikala. Nu har min ordförande blivit sjuk, dessutom, och jag får ta ett steg fram. Jämka, leda och föra processen vidare. Politik är oglamoröst och ett jävla pysslande, men sen ser man resultat och då är det värt allt. Men trots vår fantastiska nämnd så domineras malmöpolitiken fortfarande av tillväxtromantik och konsumtionshysteri. Och pappas stora bil och mammas lilla. Våra motståndare är tuffa och det måste vi också vara. Tuffa och uthålliga. Men så väljer vi gröna i Malmö en styrelse där meriterna hos de flesta handlar om att man är så himla gröna och har si och så många poäng från högskolan. Och kongressombuden väljs för att det är kul att komma iväg och träffa andra gröna. Det blir för mysigt, det blir för gulligt och för ungt. De vi valde igår får svårt att sätta motståndarna på plats och ta steget fram och leda den politiska debatten. Politik är inte pepp pepp, det är tufft. Vi måste vara fula, skitiga och elaka, vi måste tåla lika många slag som Ali fick av Foreman 1974, för att sen gå på knock. Smartare och steget före. Inte i ord, men i hantverk. Då måste man bygga ett lag från grunden, med unga talanger och rutin parallellt. Nu blev det inte så och det är olyckligt. Men vi reder oss nog och får ta nya tag nästa år.

Samma dag som Putin valdes

Det är väl så här det är när man funderar på om man ska lämna ut allt eller om man i all stillhet ska låta dumheten få misslyckas som ju dumheten nästan alltid gör; man blir en smula förvirrad. Men här blir det inte det stora utlämnandet, utan samma kväll som Putin får häpnadsväckande 99,8 procent av rösterna i Tjetjenien så ber jag bara alla här och nu att inte klappa sig så över bröstet för Sveriges del, ty även här finns brister i demokratin och kanske där du allra minst trodde. I Ryssland blir familjer som Jeltsin och Putin stenrika på politik, men här kan man på sin höjd skaffa sig ett bättre boende för sina arvoden. Och i alla dessa nattliga associationer och funderingar slår det mig att jag inte bara är den där störige fan som man blir irriterad på, utan att några till och med känner sig hotade av mig. Den som har mycket kan kanske inte alltid fatta att jag inte är intresserad av gods, guld eller positioner, än mindre vill ta det från någon. Jag är nöjd om jag får en god natts sömn och en kopp kaffe i morgon bitti. Sen vill jag ju förändra världen också, men sånt kan man inte göra på fastande mage.