25 maj 2018

Nog nu. #förskoleupproret

Min väns fyraåring sa att han gett upp detta med att bajsa i förskolan. Han kunde konstatera att ingen kom när han ropade att han var färdig. Personalen har ju så många att ta hand om, så varför skulle just han prioriteras, insåg han.
Nu går han och håller sig istället och hoppas att det inte dröjer för länge innan han blir hämtad.
Det får vara nog nu, är vi många som säger. Jo, jag vet att jämfört med livet i Aleppo är svensk förskola ett under av välfärd. Kanske ska vi inte gnälla så mycket. Men ändå, hur prioriterar vi egentligen i vårt vackra Sverige? Varför får vi avdrag på skatten för att bygga om i köket eller anställa en städare till våra hem, när en fyraåring inte får hjälp på toaletten i förskolan?

Jag träffar en gammal jobbarkompis när jag är ute och springer. Hennes ögon är stora och varma och jag frågar hur det står till. Hon tittar lite vid sidan av när hon säger att hon är långtidssjukskriven. Hon också, tänker jag, ännu en ung förskollärare som sett sina ytterst rimliga ambitioner krocka med en verklighet av stora grupper och en läroplan som sväller för varje revidering och papper som ska fyllas i och outbildade som ska handledas under arbetets gång och oroliga föräldrar som ska lugnas.
En vacker dag spricker fernissan och då är det inte revolutionen som kommer, utan sjukintygen.

"Och ändå är det ett sånt fantastiskt jobb vi har", säger min lockiga kollega och vän. Jag hoppas att hon ska orka, tjugo år yngre som hon är. Sen lägger hon ut en fin instagrambild och visar sin kompetens och engagemang ännu en gång. Vi trollar med knäna.

Jag tänker att vårt brinnande engagemang och underbara relationella yrke är själva snaran vi knutit åt oss. Hade vi jobbat på en kartongfabrik, så hade vi slutat för länge sedan. Men vi ser ljuset i barns ögon, vi ser den lilla tjejen som för första gången cyklar på en tvåhjuling och hon den blyga som lyser upp när hon får hålla samling om sitt favoritämne.

Men min väns son inser att det är meningslöst att ropa på fröken när han är på toa. Hon hör inte, för hon släcker en brand i en annan del av avdelningen. Och min gamla jobbarkompis får piller och en samtalskontakt, istället för att knyta näven mot skyn.
Nog nu.
#förskoleupproret

12 maj 2018

Låt inte rasister sätta agendan

För första gången på evig tid, så står jag halvt vid sidan om och ser valrörelsen ta form. Jag är lojal mot mitt parti, jag har uppdrag för och en skuld till dem som satsat på mig, vill jag framhålla. Men jag är fri att tycka. Vi gröna har ett kvinnligt språkrör som är en fantastisk doer. Hon kan sitt område och det händer saker, men i offentligheten låter hon och ser ut som om hon tycker det är tråkigt med politik. Förtroendesiffrorna är där efter, tyvärr. Politiken är som en show, en cirkus i snabba medier och det är i den dansen de som kandiderar måste hålla takten. Eftertänksamhet hör hemma inne på kanslier och i sköna laminofåtöljer, men på ytan ska representanterna vara som stand up comedians och leverera oneliners. Och klä sig snyggt och le på bild.
Det stora problemet just nu svensk politik är ändå inte detta med looks och oneliners, utan att hela skalan låter det rasistiska partiet sätta agendan. Till och med V ropar på fler poliser och S och M tävlar i att gå rasisterna till mötes med olika ytliga krav på att jaga fattiga människor på flykt, istället för att ta klimathotet på allvar och skapa en skola där alla barn lär sig saker, framför allt att det finns ett hopp om en bättre värld och att bygga bort ojämlikhet genom blandade grönare städer med färre bilar och barriärer och fler cykelbanor och mötesplatser och bostäder av olika slag i alla områden.
Opinionssiffrorna visar också att när vanligtvis anständiga politiker ger den vidrige mobbaren från Sölvesborg ett halvt rätt i sin analys, så lockar han ännu fler väljare och då inte bara gnälliga losers från döende bruksorter, utan vanliga snälla radhusmänniskor i storstädernas villamattor.
Min önskan är att de anständiga partiernas representanter andades djupt och sen satte en annan agenda, den om visioner för framtiden. Gör rassesvinen irrelevanta genom att inte tala deras språk. Kom överens om att inte slippa in dem i några andra rum än dem vi enligt lag måste. Det verkar dock just i år som en illusion.

04 maj 2018

Jag är undantaget

Jag bjuds in i hennes kök. Vi pratar förstrött om böcker vi läst, om livet och om ungarna, ja ni vet. Kaffet ryker i våra koppar och jag tänker att hennes kök, ja hela hennes hem ser ut som mitt. Samma tidiga sextiotal, samma blandning av second hand och modernt, samma slags Marshallhögtalare och stadsliv med kultur och bättre fastfood. Just därför har jag funderat en del på varför hon valt det hon valt när hon gått vidare. Det har förvånat mig, minst sagt, även om det inte är min sak. Så slår det mig att jag är undantaget i hennes liv, den pikanta sensationen som gjorde entré då för så många år sedan. Mannen utan körkort, utan alkohol och numera till och med utan kött. En love/hatemänniska, en snackis på stan, en som förbättrar världen hellre än sin ekonomi och lägger pengarna på tågluffning snarare än hemmabiosystem.
Den som aldrig blev mogen på det viset, som vågar stå för sin sak också när det kostar, för det gör det. Anpassningen är så enkel och motståndet är så svårt.
Jag är undantaget mellan reglerna, som en tillfällig utflykt, en paus ett tag, innan det blir som vanligt igen. Det är inget märkligt. Patriarkat och materialism suger in oss i strukturerna mer än vi någonsin tror. Vi tror vi fattar så logiska och rationella beslut, men så mycket är redan förutbestämt. Det är så svårt att stå emot.
Ja, det var ett gemensamt beslut, det var ingen som gick mer än någon annan. Det finns inga hårda känslor på något vis. Vi ler åt varandra. Sen cyklar jag hemåt i den kalla vinden. På Södra Parkgatan har dealarna försvunnit och foodtrucksen börjat ställa upp för säsongen. En pappa med långt skägg cyklar om mig, fast han har två barn i sin chrisbike. En romsk kvinna med två kassar håller på att bli påkörd av en Audi på Ystadsgatan. Jag funderar på om jag ska köpa mg en bakelse inne på konditoriet, men cyklar direkt hem istället.

27 april 2018

Allas Tim. (Män och psykisk ohälsa)

Nu är han allas Tim, till och med för dem som inte visste vem han var när han levde, allas Tim, men jag kan försäkra er om att det inte gör någon nytta för honom, där han ligger sju fot under marken, död, borta, utslocknad. I SVT debatt live, eller var det nu heter i dessa dagar satt någon som sa sig vara hans vän och pratade. Hennes läppglans lyste upp rummet och sen efter en utläggning visade det sig att de inte träffats på flera år och dessutom passade hon på att göra reklam för sin bok. Hon hade visst varit ihop med någon i Stockholm house maffia.
Jag brydde mig inte alls om Avicii och hans musik är för mig ett enda jävla blippbloppande. Men psykisk ohälsa vet jag tyvärr desto mer om. Att lyckad och lycklig inte är synonymer och faktiskt inte heller misslyckad och olycklig. Några av oss har en inre eld som bränner oss till aska om vi inte tämjer den, vilket går med hjälp av samtal och kemiska substanser. Och samtal är inte bara professionellt ledda sessioner, utan något vänner och älskande ska ägna sig åt. Så var befann ni er, ni som kände Tim och nu bölar i media om hur fin han var? Jag vet var ni var: ni duckade.
Vi män ska inte leva med psykisk ohälsa. Det är något som bara godkänns för tonårstjejer. För mesar.
Män ska sig en bläcka eller i alla fall ett par tre järn och inte gråta som en sissy, inte tycka synd om sig, stå upp för sin sak och vara dominanta, uppvakta och få kvinnan att känna sig som en kvinna.
Däremot går det förstås utmärkt att slåss lite lagom, ta och ge en snyting har ingen dött av.
Det var därför ni duckade. Ni kunde inte hantera Tim, för ni kan inte hantera oss män som då och nu lever som de mesar vi är. Som om vi vore några jävla tonårsbrudar. Ta dig samman, för helvete. Starta grillen, köp en större bil och sluta gnäll. För fan. Ni förstår oss mer om vi bränner bilar och slåss med snuten än om vi gråter i ett hörn. Men nu är han allas Tim. Det är så dags.

18 april 2018

Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

En man i MFF:s bortatröja står och röker utanför puben Sir Toby's, när jag cyklar förbi. Hans tröja stramar över magen och det är lite sorgligt på något sätt Han ser inte heller glad ut, MFF är på väg att förlora dagens match, Sveriges malligaste och mest självgoda lag har inte börjat säsongen så bra. Jag är på väg från hebreiskan och hem till Möllan, det är ingen lång sträcka, för det finns inga långa sträckor i Malmö.
Hebreiskan är svår, men det är intellektuellt stimulerande att studera språk, det är hjärngympa på hög nivå.
Det är också bra att vara ute bland folk och röra sig, att mota ensamheten i grind, den ofrivilliga delen av ensamheten, vill säga. Jag cyklar genom stan och tackar för att jag får bo här. I mina delar av Malmö är det svårt att vara konstig, här upplöses normer och regler och du kan vara lite som du vill. Det är högt till taken och högt till den blåa himlen över Malmö, en stad lika föränderlig som mitt liv och långt till försoffning och stela konventioner, långt till det Skåne som röstade i rasister i riksdagen.
2018 är mitt år av nyorientering. Jag dömer mig hårt, nedvärderar mig och tror att jag är dömd att upprepa mina misstag. Mina gamla flyktsodor, snabb ny tvåsamhet eller rödvin finns inte tillgängliga eller är bortvalda, jag måste se mig i spegeln varje dag.
Hon som alltid anmärkte när jag nedvärderade mig själv satt för en tid sen bredvid mig i en soffa. Hon frågade om jag inte saknade något av det gamla. Och det är klart att jag saknar lördagar på biblioteket, falafel mitt emot Göran Perssons gamla hus, samtal i vardagsrum och kök om film, politik och böcker. Och det där andra ni vet. Jag saknar gemensamma resplaner, promenader, museibesök och fikor på stan. Indeed so. Det vore omoget att förneka, omoget och respektlöst.
Jag rullar in innanför grindarna till min gård. Min lärare gav mig i uppgift att formulera meningar till nästa gång . Dessutom måste jag träna adjektiv. Vad sägs om glad, förhoppningsfull och solig?

16 april 2018

Vi som hänger på sociala medier och de som har ett liv

Jag får höra det ibland: ”Nej, jag hänger inte på sociala medier. Inte min partner heller. Det ger oss inget. Vi lever hellre irl”. Den som säger det där kan mycket väl en dag senare lägga upp en selfie i vårsolens sken på Instagram. Det är ingen skam, utan åtföljs av hejarop om hur fin du är, komplett med hjärtan och smileys. Men en ska alltså låtsas som om en inte tycker om det.
Grejen är att trumma ut vilket rikt liv en lever och mellan raderna antyda att vi andra som öppet gillar informationssamhällets snabbaste puckar liksom är losers med låtsaskompisar på kammaren. Vi hänger med Mållgan, för vi har inga andra. Själv fascineras jag ständigt av allt jag kan lära mig bara genom några knapptryck, hur jag kan hålla kontakt med folk, plugga hebreiska, lyssna på amerikanska nyheter och lära mig spela digderidoo. Och lägga upp bilder från min vardag. För oss med ständigt surrande huvuden är det bättre än mindfulness, det är en befrielse. Det kan kanske vara svårt att fatta om en är sådär välstrukturerad och bra på att räkna ut saker. Men även ni andra är där ni låtsas bara inte om det. Ni kollar oss i smyg, ni förfasas och imponeras. Sen pratar ni om de som hänger på sociala medier. De som inte har något liv.

15 april 2018

Tågluffarplaner

Reseplanerandet har tagit fart igen. I julis allra hetaste dagar, dagen efter att jag varit på konsert i Göteborg med Van Morrison och hört honom sjunga Brown eyed girl och Into the mystc, så hänger jag på mig ryggsäcken och åker. Det blir ett stopp i Innsbruck, alperna på sommaren är underbart, luften är klar och vyerna oändligt vackra. Sen ner till Neapel, jag tänker se Pompeji och Elba och så vidare tvärs över stöveln till andra kusten och en färja över till Albanien, detta vackra mystiska land. Och vidare upp genom södra Balkan och en lång tur hemåt. Jag tågluffar, det är ett statement, men mest det allra bästa sättet att ta sig fram. Vaggande och gnissel, folk som tar fram sina medhavda mackor, barn som springer i gången, en student insjunken i en bok om sociologi och du själv med telefonen eller en bra roman och landskapet som virvlar förbi, snöklädda berg, bondgårdar, nedlagda industrier och stickspår som ingen vet vart de leder. Så bromsar tåget in och du går av någonstans där du aldrig varit, i varje fall inte på länge och du tar in dofter och ljud och letar rätt på stället där du ska bo.
Jag reser ensam i år. Det är så det blir, det har varit prat om annat, men ändrade planer och osynkade semestrar sätter käppar i hjulen. Och förändrade värderingar och nya lojaliteter och krav, kan en tänka. Ensamheten stör mig inte värst. Jag är en van resenär och van vid att det du vill göra får du i regel göra ensam. Folk finns liksom bara där lite lagom mycket. Och du träffar alltid folk i hotellfoajeer och kupéer som du pratar med.
Det var på vippen att tågluffningen byttes ut mot en vecka i New York och Philadelphia. Priset hade varit ungefär detsamma. Om det kan vi säga en del. Nordamerika har minst lika stor dragning på mig som Balkan, men ett flygplan släpper ut så ofantligt mycket koldioxid och andra emissioner att det är svårt att flyga med gott samvete. Det borde vara dyrare än att åka tåg.
Tågluffning är således både kärlek och uppror. Det är mitt sätt att resa.