10 november 2018

Du vet väl om att du är värdelös?

Du kan vara säker på att om någon med makt över dig säger sig vilja föra en dialog, så handlar det om att du blir tilltalad och utfrågad, snarare än inbjuden till ett samtal. Eller så är det frågan om information som du ska anteckna och memorera. Så ser det ut. Du ska utmanas, som det kallas. Är du redan på gränsen till att träffa väggen eller falla i diket, så är det just den saken som kan göra den där fina skillnaden mellan otillräcklig och värdelös. Att få höra att en är bra nog, att du duger som du är, är annars en fin start på varje sorts relation. När jag kommer halvdöd på morgonen till jobbet så vill jag klara det jag måste. Det räcker bra.
För mig som alltid haft utanför som andranamn är varje "dialog" bara ännu en bekräftelse på att livet är just så där som jag trodde. Jag duger liksom inte. Jag smälter inte in. "Du vet väl om att du är värdelös?" Där andra är osynliga skiner jag alltid i all min glans. Mitt namn kommer alla ihåg. Min egen livsprocess, mitt projekt liv har varit och förblir att acceptera mig själv och förlåta mig. För att mina impulser tar mig hit och dit. För att de lever sitt eget liv och aldrig blir till et systematiskt kvalitetsarbete, haha. Som igår: just jag pratade när jag inte borde. Blickarna jag fick var inte bara vackra. "Han igen", tänkte de. Men jag förlåter mig för det. Eller typ. Eller önskar att jag gjorde. Senare på kvällen skickade jag en bild till någon som uttryckligen bett mig låta bli att höra av mig. Det är oklokt. Det kunde bli en harang av anklagelser, men det blev mest en avmätt reflektion. Lite överseende. Å andra sidan var det en liknande impuls som en gång lockade in den som kom att bli min stora kärlek, åtminstone kvalitativt.
Jag manipulerar mig att tycka att den jag ser i spegeln duger lika bra som någon annan och ibland går det riktigt fint.

05 november 2018

Like a Queen

På lördagen går jag på bio. Det är på Panora, inte på någon av SF:s popcornstinkande glitterpalats. Panora försöker se ut som biografer gjorde förr, det är något tafatt över det, lite östtyskt tomt på folk, men det är billigt och jag slipper i alla fall popcornlukten. Jag ser filmen om Freddie Mercury, den är inte jättebra, men det är ändå en flytt till en annan tid, sjuttio- och åttiotal och en uppriktig analys. Det var inte bättre förr, berättar filmen, det var sämre med homofobi och familjer som inte förstod de unga. Och droger var lika vanligt och accepterat då som nu. Freddie byter namn och liv och det är såklart ett svek, tycker familjen som blivit fördrivna för just det, men Freddie tycks stå på sig, eller står på sig vet jag inte, men hans fantastiska röst för honom både rätt och vilse, men det krävs en kvinnas sanningssägande för att han ska komma ut, som det så konstigt heter.
Det är en film om mycket, om ensamhet och det vanliga med att lyckan inte kommer med materiella framgångar. Det är anmärkningsvärt ofta filmers budskap. Ändå ser samhället ut som det gör.
Jag såg Queen live, skriver jag till en vän. Hon är ung, hon var inte ens född då och hon blir avundsjuk. Det kan hon vara, för det var en fantastisk show, hela Scandinavium gungade och det hade byggts långa ramper där Freddie kunde springa. Det är troligen det bästa jag sett i showväg, kanske inte rent musikaliskt, men på alla andra sätt. Jag var där med the usual suspects, mina grabbar som fanns en tid, nu är de sen länge borta ur mitt liv och jag har gått igenom relation efter relation för att hamna här, ihop med mig själv i en halvtom biosalong, med Messenger påslagen ända tills filmen rullar igång.
Det är november och den som klarar november klarar allt. Like a Queen.

03 november 2018

Feminismen har inte gått för långt

”Men du har en annan roll i hennes liv. Du är också viktig, men...”.
Jag sitter i ett rum inne på BUP på Lindängens centrum. Det är tidigt 2000-tel och min dotter mår inte bra och har börjat skära sig i armarna. Helst av allt vill jag ta henne därifrån, från en inkompetent psykvård och mitt ex som själv verkar se sig som ett offer och inte vill låtsas om att vi har, om inte skuld, så i alla fall ett ansvar. Det känns som om det är lika bra att resa sig och gå, men jag stannar för min dotter åtminstone ska få en skärva av mig att behålla, nu när psykvården bestämt att jag är en andraförälder och inte den jämställde vårdnadshavare som det formellt står i pappren. Den som tog ut minst halva föräldraledigheten och blev sedd som en idol bland politiska bekanta, men som ett miffo i resten av det då gråsossiga åttiotals-Malmö.
Där och nu kunde jag gå full Pär Ström och börja tycka att män är förtryckta och att feminismen gått för långt. Men det är tvärtom. Det är sjuka ideal om hur flickor ska vara som gjorde min dotters funktionsnedsättningar och psykiska ohälsa ännu värre än det hade behövt vara och könsmaktsordningen som sa till mitt ex att hon skulle vara en dålig morsa om hon jobbade heltid och inte vabbade för sin tonårsunge och som fyllde henne med en skam som gjorde att hon tog en offerroll. Jag dömer henne inte. Psykiatrins inkompetens kan nog förklaras med att det är coolare inom medicinen att operera knän på överbetalda idrottsmän än att stötta tjejer i förorten med trasiga armar.
Som alla som hört radiodokumentären om min dotter vet, så är min dotter idag en stark och lycklig kvinna, trots alla motgångar och irrfärder. Och det finns olika sätt att vara bra på. Du måste inte vara produktiv för att duga, det är tillräckligt många som är det, så ta vara på deras resurser och fördela överskotten rättvist. Så länge vi kan subventionera rika människors städning och ombyggda kök och deras jävla bilpendlande, så kan vi försörja människor som har annat att syssla med än att producera. Så är det bara.
Här ligger jag i min säng, fast det är långt in på förmiddagen. Jag är trött, eftersom en arbetsvecka är lång och mitt yrke är alltmer kravfyllt, trots att kompetensen sjunker för varje år. Kanske valde jag fel bana, kanske borde jag gjort det lättare för mig. Jag kunde svävat i det privata näringslivets segelflygplan högt över fattiga och utslagna, men det är inte för att få det enkelt jag kom till jorden.
Så fylld är jag av normer och strukturer att mitt huvud ibland sprängs av borden och måsten, trots att jag vet att vi borde vara fria från allt det där. Men jag vet att när jag sticker ut och springer om en stund så är det värsta som kan hända att jag blir andfådd och måste stanna. Mig överfaller ingen, mig våldtar ingen. Feminismen har inte gått för långt. Den har knappt kommit halvvägs. Och den är bra för mig med.

01 november 2018

Tanten på ICA (om MP:s framtid)

Inne på ICA står en kvinna och ropar högt att människan håller på att ta ihjäl sig, men att de får skylla sig själva. Det är oklart varför hon inte räknar in sig själv i gruppen människor. Kanske har hon gått i opposition mot allt. Energin har inte tagit slut i alla fall. Eftersom jag är den jag är så stannar jag och lyssnar på hennes budskap. Det handlar tydligen om varor som transporteras över jorden, kanske grönsaker, jag vet inte.  Det väcker starka känslor.
Det där med långväga transporter är en viktig fråga som vi förstås inte kan lösa inne på ICA, inte ens bojkotter är särskilt verkningsfulla. Det ska politik till. Jag undrar om den skrikande kvinnan vet det.

Mitt ICA ligger samma fastighet som jag bor i. Vi är alltså hemma på Möllan, där det både finns tyska kex till extrapris och stans största sortiment av alkoholsvag IPA och annan dyr öl. Tyvärr verkar de inte föra rödbetsfalafel längre. Det är synd, för det vill jag ha. Jag tar en fryspizza istället. Inte gott, men helt ätligt.

Här på Möllan är politiken allt från röd till illröd, det är V som äger området efter nionde september. Ändå är det Malmös liberalaste kvarter, som jag skrivit innan, få här borde ens titta åt socialism.
Här borde de gröna vara starka, men så är det inte. Mitt parti är losers överallt, så även här.
Vi saknar något, förmågan att nå fram och förklara (kanske även förhandlingsskills, men den kritiken har emellanåt varit för hård. Att regera kostar). Vi borde vara det självklara valet för skrikande miljökämpar på ICA Möllevången. Och jag tänker att nu när vi ändå måste byta ledning för partiet, så gör det med besked. Ändra hela strukturen, för när en har förlorat allt, så går det bara att vinna. Det är en frihet V inte kan hålla sig med. De måste stå för att den korkade riksdagsledamoten från Malmö verkligen är Möllans bästa val.  Jag tror att MP gör klokt i att gå i opposition och bygga upp något nytt. Jag kommer attt stötta oavsett vilken väg som väljs, men detta är min bestämda uppfattning. Välj sen inte ungdomar till svåra uppdrag. Hur det än är så är de flesta smartare när de varit med ett tag, det är svårt att förneka. Försök att se mindre på akademiska poäng och mer till yrkeserfarenhet . Det finns de som har både och, men de är väldigt rara ärtor. Anställ folk med andra meriter än de vanliga, se utåt och neråt. Inga kompisar från förr. Ändra loggor, flytta kanslier, se åt helt andra håll.

Den som sen ska fronta partiet ska vara en kommunikatör som Bengt Westerberg under hans glansdagar eller Ronald Reagan som 70 år gammal kunde trollbinda en åhörarskara. Ja, en person. En statsministerkandidat.  Det är egentligen ointressant vilken fraktion i partiet hen kommer ifrån, för det hen säger ska vara förankrat i en större grupp av människor med goda öron mot marken.  Folk som hör vad tanter på ICA har att säga och svarar på de frågor som ställs där. Troligen är det en kvinna. Någon som vi kanske ännu inte hört om. Än finns tid att tänka och leta.

Som ni hör har jag hittills inte sagt något om politiken. Jag tror nämligen att den i stort sett duger. Lite pinsamheter har vi sett i utrikesfrågor och töntiga flörtar med identitetspolitiken och kanske framförallt med avsaknaden av klassperspektiv , men så snart det börjar lyssnas neråt så klarnar det.
Om jag ska ha en roll i partiet framöver? Ingen vet, får jag frågan ska jag svara på den.

28 oktober 2018

Något att hålla fast vid

Stan jag föddes i är full av backar och lager på lager av minnen. De pyser ut och jag blir lägre än lägst på väg mellan Gråberget och Götaplatsen. Jag går ner för Ärlegatan och minns senast jag gick där, det var i maj i år och det var inte bara löven som slagit ut, utan också ett hopp som jag inte ser så mycket av nu. Vår och höst, knoppning och lövfall, de mest patetiska av metaforer, men jag hittar inget bättre och sannare. Jag skulle träffa någon över en kopp kaffe och något bakverk, vi skulle kanske inleda ett förhållande, men det blev inte så mycket med det, inget blev något, inte ens tillfälligt. Längtan var inte tillräckligt stark, ensamheten inte någon plåga, det fanns inte någon tillräcklig drivkraft. Mitt liv är som den politiska situationen, det har gått från en, för all del, instabil rödgrön koalition till en röra, från en utstakad uppförsbacke med ett tydligt blått streck i mitten, till en karta med bleknat bläck och en trasig kompass någonstans längst ner i fickan. Det görs sonderingar, men det slutar mest i nya frågetecken där det borde vara utropstecken.

Igår satt jag vid min systers köksbord och tittade i dagboken från hennes sjukdom, då sommaren 2017 när hon låg nedsövd och svävade mellan liv och död, såg hur alla vi som var där och besökte henne skrev våra hälsningar och hur sjuksköterskor tog sig tid att berätta om vad som hände. Sara och jag var där den tionde juni och jag skrev vad som kunde ha varit en avskedshälsning, det står visserligen att allt verkade bli bättre, men jag trodde det värsta, det gjorde jag. Under min text står Saras ord och hälsning och ingenstans lyser det igenom att Sara och jag planerade vårt uppbrott, att vi gett upp oss precis i samma ljumma sommarregn som en gång smekt oss, att vi promenerat tysta genom Frölunda kvällen innan, när alla hårda ord tystnat. Vi samlade oss. Vi betedde oss som vuxna i rummet, men det var för sent.

Det spricker upp, snön från i morse har smält och solen försöker peppra mig med vitaminer, men min väska är tung och backarna många. Stadsteatern ger kung Lear och utställningen jag tittar på i konsthallen ger mig ingenting, det ska handla om minnen, men jag skulle önska att det fanns en röd tråd mot framtiden, något att hålla fast vid för en gångs skull.

26 oktober 2018

Chefen kallar in mig

Min närmaste chef kallade in mig tull ett kortare samtal igår, för han skulle meddela mig min nya lön. Det var inte något direkt muntert samtal. Han påminde om "det som hände i vintras" och berättade att jag knappast kom i fråga för någon större löneökning. På en hopknycklad lapp stod summan och den var oanständigt låg. Jag är inte populär hos ledningen och lönen är det verktyg de kan använda för att disciplinera oss anställda och detta med fackets passiva stöd, eller det passiva fackets stöd, snarare.
"Men jag har ju inte tittat på slingan och sett vad ni har gjort", medgav han och jag tänkte att du kanske inte heller sett det fantastiska omdömet som min kollega gav mig när hon gick på ledighet och du minns inte heller tio mail från föräldrar som ville ha mig på avdelningen när ledningen tänkte att jag skulle placeras på en annan avdelning. Men det där med att "titta på slingan", fyller mig också med sorg. Vad vet väl en slinga med väl utvalda bilder och präktig korrekt text om livet på en förskola, om möten och samtal, om trygghet, kramar och leenden? Kanske inte så mycket, ändå.
Kanske kunde chefen också noterat att jag ständigt ligger på dagar i övertid och att jag har den lägsta sjukfrånvaron av alla. Det är inte bara tur, det är också en attityd. Jag låter inte jobbet knäcka mig.
Och innan jag hinner förgå mig helt i självhävdelse och självömkan, så vill jag berätta att jag väl vet om mina svagare sidor. Jag blir sällan vald till sekreterare, det är inte mig folk ropar på när det ska struktureras lite extra. Jag blir snabbt trött på det som är tråkigt och som jag redan snappat. "Orka" är ett ord som ofta ekar inne i min skalle. Vart jag går bär jag med mig mitt npf-paket. Jag vet.
Men utan mig hade det varit tråkigare. Och slås jag ut av att ständigt få skit av chefer som medger att de inte vet vad som händer i verksamheten, så finns det ingen annan som ersätter mig, ty snart har alla Malmös förskollärare flytt till rasismens radhushelvete eller bytt bana. "Hållbarhet" basuneras det ut från ledningen. Jo, tjena.

19 oktober 2018

Kommunala bibliotek i mitt hjärta

Jag bodde en gång i en avkrok, en kvist på en gren på en litet träd, där länsvägar och kanotleder korsade varandra och nedlagda gruvor och försupna föredetta
bandyspelare var de världsarv jag kan minnas. Jag var dålig på att vara dålig och värdelös på att vara bra och lika populär som gårdagens tidningar som blåste nerför gatan.
Men det fanns ett kommunalt bibliotek.
Doften av damm från volymer av klassiker och samtida prosa och ett tidningsrum med Proletären, Ny dag och brittiska rocktidningar. Jag flydde dit och läste Lenin och Stalin och Lundell och Kerouac, för jag var aldrig renlärig på en fläck, det var alltid pendelrörelser i min tunna kropp, det var tidiga tonår och det snöade alltid om det inte regnade. En dag frågade en nyanställd bibliotekarie vad jag ville att de skulle köpa in. Tänk, någon ville höra min åsikt.
Nu bor jag i en annan stad, en stad där obildade nyliberala centerpartister inte har lust att styra, så bibblan är fredad. Och biblioteket är fortfarande min plats på jorden, min retreat, den enda jävla KBT jag behöver och jag tog mina barn dit och sen lekte de på lekplatsen bredvid, medan jag läste. Det är Malmö, så det blåste alltid, men när det blåser försvinner molnen och himlen blir blå igen.