22 september 2018

All things must pass (men jag hatar det).

Jag ser en bild framför mig. Tre bröder står bredvid varandra en strålande sommardag för längesen. Det var sjuttiotal. Deras olika hårlängder avslöjar att de tillhör olika generationer och på de flesta andra sätt är de också olika. Det gör ingenting. Vi törnbladare är olika, vi ses sällan allihop, men behövs det så är vi som en maffia. Bråkar du med honom, så bråkar du med hela släkten. Bara så du vet.
Det är min farsa och hans två yngre bröder på bilden förstås, de ser glada ut, det kan ha varit midsommar eller något liknande, jag vet faktiskt inte. Sommar var det i alla fall, en sjuttiotalssommar fylld av myggor, piggelin och mellanöl.
En sång fyller min skalle: George Harrison sjunger "All things must pass, all things must pass away". Av de då ganska unga männen är två borta, för farbror Mats dog igår.
Förbannade jävla skit, förbannade jävla helvete. Ja, jag vet att det måste bli så. Vi ska alla den vägen vandra, som det heter.
Och jag sitter här i laminon och minns, för det är allt en kan göra nu. Jag minns mannen som hade en PV och sen en Amazon, Göteborgs bästa jävla snickare, mannen som var bra på allt, som tog mig på min första riktiga fotbollsmatch på Ullevi. GAIS vann över Blåvitt med 3-1. Sten Pålsson dribblade och sköt. Pålle vinka, vi vill se. Sen är det kört.  Jag minns en man som var vänlig och solidarisk utan att snacka så mycket om det. Och han och Marita, det där med livslång kärlek som jag aldrig förstått mig på för egen del.
Saker bubblar upp nu. Minnet av hur han försökte lära mig åka skridskor, hur jag ringde till honom den där dagen då farsan segnat ner i köket död.
Fan ta allting.
Fina farbror Mats.
All things must pass.
Men jag hatar det.

09 september 2018

Natt mot valdagen

Det är natt mot valdagen och jag ligger i min säng, som inte är en riktig säng utan en bäddsoffa och lyssnar på tystnaden. Jag tänker att nästa blogginlägg kommer att vara en valanalys och jag fruktar vad den kommer att behöva innehålla, något om själens obotliga ensamhet och sökandet efter sammanhang, kanske? Men vi får väl se. Det privata är politiskt.
Jag står utan banderoller och flygblad den här valrörelsen och kollar läget, men jag lägger mig ändå i, hugger mot dumheter, det finns kanske i min nedärvda essens att göra så.

Jag kan bokstavligt talat inte sitta still, det är både en välsignelse och en förbannelse.

2018 är annars mitt mest inåtvända år på länge och jag tänker att det får lov att vara det. Förra året var de dramatiska beslutens år, nu går jag istället in i mitt eget, hittar en ny roll i världen.  Det skulle bli kärlekens år sa min vän med det lockiga håret, men både hon och jag har det kanske för bra i våra iden för att verkligen längta efter det på allvar. Offret tycks vara för stort. Någon skickar en vänförfrågan på facebook, men det är bara en bot eller fake eller vad det nu heter. Så värst många nya bekantskaper dyker inte upp och jag är usel på att behålla dem som jag hittar. Så har det alltid varit. Jag hanterar min ensamhet som en man, verkligen typiskt så.

”Det här säger jag för att jag tycker om dig”, säger en annan vän, hon med de snabba sanningarna. ”Du nedvärderar dig hela tiden”. Det har jag hört förr.
Men jag tänker att hellre det än att låta hybrisen flöda. Men hon har rätt. Hon brukar ha det.

Jag ser ett ex på en datingsida, (varför finns jag ens där?), men hon blockar mig utan att jag så mycket som blinkat till henne. Det är sorgligt, mycket skulle jag göra, men aldrig flörta med ett ex på nätet. När glaset är repat så är det. Hennes presentationsbild har jag tagit. Hon ler mot kameran, men redan då bilden togs var vi över och historia. Vi sökte efter sätt att ändå finnas i varandras liv. Bilden är tagen i ett annat land, det brukar vara så när en vill göra reklam för sig, som om det vanliga livet, jeans mot grå fasader aldrig skulle kunna attrahera någon.

Det är natt, nästan morgon och jag borde såklart sova. I morgon ska jag rösta och springa en lång runda, egentligen hade jag planerat en resa, men jag behöver spara kraft och pengar. Jag lägger undan ipaden, öppnar balkongdörren och låter vinden svepa in.

Edit: tror inte att jag orkar någon valanalys.

04 september 2018

Gratis kollektivtrafik är dålig kollektivtrafik

Jag hade lovat mig själv att inte säga något om någon lokal valfråga, för kandiderar jag inte, så gör jag inte och då är det andra som får debattera. Men Vänsterpartiets lokala ”valspurt” ger mig fan inget val.

V har varit sjukt passiva i trafikfrågor i Malmö under mandatperioden, de har uteblivit från tekniska nämndens möten och bytt folk och jag vet inte allt. De har inte varit konstruktiva för fem öre, de hoppade av styret och när de sagt något så har det mest handlar om att reservera sig mot markförsäljningar och för sina egna motioner.

Och nu kommer de alltså med förslaget att alla ska få åka gratis buss och tåg i Malmö. Alla, inte bara gymnasieelever på sommaren och folk över 70. För oss som kan något om trafikfrågor är det närmast hål i huvudet.
Det är ungdomsförbundstrams, det är inget som vuxna pratar om på allvar. Istället för att se till att trafiken funkar, kör dit folk behöver åka, är bekväm och bra, så ska Vänsterpartiet populisterna göra trafiken gratis. Som om något någonsin är gratis. Det kommer inte att minska biltrafiken för fem öre. Det kommer att få cyklister och gående att åka buss, det blir ett minus för folkhälsan och bilarna kommer att susa förbi överfulla, dåliga bussar. Detta är väl beforskat, utrett och klargjort. Om intäkter från passagerare inte har någon betydelse för ekonomin, så behöver trafikutövaren inte räkna passagerare och då spelar det ingen roll vart de kör eller med vilken intervall.

Den tid som andra lägger ner på att hitta förslag och lösningar, ägnar V åt att skriva snygga paroller och jaga väljare. Det är störigt och destruktivt.

I Schweiz är kollektivtrafiken ganska dyr, i Albanien närmast gratis. Gissa var folk åker kollektivt?

02 september 2018

Det där med Israel. Igen.

En partivän tog bort mig från Facebook efter att först ha frågat mig om jag stödde illegala bosättningar och att Israel avrättar människor. Anledningen till frågorna och borttagandet från Facebook var att jag påpekade det olämpliga i att dela Hamasproagaganda och bad honom att testa att vara källkritisk även mot antiisraelisk propaganda. Here we go again, alltså. Hamas och islamiska Jihad skickar missiler från sitt befriande paradis in i Israel och när Israel försvarar sig så är man skurken. Detta har ju mycket lite med frågor om bosättningar att göra, som ni förstår. I nästa vända brukar jag få frågan om jag stöder Israels högerregering och mitt svar blir då förstås nej. Inte heller stöder jag högerregeringarna i Danmark och Norge, men om någon skulle få för sig att skicka missiler från Lomma mot Köpenhamn och de styrande i Lomma sa sig vilja utplåna Danmark, så skulle även de fått höra från mig.

När jag berättar att jag då och då reser till Israel, så kan det mötas både med ilska och förvåning. "Ska du verkligen åka dit?", frågar sig folk som flyger till Thailand eller har familjen i Ungern. Sällan orkar jag gå in på detaljer, men att det är något visst med att på förmiddagen strosa runt i Jerusalems gamla stad, för att sen ta ett kvällsdopp i Tel Aviv och sitta med en god dryck och se solen snabbt gå ner, förstår de när jag förklarar. Även samkönade par kan för övrigt gå hand i hand i Tel Aviv. Testa inte det i Gaza eller Ramallah. Bara ett tips i all välmening.

Vi kan tycka att den israeliska staten är för hård och att de borde vara beredda att ge upp mer. Men hur länge ska den andra sidan bara betraktas som passiva offer för omständigheter? Jag trodde att erkännandet av Palestina, faktiskt skulle innebära att de sågs som en aktiv partner på gott och ont. I Israel finns det såklart en utbredd rasism, men de omliggande staterna är lika judefria som München 1945 och sen antijudiska retoriken ser ungefär likadan ut. Samhället i de arabiska staterna har klasskillnader som får Vellinge kommun att se ut som ett hippiekollektiv och det religiösa förtrycket och lindrigt talat konservativa samhället får KD att verka som queerfemister vid en jämförelse. Kontext, please.

Allt det här säger jag lite då och då och är såklart beredd på mothugg. Men det är aldrig lite mothugg, utan en flod av onyanserad skit. Sedan Stalin bröt med Israel på femtiotalet hatar den vänstra vänstern den judiska staten och med tiden har även sossarnas mainstream hamnat där. I de gröna handlar den från början om att Per Garthon var ovän med Per Ahlmark i dåvarande folkpartiet.
En kan tycka att allt det där är historia och att det mot slutet av dagen är judar och araber själva som måste hitta sätt att komma överens. Kanske har vi européer lagt oss i tillräckligt redan?

27 augusti 2018

Jag minns alla mina ex och hur de berörde mig

Allt är ännu ett mysterium, men det är spännande som fan. Hösten kommer som alltid förut, det är en skönhet i växlingarna mellan varmt och kallt, regn och sol och en trygghet i längtan bort som alltid finns där, längtan bort från vardagen till spännande platser och människor. Jag går vidare, som det heter, går alltid vidare. Det fanns en tid när jag avundades dem som hade samma saker år från år, samma bostäder, jobb och partners. Jag avundades tryggheten. Men jag minns alla mina ex och hur de berörde mig, de som jag skaffade barn med och hon som jag reste så mycket med, de som bara kom som tillfälliga himlastormar och de som stannade en tid. De avtryck jag fått av dem kunde inte en enda person ha levererat. En enda lång lycklig kärlek hade begränsat mig och gjort mig mindre klok. Jag har fått mer kärlek i livet än någon kan begära och jag har gett igen med samma mynt. Jag har berört och gjort några lyckliga. Så mycket berör jag visst ännu, att någon blockerat mig från alla sociala medier, det är fascinerande att jag kan vara så viktig ännu för henne.
I det som är jag ser jag spåren från mina brustna relationer, artister som jag aldrig gillat annars, böcker jag inte läst om hon inte tipsat om dem, platser jag aldrig skulle besökt annars och insikter och bekräftelse som satt där de skulle när de som bäst behövdes.  Jag är tacksam, men jag saknar ingen av dem, annat än som vän, kanske, men det löser sig, jag har andra vänner och trivs dessutom väl bra i mitt eget sällskap. Tids nog dyker dessutom förälskelsen upp igen, den kan vara runt hörnet som himlen i Mauro Scoccos sång, kanske är den redan här utan att jag fattar det, sånt har hänt förut. 
När det gäller kärlek blir jag aldrig äldre än 20, det är samma saker, samma förvirring, samma pirr och osäkerhet. 
Jag tror det är galet att leta efter den där underbara vackra blomman som lyser och doftar starkare än alla andra. Plocka istället blommorna längs vägen. Det blir till sist en vacker bukett. 

26 augusti 2018

Älskade liberala Möllan

Ibland vill jag flytta härifrån, kanske ut på landet, kanske till Ystad eller någon annanstans. Men jag stannar. Jag har blivit van vid att bo på ett ställe där folk är ute under de flesta av dygnets timmar, undantaget tidigt på morgonen, särskilt inte på måndagar. Här satsade jag på att bli områdets coola politiker, men nu kandiderar jag inte ens i något val, utan ser sakerna lite från sidan.
Detta är vänsterland, i något val var MP störst, men annars är det rött och rosa och det trivs jag med. Palla att bo bland kusinavlade sd-hillbilles, liksom. Ibland hamnar jag ändå på kant med rödingarna. Jag har inga problem med vinster i välfärden och jag har ibland problematiserat sådant som är haram att ens nämna som ett eventuellt bekymmer among the reds. Det händer ibland att jag avfärdas som liberal. Det är ett fult tillmäle i röda kretsar, snäppet under fascist. Men när jag ser min stadsdel, så
ser jag stans kanske mest liberala område. Här finns inga moralpoliser, inga golfbaneklippta trädgårdar och mycket få regler. Utspilld öl blandas med doften av cannabis och kebab och kvitton är inte alltid grejen här, om vi säger så. Folk cyklar och kör bil lite som det passar dem. Vi kan dricka dyrt finkaffe med Fredrik Gertten på kaffebaren eller halsa fulöl på någon bakgata med folk som du definitivt inte tar selfies med. Det finns något för alla här. Om den socialism som somliga drömmer om här, eller i alla fall röstar för (eller vägrar att delta i den borgerliga "demokratin" för) , skulle bli verklighet skulle området bli tråkigare än Bunkeflostrands centrum. Utbudet skulle bli som i Teckomatorp på juldagen. Men det reflekterar vi inte över här, för någon socialism blir det ju aldrig här, lika lite som tillvaron är särskilt liberal i områden där folk röstar på partier som L eller M. Där är ju fan inga tiggare eller bostadslösa välkomna, där sätter blonda politiker med blåa ögon jurister på att hålla slöddret borta.
Vi på Möllan är rebeller som köper indisk mat av en snubbe som inte kan ett ord svenska och troligen inte kan stava till uppehållstillstånd på något språk. Vi hatar gentrifiering, men säljer sen våra bostadsrätter dyrt. Detta är vår bubbla. Vi tror att vi är något, för vi bor i vårt älskade liberala Möllan.

25 augusti 2018

Dampvuxen

Varje år ser jag minst en av oss i de grupper jag jobbar med. En som har svårt att sitta still, en som kommer att få svårt att lära sig att knyta skorna, som kommer att ses som störig eller extremt störig om det är någon som ses som tjej. Och sen efter en helvetesbarndom blir de äntligen vuxna och får höra om hur lycklig barndomen är och hur tråkigt det är att vara vuxen. För mig var det en välsignelse att slippa vara barn. Jag var intellektuellt brådmogen och kunde nog blivit något fint om jag bara fått röven ur vagnen eller avslutat något. Den roman jag och Sara faktiskt avslutade tycks inte bli publicerad. C'est la vie.
I arbetslivet har det funkat lite olika. Min kropp mår bra av fasta tider, lön på kontot och jag är bra på en hel del av det jag ska vara bra på. Men det har också varit en del bekymmer, det går inte att ljuga bort. Jag hamnar i skottgluggar, jag får vänner och fiender, men sällan mellanting. Jag står upp för saker men klantar också till det för mig. Det märkliga i arbetslivet är att alla visst ska vara bra på samma saker. Att jag är en stjärna på att fånga gruppen, att jag är bra på föräldrakontakt och verkligen ser den där ungen som riskerar att få det som min dotter räcker inte. Jag bedöms efter annat enligt jantelagsprinciper. Och de som bara flyter med lite mainstream och är tysta, ordningsamma och ibland kläcker ur sig något självklart på personalmöte och medarbetarsamtal vinner. Alltid.
Att vara dampvuxen är ändå att leva ett spännande liv och jag vill inte byta. Normalt liv verkar så tråkigt. Parmiddagar, kräftskivor, chartersemestrar och lagom älskad, lagom liv, lagom jobb och lagom lycka. Och folk får ta alla mina sidor eller låta bli.