Det är inte synd om mig (part 2)

Jag vaknade av en mardröm. Det hör inte till vanligheterna, oftast sover jag tungt och smärtfritt, allra bäst i sällskap med någon, såklart. En annans andetag är bra för mig, precis som förhoppningsvis mina andetag kan vara bra för någon annan. När jag drömmer mardrömmar, så är det alltid frågan om svek, lögner och att jag blir bedragen. Aldrig att ungarna dör eller så, det är som om det inte kan hända. Där är jag rationell, för en gångs skull. Om olyckan kommer, så gör den det oavsett om jag bekymrat mig för det i förhand. Denna gång var inget undantag. Den som var dum mot stackars mig denna gången var någon jag älskade för länge sedan, men som aldrig någonsin i verkliga livet bedrog mig, så vitt jag vet. Folk gör som regel inte det. Däremot ljög hon helt obehindrat, vill jag minnas, om nu någon gör det och det skapade en osäkerhet hos mig som var svår att bemästra. Det fanns en kil mellan oss, en tillitsskada som aldrig helt läkte.  När vi lämnade varandra på riktigt och inte i drömmen, så var det för att all energi vi investerat hade förbrukats, det var inte särskilt synd om mig, inte ens ett slöseri med tid, för det som var bra var ju bra så länge det var det. Men jag har ett ängsligt förhållande till det där. Jag är en som behöver prata ut, det outsagda är för osäkert. Hellre så många big talks att det blir parodiskt, än för få. Jag har spenderat åtskilliga timmar med att fundera på varför det är så, men det är meningslöst. Det är bara att acceptera sig själv och gå vidare. Sån är jag och de som vill ha med mig att göra får leva med det. Och fast jag inte är särskilt gammal, så har jag inte tid för onödigt grubbel. Det är bättre då att springa nån mil och sen softa i solen och läsa en bra bok. Hjärngympa och hjärtgympa. Vi kan kalla det solidaritet med kommande generationer, för att raljera lite över miljöpartiets program. Jag tänker leva tills jag blir hundra och ska tammefan inte bli som min rädda sjuka granne, om jag har skuggan av en möjlighet att påverka saken. De 22-åriga gasellerna får springa om mig i spåret, jag springer för att bli äldre, inte för att göra mig yngre. Fullt så patetisk är jag inte. Idag promenerar jag till jobbet och springer hem. Livin la vida loca, för en notorisk cyklist som jag. Jag lovar att springa som i en dröm. Och det är inte synd om mig då heller.

Det är inte synd om mig

Minstebror kunde inte komma på min pesachfest, för han var och tittade på en bil med flickvännen. Han är inte jag. För mig finns det få saker som skulle vara så tråkiga som att stå lutad över en motorhuv. Men jag är stolt över att min son väljer sin väg självständigt och utan att invänta mitt godkännande. Det är så det ska vara. Vi andra åt osyrad pizza och drack påskmust. Samtalen flöt och flög och det hettade väl egentligen bara till vid ett enda tillfälle, dottern och äldstebror kom ihop sig om något, men det lugnade sig nästan omedelbart. Törnbalds är känslosamma och kärleksfulla och alla diskussioner är på en grund av rött, grönt eller rosa, det är självklart, det är det vi har istället för de kristna värderingar, som KD vill indoktrinera oss alla i. En klassiskt liberal eller konservativ vän skulle såklart vara välkommen, men hen skulle kanske få det hett om öronen, men med respekt, för du ska aldrig tro dig förmer än andra.
Det kan bli ett problem om du är för kär i dina egna åsikter. Då kommer du bara att söka upp fakta som bekräftar dig, delar av sanningen kommer du aldrig ens att reflektera över. Mellansonen är familjens påläst ideolog, äldstebror hamnar där han hamnar på känsla, dottern är färgad av funktionsnedsättningar och erfarenheter. Minstebror går sin egen väg.
Jag är deras farsa, den de gemensamt drillar. För ett land vars ungdom inte gör uppror, är ett land som det är synd om. Det är inte synd om mig.

Kom änglar

Nej, det kanske inte alls var det där jag skrev om Bergsgatan och vad som hände då och sen som fick den där vännen jag räknat med att bara försvinna utan att säga hejdå. Att ghosta, som det heter nuförtiden. Kanske hade jag jobbat ihop till det under en längre tid. Kanske var det just de där passusarna om mitt ex och hennes val efter mig eller så. Men jag menar allvar med att vi alla gör så gott vi kan . Försöker att inte döma, men trampar såklart över ibland. Jag är känsligare än jag borde. Känsligare än någon som själv kan slänga iväg saker om ”vad är det för fel på folk?”, bör vara. Ibland går jag som en autist genom världen. Jag ber om ursäkt för det. Lärarstudenten frågar om vad som är det värsta med ADHD-n. Svar: glömska och detta med att det är så svårt att komma igång och så svårt att avsluta. Hade hon frågat om de goda sidorna så hade jag svarat att det är så skönt att våga göra saker på impuls. Och att vara en människokännare. När den där personen helt nyligen och otippat stod framför mig så visste jag att det var någon för mig direkt, till exempel. Hon var inte direkt okänd för mig. Vi hejade igenkännande. Vi rör oss i begränsade kretsar, trots allt. I en bubbla av rött, grönt och rosa för min del, trots min ålder. Trots att jag borde vara en som körde SUV och köpte dyra grillar. Jag försöker vara en del av något, försöker gränsa av mig, men sanningen är att jag oftast är här ensam med böcker, filmer och glass. Kräsen är ensam. Principfast får sitta och reflektera utan sällskap. Nej, jag har inte en narcisssistisk personlighetsstörning, som någon skrev till mig för drygt ett år sedan. Såna tror att de är bättre än andra, men jag tror alldeles för ofta att jag är sämre. Den som inte ser det har aldrig sett mig. Den som tror så om mig har jag aldrig nått fram till. Sorgligt, men så är det och det är historia och får begravas i arkiven Men hon som jag såg där och då. Ja.  Jag visste att hon var något för mig, någon som jag kunde ha betydelse för. Sånt ser jag lätt. Svaret på frågan om på vilka plan det kommer att röra sig är däremot mer tur än talang. Timing och ännu mer tur. Vän är mer än nog. Men jag fick smaka på ett liv utan den där ensamheten, fick känna mig behövd, önskad och efterlängtad. Det är fint nog.

Bergsgatan för alltid i mitt hjärta.

Jag får en obetvinglig lust att höra Jole Blon' med Gary US Bonds. Det händer sällan. Och låten är bara ett klick bort. En gång såg jag Gary US Bonds på Göteborgs konserthus. Det är längesedan nu. Lever han ens? Sen går jag Bergsgatan ner med en kvinna. Det har jag gjort förr. Kvinnan vid min sida är född samma år jag flyttade till Malmö och innan ni börjar gissa och fördöma, så berättar jag att det är en kollega. Redan det säger saker om tidens flykt. Bergsgatan är Malmös mest malmöitiska gata, det är bullrigt och hårt trafikerat, det finns falafel och märkliga butiker där det säljs ecigg och gud vet allt. Utbudet är stort, även av sånt som inte annonseras helt öppet. Kvinnan vid min sida berättar att hon levt i sexton år med samme man. Jag är imponerad. Hon var 20 och hon träffade rätt. Den ynnesten har inte vederfarits mig. Minst två kvinnor har tidigare gått med mig längs den där gatan. Tre, till och med, minst, en för inte alls så länge sedan. Men två mer än andra, två som bodde där. Den ena på 13 A, jag minns hur jag kom dit och ringde på porttelefonen och blev insläppt i en lägenhet med burspråk och cigarettrök, välkomnad av vuxna, barn och en labradortik. Hon som bodde där skulle komma att bli mina äldsta barns mor, men det fanns inte i sinnevärlden förrän det hände. Och jag var ung och hungrig, fri och rastlös och oroade mig inte så mycket över något. Hon var så vanlig, så naturlig och älskade tydligen mig som jag var. Det var svårt att begripa. Vem var jag att älska? Så vi skaffade barn, först ett, sedan ett annat och försökte förverkliga drömmen om en familj. Sen drog vi åt olika håll, det var ofrånkomligt och sorgligt. Tänker på on som varit tvåsam i sexton år. Det är nästan halva hennes liv. Frågar vilket som är tricket, men det finns tydligen inget trick och jag kan ju alltid skylla mitt normbrott på ADHD, det kortet ligger alltid i bakfickan. 

Men på 80-talet fanns knappast någon ADHD. Den upplevda ohälsan var lägre, säger vår föreläsare. Har samhället blivit hårdare eller är nutidsmänniskan en vekling? Ingen vet. 

Längre ner på Bergsgatan, bajsgatan, ligger alla vackra lägenheters moder, min peak i boendekarriären. Där bodde vi. Kvinnan med de allra mörkaste ögonen i mitt liv och jag. Och ungar som flyttade in och ut och till sist även en kanin och allt var rörigt och jag cocoonade i den gröna fåtöljen med telefonen i handen och försvann. Och hon trivdes nog aldrig där heller. Det var bullerstörningar och allt var offentligt, liksom. Det var ett tappert försök av oss, det måste vi ge oss cred för. Våra röster höjdes med tiden, drömmen gick till spillo och det skulle komma en dag när jag tillskrevs en diagnos (utöver ADHD). Jag googlade och fann det orimligt. Men jag är ändå en som tar till sig av det som ges mig och jag tvivlade och frågade Anna. Hon bara: ”Att du ens funderar på det visar att det inte kan stämma”.  Men vi hade stunder av lycka där uppe i lägenheten också. Kaffe på balkongen och film, alla dessa filmer vi såg och åt glass till. 

Nu går vi på helt olika vägar, jag genom stan, hon genom villaförorternas diskreta inskränkthet och vi kämpar väl på så gott vi kan för det vi tror på. 

Och i den sköna vårvinden kan ingen bitterhet slå rot, den flyger iväg som plastpåsarna nere på torget när torghandeln slutar för dagen. Det är inte mitt öde att leva ett halvt liv med någon, det är lika försent som att dö ung. Men en helt annan promenad på Bergsgatan än den invanda pekar ut en helt annan väg. Inte mycket att säga om det, men ni får tro mig. Nu vet jag var jag är. Jag fipplar med Spotify och hittar en gammal favorit. Det är Winnerbäck. Det är Singel. 

Från en morfar till en annan

Jag läste att Skråmobarnens morfar kämpar för att de svältande, illa medfarna barnbarnen ska få komma ut ur helvetet och hem till Sverige, Norge eller Chile. Det presenteras som en nyhet. Samtiden, alltså. Den brunbrå växande alliansen tvekar visst om det är lämpligt att barn till idioter ska ha samma rättigheter som andra ungar. Kanske har de något inbyggt Is-gift som kan läcka ut och kontaminera vårt lilla oskyldiga land. De vulgärkristna tar arvssynden till en ny och högre level.  Om det gällde Naaja eller något/några av mina kommande barnbarn så newsflash: jag hade gjort allt, säger allt för att få hem ungen/ungarna. I den frågan finns inte utrymme för kompromisser. Att frågan ens diskuteras är ett bottennapp. Ungarna ska hem. Hört om LVU, era äckliga jävla klickjägare?
Mina barn kan komma att välja partners som är avskyvärda, de kan själva bli det. Sånt händer. Det är inte roligt. Men från en morfar till en annan: ungarna ska hem.

Medan vi väntar på Alice

Det slår en kylig vind mellan fönster och ytterdörr. Jag cyklar snabbt nerför gatan och skippar min tredje bokade tvättid på raken. Sen kommer jag in till stan och värmen. Ljummen Gevalia och mackor som är no go, om en inte förbeställt. Sånt som jag alltid glömmer. Jag småpratar med Julia och Emma. Sen drar det igång. Ska MP ha en rutinerad förhandlare och riksdagsman, eller en snubbe med rösten klar och tydlig av år av engagemang för de fattiggjorda som manligt språkrör?
Jag lyssnat och tänker, men lämnar avgörandet åt kongressombuden. Alla vet att den riktiga dagordningen hur som helst är en annan. Partiet kan inte växla in det folkliga engagemanget för klimatet i opinionssiffror. Och alla väntar på Alice, på samma sätt som de förgäves väntade på Åsa Domeij, när det begav sig. Men det kan mycket väl vara något annat som skaver i partiet än de eviga personfrågorna. Förlåt om jag drygar mig. Jag vet att det brukar vara så att folk säger att om partiet bara gjort som jag alltid sagt, så skulle frågan vara löst och allt skulle vara succé. Men ändå. Min vän Elin Westerberg skrev i en fb-tråd att MP inte förstår hur den svenska modellen fungerar. Så kan det vara. Det finns en småborgelig individualism i partiet. Vi har haft fackligt aktiva, som Elin, i partiet och ett tag jobbade det en facklig sekreterare hos oss, men i stort sett har saker som kollektivavtal och arbetsrätt varit okänd mark. Vi ska inte bli sossar, men kanske ändå få en förståelse för de mångas villor. Och då snarare Handels och Kommunal än de välbetalda männen i Byggnads och IF metall. Det har varit enklare för islamister än för knegare att smyga sig in i partilokalen och allra enklast för genusvetare. Jag minns hur jag avrådde min äldsta son att gå med i GU. Han är en snubbe som gillar fotboll. Solidariteten sitter i hjärtat, men han har varken läst genusvetenskap eller gjort karriär på påstått utanförskap. Där missade partiet en som kunde betytt något. Men inte heller öppningar mot traditionell vänster får de väljare som lämnade i valen 2014 och 2018 att återvända. Något skaver. Det står en aura av präktighet runt partiet, en präktighet som ändå ofta viks ner i skarpt läge. Så vi väntar på Alice. Hoppas att det räcker.

Datum som bränner i fickan

Vissa datum bränner som godispengar i fickan, de ska bara upp i ljuset och användas. De glöms aldrig bort, blir aldrig bara några siffror i almanackan. Som andra i fjärde, då. Det är för alltid minnet av en av mina vändpunkter i livet. Egentligen tror jag inte på vändpunkter, precis som jag egentligen tror att det impulsiva oftast är noga processat i hjärnans bakre skikt. Men på ytan ser det ut så. Saker händer och sen är allt förändrat. Fönstret öppnas för en stund och en lutar sig ut och känner doften av kaffe och vinden i håret. Den 2/4 det året gjorde jag mig till den andre mannen i den människans liv. Det hände via bloggen, för det var när bloggandet var trendigt som Brexit och Greta Thunberg. Vi fick kontakt och hon hade en syster i Malmö och den där romantiska bilden av vår stad som en del har. ”Du menar Möllan”, sa hennes syster när hon lovprisade vår stad som en västerhippieheaven. Jag vänsterprasslade inte, jag var vänsterprasslet, den som piffade ett tråkigt förhållande som stelnat redan efter ett år, men som så vitt jag förstår fortfarande är vid något slags liv. Vore jag den bedragne mannen så skulle jag aldrig förlåta. Det finns alltid en gräns för det också. Kanske vet han inte ens vad som hände, vet inget om vår dirty weekend i Stockholm eller om alla samtal och diskussioner. Kanske är den värsta otroheten att någon annan än partnern är ens förtrogne. Det var mig hon ringde när det ofattbara hade hänt, inte den hon lovat evig trohet. Tolv år senare är all bitterhet bortblåst. Jag var arg på henne ett tag, sen förlät jag och sen struntade jag i henne. Sen kom andra partners och nu är nu.
Utan 2/4 hade jag aldrig slutat dricka, aldrig börjat igen, inte träffat några andra som blev viktiga för mig och inte bestämt mig för att aldrig mer vara en väntande, trånande bänknötare till sidekick. Erfarenheten är också att folk snackar för mycket. En säger saker i stunden och menar det kanske, men det har inte alltid evig hållbarhet. Det går inte att begära. För visst skulle hon lämna den tråkige bonden på slätten för mig, men visst gjorde hon det inte. Och i efterhand tackar jag min milde herre för det. Det hade blivit fullständigt katastrofalt. Hon var i mångt och mycket min tvillingsjäl, men som ni vet är det incest att gifta sig med syskon och jag gissar att vi insåg det. Vår kontakt som var så intensiv mattades av. Hon kom ner en sista helg, det var i början på juni och sen sågs vi aldrig mer, vi kan väl säga att naturen redan valt väg åt oss. Tänker inte fördjupa mig mer i det. Ibland ser jag hennes syster på demonstrationer eller på Willys och vi nickar förstrött. Ingen av oss vill stanna och prata.