Just ikväll tycker jag lite synd om mig.
Bara att jag skriver så, gör förresten att det känns lite bättre.
Att en enda människas uttalanden kan skicka ner mig för räkning, är något jag måste lära mig att hantera.
Men det är bara det att jag är så innerligt trött på att slåss.
Jag skulle vilja ha lugn och samarbete.
Ironiskt att det blir så just den dan som jag satt i parken och tänkte att jag ändå har ett väldigt gott liv.
Inget tar så hårt som antydningar eller anklagelser om att jag skulle vara en dålig förälder, även om jag kan inse att problemet antagligen ligger hos den som fäller yttrandet.
Det ligger inte för mig att hela tiden tänka på vad jag säger, i fruktan för att jag skall få något hårt i skallen.
Jag vill kunna vara spontan i nästan alla sällskap.
Men, som sagt, det känns redan bättre.

Dricker kaffe, svart som Guinness. Men den irländska härliga drycken väntar på att en speciell person skall komma förbi. Det lär dock dröja.