30 juni 2017

Del 5. Interlaken. #anderssaratågluff17

Sara säger att vår resa skulle bli en bra film. Hon står lutad mot fönstret som hon äntligen lyckats öppna på vid gavel. Hon dricker ett glas vin och jag ligger på sängen och dricker alkoholfri öl. Nere på gatan sjunger en man opera in i sin mobil. Varken Sara eller jag tror att han får ligga på det, men han ska ha ett hedersomnämnande för sitt goda försök. Så enas vi om att det är Mikael Persbrant som ska spela mig och Rebecca Hemse som ska spela henne i filmen. Rebecca och Mikael kan också vara huvudkaraktärernas namn. Ganska nära Sara och Anders. Så nära man kan komma, för att vara exakt. Men först kanske det ska bli en bok. Tror vi får lägga till lite mer spännande scener, förstås. Så somnar vi, vaknar och lämnar Zürich för hardcorealpinism i Interlaken. Allt är så vackert att man får gnugga sig i ögonen och så färglagt att man undrar om någon lagt på ett snyggfilter. Sara säger apropå det där med att jag släppt in människor tätt intill mig, som sedan dragit sig undan, att jag dragit mig undan henne. Jag tror att hon har rätt. Mentalt har lämnaprocessen pågått ett bra tag, det är bara att inse. Men vi vänder på det och tänker att vi från och med nu är fria att ha vilken relation vi vill med varandra. Vi säger att nya personer får lov att acceptera det utan svartsjuka. Annars är de inte aktuella i våra liv. Svartsjuka är ändå sjukt oattraktivt.
I Interlaken inser vi att det kommer att vara snö och svinkallt uppe på Jungfrau, så vi kör plan B. Vi tar bergbanan upp på närmsta alp och går en runda. En lång runda blir det. Det är friskt och skönt och alldeles tyst ända tills Sara börjar joddla. Då börjar jag också joddla. Utan joddel har man aldrig varit i Alperna. En kvinna kommer förbi och säger något obegripligt på schweizertyska. Vi nickar bifall. Sen är vi tillbaka vid Bergbanan. Sara tar en stor öl och jag en liten alkoholfri. Annat var det igår när Sara tömde vinaren och blev ledsen. Från tårar och joddel tog det ett halvt dygn. Känslorna åker berg-och-dalbana, som tåget mellan Luzern och Interlaken. Men det är inte sorgligt, som en kommentar ville ha det till. Vi har ett gott liv här på resan. Nu är vi ett under av resonemang och konstaterar ännu en gång att vi är de bästa reskamrater några kan bli.
För övrigt har jag inte sett en enda schweizernöt.
I morgon åker vi till Milano.

29 juni 2017

Del 4. Liechtenstein #anderssaratågluff17

"Du är så duktig. Jag är så all over the place, så ostrukturerad och slarvig. Du är in one place at the time (eller vad fan det heter på engelska) och dina Instagram blir bättre än mina". Orden är mina, riktade till Sara. Vi är tillbaka på hotellet ovanpå puben och strippklubben. Stripporna satt och tog en öl när vi passerade baren på väg upp. Någon gäspade, ingen brydde sig om oss. Jag kan slå vad om att rummet vi bor för inte så länge sedan hyrdes ut per timme. Nu är rummet fint och rent. Det passar oss. Vi är inte finare än andra. Nere vid sjön blåste det. Sara sa att hon aldrig skulle nöja sig med någon som var mindre intelligent än jag. Det är visst en dag när vi lyfter varandra. Det är fint. Jag tänker att om jag nu är så smart, varför väljer jag då så ofta så fel? Varför låter jag några komma så nära, utan att ens reflektera över att de med tiden eller snart försvinner eller drar sig undan?
Jag vet inte.
Men så värst smart är det inte.
Sara och jag bedyrar igen att vi alltid ska vara vänner. Amen till det. Nya personer får leva med det eller gå.
Vi tar en dagstur till Liechtenstein. Det är som en operett, ett litet furstendöme i Alperna, där fursten palats ligger på en höjd ovanför stan och fursten själv kan slå upp fönstret och kolla ner på undersåtar och besökare. Men det är ett litet land, man har sett det på en timme.
Och Alperna, så underbart vackra de är. Så fantastiskt höga, husen ser ut som små vindskydd vid bergssidan. Vi sitter med öppna munnar, helt överväldigade.
Sen tillbaka till Zürich, till vårt traditionella gående. Sara och jag kan resa ihop, verkligen. Vi kan mycket annat också. Men vi kan inte leva ihop längre.
I morgon åker vi till Interlaken.

28 juni 2017

Del 3. Zürich #anderssaratågluff17

I Schweiz tar vi paus från att vara ständigt uppkopplade, här är vare sig EU eller EES, så här får man jaga Wi-Fi i god gammal stil. Jag vet att det inte är så fint att ständigt vara uppkopplad. Man ska ju vara här och nu, som det heter. Men jag älskar att kunna hålla kontakt med folk därhemma och prata och skriva. Det är fantastiskt. Men i Schweiz går det alltså inte som smort. Det ösregnar i Zürich, men vi går ut ändå. Här är bilarna nya och stora och affärerna längs Bahnhofsstrasse är en orgie i lyx och märken, som vi inte sett sen Rodeo drive i Beverly Hills. Inga tiggare, inget som är annat än putsat och vackert. Sen står vi och kollar ut över sjön, jag och mitt ex, min reskamrat. Hon är sig lik. Jag med. På tåget från München satt vi och pratade om hur vi ska ha det framöver. Vi ska träffas och äta middag och sånt där ibland. Vi ska undvika att prata om vissa saker. Det finns så många bra minnen och spännande ämnen att diskutera ändå. Världsläget och böcker och sånt. Resor.
Sen sitter vi i tankar, var och en sliter med sitt. Jag tänker på hur mycket av allt som händer som bara verkar vara slumpen skördar, trots att man talar högstämt om att göra medvetna val. Det mesta som går bra verkar vara ren tur. Och det dåliga otur, eller andras val som drabbar dig. Man behöver varken känna så mycket skuld eller klappa sig för bröstet. Men det man kan påverka ska man.
Sara drar med mig västerut längs floden till hipsterland, för sånt finns här också och Sara har näsa för det. Här ligger det i skuggan av en väldig bro och det är som i Brooklyn eller på Söder. Ja, det funkar på mig med. Mer än jag vill medge.
Vårt hotell ligger däremot ovanpå en engelsk pub och en stripklubb. Riktigt tacky. Men för oss är det en sport att hitta de där billiga ställena i centrala lägen. Det är liv och rörelse, som hemma på Bergsgatan, men på svår tyska. Vi sover här två nätter, men tar en dagstur till Liechtenstein i morgon.

27 juni 2017

Del 2. Hamburg/München #anderssaratågluff17

Att åka nattåg är ett äventyr. Det skakar och gungar som på sjön, man pratar med en man som ska till Innsbruck och gå i Alperna, men till sist somnar man ändå överst i trevåningssängen och tänker att om jag faller ner så dör jag. Man dör inte. Man vaknar av att konduktören kommer med frukost, kaffe och två mackor som man kan bre marmelad på. Det kickar igång en. I München får vi rum på ett ställe alldeles bredvid stationen. Spårvagnarna går där nedanför, de är blå, det är som i Göteborg, välbekant, Sara följer tappert med mig ut till olympiastadion, men väntar utanför. Hon är inte intresserad av sport. Inte jag heller så det stör, bara lagom, för att man (ja, man) blev fostrad så. Det är trist och slitet i olympiaområdet. Det som var hett 1972 är bara flagnad färg och sättningar 2017. Allt åldras inte med värdighet, somligt blir bara gammalt. Men i övrigt är München trevligt, ja trevligt är ordet.  Bayerskt trevligt, mastig mat och stora sejdlar med öl, hus från medeltiden och parker där alla träd planterats efter 1945, som hoppfulla blommor när det äntligen blev fred. Vi gör som vi brukar, vi går runt och tittar och andas in stan. Äter lunch och fikar, bara är, är tysta ibland och pratar ibland. Vissa ämnen är borta för alltid, de som handlar om framtidsplaner, andra nya har tillkommit och någon gång skär det sig och vi förstår inte varandra.
Vi ser på varandra och känner varandra så väl, fast ändå är den man känner allra mest som en främling ibland. Vi lämnar varandra. Det är både sorgligt och spännande. Det är dubbelt, men det är ju å andra sidan det mesta. Inget är svart eller vitt, allt har nyanser.
Men det är slutgiltigt beslutat. Livet. Ja. Det är fett att leva, men inte alltid lätt. Ett liv utan utmaningar vore å andra sidan ett halvliv där man aldrig fick använda sin kraft. Man ska inte göra det för svårt för sig, men inte heller för lätt.
I morgon drar vi till Zürich.

26 juni 2017

Del 1. København #anderssaratågluff17

Det är igång nu, tågluffningen. Och det är samma känsla som förr, samma pirr i magen och ljud och dofter från bromsade tåg och kaffe i pappmuggar som skvimpar över. Samma ryggsäckar och samma oro för att man glömt något viktigt därhemma, exempelvis passet. Men Sara har det i sin handväska. Inga problem. Det är Sara och jag som reser, som så många gånger förr. Vi kan varandra och vet vilken balans mellan konstmuseer och trottoarservering som är den rätta för oss båda. Hon är min bästa resekompanjon. Vi är vänner. Kraven och förväntningarna på varandra är borta och kärleken, dessvärre, men vi har så mycket gemensamt som vi vill vårda. När vi kommer hem så bryter vi upp från gemensamt boende och åtaganden. Men idag, på vår bröllopsdag, i samma land som vi gifte oss i, så småpratar vi om livet och stirrar i våra telefoner. Om en timme går vi på tåget till Hamburg.

25 juni 2017

Midsommar över

Min vän säger att efter regn kommer solsken. Jag vet. Hon har helt rätt. Men rätt ofta är det varken eller, utan lite småmulet med enstaka skurar. Harvande i nämnden och rutiner på jobbet, en tur inom ICA efter att ha flexat ut och funderingar på vad man ska ha till middag och om kaffet är slut.
Midsommaren är över för i år och sociala medier fylls av kransar och snapsar, men min midsommar var mer kebab och Netflix, promenader och en osannolik cykeltur i ösregn (ja, vännen, sen sken solen igen). De stora helgerna ställer frågor om ensamhet och gemenskap och jag har bara ett svar: både och. Den bästa midsommaren i mitt liv var fylld av apelsinvatten och förälskelse. Hon spelade Pink och Kent för mig och vi gick knappast ut, fast vädret var ljuvligt och stängerna klädda och ängarna fulla av röd vallmo. Det var min andra nyktra midsommar och jag var så tillfreds med allt som någon kan bli.
Efter solsken kommer regn. Trygghet förbyts till oro, det är oundvikligt. Det behöver inte betyda att man är olycklig, bara att man måste reflektera och ta ställning till saker. I morgon drar vi utomlands, livet i Malmö sätts på paus och jag kommer hem igen solbränd och klokare.

23 juni 2017

Ofta ledsen, aldrig bitter, stundom förlorare, aldrig offer

Det är årets ljusaste tid, men för mig och andra i min närhet har det varit ett mörker som regerat under några veckor.
I skolan fick vi lära oss om katalysatorer, om ämnen som släpptes ner och som fick annat att bubbla, reagera och sen förändras totalt. På det mellanmänskliga planet kan det vara oförutsedda händelser eller människor man möter, som tvingar upp en på banan.
Man tvingas ta ställning till saker, man tillåter sig att bli ledsen och i nuet. Jag är inte rädd för några känslor och skäms varken för tårar eller skratt, för det som måste värka ut, måste värka ut och glädje kan få lov att finnas här och nu, oaktat klimatkris och stängda gränser. Alternativet är att jag samlar taggar i mitt hjärta och hänger upp mig på oförrätter och på att människor inte motsvarar mina outtalade förväntningar. Livet är härligt, men ganska svekfullt, det är bara att leva med. Andra människor är tyvärr inte bättre än vad du är. Om man bär offerkofta och söker medlidande, så möts man bara av förakt. Ta förlusten, men var ingen loser, var ledsen, men bli inte bitter.

22 juni 2017

Vattenmelonen #kryssatörnblad

Jag är en känslomänniska. Mina övertygelser är inte uträknade, inte upptäckta i mikroskop eller stjärnkikare, utan något som sitter i hjärtat, bland kamrar, förmak och trådarna till pacemakern. Mitt hjärta säger mig att somligt är rätt och annat fel. Vi ska lämna över jorden i gott skick till våra barn och cirkulera och återvinna istället för att gå från gruvor till soptippar med våra resurser. Du är fri att leva ditt liv nära nog som du vill, med vem du vill, men du ska avstå resurser för andras skull och när du själv faller, så tar vi emot dig. Som vit och man ska jag vara ödmjuk och solidarisk. Om gränser ska finnas, så är det i så fall ett nödvändigt ont, för bra kan det aldrig vara att stänga ute. Mina privilegier ser jag knappast själv, det är för såna som mig lite som en naturlag.
Ungefär så ser mina övertygelser ut.
För det har jag kallats vattenmelon, en som är grön på utsidan, men röd invändigt. Det gör mig inget. Hundra år av arbetarkamp har varit för mig, för jag vet var jag kommer ifrån. Lägg till en rosa feministisk nyans, eller varför inte hela regnbågen. Där har ni mig. Självklart ställer jag upp och kandiderar även inför 2018. Kan jag bidra med något, så ska jag.

17 juni 2017

Malmö är motstånd

När snubben snett bakom till vänster tänder en spliff, så ryter jag till att jag inte vill ha sån skit i min närhet. Under en kort sekund undrar jag om jag ska få en smäll, men istället släpper han ner den olagliga ciggen till marken och dödar den med sin sko. Motstånd lönar sig. Man ska vara ödmjuk, men inte feg. Rakt framför oss, uppe på scenen står, går och hoppar Kapten Röd. Han är från Göteborg som jag, men han lovprisar Malmö, denna stad och statement som så många älskar att ha åsikter om, de ena dummare än de andra. Här i kvarteren finns hjärta och själ och motstånd mot de makter som vill likrikta och trycka in alla i normen.
Malmö har sina utmaningar, sina problem, sina skjutningar och gäng, men duger bra som nöjesfält och arbetsplats för hela området. Vi sköter också hela regionens flyktingmottagande. Vi håller våra huvuden högt och det får väl vara så att våra barngrupper och skattesatser är lite större än grannarnas, om det behövs.
Solidaritet kostar mer än cynism i det korta perspektivet, men lönar sig i längden. 
"Håll hårt i din goda väg, för där ute finns det gott om ormar, gå med dom som vill dig väl, även om dina fickor är tomma."
Så sjunger han där uppe på scenen och jag minns hur de orden for i mina öron, när ledningen på jobbet nedvärderande mig och inte förstod vad jag gjorde. De kunde inte komma åt mig för jag hade de som ville mig väl. Motståndet. Det som Malmö är.

16 juni 2017

Materialism v/s idealism

En gång var jag djupt förälskad i en kvinna som var min like, som var som en tvillingsjäl, trots skillnader i ålder och ursprung. Hennes ögon var lika bruna som mina och hennes hår mörkt som rostade kastanjer i Central Park en kall vinterdag. Jag konkurrerade om henne med en man som ägde en gård med utsikt över Västgötaslätten. Vi träffades och promenerade genom Malmö och Stockholm och vi låg i sängen och drack vin. Jag läste kärleksdikter för henne och hon lyssnade och man kunde emellanåt se en tår glittra mot hennes bruna irisar.
Men det slutade inte bra. Hon valde den andre. Det är ju ändå så att det materiella i stort sett alltid vinner. Jag skrev en sång till henne, men det spelade ingen roll, mannen renoverade köket och det betydde mer. Våra djupa samtal om livet konkurrerades ut av saker. Mammon och materialismen är jävlar som nästan alltid vinner alla kamper. Det syns överallt.
Du säljer så lätt ut det riktigt viktiga i livet för standard och status, vi kan alla hamna där. Ändå är lyckan för enkel för att du ska förstå den. En kram, en fågel som sjunger, ett barns skratt och ett samtal bland syrendoften. Försök att köpa det.

13 juni 2017

Se dagen vakna

Att vara vaken på natten är sin sak, men morgnarna med sitt ljusa lugn är något helt annat. De sista nattsuddarna skyndar hemåt, måsarna hörs med sina höga skrik och bryter tystnaden, en bil sliter däcken mot asfalten och morgonens första buss passerar med två-tre gäspade människor i. Och man sitter i sin soffa och är med. Det yttre lugnet och den inre röran. Hur ska det bli med allting, vad händer?
Livets brytpunkter ser man inte komma, det bara exploderar i ansiktet på oss och vi blir smutsiga och tårögda. Det är då man måste visa att man är chef över sitt liv och inte bara väntar på att dagen ska vakna.

09 juni 2017

Karma is a bitch (2)

Linda från FI (har inget med saken att göra sån sett) skriver och frågar om vad jag borde ha gjort istället för att hitta på fejkade identiteter för att kolla upp den där kvinnan som jag trodde var otrogen. Svar: jag borde trott henne när hon svarade nej. Det är nästan alltid bättre att bli lurad en gång, framför att bli misstänksam hundra gånger. Inget av det är kul, men när misstankar och svartsjuka får tag i en, så skadas själen. Och kontrollerande och misstänksamhet föder bara fler misstankar och allt desperatare kontroller. Sen var hon inte intresserad på riktigt av mig, jag var en sidekick, en tillfällig fling som man kunde ha kul med i väntan på han som ville flytta in i villaförorten, och är man inte det, så är det bara att känna kaffedoften och lämna innan man skadar eller skadas. Jag borde ha sett det. Hon borde ha sagt det. Man borde så mycket, men man är människa och ofullkomlig och skyddar sig själv och andra också när det inte är det bästa att göra. Vet inte om det var ett fullständigt eller bra svar, Linda. Men tydlighet, så klart. Till sist ska man inte vara rädd för smärta. Det är i ångest och smärta som allt viktigt i livet skapas, smärtan är passionens närmsta granne, ja närmast en siamesisk tvilling.

08 juni 2017

Karma is a bitch.

Mitt i natten. Jag kan helt enkelt inte sova, saker trycker och drar i mig. Jag älskar livet, men emellanåt är det en olycklig kärlek. Peter LeMarc är med mig här i natten:
"Det finns två sorters människor här i världen 
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den 
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det dom som får slåss får varje andetag"

Ja, jag vet, Peter. Men man kan faktiskt pendla mellan rollerna. Det är sällan svart eller vitt. Få får allt de ber om. Få behöver ständigt slåss. Man ska inte överdriva.

Jag hänger på nätet, medan bilarna kör i vattenpölarna på gatan här nedanför, bilarna som alltid tar och får plats, trots allt snack om motsatsen. På nätet har jag varit mycket under årens lopp, där lärde jag känna Sara och andra mer eller mindre lyckosamma kontakter. Det har inte alltid varit helt lyckat. Jag är heller ingen större hacker. En tjej dumpade mig tre gånger, men jag bara: nej, låt oss försöka igen och hon: ja, men okej . Men till sist tog det verkligen slut och då med dunder och brak.
Jag misstänkte att hon träffade andra eller i alla sybersexade lite så där käckt, så jag skapade några påhittade nätidentiteter för att kolla den saken. Inte höjden av tillit, kanske. Ganska ruttet faktiskt. Och jag skrev och lallade runt med henne, men ingen otrohet upptäcktes, hon bara pratade snällt.
Nån gång skrev hon att det som skrevs lät som hennes av och på Anders. Ett sånt märkligt sammanträffande, svarade hemlige herrn.
Det hela slutade inte så bra. Det sista som hände var att "han" skulle skicka över en bild och då bar det sig inte bättre än att, ja, den skickades i mitt namn från min användare. Där fick jag. Sällan har jag blivit så grundligt dumpad och sällan har min mage slitits så i bitar av dåligt samvete.
Det var slutet på den historien.
Tjejen jag dejtade gifte sig med nästa hon hittade och han flyttade snällt in i hennes blåa hus i pendlarförorten. Det där var ju heller aldrig jag, riktigt. Han har aldrig gjort skandal eller använt kassa metaforer, när han var i Aftonbladet, så var det för att han vunnit en grilltävling.
Av det lär vi oss att karma stundtals är en bitch, men att allt ändå för det mesta löser sig.

06 juni 2017

Sonen på bortamatch

Sonen smyger in mitt i natten, hänsynsfullt, tyst. Han har varit på bortamatch i Jönköping, i klacken alltså, hans egen fotbollskarriär tog slut tidigt, han var ibland målvakt och ibland en försvarare, tuff som Materazzi, så liten han var. Men nu håller han på MFF och följer sitt ljusblåa lag runt i Sverige. Allt har han inte ärvt av mig. När han ser mig i vardagsrummet så lyser hans stora bruna ögon upp och jag kan nästan spegla mig i dem. Något har han ärvt av mig. Om en vecka är han färdig sotare. Han är vuxen och kan ta ansvar för sitt liv. Vi kan snacka som en människa till en annan och det gör vi, han berättar om bussresan och om matchen och visar klipp. Jag har inte hjärta att säga att jag nästan alltid håller på MFF:s motståndare. Jag vet att några sörjer att barn växer upp och gör oss obehövliga. Man ser sig som förbrukad, liksom. Själv är jag av en annan sort. Lycka är att se dem hitta sin väg, sitt sätt att leva och sina värderingar. I natt kom han inte hem, varken till sin mor eller mig. Hon hör av sig och är orolig. Kanske har hon glömt hur det var att vara nitton på försommaren, då livet var ett ljummet eller hett äventyr och änglarna åkte på pisk och gårdarna var grönsvarta? Jo, det kan ju hända saker, men oftast var det inte värre än att man hamnade i fel soffa eller famn och det går att stå ut med. Också de mindre goda valen är nödvändiga för att det ska bli ett liv. Det är i sprickorna i fasaden som ljuset strömmar in. Vill man att ens barn ska vara perfekta från start till mål, så kan man ju se sig i spegeln och på dem man gillar och se hur släta och utan skavanker de är. Kanske är det en annan sorts bortamatch som sonen just nu vaknar upp från. Det kommer jag aldrig att få veta.

03 juni 2017

Hänryckning

Det är inte mycket till hänryckning idag, tänker jag när vi promenerar längs Ribban, hela vägen från bågskyttebanan och fram till Turbinen. Ingen hänryckning, men nåt slags event där man får testa olika sporter. Vi skyndar förbi, en lång promenad är event nog för oss idag. Framme vid T-bryggan dyker det upp en vitklädd brud och en fotograf. Fotografen coachar bruden. Det ska vara både originellt och traditionellt samtidigt. Man ska sticka ut, men inte så det stör, liksom.
Om det inte vore för alla bröllop idag, så skulle pingsten passera helt utan att någon märkte det. Ingen vet varför man firar pingst, mer att det betyder just hänryckning och det är ju ett fint ord.

En pingst var jag faktiskt på bröllop.
Eller om det var i början på juli, det är svårt att riktigt minnas. Jag var med som plus ett, tjejen som jag var av och på med var av när inbjudan skickades, men på när bröllopet ägde rum, så jag kom med utan namn på placeringskortet. Men det var okej, jag finner mig till rätta i den sortens sammanhang. Vi åkte buss från Centralen, min date bodde i en pendlarförort och bussen tog en lång omväg genom Majorna. Jag svettades i min snygga ärvda kostym och vi pratade lite lättsamt som vi faktiskt kunde ibland. Middagen var på Hisingen, ovanför älven på ett berg och allt var så sagolikt vackert, syrenerna doftade, Danmarksbåten la ut i stillhet och på andra sidan låg Masthuggskyrkan som en fästning i motljus. Måsarna skrattade och allt lyste av lycka. Maten var god, men inget särskilt och när det dukades av öppnades den fria baren. Min date hade en buteljgrön klänning och hon pratade med sin bordsherre och jag gick runt och minglade och drack. Jag flörtade vilt med en tjej som jobbade på H&M och långsamt, men säkert spårade det ur.
Ett glas föll i golvet och gick sönder och innan jag visste ordet av, så var festen slut och min date drog mig därifrån, milt men tydligt och vi tog buss och tåg hem till henne. Jag skrattade och sjöng hela vägen. Och vi la oss, somnade och när vi vaknade så var det alldeles tyst mellan oss. Hennes vännina ringde och frågade om inte Anders fått lite mycket i sig. Jag tror hon svarade lite ursäktande. Ett halvår senare beslöt vi att sluta ses, eller rättare sagt så beslöt hon det åt oss. Något år senare slutade jag dricka. Nu kontrollerar jag själv min hänryckning. Inga glas faller i golvet, men jag sjunger väl så mycket som då.

02 juni 2017

Ljudet av ett annat hjärta

Plötsligt gick solen i moln, på en helt vanlig måndag i slutet av maj. Helt plötsligt var det självklara inte så självklart längre. Livet är så skört, det hänger på en tråd och du vet aldrig om din nästa dag är din sista, om du för sista gången hört ljudet av ett annat hjärta.
Nu vet jag att just det här reder upp sig, men lärdomen blir att älska livet och ha det varje dag så länge man har det och springa med spänst i stegen och andas regelbundet och djupt. Älska livet, så att hon kan älska dig tillbaks.