Tro

Redan vid tolvtiden serveras öl på caféet och de som beställer är ett slitet par och det hade väl inte gjort så mycket om det nu inte var så att en liten unge satt i en barnstol med stora ögon, sugandes på en festis bredvid dem.

Jag knyter näven i fickan. Barn är fan heliga. Barn ska ha det bra. Men jag dricker mitt kaffe i stillhet. Det finns inget att klaga på egentligen. Ingen gör något formellt fel eller något olagligt. J plingar och säger att hon är vid Poseidon och vi stämmer träff halvvägs ungefär vid Valand. J är en Malmövän, en slags syster och den som jag mer än någon annan pratar om tro och relationer med. Vi är lite lika där, fast hon är präst i Svenska kyrkan och jag sökandes i det judiska spekrat, eller vad vi ska kalla det. Att tro är att inte veta. Det är både frustrerande och underbart. J och jag går runt i mina minnen i min barndomsstad och jag känner så intensivt att jag vill vara här och nu och i framtiden. Snart ska jag hem. Malmö. Hemma. Dit hör jag. Här är jag på besök.

Vi pratar och det slår mig att jag ändå är ganska trygg i det jag är och har. Den känslan är välkommen. Trygg även i det som är ovisst, exempelvis guds existens eller vilken väg mitt liv ska ta framöver. Gud vet att jag tvivlat. När jag var nyträffad med Sara åkte jag nattåg och läste en ateistisk stridsskrift och nu jävlar skulle allt som inte gick att bevisa vetenskapligt förkastas. Men gud lät mig inte vara i fred. Försök att räkna ut varför du finns, varför just du är som du är eller varför du känner som du gör? Jag hade inga svar. Tror att just det är poängen med att tro. Det är okej att jag egentligen inte vet så mycket om vad som är rätt och riktigt, det är bra att ta fyra steg i det blå, att erkänna sig svag.  Men än att barn är heliga och att en fan inte börjar kröka klockan tolv när en har en liten att ta hand om är bortom varje tro eller tvivel. Och att jag borde påpekat just det.

Midsommarafton på lyckliga gatan

Allra bäst på midsommar är stora städer, för just då är de lagom tomma och halvstängda, en kan springa en runda utan trängsel och sen sitta på ett café i Haga och lyssna på någon som i sin mobil förklarar midsommarfirandets mystik på tyska. Överlag kan de stora helgerna tagga ner en smula och börja bete sig som folk. Eller gör ni som ni vill, men räkna inte med mig. Kanske åker jag ut en sväng till en skärgårdsö lite senare, eller så får det bli i morgon. Kaffe med en kompis eller svalt vitt vin på rummet, vem vet vad som händer.

Jag har gått på semester, men kollegors röster hörs fortfarande i mina öron och den där ungen som behöver mig så där extra mycket, men som jag inte kommer att finnas för mer. Men det går över. Jag är trött på att titta bakåt, jag vill skåda in i framtidens skarpa ögon. Det är midsommarafton på lyckliga gatan. Låt det vara så.

Partiet som alltid har rätt.

När Sverige var som mest jämlikt bestämde jag mig för gå med i en rörelse med syfte att införa kommunism i Sverige. Det kan en grubbla över, men psykologin bakom var enkel. Jag ville fly från ensamhet och utanförskap, vantrivdes i skolan och kanske mest av allt så var jag arg på min pappa. Och han på mig och hux flux kunde han lägga till "jävla kommunist" på listan över invektiv mot sin på alla sätt förtappade tonårsson. Men kommunism var så inte jag, trots allt. Besök i den reellt existerande socialismen och detta att revolutionärerna verkligen inte stod för det de sa i sina tal, avgjorde. Allt var dessutom sjukt snubbigt. It was a man's world. Jag snubblade vidare, som alltid sökande Jag borde blivit sosse redan då, men sossar ville ha kärnkraft och sälja vapen till gud vet vem, så det funkade inte. Vad mina gamla kompisar från kommunistisk ungdom drömmer om nuförtiden är lite svårt att veta. Men V är alltid lite principfastare, lite mindre villiga att kompromissa än vi andra. De är partiet som alltid har rätt, som aldrig behöver ompröva något och aldrig heller får något gjort. De är politikens pingstvänner som väntar på att dagen ska komma. Men den gör aldrig det. Istället för att förhandla spänner de upp en ful hemmagjord banderoll på Möllevångstorget. 14-årige jag hade älskat det, men jag är inte 14 längre. Nu är jag en tråkmåns som varken tror på himmelriken eller utopier av andra slag. Jag tror på ett liv före döden. Och att solidaritet aldrig är frågan om vad du vill ha, utan vad du kan avstå ifrån. Vid banderollen på Möllan står en av stans absolut mest prolilerade vänstersnubbar och tar en bild. Några fyllon pratar med honom, men jag går vidare. 

Den de ville ha

Det är inte så många som fallit för mig, inte så många som jag ibland vill göra gällande. En och annan, mitt eftermäle lär bli mer av songs of love and hate än death a of a ladies man. Egentligen har jag aldrig fattat vad de skulle med mig till, de som nu velat ha mig. 

Önskar att jag kunde berätta om den allra första, men den historien bär fortfarande sekretessens röda stämpel, alltså inte den fysiskt första, kanske inte ens den känslomässigt första, men den personen som tog mig över gränsen. Jag var i ett främmande land, vi kan kalla det Spanien om vi vill och personen var på alla sätt olämplig. Det får stanna där. Det som händer på sunkiga barer i Torremolinos ska glömmas snarast. Men det finns en anledning till att mina stående skämt och teatertrams för förskolebarnen handlar om hur en gör saker "i Spanien". Jag dras till det olämpliga. Till det som korsar gränser. Så var det då, så är det nu. Sambon under flera år var sambo redan när vi träffades, men inte med mig till en början och fru nummer två bodde 600 km bort. Jag är inte rädd för det svåra. Min musik är inga treackordslåtar framplockade på gitarren på fem minuter, det är mer märkliga synkoper, en free form jazz som är rolig att spela men svårlyssnad.

Ändå längtar jag efter lugn och normalitet, vill inte ha drama, bara bli älskad och få älska igen, tänker jag. Sen minns  jag att jag mer än bara testade det mellan 22 och 29, jag gick all in i det, jag till och med klädde mig i pastellfärger och köpte marklägenhet med uteplats. Det var barnvänligt och barnvänligt är nästan alltid tråkigt. Men chips i soffan har sina poänger, det går inte att ljuga bort. Jag kan sakna det. Och som nybliven sosse har jag förstått att allt inte måste vara antingen eller. Så det olämpliga i kombo med med det lämpliga i lagom proportioner, tack. Men tillbaka till dem som ville ha mig. Anar fortfarande inte vad de skulle ha mig till. Jag försökte så gott jag kunde att gissa och sen bli till det jag trodde att de ville. Men då var jag ju inte längre den de hade dragits till, utan något annat. Pastellfärger, parmiddagar och politisk korrekthet. Och då föll det

Skamgränser och Notting hill.

Utanför beroendecentrum står några människor i solblåsten och pratar och jag svänger in på Sofielundsvägen, denna Möllevångens anonyma genväg. Klockan är elva eller så, jag tar en förmiddagspromenad, med märklig men glad känsla i kroppen. ADHD-hjärnan är som en popcornmaskin denna lata lördag och jag låter den vara det. Jag tycker om min hjärna, även om den inte styr mig så bra. Det mesta i livet är ändå gener och tur/otur, så jag hamnar väl där jag ska ändå. Skamgränser säger jag mig ha, men jag bryter mot dem, principer är som gamla stentavlor en skäggig gubbe hittat på ett berg nånstans. Jag är veggie för att en fan inte ska ha djur i fångenskap och sen döda dem för att äta, men jag älskar havskräftor och musslor och så får det vara. Kanske är detta med att inte orka vara präktig en av anledningarna till att jag inte stod ut i MP till sist och heller inte skulle göra det i V eller fi. Palla vara så god hela tiden. Palla att alltid räkna ut saker och göra det rätta. 

Med VR som jag träffade i vintras skulle det ses på filmer av Kubrick i director's cut. Jag följde med, därför att jag var glad att få vara med, men hade hellre sett Notting hill, som är min darling bland filmer. Kommer på mig själv med ständiga referenser till den filmen. "Hela världen vet vem du är, jag är glad om min mamma känner igen mig", blev det en variant på igår, liksom "I've seen dead people in better shape", när en kollega såg eländig ut i veckan. Kanske är det detta att en man kan vara klumpig, försagd och en king på att göra bort sig, men ändå få den mörka skönheten,som gör att jag identifierar mig med William Thacker. Och att han ångrar sig, hur fint är inte det? 

Går in på Triangelns köpcentrum efter irrande steg i mina hoods. Ett förskolebarn vinkar och jag bestämmer mig för jordgubbar och glass till middag. Där korsar jag ännu en skamgräns. Ändå ilandsproblem. "Soon he's gonna compare it to the starvation in Sudan". 

Täck över det bruna (samtycke och dragqueens)

Samtycke. Kroppslig integritet. Att en ska få älska den en vill och har en tur så är det besvarat. Du vet själv bäst om du är tjej eller kille. Jag sitter med fyra-femåringar och det är dragqueens på länk från Stadsbiblioteket som pratar. Snart börjar europride här i Malmö och vi i förskolan får vara med på ett hörn. Om några pedagoger i huset har synpunkter på saken så tiger de i alla fall. Normen har svängt väldigt fort och jag är tacksam för det. Samtidigt vet vi att backlashen kan komma som en bomb redan i höst nästa år. Och vi vet att i Rosengård och även ute i radhushelvetet så bor heteronormen i orubbat bo. SD och reaktionära imamer kan ta varandra i hand och hoppa i havet. Men vi har rest en bit. Jag minns min barndom, hur de vuxna skulle få mig och min typ kusin Petra att krama varandra, fast vi inte ville. Vi hade ingenting emot varandra, men stod inte heller varandra nära. Men kramas skulle vi, tyckte våra vuxna. Fattar fortfarande inte varför. Och det var givetvis aldrig tal om att jag skulle krama hennes bror Thomas. Vi skulle prata om fotboll och mopeder, gissar jag. Det hade bkivit snabba samtal. Men då på 60/70/80-talet var barn liksom föräldrars egendom eller allmän egendom och jag tror att det kan förklara en hel del skit som hände och händer. Det är du som bor i din kropp, ingen annan, tänker jag, men det är såklart en halvsanning, för ångestens alien tar ibland plats innan jag lyckas slappna av och skicka ut den genom mina porer. 

Allt var sämre förr, trots att barngrupperna var mindre. Minns personalrumssnack pm huruvida man var "för" eller "emot" homosexuella, det är ett skamligt minne. Och mamman som var så rädd för att hennes son ville ha pippiflätor och arbetslaget som beordrades att få in ungen i rätt lag igen.

Nu har vi dragqueens på länk från biblioteket. Och ungarna ska rita något de tycker om på brunt papper. "Täck över det bruna", säger min kollega. Och, ja, precis. 

Folk bits inte

Den 28 juni 1979 gick jag av ett stinkande dieseltåg på Roskilde station. Jag skulle på festival, det var första gången, hade inget tält, men det funkade ändå. Jag la min ryggsäck på något ställe inne på området och där fick den ligga. Sov lite här och där, en natt med några kompisar till min syster som jag stötte på av en tillfällighet; de hade fått för sig att jag skulle till Ryssland, men så var det inte, där hade jag redan varit. Sen tappade vi bort varandra igen. Andra dagen stod Ebba Grön på scen och jag satt bland tuborgflaskor och pølsebrød i haschdimman och tänkte att så där skulle ju livet vara, en scen där jag stod och tusen pers som kollade. Joakim Thåström hette han visst, den galne sångaren. På hösten började jag gymnasiet och det jag inte fattade var att jag kunde ha varit ascool om jag gjort en grej av att jag varit i Roskilde, men jag var ingen, i varje fall fick jag inte stryk som på högstadiet, alltid något. Jag gick runt i ett parallellt universum. Och alla ville åt mig. Lärare, klasskamrater, borgeligheten, rubbet. Jag sa till min svensklärare att jag bildar en egen grupp. Jag skriver om Lundell. Hon nickade, men tog sen in mig i ett grupprum. "Varför tror du att alla hatar dig, Anders?" 

"Därför att alla hatar mig, därför att jag hatar mig själv", tänkte jag.  Jag skull skriva en bok och hämnas på alla jävlar. "Folk är farliga, dom bits', sjöng Thåström. "Säg inte att det du söker är ensamhet, en dag kan det vara det enda du har kvar", predikade Lundell. 

Ensamhet är mitt grundtillstånd. Det är vad jag är. Alla överger mig, tänker jag eller så stöter jag bort dem, ömkar jag mig. Fortfarande kan jag falla i fällan, särskilt när jag satt ut nin antidepp. Maria fnyser och ger mig en verbal känga innan hon stänger sitt skåp och går hem, A skickar sanningar på nätet, giftpilar av omtänksamhet. Även hennes namne genomskådar mig. Jag vädjar om att bli älskad. Då blir en inte älskad. Och hur mycket Thåström än stod på scenen inför tusen pers, så är det bara fram och tillbakakärleken med Amanda han sjunger om. Hallå, släpp. Lundell blev en gnällgubbe som längtar tillbaka till då. 

Jag vill inte vara som dem. 

När självömkan tar tag i mig, när jag både vill vara en det är synd om och hatar att vara en det är synd om, så är jag som värst.

Det bästa är kvar. Folk bits inte.