28 oktober 2012

Allt är bättre nu.

En dag i början av januari 1981 stegade jag in genom en av de tunga portarna till Majornas gymnasium. Det är längesen nu, går man dit nu så ser man att skolgården till hälften är bebyggd med en förskola och nere i bamba är det fina dukar på borden och hela området runt skolan är förändrad. Det är andra människor som hänger i min ungdoms hood nu, affären på hörnan är kafé och nya hus har ersatt de nedgångna landshövdingehusen, men ute på Karl Johansgatan stannar treorna som vanligt, så något känner man igen.
Jag visste inte ett dugg hur mitt liv skulle bli när jag öppnade skolans port den där dagen. Ännu hade jag inga livsplaner och kärleken var något jag bara hört om i sånger och läst om i böcker. Jag var ung, men hade samma bruna ögon och var lika lång som nu och hade ungefär samma vikt. Allt annat är förändrat.
Det var härligt att gå på gymnasiet, men allt är bättre nu. Jag har upplevt kärleken,  jag får göra nytta och jag är med och förändrar världen, även om det senare går trögt och kräver mycket av mig.
Ungdomen ska man inte bita sig fast i eller dyrka; det är vuxenlivet som är det riktiga livet. Allt är bättre nu.

24 oktober 2012

Fröken Muhammed, var är du?

En eftermiddag sitter jag uppe i ett träd med några av barnen. Klättra i träd är en bra grej. Mn tränar mod och motorik och kan få in lite av den så omhuldade naturvetenskapen. Och så är det kul, för läroplanen säger ju att verksamheten ska vara kul och man vill ju inte bryta mot sitt främsta styrdokument. Då ropar en unge som står strax nedanför trädet:"Muhammed klättrar MYCKET högre än du!". Jag frågar vilken Muhammed hon menar (det finns några att välja på) och ungen svarar "FRÖKEN Muhammed!". Och jag blir nästan svag i knäna (inte bra när man sitter i ett träd)när jag hör talet om fröken med det ovanliga namnet. Och det är inte läge att komma med de vanliga tillrättavisningarna om att fröken betecknar en ogift kvinna och inte är synonymt med pedagog. Fröken Muhammed, bättre kan det inte bli. Muhammed, praoeleven som undrade varför det inte inte famns någon riktig fotboll och som, precis som vikarien Jonathan som var hos oss för någon månad sen, ägnade tiden på gården och att leka med barnen, istället för att stå i klunga med andra vuxna och tala om ditt och datt. I flera år nu har jag försökt att upprätthålla den feministiskt korrekta idéen om att män i förskolan inte spelar roll, att det i den jämställda förskolan inte ska spela någon roll vilka genitalier man är född med. Men det håller inte. I takt med männens uttåg ur förskolan så blir verksamheten allt mer feminiserad, som om det inte vore illa nog innan. Det betyder att traditionella kvinnliga stillasittande sysslor är normen, medan det tradtionellt manliga är avvikande. Därför är det bara jag och en femtonårig PRAO som på hela året klättrar i träd med barnen och därför finns det ingen riktig fotboll på hela stället. Därför är verksamheten stilla inomhusverksamhet, trots att alla insatta vet att spring i benen inte är en avvikelse som behöver rättas till, utan något som kan vara ett viktigt pedagogiskt redskap. Vi har snygga gardiner, men ingen basketkorg. Under vinterhalvåret är det den avdelning där jag är som har uteverksamhet, utom när det är snö, men då får barnen inte åka i de häftigaste backarna. Jo, jag raljerar och kanske framställer jag mig i allt för vacker dager. Jag är verkligen inte perfekt. Men att fröken Muhammed skulle behövas vet jag. Den feminiserade verksamheten lämnar barn utan vettiga identitfikationsobjekt i vuxenvärlden. Vi får en förskola full med duktiga annikor och då kan mötet med resten av världen bli en hård krock med betongväggen. Om vi vill vara korrekta kan vi kalla det normkritik. Kritik mot en norm som tvingar fotbollstjeker att bli pysselflickor och highfibande killar att sjunga Björnen sover. Fröken Muhammed behövs. Var är du?

22 oktober 2012

In the ghetto

Det var långt från Graceland till Chicago och jag betvivlar att Elvis Presley någonsin varit där, i varje fall inte i något område som beboddes av fattiga och i varje fall hade han inte varit det på länge då i maj 1969 eftersom den förfärlige Tom Parker hade lockat honom att göra usla filmer och sen var det ju comebacken på scen '68 och snart skulle det bli Las Vegas och de fula pyjamasarna. Han hade fullt upp. Elvis föddes under fattiga omständigheter i det efterblivna Mississippi, ni vet staten med den svåra stavningen så djupt i södern man kunde komma. Jag hörde honom aldrig säga något politiskt, men om han någonsin gjorde det, så var det väl den låten. "Det behövs strukturella förändringar för stt komma åt inlåsningseffekter och barnfattigdom", skulle kanske en präktig ung karriärkåt politiker skriva. Inte jag då, jag är vare sig det ena eller andra. Jag pratar som en halvbildad barnpassare från Biskopsgården gör. Jag föredrar känslosamma uttalanden från hjärtat framför genomarbetade blodfattiga anföranden som täcker in alla aspekter. Och den störste av dem alla - Bruce Springsteen - sjunger om ghettot i "Sherry darling", trots att han är själva arketypen för en politiskt korrekt nagel i ögat på alla fördomsfulla reaktionärer. Jag har aldrig hört någon döma honom som rasist heller för den delen. Bossen klarar sig. Nu är han på turné i Ohio för Obama. Hoppas han kör Sherry Darling många gånger. För övrigt var det samma låtskrivare som skrev In the Ghetto och À little less conversation. Kanske något att ta fasta på?

21 oktober 2012

Modiga politiker och försoning

Ni som läst min blogg vet att jag är väldigt förtjust i försoning. Inte minst för att jag måste det själv för att överleva. Det finns människor som gjort mig oerhört illa och jag har själv inte alltid varit så snäll. Att älta läker inga sår; det håller dig vaken om natten och då funkar man inte på dagen. Och tiden läker sår överraskande väl.

Men alternativet är inte att släta över, stryka från historieböckerna eller låtsas glömma. Har jag sagt det där, så har jag. Har jag lagt upp den där bilden, så har jag. Skrev jag den där texten så gjorde jag.
Jag har gjort dumheter på ren impuls och dumheter efter att tänkt noga. Det får jag förhålla mig till.

När Nils Karlsson står på torget och i sitt tal tydligt visar att en lånad kippa inte kompenserar för antisemitiska spyor så är han modig. Ilmar, Adrian och Daniel har aldrig försökt bli förlåtna, tvärtom förklarar man bort, påstår sig missförstådda eller låtsas som det regnar denna soliga dag.  Modiga politiker köper inte det.
Förlåtelse och försoning finns. Men först när du står för det du gör. Tills dess konfronteras du.

17 oktober 2012

Hemma hos en svenne.

Jag tar hem dagisungarna till mig. Nån kollega undrar,  men när jag berättar att ingen av ungarna någonsin varit hemma hos en etnisk svensk mitt i livet, så förstår dom. "Det var en bra idé", säger man och sen glöms det bort. En av de viktigaste missionerna i mitt jobb är att vidga barns vyer; att visa hur många möjligheter och vägar man kan gå och att man själv äger sitt liv. I det kan ingå husesyn hos någon som jag. Uppe på sönernas rum hittar de konsolen till en PS3 och nickar igenkännande.  "Men var är köket", frågar en tjej och hon ser nöjd ut när hon ser att jag köpt hem pepparkakor och julmust. Så fikar vi och sen går vi. Barnen får grunna på likheter och skillnader och kommer väl fram till att människor lever ganska likt i svenneland och blatteland. I varje fall är likheterna större än skillnaderna. Och vill man bo med utsikt mot den livliga Bergsgatan, så kan man det. Folk är likadana, men när vi promenerar in i Rosengård igen då ser vi det fåniga Zlatancitatet och de uppförstorade bilderna ur kokboken om stadsdelen. Som i en diktatur ska ett budskap hamras in och det är det om det exotiska,  spännande. Så tror makthavarna att den strukturella diskrimineringen lindras eller vad de nu tror. Fint är det i alla fall när man vandrar runt på sina guidade turer; något att berätta till drinkarna på fina parmiddagen.
För okunskapen går ju bägge vägar. Lika lite som mina dagisungar varit hos någon svenne har någon svenne varit hos dem. Folk med makt åker till Kina och Chicago, men tar sig aldrig en vanlig promenad i de fattiga, farliga områdena.
Kan jag göra något lite för andra på den saken så ska jag. Gärna tillsamans med pepparkakor och julmust.

16 oktober 2012

Jag tog en kula för dig.

Det fanns ett tillfälle när jag tog en kula för dig, minns du det, tänker jag när jag lämnar lokalen. Vi var med i samma lag, vi sjöng i samma kör, du gillade mig, vi möttes ibland på stan och du sa att jag var alltför proisraelisk, men sen log du, för sånt där kan man ju tycka olika om. Nu är jag något som snarast bör försvinna ur din åsyn, nu är jag visst någon som är riktigt farlig och i djupet av mitt hjärta begriper jag det inte och inte på ytan heller. Jag är inte farlig, jag är inte ute efter någons lik eller skalp Jag har en mening och ett mål som handlar om att vara en kugge i det maskineri som förändrar världen, för ensam är svag och jag kan inte precis lägga spårvägsspår på min egen balkong eller själv gå omkring och vara jämställd om inte världen är det. Men jag måste vara ärlig mot mig själv och sätta mig i andras fåtöljer och försöka se det andra ser. Priset för livet i nykterhet var ärlighet och självkännedom. Det är den jag ska plocka fram nu när det krisar. Tagga ner på de allra tyngsta orden och berömma mer än jag skäller, både på mig själv och andra. Till denna sanning serverats lämpligen leksandsbröd med ost och lättmargarin. Och om det är det rätta att göra lovar jag att ta en kula för dig igen.

14 oktober 2012

Kärlek som ett projekt bland andra

Det är söndagskväll och jag utmanar ångesten med ett äpple, för jag anar att det till hälften är frågan om lågt blodsocker. Ni får förstå: jag ska upp tidigt och det är ett stort ansvar och morgondagen kommer att vara en enda rusning från det ena till det andra. Jag tänkte läsa mig trött i Uwe Timms "Vännen och främlingen", men det är som det är, nya böcker låter sig inte alltid bara öppnas sådär. My way or the highway är annars den här kvällens tanke; jag såg reprisen på Ensam mamma söker och plågades av det naiva i att vilja hitta en partner som lever upp till noggrant specificerade kvalifikationer och som sen bara förväntas släppa allt och flytta in i villan eller radhuset för att sätta extra piff på hennes tillvaro. Allt som jag har ska jag fortsätta att ha och mannen som söks är liksom bara en plusmeny, ett tillägg för en liten kostnad. Så ser nu inte livet ut,skulle jag tro. Att starta en relation är att utforska ett helt nytt land, för blandar man färger blir det helt nya färger, det vet minsta barn. Det är just det som gör saken så spännande. Malmö blir något nytt med all falafel och alla färgglada somaliska kläder, inte som något pittoreskt eller exotiskt inslag, inget keldjur vi klappar på huvudet, utan en del i det nya, varken sämre eller bättre. Integration är som en kärleksrelation, det finns inget förutbestämt, allt skapas på nytt hela tiden i fin postmodern anda. Och mitt hjärta blöder för ensam mamma-friarna som ska bräcka varandra med inhyrda kockar och helikopterturer. Dear me, ni sätter ribban högt. Sånt kan ni inte leverera en regnig torsdag i november, som är den tidpunkt i livet då allt viktigt avgörs. Livet som bög är inte en enda lång pridefestival, integrationspolitik är ingen karneval i Hammarkullen. Och kärleken är inte My way or the highway eller att nöja sig med ett tilldelat hörn i hans tillvaro, som ett projekt bland andra.

12 oktober 2012

Som barn var jag rädd för jugoslaver

Det var just en sån där möllanmorgon och det första som jag såg var att oktober blivit frostskadad och jag fick skruva på motown högt i lurarna för att komma till sans. Jag kunde drömma mig bort till en stekhet dag i Detroit på sextiotalet och slippa vira trasan hårt om mig. Som barn var jag rädd för jugoslaver. En jugge hade kidnappat sin fru och sitt barn, det fanns bilder i Expressen och sen var det ju ambassadören som sköts och planet som kapades på Bulltofta. Men allra värst var ju Tony som bodde på vår gård i Biskopsgården och som var taskig mot alla. Han fick spö av sin farsa och gav igen på såna som jag.
Så nog fanns det goda skäl att sky juggar.
Men nu är jag vuxen och fattar bättre, får vi hoppas. Mina föräldrar gav mig en antirasistisk fostran utan att snacka så mycket om det. Vi är enkla människor men att gott och ont finns både här och där och varken följer hudfärg eller språk, det begriper vi. Den som håller fast vid rasistiska föreställningar är infantil eller ett barn och ska fostras. Och halv antirasism funkar inte. Självklart är det lika korkat att tro på judiska konspirationer som att frukta muslimer. Tror du annat kan du gå in i barnkammaren igen.

07 oktober 2012

Jag är bättre, partiet är ännu bättre.

Det finns en sång från DDR:s barndom som handlar om att partiet alltid har rätt. Die Partei hat immer recht. Komiken är sorglustig; ett parti som ingen gillade eller ville rösta på fick 99, 75 procent i alla val och som fick låsa in folk med automatvapen, taggtråd och murar försökte övertyga sig själv om sin ofelbarhet. Det är så illa det kan bli. Mitt eget parti är raka motsatsen. Vi plågar oss med självprövning och bjuder in kritiker att hjälpa oss att bli bättre. Och jag går upp tidigt och springer längs Stångåns stränder och lyssnar på Peter LeMarc för att shapa upp. Men sen äter jag frukost helt utan grönsaker, så det finns en utvecklingspotential. Jag är nykter och lägger mig tidigt. Jag är en bättre människa nu och partiet är ett ännu bättre parti. Och jag tror inte jorden går under, inte än.

05 oktober 2012

Ta din hundring och stick upp den nånstans

En unge säger att han har en ficklampa, när vi läser spöksaga och avhandlar mörkrets eventuella farlighet. En annan berättar då att han har lampa som ser ut som en blomma, varpå en tredje unge hävdar att han har en ficklampa som ser ut som en blomma. Men jag vet att han ljuger, för han bor en bit bort i en trång lägenhet och sover i samma rum som mamma, pappa och två syskon. Fortfarande väntar familjen på besked om man ska få stanna i Sverige och pappa mår visst inte så bra, vad jag förstår. Några extravaganser blir det inte tal om. Pojken med ficklampan har det inte heller så kul i livet, men det är inget jag kan fördjupa mig i tyvärr. Finge jag berätta bleve det en sorgesam historia, så mycket kan jag i alla fall avslöja.
Samma parti som inte tycker att dessa barn alls borde bo hos kusiner och kompisar i Malmö, utan helst i en bedagad bruksort i epatraktorland, föreslår nu att alla mammor ska få en extra hundring i barnbidrag. Stefan, jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta mina känslor inför ditt förslag. Kanske nåt i stil med: den hundringen kan du stoppa upp nånstans. Förlåt min plumpa formulering. Men ibland orkar man inte vara sådär fin och spinnad.

02 oktober 2012

Min längtans platser

Jag skickar in en debattartikel till sydsvenskan. Vill gärna förklara att inte alla Malmös rödgröna politiker demoniserar Israel och därmed judar. Kanske kommer den in, kanske inte. Lördagen är vi på bokmässan. Det är trångt och man går vilse, men vi är bland läsare och det är härligt. författare signerar böcker och jag gråter med Göran Rosenberg när han berättar om sin papoas öde. Jag frågar Ship to Gaza varför de försvarar Hamas och de frågar mig vilken organisation jag representerar. Mig själv, svarar jag och går vidare. Och Annika som jag möter i montern för judisk kultur undrar hur jag vågar gå emot normen. Jag vågar egentligen inte, men jag gör det ändå. Det riskerar att kosta väldigt mycket, men jag är ändå så trött på politiker och deras spel, det är ändå inte kul längre. Det är för många ord om ingenting och för många intriger om positioner. Jag tvivlar på min förmåga och orkar inte slåss när bakhållen tornar upp sig. Mina lungor syresätts med ångest och självömkan. Helst skulle jag vilja ta det lugnt och skriva färdigt min bok. Spårvagnar rullar förbi ute vid Korsvägen och nästa år är det trettio år sen jag flyttade härifrån. Det är kanske dags att vända tillbaks snart. Om inte annat så i boken jag skriver. Den utspelar sig i Göteborg, Berlin och Tel Aviv.
Min längtans platser.