27 juli 2011

Vi träffas några gånger per år

"Några gånger per år", blir svaret frågan om hur ofta jag träffar min morsa och mina systrar. Dottern träffar jag lite oftare, men det är inte så ofta det heller. Det vore såklart kul att ses vid fler tillfällen men vi är vuxna och lever våra liv på de platser vi gjort till våra egna. Vi träffas för att vi tycker om varandra och väljer det. Att det inte har något med genetiska band att göra vet vi med all säkerhet. Som vuxen ska du välja dina band och hur dom ska se ut. När jag hör hur det ständigt ältas om familjer och kusiner på jobbet och märker att många bara umgås i klanen, så vill jag bara skaka på huvudet. Börjar man dessutom referera til sin kultur, så suckar jag djupt. Visst, du kan välja att bara umgås med släkten och utesluta alla oss andra, men då ska det vara ett val som du står för. Det finns en tunn tråd mellan kd-stuket med familjen och hedersproblematik och tvångsäktenskap. Om du inte är en individ, utan bara en kugge i det patriarkala kollektivet, så sitter din vilja i rottingen. Man får växa upp och lämna allt det där. Behövs det får man ta striden. Behövs det får man stå ensam ett tag. Det är fan inte hela världen. På samma vis får man växa upp och ta ansvar för sina val. Det var inte Norge som formade Brevik och inte hans farsa, som nu bölar i media. Han gjorde sina val själv. Som du, som jag och att inte välja är fegt och oansvarigt. Visst går syrran och jag ibland igenom vår uppväxt när vi ses, men det blir mer och mer sällan nu. Vi ses några gånger per år och ältande är inte konstruktivt. Vi valde som vi vi valde, det blev som det blev.

26 juli 2011

Jag stängde av Ohly

Jag pluggar i lurarna och börjar lyssna på Lars Ohlys sommarprogram. Han är en fin kille och så är han ju tågkonduktör också och saker som har med tåg att göra gillar jag. Men jag pallar inte höra mer när Ohly börjar snacka om att regeringens politik tvingar cancersjuka att jobba och så där. Det är en för enkel retorik, det är för svartvitt. Jag ska förklara vad jag menar. Regeringen har säkert gått för långt i sin strävan att få in sjukskrivna i aktivitet igen, det betvivlar jag inte. Men något behövde göras, det är jag själv ett levande exempel på. När jag sa att jag var sjuk, så fick jag gå hem. Snipp snap och hur länge vill du vara hemma då? och inte bara jag åtskilliga andra som jag träffat och umgåtts med. Utbrända, deprimerade eller bara olyckliga och arbetslösa. I mitt fall hade det kanske dessutom varit befogat att fråga om dryckesvanor, men det får man kanske inte lära sig på läkarutbildningen, vad vet väl jag (och så är ju den som ifrågasätter supande glädjedödare,, det glömde jag ju)?
Mina och närståendes erfarenheter är att passivitet från omgivningen krossar en och att ett samhälle som vill att jag ska vara med och bidra är ett bättre samhälle än det som bara betalar ut ersättning. Så Ohly kunde kanske våga sig på att se självkritiskt, det är för övrigt alltid vackert. Jag kom tillbaka till liv och arbete av egen kraft, ingen tvingade, ingen frågade, ingen brydde sig. Andra i min närhet vandrar fortfarande utanför. Det är inte okej. Solidaritet är att se och förvänta sig något av varje människa.

25 juli 2011

SD har ett ansvar

Först var det såklart en oerhörd chock och förvåning. Det kan ju inte hända här, liksom. Och Norge är i allra högsta här, så här som något kan bli. Sara och jag packade inför vår cykelhelg på Bornholm, för livet går vidare. De flesta jag känner satte norska flaggor på sina Facebookar, för nåt vill man ju göra, om än så lite. Och så var det ju det där med att den där andre Anders hade en mission att befria världen från muslimer och sossar. Sånt där som man läser om på nätet var och varannan dag. Vi är många som blivit lovade ett skott i nacken och några har ju bevisligen fått det också. Det går inte att låtsas som om de partier som har hat på programmet, om än inlindat, saknar ansvar för massakern i Norge. Den som sår vind får skörda storm, står det i Bibeln. Ny Demokratis inträde i riksdagen sammanföll med John Ausonius härjningar och SD:s starka ställning i Skåne sammanfaller med Peter Mangs mord på invandrare. I Norge hetsas det mot muslimer och ledande kraft för detta är den trevliga Siv Jensen, ledare för FrP. För att galningar ska ta saker i egna händer krävs det en grogrund. SD och FrP har ett ansvar, försök inte att släta över. Hat är inte en åsikt bland andra, rasism ska alltid konfronteras.

22 juli 2011

Gränser, som om de fanns

Det faller ett mesigt litet regn när jag drar ut min cykel och leder den genom porten och ut på gatan, regn som fångas upp av min hatt och mina jeans. I bryssel har EU:s ledare belutat om ett gigantiskt stödpaket till Grekland, hör jag när jag sneddar över torget. På bilden i sydsvenskan såg man en leende Angela Merkel hälla upp kaffe. Det är nåt visst med politiska diskussioner och kaffe. Här vid Möllevångstorgets nordvästra ände minns jag hur en likaledes leende Anna Lind i september 2003 stod med en mikrofon i hand och argumenterade på ett bländande sätt för ett utvecklat europeiskt samarbete, framför allt manifesterat genom en svensk övergång till den riktig europeiska valutan. Nån vecka senare var Anna Lind död och folkomröstningen slutade med ett ja till isolering och patetiska svenska kronor. Knivmord istället för europeiskt samarbete. Folk hade väl suttit hemma med miniräknaren och kommit på att höjd ränta skulle kosta dem pengar och rädslan för ökade privatutgifter fick folk att ta det kända framför det okända. I min bok är det ynkligt att människor tänker med den egna kortsiktiga plånboken när de tar ställning. Europeiskt samarbete - att man dricker kaffe och förhandlar istället för att sticka kniven i ministrar är större än så. Frågan om samarbete istället för konflikt kan aldrig bli en plånboksfråga. Euron är inte en valuta, utan ett förhållningssätt. Tillsammans istället för var för sig. Gränser som om de fanns.

20 juli 2011

Gud har bestämt

Gud har tydligen bestämt att barn ska ha kläder på sig när dom badar. Gud säger också att man måste gifta sig med någon av motsatt kön, som vuxit upp bland personer med samma trosuppfattning. Allt detta får jag veta under en halvtimme med några av mina förskolebarn invid dammen i folkets park. Talet om att man kan lära sig saker av barn fördes därvid till en tidigare oanad level, för att använda ett modernt språk. Jag tycker att det är på alla vis sorgligt och då är förskolebarnen ändå inte stora nog att rapa Guds påstådda vilja angående mäns och kvinnors roller och de regler för de mer fysiska aspekterna av lust och kärlek. Och innan någon drar valsen om att man ju förstår vilken religion detta handlar om, så vågar jag påstå att denna ingående övertygelse om gudi synpunkter på vårt allra privataste,vanhedrar nära nog samtliga kända religioner. Även vårt svenska religiösa brödraskap - kristdemokraterna - har vad jag förstår omfattande synpunkter på vad Herren tycker att vi borde. Abort, homosex, barnomsorg och annat som politiker kan skita i är i kd:s värld sådant som ska beslutas gemensamt och då i enlighet med deras trosföreställningar. Det som fascinerar mig är att man på sant kan tro att Gud verkligen har dessa synpunkter. Varför skulle Han missunna oss nöjen, varför skulle han sky nakenhet och varför i helvete är han så kinky att han ser något syndfullt i nakna barnrumpor?

Ingen vet och människors trosuppfattning borde vara deras egna privata. Om Gud vill säga oss något, så gör han säkert det direkt.

Travelling Tornblades

Jag satt inne i trådbuss 24 i Riga och tittade ut på människor som promenerade och fönstershoppade, på arkitekturen och på reklamskyltarna. Jag tog in stan och lärde känna den. Att resa är mitt allra bästa och jag tillhör en familj, en klan, som reser. Min första egna resa var en tågluffning vid femton och det har bara fortsatt. Visst är det krångligare och dyrare nu när man har ungar och visst borde man kanske istället köpa heminredningsdetaljer eller snyggare kläder. Men oftast blir det en resa. Snygga kläder och bord kan man köpa på myrorna. Det är också ideologi; upplevelser är viktigare än saker, världen är större än utsikten från en balkong på Möllan. På lördag/söndag cyklar vi på Bornholm, medan mina småsöner åker till Kina. Och jag är glad och stolt att äntligen igen kunna hojta: nästa år i Jerusalem. Mer om det senare. Och resebojkotter tror jag inte mycket på. Jag har besökt Kina och Sovjet och skulle gärna dra till Kuba en sväng. Möjligen ska man undvika all inclusive, eftersom det missgynnar det lokala näringslivet. Men i stort sett: res, det kan bara bli bra.

17 juli 2011

Tyngre steg

Jag springer i regn. Ut mot Rosengård, till höger bakom moskén, under Jägersrovägen och rakt genom Fosie industriby. Det är ett långpass och jag hinner tänka och reflektera. Det gör man inte under snabbpass och intervaller, då är det klockor och och metrar som räknas. I morgon börjar jag jobba igen efter semestern och det är tunga steg som väntar, tyngre än Stockholm Marathon den 28 maj. Problemen med förskolan i Rosengård, med den kassa organisationen och den ofta slentrianmässiga pedagogiken kostar kraft och energi för den som verkligen vill ge ungarna redskap att förändra. Nu sägs det att allt ska ändras till det bättre, men jag tror det när jag står öga mot öga med det nya. Under en längre tid, i alla fall i ett och ett halvt år har jag känt att vi som vill lite mer och annat motarbetats. Det har varit mycket fancy words och läppars bekännelser, men någon leverans har inte setts till. Och precis innan jag gick på semester fick jag ett personligt kvitto på att det kanske är dags att kanalisera sin energi någon annanstans. Vi får se, jag får se.

16 juli 2011

Möllan/Mölle

Man ska göra något, säger min morsa. Man ska göra något för att mota bort det ledsna. Och jag som bara är ledsen för att jag inte får träffa mina småungar på fyra veckor får hux flux dåligt samvete för just det. Det är ju inte så mycket att pipa för direkt, det finns dom som mister sin a barn, det finns dom som aldrig träffar sina barn och det finns dom som aldrig får en ledig stund från sina barn. Likförbannat är varannanlivet slitsamt, men samtliga andra tillgängliga alternativ vore värre för oss där vi är nu. Och när jag ändå är inne på ämnet så är jag faktiskt förvånad över hur stark normen om och kring detta med barn är. Alla skaffar barn, även dom som egentligen varken sig vill eller kan ta hand om ungar. Eller har tid. Några vill leva på luffen eller jobba i Norge och köpa statusprylar för oljepengarna. Så låt dom. Varför pressa eller locka in folk i sånt dom ändå inte pallar med? Men det ska liksom bara vara så. Och inget subventioneras så mycket som traditionellt familjeliv. Vi låter oss sugas in i normen och inga politiker vinner några val om man inte lovar att fylla på i godiskassan hos husmödrarna. Själv har jag väl tackat och tagit emot när jag kommit ifråga för subventioner, med på det hela taget föds det väl tillräckligt med ungar på jorden. Börjar arbetskraften sina är det bara att öppna gränsbommarna.

Men mina ungar finns i allra högsta grad och vi satte oss i bilen, utan dom, och for till Mölle och Kullaberg. Där i en helt annan del av Skåne stupar klipporna brant mot havet och runt hörnet har idioten Vilks byggt sitt torn, men det ser man inte från toppen av Kullaberg, som tur är. Där uppe ser man kullamannen stryka förbi och många turister som äter himmelsk blandning och ser vågorna slå in mot graniten. Nere i själva Mölle badas det och flashas med stora bilar och golfbaggar. En man går ut på bryggan med en kampanjtröja för Reagan/Bush 1984 och andra går i badrock från fina huset ner till stranden. Överklassens vanor upphör aldrig att fascinera. Jag läser att Mölle var syndens näste i början sv århundrandet, därför att män och kvinnor fick bada tillsammans och jag tänker att i Gaza får män och kvinnor inte gå hand i hand om de inte har papper på att de är gifta. På vägen hem äter vi god arabisk mat i Helsingborg. Från Möllan till Mölle är inte långt att färdas, men du måste ändå inse att det är två skilda världar, för att travestera den gamla progglåten.

14 juli 2011

Ilmar gör det igen

Just när man trodde att man hört det mesta från Malmös mest mediatränade politiker, så kommer det nya spännande uttalanden. Simon Wiesenthalcentrets uppmärksammande av antisemistism i Malmö är inget annat än ett inlägg i diskussionerna kring situationen i Gaza och ett försök att tysta självaste finanskommunalrådet, dundrar Ilmar. Det säger en del om Ilmars syn på sig själv, men också något om tonläget i debatten.
De diskussioner som förs i Malmö har förmodligen ingen som helst betydelse för utvecklingen i Mellanöstern och Ilmar är inte det nav kring vilken världen rör sig. Simon Wiesenthalcentrets må överdriva hoten mot judar i Malmö en smula, men att en ledande politiker i stan skuldbelägger en etnisk minoritet för brott som han anser att regeringen i ett annat land begått för tankarna till Polen 1968 och en lång tradition av kollektivt skuldbeläggande av judar. Om detta vet nog Ilmar inget, ty antisemit är han verkligen inte. Att han är självupptagen och okunnig är dock illa nog.

12 juli 2011

Politiskt inkorrekt

Ingen vill väl räknas in bland dem som bara följer med strömmen, liksom. Man vill ju vara lite speciell och så. Tyvärr är väl vägen till framgång ganska ofta att inte säga emot för mycket. Lite klädsamt motstånd är ju ok, förstås, som tjejen som ska visa att hon inte är så kåt och killen som ska förstå att hon inte är en hora dom gör det med lite vem hon känner för. Men i det stora hela ska man låtsas att man anlyserar läget och självklart kommer fram till samma förväntade slutsats som sina polare och likasinnade. Den grejen förtjänar att kallas för politiskt korrekt och motsatsen, att tänka själv, blir då politiskt inkorrekt och pålitlig. Vad som är korrekt/inkorrekt beror såklart på var man befinner sig. De som oftast berömmer sig med att vara politiskt inkorrekta är oftast ytterst korrekta i det sammanhang de befinner sig i. Att vara emot flyktingmottagning i Sjöbo 1988 var lika inkorrekt och farligt som att bo på Möllan och gilla falafel 2011. Ändå är detta med påstådd inkorrekthet rasisters och andra reaktionärers livsluft när dom rapar sin förutsägbara skit. Men man är väl inte så mycket bättre själv, kanske. Jag har säkert massor med åsikter som jag delar med mina likar och använder för att definiera oss mot dem. Det är lättast så. Man hamnar så ohyggligt utanför om man vid varje tillfälle tänker själv utan tanke på vem som kan tänkas dela ens åsikter. I europafrågorna var det så förut i mina kretsar och i frågorna kring antisemitism och Israel är det uppenbarligen så. Och först när man själv står på den andra sidan så ser man hur ynkligt flocken beter sig och att den som sjunger i kören inte behöver kunna texten alls, det räcker att nynna med.

09 juli 2011

Möllanjävlar

Om jag vore kvinnlig skådis och min regisserande man i den tredje versionen av samma film la in ett klipp med mina bröst för femton år och två barn sedan, så skulle det nog vara det sista han gjorde I vår relation. Nu definierar jag mig vare sig som skådis eller kvinna,så problemet existerar inte sådär konkret. Och makarna Nutley/Bergströms fixering vid hustruns gråt och bröst är kanske ett medvetet pr-grepp för att griniga grönisar ska få något att skriva om. I grunden är temat för änglagårdsfilmerna samma sövande drift med landsbygden som så många andra filmer och som vanligt beskrivs bonnjävlarna som debila och psykoinfantila, ända tills deras hjärtan öppnas av nån upplyst stabo. Så som i himmelen, så och i Änglagård och bland masjävlar och jägare. En fiilm jag hade velat se vore möllanjävlar, om hur de fina, smarta färträjdgrönisarna fick sin värld rockad av en raggare från Hedesunda eller en HM-prinsessa från Bara. Se där, vad lite omvända perspektiv kunde göra gott. Alla behöver vi få distans och lite självironi, alla behöver vi ruskas om en smula. För övrigt anser jag fortfarande att ship to Gaza är ett patetiskt sjöscoutäventyr för för folk med för dåliga analyser och för gott om tid. Dock lär dom knappast åsamka Israel någon större skada, och det är ju bra.

08 juli 2011

Vid graven

Jag minns första gången jag promenerade in i Assistens kirkegård på Nörrebro och såg människor ligga och sola bland gravstenarna och röka och ta en bajer. Folk vågade leva och barnen lekte och döden var närvarande i livet som den ju alltid är. Långt tidigare hade jag druckit vin vid Jim Morrisons grav i Paris och förundrats över att en grav kunde bli en samlingsplats för hippies, rockare och annat löst folk. Vi som inte ens anar vad som ska hända efter döden får vårt kontrollbehov utmanat och tvingas kapitulera. Vi kommer aldrig att få veta och i vilket fall som helst är det här och som gäller. Minns och fira, men lev medans du lever. Det kan aldrig vara opassande eller fel.

07 juli 2011

En studie i självömkan

Dagen kom med borttappade biljetter. Sonen och jag ska gå på Champions league-kval om en vecka, men självklart har biljetterna fallit ur min ficka eller förlagts eller blåst ut genom fönstret och ner på Bergsgatan, ingen vet. Det är min verklighet det här med att saker försvinner och förläggs och skulle man summera det i ekonomiska termer skulle vi prata tiotusentals kronor, till att börja med. Och nu har dessutom lägenhetens samlade datautrustning börjat falla samman och ajfånen har sprickor över hela glaset och kommer inte att hålla så länge till. Ovanpå det vill jag verkligen ha ett nytt jobb, eftersom det gamla liksom tagit slut av skäl som jag kan återkomma till.

Ja, sådär ser mina i-landsproblem ut i dessa dagar som ägnas åt läsning, språkstudier och ett och annat bad. Ofta ligger jag med paddan framför mig och surfar hit och dit, lite hipp som happ. Mycket tid och energi bara pyser ut, som luften ur en gammal cykelslang. Och ship to Gaza-förespråkarna bryr sig inte om mina fina argument. Dessutom har det regnat idag.

05 juli 2011

Tre år sen idag

Tidningarna är fulla med Metallica och de fyra stora, som det heter. Fem plus och jag vet inte allt. Jag slog på TV:n på färjan och hamnade mitt i ett evigt solo av den där Ulrik, eller vad han heter. Nä, den andra vågens heavy metal är ren skit. Gitarronani i hundra år och trista trummor och texter som inte handlar om någonting. Musik för ointresserade Ronny Jönsson- typer.
Den musik jag gillar är som de filmer jag gillar och de böcker jag gillar. Det handlar om något, det hugger till och sätter sig i hjärtat och stannar där. För precis tre år sen stod jag på Ullvis gräs med en tjej som nu avancerat till riksdagskvinna och en man som passionerat följde namn som Dylan och Young. Och på scenen såg vi för sista gången det band som sedan 1975 varit världens bästa och som aldrig kommer att se sin like. Berättelser som berör på ett sätt som Expressen bara kam drömma om. Nu hör jag underbara ljud från gatan och Saras bordsfläkt surrar som en sång. Jag ska ställa mig i duschen och skölja mig ren.

Vi är tågmänniskor

"Vi är tågmänniskor, inte båtmänniskor", säger sonen när vi sjunkit ber i våra kojer på den sunkiga Tallink-färjan efter det obligatoriska godisinköpen och efter att Lettland försvunnit bort i horisonten. Ända sen Stena Olssons glansdagar har färjetransporter i vårt land varit lika med patetiskt supande och legitimerad otrohet, eftersom internationellt vatten betraktats som lag- och morallöst land av hyggliga Svenssons som aldrig skulle supa skallen av sig och knulla runt bland hemstadens vakande ögon. Det är inte kul att se. När vi reser vill vi färdas bekvämt och snabbt. Vi är inte där för att bryta tabun, det gör vi i så fall vilken dag som helst på hemmaplan, om det roar oss.
Och samma dag som mitt fina parti håller seminarium om monopolens välsignelse i trafiken går vi på SJ:s X2 i Stockholm och får äntligen resa ordentligt, utan sunkfylla och usla dansband. Min hustru lär mig att en resa fram och tillbaka med en fyllefärja heter "kryssning" i Mellansverige och jag frågar mig vad tågresor i så fall kan tänkas heta. "Njutning", kanske?