22 september 2010

91 och nu

Hösten 1991 var varm och skön. Sovjetunionen höll på att falla samman och de gamla relikerna försökte störta Gorby, men misslyckades. En vecka efter valet som släppte in de första rasisterna någonsin i Sveriges riksdag föddes ett ovanligt stort barn på Malmö KK och vi höll om och kramade vår jättebaby, samtidigt som vi skakade på huvudet åt Ny Demokrati och samlade vår vrede och fokuserade på att föra de gröna tillbaka till riksdagen. Åh, så fin han var, vår brunögde son, men så tung brittsommaren blev bara så där. Jag drack kaffe i lägenheten ute på Nydala och planerade. I maj 1992 valdes jag in i partistyrelsen och kort där efter blev jag kommunfullmäktig efter avhopp. Och sonen växte och igår fyllde han 19 år. Ögonen är lika bruna som då och stor är han och livfull och glad, trots att världen ofta varit emot honom. Ny demokrati finns inte längre och att de gröna sitter i riksdagen är en självklarhet.
Nu är vi mest ledsna för att det inte går riktigt så bra som vi tror. Men de gröna är sega och envisa, som man kan vara när man har en tydlig och klar agenda, medan SD förmodligen är lika ihåliga som sina idéer. Vi kan satsa på att de dör NyD-döden. Vanlig hederlig politisk kamp funkar i längden, precis som barn växer och blir stora.

20 september 2010

Dagen då Sverige blev ett land som alla andra

På vägen hem från valvakan såg vi hur affischerna på en bister Marit Paulsen byttes ut mot den vanliga reklamen för Willys och Citygross. Valet är över och Sverige är en vanligt europeiskt land med ett s-parti på 30 procent, ett starkt grönt parti och dessutom på marginalen dressmanrasisterna, med sina taffliga slipsknutar och tomma blickar. Jublet kom liksom av sig. Och även om vi gröna är starkare än någonsin, så hade vi fått en självbild där vi var ännu starkare och bättre. Och vi har ett land där en elvaåring kan tro att hans kompisar med utländsk bakgrund kan komma att deporteras. Att ens tanken kan uppstå är ett nederlag.
Hela dagen stod jag utanför Värnhemsskolan och delade ut valsedlar. Sönerna kom och gick, mellansonen var en riktig valarbetare, men även minstebror och förstagångsväljaren drog sitt strå till stacken. Och jag kände en kärlek härifrån till evigheten och tillbaka för mina underbara ungar, så olika och så lika mig och varandra. Vi dlar detta, vi kommer varandra så nära. Så stängdes vallokalerna, småsönerna drog iväg till sin mamma och äldstebror och jag gick på valvakan. Det regnade igår som det regnar idag och vi har eftervalet-möten och tar tag i framtiden och nuet, för gjort är gjort. På bergsgatan trotsar sång och rop mot rasismen regnet och jag är invald i fullmäktige som ersättare och ska ta debatten med jimmisarna när jag får chansen. Och de gröna förändrar Malmö. Starkare än någonsin.

19 september 2010

Idag firar vi demokratins högtidsdag!

Idag klär jag mig fin och går och röstar på skolan som jag envisas med att kalla Värnhemsskolan. Sen ska mellansonen, GU-sonen, och jag dela ut valsedlar. På kvällen är det valvaka och dit går jag och äldstebror, som röstar för första gången just idag.
Så firar vi demokratin, även om det inte helt skulle gå vår väg idag. Jag vill redan nu tacka de som stöder mitt parti och någon av våra duktiga kandidater. Rdan i morgon samlar vi styrelsen för eftervalsanalys och planering av höstens fortsatta verksamhet.

Att ett partis ledning stöder sina kandidater är bra, men vad som är bästa stöd är inte alltid glasklart. SD:s presschef Mattias Karlsson (mest känd för sitt påstående att Zlatan inte är svensk) sjunker till flashback-nivån, när han antyder att det finns en konspiration mellan polisen, rättsläkeriet och media i syfte att skada SD. Hade det varit i de gröna i Malmö, så hade jag klappat om min självskadande medlem och varken sagt bu eller bä till media. Men SD är speciella på alla sätt. Ett parti vars hela idé grundar sig på paranoida föreställningar ska kanske inte förvånas över att en och annan medlem drabbas av jerusalemsyndromet.

Men jag är grön och hoppas på en ny regering och på att få fortsätta förändra Malmö i samarbete med andra. Vi är garanten för att Malmö varken blir betongsocialistiskt eller pinsamt skenliberalt. Blir jag invald i fullmäktige blir jag jätteglad; det behövs folk där som inte levt halva sitt liv i skolvärlden och den andra halvan i partikanslier. Jag friade inte till min Sara via televisionen i nån jävla politisk utfrågning; jag friade på en viadukt i Rosengård.

Gå nu och rösta!

18 september 2010

Vem snor våra valsedlar?

Här på Värnhemmet kan man förtidsrösta inne på Entré. Bästa Mia som bevakat och kollat att våra valsedlar ligger på plats har efterhand upptäckt att våra valsedlar haft en tendens att försvinna lite väl snabbt. Nog för att vi hoppas att värnhemsborna är grönare än någonsin, men riktigt så bra som minskningen i högarna av valsedlar indikerar, går det nog inte. Någon snor våra valsedlar. Någon tycker att vi inte ska få samma chans som andra. Vilka som gör det kan vi inte riktigt veta. Men så mycket kan jag ju säga som att mitt inlägg efter Sten Anderssons (SD) död är det mest lästa inlägget på den här bloggen någonsin. Dessutom snodde SD-svinen en av mina bilder på nätet och la ut på en av sina bloggar (politiskt inkorrekt). Jag anklagar ingen, men ni kan ju göra matten själva, om man säger så. Till avdelningen sorglustiga inslag i valrörelsen hör dessutom detta. Oh, dear.

15 september 2010

Du går icke ensam.

Vårt kommunalråd Lari berättar i sydsvenskan om vad vi gröna lyckats med under mandatperioden och vad som varit mindre bra. Sen berättar han om hur ensamt det kan vara där på toppen. Det är mycket man får ta i själv, berättar Lari. Ja, jag vet ju det. Men man får ha perspektiv. Förra gången jag satt i kommunfullmäktige för de gröna var jag i princip ensam grön i fullmäktigesalen i två mandatperioder. Dessutom var jag ensam i kommunstyrelsen och vi hade knappt några nämndsplatser i övrigt. Det var tungt och slitsamt. Nu är vi fler än vi kunde drömma om långt borta i nittiotalets ångest. Från en trekvarts politisk sekreterartjänst har vi gått till två kanslier, ett på Bergsgatan och ett på stadshuset. Och det behövs många och goda krafter, för vi gröna har höga ambitioner. Vi tänker fortsätta förändra Malmö. Vi är många, vi är starka och framtiden känns ljus och grön. redan nu vill jag tacka valets hjältar, valarbetarna med Rasmus och Emelie i spetsen, Jens G och Fredrik Frangeur som valstugekämpar och strålande unga debattörer, Mätta på kansliet och Karolina som otroligt proffsig pressekreterare och bra styrelsekollega och många andra som gjort mycket i stort och i smått.

Korkad gen hos sverigedemokrater?

SD:s starke man i en av deras starka fästen i västsverige säger nu att invandrares aggressivitet är genetisk. Detta samma dag som en opinionsundersökning säger att rasisterna kan få mellan 6-9 procent i riksdagsvalet. Det ska bli ett sant nöje att krossa SD i debatt efter debatt i kommunfullmäktige under de nästa fyra åren. Kanske bara lite för enkelt. Ett vallöfte från mig är att SD aldrig i lugn och ro ska få basunera ut sina dumheter. Inte heller ska jag vara snäll och förstående eller stå handfallen och rapa pk-floskler. SD ska få stryk gång på gång.

14 september 2010

Kärlek och politik hör såklart ihop

Det här är intressant. För mig skulle det vara otänkbart att inte prata politik på första dejten, vid första msn- eller telefonkontakten. Det var i alla fall vad jag sa till mig själv. Jag fnyste och förfasade mig över folk som inte ens tog reda på vad dejten/spanet röstade på eller stod för. Som att inte vetahårfärg eller jobb, liksom. Sen kom Sara in i mitt liv och jag frågade aldrig vad hon röstade på. Jo, jag lirkade runt och förvissade mig om att det inte var nåt rasistiskt. Men i övrigt pratade vi om livet, barnen, filosofi, juridik och minnen och erfarenheter. Till sist frågade hon om jag inte var intresserad av vad hon röstade på. "Jo", sa jag. "Miljöpartiet", svarade hon såklart.

Annars är det väl lite krångligare än att bara prata om block och partier; det är väl mer synen på människan och världen saken gäller. En rabiat kommunist hade gått lika bort som en kristdemokrat och med rassesvin finns inte ens någon kontaktyta. En westerbergliberal hade varit möjlig, men knappast en björklundare.

Nu är det Sara och det kommer det att var oavsett om hon ändrar politisk mening eller om jag gör det. Vi är sampratade och lagom lika och olika. Kärlek och politik hör ihop. Vissa koalitioner är möjliga, andra inte. Och motsatser må dras till varandra, men likheter funkar bäst i längden.

11 september 2010

Cocoon och uppgivna sossar

Min egen sad eyed lady of the lowlands tar mig till Lugnets mördarbacke och min andning kommer i gång. Själv sitter hon på läktaren och läser en bok. Det är tyst och stilla mellan sommar och säsong på riksskidstadion. Falun är borgeligt styrt och glesbygt som en amerikansk stad i mellanvästern. Nere vid Kålgårdssjön står socialdemokraterna och försöker ta tillbaka dalahuvudstaden med hjälp av ett coverband som spelar Sven-Ingvarslåtar och Bad moon rising. Så bjuder man på halvljummen korv och kaffe. Valarbetaren ler inte ens när jag försöker skämta. Det är som om Monas fotsoldater redan gett upp. Men valarbetare ska vara glada och prata politik. Korv och tråkig musik vinner inga val. Jag som är gäst i Falun och Sara som ska rösta här kanske kunde inspireras av lite visioner om ett tätare och mer solidariskt Falun. Om det nu är det man vill ha, det får vi som sagt aldrig veta. Vi drar oss tillbaka, cocoonar i vårt en stund, välförtjänt, med kräftor och västerbottenspaj. Sara dricker tjeckisk öl och jag ICA-Slättas enda alkoholfria sort. Min Sara och jag ses lika sällan som en genomsnittlig skilsmässopappa träffar sina barn och vi ligger tätt ihop till en början och sen glider vi in i var sitt hörn av sängen. Och i morgon går vi inte upp före nio.

09 september 2010

Lever som man lär

Idag var det ju en lite hektisk dag, trots lugnt på jobbet när halva barngruppen var och firade bajram/Eid. Och sen ner till gustav och där väntade mellanbror och vi hjälptes åt att tillsammans med Simon och Maria (inte W, utan en annan)kränga valmaterial och sen gick vi hem och där satt minstebror i trappan. Läxor och matlagning och sen tvätt och en löptur. Sådär ser många av mina dagar ut. Jag är gift, men särbo och ringen på fingret glänser även när jag lever makalöst i vardagen. Hon är närvarande även när hon inte är här, såklart, men ingenting kan ersätta fysisk kontakt och ögon mot ögon. MW får hårda frågor i SVT:s utfrågning om hur hon och hennes Ville kan vara så skamlöst älskande att dom till och med flyger till varandra på helgerna. Ja, man lever inte som man lär om man gör allt för att få vara tillsammans med sina barn och sin älskade, tycker tydligen Anna Hedenmo på SVT (hon med bröstpumpen). Men hon får väl tycka det då. Jag ska tänka på det när jag sitter på tåget norrut i morgon eftermiddag. Hade vi haft råd hade vi säkert flugit. Ibland är det av nöden man lever som man lär.

08 september 2010

Vänsterfolk hjälper SD in i riksdagen

Det är en usel strategi att bua ut och vissla åt sverigedemokrater som har torgmöte. I normalfallet drar dom kanske tio pers på sina möten, så om inte vänsterfolk kommer dit och ger dom uppmärksamhet, så står de tomma tunnorna i sina fula dressmankostymer och talar för de närmast sörjande. I det läget kan dom aldrig gråta ut i Aftonbladet om hur kränkta dom blivit. Dessutom är det ju så att yttrandefriheten även gäller idioter och såna som vill människor illa. Jag irriteras varje gång scientologerna lagt en lapp på min cykelsadel, men jag vet att alternativet att någon skulle sitta och bedöma vem som ska omfattas av de mänskliga rättigheterna och demokratin är så mycket värre. Som jag skrivit i bloggen innan kan jag ta debatten med vilken rasist som helst vilken dag i veckan som helst och vinna. Jimmisarna är inga komplicerade människor på det viset. Precis som Gudrun Schyman säger är dom så okunniga att det är genant. Att piska upp dom i en vanlig debatt är straffspark mot öppet mål. Så varför inte göra det?

edit: det blev fanemig värre än jag trodde. Om SD kommer in i riksdagen och ökar sitt röstetal i Malmö, så håller jag alla Che Guevara-romantiker och smålandsmöllanidioter ansvariga för det.

Bort med friheten att kränka i religionens namn

Inte bara jag har noterat det. Påstår man att ens stockkonservativa idéer eller rena dumheter är en del av en religiös övertygelse, så är man oantastlig. Så kan man gå i land med att vägra ta någon av "det motsatta könet" i hand och så kan man utan att bli emotsagd hävda att samkönat sex är syndigt och renderar en en plats i helvets eviga pina. Jag tycker att vi som står för en verklig mångkulturalism ska börja ta fajten i stort och i smått. Som på jobbet i förrgår: en mamma hade sagt till sin dotter att det var haram med örhängen på killar. Fina kollegan Annika var med rätta förbannad, eftersom det var hennes sons örhänge som orsakat diskussionen. "Jag är min sons mamma, jag bestämmer vad han får ha på sig", sa hon. Men vi är alltså där att en vuxen människa med hänvisning till religion kan snacka hur mycket skit som helst ostraffat. Annika sa emot, men normen är att vi ska acceptera och förstå. Interkulturellt förhållningssätt, liksom. Mina chefer har anställt åtminstone två personer som vägrar att ta mig i hand. För mig är det ungefär samma sak som att anställa sverigedemokrater. Det spelar ingen roll hur snälla och rara dom kan vara i övrigt, det är olagligt att diskriminera mig på grund av kön och det borde vara självklart att en sån syn på kön och genus diskvalificerar personen från arbete i förskolan. I personalrummet häromdan sa jag att jag tycker det självklart ska vara fullt tillåtet att gå i heltäckande slöja. Eller helt naken, om man vill det. Men individens val, måste vara individens val. Och ingen ska få kränka vare sig i namn av religion eller ateism. Det bästa vore nog om religionsfriheten inordnades i föreningsfriheten utan någon särställning.

07 september 2010

Inte fri på en fläck.

"Åh, jag undrar hur fläckfri jag kan anses vara", tänker jag när jag läser om att Sydsvenskan minsann undersökt vandeln hos oss kandidater i valet i Malmö. Men jag klarar mig säkert, allt man kan hitta på mig är en snatteriförseelse från ungdomens dagar, en flaska alkohol som jag snodde ombord på Stena Danica och åkte fast för. Druckit har jag förstås gjort alldeles för mycket och om min confession ska fortsätta, så har jag lämnat och blivit lämnad och till och med skaffat barn med två olika kvinnor. Men det sista skulle möjligen diska mig för uppdrag inom KD, i övrigt är det nog inget större hinder.

Fast om jag slutar raljera, så är det så klart ett problem om inga människor med blandat eller tveksamt förflutet kan väljas till viktiga uppdrag. Det är redan för många som verkar fötts, skolats och tillbringat större delen av sin vakna tid på partikanslier och i trygga högskolemiljöer. Det är väl tveksamt om såna har så mycket att säga människor i utsatta lägen eller verkligen begriper vad det innebär att vara pank och misslyckad.

Nä, nån liljevit oskuld är jag inte och hur kul är egentligen såna? Inget man går igäng på i något avseende. Ska man alltid vara tvungen att akta rygg (som Ohly och amningen), så får vi fega trista politiker som inte vågar annat än att fukta fingret och se vart det blåser. Jag gillar människor som gjort erfarenheter och lärt sig något av dom. Och nej, jag ångrar ingenting eller, jo förresten, jag ångrar en jävla massa. Också det ska man leva med.

Människorna på Värnhem och Rosengård är bortglömda

Eller inte bortglömda, kanske. För du kan läsa om Rosengård i tidningen nästan varje dag. Om bränder och om gängkrig. Om eländes elände och utanförskap.Men sällan eller aldrig hör du något om dom människor som lever där, går upp på morgonen, skickar ungar till skola och förskola och sen ägnar dagen åt att arbeta, studera eller längta efter arbete och studier. Ytterst få i Rosengård är gangsters; många är förvisso fattiga med allt vad det innebär, men dom flesta vill bara ha ett vanligt liv.

Värnhem är ett torg och en stadsdel där folk byter buss och handlar på Entré. Men vi är rätt många som bor här också. Hyresrätterna renoveras och blir till bostadsrätter, gentrifieringen tar fart och snart kanske såna som jag inte har råd att bo kvar. Människor som valt att boutanför stan tycker utan att blinka att det är okej att mina ungars närområde har kvävedioxidhalter som överstiger gränsvärdena, för själva vill dom ju komma fort fram i sina bilar till ett malmö som det duger att jobba i.

Värnhem och Rosengård är områden där vi lever och vistas i varje dag. Men i valrörelsen är de avkrokar utan vanliga människor i. Kan vi ändra på det?

06 september 2010

Heja Malin!

Jag håller på Malin. Och även om jag inte själv riktigt pallar köra den helt könsnuetrala vägen, så ska det vara möjligt. Och den förskola Malin önskar och vill skapa åt sin Vide är egentligen en förskola som följer läroplanen.

Jag citerar: Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall
i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och
intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.


Det är läroplan, det är riksdagens bslut och något som vi pedagoger att satta följa utan att tvivla eller tveka. Men det går si och så. För fem-tio år sedan kunde jag mötas av en isande tystnad när jag förde frågan på tal, nu är det mer överslätande bortförklarande. Utom just i Rosengård. Där tar frågorna på allvar (i de kommunala förskolorna alltså, knappat i koranskolorna) och där finns en vilja. Men det är seeegare än gammalt godis. Så heja Malin, må du vara en blåslampa i röven på oss alla.

05 september 2010

Tillbaka på torget

Man värvar kanske inte så många röster där på torget, men man syns och det är bra. Och folk kommer förbi och frågar och diskuterar och det är samma sköna sensommar som alla andra dagar. Ja, det är kul att stå vid valstugan. Mina söner hänger med, mellansonen, som är med i grön ungdom, delar ut broschyrer och de andra två hänger. Klockan tre kommer Maria W och håller ett brandtal om klimat, skola och folk som utförsäkras och applåderna dånar på torget. Denna valrörelsen; så lik och olik dom andra. Aldrig har vi gröna varit så många, haft så mycket professionalism och chans att ingå i regeringen. Men mötet med väljarna är samma sak, samma frågor om trafik och vård, samma synpunkter på höjda bensinskatter och kärnkraft som alltid förr. Och jag står där på torget som förr och som i framtiden. Sociala medier är fint, men det är i mäniskors blick och tonfall som kommunikationen värd namnet skapas.

04 september 2010

Ta er i kragen, för helvete. (This is Sweden)

"Det är Ronny, Conny och Sonny som tror att Mohammed ska sno hans bidrag och hans brudar". Den förklaringen läste jag en gång på frågan om vilka som röstade rasistiskt. Lite bryskt uttryckt, men antagligen ganska sant. Folk som gör sig till offer, som sitter med skulder och utan arbete och är övertygad att dom bara råkar illa ut, gång på gång. Rasister är som missbrukare utan insikt; allt är någon annans fel och allt ska fixa sig enkelt om bara Mohammed försvinner. I Malmö heter det stora rasistfästet Almgården. Så är det också ett av de få miljonprogramområden som domineras av fattig etnisk svensk fd arbetarklass med taskig utbildning. En stenkast därifån ligger den stora moskén i Malmö och på andra sidan motorvägen: Rosengård. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut hur det slutar. This is Sweden, för att nu anspela på filmen om de i grunden ganska hyggliga skinheadskillarna som leds att tycka att det så klart är politikernas fel och blattarnas att dom hamnat där dom är. Men svaret från denna politiker är tyvärr: ta er i kragen för helvete och sluta skylla ifrån er. Ni är inga offer, ni har det ganska bra om man jämför. Och ska ni nu stjäla, så ta i så fall från dom som har någonting. Men klokare är att börja bygga upp nånting positivt. Det är ert eget ansvar.

03 september 2010

Spårvagnar istället för superbussar!

Sydsvenskan öser på med att superbussen kommer; den som snabbt och smidigt ska transportera runt oss i stan. Men det är inte superbussar vi rödgröna bestämt oss för att satsa på, det är spårvagnar. Och att investera miljoner i nya busshållplatser och fordon gör att starten av spårvägstrafiken bara skjuts längre fram i tiden. Den politiska förankringen är dessutom mycket svag; det har informerats, men aldrig beslutats i tekniska nämnden. Så kan vi inte ha det. Bygg spårvägen nu.

02 september 2010

The best prime minister money can buy

Min farsa sa alltid till mig när jag ville ha MBL i familjen att: glöm inte att det är den som har pengarna som bestämmer. Och om ni nu tror att det var en marxistisk analys, så tror ni fel. Min pappa var borgare med arbetarbakgrund och ganska konservativ. Men han hade koll på sånt där. Att vårt största regeringsparti inte förstår att vi vill veta vem som pyntar och påverkar är en smula konstigt. Så det är jättebra att Peter E tar upp frågan i dagens DN-debatt. Och vansinnigt kul och coolt är det av grön ungdom att bjuda ut regeringskansliet på tradera. För tydligen är det till salu. Och spekulanterna är alltså hemliga.

01 september 2010

Årets första kryss

Via facebook får jag höra att jag fått ett kryss redan vid den första dagen av röstande. Det gör mig glad och lite stolt. Jag personkampanjar inte, jag är en liten kugge i den stora gröna maskinen, men tror likafullt att mina erfarenheter och kontakter är bra för Malmö, Sverige och de gröna. Jag har druckit för mycket, kört vilse i tillvaron, men rest mig upp igen. Jag är en klar och tydlig röst för den gröna omställningen, för europeiskt samarbete och för allas lika rätt. Med mig i politiken finns det någon som peppar andra mer än jagar positioner och någon som representerar Värnhem och världen och alla oss som går upp varje morgon och går till jobbet oavsett väder. Och så är jag så in i helvete emot religiösa friskolor.

Ingen bryr sig om supandet

Jag bestämmer träff med min mellanson på Sankt knuts torg, det är debatt mellan vår Maria Ferm och vargslaktarpartiets Federley och det får vi inte missa. På vägen mellan Rosengård och stan passerar jag Jesusparken, där fyllona sitter på bänkar och på gräset eller står och snackar. Några har hundar, andra står och dividerar om vem som är skyldig vem vad. Det kunde varit jag, tänker jag, om jag inte tagit mig samman den där våren och avvisat alkoholen. Jag ska på debatt på krogen, alltså och min son ska med. Så vänjer han sig vid de legala drogernas närvaro, även om han och jag trotsigt vägrar ruset. För två år sen gick jag med i IOGT-NTO, för att vid sidan om partipolitiken kämpa mot alkoholens skadeverkningar. Men allt som kommer från det hållet är inbjudningar till minigolftävlingar och supéer med dans. Jag tycker man ska bekämpa supandet istället. Det är klart att en bred rörelse inte kan vara så vass som jag skulle önska, men någongång kunde man gjort något även i vår stad. För det behövs.
Så går sonen och jag på en debatt akompanjerad av pilsner och vitt vin. Det pratas om allt möjligt viktigt och intressant. Men ingen ifrågasätter drickandet, trots att 80 procent av alla våldsbrott hänger ihop med det trevliga vinandet, ölandet och nubbandet. Ingen riktigt bryr sig.