30 juni 2008

Kd svänger.

Kd vill nu helt plötsligt ha höjda bensinskatter istället för sänkta, som de gick till val på. Det är bra, men visar också på den totala hållningslöshet partiet har när det inte handlar om att värna heterokärnfamilj och religion och avsky oss som står för nåt annat. Det är fint att kunna ändra sig, men det går liksom inte att tro på dem i miljöfrågorna. Det kan säkert lika snabbt svänga åt andra hållet. Kd:s dilemma är att folk inte tycker som dem om familj, religion och liknande och att de därför måste mörka sina värderingar en smula och sätta folkus på andra saker. Att de avvisar moderatförslaget om sänkt skatt för ensamföräldrar med ord om att man inte ska gynna frånskilda, känns däremot tryggt och välbekant.

Jobbet idag.

Jag är tillbaka på jobbet, men det känns inte så kul.
Jag vill vara ledig och njuta. Alla frågar om S och jag berättar om hur fin hon är, hur bra vi har det och fascineras över att jag kunde få det så här.
Hon är verkligen allt jag önskat mig. Om ens det är ord nog.
Tekniska nämnden i morgon, men det är bara formalia och skit.
Det halsonda har inte bestämt sig för om det ska bli till en riktig sjukdom eller inte.

29 juni 2008

Avdrag för ensamstående och svenskt sigill.

moderaterna föreslår att ensamstående föräldrar ska få dra av tiotusen i deklarationen och för en gångs skull har jag och fina Helene olika uppfattningar om något som rör ensamföräldrar. En ensamförälder kan vara allt från den den högavlönade akademikermorsan som reser Europa runt med ungarna och gör nedslag i Berlin, Prag och vid Adriatiska havets kust till en av mina gamla dagismorsor, sjukpensionär, änka och analfabet i ett främmande land som hon inte har råd att lämna. Med moderatförslaget får den högavlönade mer pengar i plånboken, medan min gamla dagismorsa inte berörs alls. För sån är högerpolitiken. Samma skeva politik som vanligt, om än i snyggare kläder. Som när giftgalna bönder får lov att skriva svenskt sigill på sina varor, när det borde vara KRAV.

Det finns en båt med hennes namn.

Nere vid Dramaten ligger en båt förtöjd med hennes namn, det namn som vi valde med största omsorg den våren när hon förberedde sin ankomst som en näktergal i Malmö. Jag, hon och hennes mamma såg båten för första gången en annan sommardag.
Vi log och dottern höll sin mamma i ena handen och sin pappa i den andra. Brunögd, ljuslockig och klädd i en färgglad klänning som vi köpt i gamla stan nånstans. Igår gick jag och dottern förbi och båten låg kvar på samma tilläggsplats och det var liv och rörelse precis som då. Dottern är lika brunögd som alltid, men håret har en färg som ligger nånstans mellan kaffe och choklad. Hon vet inte riktigt vart hon ska ta vägen i livet, men vem fan vet det?
Och jag har skägg och kortare hår, betydligt snyggare kläder och radikalare idéer än då. Hennes mamma sitter i ett radhus och är nygift i enlighet med traditionens alla regler. Ingen av oss dömer den andre, utan har lärt och gått vidare. Och i mitt liv finns en mörk och brunögd människa som gillar att jag tycker om mig som jag är. Och min bästis väntar utanför bion för fika i stan och uppdatering av vad som hänt sen sist.

Rullade tillbaks.

Så rullade jag tillbaks in i staden som är mitt hem sedan ett stort antal år tillbaka. Såg skyltarna med SVERIGES FÖRSTA FAIR TRADE CITY och mindes att oppositionen i stan röstade emot det där för några veckor sen i budgetbehandlingen. Jag åkte med lågprisfolket på swebusexpressen hela natten. Satt och sov, men pausade sömnen för värme och sötma i Ödeshög. Kaffe och choklad, varken mer eller mindre. På kvällen hade jag njutit av dotterns sällskap och papa Dee som uppträdde nere vid Kungsträdgården. Stockholm är inte min stad, men jag hittar bra där, dotterns ögon och själ är däremot som att se sig i spegeln. Hon säger att jag skriver mindre privat och mer politik i bloggen, nuförtiden. Själv lyckas jag aldrig skilja dom där sakerna åt. Jag är mina värderingar och handlingar och allt påverkar politiskt, oavsett om jag menar det eller inte. Så S och jag har nog pratat mer politik än vi tror. Och hur blev det med bloggpausen? Jag ändrade mig.

24 juni 2008

Bloggpaus tills på mändag.

I morgon är det klimatkrock i Malmö, samtidigt som min nämnd, den tekniska, tittar på streetrace. Det finns en del kvar att jobba med, kan man säga. Å andra sidan borde ju huvuddelen av biltrafiken ske inom inhängnade områden, enbart för nöjes skull. Själv är jag kvar i Sveriges kulturella centrum och ska strax ge mig ut på en liten promenad och möta S på hennes vardagsplats. På måndag måste jag kliva innanför dörrarna på min arbetsplats. Tills dess ska jag disponera min tid väl och pausa blogen. I den mån man kan tala om historiska vingslag upplevdes nog något sådant igår, förresten.

23 juni 2008

Ren och klar.

Jag är på semester i en annan del av världen, som Uno Svenningson skulle kallat det. S har gått iväg till sin dagliga syssla och jag öppnar min mailbox för första gången sedan i torsdags. Kommentarer om att jag är den mest fördomsfulla människa som någon stött på eller att mina värderingar skulle vara ruttna, deletas obönhörligt. Demonisering klär ingen. Man måste inte vara diplomat för att få skriva hos mig, men somligt kan inte ens jag ta till mig. Ett allmänt hållet tips bara: se upp med vilka medel du stöttar din vän, det kan ju vara så att din vän inte vill att du ska sparka in folks skallar för hennes skull. Men vet ni, jag har vaccinerat mig mot er smitta. Att jag däremot inte är vaccinerad mot kärlek är alldeles tydligt. Hon når fram till mig och kommer närmre än någon annan gjort och ord behöver inte alltid hittas för att förklara det. Hon är ren och klar och har ingen agenda eller flera bollar i luften, för att travestera igen. Det gör mig till en bättre människa dessutom. Jag slipper fundera, kontrollera och bränna mig.

Gå in till Helene och läs, förresten. Att förskolan finns för barnens skull är fortfarande inte självklart, inte ens bland personalen. Mammor ska ju helst vara hemma och ve den som har ett eget vuxenliv. Ensamstående föräldrar ska vara glada och tacksamma, men helst inte kåta, skulle jag tro.

19 juni 2008

Man ska veta sin plats, jao.

Nu är det förmiddag, ungarna leker och det verkar inte bli bad idag heller. Som em vill jag skita i vädret, men då får man ju se till att man inte planerar väderberoende aktiviteter heller.
Jag har just fått lära mig här i sajbern att jag ska veta min plats och inte tro att jag har en plats bland dom coola. Du ska inte tro att du är något, så lyder första paragrafen i jantelagen. Jag tror nog inte jag följer det, trots allt. Jag har fört en jävla kamp för att våga stå för det jag tycker och gör, vilket är samma sak som den jag är, att det vore underligt att lägga ner nu. Men det är en sorg att det i varje samhälle finns fler medlöpare och såna som står vid sidan av och låtsas som om dom inte ser, än folk som verkligen står upp, om så i ensamhet. och att vanligtvis snälla människor kan bli till skrikande mobbinghopar, vet vi i det stora och i det lilla. Som fan du. Bland de sörsta brotten i de coola 2000-talet är att ta risken att dömas som pk, pretto eller patetisk. Sval ska man vara och inte dra sig för att kicka till nån sorglig stackare. Aldrig i livet, säger jag.

Debattartikel till sydsvenskan.

Den tycks inte komma in, så jag lägger den här istället.

I onsdags, den 11 juni, behandlade tekniska nämnden ett ärende som handlar om att Malmöluften på sina håll är så nedsmutsad av kvävedioxid att det äventyrar malmöbornas hälsa. Därför har länsstyrelsen ålagt oss ett åtgärdsprogram för att minska biltrafiken, så att utsläppen bringas ned till en mer anständig nivå. I huvudsak går åtgärderna ut på att "dämpa" trafiken på några särskilt utsatta gator och att med olika medel locka bilister att ta buss, tåg eller cykel istället. Det låter alldeles utmärkt. Problemet är bara att det inte funkar särskilt bra. När programmet ska genomföras stöter vi ständigt på förseningar och invändningar och merparten bilister har ingen som helst lust att frivilligt byta ut som smutsiga bil mot en cykel eller en sittplats på bussen eller tåget. Uppenbarligen är inte bensinpriset heller så högt att det avhåller folk från att köra och särskilt tycks detta gälla inpendlare från våra välmående kranskommuner. Ganska snart tror jag att vi hamnar i ett läge där mer tvingande åtgärder måste komma fram i diskussionen. När man inte kan locka eller fjäska för bilisterna för att rädda malmöbornas miljö och hälsa, får man antagligen tvinga. Köra lite "hårda tag" och "sluta dalta", som man brukar säga i andra sammanhang. Tittar vi runt omkring oss, så ser vi hur städer satsar på att bygga spårvägar och begränsa bilismen genom att stänga av gator och införa avgifter för bilar som kör in i innerstaden. Jag tror det börjar bli dags för oss i den röd-gröna majoriteten här i Malmö att överväga det. Vi har låtit invånarna runt Värnhem, Djäknegatan, Amiralsgatan och Södra Förstadsgatan stå ut med dålig luft för länge. Nu måste vi prioritera människor framför bilar. Malmöluften behöver oss politiker.

FRA får kolla

Jaha, jag var visst lite naiv där. Jag trodde verkligen att FRA-skiten skulle tillbaks och arbetas om, men det var visst bara några kommatecken som skulle flyttas. Ibland är jag visst lite korkad. Som sagt så tror jag ju att myndigheterna kollar det dom vill kolla ändå. Och då menar jag inte FK och Ams, om man säger så. Varför rent mjöl i påsen-argumentet inte riktigt håller, kan man kanske förstå om man tänker på det där med varför man inte ska läsa sin partners sms och epost: detta att det är så lätt att fatta misstankar. Jag och em skriver alltid "puss" i våra sms och en svartsjuk partner skulle lätt tro att vi bara väntade på att få grovhångla och på samma sätt kan inköpslistor bli bombrecept och en stilla bön till Allah bli värsta uppmaningen till en 9/11-repris. Nu fattas bara att jag skriver Usama bin Laden också, så står väl ordningsmakten och knackar på min dörr. Skriver jag Fredrik Federley dessutom, så släcks kanske mitt bredband. Hör ni inget mer från mig, så var det så det var.

18 juni 2008

Uppbrott i morgon.

Det är sen kväll och Sverige har blivit utslaget ur EM i fotboll. Jag är trött och hoppas slippa bli väckt av att det rensas i rabatterna klockan sju på morgonen. I morgon blir det inget Köpenhamn, utan i bästa fall bad. Mina yngsta söner ska åka hem till sin mamma och vara borta från mig i fyra veckor och det värker redan av saknad, trots att man inte ska ta ut saker i förskott. Men jag bryter också upp från min lägenhet och reser iväg en stund. S väntar på perrongen i sin stad och det blir en sån där filmåterförening, när världen stannar för en stund och bara vi finns. Minst.

Livet ska kännas.

Tillbaka från Köpenhamn, efter en underbar dag med båttur, glass, loppisbesök och den underbara Örstedsparken med sin bemannade lekplats, där ungarna kunde låna rullor och cyklar och klättra. I Danmark har dom kvar fina lekpklatser med pedagoger som visar och lånar ut grejer. Ingen avgift, man behöver bara komma och leka. Och pedagogerna är glada och snälla. Allt är inte sämre i Danmark. På gott och ont är det lite gammaldags. Efter leken, precis innan vi ska hem, tar vi en läsk på backen ner mot den gamla vallgraven, ungarna brottas och mellanbror råkar sparka minstebror i huvudet. Efter en liten stund gråter bägge, en av smärta och en för att han kanske skadat någon. Vi har nära till våra känslor, vi värnhemsvilsna.
Jag hoppas innerligt att mellanbror behåller den känsligheten och sårbarheten och aldrig försöker vara cool och distanserad. Livet ska kännas.

Heja Hillevi.

Hillevi Wahl hoppar på Belinda Olsson för att hon dricker mycket i sina barns sällskap, men backar hem igen och vill vara kompis. Jag måste säga att det är befriande att någon säger rakt ut att det inte är okej att dricka sig berusad i sina barns sällskap. Belinda är ännu en av dessa coolhetsmänniskor som inte bryr sig värst eller vill få det att se så ut. Hillevi har sett vart drickande kan leda. Bra att du säger det högt. Vik aldrig ner dig för dom coola brudarna.

Stå för något.

Ungarna sover och jag låter dom vara. Vi har hela dan på oss att åka till Köpenhamn. Regeringen drar tillbaka FRA-lagen och det bästa med det är att riksdagsledamöter förstått sitt personliga ansvar och mandat. Den minsta beståndsdelen i solidariteten är det personliga ansvaret, att agera som om allt hängde på mig. Är man stark måste man vara snäll, som Bamse säger. I en blogg en bit bort påstås det att jag verkar må dåligt, för att jag står för något. Lyssnade på ett radioprogram igår som handlade om att många halvunga inte vågar knyta an i relationer. Det är kanske ett problem, särskilt på nätet, där man snabbt som fan kan klicka bort människor som ger en motstånd. Men i än högre grad gäller det åsikter. Bloggosfären är ibland så cool och att lämna ut sig i ställningstaganden är så främmande, om det inte handlar om att göra sig rolig över andra eller med några snabba fraser häckla verkligt engagemang. Att ta ställning är att lämna ut sig och folk berättar hellre om sina könssjukdomar än om att dom verkligen tycker om någon och står för något.

17 juni 2008

Fotboll förklarar världen.

Läser: Tor! - the story of german football av Ulrich Hesse-Lichtenberger. Jag får medge att jag är svag för Europas målrikaste liga. Tysk fotboll är hejdlöst underskattad och tråkigt behandlad av media.
Att läsa fotbollshistoria är såklart att läsa om samhällets utveckling. Fotbollen låg taskigt till både i Preussen och i DDR. Det finns ett odisciplinerat och okontrollerat drag i fotbollen som man inte gillar i totalitära samhällen. Man är ett lag, men alltid med möjlighet till individuell briljans. Som rockmusik och jazz. Det hotar. Men fotbollen i Nazi-Tyskland var en anpassling, som utestängde judar innan det blev lag. Hesse-Lichtenberger redovisar sakligt och tydligt.
Han räds inte sanningen, även när den stör bilden av fotbollen som rebllen.

Sen har jag klippt mig med idag. Det fanns en tid då min frisyr hade väldigt stor betydelse för mig. Det känns som evigheter sen.

Så.

Det är när jag gjort våld på mig själv som det inte funkat.
Och det har ju nästan alltid funnits något aber där.
Som hon som ville egen tid och space redan efter några veckor. Yeah right, liksom. Som hon som redan första gången vi fikade började dissa min musiksmak och undrade hur jag kunde lyssna på "sånt där". Ni fattar själva?
Och - pinsammast av allt - hon som skulle lämna sin traditionella sambo för mig, det var ju det värsta ändå. Den som valt en kd-tillvaro i ett gulligt litet hus på landet med en good provider, byter inte ut det mot ett queerfeministiskt liv i Malmö. Allt det där ser jag nu. Jag förbannar all skit jag tagit för att få vara älskad eller i alla fall tro mig älskad.
NU: inga kompromisser.
Inget våld mot mig själv, inte lämna något utrymme för svek och alltid vara den jag är. Och inte så mycket msn, utan telefon och irl.
Så undviks missförstånd.

16 juni 2008

Innan regnet faller.

Nu regnar det igen, precis som i förmiddags. En intensivt sommarregn. Men jag är ingen väderman, som Lundells alter ego i nya romanen, det får vara vilket väder det vill. Avslutningen med sonens fotbllslag hann i alla fall äga rum mellan regnperioderna vilket jag är tacksam för. Det var lekar, korvgrillning och lagkänsla. Trevliga samtal mellan föräldrar och ledare om livet, ungarna och fotboll. Helt okej och väldigt föreningssvenskt på ett bra sätt. Om nu något är svenskt, så är det kanske detta med föreningar och korvgrillning, tänker jag. Och en någorlunda välkomnande attityd. En av mammorna på fotbollen är fd klasskamrat med exet och det lyser igenom att hon inte har full koll på hur hon ska förhålla sig till mig. Lojaliteter är svårt kapitel i de snäva normernas värld. Det fascinerar mig att jag har blivit så otroligt raderad och bortplockad ur vissas värld, därför att jag blivit någons ex eller för att någon mött kärleken med stort k. Folk som man haft nära relationer till kan snabbt försvinna ur ens liv, det får man ha klart för sig. Man kan till och med raderas ur bloggar. När vi går förbi fängelset på väg hemåt, berättar jag att jag varit där inne och pratat politik inför valet. Mellanbror tror att alla där inne röstar på piratpartiet, eftersom dom är tjuvar. Sen ondgör han sig över pp och Sverigedemokraterna. "Det är klart att man inte kan slänga ut alla med utändsk bakgrund. Det fattar väl ALLA", säger sonen. Man hade ju hoppats det, ja. Minstebror undrar hur den svenska euron kommer att se ut, när vi till slut kommer med i valutasamarbtet. Man påverkar sina barn, det är inget att hymla med. För övrigt var sex and the cityfilmen rätt kass. Och Tyskland kommer att vinna över Österrike.

SD är idioter.

Sverigedemokraterna når över 4% i opinionsmätningarna mitt i sommartorkan och Sören Holmberg säger att det finns en klyfta mellan oss politiker och väljarkåren. Jo, jag vet ju det. Det finns rätt många som tycker att det är ett jävla tjafsande om människors lika värde och så där. Fina c säger på msn att nästan alla män hon känner är mer eller mindre homofobiska. Och bilisterna känner sig förföljda och beskattade till döds, trots att sanningen är den motsatta. Sverigedemokraterna kan plocka dom obildade konservativa väljare som tycker kd är för pingstigt och som gärna vill ha utlänningar/bögar/miljömuppar att skylla sina trista liv på. Folk med meningslösa jobb och fula frisyrer, som har barn som heter Kevin och Cassandra, som snusar och är missnöjda med sina misslyckade idrottskarriärer. Dom finns och dom är jävligt många.¨Men om vi politiker börjar fjäska och stryka medhårs och visa förstååååelse för fördomar och bristande bildning, blir det snarast värre. SD är idioter som inte fattar ett skit.
Det ska vi säga högt som fan.

15 juni 2008

Inget att skriva om.

Nästan 1700 bloggposter, mestadels i moll och vissa så ledsamma att det hugger till i bröstet när jag läser dom. Nu har jag inget att skriva om längre, skojar jag med S, men visst har jag det. Igår för precis ett år sedan, träffade jag för första gången en människa som betytt så oerhört mycket för mig. Hon är som en nödhamn när inget fungerar och när ingen anan fattat har jag åtminstone kunnat prata med Emelie om sakerna. Jag har inte haft många nära vänner i livet och jag tackar för varje dag det är möjligt, lite halvreligiöst, på ett sätt som hon skulle fnysa åt. Och för att vara tydlig så har vi inte varit mer erotiska än en förflugen kindpuss då och då (och det är ju fan att jag känner att jag behöver tillägga det). Nu finns också S i mitt liv, men hjärtat har som tur är obegränsat med plats.
Kan inte engagera mig värst i FRA-lagen, som alla andra bloggare tycks göra. jag är väl en gammal cyniker, men jag tror att myndigheterna kollar mig om dom vill, oavsett vad lagen säger. Jag är kanske inte så rädd om min integritet som jag borde, dårå. Kolla ni, liksom, hoppas ni hittar nåt spännande. Sonen spelar match idag på Rosengårds södra IP, mot MABI. Fortfarande undrar jag när en viss SD-blogg ska berätta för mig vilka förorter en svensk inte kan vistas i, utan att bli överfallen, som det påstås. Vi får väl se hur det blir.

14 juni 2008

Fotbollshajpen.

Fotbollshajpen slog mig med häpnad för några år sedan. Ju sämre allsvenskan blev, desto mer ökade publiken. På Malmö stadion kunde man stå och frysa med 3900 andra och mer eller mindre bli insläppt gratis för att få se världsstjärnor som Martin Dahlin göra mål på Tomas Brolins IFK Norrköping. Nu kostar det minst 150 spänn att se en före detta finsk (ni fattar, Finland och foboll...)fotbollsstjärna, missa en passning eller ramla sig till en frispark strax utanför straffområdet, en frispark som sen dödar en inte ont annade skrattmås högt upp i malmöhimlen. Som barn gick man in på Tempo på Frölunda torg och köpte en GAIS-tröja eller två för 25 spänn eller vad de kunde kosta. Nu köper sonen hemma, borta och tredjetröjan för 600 kronor styck. Och det kommer nya modeller varje säsong. Och storbildsparker fylls när Sverige spelar lite taffligt i gruppspelet i stora mästerskap. Vi glömmer att Zlatan spelade en halv säsong i allsvenskan, han är malmepågen nommer itt liavell. Tonårstjejer fixar sina skitsnygga frisyrer, drar på sig landslagströjor och drömmer om Helena Segers 4500-kronorsskor.
Och idag får Sverige stryk av Spanien.

13 juni 2008

Sonen bloggar

Ja, det är fotboll. Såklart. Här.

Brutalpedagogik och kassa morsor.

Sen jag kom till min nuvarande arbetsplats har utevistelserna och framför allt promenaderna blivit fler. Dom ska bli robusta och klara lite väder och vind. Ibland kollar dom längtansfullt in på dom andra avdelningarna, där det pysslas och byggs, men sen återvänder dom till kullarna och vattenpölarna.
Alla ungar som kan gå ska gå och det en unge kan göra själv ska en unge göra själv. det låter beskäftigt som fan och enkelt, men det är svårt.
Sen kan man skämma bort dem i andra sammanhang och det är ett evigt kramande.
All uppfostran går ut på att göra fostraren onödig och ju tidigare, desto bättre, kan man säga. "Jag kallar det brutalpedagogik", säger jag tilll kollegan som tycker att ungar gott kan dras runt i vagnar som kollin. För det gnälls en del, så klart. Det är obekvämt att göra saker själv om man är van vid att bli servad med allt. Men sen kommer vinsten, när man får bekräftelsen och leendet från en som kan själv. Sen läser jag nånstans om hur dålig en viss mamma är för att hon låter sin unge åka själv i tunnelbanan vid nio års ålder. Åh, sweet Jesus, tänker jag, det är ju jättebra att en unge klarar en sån sak. Man är en bra förälder om man låter dom få utmaningar tidigt i livet. Kan själv, vet ni. Och en massa kramar.

Dela vabbandet.

Så min sista arbetsdag före semestern blev en vab-dag, dårå. Det var inte bara glada miner på jobbet när jag ringde och berättade. Rätten att vara hemma med ersättning när ungarna är sjuka tar vi för given, skulle jag säga. Det ska vi nog inte göra. I vårt land där alla sociala rättigheter ifrågasätts av regeringen och vi betraktas som parasiter tills vi bevisat att vi är liljevita, så kan vabben ryka all världens väg en vacker dag. Eller så kräver man sjukintyg från första dagen, vilket inte är praktiskt möjligt. Men visst är vabbandet ett problem, fast ur en liten annan vinkel. Samtliga mina kvinnliga arbetskamrater med barn tar ut samtliga vabdagar om deras barn är sjuka. Eller nästan, i alla fall. Det gör att vår verksamhet får lägre kvalitet och att löneutvecklingen avstannar och de blir än mer beroende av en försörjare. Jag brukar ibland skoja och fråga om det är dom eller jag som är ensamstående, för trots att mitt och exets samarbete inte är på topp, typ, så delar vi rätt bra på vabbandet. Antagligen gör vi det därför att hon tjänar mer än jag. Jämställdhet finns bara (om det alls finns) i relationer där parterna antingen är socialt jämlika eller (i heterotvåsamhet) om kvinnan har en högre inkomst.
Nu fattar ni vart jag vill komma och det stämmer: dela vabdagarna rakt av mellan vårdnadshavarna, oavsett om dom bor ihop eller inte. Introducera det så att folk får tid att anpassa sina liv, men gör det. Det är rimligt. Jämställdhet kan man inte snacka sig till, det måste lagstiftas.

Tandläkartid, Norge och gud.

Detta är politik: när jag ringer och avbokar sonens tandläkarbesök, säger receptionssköterskan (eller vad det heter) först att ingen tid finns förrän 12 september. Några minuter senare får vi en tid på måndag. Den som kan charma och formulera sig får fördelar. Inget vidare egentligen, men jag har ingen lust att sonens tänder ramlar ur munnen.

Nu har Norge beslutat att säga ja till könsneutrala äktenskap.
I Sverige förhalas frågan, därför att kd tycker att gud har bestämt att somligas kärlek är mer värd än andras. inte konstigt att svenska ungdomar inte tror på gud, kanske?
Och på förekommen anledning vill jag säga att just den frågan ÄR kd:s enda riktiga fråga, efter vårdnadsbidraget

12 juni 2008

Halleluja, det är skolavslutning.

Vid varje terminsslut dyker diskussionen upp och det är anmärkningsvärt att Sverige, som ett av få kulturländer, för en dag tillåter kommunala skolor att bete sig som kristna friskolor. En rektor i Bjärred pratar om att man frågar föräldrar som "har en annan religiös åsikt". Annan än vadå? Och vilka register har man över sånt?
Sverige har religionsfrihet och skolan har en läroplan som förbjder konfessionell undervisning i det offentliga skolväsendet. Dags att börja följa det, tycker jag.

11 juni 2008

Kostym och Ebba G

Sonen gick på skolavslutning i kostym, men nu spelar han "skjut en snut", med Ebba Grön i sitt rum, så balansen är återställd kanske man kan säga. Han är lika ocool som sin far och har inga problem med det. Rymmer en mångfald och kan inte mallas in i ett fack. Hoppas att han håller fast vid det. Man ska ta sig själv på allvar, tycker jag. Hålla saker heliga, liksom. Nu skulle jag vilja säga något om nätmobbing och om människor som flyger högt på att visa förakt och sprida rykten och förtal. men jag orkar inte riktigt, så jag msn:ar lite med underbara S och en av vännerna C, istället. Turkiet vinner nog mot Schweiz och sonen beklagar sig över att ett bryggeri lovat varje schweizisk målgörare en livstidsförbrukning av öl. Nu går han över till Jimi Hendrix på sin dator.
Kvällen är ännu ung.

10 juni 2008

Alla länkar försvann.

Det var ju INTE meningen...
Jag ordnar upp det i eftermiddag. Ni ska finnas där, vänner.

Vi löser det här med.

Sydsvenskan ropar genom Dan Ivarsson ut att det finns en intern strid som "skakar" de gröna i Malmö, trots att ingen av de citerade personerna säger något sådant. Det är inget nytt under solen att ett partis förtroendevalda och anställda kommer till olika slutsatser om vad som är bäst gagnar partiets uveckling. Så har vi haft det flera gånger innan och det är inte omöjligt att det kan uppstå igen. Det är inte heller frågan om att någon vill äventyra det framgångsrika rödgröna samarbetet. visst är det olustigt, precis som Anna Norrman säger, att interna saker förstoras upp och diskuteras i media, men det är kanske trots allt bättre än om vi vore en sluten organisation som ingen nånsinn kunde se in i. Vi löser det här med.
För övrigt tar jag bort länken till dotterns blogg. Den som av något skäl vill komma åt mig, ska inte kunna dra in min unges väl och ve i sammanhanget.

09 juni 2008

Kuba och fildelning.

Det trötta gamla vänsterpartiet har sina komiska sidor med. Efter stor vånda har man bestämt sig för att acceptera fildelning, men säga nej till samarbete med den kubanska diktaturen. Mot det senare reserverade sig dock sju PS-ledamöter. Sen valde man svensk-kubanska föreningens ordförande till nån slags internationellt ansvarig. Sambandet mellan Kuba och fildelning har jag kommenterat här. Typ.

08 juni 2008

Trevligare saker än nationaldag.

Vi firade inte den krystade nationaldagen, utan ägnade oss åt trevligare saker, kan man man säga. Gustaf Vasa var aldrig kung i Malmö, så datumet 6 juni är inte sådär klockrent. Ändå viftades det med flaggor lite här och där, tror jag. den så kallade kungen var visst i stan, eller så var det veckan innan, jag har inte hundra procents koll. Nationalism är lite sorgligt, tycker jag. Sverige är inget särskilt, liksom. I Malmö har vi närmre till Berlin än till Stockholm, närmre till Rom än till Kiruna. Även om vi hejar på samma lag när det är fotbolls-EM, ser jag ingen anledning att mana fram nåt nationellt. Språket, möjligen, men det verkar ju som om skåningar och norrlänningar ändå inte fattar varandras talspråk. Lika osmart är det att jag har samma kronor som norrbottningarna ett dygn bort med tåget, men helt andra kronor än köpenhamnarna en halvtimme bort.

Mår otroligt bra.

Jag mår otroligt bra. Som fan, rent av. Det stör inte det minsta att något kallade min blogg för patetisk, pk och vad vad det mer...eh, motsägelsefull eller nåt. Allt kasst överskuggas av att livet är så snällt mot mig just nu och skickar högar av lycka åt mitt håll. Och exets förvirrade försök att skuldbelägga mig för det ena och det andra biter inte heller. Jag vet vad jag håller på med och jag vet att jag duger till både som förälder och annat. Mer då? Jo, skitsnack på jobbet slår nog mest tillbaka på dem som fäller de dunkla orden. Inget kan stoppa mig nu. Allting flyter.

05 juni 2008

Barntid?

Har just haft en sittning med logopeden, angående ett barn med särskilda behov. Än en gång slår det mig hur mycket vi i förskolan gör för ungarnas utveckling och hur illa snacket om att föräldrar behöver mer tid med ungarna rimmar med verkligheten. Det behövs en balans mellan hemma och förskola, men det är slående hur mycket bättre ungar utvecklas om de är mycket i förskolan, jämfört med om de mest är hemma. Ju mer särskilda behov ungen har, desto tydligare är det.
Snacket om att vara hemma mycket och längre handlar nog mest om att man tycker att det är skönt att softa och för oss män att vi vill ha markservice och för tjejerna att det är svårt att jobba och passa upp mannen samtidigt. Det har inte ett skit med ungarna att göra. Ungarna utvecklas bäst om de får gå på dagis.

04 juni 2008

Med gångavstånd till havet.

Jag ska alltid bo med gångavständ till havet, har jag sagt, men vi får väl se hur det blir med det. Ingen miljö tar fatt i mig och gör mig så hel som havet, gärna kompletterat med sol och vind. Som idag. Närapå så långt söderut man kan komma i Sverige, med en skock ungar som njöt av sol, sand och vatten. Och jag då, på väg mot nya äventyr i ett liv där saker hittar sin plats igen och som aldrig förr. Allt händer, men det är ett stilla liv.

03 juni 2008

Alla barn är allas barn.

Spelar, sjunger och serverar barnen kallt vatten ute på gården, när Markus som jobbar på särskolan tittar över staketet och börjar snacka lite om att bilda ett nätverk för oss som arbetar med musik för barn med funktionshinder. Det finns en slags gemenskap mellan pedagoger som valt att jobba med dom mest krävande ungarna. Våra jobb-barn kommer aldrig att behöva välja mellan handels och juridik, om man säger så. Och vi behöver inte fundera på var vi ska placera miljonerna. Det är ett prima liv att få spela gitarr och sola på arbetstid, kan man tycka. Verksamheten ska vara lärorik och rolig, står det i läroplanen och det är den. Alla barn är allas barn och vi tar ett steg i taget och en dag i taget.

01 juni 2008

Prata med varandra.

Jag fattar inte det där med att Condolezza Rice inte skulle få komma hit och prata om Irak. Man kan väl inte få fred om man inte pratar med varandra?
Ibland förstår jag mig inte på vänsterns resonemang, faktiskt.
Kan någon förklara för mig?