31 oktober 2008

Med sonen på bussen

Sonen följer med till jobbet idag och vi byter cykelturen genom kyrkogården mot en tur med buss nummer 31. Hem åker vi med femman och den är fullsatt, fast det är mitt på dagen. I Rosengård går det en bil på tio invånare. Man är på sitt sätt gröna av nöden. På bussen läser jag om nya glada opinionsmätningar, vi ökar igen och anakronistpartierna kd och sd ligger på betryggande avstånd från spärrgränsen. Alliansen kommer att falla. I Helsingfors fick vi gröna alleles nyss nästan en fjärdedel av platserna i kommunfullmäktige. Vi som lever urbant ser bil- och slöserisamhällets baksidor tydligt och det är också här en grön omställning kan påskyndas. Vår livsstil förutsätter inte avgaser, giftjordbruk och utfiskning. vi i stan lever av eget arbete och inte på EU-bidrag. I dagarna presenterar partiet vad vi vill göra inom kollektivtrafikområdet. Här i majoritetssamarbetet i Malmö har vi drivit fram en utredning om införande av spårvagnar igen. Mycket ser ljust ut, om man bara väljer att se det. Vid hållplatsen frågar minstebror om varför det bor så många från andra länder i Rosengård och jag försöker förklara hur klassamhället och segregationen fungerar. Att grönt, vänster och feminism hänger ihop som eld och is kan minsta barn fatta

30 oktober 2008

Lustfylld.

Åh, jag fick sent omsider en inbjudan att se genrepet på JCS med fina Emma och Ola Salo. Men ungarna är här, så istället för teaterbesök blir det Frank Sinatra och barnsällskap här i soffan. Läser om Christiania, hur polis och myndigheter muckar gräl. Människor som inte finner sig eller passar in sina liv i borgelig materialism är verkligen en vagel i ögat på Vän Av Ordning. Jag hejar så klart på CA, på det lite brötiga egenartade och i verklig mening downshiftade livet. Jag minns första gången jag var där. Det var februari och kallt och jag var väldigt ung, tonåring, och såg alla märkliga hus och dessa människor som gick med böjda nackar och luvor i snövädret. Då som nu hade jag en vision om något annat här i världen något större. Det var på den tiden man var tvungen att söka upp små affärer på mystiska bakgator för att hitta KRAV-mat och det enda rättvisemärkta kaffet som fanns hette Africafe och smakade sjukt illa. Nu handlar jag grejerna på Coop extra nere på torget.
På Christiania fanns väldigt många hundar av olika raser och kulörer på den tiden, somliga slitna och raggiga. Husdjur är förresten inte min grej helt. Jag kan inte helt frigöra mig från känslan av att något är rejält galet när man håller någon i fångenskap för sitt nöjes skull. Vilka andra vänner håller man i koppel, liksom och avlivar när sällskapet inte passar längre? Nä, människor är mitt sällskap liv och jobb. andra ser det anderledes. So be it. Veckans ord för mig är lustfylld. Arbetet i de gröna i Malmö ska ske i en lustfylld anda, fick jag in i verksamhetsplanen. Det är inte förbjudet att ha kul allt är inte kamp. Somligt är till och med Frank Sinatra. Så är det.

29 oktober 2008

Tidslinjen.

Det är nåt med ålder. Om ålder bara vore en siffra, varför har barn då inte rösträtt och varför får man inte sterilisera sig före 25?
Man kommer inte ifrån att man fötts och med tiden dör, liksom. I ganska rask takt närmar jag mig den ålder där min far befann sig när hans hjärta slog den där allra sista gången i februari 89. Ibland hugger det i mitt bröst rent fysiskt, som en påminnlse om att inte heller jag kommer att leva i evighet. Då för snart 20 år sen fattade jag inte vidden av den förtid han dog i. Han var så otroligt vuxen och etablerad och själv känner jag mig ibland som ett rö för vinden relativt honom och trots mina klara värderingar. Jag kan stundom tycka att jag åstadkommit så lite i jämförelse med honom, att jag har så lite. Som om jag inte riktigt vill ta konsekvensen över att jag har gjort helt andra val än han, val han inte ens reflekterade över. Jag ville alltid bli vuxen och blev det oerhört fort. Vid sjutton var leken slut och jag skötte min egen tvätt och ekonomi. Jag klarade det. Vid 23 fick jag barn och det var snarare för sent än för tidigt, om det nu inte vore så att jag rent krasst inte hade någon att skaffa barn med innan. Nu när mina generationskamrater har fått sina två barn och planerar för barnbarn, skulle jag vilja ha barn nummer fem. Kvinnan i mitt liv sägs vara yngre, men hon är den klokaste och erfarnaste jag någonsin mött. Och jag vägrar stilla TV-soffor och parmiddagsträsk, jag bara gör det. Vägrar sjunka in i det reaktionära det var bättre förr-kärret, även om nostalgins skimmer ibland sveper in även över mig. Jag hyllar inte ungdomen och inte ålderdomen, jag hyllar ingen period i livet. Det får vara nu, vad det än kallas, var än på tidslinjen jag månde befinna mig.

Rosengård väntar.

Hm. Inga kommentarer att förhandsgranska. Och jag som ju skrivit om både vädret och illa om småstäder. Nu väntar jag intensivt på att någon av mina jätteanonyma fans ska kommentera det i stil med: måste alla tycka precis som du om vädret? Va, va, va? Men hittils: no, nix, nada. En annan sak jag väntar på är att få läsa Marjaneh Baktiaris nya bok. ni vet, hon som skrev kalla det vad fan ni vill?, denna underbara beskrivning av lustigheter i svenskars och så kallade nya svenskars möten i vardagen. Förra boken utspelade sig på Drottninggatan strax intill och den nya i Oxie, minsann. Den sägs handla om oförstående invandrare och komiskt välvilliga svenskar. En sak jag störs av i mötet med mångkulturen är hur majoritetssamhället ofta behandlar invandrare som utvecklingsstörda eller djupt deprimerade, överkänsliga. Min kollega F, som bär slöja, och jag skojar rätt ofta. Givetvis händer det att jag säger: så fin du är i håret idag! Och hon skrattar och fattar precis humorn, medan andra svenskar förundrat tittar på. Det är med det som med annat: vi som skojar om någons slöja eller om 250 kusiner är inte rasister, det är snarare så att rasismen uppstår hos dom som förläget tittar ner i marken eller respektfullt frågar hur man gör i deras KULTUR, som om alla med slöja eller många kusiner tycker och gör likadant. Behandla alla människor som tänkande, kännade individer, så löser sig det mesta, skulle jag tro. Och backa inte i en diskussion av respekt för KULTUR eller nåt. Nu måste jag bara cykla ut i regnet. Rosengård väntar.

28 oktober 2008

Dagens masochism.

Finanskrisskiten hittar mig också, men jag är ju en sån där tråkmåns som amorterar varje månad. En fjärdedel av mitt sparkapital är huxflux borta, men det kommer kanske tillbaka en dag. Det lilla jag fattar om ekonomi säger mig i alla fall att begreppet "ekonomisk tillväxt" borde innebära det. Jag är inte helt okej med att jag är skyldig nordea nästan en miljon, men jag är glad att jag håller på att betala igen det, bit för bit. Att ränta finns har jag däremot inget att invända mot, till skillnad från många på min kant. Att det lönar sig att spara och straffar sig att slösa är en bra princip. Och så är månadens räkningar betalade. Nu lyssnar jag på Petra Östergren i P3. Man kan säga att jag idag odlar mina masochistiska sidor.

26 oktober 2008

Samma snea ögon.

S, modern och jag åker bil till skithålan och jag hoppas att inte träffa några gamla klasskamrater. Det blåser kallt och regnet hänger i luften. I prylboden vid torget föräras jag en mandolin och kvinnan i affären vet inte bara vem jag är, utan tycks vara glad att se mig till och med. Inga gamla klassisar i sikte, men högstadieskolan ligger där den låg och jag minns hur jag svor att aldrig sätta min fot där igen.
Det är första gången någon ur min första familj träffar S och vi har samma sneda och bruna ögon, konstaterar morsan. Vi äter gott och sen så skiljs vi regnet på Örebro central, hon åt sitt håll och jag åt mitt. Jag har mandolinen i en påse och läser det aftonblad som ingår i förstaklassbiljetten.

24 oktober 2008

Inga betyg i förskolan, tack.

På min förra arbetsplats och de andra förskolorna som ingick i samma organisation tog man fram ett helt häfte där barnen skulle beygssättas i stort och smått.
Jag och två till protesterade och dissades som flummare av chefen och hennes lojala medarbetare. Nu ger skolverket oss rätt. Det känns jävligt gött. Smått självgott, rent av!

23 oktober 2008

Med minstebror i stan.

Det blir en eftermiddag i stan med minstebror, eftersom mellanbror sticker med en kompis hem. Tiden är så kort och exet stjäl dessutom väldigt mycket tid som vi kunde haft, stjäl det med sitt kontrollbehov och sin sjuka syn på oss och barnen.
Men nu är det ändå jag och minstebror och vi går i bokhandlar och bläddrar i böcker med recept och bilder från London och New York. Frågan är om han ska bli uppfinnare eller kock; det är inte riktigt avgjort än. Världen vill han se och han kan konsten att paddla kanot, berättar han. Marie ropar och tackar för ett bra uttalande i City idag. Jag tackar och berättar för sonen vad det handlar om och han nickar instämmande. Sen fikar vi på Espresso house bland lattemammor och unga mobilblottare. Utanför går levande reklampelare för MAX förbi. Vi snackar och snackar. Samtalet, det vanliga, ska inte underskattas. Inte sjuåringars tankar och ord heller.

22 oktober 2008

Tråkig faktanörd.

Det är inte värst kul att behöva strida öppet med sina samarbetspartner, men ibland ser jag inget annat val. Som idag. En åtgärd som kallas trafikdämpande dämpar inte någon trafik och då måste jag påpeka det, oavsett vilka bortförklaringar tjänstemännen kommer med. Ett låååångt åtgärdsprogram mot kvävedioxid med 18 punkter genomförs knappast alls, särskilt inte de tunga punkterna som skulle innebära färre bilar i stan. I sak är det oftast klockrent; vi som vill begränsa biltrafiken har fakta med oss, medan bilkramarna oftast går på känsloargument. Tillgänglighet och frihet kör dom med, den där friheten som gör att mina barn inte förrän nu kan gå själv till skolan. I wipe my ass med bilisternas frihet och behov av tillgänglighet. Hemma bänkar jag mig i soffan och ser hur vägverkets GD inte har koll på ABC om fakta kring hans omhuldade förbifart Stockholm. Igen, alltså.
Bilismens förespråkare må h snygga kostymer, men deras faktaredovisning påminner mest om dammsugarförsäljares. Det gäller våra liv, det gäller våra barn. Vi ska fortsätta att vara tråkiga faktanördar, vi gröna.

21 oktober 2008

Trots att dagarna rusar.

Jag vet att jag är intolerant mot bloggare som skriver om kläder och vilka dom fikar med. Det räcker liksom inte. Och dom som har så mycket att göra och inte har tid att engagera sig, vad är egentligen viktigt här i världen? Vi behöver inte fler hockeymorsor, vi behöver fler som är beredda att offra något för något utanför hemmets fyra väggar eller kärnfamiljens hägn. Man måste ha ett brinn om man ska skriva så att jag vill läsa eller prata så att jag vill lyssna. Hemkommen från ett möte för nya medlemmar i de gröna gläds jag åt att hela världen inte består av blodinbellor, fårbloggare eller heminredningsälskare. De gröna i Malmö har fått 55 nya medlemmar på ett halvår och vi sitter och pratar om rättvisemärkt och trafikpolitik. Och cynisk är bara ett coolare ord för bitter. Det vill jag inte vara. Hellre dryg då, haha. Nu dricker jag kallt kaffe och lyssnar på Jag hade en älskling en gång, som är sorglig och vacker. Hon läste Camus, jag tror hon ville fly. Det är höst och en perfekt tid för att smida planer om en bättre framtid för Malmö och världen. Jag ska vårda det och dom jag älskar, för tiden rusar så. I morgon ska jag halvt motvilligt reservera mig mot ett förslag i nämnden och protestera mot något annat. Det rör sig åt rätt håll, men det går för långsamt. Det och det andra. Trots att dagarna som sagt rusar

20 oktober 2008

Heja, heja grönsvart.

Här i stan talar man alltid om guld när säsongen startar och vinterns nyinköpta spelare ska bekänna färg. Dom flesta år har MFF dessutom en ny tränare, eftersom nån måste komma och frälsa. Budgeten är astronomisk. Självbilden påminner inte så lite om den som England brukar ha inför fotbolls-VM.
Den raka motsatsen finns trettio mil norrut. För tredje säsongen i följd tippas GAIS på nedflyttningsplats och åderlåts på spelare och i år även tränarparet. Inte minst Malmö FF plockar grönsvarta hjältar. GAIS är nästan alltid liktydigt med kris. När GAIS vinner eller spelar oavgjort mot storlag skyller man alltid på otur eller slumpen. Men moral och laganda kan varken köpas eller säljas.
GAIS kommer alltid igen. GAIS är alltid där.

Så.

19 oktober 2008

Känner igen en mobbare när jag ser en.

Katrin har ringt och bett Birro om ursäkt. Sånt där minns man: "ta nu varandra i handen och säg förlåt". "Här är vi alla kompisar". Och mobbaren hånflinar och vet att han/hon vunnit. Offret har inget annat val än att ta emot ursäkten, för man ska ju inte vara långsint, eller hur?
Coola hippa Federley-snubbar blir nog inte värst stötta av att kallas bögiga. Men livet är inte en enda lång pridefestival för alla som avviker från normerna. Vissa lever i småstadshelveten eller på Rosengård eller andra ställen där man vet att rövknulla betyder att man behandlas som en sissy, en pussy, en bajspackare.
Och bögig är liksom samma sak, ett skällsord. Sen är det inte heller tufft att kalla en nykter alkoholist för fyllo. Men mobbaren har såklart sina påhejare, dom som solar sig i glansen så länge den finns, opportunisterna, som dumma får.
Jag har vägrat Idol sen starten och jag vägrar nedsättande uttryck. Katrin kan söka ett vanligt jobb bland vanliga människor. HBTQ-informatör i Rosengård och Sjöbo, kanske? Då får vi se hur jävla tuff hon är.

Våld, skruvat och en stolt far.

Såg Baader-Meinhof-filmen igår. Rapp dialog på otextad tyska, så jag fick skärpa mig till mitt yttersta för att hänga med. Och Andreas var ju inte klok nånstans och Ulrike malde på med sina texter som man ju minns från sjuttiotalets solsken. Så komplett vansinnigt, men ändå med nån slags skruvad logik. Trots att den vänstraste vänstern satt inne med alla sanningar, så nådde man inte fram till vanligt folk. Då bankade man kapitalismen rakt i solar-plexus, så skulle väl folk fatta? Men, nä, det gjorde dom inte. Eller så var det precis vad dom gjorde. Marknadsekonomi är inget kul, för vissa blir fattiga och andra rika. Men vilket är alternativet? Marknader verkar alltid uppstå och likaså eliter. Såsmåningom kom RAF.s verksamhet snarare att handla om att få ut fångar än de mål man ville nå. Man kan gott säga att misslyckandet var totalt. Och tvärtemot vad somliga tror så minns jag inte att terroristerna hade stöd bland vänsterfolk i allmänhet. Snarare tvärtom.
Sen ordnade ju rasisterna i SD torgmöte här i stan igår, apropå våld och skruvat, men ingen kunde höra vad dom sa, för motdemonstranterna var fler (200), liksom poliserna (100).
Det är kanske ingen smart strategi att att stoppa rasister med burop, visselpipor och ägg, men ett parti som fysiskt hotar en tredjedel av Malmös befolkning kan kanske inte förväntas att bara möta ett motstånd som är fint i kanten och tar seriösa diskussioner. Nåja. Jag var i alla fall inte där och skulle inte kunna tänka mig att vara det heller. På vägen hem från biblioteket säger minstebror plötsligt att han tycker att man ska skita i andra människors känslor. Va? Ja, om man blir kär i en kille eller tjej eller så, svarar han.
Åh, jag är stolt över min minste och hans funderingar.
Kan stolthet över sina barn också betecknas som narcissism, måhända? ;)

18 oktober 2008

Kallt kaffe kl 10.54

Jag tänker bjuda mina söner på fika i Slottsträdgården lite senare i idag. Sen ska vi gå på biblioteket och på vägen ska jag intala mig att hösten är vacker och inte deppig. Det är en skön lördag, men jag har dålg samvete för att barnen spelar mycket PS och stter vid datorn. Jag skulle vilja vara en mer aktiv förälder, tror jag.
Ett inlägg om barn, funktionshinder och människosyn är på gång, det ämnet upphör aldrig att fascinera mig. Jag läste en gång hur nazisterna medvetet använde kränkande tillmälen om de som skulle sorteras ut ur samhället, svin, avskum, idioter, undermänniskor, etc. Detta skapade ett avstånd mellan vi och dom, som underlättade holocaust och erövringskrigen. Från min egen tid minns jag hur Reagan kallade Khaddafi för the mad dog of the middle east, vilket gjorde att han inte längre sågs som en människa och bedömdes på andra kriterier. Jag är djupt skektisk mot folk som säger att djur är roligare att umgås med än människor (ännu värre när man talar om VISSA människor). Peter Singer och lknande filosofer skyr jag, därför att om man behandlar vissa djur som människor, så leder det till att man kan behandla vissa människor som djur. Även dom man tycker allra sämst om är människor som förtjänar respekt. Också här på nätet. Och det är i motgång man visar var man står. När man inte bara kan mysa och ha det kul, utan tvingas att ta ställning eller anstränga sig. På jobbet har jag ledstjärnan att alla är utvecklingsbara. Till och med han som antagligen aldrig kommer att prata, utan bara pekar lite på måfå under sina förvirrade promenader på gården och i lokalerna.
Jag tror det är så jag vill ha min människosyn, alla har en historia, alla kan utvecklas. Det betyder inte att man ska vara okritisk, snarare tvärtom, att man är utvecklingsbar innebär också att det går att ställa krav. På barn, vuxna och på sig själv.

17 oktober 2008

Skippa toleransen!

Bästa Maria skriver här.

Hoppet i Rosengård.

En mamma berättade att hon skulle sluta på sitt jobb. Nu hade hon jobbat en vecka med att sälja saker via telefon, men misslyckats totalt. Pappa tyckte att hon gott kunde stanna hemma passa barnen på heltid, vårdbidrag och barnbidrag räckte väl?
"Han fattar inte att jag behöver ut bland folk".
Förutom alla som lever i medeltida kassa mönster, så möter jag dom som vill ändra sina liv i stort och i smått, som mamman ovan eller som paret som blivit så mycket snyggare och gladare av att verkligen ta sig samman och separera från sitt arrangerade äktenskap. Jag vill att förskolan på Rosengård ska vara en del av förändringen, men ofta är vi snarare med och konserverar (om vi inte är medvetna och vaksamma). Så vi satsar på språk och genus och på tema KÄRLEK, som är mer kontroversiellt än man kan tro. Och vi tycker nog att alla människor är intressanta och har något att tillföra.

Vargexperten från Drottningholm.

Nu får jag säkert folk på mig igen. Men om Sverige säljer ett enda JAS-plan eller volvo till utlandet, så är det trots vår så kallade kung och inte tack vare honom. Hans vargmatematik "två blir sju" och hans kunnande om relationer bland våra stora rovdjur "man möter sin partner i skogen" är redan efter någon dag klassiker. Torekovsöverenskommelsen 1971 gick bl a ut på att kungafamiljen fick vara kvar på sina positioner mot att dom skulle hålla truten om politik. Nu är det nästan så att jag önskar att han pratar mer om vargar, sälar och Arboga. Republiken kommer närmre för varje gång han öpnnar sin trut. Så, go Carl Gustaf!

Vi som bloggar om viktigare saker.

"åh, habibi Anders, han älskar dig, vet du!". Mamman strålar av lycka och ett helt års kamp för att få styr på den lille downspojken har lönat sig. För ungar älskar inte dom vuxna som fjäskar och stryker medhårs, utan den som bryr sig och visar vad som är rätt och fel. Med inte med björklundska militärmetoder, utan med kramar och uppmuntran mest. Och jag ler för mig själv och tänker på alla hatmail jag fått om ruttna värderingar och att jag helt körd i huvudet. Men vi som bloggar om viktigare saker än får och lösmustascher får leva med att motvinden kan bita i ansiktet då och då. Vi som inte tycker att homofoba uttryck är coola och roliga, utan vågar stå för att det är skit att uttrycka sig så.
På personalmötet i tisdags pratade vi om vad VI skulle kunna göra för att barnen i Rosengård skulle nå målen lättare. "Språk", sa grupp ett, "språk", sa grupp två och "språk", sa grupp tre. Ändå har vi en skolminister som tror att tvåspråkig undervisning är fel, men kadaverdisciplin bra. Vi skiter i honom och gör det vi vet är rätt. Och 2010 väljer vi en ny skolminiser. Nån som bryr sig. Utan hugg, slag, bräkande får eller lösmustascher.

15 oktober 2008

Mitt i stan i tvåtusentalets ljusa nu.

Föräldramöte på sonens fritis, det är mysigt och proffsigt. Vi pratar om hur barnen håller på att frigöra sig och vi är glada att ha ungarna på en skola som präglas av mångfald, fattig, rik, svensk, invandrare, ja allt som tänkas kan finns här.
Mitt i stan i tvåtusentalets ljusa nu.
Men så kommer det som ett brev på posten från några håll:

1. det var bättre förr

2. det är farligare/värre/osäkrare för ungarna i stan jämfört med landet/mindre ställen.

Jag blir lite trött. Redan dom gamla grekerna tyckte att det var bättre förr och det verkar stora skaror i varje generation sedan dess hålla med om. Vore det sant, så skulle världen gått under för generationer sedan och det har ju inte blivit fallet (väl?). Och i skolans värld ser jag så mycket som faktiskt är bättre, trots att Björklund som andra försöker vrida klockan tillbaka. Om jag som liten, ömklig och mobbad försökte mig på att vilja en förändring, så fick jag höra att jag nog borde ändra mig. Nu finns det antimobbinggrupper, värdegrundsdiskussioner och rastvakter. Det må vara otillräckligt, men ändå. Det var sämre förr. ju förr, desto sämre.
Bortsett från trafikolyckor och avgaser, då.

Och stad - land, då. Här i centrala Malmö med mångfald, möten och stora möjligheter att hitta just sin grej, sina människor och sitt intresse har vi inget att avundas alla världens småbyar och skithålor (utom luften då, för dom slänger ju sina avgaser på oss). Våra ungar får se hur stor världen är och att man kan välja sitt liv utanför unkna könsroller och miljövidriga livsstilar. Och jag tror inte för ett ögonblick att det är farligare här. Antalet anmälda brott per capita är fler, men mörkertalen är enorma. Och barn på landet råkar ut för fler olyckor än barn i stan.
man få bo var man vill, beroende på vad man önskar av livet. Men jag står för stan.

14 oktober 2008

Borgare, moi?

Det finns inte mycket att tillägga i frågan. Sossar i LO-leden tycker att vi är fel partner därför att vi ifrågasätter arbete som grunden för lycka, sossar i skogslänen vill kunna köra V70 och jaga vargar och jobbarna på Volvo vill för evig tid tillverka dessa bensinmonster, som om klimatfrågan inte finns. Roligare kritik kommer från vänsterhåll. Den svenska bloggvänsterns svar på Herr Flick (minns ni állå, állå?) Ali Esbati med flera, kallar oss gröna för "borgare" och genom samarbete med oss kontamineras socialdemokratin med denna hemska smitta, kan man tro.
Själv myser jag. Sossarna vill jag samarbeta med, vänsterpartiet kan det hända att jag måste samarbeta med. S kan ge oss råg i ryggen att aldrig mer begå misstag som tex att försämra arbetsrätten, medan vi för in en grön dimension hos folkhemmets skapare.
V har inget att tillföra annat än sina mandat om det behövs. V är ett parti som alltid är generöst, kravlöst, utan förmåga att prioritera och utan annan ideologisk kompass än "rättvisa", vilket som ni vet är ett av filosofins svåraste problem.
V kan man inte hålla i handen i motvind, för hela deras politik går ut på att dela ut mer och kräva mindre. V fattar inte att människor ibland behöver krav på sig för att växa och de är halalhippiernas paradis. Minsta motståndets lag hela tiden.
Det är inte radikalt att slösa med andras pengar och inte borgeligt att sätta tak för utgifterna. Snarare tvärtom.

Morgonsång.

Cyklar hemifrån tidigt, tidigt, klädd i jeans, t-shirt, en gammal tjocktröja från marinen och jeansjacka. Skor, såklart, mina uttjänta springisar. Det är inte värst kallt, men snart får jag börja med underställ, tänker jag pånär jag korsar den folktomma Föreningsgatan. Jag sjunger, för det är bökigt med lurar och för tidigt att ringa S. Min dröm är ganska enkel, utan några stora ord, sjunger jag, fast det är ljug, jag är svag för de stora orden, det i andras ögon pretentiösa och svulstiga. Kyrkogården är becksvart och när jag rullar in på rosengård: vad bryr sig kärleken om gränser och analyserar, funderar sådär som jag gör, men utan att älta. Några få bilar och en buss under vår viadukt och på jobbet är det mörkt och jag slår fel kod och får göra om proceduren.

13 oktober 2008

Fördomsfull, moi?

Jo, jag är nog det. Jag som alla andra. Men vissa anklagelser begriper jag inte helt. På ett forum där jag brukar hänga, så efterfrågdes det om vänners åsikter hade någon betydelse och jag svarade sanningsenligt att för mig är det så att jag nog kan tänka mig att umgås med människor med alla möjliga åsikter, men att rasister går bort helt och att umgänge med kd-are, på grund av deras homofobi och familjefundamentalism, svårligen är förenligt med dem och det jag håller kära och kärt. Då fick jag plötsligt höra hur fördomsfull jag är som verkligen tror att kd-are har de värderingar som de gick till val på. Det var tydligen över någon slags gräns. För mig är det lika fördomsfullt som att moderater vill sänka skatter och vänsterpartister höja dem.
För övrigt led jag med Reinfeldt igår när han var tvungen att försvara Hägglunds: "så har det alltid varit och så ska det alltid vara". Alla utanför homofobleden ser den haltande logiken i det. Men Maria öste på och var som vanligt både vackarst och bäst i debatten. Fina åsikter gör en vacker, det kunde jag kanske skrivit på det där forumet. Eller är det måhända en fördom?

Unnar mig tryck över bröstet.

S åker hem till sin mellansvenska barrskogsbygd och jag promenerar i mitt Malmö som är lövträd som skiftar i gult och kvardröjande grönt. Jag saknar, längtar och känner mig utanför sammanhangen. Minstebror ringer och frågar, men jag kan inte ta ledigt på höstlovet och det ger mig ett styng av dålgt samvete, för exet kan såklart.
Så ringer S klockan halv tolv, hon är hemma i sitt tomma hus. Jag spelar sorgliga sånger och unnar mig ett tryck över bröstet som uppladdning inför en tuff arbetsvecka i Sveriges fattigaste bostadsområde.
Kollar ni nånsinn in min musikblogg, förresten?

10 oktober 2008

Landskrona, ni vet.

I Landskrona har jag inte varit många gånger. En gång för att provåka trådbussarna, en gång för att gå på muséet och så senast i oktober 2005 när GAIS avancerade till allsvenskan. Man har sällan orsak att åka dit, liksom.
Får ni tid över, så kan ni ju alltid kolla in "En som alla – alla som en", dokumentären om Landskrona (finns på SVT play). Scenen där en gammal tant först håller med sverigedemokraten om att Landskrona var lugnare och bättre förr, för att sen bara döda honom i invandringsfrågan kommer att bli legendarisk. Alla går inte på skitsnacket, inte ens i loserstan Landskrona. Landskrona blev liksom Göteborg och Malmö av med varven på 70/80-talet. Men medan andra städer gick vidare, satsade nytt, byggde docklands och utvecklades, satt landskronaborna och tyckte synd om sig. Sen kom invandrare att bosätta sig i de tomma lägenheterna. Då fanns det någon att skylla på. Det är såklart invandrarnas fel alltihop. Att BoIs åkte ur allsvenskan, att båtarna till Danmark slutade gå, att man inte tog sig nånstans, att man gjorde sig till offer.

Sverigedemokraterna i filmen är just så obildade och korkade som man föreställer sig. Och det är genomgående män, kvinnorna finns lite i bakgrunden, dom kokar väl kaffe eller nåt. Och det stämmer med min bild av SD och andra rasister jag mött, det är nåt som fattas dom. Rättshaverister, missbrukare, psyksjuka, lätt retarderade eller en kombi av ovanstående, parat med bristande bildning och en ovilja att lära.
Dessutom är dom inte sällan kriminella, dessa lagens väktare och moralens riddare.

Det är sanslöst ironiskt komiskt att de och de fromma pingsthycklarna i kd alltmer tagerar varandra politiskt, med homofobi och islamofobi som kitt.

09 oktober 2008

Religiösa friskolor är åt helvete fel.

Flickan på jobbet som inte längre fick bada och helst inte leka pojkiga lekar, kommer nästa år att börja på en muslimsk friskola där det bara finns tjejer i klassen. En annan liten tjej lyfts efter bara några månader hos oss över till en mystisk arabisk icke-kommunal förskola i närheten. Jag tycker det är förjävligt. Samtidigt är jag med i ett parti som lvordar allt vad friskolor heter, inklusive de religiösa. Kanske kan samarbetet med s resultera i att vi ändrar vår plågsamt naiva syn i friskolefrågor. Här och nu innebär de religiösa friskolornas expansion att det växer en klyfta i Rosengård och andra liknande områden, mellan de ungar som sakta men säkert lär sig religionsfrihet och demokrati och de som binds i medeltida och/eller sektvärderingar. För mig får man välja att tro på andar, spöken, gudar eller flygande spaghettimonster, helt efter behag. Men som barn ska man få lov att se och testa och ifrågasätta. Därför måste de religiösa friskolorna försvinna.

07 oktober 2008

Vad fan är EU-kritik?

En av svensk fotbolls stora revolutionärer, britten Bob Houghton, anklagades under början av sin tränarkarriär för att inte stå för en rolig fotboll. Bobs svar på sin engelskbrutna skånska var: "vad faen er reolig feotboll?"
Fotboll spelar man för att vinna och man ska vinna så enkelt det bara går. Klacksparkar i eget straffområde för att flörta med publiken, är inte okej.
So to speak.
Igår fick vi reda på att de grönas medlemmar i en omröstning beslutat att använda alla till buds stående demokratiska medel för att göra Sverige, världen och Europa lite grönare. Det var på tiden. Men så hör jag Maria Wetterstrand säga att vi förblir ett EU-kritiskt parti. Det låter inte så genomtänkt, även om jag anar taktiken bakom orden. För vad fan är EU-kritik?
Jo det är det där finliret som Bob Houghton tog bort från svensk fotboll. Dribblingar och klacksparkar som hindrar oss från att göra mål enkelt och effektivt. Men vi är inte här för att göra cirkuskonster, vi är här för att vinna.

05 oktober 2008

Ont att lämna.

Ibland gör det så ont att lämna ungarna, nästan som ett hugg i hjärtat, eller så. Det kostar att separera. Kanske något att fundera på för dom som tycker att folk nuförtiden skiljer sig så lättvindigt. Jag tillhör inte dom som tycker det är kul att vara utan mina barn mer än varannan vecka. Inte ens varannan vecka hade varit särskilt kul. jag är inte vild och skild i den meningen. Men varje gång jag träffar mitt ex, så vet jag att alternativet hade varit värre. för min egen skull var jag tvungen att välja bort tid med mina ungar. Det var inte så jag hade planerat mitt liv, vet ni. Sinnesrobönen handlar om att man ska lära sig skilja mellan det man kan påverka och det man inte kan påverka. När det gäller ungarna och exet vet jag inte riktigt det. Därav det onda.

04 oktober 2008

Aningen naivt om vårdnad.

Två av partiets riksdagsledamöter har motionerat om att ett barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare. Eftersom jag så sent som idag hade en smärre konflikt med den som jag delar vårdnad om två av mina barn med, så har jag kanske en annan ingång än kamraterna i riksdagshuset i frågan. Inte för att jag vet så mycket om deras utgångspunkter, men det verkar som om man hoppat över eventuella relevanta invändningar. Det är stundom olidligt svårt att samarbeta med EN med-vårdnadshavare och hur ska det då bli med två eller fler?

Inga svar på det i motionen och inga svar på det någon annanstans heller.
Frågan är också hur fler vårdnadshavare ska släppas in i ett barns liv. Ska de ursprungliga vårdnadshavarna godkänna eller räcker det om mitt ex tycker att hennes nye snubbe ska in i gemenskapen?

Frågorna blir många. Jag säger nog nej så länge.

03 oktober 2008

Kaos på Värnhem?

Det är visst trafikkaos här på Värnhem, om jag ska tro mitt husorgan. Själv märker jag ingen skillnad, faktiskt. Mitt liv står på spel varenda morgon, när villafolkets plåtarmé väller in och på eftermiddagen när showen körs baklänges.
Gatukontorets hitsända tjänstemän uppmanar i tidningen alla bilister att åka kollektivt eller cykla. Fint sagt och helt i enlighet med den rödgröna majoritetens uttalade uppfattning. Kunde nog vara en god idé även dom dagar som det inte grävs eller byggs rondeller. Men som grön och värnhemsbo fascineras jag av den naivitet som präglar uppmaningar och "incitament" att förmå bilister att välja bort bilen. Bilister kan inte lockas bort från bilåkandet, har man gjort ställingstagandet att den egna bekvämligheten är viktigare än miljön, så står man fast vid det. Fatta det nångång. Lustiga kampanjer hjälper inte, artiklar i sydis hjälper inte och inte heller ord om klimat, pengar och trafiksäkerhet. Det som hjälper är förbud och avgifter. Blir det krångligt och dyrt att köra bil i stan låter många bli. Då minskar utsläppen och trafikolyckorna, förutom all plats som vi värnhemsbor får till skänks i vår barrio. Och GK-tjänstemännen kan sitta tryggt på sina kontor och sydis kan skriva om hur bra vi trivs här hemma på Värnhem.

Vilse på Värnhem med fru.

Just dom två är inbjudna till galainvigningen på det här stället. Det ska bli trevligt att gå dit, rena rama skatteåterbäringen, men formuleringen känns otroligt pinsamt gammalmodig.
Jag trodde verkligen inte det var sant. Som om tiden stått stilla. Haha.
Inga dresscodes denna gången dock, det hade jag nästan förväntat mig.
S kommer inte att vara här då, så det blir äldstebror som får följa med (trots de incestuösa associationerna). Han är dock måttligt imponerad av sånt där, vilket är ett gott tecken.

02 oktober 2008

Hässleholm ToR

Åker och lär mig om utecklingsstörning, om AKK och Down´s syndrom och mer. På lunchen pratar jag med en trevlig pedagog från Vollsjö om arbetsförhållanden, meningen med livet och om privilegiet att få göra nytta för andra, särskilt då de ungar som har det svårast. Det är viktigare än lön, enas vi om.
På vägen hem hittar jag en pokertidning på sätet. hade ingen aning att det fanns tidningar om kortspel. Men det innehåller tips och tricks för pokrandet. Snabba pengar utlovas inte, utan det beskrivs som en vetenskap, som nåt viktigt. Men det är ytlig skit, trots glanspappret. Drömmen om genvägen till lycka, genom att lura sina medmänniskor i kortspel. Vad som helst för pengar, liksom. Jag är fanemig hellre fattig. En annan man på tåget sitter och pratar i mobil om sin resa till Thailand. En kvinna ska visst komma hit och bli hans fru. Han låter nöjd, det traffickande svinet. Så läser jag här på nätet hur regeringen ska komma undan en könsneutral äktenskapslagstiftning. Man döper om ordet "äktenskap" till "giftermål" i balken, så vips har man löst knuten. Och kyrkorna får behälla sin vigselrätt och rätt att diskriminera. Undrar om dom viger mannen på tåget och hans thaikvinna?
Sen kommer jag lyckligt hem till malmö och hämtar mina glada ungar vid skolan.

01 oktober 2008

Tvivlar idag.

Jag sitter kvar en stund på jobbet, efter att ha gjort ett åtgärdsprogram åt ett barn med Downs syndrom. Snart ska jag ge mig ut i regnet på cykeln och ta mig hem. Idag har jag inga kvällsmöten. Väl hemma ska jag städa lägenheten och tvätta. Jag avskyr det som pesten, samtidigt som jag känner mig sjukt bortskämd som ens kan tänka tanken att få slippa. Med lite tur assisteras jag i någon mån av äldstebror, som förgyller livet med pappavecka. Idag skulle han visst fotograferas i skolan, så Chelseatröjan åkte på, fast den inte var helt ren.
Då och då (fast nu var det ett tag sen) har anonyma ullor, miljöpartister och namnlösa hackat på mig för att jag klagar och för att jag är politisk även i det privata och kanske tvärtom. En annan som är det är Åsa Lindeborg. Här slaktar hon Liza Marklund och hela artikeln är en njutning för ett radikalt hjärta med arbetarklassrötter. Men frågan är om medelklassfolket alls fattar vad Åsa menar. Har man väskan full av högskolepoäng och teorier, men inte ens anar hur det är att gå upp varje morgon till ett dåligt betalt jobb, dag ut och dag in, så är det svårt att förstå klasskrampen.
Själv är jag just idag lite kluven inför min politiska eld, som förstås brinner på. Det är självklart att jag inte engagerar mig för eget vinning eller för att få förmåner, men det finns också gränser för hur mycket stryk jag kan ta. Någon gång måste det jag gjort, gör och kan faktiskt räknas som något positivt, kunde man tycka. Jag har under detta år tagit rätt många skott för andra och rett upp sådant som annars kunde gått helt åt pipan. Nu tvivlar jag på det kloka i det.