Jag tycker synd om min vän som fått inbrott i sin bil. Det ska man. Å andra sidan började hon direkt attt ringa runt och fixa och arrangera det som behövs. Handling istället för självömkan. Det känns bra. Själv kan jag tycka lite synd om mig såhär när jag är lite ensam och trött. Oj, vad allting kan vara jobbigt då. Sen kollar jag igenom min almanacka och ser att det var väl inte så farligt. Strukturera, planera. Hinn med. I morgon är det en väldigt vanlig måndag på jobbet. Inga möten, ingenting sånt.
Skall debattera våld i skolan den 1 november. Det är min första debatt på jag vet inte hur länge. Jag får se hur det känns. Känner mig fortfarande lite kluven inför att engagera mig djupare i politiken igen.
Tänker sova nu, men först några rader i fortsättningen på "A star called Henry", vad den nu heter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar