30 december 2015

Back to life, back to reality: årskrönika

Det här året slår vi sönder i ett antal beståndsdelar och analyserar i tur och ordning. Bara dekonstruera skiten, för det finns inget sammanhang. Så:
1.Livet.
Det där med att jag trodde att jag skulle dö och sen kom tillbaka med nya insikter. Så kliché att alla coola skrattar på sig åt tönten. Men sant. Minns hur utomkroppslig hela upplevelsen var, tänker på semlan i matrummet, på mannen jag delade rum med (frid över hans minne) och smekmånaden efteråt. Insikterna, då. Och jag tänker på alla jag sårat och skadat, men även på dem jag gjort glada och mitt ansvar för det här enda livet och visst kan det vara svårt att bära, men man måste. Och man måste förlåta sig själv. Och tacka för att man lever.

2. Politisk depression
Ja. November och december förstörde allt. Fallet går fort när det kommer. Åsas tårar, alla bortförklaringar. Margots och Stefans dubbla standards och mumlanden om terror och utomrättsliga avrättningar. Partiets kulturkatastrof och de som försvarar eller förklarar bort hedersvålfet. Jag orkar inte, det är för mycket. Och ändå så lite för mig, jämfört hur det är för dem som suttit emellan.

3. Hebron
Så fastbränt i mitt sinne, så omtumlande,  som ingen annan plats jag besökt. Det lämnar mig aldrig, aldrig. Det motsvarade alla mina förväntningar och det är det inte mycket som gör i dessa dagar. Det ställde så mycket åsikter och saker på sin spets. Mina övertygelser är starka, men inte ristade i sten. Och det finns olika blickar att möta beroende på vilken sida av stängslet man står på.

4. Jobbet.
Äh, inget särskilt. Vi släpper det.

5. Slängd bloggpost.
Lovar att aldrig bli rädd för en pöbelhop igen. Slänger aldrig nåt mer. Det är jag och ingen annan som bestämmer vad som står här. Och det kan hända att jag gör bort mig, men det går att leva med. Och det kan hända att jag vandrar vilse, men det går att hitta stigen igen.

6. Resor
London, Vilnius, London,  Israel, USA, Hongkong. Intryck. Avtryck.

29 december 2015

Flyg och kött, mina svaga punkter

Döm inte och du ska inte bli dömd, var det inte så han sa, den där rabbinen från Nasaret? Nog dömer jag ibland, inte minst har jag väl dömt de där riksdagsledamöterna som röstade för att stänga gränserna och lägga ner direktförbindelsen mellan Köpenhamn och Sverige. Så är jag ju inte den där Jesus heller, försvarar jag mig. Och rätt ofta blir jag själv dömd. Under förra året utkämpade jag till exempel en verbal strid med feministiskt initiativs ersättare i kommunfullmäktige. Frågan handlade om hur jag kunde äta kött och samtidigt bry mig om klimatet. Jag tycker det går ganska bra, var och är mitt svar. Men kött och flyg är mina svaga punkter i renlevnadstävlingen, det är sant. Jag har svårt att inte längta efter en saftig burgare med tillbehör och det sköna ljudet av jetmotorer som drar igång och känslan när planet lyfter och drar iväg med mig någonstans. Jag undviker det senare om det går tåg till platsen jag vill besöka, men jag väljer inte bort resmål för att slippa flyga. Jag, arme syndare. Jag gissar att det inte kompenseras av att jag inte åkt bil sen i somras eller att jag avstår från samtliga droger. Men det kanske får vara så, då. Om jag ska ägna min energi åt att i alla sammanhang vara ett dygdemönster, så kanske jag tappar tråden i det viktiga jobbet att bygga om systemen. Jag tänker att det goda inte måste vara det bästas fiende. Eller så hittar jag bara på bortförklaringar. Kött och flyg är ju som sagt mina svaga punkter.

21 december 2015

"Antiromska beslut"

Helt i skuggan av regeringens moraliska haveri i migrationsfrågorna och de korkade gränskontrollerna lever ännu frågan om de EU-migranter som som vistas i Malmö. På twitter har jag ännu en gång hamnat i polemik med en vänsterpartist som hävdar att Malmös rödgröna styre för en antiromsk politik och att V då inte skulle göra det. Det senare är sant, för den som inte gör någonting gör ju såklart inte fel. Jag frågar om vad det är som skulle vara antiromskt och får till svar att campare i stadens parker avvisas och att de som ockuperade tomten Brännaren 9 även de avvisades från platsen. Det finns självklart inget antiromskt i det. Ingen får tälta i parken, ingen får bygga sig hus på någon annans tomt, må det vara romer eller göteborgare eller nån som definierar in sig i bägge eller inga av dessa kategorier. En annan diskussion är hur och var vi ska stödja folk som har det knepigt och kommer till Sverige för att tillfälligtvis söka lyckan. Det är knappast entydigt hur man är mest solidarisk.
När jag så undrar vad V gör där de styr, exempelvis i Degerfors där de är största parti, så uteblir svaren. Antagligen lever man inte vid makten som man lär i opposition. Det är okej att önska mer än man kan leverera, vi gröna har i regering blivit väldigt varse det. Men normal hederlighet kräver i min bok att man säger det rakt ut och att man kliver ner från sina höga hästar. Malmö mår bra av en konstruktiv vänsteropposition. Men blir det inte mer än trötta slagord och dumma beskyllningar, så kan det faktiskt kvitta.

19 december 2015

Kraft att förlåta sig själv (U.L Malmö Live 18/12/15)

Malmö Live är vräkigt och finkulturellt och passar inte för rockmusik, varken ljudmässigt eller på något annat sätt. Det är ingen plats för skinnjackor och kepsar, ingen plats för Levi's 501 och slitna lila skor från LA.  Därför blir det som det blir, åtminstone med första delen av Ulf Lundells konsert, trots en begåvad öppning med Katt i fönstret. Det trevar, men sen blir det bra. Vi kan säga tre av fem, men då ska ni veta att mina krav är höga. Jag tillhör gubbarna som inte längre står längst fram. Ibland har jag haft svårt att skilja konsten från konstnären, ibland har jag jag tyckt att han svikit mig. Detta med alkoholen och så, men jag vet både hur den sjukdomen fungerar och vad han skulle svara: jag är inte skyldig dig nånting, som i en gammal sång han skrev en gång. Publiken är äldre ikväll. Kanske är det det höga biljettpriset, men en artist som debuterade 1975 har den publik han har. Det är gubbrock, som det ju döptes till nångång på nittiotalet av då unga människor som inte förstår att Winnerbäck, Kent och Håkan arbetar i exakt samma tradition. Gubbrock, som om ålder i sig hade betydelse. Ålder kan ge både visdom och bitterhet, ålder kan vara ett ingenting om man levt samma sorts liv sen man tog de första trippande vuxenstegen. Ålder är vad du gör det till, minus vissa kroppsliga saker som är ofrånkomliga. Ålder är varken en merit eller en belastning. Konserten rullar på i finkulturpalatset och snubben på raden bakom som innan allt drog igång mansplainade om Frank Zappa för sitt sällskap är tyst och låter Ulf ta hand om orden. Tydligen tror inte Ulf längre på gud, men ändå hör jag Gå upp på klippan och hör hur han ber om kraft att förlåta sig själv och andra. Och på den artonde raden sitter en lätt åldrad romantisk idiot som behöver höra just de orden.

15 december 2015

Farmor och jag

Min kusin hörde av sig och vill dra ihop en släktträff. Vi som lever och finns i rakt nedstigande led till min farmor och farfar med anhöriga. The travelling tornblades, alltså. Tror aldrig vi setts i grupp, eller jag vet rättare sagt att vi inte har det. Det blir kul. Farfar lämnade oss 1977 och farmor 1981. Under farmors sista halvår i livet bodde jag hos henne. Vi kan strunta i varför, men så var det. Jag bodde med en döende människa och jag minns det som en underbar tid. Vi bodde på Andra Långgatan, det var innan det blev fint, gatan kantades av porrbutiker och konstiga affärer, skumma kinakrogar och svartklubbar och så hade VPK ett hus på nummer 20. I samma hus som vårt låg systemet och utanför bolaget stod det oftast ett större gäng och snackade och viggade förbipasserande på pengar. En söt tjej stod och sålde Proletären och jag gjorde vad jag kunde för att få till samtal med henne. Brännvin, porr och vänsterextremism, det var andra lång på den tiden. De lokala kändisarna var inget märkvärdigt. Blues-Annika satt och söp på nån av krogarna, Anki Rahlskog från nationalteatern som sen blev Gudrun hos Kurt Olsson, bodde i vår uppgång. Nothing fancy. Men min farmor var en vanlig arbetarkärring som slet som hotellstäderska innan hon fick gå i förtidspension. Vi kom varandra ganska nära under den där åttiotalsbörjan. Ofta satt vi på kvällarna i köket och drack kaffe och pratade. Jag minns hennes starka kaffe och lukten från de röda commerce som pyrde in hennes lilla kök. Somligt av det vi snackade om är fortfarande sekretessbelagt, men det var många minnen, det var lite politik och stora stråk av bitterhet som växte efterhand som cancern åt henne inifrån. Jag var ung, mitt liv var på väg att börja, ung, radikal, naiv, nyfiken. Farmor var trött och livserfaren och en ljummen sommarnatt drog hon sitt sista andetag. Vårt sista möte minns jag så väl, jag hade rest iväg för att uppleva sommaren och farmor bands alltmer vid sjukhussängen, men något hände pch jag kom hem till stan och vi sågs och vi visste båda att det var sista gången. Vi sa några ord, farmor att hon inte ville dö, jag att hon lärt mig så mycket. Sen gick jag en lång runda genom Slottsskogen och allt var grönt och vackert som det ju är när livet är som jävligast.

13 december 2015

Löpningen ger mig lugnet tillbaka

Idag springer jag runt runt i Pildammsparken. Det är redan ett halvår sedan jag sprang längs stranden i Tel Aviv i morgonen som redan vid soluppgång var värme och smekande vind från havet. Nu är det iskallt regn och ytterst få tappra löpare och hundpromenerande tanter och barnvagnsförare. Inga lurar passar längre till min telefon, så jag får bära tankar i huvudet istället för poddar eller musik. Det är väl okej, ändå. Min löpning har gått ner i frekvens, det har varit resor till USA och Hong Kong, dåligt väder och alla andra tänkbara dåliga ursäkter. Men i löpningen är blir jag fri och saker klarnar och varje smäll som fötterna tar mot parkens grus, gräs eller asfalt blir till kondition och hälsa i hela min kropp. Och andningen fungerar, pacemakern tickar när den måste, som min egen väktare mot döden. Löpning och gnäll sa min dåvarande (inte så värst) anonyma kritiker att min blogg bestod av. Nån sak till som jag redan glömt var det också. Det var under en dramatisk tid. Jag kände behov av att häva ur mig saker, att fria mitt sinne från slagg. Veva mot dem som skadade mig, så som jag vevar mot dem som står för ofrihet och orätt. Det är min uppgift att förändra världen och vi som aldrig hade valet att bli normala kan lika gärna dra saker till sin spets, vi som ändå aldrig fattar när vi gör bort oss kan lika gärna ta ut svängarna. Men löpningen ger mig lugnet tillbaka, det botar rastlösheten en smula. Även om jag föredrar den.där smekande vinden från havet framför vattenpölar och blött grus.

05 december 2015

Då lämnar även denna råttan skeppet

Jag fick tipset att söka mig till centerpartiet med mina skumma tankar om att stå fast vid en generös flyktingpolitik och kanske också för att vår till synes inkompetenta utrikesminister gång på gång visar hur dåligt insatt hon är i frågorna om relationen Israel och dess grannar. Det är inte bara typ Israels fel att parisdåden ägde rum, nu senast hade hon sagt att det handlar om summariska avrättningar när terrorister får smaka bly efter att ha knivhuggit random people på gatan i Jerusalem. Det kanske kunde slagit den goda ministern att det var just det som hände på den där skolan i Trollhättan. Knivhugg och sen bly i hjärtat. Men den västgötska polisen får såklart istället beröm. Så olika är måttstockarna.
Hur som helst får inte enstaka dumheter mig att byta parti och Margot är primärt sossarnas belastning. Jag är ännu längre från ett parti som gillar att jaga utrotningshotade djur och som biter sig fast i ett jordbruk fullt av gifter och kass djurhållning och som tror att sänka skatter för rika och lägre löner för de fattigaste är vägen framåt. Jag är kvar i det parti jag gick med i 1988, tror på det jag trodde på trots allt. Men amatörismen och oförmågan att fatta beslut och sen stå upp för dem stör mig. Jag hade förväntat mig mer. Att styra Sverige är ingen pridefestival, ingen caffe latte på Haga Nygata, ingen jävla schlagerkaraoke. In med mer av vettigt folk, styr upp, byt ut. Fler snygga kostymer, fler tuffa förhandlare med ben i näsan och tjock hud. Det går inte att gå till val på gymnasiepoesi för att sen med positionerna i hand genomföra LO-reaktionär murpolitik. De gröna har chansen kvar, men långsamt glider den oss ur händerna om vi inte vänder om nu. Och då lämnar även denna råttan skeppet.

03 december 2015

Stödja kvalitet?

På jobbet fick vi besök av kvalitetsstödjare. Det är modern förskolelingo och det betyder att några för ändamålet särskilt befordrade kamrater åker runt och studerar väggar och datorer på förskolorna för att på bästa sätt tillse att all förskoleverksamhet håller måttet. Man kan fundera på det av många skäl. Förskolan är trots allt en verksamhet som både är populär och lyckad. Problemet är troligen inte brister i kvaliteten i första hand, snarare att platser och rekrytering av personal inte svarar mot efterfrågan. Och höga sjuktal bland oss som jobbar där. Men. Det finns rätt mycket av passiv aggressivitet i dagens förskolevärld, liksom på högskolan där våra nya kollegor utbildas. Det heter att det inte finns rätt eller fel, vilket i praktiken innebär att man måste lista ut själv vad som borde göras, vad som är, ja, rätt och fel. Inget kommer lätt. Ganska stark ideologisk rätlinjighet kommer i postmodern förpackning. Att inspektörer kallas "stödjare" är i samma anda och inte så förvånande. Man låtsas liksom inte om dogmer och hackordningar, trots att de finns hos oss som överallt annars. Man kunde lika gärna haft militära grader, det hade inte gjort någon skillnad. Snarare hade det gjort livet mer tydligt.
Nu gör det inte mig så mycket att min verksamhet inspekteras, jag gör det jag tror och tycker är rätt, så långt jag förmår. Det stöd kvaliteten i verksamheten kunde behöva är snarare fler händer och fötter på golvet, om du frågar mig. De så upphaussade dokumentationerna kommer i andra hand när jag har tid och jag tänker inte styra verksamheten mot sånt som lätt låter sig filmas eller fotograferas eller kollas av besökande inspektörer. En kram, några tröstade ord och allt det där man måste lära sig genom umgås och leka, går före flashiga dokumentationer fem dagar i veckan. Och mer tid har jag ju inte. Vill Malmö stads förskoleverksamhet ha det på ett annat sätt, så får de beordra mig. Eller stödja, menar jag förstås.

01 december 2015

Saknar i alla fall

Det är en sån dag idag. Längtan efter ungarna skär i hjärtat. Det kommer med insikten om de dagar vi aldrig fick ihop. Mina separationer med barn har på ett undantag när varit förlustaffärer för mig. Jag vet att man ska vara korrekt och säga att det viktigaste inte är att barnen är hos mig, utan att de har det bra, men jag saknar i alla fall. Och jag tycker inte att det är fel att behöva sina närmaste, inte fel att vara beroende av någon eller några. Jag förstår att jag är vit, man och priviligierad, men jag skulle sju dagar i veckan bytt det mot mer tid med barnen. Det hjälpte inte att ta ut halva föräldraledigheten, det hjälpte inte att böka och stöka för att hinna på utvecklingssamtal som alltid låg mitt på dagen, det hjälpte inte ens att ställa sig in hos mamman. Inget hjälpte, mitt och barnens umgänge är och var helt beroende av mammas godtycke. När yngste sonen bad om att få spendera halva tiden hos pappa så möttes det med ett frostigt prat om att pappa i så fall fick gå till tingsrätten. Det är förfärligt och jag får sparka med bägge ben för att inte trassla in mig i härvor av rättshaveri och bitterhet. Och jag ser ut genom fönstret, det ser ut att bli en solig dag denna första december. Också i år överlevde vi dödens månad. Men längtan biter sig kvar.

29 november 2015

Bilden av min mormor

På Facebook dyker det upp en bild på min mormor, ty denna dag den 29 november skulle hon fyllt 107 år. Hon är vacker på bilden, en tjugotalsskönhet och vi ser spår av min dotter och självklart min mamma i henne. Generna går aldrig ur. Hon är mörk som vi. Men om man tror att mormor gick omkring och var vacker hela dagarna, så misstar man sig. Hon var en hårt arbetande kvinna som hade ganska lite tid att vårda sin skönhet. Det var fabriker med buller och smuts och på slutet hemtjänsten som hon i sammanhanget såg som rena semestern. Sen svek hälsan och demensen satte in och hon fick själv utnyttja frukterna av den välfärd hon varit med och slitit ihop. Mormor var ensamstående ogift mamma under en tid då normen skavde på ett sätt som få kan föreställa sig idag. Det ger ju perspektiv på tillvaron och på de krav som framförs, men också insikten att inget är självklart och att inget kommer gratis. Men min mormor var mest snäll. Ingen uttalad kämpe, direkt. Hon läste sina böcker, lyssnade på radion och köpte en halv special till mig på Vågmästarplatsen när jag bad henne om det.

26 november 2015

Världen är sjuk, inte jag

Jag sitter i ett köpcentrum i Hongkong och julsångerna far omkring. Det är spännande här i Kinas fria andrum mot världen. Hela förmiddagen promenerade vi i Kowloon på andra sidan och såg höga hus och parker där män samlades med sina burfåglar kvittrande ikapp med de lågmälda samtalen. Neonskyltarna på fasaderna var släckta och de vackra tecknen berättade om saker jag bara kan ana. Allt är rörelse här och tillbaka till Hongkongön åkte vi med Star ferries och vattnet blänkte grönt och blått inramat av höga hus och bergstoppar. Det går så fort här och människorna är så många och tålmodiga i köer och på andra våningen på spårvagnen som snirklar sig genom trafikkaos och trånga kurvor. Priset jag kom för att hämta ligger förpackat i sin låda och i morgon bär jag det som handbagage genom flygplatsens säkerhetskontroller. Kanske klokare, men den hoppfullhet jag känner inför allt gott vi gör i Malmö inom klimatarbete, mobilitet, alla gröna och täta drömmar vi gör verkstad av drunknar i oron över mental eller fysisk taggtråd, id-kontroller, familjesplittring och talet om omänsklighet som nödvändighet. Jag kommer att älta det här ett tag, sörja att den klippa jag röstade för förra hösten i riksdagsvalet idag känns som grus. Ni kan tro det eller inte, men jag försöker hålla igen överorden. Kanske är det ändå jag som borde lämna in mitt kort, checka ut från politiken. När rasisterna kallade mig landsförrädare och hotade mig till livet, när vänsterfolket märkte ord och hetsade, så var jag trygg i min gröna rörelse, för vi stod samman när det blåste. Nu vet jag inte längre. Kanske är det hjärnspöken, kanske är det jag själv som borde gå i terapi eller be om medicin. Men huvudspåret får ändå vara att inte leta fel hos sig själv när världen och samtiden visar sjukdomssymptom.

25 november 2015

När jag söker de främstas händer finns de inte längre där

Hongkong är hett och snabbt och det luktar nudlar, rökelse och bilavgaser, men det är inte värre än på många andra håll och betydligt bättre än i Shanghai och Beijing. Jag är här för Malmö och hämtar ett fint pris och träffar folk, buissnesmän, diplomater och politiker som jag. När jag har en timme fritt så sätter jag mig på andra våningen i en gammal spårvagn och ser stans myller och all blandning och alla möten som gör livet värt att leva. Och det som gäller här, gäller även i Sverige. Det är samma glada miner och samma hårda ord. Murar har aldrig utvecklat, att inte stå vid sina ord när de behövs som mest har aldrig fostrat karaktärer. Jag dömer ingen i vars skor jag aldrig gått, men när jag söker de främstas händer, så finns de inte längre där.

18 november 2015

We learned more from a three minute record than we ever learned in school

Det var hans första besök på KB. Han gick dit själv och ensam, men sögs upp i det där man sugs upp i när man ser någon act som tar en med nånstans. Han saknade ingen och inget. Jag hämtade honom vid tio. Han var uppfylld av det han sett och hört. Machinegun Kelly, inget jag hört talas om, precis som det ska vara.
Och jag vet att det är utan återvändo, det där, jag vet att det är för livet. Jag skulle kunna fylla bloggen med musikminnen och vad de gjort med mig. We learned more from a three minute record than we ever learned in school. Så är det bara. Ja, det var ju onsdag och egentligen borde han kanske suttit hemma och övat satsdelar eller nåt, borde tagit sig samman och präktigt konstaterat att allt inte kan vara roligt här i världen i Jan Björklunds och David Eberhards fina anda.
I helgen var han på läger och kurs med sitt politiska ungdomsförbund. Också det uppfyllde honom, som hans datorspelande gör. Han är inte passiv, min yngste. Innan han la sig sa han att han inte fick glömma att skicka en video till sin kompis i Norge.
Han är alltså självständig, socialt kompetent, musikintresserad och intresserad av samhällsfrågor. Skolan är då inte lika kul. Han är svårmotiverad, men klarar det ändå med hjälp av hot och tillrättavisningar. Och, ja, jag vet att han är min yngste och att jag älskar honom, men ändå, nåt galet är det. Jag tror på en skola som bryr sig om det som intresserar ungarna, som fostrar glada entreprenörer, snarare än lydiga barn som säger ja och amen. Sonens intressen täcker in alla tänkbara ämnen, vad jag kan förstå, den eld han bär kan vara det som gör skillnad för den här världen. Det är inte jasägare som får världen att röra sig. Om han inte dör av tristess eller disciplineras till tystnad innan dess vill säga. Det är sjukt om skolan står som ett hinder mellan barnen och kunskapen. Låt ungarna syssla med det de vill och led det så ska ni se att alla mål bockas av.

15 november 2015

Kaffe med mjölk och en croissant

Alltid när jag bloggar så är jag någon annanstans i skallen. Det kan vara i Hebron, på promenad med en bosättare som guidar oss och ger sin syn på sakerna eller med förskolebarnen i Beijers park eller på Ebba grön-konsert på Lövgärdets fritidsgård i mars 1982. Nu är jag i Paris, det regnar en tidig vårdag 1986 och Stefan och jag dricker kaffe med mjölk, äter croissanter och röker gitane maiz på ett cafe nere i Montparnasse.
Vi är på resa med ryggsäckar och stripigt långt hår. Orakade. På väg någonstans. Tror vi bläddrade i tidningar, för detta var ju pre-nätet. Palme var just skjuten, det visste vi, annars så var vi ganska avskurna från mycket. Nå, det var en utvikning. Mitt ämne för dagen är ett annat. Men kanske hänger allt ihop. Det sprider sig sanningar över nätet och på tidningssidor. Man säger att det är vi i Europa och Nordamerika som skapat den rörelse som i Islams namn (vilket är ett hån mot alla fromma eller sekulariserade muslimer som sköter sitt, kanske ber sina böner och kramar sina barn) dödar och spränger. Jag tycker det är skitsnack. Billigt självplågeri. Oavsett vilken politik som än förts av folkvalda ledare i USA, Storbritannien eller Sverige, så har alla individer ansvar för sina handlingar. Senast jag var i Paris drack jag kaffe. Jag sköt fanemig inte ihjäl nån. Jag tror inte på kollektiv skuld och inte heller på arvssynd. Man må bli som man umgås, men det går inte att skylla sina handlingar på sina kompisar, lika lite som man kan skylla på alkohol eller fattigdom. Jag skapade inte Daesh, lika lite som jag har ansvar för afrofobin, jag var aldrig slavhandlare, inte mina förfäder heller, de var lantarbetare, skräddare, fabriksarbetare, fattigfolk, knegare. Och vad de än var eller gjorde har deras handlingar dött med dem och jag får sköta mitt här och nu. Det jag kan göra och ska göra är att tända stjärnor i barns ögon, visa att hoppet är större än hoten, visa att du kan göra din grej och bli den du vill vara. Att krama mina ungar är viktigare än bombastiska bloggposter, att  se ljuset i en unges ögon när hen för första gången lyckas gå balansgång på en trädstam är mer betydelsefullt än snygga dokumentationer, en enkel attsats som blir antagen i ett anonymt mötesrum en kall novemberförmiddag bygger en del av den värld som jag vill se. Jag skapade varken Daesh eller rasismen. Jag skapar andra saker. Det och bara det tar jag ansvar för. Nu är jag kortklippt, äldre och ska strax ge mig ut på en löprunda. Funderar på om jag och min yngste ska åka till Paris i sommar. Det är trettio år sen sist. Kanske är han sugen på kaffe med mjölk och en croissant

14 november 2015

Paris, Suede

Det är en hård ironi i att det uppstår en debatt om att Åsa Romson inte höll sig till ämnet eller vad det nu var när hon inte använde de sedvanliga flosklerna i sitt twittrande efter terrordåden. Men jag förstår att några av er hellre pratar om Åsa än om att terrorn kan slå till i den stad som jag bara för några dagar sedan kallade romantikens huvudstad. Kan det hända i Paris, så kan det hända överallt. Det vet ni och det är så oerhört.

13 november 2015

Kringlan, Bill och Bull

Vad fan heter han, är det kakan eller mackan eller vad? Jo, Kringlan var det visst och tydligen pratade han brutalt och förfärligt om en känd journalist och trots att det refuserades och klipptes bort, så är han socialt död. Det kunde ha stannat där. Att försöka vara rolig under influenser av droger är dömt att misslyckas under alla omständigheter. Ingen är rolig på fyllan, alla är idioter. I ett samhälle med sexism som vårt, även om det är bättre än alla andra kända samhällen på den fronten, så är det närmast ofrånkomligt att snubbar på fyllan talar om vad de skulle göra med den eller den bruden. Att förfölja K. Svensson intill dödagar tjänar inget till. Låt honom löpa iväg och göra bot. Det jag mer funderar på är på alla dom som trängs i sin iver att kicka på den patetiska fjanten. Lite Bill och Bull som försäkrar att de minsann har svansar till skillnad från Pelle svanslös, som om det skulle vara meriterande att inte hota folk eller komma med sexistiska utsagor. Att plocka poäng på andras synder är fan omoraliskt. Det är väl allt jag har att säga om den saken.

10 november 2015

Judar dör om de står försvarslösa

Minnet av kristallnatten och novemberpogromerna är minnet av hur en liten, oftast väldigt anonym och assimilerad etnisk minoritet fick hela sin tillvaro krossad. Det visar att för rasisterna är du aldrig tillräckligt assimilerad och gruppen du tillhör är aldrig tillräckligt liten. Du gör rasisterna förnär genom din blotta existens.
För många av de få europeiska judar som överlevde förintelsen ledde den insikten till att man gav upp drömmarna om att kunna leva som jämlikar med andra i Europa och istället anslöt man sig till sionismen: idén om en judiskt stat i delar av det historiska hemlandet Eretz Yisrael.
För mig är pacifismen nästan medfödd och jag har spenderat år och dar i rörelser som bekämpat kärnvapenrustningar och vapenexport. Det tar därför lite emot att säga att jag förstår hur man resonerar i Israel och jag tycker nog att alla som  presenterar sig som antirasister, fredsvänner och intresserade av Mellanöstern ska testa och ställa sig en stund i den andres skor. Det betyder såklart inte att det judar och israeler gör står över all kritik. Israel har av och till gjort saker värda att ångra, även om deras skuld vida överdrivs, men ett minne av kristallnatten kan ändå vara att judar dör om de står försvarslösa.

08 november 2015

Kom ut ur ekokammaren!

Jag hänger mycket på nätet. Så mycket att jag borde veta bättre än att blotta mig för mycket. Så tänker jag, precis som jag skrev i fredags. Men så ringer dottern och säger att jag ska stå på mig och att ingen hon pratat med gör samma absurda tolkningar av min slängda bloggpost som identitetspajasarna i V-Malmö och deras utomparlamentariska svans. Man undrar kanske hur det ändå kunde se ut som om det stormades mot mig. Jo, det är ju det där med ekokammaren. Folk med tvärsäkra vänstervärderingar ropar högt bland likasinnade och de peppar varandra att skrika högre och högre. Och man tror att de egna kretsarna är ett tvärsnitt av befolkningen och att hela Malmö faktiskt hatar polisen eller Anders Törnblad eller så. Ingen säger emot, för ingen som skulle kunna säga emot släpps in i värmen. Ungefär som det ser ut i de miljöer som skapade Peter Mangs och Anders Behring Breivik, fast självklart med radikalt andra värderingar. Botemedlet mot fanatism är att vistas ute i världen och aktivt lyssna på vad andra har att säga. Så. Gjort är gjort och slängt förblir slängt, men för framtida bruk är sanningen att det inte är jag som ska ångra mina ord och slänga mina bloggposter. Det är du som ska komma ut ur ekokammaren.

06 november 2015

Ute på vägen igen

I måndags skrev jag en bloggpost om EU-migranterna som då fortfarande befann sig på kvarteret Brännaren i korsningen Industrigatan/Nobelvägen. Det skulle jag inte gjort, i varje fall skulle jag sorterat upp mina tankar bättre och hållt några av dem för mig själv. Somligt står jag nog inte ens för. Det måste ändå gå att lufta sina tankar. Men det är ju en gång så med min blogg att det är lite annat än genomprocessade beslut vi fattar i nämnd och fullmäktige och lite personligare/privatare än färglösa pressmeddelanden. Jag försöker att vara så där som folk brukar säga att de vill att politiker ska vara; färgglada och vågliga. Men det är som att gå in i lejonburen med ett köttstycke på huvudet. De kommer att riva dig. Och riven blev jag och tog en paus från sociala medier i några dagar. Nu är jag tillbaka. Jag har blockat några som jag vet bara vill mig illa. Människor som lever gott på arvoden och som inte beter sig som skuggan av det de säger sig förespråka, folk som aldrig skulle yttra ett ord utanför sektens fastlgda manus i offentligheten. Självklart hittar de mig ändå, men de ska få jobba för det. Men grupper som på fullt allvar skriker att hela Malmö hatar polisen eller att ärrade antirasistiska kämpar i själva verket skulle vara rasister får inte sätta agendan. Det är för extremt, för trolligt, för far out.
I frågan om EU-migranterna står jag självfallet bakom de ställningstaganden som min kommunfullmäktigegrupp gjort.
Däremot delar jag inte Morgan Johanssons uppfattning att Sverige saknar möjlighet att ta emot fler flyktingar. Det finns inte i min tankevärld.

30 oktober 2015

För mycket eller för lite snubbe

Jag jobbar i en verksamhet där män är en bristvara. Nu kan man för all del säga att hela min yrkesgrupp är en bristvara, eftersom jobben närmast växer på träd i förskolan och lägger man samman de två så borde en satsning på att locka män till verksamheten vara långt framme i den politiska pipelinen. Men så är det inte. I den här stan blir det smått komiskt att den nästan är omöjligt att hitta vikarier samtidigt som det dräller av undersysselsatta snubbar i gathörn och på fik. Om vi ska sätta verkstad bkom talet om normkritik och rent av bry oss om läroplanens mål om att fostra bort från traditionella könsroller, så kanske en tanke skulle riktas mot at blanda män och barn. Men livet som man i förskolan kan inte bara vara som en bal på slottet, utan också en prövning. Det blir liksom både för mycket och för lite samtidigt. Och man är aldrig säger aldrig anonym. Det man gör blåses upp och ut ur proportion, både gott och ont.  Man gör (som jag skrivit om tidigare) traditionella manliga saker med barnen, för att de inte görs annars och man försöker vara snäll och pyssla, även om man varken ser nån större mening eller mål med det, eftersom man själv aldrig kom hem med något rosa hjärta i sin avlägsna barndom. Och på den andra sidan av banan möts man av häpnad om man inte blir fackombud eller IT-ansvarig. Man är alltså för mycket eller för lite snubbe. Ibland samtidigt.

25 oktober 2015

Vi som aldrig blev normala

Jag fattar så mycket mer nu. Sakerna klarnar, om än sent i livet, om än efter sökande, förnekelser och år av undran och missförstånd. Jag vet varför jag är som jag är. Och att jag aldrig är så ensam som jag tror. Det finns de som gör uppror mot mamma och pappa, medelklassbrudar som vill gå på herrarnas på krogen, salongsrevolutionärer som kan krypa hem till medelklassen precis när det passar. Häng inte upp er på dem. Frågan om normkritik, ja hela normalitetsdiskussionen är viktigare än ytan. Har du verktyg nog att tala om förtryck, så är du en bit på väg. Själv fattade jag aldrig varför jag jämnt hamnade utanför. Det var så mycket som hände på barndomens skolgårdar, bollplaner och i tonårens gathörn och mörka sidor av stan som bara svischade förbi mitt huvud. Jag var liksom i en helt annan bollpark, en som hellre gömde sig bakom böcker och drömmar med ett band som doftade av hav och fria vindar snurrande i kassettdäcket och mobbingen kom som ett stämpel på ett brev som redan postats, redan hamnat i sorteringen berett att delas ut. Ni vet. Det togs för all del tag i vissa saker, men som mobboffer är man lämnad ensam, åtminstone var man det i den så romantiserade dåtiden. Det jag vet nu är att jag aldrig blir normal, att det aldrig var ett alternativ. Jag vet det främst genom de speglar av mig som två av mina barn är, jag vet det därför att jag läst på och efter ändlösa nederlag och dyrbara terapitimmar. Och där har vi det. Kärnan i normkritiken är inte att få välja vem man vill vara, utan främst att bli erkänd som den man är. Jag är ju inte en tuff rebell som ifrågasätter roller, jag är en för vilken normal aldrig var ett alternativ och så här en bit in på andra halvan av livet så är jag tillfreds med det. Vi som aldrig blev normala, hur många slag vi än fick, hur mycket vi än skickades ut i korridoren, hur fulla vi än blev, finns och vi är här för att stanna. Nu använder jag mig av utanförskapet. Det är en befrielse. Tar det som en tillgång att stå på en annan arena. Men det hade varit guld värt om den kommit tidigare.

22 oktober 2015

Fan, det kunde varit vi

Jag tänker att det är ju fan att man måste tänka att det kunde varit mina barn eller det kunde varit jag. Men så är det: min yngste son som går i en mångkulturell skola kunde ha stått på fel plats eller inte ont anande släntrat genom korridoren när yxmannen eller knivmannen dök upp. Det kunde varit hans vackra bruna ögon som för evigt stirrat livlöst. Vi som älskar honom kunde stått med armarna om varandra sörjande.
På samma sätt kunde det varit jag som hade stått på en hållplats i Tel Aviv och väntat på bussen när ännu en knivman dök upp för att visa att ingen går säker, det är ju bara några månader sedan jag var där. För det är så terrorn resonerar: man ska visa att man kan ta vem som helst var som helst.
Men det är varken jag eller någon av mina som fått sätta livet till. Vi lever tryggt, vi ligger i soffor och på sängar och inte i bårhus eller uppsköljda på stränder. Vi ska ta vara på våra liv och slåss för dem som inte själva kan.
Själv såg jag direkt likheter mellan det som hände i Trollhättan och det som hänt under några veckors tid i Israel. Även där har människor knivmördats bara på grund av sin etniska tillhörighet. Men inte ens när det det brinner i grannkvarteret, så är det samma sorts eld här som där. Precis som rasister ursäktar Trollhättan, så ursäktar välmeriterade kamrater dåd i Tel Aviv, Jerusalem och Hebron. Det är närmast empatistört och i förlängningen livsfarligt. Ingen kamp i världen rättfärdigar överlagda mord på barn och andra som av slumpen fötts i en viss region eller tillskrivs en viss etnisk tillhörighet.

21 oktober 2015

Sara gick ur partiet

Sara mailade till partikansliet och begärde utträde. Hon kände att hon inte hade någon plats i de gröna. Den utlösande faktorn för hennes del är att hon trots år av juridisk handläggning och arbete i en statlig myndighet inte ens blev föreslagen som nämndeman. Inte heller närvaro på medlemsmöten hjälpte. Bland de som däremot föreslogs fanns däremot åtskilliga som ingen tidigare hört namnet på, än mindre sett på någon medlemsmöte. Självklart kan inte alla bli föreslagna till allt de önskar, men det finns kanske skäl att ta hand om och engagera medlemmar som troget betalar sina medlemsavgifter, även om de heter Törnblad i efternamn (Jodå, hon fick frågan av valberedningen om vi var släkt och det var troligen INTE meriterande). Det är de som bygger basen i alla rörelser.
Ett uppdrag som Sara kunde ha fått och gjort nytta i är den där kulturgruppen som i veckan leverade ett synnerligen korkat och förvirrat förslag som partiledningen närmast omgående fick pressmeddela bort. Sara ler när jag säger det. Det hade passat henne bra. Hon läser fler böcker än någon jag känner, hon går på bio och teater och ägnar sig även åt fulkultur som TV och gammal trallpunk. Ja, ni vet. En av de kvinnor som bär upp kulturlivet. Det är troligen intressantare att få veta vad de som betalar för kulturen tycker än de som lever på kulturbidrag. Men den malmöbo som ingick i gruppen var inte Sara eller någon annan medlem och kulturkonsumentent utan Behrang Miri. Mannen som för en bredare allmänhet mest är känd för att vilja censurera Tintin och för att ha deltagit i mellon två gånger. Här i stan är han lika känd för att delta i nära nog alla tänkbara demonstrationer. Han syns mycket. Inget fel i det, men det är heller inte meriterande i sig. Och varför i hela friden ska random mediavänsterkändis skriva program åt oss?
Vi är fortfarande ett parti som är ganska smalt och exkluderande. Vi skryter om våra företrädares höga poäng på högskoleprovet och dyrkar pk-kändisar och ungdom, men det uthålliga samhälle vi förespråkar präglar inte vår rörelse, om det ens är någon rörelse. Arbetarklassen talar vi inte så mycket om, för många av oss vet inte ens att den finns. Kanske borde även jag ta min energi någon annanstans. Tyvärr har jag kvar min tro på ett radikalt parti utanför socialismens bojor och en övertygelse om att jag gör en skillnad. Synd att så många andra som kunde vara en del i det jobbet inte välkomnas in i den gröna värmen.

18 oktober 2015

Jag vill bara gråta (moderatsväng och hamaskramar)

Kanske är det som den där vänstersnubben skrev till mig: pallar du inte kritik (det handlade då om grova anonyma personangrepp) så ska du inte ägna dig åt politik. Nä, kanske ska jag inte det. Jag kan betala hyran utan arvoden, som ni vet. Å andra sidan ger just det mig friheten att säga vad jag tycker och det är en frihet värd att ta vara på. Ändå är det jag som inte är nöjd med politik och liv. Självömkan och självgodhet läker visst inga sår. Men två grejer gör mig extra gråtfärdig denna helg. Det ena och största är moderaternas sväng om migrationen. Man vet det som jag skrivit om tidigare, att detta att sossarna och m blivit mer anständiga om invandring lämnat flanken fri för SD att exploatera. Nu vill man ha tillbaks de alliansväljare man tappat. Svaret på det stavas gränsbommar. Det är så cyniskt att jag knappt hittar ord. Man har liksom vant sig nu vid öppna hjärtan och unga moderater i kf som brandtalar mot rasismen. Nu är det tillbaks till Bohman och Göran Holm. Jag orkar fan inte. Risken är dessutom överhängande att S följer efter, det är ingen tillfällighet att den gamle gränspolisen Ingvar Carlsson tittar fram från pensionärstillvaron. Inget sker av en slump i politiken.
Sen är det det där med att vänsterfolk och feminister i stan som är världskänd för sin antisemitism går hand i hand med hamasanhängare i akt och mening att svartmåla den enda lilla judiska staten. Ja, jag vet att ni tycker att jag tjatar, men kan inte en liten judisk stat av Ångermanlands storlek få finnas? Det finns typ 20 arabstater. Räcker inte det? Och Israel kommer att lämna de ockuperade områdena den dag de vet att det inte innebär döden.
Ni kan inte först gråta till Schindler's list och sen hata judar som faktiskt inte låter sig förintas, utan skjuter tillbaka. Israel ska varken bedömas hårdare eller lättare än andra. Den som höjer sin kniv mot mig får finna sig i att jag kämpar ner hen med alla vapen jag förfogar över. Och den dag regnbågsflaggor är lika vanliga i Ramallah som i Tel Aviv ska jag vara nöjd och glad, ty säg mig hur du behandlar dina minoriter, så ska jag säga vem du är.
Jag vill fan bara gråta.

14 oktober 2015

Allt man åkte ifrån finns kvar

Så kom vi hem igen. Jetlaggade, sömnlösa, men glada. Vår väska hängde inte med i svängarna och kom först en dag senare med bilbud från Kastrup. Från DC och till flygplatsen reste vi med tåg. Amtrak, modernistiska vagnar som utifrån såg ut som om de hömtats från en sextiotalsfilm om det modernaste moderna. Det skulle kosta 20 dollar extra för väskan, men, nej då, det brydde sig ingen om. Kaffet vi hämtade var svagt och wifin lagom usel. Spårläget lite sisådär och vagnen en smula sunkig invändigt. Biljetterna var rätt dyra. Det var som på SJ, men när jag tittade ut såg jag rester av nedbrända hus, rivningstomter där det växer gräs och däremellan hus som varit utdömda hemmavid. Baltimores fattiga områden som vi bara blåste förbi såg ut som om kriget dragit fram, men inne i stan var det gentrifierat och fint. Allt dras till sin spets i USA, allt är så mycket större, vägarna så mycket bredare och monumenten så mycket monumentalare. Men, se, bikelanes dyker upp här och där. Joggarna är fler än någonstans, men och de överviktiga. Allt är större, som sagt. Men nu är vi hemma igen och Sverige är så litet och älskvärt, men också en smula självgott i sina tvärsäkra analyser. Det är som det är och det man åkte ifrån finns kvar när man kommer tillbaka.

10 oktober 2015

Löftena kunna ej svikas

Good lord, vilken dag det var igår. Medan ni sov var Sara och jag de enda vita personerna i en stor teater halvfull med svarta. Vi var rasisfierade för en gångs skull. Det var nyttigt och utmanande. Skämten från scenen innehöll både transfobi och annat som skulle få tedrickande korrekta radikaler att sätta i halden av obehag. Hela deras värld skulle rasa när den andre inte är godare än vi i alla lägen. Det vore bra, för man behöver få sin värld raserad ibland. Det om det. Chicago fortsätter leverera. Mer. Jag tycks vara en av få som faktiskt begriper och i någon mån sympatiserar med KD:s uttåg ur decembersjuklövern. Det är som det kan vara i ett förhållande, man blir förälskade trots sina olikheter, flyttar ihop utan att tänka efter på vad som kommer att hända på längre sikt, men man måste chansa här i livet för att vinna något. Sen kommer en tid då ser man sig närmast utplånad, som en del av mönstret i tapeten, som om man inte vore något eget. Man följer med på sin partners aktiviteter och brygger kaffe till hen på morgonen och tänker på tvättider och annat praktiskt. Till sist blir man så tagen för given att man vill bryta sig loss. Och drar sig en ur förhållandet, så existerar det inte längre. Dags att ta nya tag och se vad som finns bakom nästa krök. Löftena kunna ej svikas, skrev KD:s grundare. Man säger så mycket trams i sin ungdom.
KD fick göra något för att inte gå under. Vi som är kvar i vårt Pompeji bland ruiner får hitta på något annat. Bryt ihop och gå vidare.

09 oktober 2015

Chicago och nonsens om nedärvd rasism

Är i Chicago. Kom igår, promenerade längs den blåsiga lakefronten och gick på blues på kvällen. Idag ska vi gå på comedy show med svarta artister. Butikerna säljer muggar med the first lady, stans mest kända dotter. Här tycks de svarta ha en stor plats i samhällslivet och i kulturen. 
Saker har hänt, även om det är mycket kvar att göra. I Sverige firas idag årsdagen av avskaffandet av slaveriet, för vi hade slavhandel vi också, även om det naturligtvis aldrig varit svarta som plockat betor eller mjölkat kor på de skånska godsen. Det har däremot en del av mina förfäder. I närtid har jag haft politiskt mycket radikala mor- och farfäder som mer eller mindre slagits för jämlikhet mellan människor. Ändå finns det en teori som säger att jag, genom det faktum att andra svenskar på andra platser för tvåhundra år sedan handlade med slavar har nån slags nedärvd rasism. Jag ser det som fullständigt nonsens. Jag ansvarar för mina handlingar och möjligen underlåtenhetssynder. Något annat ansvar har jag inte, jag kan inte ens ta cred för morfars martyrskap. Arvssyndsteorin faller dessutom på annat. Den afrikan du möter på gatan kan lika gärna som du vara ättling till en slavhandlare, ty de onda vita männen köpte slavar av onda svarta män så länge slavhandeln existerande. Äveb araber handlade länge och väl med slavar. Det finns gott och ont i oss alla, men du kan välja gott och bekämpa det onda. Det är själva poängen med att vara människa

08 oktober 2015

Pizza i en container


Vi äter i pizza i en container. Det är i Bushwick i det hetaste heta, i varje fall så vitt vi vet och då är det kanske inte är det längre. Den kreativa klassen bär på en längtan till det prolerära, en olycklig kärlek som mynnar ut i symboler och yta, vad annat kan det vara? Men de är goda pizzorna, bra råvaror och snabb service som alltid här. Sara och jag går tusen miljoner steg på våra resor, över Williamsburg bridge i oväsendet från subwaytågen och bilarna nedanför och med risk för att bli att bli påcyklade av alla supersnabba hojare på väg, gata upp och ner i Village och här och där och hit och dit. Vi går så att fötterna trängs och skaver i fötterna och vi älskar denna stad. Igår satt vi vid en bardisk i Harlem och lyssnade på jazz. Tjejen som spelade sax var en stjärna som kunde ha stått på en av de stora scenerna. Och mannen som ägde stället stod i three piece suit och njöt. När vi gick så hälsade en svensk på oss och vi bytte några ord om GAIS. Allt händer här och det är verkligen så stort och går så fort som det sägs i sången.

06 oktober 2015

Anteckningar från ett källarhåi i Bklyn

Så, då hörde jag polisbilens välbekanta sirener. Det gör man ibland här i New York, här som på många håll. Jag ligger i min säng på hotellet, klockan är fyra på morgonen, AC-n surrar och några andra gäster talar här utanför. Med jämna mellanrum far tågen på Long Island railroad förbi på sin stålviadukt, fulla med pendlare och folk som vill mötas i Montauk, som ligger längst i öster på denna ö och om sanningen ska fram är vårt rum inget källarhål, utan mer souterrain, som det heter på franska. Utsikren är mot parkeringen, som så ofta här i USA. Det är en sport för oss att hitta flygbiljetter över Atlanten som kostar som en resa till Stockholm och hotell med rena lakan och acceptabel frukost för priset av en bädd på ett vandrarhem. Nyckeln stavas förberedelser, planering. Så får vi råd att gå längs boardwalken ute i Coney Island och äta ryskt i Little Odessa i Brighton beach och bara vara här i världens huvudstad en gång till.

04 oktober 2015

Söndag och referensglänsning.

Söndag middag och kanelbullens dag. Än har inte GAIS mött Östersund, än snurrar tvätten i maskinen och än känner vaderna av gårdagens halvmara. I morgon är det tåg och flyg och sen the A-train, the downtown train full of them Brooklyn girls, för att nu referensglänsa. En tur till världens huvudstad.
I skallen går politiska debatter fram och tillbaka som vanligt och tankarna far också till Jerusalem som verkar explodera efter Mahmoud Abbas tal i FN om att man inte längre bryr sig om det man kommit överens om med Israel. Okej, testa och se om knivattacker gör Nethanyau villig att släppa Västbanken. Kolla vilket förtroende man bygger med det. Lycka till. I den politiska debatten på nätet så fascineras jag ännu av hur lätt folk går över till personangrepp. Både från vänster och höger, vill jag säga. Också där undrar jag lite lätt om man verkligen tror att ett fullskaligt påhopp, en ren kapning, ska få mig att ändra åsikt. Gissningsvis inte. För varje gång du kallar mig vid ett kränkande tillmäle så glider jag en bit bort från dig. Det borde du begripa. Det är bra att fundera på vad man kan lära av den man har att göra med, hur en egen gärning kan bli bättre. Keep calm och diskutera sakpolitik, noch einmal.
Tar en tugga av gårdagens jambalaya. Hoppas arseniken försvunnit. Funderar på att ta tag i det där med kanelbullens dag.

03 oktober 2015

Medberoende till SD

Dagens snackis bland politiskt aktiva i Malmö är huruvida vi ska gå och störa det torgmöte som den dummaste rassen av dem alla, Kent Ekeroth, anordnar idag på Stortorget. Kanske gynnar protester mot rasister rent av SD, undrar man. Så blir SD åter stjärnan i vår galax och får lov att sätta agendan för oss andra, precis som de redan styr vad politiker och andra vågar säga om slöjor, hedersförtryck, antisemitism och EU-migranter, om och när det ska tigas eller talas. Inte sällan har man fått bonk av sina egna för att man faktiskt konfronterat rassar. Men, vet ni, alla gissningar, alla sätt att förhålla sig till rassarna har hänt samtidigt som de vuxit. Varken tigande eller kylig saklighet har hjälpt den antirasistiska saken, varken höger- eller vänsterpolitik. Så mitt budskap blir: demonstrera mot SD om ni känner att det är rätt, låt bli om ni vill det.
Själv konfronterar jag rasism när jag stöter på den, men vägrar vara medberoende till SD. Jag är grön och förändrar Malmö till den täta gröna stad jag ser i mina drömmar. Idag springer jag dessutom en halvmara och tar sen lördag med godis och läsk. Kom ifrån ditt medberoende till SD. Lev livet och förändra världen.

29 september 2015

Mediastrategi, Spanien och vem som egentligen skriver bra

Jag är ingen större mediastrateg. Åsikter och tweets poppar upp som det heta vattnet i en isländsk geyser när man minst anar det. Det är inte alltid strålande formulerat heller, är jag rädd. Inte sällan bråkar jag med fel snubbe och citat rycks ut och sparas och kastas sen i ansiktet på mig när man tror att det kan göra som ondast. Man får räkna med sånt när man syns i offentligheten. Det är priset för lusten att vara ute i luften. Snackade just mediastrategi på fullmäktigegruppen i tisdags och jag var full av åsikter. Sen skickade jag in disclaimern: "Ja, jag vet att ni tänker: det där kom ju ur rätt käft." Alla skrattade. Annars varvar jag väl ner lite och försöker att låta bli att hamna i konflikter. Ska ju resa till USA på måndag. Ingen behöver påpeka att jag är priviligierad. Det vet jag. Jobbet eller vad det är har drivit på stresshormonerna under någon månad nu, men jag behöver i alla fall inte fly, huka och söka skydd i det okända. Det hampar sig så att jag läser en roman om spanska inbördeskriget samtidigt som Malmö FF spelar mot Real Madrid, det gamla fascistlaget, vilka tydligen har kids från orten bland sina fans. Vilse far världen. Man minns bilder på Franco med glajor och den fåniga mössan. En grym jävul, fullt i klass med Assad och grabbarna nere i Mellanöstern. I dagarna är det 40 år sedan han beordrade sina sista avrättningar. En månad senare dog fanskapet. Spanien har haft en stor plats i mitt hjärta. Jag och eb vän kuskade runt där ett halvår, från norr till söder, från öst till väst. Levde på vitt bröd, billigt rödvin och ägg som vi köpte på marknaden och kokade i ett trangiakök. Folk tittade konstigt. Vi såg ut som hobos, långhåriga och pch i slitna kläder. En gång på fyllan i min ungdom försökte jag vinna en tjej genom att hitta på att min morfar krigat i Spanien. Så var det inte, han var sjöman och föll offer för en tysk torped. Nog så dramatiskt. Och jag vann inte den där tjejen heller, lika lite som MFF vinner över över Real Madrid. Förresten, tycker ni jag skriver bra, så är det bara för att ni inte läst min dotter.

27 september 2015

Den svåraste politiska frågan just nu

Nils Karlsson säger att frågan om EU-migranterna är den svåraste han upplevt som politiker. Jag instämmer, även om mycket är och varit krångligt i min politiska karriär eller "karriär". Varje gång jag cyklar förbi lägret nere vid korset Nobelvägen/Insustrigatan tänker jag: vad fan ska vi göra?
För andra är det lättare.
Vi har högerfolket som bara: ut med dom jävlarna. Äganderätten är helig och hur skulle det se ut om alla började campa på smutsiga industritomter. Låt Rumänien sköta sina sociala problem.
Och så tvärs över på den andra sidan står vänsterfolket som fan inte har någon lust att prioritera i budgeten: alla människor har alltid rätt att få alla sina önskningar tillgodosedda. "Vi kräver", som det heter.

Men verkligheten är att vi varken kan upprätthålla förbud mot camping överallt ens om vi ville, eftersom de här människorna finns och är här och verkligheten är att det skulle kosta miljoner och åter miljoner att ge alla EU-migranter bostad och pengar i de tre månader som de får vistas här om de inte får anställning. Det bästa vi kan erbjuda är halvmesyrer, det är lika bra att medge det. Det är bostadsbrist grande även för folk som har jobb och som avser att stanna här. Rätten att EU-migrera bygger i grunden på att du själv fixar det för dig, men å andra sidan, när folk är här låter vi dem inte frysa ihjäl.
Den svåraste frågan av alla just nu. Please, alla, förenkla inte. Ingen vinner på det.

23 september 2015

Ett hungrigt hjärta

Bruce Springsteen fyller 66 och kommer väl hit om ett år eller två igen och spelar. Vi skandinaver är hans second base efter hemmaplan. Jag tänker att han troligtvis är den största inspirationskällan till min blogg och till mycket annat jag sysslar med också. Som igår när jag satte mig ner och skulle formulera med egen praktiska yrkesteori i en kurs jag går. "Ett hungrigt hjärta", var rubriken som kom farandes till mig. Men det kan jag inte skriva, för ingen skulle fatta. I mitt yrke i dessa dagar ska man helst uttrycka sig lite bajsnödigt akademiskt. Istället för att säga att man blir som man umgås säger man saker som att man blir till i mötet med andra och så där. Någon egen kärna ska man inte ha. Nu har jag varit så länge i barnbranschen att jag sällan går all in på det allra senaste. Man vill ju inte stå där som ett fån när vindarna börja blåsa i ett annat väderstreck. Men ett hungrigt hjärta är den metafor jag behöver för att beskriva vad jag står för på jobbet. Jo, jag vet att den där sången egentligen handlar om en ganska ömkansvärd person som bara drar från allt, men den visar på all den längtan och känslor som finns hos alla oss som kallar oss människor och som äventyrar all jävla logik och vetenskapligt granskade och beprövade sanningar.
Yes. Springsteen skriver sina noveller i sångform om oss väderbitna och misslyckade existenser och det utan baktankar och agendor. Han frälser oss inte, för det finns ingen frälsning, utan bara livet, det välsignade och förbannade.

20 september 2015

Tror på möten

Det är på Jensens bøfhus, vi sitter vid ett långbord, för vi är som vanligt många när vi firar en födelsedag på restaurang. I takt med att familjen växer kommer notorna att växa pch infrastrukturen och logistiken runt det. Att vara normkritisk i praktiken är en utmaning. Det har redan börjat komma svärsöner och svärdöttrar och det lär inte bli färre. Men än har vi råd och än kan hovmästaren få till ett långt nock bord. Det klingar av stora läskglas och doftar gott av ribs och burgare. Nu är det äldstebror som fyller 24. Efter en tafflig start där på den där danska halvdana kedjerestaurangen får vi god service.
Jag bär en tröja med en davidsstjärna och Israel skrivet på hebreiska under kavajen. Servitrisen som fyller på äldstebrors all you can eat lyser upp och kan till sist inte hålla sig, utan frågar om min koppling till landet i fråga. Jag tvekar en aning. Mina känslor för Israel (plus rena fakta) har kostat fler blockeringar på nätet än något annat och troligen även stått i vägen för en smärtfri karriär i politiken. Jag orkar inte riktigt. Men jag står för det jag är. Men minstebror rycker in: "Äh, han är en fanboy". Servitrisen ler och berättar att hon har familj i Israel. Inte mer med det. Men det är mycket nog och inte vad man är van vid i vår stad. Tidigare på dagen har samme minstebroder vägrat att gå tvärs över Möllevångstorget med mig på grund av denna tröja. Fortfarande lever vi i en värld där demonisering av Den Andre är normen och minsta lilla möte och samtal slår en med häpnad och verkar riskfyllt och ibland rena förräderiet mot Saken med stort S. Det gäller även närmre saker än konflikten om Israels rätt att existera.
I sociala medier blir företrädare för kommunen kallade både det ena och det andra av grupper som säger sig vilja påverka de beslut vi ska fatta. Jag frågar en fullmäktigekamrat om hur hon tänker om att både vara folkvald och att med plakat demonstrera mot, tja, sig själv och får en kanonad av ovett över mig av hennes polare. Det finns ingen gräns för vilken idiot jag sägs vara. Och det kan såklart hända att jag har helt fel om allt möjligt här i världen. Men det är inte troligt att jag övertygas genom hat, blockningar och invektiv. Jag tror på möten, jag. På kallt kaffe i varma rum, på promenader tvärs över torget iklädd vad helst man vill. På detta med att vi har två öron men bara en mun av en anledning. Med mig är alla välkomna att diskutera. Om du säger vad du heter och ser mig i ögonen eller åtminstone är beredd att göra det. På vägen hem ser jag blickar åt mitt håll från främlingar, men det är inte gott att veta om det är min snygga basker eller den där stjärnan som lockar blickarna till sig. Mellanbror klagar på att jag bytt stil, vad han nu menar med det och vi vandrar genom Malmös jungleland hem till vårt.

18 september 2015

Jag vet vilka den där femtedelen är

Jag vet vilka den där femtedelen av befolkningen som kan tänka sig att rösta på rasisterna är. Det är (och nu virvlar trumman) rasister. De har alltid varit rasister, deras föräldrar var det och deras barn riskerar att bli det. Folk som liksom beroende på ålder och hemkvarter tidigare röstat på eller skulle ha röstat på S, M eller C, för i de partierna var rasism till helt nyligen inget tabu, även om deras representanter skulle förfäras av att läsa dessa mina ord. Men jag menar vad jag säger. Jag har hört åtskilliga rasistiska uttalanden från förtroendevalda sossar, moderater och centerpartister. Det gör jag inte längre. Men tillbaka till rasistväljarna. Jag ser dem framför mig och minnet yr tillbaka till högstadieskolan jag gick i.
Det är de där tuffa killarna som stod utanför rökrutan med sina trimmade Puch dakotas och blev skitpopulära och som tack för det fick till det med nån likaledes rökande hembräntberusad ung dam i en park en sen lördagskväll. Ni vet. Vi återsåg dem inte efter nionde klass, vi som tyckte oss lite förmer och valde teoretiskt eller bara var trötta på pennalism och sparkar i skrevet. Vi glömde dem fort och det är också det som är bekymret, nu när vi har politiska uppdrag och klappar om våra likar på möten och kaffepauser. Nu sitter de med lån på bilen i trista kartonglägenheter efter skilsmässan och efter brukets flytt och äter hämtpizza. Inte så populära längre. Får förnedra sig och söka jobb hos nörden, som man inte längre kan sno mössan i från och kasta i ån. Detta enda jävla liv. Ja, de knyter näven i fickan när de vill knyta den öppet och vill inte vara förlorare och minns sina farsors ord om jävla utlänningar. Om det inte vore för dem. Ja, inte Zlatan eller snubben nere i pizzerian (han jobbar fan jämnt) utan gängen på stan som drar förbi med sina jävla audis och mercedesar. Och kärringar i tält och hucklen. Just det. Ja, jag ska fan rösta på SD, tänker de. Jimmie, han säger som det är.
Så nåt, kanske?
Och lösningen, då? Tråkiga saker som näringslivspolitik och skatter, bostäder och infrastruktur. Nerhoppande från höga hästar och vanligt snack med vanligt folk. Inget akademiskt tal, heller inget fjäsk, utan rakryggade samtal.
En kram på morgonen på förskolan, en nick i trapphuset, glada hejarrop på Gamla Ullevi en rå och fuktig dag i oktober. Piece by piece. Däremot inte ett uns av stängda gränser eller minskad rörlighet.

12 september 2015

Makt och V går inte ihop så bra

Två saker kan hända om V och deras systerpartier får tillfälle att styra en stad eller ett land. Antingen blir de socialliberaler eller så går det åt pipan. Det första exemplet stavas Fagersta och det andra Venezuela. Ingenstans blir det som i pamfletten som damp ner i brevlådan häromdagen där de lovade att genomföra allt som rött och grönt någonsin lovat i Malmö. Att de i praktiken gärna byggt motorvägar glömmer de att berätta, det gröna hos V sitter ytligt som vattenfärg på en husvägg och deras omskrutna antirasism hindrar dem inte från att skrika slagord ihop med antisemiter. Tror dessutom att ödmjukhet kan vara lite fint även för dem. Ingen har alla rätt. Ju högre din häst, desto smärtsammare ditt fall. För hästen skenar och stegrar sig om du inte kan tygla den och inte vet att använda skänklar. Det finns inga gator av guld i sikte någonstans, det går inte att räkna ut hur allt ska bli, vi är människor av kött och blod och vill bestämma själva. Jag har den djupaste respekt för socialistisk övertygelse, precis som för mycket annat, men min analys blir: det har prövats och det funkar inte. Socialismen är vackrast i sångerna. I Fagersta blir V-styret en liberal vanligt pragmatisk kommunledning och i Venezuela saknas såna enkla saker som dasspapper på affärernas hyllor. Och i Malmö gick V över från förhandlingar till flygblad, när ekonomin blev sämre och det behövdes prioriteras, i nöden var de inga vänner. Det är klokast att låta dem fortsätta med sina paroller. Makt och V går inte ihop så bra.

10 september 2015

Hey Danmark

Malmö är ett mångfaldens och solidaritetens New Orleans omgivet av sydstatsbönder. Visst är vi en fattig stad jämfört med omgivande snarktråkiga parasitkommuner, men solidariteten finns hos oss. Vi gör't. Ni är välkomna hit, ni fattiga, förtryckta, utbombade, själsligen och kroppsligen våldtagna. Vi ska göra vad vi kan för att ni ska kunna leva och andas fritt. På andra sidan sundet ligger Danmark, där enfalden segrat och cynismen regerar. Men det finns motståndsfickor som Christiania, Nørrebro, aktivister med hedern i behåll, enhedsfolk och radikaler som för all del kan vara en bit bort politiskt, men som stämmer in i en rimlig människosyn.
Hey, Danmark!

https://youtu.be/vPw4WKaBqR4

07 september 2015

Rasism och att vi drar till USA

Precis som på nittiotalet kommer vi till en punkt då vi slår tillbaka rasismen. Några 20 procent får den flinande empatistörde mobbaren från Sölvesborg aldrig. Om fyra år har partiet upplösts om vi arbetar målmedvetet. Vi får göra det vi kan för att demoralisera dem för att påskynda processen. För rasister är per definition obildade och störda. Såna vinner aldrig i längden. Vi lever på en flugskit i utkanten av världen. De flesta av oss har det bra.
Sverige har knappast slitits isär. Sluta jiddra, börja dansa. Vi som får gå på flygplan planerar andra resor än bort från något ombord på en sunkig pråm. Man kan säga att vi tar vara på vår frihet. Sara och jag åker till USA om knappt en månad. Vi ska gå på gatorna i NYC, Chicago och DC. Där kan man snacka om volymer invandrare. Inte alltid utan gnissel, förstår jag. Läser en bok om Joe Hill och svenskar var visst illa sedda i Chicago och på andra platser, kan jag läsa. Det kan vara värt att minnas. Nu är vi helt okej. Vi kan gå genom Williamsburg och möta snälla blickar från chassider och hipsters och förstå att mångfald är bra. I USA ska vi också äta fet mat och köpa billiga Levi's. Ta sedan dit vi kommer, som det brukar heta, om jag får raljera för ett ögonblick. Tal om att folk inte skulle få plats eller att det skulle vara "fullt" skulle bara mötas med fnysningar.

05 september 2015

Stad för fria barn

Egentligen är det inget konstigt. Uppfostran av ungarna går ut på att göra dem oberoende av oss. De ska lämna hemmet och söka sitt eget. Vad de söker och hur de gör det har vi föräldrar inte med att göra. Vi får bli konsulter som håller oss i bakgrunden om vi inte blir tillfrågade om råd. Och när vi blir det så är oftast det bästa rådet: tänk själv, fatta ett beslut och bär konsekvenserna. Den unge som aldrig misslyckas eller lyckas av egen kraft lär sig inte att de egna handlingarna har betydelse, hen kommer att skylla på andra, på gud eller otur eller så när önskningar och drömmar inte slår in. Hen kommer att råka ut för fallskador eftersom hen inte lärt sig hantera faror på taket. Strävan efter att ge ungar verktyg att bli självständiga och robusta har alltid varit min ledstjärna när jag arbetat. Det och allmän hyfs och solidaritet.
Och som jag gjort på jobbet vill jag bygga stan. Vi måste mota ängslan och otrygghet i grind. Ungar måste kunna ta sig till skola och nöjen utan att bältas i bilen, ungarna måste ha rimliga chanser att skapa sig en värld genom att vidga sina vyer. Det finns fyllon på bänken, en tiggare utanför affären, men också bokar som slår ut på våren och doften av jord och kyla i slutet av september och ruttnande tång nere på stranden när badsäsongen är över. En dam med en pudel som nickar, en bra bok från biblioteket och en falafel från restaurang Sara. Allt detta måste man få upptäcka och göra till sitt. En stad för fria barn är en stad där vi nästan alla trivs. En stad för fria barn hotar bara de som vill sätta barn på plats och räta in dem i led och de som vill glänsa i plåtschabrak på våra gemensamma ytor.

01 september 2015

Nothing else matters

Never opened myself this way. Livet är vårt och vi lever det på vårt sätt. Nothing else matters. Ibland kan man nöja sig med att låta Metallica föra ens talan. Inte alltid. Men ibland. Det är en vecka med möten som kryssas av, ventilation som fungerar halvdåligt och politiska ställningstaganden och märkliga dokument. Allt nedsköljt med svagt kaffe. Jag är sammanlagt två dagar på jobbet denna intensiva vecka. Ett och annat dåligt beslut kan det bli under veckans myckna sammanträdande, men jag har lovat mig själv att min andra livschans stavas ärlighet, så jag får stå fast vid det jag säger och de beslut jag höjer min hand för. Förra bloggposten kom att handla om mina våndor inför att eventuellt låta mig diagnostiseras och det blev årsbästa clickwise. Det personliga säljer. När jag nu skriver att jag i samma ärlighets vackra namn var tvungen att ställa en fontän mot cykelbanor, så riskerar jag att tappa i sympati. Det är ju inte riktigt fint att prioritera, det är politikersnack, finast är att inkludera allt som om kommunens konton vore en enda outsinlig guldgruva. Men kärnan i mitt uppdrag är att peka ut vad som är viktigast och gå för det hela vägen. Det är Bob Houghton-fotboll som gäller, kortaste vägen till målet, inga felpass, inga klacksparkar i eget straffområde. Mål. Nothing else matters.

29 augusti 2015

Diagnos eller inte?

Jag är 51år gammal och fyller till och med 52 när gråheten börjar lysas upp av luciakronor och falsksång i början av decembers andra trimester. Det är slutet av mitten i livet (max) och för sent på jorden för att leva om sitt liv. Och jag tror varken på omvändelse eller frälsning, jag tror på att göra saker här och nu, skolad in i kbt-världen som jag är. På något sätt vet jag att jag uppfyller alla kriterier för ADHD, möjligen med reservation för H, jag anar också att min förmåga att fly in i saker och fixeras vid sånt som andra finner perifert viskar tendenser till autismspektrat. På detta finns inga papper eller intyg. En gång under min förskoletid skickades jag till Bup för utredning av min dåvarande förskollärare. Jag inser nu vilket mod som krävdes av henne för att göra en sån sak. På bup  skulle jag ordna saker i en sandlåda. Mottagningen låg på andra våningen i ett hus vid Frölunda torg, minns jag och skulle fortfarande hitta dit, precis som jag hittar till nästan alla platser jag någonsin besökt. Det har alltid varit konstigheter med mig, så, ja det debuterade i barndomen som det ska enligt reglerna i DSM. Lärde mig aldrig knoparna i scouterna, begrep inte det sociala spelet i klassrummet eller på skolgårdarna, men kan än idag alla hållplatser på dåvarande linje tre mellan Frölunda och Kålltorp. Som byfånen i Hem till byn, ehuru för det mesta socialt accepterad. Jag hittar aldrig mina nycklar, men kan rabbla alla amerikanska delstater från öst till väst eller alla Beatles singlar och i vilken ordning de gavs ut (dock inte datumen längre, det har fallit bort). Jag minns ord för ord vad du sa till mig den där gången, men inte vad jag ska handla i affären om det inte är nedskrivet. Gränser är inte riktigt för mig, känner jag. Ofta gör jag bort mig (ännu lyser skammens rodnad när jag tänker på saker jag gjort på impuls, men samtidigt så har det öppnat dörrar jag intr visste fanns) och jag drack för mycket när jag drack och skulle lätt torska på spel eller hasch om jag lät mig. Houston, we have a problem. Nu är det frågan om jag ska skaffa mig papper på det där eller om jag ska nöja mig med att saker bara är. Att jag är en del av en variation inom arten, en av dem som inte ska bli stridspilot eller revisor. Det skulle vara skönt att kunna vifta med ett intyg som förklaring och för att få leva ett liv med det som fungerar och som jag är bra på istället för att ständigt kämpa med knutar och strukturer. Mot det talar att det kan vara klokt att låta lagda kort ligga när man nu ändå inte kan se framtiden genom backspegeln. Leva i nuet, som den käcka parollen låter berätta. Inte vet jag. Sa jag förresten att jag kan ha svårt att komma igång med saker?

26 augusti 2015

Knud hade en dröm

Kan lugnt säga att Knud den store lämnade mig berörd. Man orkar liksom inte med att se livslögner, svek, misslyckanden och till sist den jävla alkoholen, den enda djävul vi tror på och dyrkar i vår del av världen. Att det sen är Knuds dotter som skrivit boken gör inte saken lättare. Barnen som man vill vara en hjälte inför ska inte behöva se en förnedrad och hjälplös. Nu vet jag att det som så ofta i dessa dagar är hittepå based on a true story, men det räcker att det kunde vara sant. Knud följde sin dröm som man ska göra och se vart det ledde honom. Till en likkista redan vid 59 års ålder. Han fick aldrig skrivit sin stora roman. Inte många får det. Nu kommer tolvåringen in och jagar efter kaninen som inte vill gå in i buren. Så mycket för dessa storslagna tankar. Idag har jag dessutom varit en tråkmåns som hellre bygger cykelbanor än obskyra konstverk. Ikväll börjar jag på en ny bok och vaknar klockan sex i morgon bitti baknykter. Mig ska dom inte få. Lever inte min dröm, lever min verklighet.

23 augusti 2015

Det som bekymrar mig på jobbet och ett år sen Limhamn

Vaknar efter nio och det är varmt i sovrummet. Bilar och bussar nere på gatan, som alltid drar bullret in och berättar för mig var jag bor. I morgon ringer klockan vid sex igen och jag ska cykla iväg till jobbet fyra km bort. Mitt jobb är okej, jag gör nytta och har en lön att leva på. Unge efter unge har slussats ut och jag har gjort skillnad. Det bekymrar mig inte. Det som bekymrar mig är att papper ska missas att fyllas i, att man ska bli oförskyllt anklagad för att ha använt något felaktigt uttryck eller höjt rösten eller så. Som representant för det underrepresenterade könet är man heller aldrig bara en i gänget och anonym. Du syns alltid. Så är det. Det grundläggande jobbet är jag trygg i, men sidogrejer oroar. Det borde vara tvärtom. Ska jag klaga på något i mitt yrke, så är det att det är för mycket vid sidan av och för mycket skitnödigt snack och kvasiakademiskt lingo om självklarheter.
Så är det. Ändå trivs jag på mitt jobb.
Det är idag också exakt ett år sedan vi stod på Limhamns torg och skrek åt nazisterna. Det fanns för all del dom som gjorde mer än bara skrek, men hellre det än att sitta passiv hemma i soffan. Sen kom poliser på hästar ridande från typ ingenstans och man fick slänga sig åt sidan för att inte dö. Att konfrontera rasism var den än är, att det aldrig få ses som en åsikt i mängden är nödvändigt. Det är också rent personligt att hedra morfar och alla andra som fått sätta livet till som följd av denna vedervärdiga ideologi. Jag kommer att stå där igen om det behövs.

19 augusti 2015

EU-migranter som tillhygge för populister

Varje dag cyklar jag förbi lägret/kåkstaden vid Nobelvägen två gånger, en gång bort och en gång hem. Det luktar öppen spis och ser på håll ut som en camping för långliggare. Vi kan inte ha den sortens läger på en centralt belägen tomt. Det är lika omöjligt som att stänga gränserna och lika oönskat. Det är ovärdigt, hälsofarligt och självklart inte bara att ockupera någons tomt, även om jag känslomässigt har sympati med bz. Någon skrev vid något tillfälle om stället som en "olaglig bosättning", vilket var hejdlöst komiskt. Om människorna som bor på kvartetet Brännaren är organiserade och kriminella vet jag inte, fast jag läser mycket på nätet om saken. Det är väl annars fullt rimligt att organisera sig och helt mänskligt att bryta mot en och annan lag i sin nöd. Men små människor har låga tankar och inga vädjar så till det lägsta hos oss som SD. Det är bara att ta det kallt och diskutera sakfrågor. Att rasisterna är rasister är trots allt ingen nyhet. Däremot är frågan Så tänkte jag och grunnade på hur goda krafter bäst skulle kunna stötta dessa allra mest utsatta. Det är en knepig fråga. Man undanber sig förenklingar.
Då kom ett mail från migranterna själva, åtminstone sas det så, för ingen hade undertecknat, vilket vanligen är en förutsättning för att jag alls ska bry mig. Brevet var extremt välformulerat. Så bra att det triggade mina fördomar rejält. Jag fick liksom för mig att det var vänsteraktivister som formulerat och skrivit. Det andades loksom så. Men det har jag såklart ingen aning om. Man ville ha ett möte för att diskutera framtiden för området nere vid Nobelvägen/Industrigatan. Och det kunde man väl få.
Ett kommunalråd tog bollen och bjöd in till fika och powerpoints, så som ett klokt kommunalråd gör. Men platsen och inramningen dög inte. Ännu ett mail kom och nu var det visst ett anonymt ombud som författade texten. Vissa hade minsann tackat ja till att hålla möte på rivningstomten, skrev man. Vissa är minsann godare än andra, ville man framhålla. Och, ja så var det. Vänsterpartiets oppositionsråd ringde Sydsvenskan och sa sig självklart vilja besöka migranterna på den skitiga industritomten, lägga huvudet på sned och plocka poäng. Styra vill de ju inte längre, som bekant.
Så har då både den vidriga brunhögern och de patetiska vänsterpopulisterna använt en utsatt grupp för att skaffa sig meriter och klick. Det är bara för sorgligt.

14 augusti 2015

Vi är inte såna som på slutet får varann

En vän firar att hen nu varit gift i fem år. Ändå var hen en sån person som tidigare aldrig fann sig tillrätta i något. Inget tycktes passa, inga platser var de rätta. Men så stod den där rätta personen där en dag, rätt dag, vid rätt tillfälle och på rätt plats och så blev det bra. Hoppet finns för alla. Det kan funka och det är påfallande hur ofta det händer när man minst skulle ana det. Den som söker lyckan ihärdigt och metodiskt hittar den inte. Du måste släppa taget om dig själv, då sker det. Kanske, för tyvärr finns aldrig några garantier för något. Ändå är det mesta jag hör runt om mig i dessa dagar rapporter om hur folk går isär, lämnar varandra, sliter upp sår och gör sina barn olyckliga och schemalagda. Den nyvunna friheten förbyts i ensamhet. And yes, I've done a few times  myself. Kanske är vi nutidsmänniskor många gånger för rastlösa, väljer både till och från utan att riktigt tänka efter, bara för att vi kan och har råd att be vem som helst att dra åt helvete. De jag valde att skaffa barn med, valde jag till för snabbt. Inga fel på dem annat än vi var fel för varandra. Vi hade olika drömmar och visioner om livet och det är klokt att kolla upp såna saker innan man byter ringar eller kroppsvätskor på en permanent basis. Alla dagar är såklart inte dagar av rosor som slår ut, alla dagar doftar inte kummin och koriander, det är mest vardagar. Men man får inget liv, man tar det och i det ingår acceptansen att inget någonsin är fullkomligt. Du och jag är inte såna som i slutet får varann. Man får ingenting. Man måste skapa det man behöver. Under studiebesöket i Linköping lär jag mig att den som är alltför trygg i trafiken mister vaksamheten och riskerar att råka illa ut. Så är hela livet. Lallar man runt och tror att allt är fixat och färdigt lär man vakna med en baksmälla hårdare än den som någon som helst fylla kan ge en.

09 augusti 2015

Det onda stannar och spökar

En bild på mig på instagram har fått mängder av likes. Jag sitter långhårig och ung och äter lunch i norrländsk vårsol på Miljöpartiets kongress 1993. Jag ser oskyldig och omogen ut, som en ung rebell, men skenet bedrar. I själva verket var jag nyskild med barn och famlade efter lycka och något som kunde dämpa smärtan och reda ut eländet. Jag hade just gjort två av mina barn till skilsmässobarn och hade skrivit på ett livstidskontrakt om att vara en andra klassens förälder, för det är vad det innebär för en man. Det är inte sjölvömkan, det är hårda fakta. Nu fick jag på nåder i alla fall en stor del av deras vardag som mitt ansvar. Det är svårt för mig att vara helt nöjd med min insats.
Men de där barnen är vuxna nu och bara häromdagen satt vi här i köket och pratade och drack kaffe. Jag fick höra några sanningar och det svider och blöder. Äldstebrors skolgång, om hur jag inte förstod hur illa han hade det under mellanstadiet, hur ingen kunde stötta honom, hur lärare hånade och dömde.
Jag som skulle stått vid hans sida, jag som var den som borde vetat. Men jag försöker skaka av mig och skylla ifrån mig, men allt jag kan säga är: jag gjorde mitt bästa med se resurser jag hade då och jag stod under dåligt inflytande. Idag skulle jag stegat in i klassrummet, lyft ut mitt barn och satt honom någon annanstans, vill jag tro. Skolan blev aldrig för honom, aldrig helt, även om det blev bättre senare och jag hoppas han kan kanalisera sina erfarenheter i sitt viktiga arbete med barn. Att han kan se dem som bara han och andra med hans erfarenheter kan se. Man minns aldrig det där som bara rullade på, minns aldrig hur man räckte till. Det onda stannar alltid och spökar.

06 augusti 2015

MP - bäst i klassen till döds?

Helt plötsligt kunde jag läsa att försvarsministern funderar på att återinföra värnplikten. Det var ju intressant. Sakfrågan är sin sak, man kan väl tycka både och om det. Det som är intressantare för mig som miljöpartist är hur sossarna något så fullständigt skiter i vad vi gröna månde tycka om saken. S är det stora partiet, S är politikens Malmö FF, man utgår från att man vinner och står på topp. Sån är deras självbild. Man är inte heller blyga för att sno åt sig äran för sånt som andra driver igenom eller tar initiativ till. Sålunda beskriver sig partiet som gav oss både yttre och inre Ringvägen som det stora cykelpartiet i Malmö. Utan att så mycket som blinka. Allt gott kommer från S, om man får tro dem. Men. You teach people how to treat you, som dr Phil säger. Ingen skugga ska falla på S, tvärtom ler jag en smula åt deras fräckhet. Det är vi gröna som måste sluta vara bäst i klassen. Vi kan inte vara ett parti för A-studenter, för de som satt längst fram i klassrummet och lydigt räckte upp handen, för de som seglat genom livet på en räkmacka. Vi måste även ha smutsiga människor i våra led. På fullt allvar skryter vi om doktorshattar, 2,0 på högskoleprovet och andra akademiska meriter, utan att fatta hur exkluderande och elitistiskt det är. Vi håller våra överenskommelser, följer de etiska reglerna och som tack för det går vi back i valet och blir överkörda av S. Vi biter ändå ihop och är glada att få vara med. Självklart tog vi idag pliktskyldigt avstånd från nedrivandet av rasistreklamen i Stockholms T-bana. Man ska ju följa lagen. Åsa Romson ville heller inte ta avstånd från de nya finska kärnkraftsplanerna, för det är ju något som ska beslutas nationellt. Vi står där med regelboken i hand. Själv tror jag att vi behöver vara fräckare, tuffare och göra lite fler shortcuts i det politiska arbetet. Det behövs fler sluggers, fler agitatorer, mer konfrontation och ett enklare språk.
Det är bättre att ta några gula kort än att förlora matchen. Och nån jävla värnplikt blir det inte. Och jag applåderar att rasistreklamen rivs ner i Stockholms T-bana och förbannar att finnarna bygger ett kärnkraftverk till. Jag föreslår att vi kastar handskarna och börjar ta för oss. Respekt får man inte till skänks, det sätter man sig i. Alternativet är bäst i klassen till döds.

04 augusti 2015

Som om Machtübernahme stod för dörren

SD är en samling avskum. SD är usla på att argumentera för sin sak. Om landets skarpaste antirasistiska hjärnor tar sig samman så kommer de inte att ha en chans. Tyvärr är det inte så det ser ut. Antirasisterna gör inte sitt jobb, utan ägnar istället värdefull tid åt formfrågor och åt att puckla på eller krama varandra. När rasisterna hyr in sig i en tunnelbanestation så slutas det diskuteras om rasismen och istället pratar man om SL och målar ut dem som rasister. "Jävla SL", säger man istället för att säga jävla rasister. Samma sak när rasisterna får torgmötestillstånd, då talas det om rätten att hålla möten i stället för om själva saken eller så blir det en evig debatt om polisens agerande. För någon månad sedan blev jag kallad "vit priviligierad medelålders man" av en kf-kollega som trodde att det gick att införa ett lokalt förbud mot rasism. Som om dumhet gick att förbjuda bort. Som om lagen möjliggör förbud mot att bilda partier eller så. Som om det ens vore önskvärt.
Men så här känner alltså jag: rasism har alltid funnits och i takt med att de riktiga partierna blivit mindre rasistiska (och homofoba) så har det gamla skinheadsnassepartiet fått fler sympatisörer. De flesta av dessa behöver bara lite skolning, sen är de hemma. En livskraftig arbetarrörelse kanske skulle kunna ta sig an detta. Sen finns det en liten kärna som inte kan omvändas. De ska vi istället demoralisera så så att de helt enkelt inte orkar rasista på gator och torg. Där kommer motdemonstrationer in och det där med att riva ner plakat och måla mustascher på Jimmies ansikte och så in. De senare aktiviteterna skulle jag självklart aldrig uppmuntra till som folkvald. Som smart debattör och folkvald ska jag se till att ha skrattarna på min sida och ständigt göra rasisterna till losers. Var inte rädda. Bete er inte som om Machtübernahme stod för dörren. Vi vinner.

02 augusti 2015

Nisse i P1 och vår stad

Det regnar nästan jämt i stan där jag bor. Så har det alltid varit. Regn och blåst. En av de jag delar den här staden med heter Nisse Hellberg och ingen är väl Malmös uttolkare som han. Han och hans band Wilmer X var också de första jag såg och lyssnade på när jag kom hit. Det var i skiftet augusti/september 1983 som jag tog Malmö till mig, närmast på impuls, för något skulle jag ju göra. Malmö blev en anhalt på vägen. Här skulle jag inte stanna. Stan var på dekis, det var mängder av tomma tomter där det legat hus som rivits, men ingen byggde nytt, för få flyttade hit.
Min kompis Björn som gjorde lumpen i Kristianstad kom ner och vi såg IFK Malmö som då låg i andradivisisionen i fotbollen förlora på ett halvtomt stadion. På kvällen skulle vi gå ut, men vi hittade inga ställen som både var öppna och trevliga. Det var tomt på gator och torg. Det fanns ingen som helst anledning att stanna här. Men stannade gjorde jag ändå och så kom den där kvällen i mitten av september då jag såg Wilmer X ute på KB som då låg halvvägs till Limhamn. Det var ju jävligt bra och nästan 20 år senare skulle min sistfödde få ett Wilmer mellan sitt folkhemsförnamn och vårt familjenamn. Nisse Hellberg är Malmö och jag har följt honom, precis som jag följt min hemstad. Och när jag hör Nisse tala i Sommar i P1 så hör jag Malmös röst, komplett med de gamla dialektala uttrycken som man sällan hör i våra dagar. Nisses program är så blandat, så mångfaldigt på riktigt. Så där i förbigående säger han att han har allt med Ramones, samtidigt som han talar om bluesmän och nästan bara spelar kvinnliga artister. Och han berättar inte bara om hur god han varit livet igenom, utan också om sånt han skäms över. Jag tänker att det ju är så man ska vara. Som Nisse ska Malmö vara och varför inte jag själv, ärlig utan att vända ut och in på sig, glad och positiv utan att stila sig. Öppen med både gott och ont, inte svänga så förbannat hit och dit. Det är en nåd att bedja om. En vision som det kallas. Både privat och politiskt. Som om det skulle gå att skilja åt.