31 mars 2018

Uffes nya och samtal i köket

Det är påskafton även här i lägenheten på fjärde våningen i den gigantiska BRF Stenbocken . Om några timmar kommer min mellanson hit och vi ska gå och äta indiskt. Det är det enda påskfirande vi behöver. Jag dricker kallt kaffe och lyssnar på Ulf Lundells nya. Den är ganska bra, men jag undrar hur någon som mest sitter i sitt hus där i den natursköna miljön längst i öster i vårt landskap kan förklara så mycket om allt i världen. Själv är jag rejält trött på alla självsäkra människor som vet så väl hur allt ligger till och hur en ska leva sitt liv. Jag är glad att jag får tillfälle att då och då omdefiniera mitt liv, det gör mig ödmjukare än annars. Jag kunde ha fastnat i barnvänlighet, parmiddagsliv och samtal vid grillen om hur bättre allt var förr. Tanken ger mig rysningar. Hon som känner mig mer än alla andra satt i mitt kök igår och vi drack rökigt te och utbytte ord i akt och mening att hitta rätt i våra nya roller. Separationen gör oss gott. Vi blir bättre människor av den, slipper dö i fyrkantighet, öppnar dörrarna för nya människor och nya världar. Det fanns en tid då jag trodde mig vara en feministisk ikon, så perfekt och fullbordad. Men feminism är ingen ideologi, det är en praktik som du varje dag måste göra. Och jag är mer fångad i strukturen än jag trodde bara för ett år sedan, närmast dömd att upprepa samma misstag om jag inte är vaksam. Det är handling som räknas, handling bort från unkna roller.
Människor som Gud skickat i min väg under de sista åren har utmanat mig och tvingar mig att se mig i spegeln och se både ärr och medaljer. Jag är glad för det. Det ska nog bli bra med allt. Ögonen är öppna. Uffe sjunger och kompar sig på gitarren. I längden blir det tradigt. Jag byter till något piggare och gladare.

30 mars 2018

Därför springer jag och därför ska en säga som det är

En solstråle tittar in genom fönstret när jag just vaknar och när jag reser mig upp och kollar ut genom fönstret, så märker jag hur vintern kröker rygg och liksom ber om ursäkt för att den har dröjt sig kvar så länge i våra sinnen och som snö på marken. Nu drar den sig undan bit för bit och med den försvinner alla argument mot att springa en mil eller så. Jag äter frukost, klär mig och ger mig iväg ut.
Mobilen ligger i fickan, men jag kör inte runkeeper, jag springer unplugged och låter ljuden från trafik och människors fotsteg ackompanjera mig genom Pildammsparken, längs Köpenhamnsvägen och ner till Ribban och vidare och hemåt. Jag tänker så bra när jag springer, vissa tankar bär skammens rodnad och ska förbli inne i huvudet, men annat kan jag lätt redovisa. Springer inte för att bli yngre, utan för att bli äldre och må bra i det. Jag vill aldrig stagnera, aldrig bli försoffad, aldrig offra hälsan för bekvämlighet. Om jag kan hålla min kropp hel, så hjälper det även själen, för det är kommunicerande kärl. Snyggare kropp är en bonus. Men allt jag tänker på min tur bär inte självrättfärdighetens blekta gloria, utan jag går verkligen igenom allt. Själen är inne på service under löprundan. Tänker på jobbet, hur det sliter och på hur ledningen envisas med att vi ska hålla skenet uppe och inte sätta ord på hur personalbrist och alltför stora grupper påverkar och riskerar att släcka lågan som finns hos oss, viljan att se varje barn och ge den det den behöver. Nu får ju inte chefen sätta munkavle på någon  och jag tror att öppenhet alltid och överallt är bra. Det är när vi sätter ord på vara tankar och känslor som snöbollar kan börja rulla och förändringar bli möjliga, det gäller både hos mig själv och i världen. Förskolan blir bättre om föräldrar och beslutsfattare får veta vad som saknas och jag blir bättre av att våga sätta ord på det jag är och gör.

26 mars 2018

Nederland

Vi bor på ett hotell på en byggarbetsplats, men det de bygger är spårvägar och cykelvägar, bilarna föses åt sidan, bort till periferin. Hela centrum är bilfritt. Idiotin att färdas en och en i en plåtlåda som släpper ut skit och att upplåta halva stan åt det blir uppenbar för allt fler. Jag vet att många försatt sig i den situationen att de känner sig beroende av bil, men det går att planera om, vi kan hjälpas åt. Jag vet att många känner sig oerhört fria i sina bilar, men om den friheten skadar, dödar och tränger ut andra, så är den värdelös. För buller och utsläpp dödar. Inse det.
Vi är i Nederländerna, det regnar och inne på hotellet luktar det parfym och utanför luktar det koskit. Andra länder, andra dofter.
Nederländerna har en plats i mitt hjärta, hit gick familjens första bilsemester när jag var liten, vi stannade till i en liten by och köpte holländska träskor och min mamma kunde lite Nederlands och min pappa blev svartsjuk, det var visst något med nån kille som hon känt i sin ungdom. Och Madurodam, ministaden och piren i Scheveningen. Här var också första stopp på min första tågluffning, det brukade vara det, på den tiden satt vi och sov hela natten och gick av lite groggy och beblandade oss med folk. Det luktade rocktobak och prostituerade satt i fönstren och vi drack Heineken och såg tiggare för första gången. Sen var det en busstur hit med min dotter när hon var tolv, jag var nästan pank, men vi sov på bussen och campade och regnet föll och hon skrev dagbok som Anne Frank och vi åt pommes som vi doppade i majonnäs.
Jag kommer hit ibland till landet av cannabis, genever och tulpanlökar och det är cyklar och vatten överallt. Och vi ser smarta trafiklösningar och det är regn, men jag märker det inte.

21 mars 2018

Mycket glass ska det bli

Så landade Naaja på jorden, precis så ljuvlig som vi visste att hon skulle bli. På bilden på instagram ligger hon mot sin mammas bröst, så som hennes mamma låg mot sin mammas för länge sen, i en tid som var mintgrön och för min del några äktenskap och äktenskapsliknande förhållanden sedan.
Hon är mitt barnbarn, Naaja, och jag hennes morfar och på kvällspromenaden tar jag en selfie för att se om jag ser ut som en morfar. Skinnjacka och under den en GAIS-Hood. Basker på skallen. Mitt middagssällskap från igår säger att jag är omogen, när vi sitter med dim sum intill talibanskäggade hipsters som ett antal år yngre pratar om ointressant ytligt skit. Jag frågar igen och hon bekräftar det på nytt. ”Du är inte som andra 54-åringar”, säger hon och jag är väl inte det, har aldrig varit i fas med min ålder. Jag är en sån morfar som kommer att sätta Naaja i en barnstol på min cykel och cykla henne till Möllan. Jag förstår att det är omoget och att jag hellre borde sätta henne i en krocksäker bil och köra till någon barnvänlig plats. Jag borde tjäna mer och ha vuxnare åsikter om hårdare tag och stängda gränser och spela golf istället för innebandy med trasiga klubbor på en förskolegård.
Men det är inte den sortens morfar jag är. Och den ungen ska ändå bli Malmös bortskämdaste barn, bortskämd med pussar och glass och annat sånt viktigt i livet.
En av hennes morbröder fyller 20 och har just fått lägenhetskontrakt. Vuxenlivet kan börja, för det börjar när du har en dörr att låsa och du väljer ditt sällskap och betalar med egna pengar.  Självständighet är nyckeln till allt.
Och jag minns hur jag och Naajas mormor låg i en säng i vad som var hennes flickrum och hon spelade en låt som lovprisade det enkla och vanliga, en låt som hon fått med sig från sin au par-tid i USA och gudarna ska veta att jag försökte och försökte passa in, men det gick inte och jag ville inte, kunde inte och till sist gav jag upp. Jag var inte som andra 22-åringar heller.
Nu har jag ett barnbarn och hon har mitt hjärta i sin lilla hand och hon hon får stå ut med sin omogne morfar ett tag. Mycket glass ska det bli.

15 mars 2018

Min halvdag som kändis

Några kollegor och jag låser upp våra cyklar och drar hemåt efter vår APT. Jag har inget ljus på cykeln och säger lite sarkastiskt att det är sånt jag skulle kunna hamna i Aftonbladet för och att det är skönt att det snart är över. En kollega/kompis säger då att, jaja, men då skriver de bara fd miljöpartistisk toppolitiker.
Fan, tänker jag. Det går aldrig att komma undan. För det är allt annat än politiken som en blir känd för. Hur dramatiska ställningstaganden en än gör, så är det inget mot frågor om livsstil eller ordval. För två år sedan precis idag var jag i Cannes på bostadsmässa. På flygplatsen ringde en journalist på skånska dagbladet och frågade om en formulering här i bloggen. Jag kollade vad det nu var jag hade skrivit. Jaha, just det, en metafor. Aja, jag ändrar väl, sa jag, gjorde det och tänkte inte mer på den saken. Dagen efter stod det om min metafor i alla tillgängliga svenska medier. Folk låtsades att de inte fattade vad jag menade, fast alla med ett iq över 75 självklart begrep exakt vad jag var ute efter. Så började min halvdag som kändis. Jag bad offentligt om ursäkt för min förfärliga liknelse och lovade att sluta blogga. Sen satt jag på eftermiddagen på stranden i solen med en annan politiker, från ett annat parti och hen tröstade mig och sa att jämfört med vissa andra lokala politikers klavertramp var det ändå nada. Telefonen gick varm halva dagen. Jag fick en flashbacktråd och sådär mycket kommentarer på twitter och i kommentarsfält. En sosse som heter Thomas Grahn skrev att jag absolut inte skulle tvingas att avgå, för att då skulle jag ju passa barn på heltid och det vore ju värre, enligt hans mening.
Annars var det typ de som tipsat tidningen som kommenterade som förväntat, spelat indignerat. Det blåste förbi ganska fort. Ibland blir jag påmind om det där och jag brukar svara att metafor är ett litterärt begrepp som alla kanske inte begriper. Då tystnar de.
Men visst har jag lärt mig att väga mina ord lite noggrannare. Blivit lite mer mainstream liksom. Som de andra.

12 mars 2018

Ut ur bubblan

Hon som känner mig mer än några andra sa att min relativa frånvaro från sociala medier bekräftade att jag inte låg på topp just nu. Det är så det märks, genom att jag inte syns och hörs. Om jag självömkar, så är det inte så farligt. Bär det i minnet. När jag är sådär värdelös i mina egna ögon, så är det slutchattat på Messenger och inga varken roliga eller allvarliga blogginlägg kommer, vare sig politik eller kärlek, i synnerhet inte det sistnämnda, för vem är jag att tillägga något i den frågan?
Jag låter demonerna finnas, för de måste finnas emellanåt, för det är så jag vet att jag är människa och inte någon buddistisk hund eller så. Och jag hölls mest i min säng, jag vilade mig, såg allt som var kvar av Shameless, såg hela Seven seconds och en och annan banal romcom. Jag läste och jag kokade kaffe och åt bakelser och dyr glass och det fungerade anmärkningsvärt bra. Nu stryper jag demonerna med rörelse och mediciner, verksamma preparat som hindrar syretillförseln för dem. Jag går upp ur sängen, ut ur bubblan. Dessutom smälter snön. Det kunde inte vara bättre. Jo, lite kärlek förstås. Men det kommer väl.