31 mars 2012

Urbant kaffe i Sveriges Tel Aviv.

Det är lördagskväll i parkernas stad. Som en manifestation har ljuset släckts en timme, men parkens lyktor lyser i alla fall för att ge trygghet åt kvällsflanörerna. Jag dricker kaffe i mitt urbana landskap och lyssnar på arabisk musik. Inne på far i hatten blir det en proggig känsla av Christiania, minus hasch, det är ju trots allt Sverige. Malmö är min hemstad, men ibland blir jag så innerligt trött på stan. Som idag när jag få gå långa omvägar för att slippa dagens antiisraeliska manifestation vid Triangeln. En socialdemokratisk riksdagskvinna skulle visst tala, en av alla dom som vägrar ta avstånd från Ilmars antisemitiska tirader, men som hugger på den judiska staten så fort tillfälle ges.
Annars är min hemstad mångkulturell och skön, som Tel Aviv och New York, som London och Paris, bara mindre. Så liten och så nära till allt. Precis som i Tel Aviv så finns det egentligen inte så mycket att se här och precis som där är det rörigt och vackert. Så när Sara går uppför Allenby under vår resa som nu är flera veckor borta, så säger hon att här är som på Bergsgatan med klubbar och falafelställen och för mycket trafik. Fast här är kallare och där vågar man öppet visa judiska symboler. Och stranden där är häftigare, såklart, men här finns fler parker. I den urbana miljön ska jag dricka mitt kaffe, i solsken och regn och i en mångfald där både inkrökta och vidsynta kan få finnas.

29 mars 2012

Inte ens Pär Ström är idiot

Jag tror nästan alltid att samtal är bra. Ibland står man förstås alldeles för långt ifrån varandra, men det vanliga är väl ändå att ökad förståelse är möjlig. När Maria Sveland med kamrater söker upp Pär Ström och hans bitterkukar på puben i Stockholm så har man världens chans att påbörja ett samtal som kan leda nånstans. Men istället samlar Sveland fakta som hon kan sälja i demoniserande artikel till DN. Om hon istället hade slagit an sin ödmjuka ton från sin första roman, så hade det varit bättre. Tråkigare artikel i DN kanske, men det kunde det vara värt. Nu skriver Sveland för sina ryggdunkande meningsfränder i områden som det jag själv bebor och då blir det tradigt värre. Att inte tycka som hon är förnekelse och borgare flörtar med rasister. Full stop. Det hade varit lika rätt att peka på vänsterfolk som flörtar med allsköns idioter; islamister och stenkastare, men vi skiter i det nu.
Men tänk om det inte bara är förnekelse; tänk om det finns ett uns av poäng i det som Pär Ström-haveristerna säger? Det är ju sant att även gulliga omtänksamma pappor förlorar vårdnadstvister och det är ju sant att den manliga arbetarklassen nästan inte existerar för oss som lever i den urbana medelklassens fina bostadsrätter, nära salutorg och second hand-affärer. Vi dömer dem som bufflar och white trash, samtidigt som vi förhärligar oss själva och alla våra högskolepoäng och knepiga matrecept. Missförstå inte: jag vill ha den livsstil jag valt. Och missförstå inte: jag står för feminism och allt vad det innebär av individuella föräldraförsäkringar och likarätt. Men fred sluter man inte med sina vänner, utan med sina fiender (sa Yitzhak Rabin) och det kräver att man vågar pröva sitt sätt att uttrycka sig och testa nya vägar att gå och lyssna på vad som sägs. Vi kan börja med att inse våra egna svagheter och sluta demonisera dem som inte är som oss. Inte ens Pär Ström är idiot, även om det är lätt att tro det.

27 mars 2012

Förstå och konfrontera

Här pratas det om saker som suboptimering och in tax-envolvement, ty nu åker jag första klass och då är det annat än Estelles dop och MFF:s chanser i årets allsvenska som gäller. För övrigt är det väl ungefär samma människor här som där, som Cornelis sjunger. Kanske får det vara dagens reflektion so far: hur lika vi människor trots allt är. Nästan alla mår vi skit av att fatta beslut som gör människor ledsna och nästan alla fattar att hämnden inte är ljuv, utan mer som att pissa på sig i minusgrader, varmt först, men sen fruktansvärt kallt. Jag hämnas aldrig längre. Däremot är det min skyldighet att ta ställning och även konfrontera människor som måste konfronteras. Och det är oändligt mycket svårare i verkligheten än på nätet där man kan vara hur tuff som helst. Så jag jobbar med att vara tydligare irl och snällare på nätet för att få balans. Försöker verkligen förstå han som kläcker ur sig antisemitiska grodor och nån annan som inte alls ser sin roll i konflikter och skeenden. Man måste både förstå och konfrontera. Det är fan inte lätt.

22 mars 2012

Here we go again

Åh, jag hade egentligen velat blogga om våren. Om att få sitta i ett träd och snacka med en lycklig unge som just lärt sig klättra eller om min egen nyfyllda fjortis som fick en sprillans ny palestinaschal och böcker om punk och som firades med god mat på restaurang. Men det dyker upp skit som målar det vackra grått. Jo, here we go again. Egentligen är jag lite svag för politikens rude boys; dom där som ibland säger lite för mycket och får backa och så. Politiken är lite för strömlinjeformad och spinnad. Men det finns viktiga undantag. Man håller avtal, man kickar inte på svaga och man spär inte på fördomar. Nu ingår jag i en majoritet som leds av en person som gör alla dom där grejerna och det har gått väldigt långt. Toppen nåddes igår och idag när Ilmar först samarbetar med Sverigedemokraterna i ett brev till regeringen om att flyktingar inte fritt ska få bosätta sig i Malmö i ett sammanhang som får det att se ut som om flyktingar och brott hör ihop. Det andra är ännu ett korkat uttalande om judar. Reepalu säger helt oombedd till tidningen Neo att Sverigedemokraterna infiltrerat den judiska församlingen i Malmö. Eftersom Ilmar själv samarbetar med SD kunde man ju tro att det var en komplimang, men det handlar såklart om något annat. Vinden blåser hård i Malmö och tyvärr är antisemitismen stark, precis som främlingsfientligheten. I det läget väljer vår tuffe ledare att sparka på flyktingar och judar. Det är dags för dom snälla att bli fly förbannade. Ju starkare du är, desto mer ska du stå upp för dom svaga.

19 mars 2012

Här och där, nu och då

Så kom vardagen tillbaka med möten och jobb. Men inte helt, för det var Saras födelsedag och vi gick till den bästa indiern och åt för att fura det. Mittemot indiern ropar en skylt ut MIDDLE EAST och jag tänker att det var igår vi var där nere och såg citronträd och snygga israeler i gröna uniformer, innan vi tog bussen till flygplatsen och gick igenom sju säkerhetskontroller innan vi kunde vila oss i flygstolarna. Vi lämnade et Jerusalem som avkräver en svar på svåra frågor och som osar av trosbekännelser och färskt bröd, som är backigare än Balder och kom till en platt stad som vrken dansar (som Tel Aviv) eller ber (som Jerusalem), men som har sin egen kaxiga och kantiga identitet. Vår resa till Israel var också en teip tillbaka till då för mig, till en härlig sommar av baklava och vodka och platserna fanns kvar, men annat tilltalar mig nu än då i alla avseenden. Trots drygare och strängare kontroller, trots högre priser, trots att freden inte är här så är det bättre nu. I mitt liv och i Israel. I Malmö och i världen.

17 mars 2012

Oheliga platser.

Jag sprang marathon i en backig stad, med M-16-utrustade soldater som skydd. Inga terrorister bestämmer var jag ska springa. I gamla stan vill en juiceförsäljare ha 100 shekel för två glas juice. I Bethlehem, precis innanför checkpointen, kastar sig taxisnubbarna över oss, vilket gör att vi mycket demonstrativt promenerar hela vägen upp till födelsekyrkan. Muren som skyddar Israel från självmordsbombare är inte vacker, men fyller sin funktion. Självmordsbomberna har försvunnit. Folk kan handla på Mahane Yehuda market inför sabbaten utan att riskera att sprängas i bitar. Konflikten har förstås inga riktiga vinnare. Palestinierna blir luspanka och Bethlehem är avslaget och halvbyggt. Kanske skulle de fundera lite på sin egen roll i saken. Att resa mellan judiska och arabiska delar av området är som att resa mellan i- och uland, mellan nutid och dåtid. Och att göra sig till offer, att hylla terrorister och att lura turister stärker inte den palestinska saken. Och Israel står på sig. Uppe på Olivberget hänger en flagga som trotsigt visar att Israel styr, hur mycket världen än kallar det ockupation. Men tre års värnplikt, ett fientligt grannfolk som väljer antisemiter till ledare och alla dessa hårda kontroller överallt kostar på alla sätt. Det vore bra om allt det där var över snart. När mannen vid Jesu grav ber mig respektera att det är en helig plats tänker jag att alla platser är oheliga och bara är platser där människor råkar befinna sig.

15 mars 2012

Minnet är en falsk vän

Minnet är en falsk vän, en som ljuger och överdriver och samtidigt utelämnar mycket väsentligt. Förra gången jag skulle upp på Massada var jag bakfull som ett ägg, det var tidig morgon, nästan natt och ändå hetare än en svensk julidag. Nu står jag där uppe igen och inget är som jag minns det. Den israeliska flaggan sträcker ut i vinden i en trotsig manifestation som deklarerar att Massada aldrig kommer att falla igen. Det är en disig dag och man ser knappt de jordanska bergen på andra sidan, men döda havet ligger där nere, mindre och saltare för varje år. Jag har en fru med ett judiskt namn och jag fotograferar henne framför en soldat med vapnet nonchalant slängt över axeln. Vi är i frihetens oas, I Gaza bara tio mil bort hade Sara fått stänga in sig i tyg och berövats de flesta mänskliga rättigheter. Det är här och nu som är viktigt och minnena får vara myter och romaner och inget man lever av.

13 mars 2012

Voice of Peace sänder inte längre.

Kikar Rabin är ett gräsligt fult torg. Det ligger långt från havet och mitt i ett välmående område och barnen leker vid monumentet helt respektlöst och skönt. Rabin dödades för över 16 år sedan och livet går vidare i det varma och röriga Tel Aviv. Nere på stranden badar vi fötterna och ser helikoptrar hovra söderut. Israel försvarar sig, solen gassar över Tel Aviv och man saknar Voice of Peace, den egensinniga radiopiraten som sände från en båt ute på havet, men som stängde efter att Osloavtalet undertecknats 1993. Rockmusik och fredsbudskap; det var längesen nu. Nu är hoppet illa ute, nu hålls gränserna välbevakade och musiken en annan. Själva ser vi inget våldsammare än två män som skriker åt varandra på marknaden och våra hudar färgas svagt röda av solen. Berg av frukt dignar på marknaden och alla bilar tutar.

11 mars 2012

Här har man alltid med sig

Det är en movable feast. I morgon sitter vi först på tåget och sen på planet och sen är vi verkligen där. Eller här, för här har man alltid med sig. Vi skapar oss själva när vi möter andra människor och miljöer, som kameleonter byter vi färg och så fort någon i en grupp byts ut så är det en annan grupp. Jag tröttnar aldrig på att förnya mig och slår mig aldrig till ro med det jag har. Och slutar resa gör jag först när jag dör eller när pengarna tar slut, vilket som nu inträffar först. Det är tur att resten av familjen annorlunda ser sakerna på samma sätt, för annars hade det knappast fungerat. Vi ska vara rädda om våra rastlösa själar, men låta dem andas in allt det som är världen. Så väskorna är packade och klockan ställd. Igen.

10 mars 2012

Sonen och Pimme

Han valde rätt artist till sin första riktiga konsert sonen. Thåström kan man lita på. Tung som bly nuförtiden, långt från det lekfulla i punken och det ösiga rockandet. Lyckligtvis också en bra bit från Stry Terrarie-tramset. Och där stod vi och lyssnade. Pimme fyller 55 dagen innan sonen fyller 14 och det är bättre tider nu.
I en helt annan tid satt jag på en dansk gräsmatta omgiven av ölpimplande, haschrökande människor som aldrig hört om det nya punkbandet från Rågsveds betong. Jag var 15 och hade själv rest ner för att lyssna på musik och vara alternativ. Det är längesen och Pimme skrek i micken och hatade allt etablerat. Han hade ännu inte träffat sin Samarkanda, så länge sen var det.
Nu när allt är bättre och kärlek och politik smälter ihop , så är Thåströms musik lyckligtvis en annan. Han är inte den som drar sina gamla hits, utan han skapar nytt utan att flörta med oss.
Min son är snart 14 och Pimme 55. Men livet är samma outgrundliga mysterium oavsett hur gammal eller ung man är. Uttrycken må förändras, men längtan och nyfikenheten består.

09 mars 2012

Därför klagar jag inte på Israel.

Nu beställde min judiska/e bekant en resa till Israel. Hen tyckte väl att vare sig de nattliga uppringarna med sina löften om gasning eller terroristerna och deras svenska BDS/StG-nyttiga idioter ska bestämma resmålen åt folk. Hen förstår nog inte varför folk som reser till Marocko och köper allt möjligt från Kina just ska bojkotta Israel. Eller så fattar man alltför väl varför Israel särbehandlas, nu som i alla jävla tider. Och folk undrar varför man inte är mer kritisk mot Israel. Svar: av samma skäl som jag inte skulle diskutera mångkulturens eventuella baksidor med Sverigedemokrater; när man har fullt sjå att förklara det grundläggande, så är det inte tid för finliret. De flesta som uttalar sig i debatten kan inte ABC i frågan och gränsen mellan israelkritik och antisemitism överträds i parti och minut, även av namnkunniga politiker. Man behöver inte sympatisera med sionismen, men det underlättar väsentligt om man vet vad sionism är innan man talar om det. Så ni får stå ut med mina tirader. Så länge äldre judar i Malmö hotas med döden bara för att de fötts, så länge kristna och vänsterfolk samlar pengar till terrorregimen i Gaza, så länge sossar konfererar om hur Jerusalem ska befrias från judar, så länge hör ni mig inte klaga på Israel.

08 mars 2012

Hundra män på fiket

Det sitter hundra män på fiket inne på Rosengårds centrum. Hundra män och den enda kvinnan är hon som serverar kaffe och bullar. Det är fan inte okej alls. Även om jag kan läsa i DN att rätt och fel är relativt och beror på, så är inte strukturer som utestänger kvinnor från det offentliga rummet acceptabla. Förskolebarnen som jag har med mig reagerar inte alls, sån är ju deras verklighet i en värld där gå i centrum inte betyder promenera mitt i stan utan vara inne i en sunkig galleria ovanpå motorvägen. Hit når inte ropen om inga sexister på våra gator, de stannar hos falafelmedelklassen där jag bor. I Rosengård är sexismen upphöjd till allmän lag och många av oss som kommer från andra ställen och jobbar här skyller på kultur och religion, för att slippa bry sig så mycket. Vi släpper frågan om hedersrelaterade brott till de mörkaste krafterna och tror att machokulturen beror på att det är ont om fritidsgårdar eller så. Och den åttonde mars är som alla andra dagar i Rosengård.

05 mars 2012

Inte så pepp pepp

Miljönämnden är lätt den coolaste och radikalaste nämnden jag suttit i och förvaltningens tjänstemän oerhört medvetna och radikala. Nu har min ordförande blivit sjuk, dessutom, och jag får ta ett steg fram. Jämka, leda och föra processen vidare. Politik är oglamoröst och ett jävla pysslande, men sen ser man resultat och då är det värt allt. Men trots vår fantastiska nämnd så domineras malmöpolitiken fortfarande av tillväxtromantik och konsumtionshysteri. Och pappas stora bil och mammas lilla. Våra motståndare är tuffa och det måste vi också vara. Tuffa och uthålliga. Men så väljer vi gröna i Malmö en styrelse där meriterna hos de flesta handlar om att man är så himla gröna och har si och så många poäng från högskolan. Och kongressombuden väljs för att det är kul att komma iväg och träffa andra gröna. Det blir för mysigt, det blir för gulligt och för ungt. De vi valde igår får svårt att sätta motståndarna på plats och ta steget fram och leda den politiska debatten. Politik är inte pepp pepp, det är tufft. Vi måste vara fula, skitiga och elaka, vi måste tåla lika många slag som Ali fick av Foreman 1974, för att sen gå på knock. Smartare och steget före. Inte i ord, men i hantverk. Då måste man bygga ett lag från grunden, med unga talanger och rutin parallellt. Nu blev det inte så och det är olyckligt. Men vi reder oss nog och får ta nya tag nästa år.

Samma dag som Putin valdes

Det är väl så här det är när man funderar på om man ska lämna ut allt eller om man i all stillhet ska låta dumheten få misslyckas som ju dumheten nästan alltid gör; man blir en smula förvirrad. Men här blir det inte det stora utlämnandet, utan samma kväll som Putin får häpnadsväckande 99,8 procent av rösterna i Tjetjenien så ber jag bara alla här och nu att inte klappa sig så över bröstet för Sveriges del, ty även här finns brister i demokratin och kanske där du allra minst trodde. I Ryssland blir familjer som Jeltsin och Putin stenrika på politik, men här kan man på sin höjd skaffa sig ett bättre boende för sina arvoden. Och i alla dessa nattliga associationer och funderingar slår det mig att jag inte bara är den där störige fan som man blir irriterad på, utan att några till och med känner sig hotade av mig. Den som har mycket kan kanske inte alltid fatta att jag inte är intresserad av gods, guld eller positioner, än mindre vill ta det från någon. Jag är nöjd om jag får en god natts sömn och en kopp kaffe i morgon bitti. Sen vill jag ju förändra världen också, men sånt kan man inte göra på fastande mage.

03 mars 2012

Och alla bara pratar

Solen tittar fram på riktigt och alla bara pratar medan jag springer tjugo gånger upp och ner för backen som snurrar sig upp till foten av Pildammarnas gamla vattentorn. Nu är det årsmötestider och alla världens valberedningar lyckas lite sådär med sina uppdrag. Och den femtonde gången jag närmar mig mitten, så blir jag omsprungen av någon yngre och snyggare. Men redan efter två uppochnedturer står han och pustar och drömmer sig hem istället. Jag segar på, trots att jag varken är särskilt ung eller cool. Cornelis sjunger i mina lurar och han är min ålder och låter döende precis som han var. Så jag växlar till Håkan och han rockar på som om livet aldrig kommer att ta slut. Jag är en sån som inte drar mig undan, inte flyttar ut på landet, utan rör mig i alltings centrum så länge jag får vara med. Det är inte alltid så enkelt. Det är tur att jag fick barn tidigt och en lycka att jag har dom även de dagar dom inte rent fysiskt är här. Mina knän berättar för mig att jag lever, på vägen hem skymtar jag en partivän på förmiddagspromenad. På Möllan är torghandeln igång och framme vid porten vid Bergsgatan 35 konstaterar jag ännu en gång att en långdistansare inte ger upp i första taget och att man ska anpassa farten så att man orkar hela distansen.

01 mars 2012

Partipolitiskt beroende

Om man är medlem i ett parti så får man inte leda program i Sveriges radio i valtider och är man Sven Wollter får man inte leda program alls om man säger vad man tycker. Själv har jag svårare för dom där som är så oberoende och fina. Att våga gå in i en fast relation i ett parti är vågligare än att varken vara fågel eller fisk, som Victor Jara sjöng. Nu finns det en stor kår av tjänstemän och mediafolk som låtsas som dom inte är det de är, nämligen partilojala röstare. Jag hade föredragit att veta var de stod. Om min nyhetsuppläsare är kd, så präglar det hans betoningar och ordval och vet jag det kan jag lägga in det i min tolkning av det som sägs. Att vara med i ett parti är fint och nödvändigt om demokratin ska funka. Nu tappar partierna medlemmar och det är stor skada, för det gör besluten sämre än de annars skulle vara. Så våga vara partipolitiskt beroende och stå för det. Ingen tror ändå att du håller med om varenda punkt i programmet, för det gör ingen. Däremot får du vara lojal med beslut du varit med och fattat, såklart, om du inte reserverat dig. Själv gillar jag inte att mitt parti höjer taxan i Skånetrafiken och jag utgår från att alla sossar inte tycker att judar konspirerar mot Malmö för att dölja saker i Israel.
Så våga vara partipolitiskt beroende och kräv inte att någon ska vara neutral.