29 februari 2020

Lamottet är rågat

Det var på den tiden jag var gift, men så sent i relationen att jag inte hade bråttom hem. Den kvinna som en gång förälskat sig i en vältalig rebell utanför ramarna hade nu tröttnat på att han var en vältalig rebell utanför ramarna. Jag gick genom Rosengård, för det var där jag jobbade. Nere vid gångtunneln stod ett gäng grabbar. Jag tänkte att nu plockar de svennen, nu åker kort och telefon. Det delades ut långa blickar. Sen ropade en av killarna: "Hej, Ahmeds dagisfröken!" Jag hälsade tillbaka och de andra i gänget log. Nog för att det kanske var otänkbart för snubbarna att jobba med det jag gjorde, kanske drömde de om Zlatans bil eller någon rik rappares guldkedja. Inte vet jag. Men jag åtnjöt respekt i all min mediokra löneslavsidentitet. Jag var ok mot Ahmed. Det räckte långt.
Så många år senare ser jag Joakim Lamotte på TV. Han bär en skottsäker väst inne i en TV-studio. Nästan 25 procent av Sveriges befolkning sägs dela den världsbild han för fram. Strax utanför en skola där en rasist för några år sedan mördade vill han stå och fråga ut invandrarkillar om varför de begår brott och vad det nu är han undrar. Killar som dagligen trakasseras av polis och myndigheter, för det är så det är, ska stå till svars inför en korkad suedi och hans svans av incels och offerkoftor. Någon plockar av honom hans grejer. Det är lätt att förstå varför det händer. Nu är ni intresserade, men var fan var ni när nedskärningarna kom och skolan fick mindre resurser för att de rika kan göra avdrag för städning och nya kök? Jag försvarar aldrig våld, verkligen inte och aldrig. Det vill jag ha sagt med eftertryck. Men "social oro", som det så fint kallas, kommer som ett kvitto på insatta medel i form av rasism och klassvek. Vi är inte lojala mot ett samhälle som berövar oss det grundläggande. 
Ska du som svenne och medelklass närma dig orten, så gör det med respekt och ödmjukhet. Annars kan Lamottet vara rågat. 

22 februari 2020

Signalen lyste röd och jag stannade upp

Jag har varit hemma från jobbet två och en halv dag den här veckan och en dag för två veckor sedan. Jag har hostat och varit trött intill dödens rand. En gång har jag sprungit sen mitten av januari. Jag har inte orkat. Det har rasat tegelpannor från taket på mitt hus. Det blåser så inihelvete hårt. Det är en klassiker, ett systematiskt fel blir till en individuell sjukdom där jag ska repareras och sen skickas ut i produktionen igen. Men det är produktionen det är fel på. Eller, kanske har jag låg kapacitet. Eller så är mina ambitioner för höga. Ingen vet. Det jag vet är att det gnisslar i maskineriet.
I vårt jobb kan jag sitta och äta middag mellan ett barn som kan redogöra för sina föräldrars arbetsgivare och ett annat som inte vet att mamma heter något annat än mamma. Det finns barn som i detalj vet hur barn kommer till och andra som tror att barn kommer om man gifter sig eller äter något speciellt. Några barn tränar två gånger i veckan, andra rör sig inte två meter frivilligt.
Det råder ojämlika förutsättningar. Och jag godtar inte att några skulle vara slagna på förhand, jag gör bara inte det. Inte heller godtar jag att vi ska let the boys be boys, inte bara därför att det är fel, utan för att de riskerar att bli losers, incels eller killar som går ärenden åt de stora grabbarna om fem-sex år. Att outa att jag inte riktigt orkar med, att en vägg tornar upp sig är riskabelt. Jag kan bli någon det är synd om, någon som behöver hjälp. Men, det är lugnt för min personliga del, jag kan mina signaler och vet hur jag ska hantera mig. Detta är inte första gången. Som sagt, det är systemet som fallerar. Färre än någonsin ska göra mer än någonsin och förutom det jag beskrivit ovan om ojämlika villkor, så kommer direktiv om att prioritera vissa andra saker och detaljerat ska vi beskriva hur dessa prioriteringar görs och utfallet av dem. Min betalning förutom en lön knappt över den svenska medianlönen brukar vara kramar, bekräftelsen i att ha betydelse för någon annan. Att förändra världen. Men ibland finns det inte tillräckligt med kramar och ibland är det snarare jag än världen som förändras. Och inte alltid till det bättre. Signalen lyste röd och jag stannade upp. På måndag är jag på jobbet igen.

15 februari 2020

Blockad av av en gammal vän

Nu har hon blockat mig på fb, min gamla kompis från 90-talets kamp mot kärnvapen och vapenexport. Så sent som för ett år sen beskrev hon mig som intelligent och med humor. Men den som länkar från Fria Tider och säger sig misstro vanliga media som Trelleborgs Allehanda och SR måste få mothugg. Jag ska kunna se mitt barnbarn i hennes bruna ögon under resten av mitt liv och säga att jag var en av dem som stod emot. Och det är ett tecken i tiden att vi sluter oss i våra bubblor. Hade Jeanette (för så heter hon) varit tvungen att öga mot öga med oss icke-arier och mindervärdiga försvara den rasistiska dynga hon sprider, så hade hon mött mothugg och kanske tagit intryck. Nu är blockeringen gjord på fem röda sekunder. Jeanette tycker sig förstås inte kämpa för rasism eller för att personer med npf ska sättas i läger. Jag tror hon skulle förfäras vid tanken. Men har du minsta lilla bildning så fattar du vad det handlar om. NSDAP gick inte till val på att bygga förintelseläger. Det blev liksom så efterhand, bara. Bit för bit skjuts gränsen för det möjliga framåt. Det är därför vi måste ta debatten också med såna vi trodde var vänner. Det är som att du ska gå vid första slaget och att killar som tafsar måste stoppas vid första ovälkomna beröringen. Saker hänger ihop.