28 januari 2017

SD-are är som alla andra

Somnar och vaknar med huvudvärk. Jag som aldrig har huvudvärk. Funderar på vad det kan bero på. Beror det på tårtan vi åt för att fira minstebror, på världsläget eller på något annat? Ingen vet. Kollar ut genom fönstret och ner på gatan och folk som passerar till fots, per cykel med håret inpaketerat i stabila mössor eller med hela kroppen stabilt på plats inne i bilar eller gula bussar. Det slår mig att en av sex där nere röstar på ett gammalt nasseparti i fina kläder, på skinheads som låtit håret växa och mobbare som inte drar sig för att sparka på dem som ligger. Kanske inte just en av sex i mina kvarter (här är vi mest röda, gröna och rosa), men likförbannat. Och de är på ytan som vilka som helst, samma tröjor från H&M, samma skor från DinSko och samma Iphones som många. Mössor med tofs eller kepsar med favoritlagets klubbmärke på. Det är det som är problemet. Rasister ser inte ut som om de kom från Mars och har varken horn eller luktar särskilt illa. Det är som sagt problemet. Man kan gå helt vilse i sin människosyn även om man har aldrig så goda förutsättningar. Kanske är det ibland så enkelt som att man blir som man umgås och kanske att man på sitt sätt tycker sig ha goda skäl att vara missnöjd med saker. Jag vet inte helt. Dålig uppfostran, svag självkänsla eller bristande bildning, kanske?
Men oavsett vad så har man medvetet lagt en rasistisk valsedel i kuvertet, spottat och pissat på det självklara i allas lika värde. Det är en aktiv handling och kan aldrig försvaras.
Det är viktigt att tala med alla, synliggöra möjligheter och utmaningar. Jag jobbar med barn, jag är van vid det. Men att tala med alla och uppföra sig anständigt ska inte misstas för acceptans för vedervärdigt beteende. Säger jag till ett barn som trakasserar, så måste jag säga till vuxna som gör det. Ja. Rasisterna ser ut som du och jag. Kanske kunde det vara du och jag, kanske kan vi bli som dem om vi inte ser upp. Det vore enklare om de hade horn i pannan.

26 januari 2017

När fan blir gammal blir han religiös

Vet inte om jag skrivit om det här tidigare. Eller, jo, det har jag. En tolv år gammal blogg innehåller mycket ur hjärtat och hjärnan och somligt säger emot annat som står där. Jag bär på en mångfald, jag får leva med det. Vad jag också får leva med är att det är mycket jag inte vet och kanske aldrig kommer att få veta. Det brukade göra mig frustrerad. Jag ville ha svar, inte bara tro. Nu cyklar jag i isande vind med rödfrusna händer och nöjer mig med att jag inte vet. Jag tror. Det är en stor sak att säga. Här i Sverige berättar folk hellre om sina klamydiaepisoder än om tankarna och tvivlet allra längst inne.
Man vill vara så fullkomlig, så klar över allting och jaga ångesten på porten som en full jultomte som hamnat i fel lägenhet, men du slipper inte undan. Tänk tanken fullt ut istället. Våga säga att du inte vet, men faktiskt tror. Många tar till religiösa riter vid barns födelse, för att formalisera sin kärlek och vid döden. Man tar till sig välsignelser lite generat, lite halvhjärtat, lite som om det bara var ord eller tradition.
När fan blir gammal, blir han religiös, ju mer ungdomen försvinner, desto osäkrare vågar jag vara. Jag har mina skulder, men också mina tillgångar. Det vill jag i alla fall tro.

24 januari 2017

Vuxen och drogfri (nej till legalisering)

Det fanns en tid när jag ville legalisera cannabis. Jag var femton år och var på Roskilde festival. När Peter Tosh sjöng Legalize it, så sjöng jag med. Dimman låg tät i det sommardanska landskapet, den nötta gräsmattan framför Orange scene var packad med människor och pipor. Sen åkte jag hem och min mamma hämtade mig på stationen i en nyponsoppsfärgad SAAB 95 och hela vägen hem försökte jag sälja in idén om fri hasch, men det var förgäves. Man kan säga att jag var en idiot, men det som var sant på riktigt var att jag var ett barn som sökte ett sätt att vara vuxen. Om min vuxenvärld i det läget tvekat eller signalerat ett okej till skiten så hade jag troligen fallit för det. Nu var det tydligt inte så. Däremot var signalen ganska tydlig att vin var vuxet och bra och därmed blev det min enda drog. Men en är bättre än två. Även om cannabis inte skulle vara farligare än alkohol, så skulle det vara hål i huvudet att legalt släppa ut ännu en drog i frihet. Det är illa nog som det är. Jag tror inte heller på dem som säger att fritt knark skulle ge värdefulla inkomster till staten eller minska kriminaliteten. Det är aldrig så att droger ger ett skatteplus , alkohol kostar samhället, tobak gör det och även då knark fast det inte är lagligt. Det vore dessutom en aning cyniskt, ska någras missbruk betala broar, teatrar och kanoner?
Det är också ologiskt att tala om minskad kriminalitet med (fler) lagliga droger. Tar man bort ett förbud, så minskar självklart kriminaliteten just där och då.
Och hur mycket jag än menar att människor ska hitta sin väg, lära av misstag och förverkliga sig själva, så vet jag att det runt varje missbrukare finns ledsna medberoende och människor som älskar hen och som lider för varje flaska som töms eller spliff som tänds. Dina val påverkar andra, därför ska vissa val försvåras.
Jag är inte femton längre, jag är vuxen och använder varken den ena eller andra drogen. Jag möter livet som det är, som den jag är. Det är inte alltid enkelt, men livet är nu inte alltid enkelt. Jag är vuxen.

22 januari 2017

Anti-Trump, social media-skam och löpning

Jag tänker allra bäst när jag springer, det vet ni. Pang, pang, pang slår mina sulor i asfalt, grus eller stenplattor och gör gott ont. Huvudet blir klarare än annars och tankarna forsar fram som en fjällbäck på våren. Nu tänker jag på det där med att manifestera saker och att visa vad man står och bilda opinion. Det är väl inte synonyma begrepp direkt, tvärtom är det bra att kunna skilja sakerna åt. Jag ser horder av folk i mitt flöde på nätet som under stort självberöm visar hur de demonstrerade mot Trump igår och skojar om hans frisyr och annat som har lite med politik att göra. Själv tror jag Trump ler i mjugg (heter det så?) åt hela saken. Han påverkas inte, hans väljare demoraliseras inte och jämförelser med Hitler och Franco går inte hem. Snarare tvärtom, kan man gissa. Men om man nöjer sig med att bli omklappad av sina vänner, så är det inga problem. Vill man förändra världen får man vara listigare. Nyckeln är att hålla sig till sakfrågor, inte att försöka störta en demokratisk vald president dagen efter att han svurits in. Sakligt, stenhårt. Utan selfies eller självberöm.

Samtidigt som detta händer så märker jag att det nog inte ses som riktigt fint att vara uppkopplad och ha kontakter via nätet eller så. Man ska leva irl, heter det. Det finns en sociala medier-skam. Jag håller inte riktigt med. Nätet kan vara de blygas revansch, de ensammas sällskap och ett bra sätt att nå folk man annars inte skulle nått. Mig har det gett en hel del och jag tror även att jag påverkar andra och gör gott via nätet. Och det var där och inte på DN:s kultursida som Trump och rasismen växte och det är där vi kan bekämpa dumhet och ondska. Och ha kul emellanåt.

Däremot kan inget ersätta löpningen. Rytmiskt, med vind i ansiktet eller i ryggen. Och fötterna som slår i marken och tankarna som blir klarare.

18 januari 2017

Jag kommer aldrig att låta jobbet göra mig sjuk


"Chilla, du är på jobbet", tänker jag när jag ser jobbarkompisar fara runt för att hinna med allt. Ta det lugnt, för du kommer ändå aldrig att hinna allt.
Mitt yrke har ju den egenheten att man aldrig blir färdig. Ingen vägg som är målad, ingen mur som doftar av bruk och sten, ingen tavla som sitter där den ska på väggen och heller inget manus som man skickar till trycket. Det är alltid jobb kvar, det finns alltid nya bekymmer och glädjeämnen som dyker upp där de gamla tar slut och som grädde i kaffet blir läroplanen tjockare för varje gång den revideras. Nu ska vi tydligen ovanpå allt syssla med digitalt lärande, hör jag. Det får bli som det kan med det.
Det finns en närmast gullig tro på förskolans förmåga och ibland verkar beslutsfattare tro att förskollärare har åtta armar och vi svarar då med att låtsas att de har rätt. Det ska vi inte göra. Vi blir bara ledsna och frustrerade och till sist sjuka av det. Det blir en livsstil att vara en engagerad medarbetare som inte hinner med, en livsstil och en märklig självbild. Man känner sig misslyckad, fast man jobbar över och fast man tar med datorn hem. Men nu är det ändå så att vart jag mig än i världen vänder så står jag här med bara två händer.  Själv lovar jag dyrt och heligt att jobbet i alla fall inte ska göra mig sjuk. Det bara vägrar jag. Jag tar det lagom och även om jobbet är viktigt, så är annat viktigare. Livet, liksom. Hälsan, ni vet. Min chef kommer säkert i lönesamtalet att framhålla att jag inte gjort något över sig ovanligt under året, som berättigar till en extra bonus. Jag kommer att svara att, men, jo. Jag har typ inte jobbat mig sjuk. 

11 januari 2017

Meet me in the streets

Snön kommer, men blir till snöblandat regn och till sist bara regn, men ungarna åker pulka ändå, vad annars?
Vi talar ju om skånska barn här, snålt försedda med snö och kyla.
Själv är jag ju ändå vuxen och tänker mest på hur jobbigt det är att ta sig fram i motvinden och hur cykelns hjul glider i det hala och våta. Men likförbannat är det inte vädret som stör mig. Fingrarna får gärna bli hur röda som helst under cykelturen, det är snarare skönt med den sortens smärta, om man jämför. Jag ligger lägre än en sjunken båt i dessa dagar. Makterna piskar och knäar, men det reds ut, det bringas klarhet och ordning. Jag förbannar Malmö, staden jag valde att leva i och förändra, önskar mig bort, men ångrar mig direkt och stannar och slåss. Det vore inte likt mig att ge upp och fly. Piskar upp en sorglig drogliberal i en nätdebatt, står fast i övertygelserna. Tänder en lampa, äter en bit choklad. Sjunker in i soffan, för jag är inte så extrovert som ni tror, mer blandad, ambivert. Men när jag låser dörren och går ner för trapporna på gatan, så går jag rak i ryggen och ser på dem jag möter.

06 januari 2017

Du kan inte lägga armen om ett minne

Det var en låt med Magnus Uggla. Ingen av hans bästa, en ganska töntig text egentligen, om en kille som försöker lägga an på en tjej på en strandfest, men så kommer det en rågblond viking med avklippta jeans, solbränna och inte minst gitarr och munspel och får all uppmärksamhet. Det klack till i hjärtat. Jag kände den där killen. Han var min vän eller i alla fall min kompis under några år på åttiotalet. Vi gick på en kvinnodominerad utbildning, alla snubbar syntes och mest av alla syntes Mats.
Var och en av oss fick sin beskärda del av livets goda, men Mats var den vi alla mer eller mindre älskade och därför unnade allra mest och det fick han också. Den kanske allra vackraste mörka radikala tjejen bildade med honom ett perfekt par och avunden från andra unga kvinnor och män var inte att ta fel på. Det var som det var. Vi hade våra platser i herarkierna. Jag var mer poet och rebell i mina ögon. Mats ville tonsätta några av mina dikter. Det blev aldrig av.
Nu sitter jag i ett stort rum med utsikt över stans smutsigaste gata, medan Mats aska ligger i en minneslund. Han kunde ha varit familjefar, kanske bott i ett fint gatuhus på Kirseberg eller en liten gård på landet. Men det skulle inte bli så. Han reste till Indien för att hitta kärlek och lycka, men försvann från oss och senare återvända hem i en kista. Det sägs att han både hängde sig och skar sig i armarna. Han ropade inte på hjälp, han tog farväl. Han, den populäraste av oss alla. Hur kunde han bara gå ifrån oss? Vad skulle vi gjort för att rädda livet på honom?
Den dagen vi såg hans kista i lilla Kirsebergs kyrka fanns inget förbarmande, inga leenden, ingen förlåtelse, ingen mening. Jag orkade inte möta hans föräldrars och hans systers ögon, det fanns inget vi kunde utbyta, ingen tröst att varken få eller ge.
Men på gott och ont går livet vidare och allt bleknar. Och man kan inte lägga armen om ett minne. Jag tog samma dag ett tåg bort, kostade på mig en förstaklassbiljett, men kom tilbaka till en stad som andas och ändras varje minut.

01 januari 2017

2017, nu kör vi.

Det regnar ute. En och annan bil kör förbi på gatan, men mest är det stilla som i graven denna nyårsmorgon; några överblivna glas och en halvfull Pommac står bredvid kinaschacket på matsalsbordet. Alla sover i lägenheten utom jag, jag hänger i alla sovers moder i vardagsrummet. Jag läser att en villa brunnit ner strax utanför stan och att en raket for in på en balkong på Bangatan, inte långt härifrån, så som det gjorde på balkongen under vår förra nyårsaftonen.
Det sägs att nyår är ett bra tillfälle att samla ihop sig, sammanfatta och sen gå vidare. Utreda vad som är viktigt och vad man kan lämna därhän. I förrgår ringde min dotter, rädd, bara något hundratal meter från eldsflammor som slog upp och riskerade att döda allt i sin väg. Ingen fick sätta livet till den gången, men det spreds rädsla och oro hos sargade och starka i en del av stan som redan är föremål för tvärsäkra omdömen och snabba lösningar. På nätet spreds ord om att man skulle låta det brinna. Män i skydd av skärmar och signaturer lät oss förstå att min dotters hembygd inte tillmäts samma värde som deras egna skyddade kvarter. Samtidigt ser jag hur en nämndskamrat sprider ifrågasättanden om den mänskliga påverkan på klimatet verkligen finns. Klimatet mellan oss och dem, klimatet i stort och i smått.
Vi kan vända och vrida på sakerna, men det är inte så komplicerat att se vad som behöver göras. 2017, nu kör vi.