Svansjön och Lucia med regnbågsmössa

Hör något ur Svansjön på radion och tänker på hur jag jobbat för att få ungar i förskolan att förstå klassisk musik och eventuellt njuta av den. Musik i förskolan är ofta ett enda jävla babysharkande, förutom i december då det sjungs samma slitna julsånger som alltid. Äh, jag ska inte överdriva. Det imsevimsas och bäbävitalammas en del också. Men alldeles för ofta är musik i förskolan passiv konsumtion. Aldrig illa menat, men ändå. Slappt och okunnigt. Och innan nu någon av mina få läsare säger att jag har för höga tankar om mig själv, så, nej det har jag inte. Jag är sjukt glömsk, gick inte kursen i effektiv städning, har skitsvårt att lära mig rutiner, att upprätthålla millimeterrättvisa när det gäller dukning och blöjbyten och att komma ihåg att påminna vårdnadshavare om att de nu inte längre är berättigade till mer än 15 timmars förskola när barn nummer två eller tre ploppat ut. Och mitt brinn för att vidga barns vyer leder stundtals till stora diskussioner som tar tid som kunde användas till att sätta upp julstjärnor och annat viktigt. Skriva listor och sånt. 

Men när ungarna på min förra avdelning lärde sig om Tjajkovskij och om Mozart. Och Beethoven som skrev musik fast han inte kunde höra. Så underbart. Och när ungarna på grannavdelningen går loss i en trumcirkel. Så ljuvligt. Vidga vyer, korsa gränser, utmana. Om inte jag, så vem? Om inte nu så när?

Gud gav mig inte bara ett lätt liv. Han flåsar mig i nacken och säger att jag ska använda mina privilegier till att avskaffa privilegier. Alla är lika mycket värda, tjatar han. Men en söndag morgon sitter jag ändå bakfull efter en skön kväll med en av mina bästa. Återhämtning är halva träningen. Och i morgon är det Lucia. Kollegorna på nedre plan har planerat olika skapande aktiviteter och sen kommer de stora och sjunger för oss. Traditioner kan vara fint, men de ska omvärderas och förnyas. Stå aldrig still. 

Till sist dyker en bild upp i flödet. Jag med regnbågsmössa och luciakrona. "Är han inte bög?", hör jag hur det ibland viskas. Och i den pågående diskussionen om man/kvinna/ickebinär och trans är jag stolt över att få bekräftat att just min gränslöshet berättat för unga människor att en kan vara både si och så och ändå rymmas under beteckningen man eller kvinna, kille eller tjej. 

Åh, jag hamnade plötsligt långt från Svansjön. Och kanske förhärligar jag mig en aning, ändå. Vem tror jag att jag är? Min inre jävul ber mig hålla käften. Tyst, Anders, du är fan ingen. Och det är smutsigt på golvet, ser jag. Borde dammsuga. Men det får bli en annan dag. Nu mer kaffe. Det är fan ändå söndag.

Välkommen till Malmö, Anna.

Mittemot mig på det mest hipstriga ölstället på Möllan sitter hon som jag vill vara med så mycket jag får. Senast jag var just här var det annat sällskap och drama, men nu är slut med att försöka rädda människor som inte vill bli räddade och att dra på sig hat och hot som följd av det. Anna vill vara med mig och det är så enkelt och självklart. Inte för att hon behöver, men för att hon vill. Jag försökte jaga bort henne med invändningar och meningsskiljaktigheter, men hon stod kvar. "Vi kan inte vara lika i allt". Sen var den diskussionen över. Jag har skickat henne sånger och en av dem är Advance Patrols gamla "Välkommen till Malmö". Jag sjunger lite på den och vi skrattar. Sneglar lite på sällskapet bredvid och där sitter han, mannen, myten, legenden Gonza och undrar om vi skrattar åt honom. Jag förklarar att att just hans sång är en jag skickat till Anna och nu möts vi precis när jag sjunger på den. Gonza blir påtagligt glad och jag frågar om han kommer ihåg när jag bodde under hans familj på Axel Danielssons väg 25 och han minns nog i sanningens namn lite sådär. "Men var det innan engelsmannen flyttade in?", undrar han och jag förklarar att engelsmannen är min fd frus nya man. Vi skrattar. Sen är det Anna och jag och Gonza drar vidare. Du är välkommen till Malmö, Anna, och jag till Göteborg och vi ska hitta ett sätt att lösa allt på, det ska vi.

Och där ute på torget har jag stått tusen gånger i demonstrationer och på torgmöten och nu funderar jag på att mitt gamla parti blivit just den sortens quitters som de alltid anklagade V lokalt för. Men det är inte mitt problem längre. Anna och jag pratar om att det är långt till första maj, men att det ska bli fint när det kommer.