Hon är van att stå i centrum. Hennes tillstånd har varit allmän egendom under ett antal år nu och jag vet att jag sprider det till en ännu större krets nu, men så får det vara. Varför skall det betraktas somhemligt eller skamligt?
Det är så jävla svårt att se att den som är en del av en själv nästan, inte orkar, vill och vågar leva helt och fullt. Det är hårt att se att ens uppfostran och förhoppningar inte är värda ett skit när det kommer till kritan. Man har allt ansvar, men ändå kan man vara helt maktlös som förälder . Varje gång jag ser en leende liten tjej, minns jag hur det var och hur det kan bli. Om det är brister i fostran, separationer eller kassa gener eller bara otur kan ingen veta och ingen borde fundera på det heller. Nog har man lagt skuld på sig själv och på exet, nog har man rivit sitt hår i förtvivlan, men svaret blir ändå det samma: det är bara att se tiden an. Kanske blir det bättre sen.
2 kommentarer:
starkt gjort!
Tack andromeda och ja, alter ego, jag vet.
För mig var denna lilla illa formulerade post en del i arbetet med att acceptera sakernas tillstånd fullt ut och att inte skämmas eller förneka.
Skicka en kommentar