31 mars 2010

Mera framtid.

Framtiden är här. Den klär sig i snygga outfits och bär tro, hopp och kärlek i sin famn. Jag är en stolt medlem i det parti som vågar utmana föreställningar och som vågar gå in ett samarbete med den risk det innebär. Jag instämmer nära nog till punkt och pricka med det som sägs i valmanifestet, men jag skulle på några punkter kunna tänka mig att gå längre, fortare och djupare. Sen finns det saker som jag inte gillar - kvotering av bolagsstyrelser är en sådan sak, precis som det som här kallas möjligheter för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid. Det förra därför att jag inte vill peta i äganderätten allt för mycket och det senare därför att jag tror att det styr mot traditionella könsroller och familjemönster.
Flera saker saknas i valmanifestet. Att faktiskt låta privata aktörer få möjligheter att konkurrera med länshuvudmän och SJ borde vara i linje med vår strävan att göra kollektivtrafiken billigare och bättre. Rätten för alla barn att gå i en skola som inte indoktrinerar dom i en viss religion borde göras självklar. Riktigt vågat vore också att förespråka internationell solidaritet och samarbete så starkt att vi faktiskt förespråkade en svensk anslutning till euron. Vi gröna borde också lyfta fram funktionshindrades rätt på ett starkare sätt. Om vi inte gör det, så blir det nog inte gjort, tyvärr.

Inget är någonsin perfekt, men PS valmanifest kommer så nära man kan begära. Den tredje kraften i svensk politik visar att framtiden inte är en vision eller dröm, utan konkret politik nu och här.

30 mars 2010

Nätet, kärleken och avtryck.

Dom bokstavliga och metaforiska bilder av oss som vi lägger ut på nätet finns där utom vår kontroll, så länge någon bestämmer sig för det. Googlar jag mitt namn hittar jag fåniga bilder, några texter och rent av ett mordhot. För några år sedan var jag mer i ropet och då fanns det betydligt fler träffar. Full koll kan jag aldrig ha. I mitt eget ansvar ligger att faktiskt bara släppa ut bilder och texter som jag kan försvara eller förklara, men andras tilltag kan jag inte säga något om. Jag utgår från att den som vill mig illa letar rätt på uppgifter om mig och twistar dom så att jag ser idiotisk eller fånig ut. Väl bekomme, jag får stå mitt kast. Om att han alltid stått för kärlek och aldrig gjort någon illa, skriver Tomas DiLeva på Newsmill och banar därmed väg för förtal och rykten. Ingen framstår som så skyldig som den som bedyrar sin oskuld. Och bland illasinnade människor är det närmast fri jakt på en man som stuckit ut hakan som kärleksprofet i 20 år. För så är det. Ingen näthatar Persbrant eller Patrik Sjöberg, eftersom man utgår från att dom (sant eller falskt) är svin, men dom är machomän och därmed våra svin.
Man får kanske inte de avtryck man förtjänar, utan det är slump, tillfälligheter och tajming som avgör vilken bild av varandra man får. En sak vet vi dock; nätbilden av oss är som slarviga karikatyrer. Saras och min mediabild av varandra väckte inget pirr eller intresse alls; det krävdes öga mot öga och talade ord för det. Så består vår relation också, till skillnad från de relationer man försökt grunda på nätbilder.

29 mars 2010

Fel människor tar åt sig.

Rasismen kommer inte alltid i form av korkade bönder från Sjöbo eller puckade dressman-Jimmies från Sölvesborg (och skinnskallarna verkar ju helt utdöda). Ibland är det människor som i andra delar av livet är snälla, glada och empatiska. Det stör som fan, man vill ha sina människor på plats i fållan. Är man rasist, så ska man tammefan vara osympatisk över hela linjen, för annars är det något som inte stämmer. Och när jag ropar högt på fejsbuck om hur trött jag är på rasistiska kommentarer, så är det såklart fel människor som får samvetskval. Dom som införlivat kränkande tillmälen om muslimer i sin vardagsvokabulär tar inte åt sig. Sen är man inte rasist om man tror att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken (det är bara att läsa innantill), däremot är man rasist om man hävdar att det är etniciteten som gör någon kriminell. Själv tillåter jag mig att bli störd av den sjukt konservativa synen på genus och familj som jag möter på jobbet, men det är knappast rasism det heller. Jag tror inte det sitter i arvsmassan, jag tror bara att det handlar om att man aldrig behövt konfronteras med sina åsikter. För längesen skrev jag en bloggpost om att rasister inte läser böcker. Det gör inte sexister eller homofober heller. Bildning botar nästan alltid. Bildning och möten över olika sorters gränser.

En subtilare form av rasism ärantisemitism, maskerad till israelkritik. Samtidigt som H&M finns i slavstater som Saudi, Kuwait och Qatar och i självaste Kina, så är det etableringen i det demokratiska Israel som kritiseras. Och samtidigt som Israels regering med rätta kritiseras för bosättningspolitiken, så nämns inte med ett ord att flickorna i Gaza av myndigheterna beordrats att klä sig anständigt i skolan(= slöjtvång). För judar gäller alltid hårdare regler. Unga skenbart radikala människor kan vara lika rasistiska i sin praktik, som gnällkärringar som pratar om hucklen och blattar. Det kan vara värt att minnas.

26 mars 2010

Varken fågel eller fisk

Min sjuka är seg och envis som en gammal åsna och just som jag tror att den lämnat knackar den i min skalle och påminner om sin existens. Sitter och hostar och tänker på dom där som inte vill ta ställning, dom som tycker det finns något hedervärt i att inte vilja stå upp för något. Dom där som verkar ha en KK-relation till världen och engagemanget. Och som alla KK-relationer, så handlar det om ytlighet, om det allra enklaste. Man har en bristsjukdom om man inte vågar stå upp, men det går att avhjälpa. Jag ser hur skolan och kyrkan i en lkliten norrändsk avkrok inte vågar ta ställning för den som är svag och utsatt mot ett drev och på en annan kant hör jag folk säga att dom minsann inte kan gå med i ett parti, för man kan ju inte ställa upp på ett helt program. Ni där tar ingen risk, är varken fågel eller fisk, sjöng Victor Jara. Man är så rädd om sin integritet och man hållar ord om oberoende och neutralitet. Men i mina ögon är det så mycket finare att våga ta steget och binda sig vid det som är sant och rätt. På så vis är till och med dom som vill fria "Oskar" bättre än dom som inte vet vad dom ska tycka, på så vis är till och med kristdemokraterna bättre än dom som ser ner i marken och inte bjuder oss på något vi kan förhålla oss till. Feghet är alltid farligt. Dom vi tycker har fel kan vi alltid tala med. Welcome to the war, don´t be a tourist, som Leonard Cohen sa.

24 mars 2010

En röst på moderaterna är en röst för fler bilar i stan.

Jag masade mig iväg till nämndsmötet idag, mot bättre vetande och mot min älskades förmaningar. Det är mer okej att hosta i en sammanträdessal än i en barngrupp, tänkte jag, men det var nästan lika illa. I morgon beordrar jag mig rast och vila, med kurerande vätskor och choklad. Men jag tyckte mig så behövd i stadshuset att jag helt enkelt fick visa kroppen vem som bestämmer. Inte ett bra val.
Val, ja, snart är det allmänna val och det märks även inne i sammanträdesrummen. Moderaterna reserverar sig högt och tydligt och folkpartiet ekar att det gör dom också. Dom reserverar sig mot allt som andas inskränkning för biltrafiken, allt som heter smalare gator, lägre farter, färre parkeringar och det upphör inte att fascinera mig. Det är i alla fall konsekvent, det måste man ge dom kredit för.
Det är rörande att annnars kloka människor håller så hårt fast i det förgågna och står så tappert emot en samlad vetenskap. Skygglappar är inte en nog kraftig metafor, man bygger snarare en kinesisk mur runt sin kärlek till bilen.
Man signalerar öppet att en röst på moderaterna i Malmö är en röst för fler bilar i centrala Malmö. De egna förslagen handlar om - just det - nya vägar, borttagna farthinder och höjda hastighetsgränser. Kreativt, jadå.
En moderatröst är alltså en röst för fler döda och cancersjuka, höll jag på att säga, men moderaterna kanske inte vet sambanden mellan biltrafik och dålig miljö?

23 mars 2010

Det var söndag i slutet av mars och året var 1980

Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp, sjöng vi. Och vi gick runt och knackade dörr i den vidriga småstaden och vi trodde att vi hade en majoritet med oss, men så var det inte. Fast nära nog 40 procent av svenskarna röstade för avveckling av kärnkraften och det är helt otroligt om man ser på dagens opinion. Kärnkraftslobbyn har lyckats, trots att kärnkraften inte är mindre dålig nu än då. Det jag framför allt lärde mig under kampanjen inför folkomröstningen var hur det politiska spelet funkar och att S inte drar sig för något när dom vill vinna ett val. Gång på gång fick vi höra att vi ville tillbaka till stenåldern och att välfärden skulle gå under utan kärnkraft. Vi pressades till försvar och sossarna och LO behövde aldrig förklara om dom verkligen trodde att tillväxten saknade gränser eller hur avvecklingen med förnuft skulle gå till. Våren 1980 kickades min politiska aktivism igång och den har aldrig upphört. Det är en eld som hela tiden brinner; viljan att förändra världen, övertygelsen om att en annan värld är möjlig. Och man ska göra det tillsammans med andra. Man ska dricka kravat kaffe och diskutera paroller och motioner och man ska klä upp sig och ta fajten i de fina salongerna. Som träd med djupa djupa rötter. Nu och för alltid. Dessutom fyller bästa Rasmus år.

Tid för mat och kärlek (veckans bloggtema).

I sommar får jag ett nytt överhuvud, när gästrikeprinsen Daniel blir hertig över mitt födelselandskap Västergötland. Västergötland är ett skumt jävla landskap, mångkulturellt kan man säga, hela vägen från Tivedens skogar via slätter och bortkomna småstäder genom Göteborg och ända ut till Vinga fyr. Västgötahumorn är egendomlig och torr och förutom i Göteborg har här inte fötts några radikala idéer. Brända kyrkor och påhittade korsfarare är vad man tänker på. Vi som fötts till tågnördar tänker så klart också på det gigantiska smalspårsnätet, som idag bara finns som små snuttar i Skara och vid Anten. Men Daniel blir hertig för sin kärleks skull och då är det okej med mig. Han älskar sin Victoria så mycket att han åtar sig att tillbringa resten av sitt liv bakom stängsel och framför kameror. Det är helt underbart och kärleken är störst av allt, större än tro och hopp, det sa till och med Jesus. Victoria har haft problem med ätstörningar, precis som så många andra tjejer med höga krav på sig. Man vill kontrollera allt och mat är så konkret och så lätt att skippa. Och det är så lätt att tycka att man inte duger som man är, men nog duger du alltid, Victoria Bernadotte och alla andra människor på jorden. Min egen närståendes ätstörning förstod jag mig inte riktigt på. Det pendlade mellan kladdkakor och riskakor och det var ett evigt vägande och jämförande. Och det är väl just nu man ska säga att det utseendet inte spelar nån roll, men visst gör det. En vältränad person med sunda matvanor toppar listan och längst ner hittar vi dom som varvar majonäs och herbalife i sitt självförakt. Victoria blev frisk och kär och det blev min närstående också, tror jag. Jag säger inte att kärlek botar allt, men utan kärlek klarar vi oss dåligt. Vi svälter liksom.

22 mars 2010

Mellanbror 12

Så var det ju mellanbrors födelsedag igår. 12. Smal och långhårig, alltid med en kram eller en åsikt till hands. Det blev kinamiddag på restaurang Shanghai. Sedvanliga friterade räkor och utsikt från andra våningen. Under mddagen säger äldstebror klarsynt till minstebror att dom är av samma sort, medan dottern och mellanbror är av den andra mer känsliga sorten. Inte mycket biter på minste- och äldstebror, medan dottern och mellisen är som flugpapper för känslor och stämningar. Jag vet inte vilket som är att föredra, det bara är som det är. Men mellanbror behöver stöd för att kanalisera sitt engagemang och för att inte bli så ledsen så ofta för så mycket. Jo, det finns alla skäl i världen att gråta alltid, men det finns också så mycket att vara glad för. För exakt tolv år sedan hade jag fått mitt tredje barn, för exakt fem år sedan hade jag för andra gången lämnat ett förhållande med barn. Livet kan vara underbart och outhärdligt, enkelt och obegripligt. Men alternativet är alltid värre.

21 mars 2010

1 april kom tidigt till Falun.

På fredag bär det iväg till Falun igen och för en liten stund sedan såg jag stan på TV. Snön yrde uppe på Lugnet, den halvsunkiga skidanläggningen på höjden ovanför stan. Under snart två års pendlande har jag hunnit lära känna stan en smula och det finns både bra och dåliga saker med Falun, såklart. Jämför man med den totalt felplanerade grannstan Borlänge, så är det mest bättre, vågar jag påstå. Falun har ett centrum som verkar funka och som skulle kunna utvecklas ännu mer. Det allra sämsta med stan är att man byggt utspritt och för biltrafik. Centrum och sjön Tisken skiljs åt av en motorväg och det märks att planerarna förväntar sig att biltrafiken även fortsatt ska vara basen i resandet. Jag tror inte att det är så smart. De moderna trender i livsstil och stadsplanering som klimatfrågan driver fram, måste även nå medelstora och mindre städer. Alla kommer inte att vilja ha hus och trädgård och två bilar ens om dom har råd och det måste synas i stadsbyggandet. Mer cykelbanor, färre parkeringar och förtätning är både attraktivt och smart. Bygg bort barriärerna. Falun har ett vacker historisk stadskärna och det ska man bygga på. Men följer man diskussionen i Falun, så tror man att det blivit första april i förtid. Kommunen gör en jättesatsning och bygger TRE nya hoppbackar. Herregud.
Hur tänker man?. Jo, jag fattar hur man tänker. Kan vi få VM, så sätter vi stan på kartan och då kommer investeringarna, tror den politiska majoriteten. Men snälla, backhoppning! Om man byggde för nya populära idrotter, så hade jag kanske begripit. Men vore jag Falupolitiker, så skulle jag använda mig av världsarv och historia och byggt upplevelser på det. Linné, Carl Larsson och gruvan, liksom. Och ett utropstecken som Torson i Malmö, som Vara konserthus, som Dalhalla. Nåt eget nytt och modernt. Sen är naturen en större tillgång än dom fattar. Att åka skrilor på Runn, att plocka svamp ute vid Stångtjärn. Underbart, värdefullt.
KS-ordförande i Falun, kanske?
Nja, jag cocoonar nog med min Sara istället.

20 mars 2010

Vilse på TV.

Jag är med i TV4:s lokala nyhetssändning. I mössa och ful manchesterjacka tycker jag att jag ser ut som de Niro i Falling in Love, men det är bara önsketänkande. Sliten är jag efter en jobbig arbetsdag och jag stakar mig när jag ska leverera snygga oneliners om att biltrafiken faktiskt ska börja ta sina kostnader. Grönt allmängods, kan man säga, men till skillnad från många andra städer, så är Malmö kompakt och väl lämpat för de gröna trafikslagen. Även om jag varit på TV förr, så är det lite genant att se sig själv i rutan. Man ser mest skavanker och är inte så cool som man önskar. Men jag tycker ändå om den där lite vilsne snubben med påsar under sina ögon, om jag får säga det själv. Och jag är glad att jag förmår att hålla drömmen om att en annan värld är möjlig vid liv och inte faller in i cynismernas öken. Och jag ser rätt okej ut ändå. Här är klippet för den hugade tittaren. Känsliga bil(män)niskor varnas.

19 mars 2010

Missbruk är missbruk.

Jag ser Plura på TV och förstår att han ångrar bittert att han köpte fyra gram kokain och jag kan föreställa mig den ångest som rider honom. Det måste vara överjävligt. Men han verkar ändå inte ta ansvar för sitt drogmissbruk. Nån missbrukare är han inte, säger han till den evigt leende Skavlan, men han ljuger såklart. Missbrukare är man for life. Och det bevisas bäst av att han skyller på en annan drog - alkoholen - när han ska förklara sitt narkotikabrott. Och när jag lyssnar på hans låtar så är det ett jävla tjat om att dricka en flaska till eller att bli full för kärleken och sånt. Han väljer sitt liv och jag mitt, men att glorifiera drogerna är tyvärr utmärkande för missbrukare. Jag gjorde det hela tiden. Vin var i själva verket livsmedel, hävdade jag och också jag skrev och snackade om att ta ett glas vin och sådär. Om att jag behövde koppla av och att både glädje och sorg krävde sitt vin. Men ni vet ju vilket ljug det var. Plura säger till Fredrik S att kyrkan tog emot honom utan att döma. Det är fint, döma ska man inte göra. Men man ska kalla saker vid dess rätta namn, annars riskerar man att bli medberoende och sopa banan och ursäkta missbruket eller förklara bort det.
En drog är en drog, om så i gyllne dosor eller snygga glas och en missbrukare en missbrukare och de flesta kan göra sig till missbrukare om det vill sig så. Gränserna är tyvärr inte så skarpa som man skulle önska.
Vi har inget märke i pannan
Vi är inte sämre än andra människor och inte bättre.
Vore Plura min vän skulle jag be honom sluta med alla droger. Men alla väljer ytterst själva hur de ska ha sina liv.

Inga tricks och snällt knark.

Det dimper ner ett mail i min box om att jag kan få lära mig hur man träffar den rätte. Det är visst en bok eller en kurs och så finns det dejtingcoacher att tillgå, står det. Åh, denna längtan efter kärlek och enkla metoder för att hitta rätt. Men det finns ju inga trick som funkar, för vitsen med trick är att förställa sig och varför i hemmelens namn skulle jag vilja ha någon som förställt sig för att bli attraktiv. Det tråkiga är ju att någon ska vilja ha mig som jag är: grinig av för lite blodsocker, ibland för rabiat och tvärsäker i diskussioner, men kanske med annat som väger upp det där. Att vara populär är inget att sträva efter. Det räcker så bra om min Sara vill ha mig och om mina barn tycker jag är en bra farsa, att mina kollegor vill samarbeta med mig och att livet i de gröna funkar. Frågan är varför jag valdes ut som lämpligt offer för dejtingcharlatanen, jag som varken är singel eller lättlurad på det viset. Fast på ett sätt föredrar jag att vara lättlurad framför att vara ständigt vaksam och misstänksam, det blir ett kallt och hårt liv om man tror alla om ont. Jag föredrar en fet smäll nångång emellanåt framför att alltid gardera mig. Men inte heller där finns några manualer eller böcker eller coacher till hhjlp. Du måste göra jobbet själv.

Det här är till Sara på födelsedagen. Dom banala texterna är oftast dom bästa. Min Sara är inte bara vakrast och bäst på det uppenbara sättet, hon är den som analyserar, argumenterar och utmanar min hjärna och mitt hjärta. Jag är beroende av dig, du är som snällt knark. Jag är din i alla mina dagar. Utan manualer, utan skyddsnät. Som det ska vara.

17 mars 2010

Ljungman är stark.

Ikväll kommer uppdrag granskning att ta upp frågan om hur Vellinge svängde i frågan om att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Den gamle - Göran Holm - påstår att den nye - Lars-Ingvar ljungman - fallit för påtryckningar från centralt moderat håll. Om det vet jag inget alls. Det spelar egentligen inte så stor roll varför man gör det rätta, det viktiga är att man gör det. Tusen gånger har jag skrivit här att man inte är det man tycker och vill, utan det man faktiskt gör. Och Ljungman gör det rätta och det ska han ha full cred för. Privat slår det mig att jag aldrig under min uppväxt eller ungdom hörde någon säga något rasistiskt i min närhet. Mina föräldrar var inga akademiker eller fintyckare på något sätt, ändå var alla människors lika värde självklart. Jag fasar vid tanken att växa upp i ett sammanhang där rasism och sexism är normen. Kanske var det farsans bakgrund som sjöman och bägge föräldrarnas uppväxt bland allehanda sorters människor nära hamnen i Göteborg som gjorde dom såna, jag vet inte. Bra blev det i alla fall. När det gäller Lars ingvar ljungman som jag träffat i olika sammanhang under några år, så kan jag säga att jag alltid känt att han inte varit den där tvärsäkre starke mannen som han målats ut som. Men jag har nog haft fel, för inget är så starkt som att kunna omvärdera och göra om och rätt. Med eller utan påtryckningar utifrån.

16 mars 2010

0-0 på gamla igår.

Snälla, snälla MFF och era fans. För femte året i rad försöker ni köpa ett guld och så kan ni inte ens vinna över laget ni köper tränare och spelare av. Då skyller ni såklart på fusk, för det kan inte vara så att MFF:s loja överbetalda spelare och självgoda ledning har någon del i nederlagen, eller hur?
Tips från denna coachen: det finns saker som inte kan köpas för pengar. GAIS har det, MFF har det inte.

15 mars 2010

Avslut.

Mymlan har då och då bloggteman som jag hänger på. Denna vecka handlar det om avslut. Och det är så klart lätt att hemfalla åt det vanliga och prata om kärleksrelationer som tagit slut eller mitt eviga snack om alkoholen, men jag ska berätta en annan historia istället, som man säger nuförtiden.
Det var den allra första dagen i månaden maj, maj som här i Malmö alltid är mellangrönt och försomrigt. Jag, Annika och Stefan satt och drack kaffe på ett nyöppnat fik på Sigtunagatan alldeles vid Södervärn. Vi hade sett demonstrationståg och lyssnat på tal som vanligt och som vanligt var det inget som direkt tilltalade oss. Stefan rökte och Annika hade känningar i magen. På kvällen planerade vi att köpa hem kinamat och kolla på Sverige-Sovjet i ishockey-VM. Men det skulle bli ändrade planer. För när kvällen äntligen kom ringde Annika och jag taxi och skrevs in i MAS journaler som blivande föräldrar och nån timme efter midnatt föddes vår dotter. Det var en början med också ett avslut. För även om jag såklart senare både ätit kinamat, kollat ishockey och fikat, så var ungdomens lättsamma tid slut. Oansvaret var över. Den där majdagen tog vi farväl av ungdomen och avslutade det enkla livet och åtog oss en svårare uppgift. Jag har aldrig tittat tillbaka med ånger i ögonen. Det var dags, den där majdagen, det var det. Ibland funderar jag på dom som stannade kvar några år i ungdomen, hur dom tänkte och resonerade, om dom åt krumelurpiller eller hur dom lyckades härda ut ytligheten, men jag får inga svar. Förmodligen är det mer av en klassfråga än jag fattade då. Jag och Annika gjorde vad folk i vår klas alltid gjort: skaffade utbildning, jobb och barn snabbt och våra polare ur medelklassen gjorde det dom alltid gjort: förverkligade sig och sökte mening i livet. Att min ungdom avslutades på arbetarnas helgdag är liksom bara typiskt.

Som att våren är här.

Jag tycker inte så värst mycket om Lars Vilks, måste jag säga. Muhammed som rondellhund är tämligen töntigt och rent effektsökeri. Å andra sidan fattar inte alla muslimer att staten varken kan eller vill förbjuda korkat effektsökeri. Och jag förstår att det är bra media att låta taliban-wannabees representera islam i TV, men särskilt snällt och representativt är det inte. Men låt Vilks hållas och belöna honom inte med uppmärksamhet, så försvinner mordhoten och vi kan tala om viktigare saker. Som att våren är här med snödroppar och krokus, men att det kommer en vinter igen. När nästa vinter kommer ska jag vara beredd på ett helt annat sätt, men lika sårbar och oskyddad som någonsin, skulle jag tro. Jag kommer ha fullt upp med att tråckla ihop arbete med nya politiska uppdrag och så fyller jag 47, den dagen man tas ur rullorna för värnplikten, om den nu hade funnits kvar. Jag är inte helt fri från ältande ännu. Jag minns datum och klockslag för oförätter, men sällan när jag gjort någon illa. Ingetdera kan jag påverka, utan det är bara att förlåta och förlåtas och gå vidare. Allt kan man inte förstå, det får jag förstå. Idag gick Sara och jag genom Limhamn och hela vägen hem förbi Ribersborg och genom parken och längs kanalen. Vi pratar och pratar, vi. När vi är tillsammans är det som det ska. Och vi är inte duktiga som står ut med avstånd och längtan, vi gör det man måste göra. Acceptera det man inte kan förändra, förändra det man kan och se skillnaden. Vi planerar för oändligt många nya äventyr.

12 mars 2010

Riksdagen ger turkarna en fällande dom.

Idag skämtar vi grovt på jobbet, mina turkiska kollegor och jag. Jag frågar om dom tycker att dom är mördare och dom mumlar om svenskar som världens domare. Alla vi som jobbat med och för människor från Balkan och den nära och mellanöstern vet hur historien ständigt förvanskas och görs till offerkoftor i nationalismens tjänst. Serber, kroater, turkar, greker, palestiner, syrianer, armenier, ja alla alla är det mest synd om och alla är helt utan skuld. Att det är människor som begår eller utsätts för brott och inte några jävla grupper eller folk glöms liksom bort. Det är inte vettigt att riksdagen plockar ut en konflikt och händelse som är 95 år gammal och fördömer just det. Alla hårdjobbande islamofober jublar såklart, samtidigt som enskilda turkar, vilkas farmor och farfar inte ens levde 1915 pekas ut som folkmördare. Och detta till precis ingen nytta. Själv vet jag inte tillräckligt om Armenien och Turkiet 1915 för att kunna uttala mig och jag är övertygad att de flesta riksdagsledamöter är lika okunniga som jag. Däremot vet jag att jag vill integrera Turkiet i EU och att försoning är en bra sak.

11 mars 2010

Vem bryr sig om vilka som äger bussarna?

Bussarna i Malmö bullrar och kommer inte i tid. Dom trängs med onödigt många bilar och bussfilerna är ynkligt få. Och alla vet att några av linjerna omedelbart behöver kapacitetsstarka spårvagnar för att klara trafikarbetet.
Som radikal lösning på detta problem föreslår sossarna i region Skåne att regionen ska driva trafiken i egen regi och sluta handla upp trafiken.
Och pang vad man sköt sig i foten, då. Istället för att stötta oss som kämpar för bättre kollektivtrafik och färre bilar i stan, så snackar man i gammalsosseanda om vilka som äger bussarna. Man lägger en dimridå istället för att påskynda den nödvändiga omställningen av Malmös trafiksystem. För det spelar ingen roll för oss som åker med kollektivtrafiken om det står SJ, Nobina eller Arriva på bussar, spårvagnar eller tåg. Det som spelar någon roll är att vi kommer dit vi ska, snabbt, bekvämt och miljöbra. Och gärna billigt också.

Riktiga män

För andra gången har en fd klasskamrat vid namn Jörgen Morell försökt lägga till mig som vän i "Stay friends". Inget konstigt, tycker kanske ni, men det tycker jag. Under vår gemensamma högstadietid hade denne Jörgen som en av sina livsuppgifter att ensam eller i olika konstellationer misshandla, trakassera och på andra sätt göra mitt liv till ett helvete på jorden. Och i hög grad lyckades han och efter skolavslutningen i nian har jag lyckligtvis sluppit se honom. Även om jag är vuxen och nuförtiden släppt det där, så förbryllar det mig att minnet är så kort och förvridet hos några. Eller så är det ett taffligt försök till att stryka ett streck. Och nog kan jag försonas och stryka streck, men då behöver jag ursäkt och försök till bot och bättring. My religion do indeed have confession. Ungefär samtidigt som herr Morells inbjudan kom en inbjudan till facebookgruppen "Riktiga män slår inte sina kvinnor". Riktiga män, liksom. Finns det en annan grupp om att riktiga kvinnor inte låter sig slås eller? Jag tycker inte att någon ska slå någon och i all synnerhet ska man inte slå någon som är ensam och svag. Men att tala om riktiga män är snarare att tala om män och kvinnor som olika arter och i det ingår över- och underordning. Vad gör alla dessa riktiga män hela dagarna då, förutom att inte slå kvinnor? Och riktiga män blir väl inte heller mobbade av jordens alla Jörgen Morellar? Eller?

10 mars 2010

Avviker från huvudfåran.

Det finns en snubbe i partiet som då och då tar chansen att hoppa på mig när jag avviker från huvudfåran i partiet och oftast med de simplaste av argument. Att jag inte bara säger ja och amen, utan faktiskt orkar reflektera och problematisera sånt som andra tar för självklart retar en del, vet jag. Sen har jag såklart uttryckt mig klantigt och fel lite då och då, men jag tar hellre den risken än risken att se ut som en död fisk som flyter med strömmen. Min blogg och hela mitt politiska engagemang blir roligare och mer trovärdigt av det, inbillar jag mig. Det fånigaste som finns är väl när anställda i partier bloggar så sjukt PK och partilinjen att man kan ta det för pressmeddelanden från kansliet. Att läsa eller kryssa mig är att ta ställning för en självständig analys. Jag är lojal mot de överenskommelser jag sluter och de beslut som jag är med och fattar, men i övrigt är jag fri.
Ta det eller strunta i det. Men ska partier ha en framtid, så ska man nog låta medlemmar och förtroendevalda ha en ganska lång lina i kopplet. Lenin är lyckligtvis väldigt död.
Även här tror jag att de gröna i Malmö kan vara en förebild. Vi har ett stort spann bland våra medlemmar, från radikalfeminism till latteliberaler, men vi gillar varandra trots våra olikheter. Allt som andas partipiska är närmast tabu. Däremot är diskussionen öppen och fri.

08 mars 2010

Nigeria, Danmark och sonens första GU-möte.

Det är våldsamheter i Nigeria, hör jag P1 morgon berätta. Nu väntar vi bara på att kommunstyrelsens ordförande ska säga att malmöbor med afrikanskt ursprung bör ta avstånd från Nigerias regering om dom vill undgå diskriminering på grund av etnicitet. Men så blir det aldrig. Judar och Israel har alltid en särställning. Och även folk som aldrig skulle definiera sig som antisemiter faller ibland dit. Ingen tror att muslimer i smyg styr media och finansvärlen, men om judar får man säga så. Därför är antisemitismen i en särklass bland rasismer. Nu klär jag mig för att åka buss till ett konferenshotell utanför Helsingör. Just där ska vi handfast prioritera i förvaltningarnas verksamhet och äska medel inför nästa budgetår. Igår var jag med mellanbrorsan på hans första GU-möte. Mötet startade över halvtimman efter utsatt tid, det var segt och tråkigt, men mellanbror satt som ett tänt ljus och söp in. Och vi bjöds på mat och kladdkaka och alla var snälla och glada. Och Hampus Algotsson tog min tolvåring i hand och markerade därmed att han var lika välkommen som någon annan. En sån där enkel gest som funkar inbjudande. GU är bedårande med sin veganprofil och även om det vore lätt att argumentera ner den och framför allt ställa den i relation till synen på exempelvis alkohol, så är det hjärtat på rätta stället. Min son är analytisk och vill tas på allvar och jobba för en bättre värld. Måtte han slippa sunkiga danska konferenshotell.

06 mars 2010

Tiden i Malmö på jorden.

Allt var inte fylla och elände. Nästan 20 år gammal flyttade jag in i en tvåa vid Karlskronaplan, som värden rollade vit från bakgården och hela vägen ut mot lilla Åhusgatan. I närmsta cykelaffär köpte jag en begagnad damcykel och så cyklade jag runt och lärde känna min hemstad. På biblioteket i folkets hus vid Nobeltorget lånade jag boken som blev min grundkurs i Malmökunskap och nu ges den ut igen. Jag satt och läste på balkongen och augustisolen sken över Malmö. Jag blev malmöbo på rekordtid. Nu vet jag att det kommer en tid då jag lämnar stan; här vill jag inte åldras och dö. När jag blir gammal ska jag sitta på en balkong i en helt annan stad och gå ut i köket och steka makrill och koka potatis och min Sara ska komma hem från jobbet och vi ska prata om dagen och softa i soffan innan vi somnar tätt ihop i vår säng. Så ska det bli. Cirklar ska slutas. Mer än så säger jag inte.

Stan är full.

Häromdan pratade vi om knark i personalrummet. Trots att knarket är billigare och mer tillgängligt än någonsin i Malmö, så är det ingen större issue. trots att Sverige är på väg att bli självförsörjande på cannabis, så diskuteras det knappt. "Och trots att knarket är så stort, så är 80 procent av allt våld alkoholrelaterat", sa jag. Då blev det tyst, för så kan man ju inte jämföra. Knark är ju OLAGLIGT. Det är ett obehagligt faktum för många att alkohol är väl så beroendeframkallande som cannabis och bakom allt förljuget tal om AW, nubbar och groggar finns en stor dold problematik. Människor väljer påfallande ofta att möta verkligheten drogade. Stan är full av allt, konstaterar Sydvenskan och jag håller med. här finns det verkligen gott om möjligheter. Men av allt stan är full av, så nog fan måste det vara nåt alkoholrelaterat som dras upp. Snus är snus om än i gyllne dosor. Det spelar ingen roll om du sitter i en begagnad soffgrupp och dricker HB eller på en fancy krog i hamnen och blir packad av bättre sorters mörk öl och whisky, det är samma sak. Det är en drog. Och jag kräver inte att någon ska göra samma livsval som jag, men jag önskar att man åtminstone kallar saker vid dess rätta namn.

03 mars 2010

På språng genom bilpendlarland

Fuktmannen var jättetrevlig och det var en smula intressant att han frågade mig hur dags jag skulle köra till jobbet. För somliga är det så självklart. Till jobbet tar man sig per bil, punkt slut. Och till alla andra ställen med. Att just deras möjlighet att köra så mycket villkoras av att vi är många som inte gör så slår dom inte ens. Skulle alla köra bil, så kunde ingen köra bil, kan man säga. Frågan är hur solidariskt det är att anamma en livsstil som måste ske på andras bekostnad? Senare på kvällen springer jag en runda, ut mot Bulltofta. I spåret är det mörkt och sjöblött så jag styr stegen ut mot villamattor och externa köpcentra. Här ute på Sveriges bördigaste jord har det byggts enplanshus och affärer och om man inte springer som jag, så är det no-go-area för oss som inte kan eller vill köra bil i vardagen. Det är usel stadsplanering och dubbelt eller trippelt miljödåligt. Det är ju inte bara vår bördigaste jord, det är Sveriges mest tätbebyggda landskap som slösar bort marken, istället för att nyttja den smart. Det värker i mitt gröna tekniska nämndshjärta. Vilket slöseri med mark!
Ju fler vägar, villamattor och köpcentra som byggs, desto mer miljödåligt och ojämlikt blir det. Och så in i helvete tråkigt. När jag springer genom Toftanäs är det alldeles dött och även inne på villagatorna är det tyst och stilla.
Vid Gyllins trädgårdar vänder jag och löper in mot stan.
Här i bilpendlarland hör jag inte hemma. Vem gör förresten det?

Ilmar igen.

Väntar på att vattenskademannen ska bli färdig i mitt kök och kollar igenom mitt husorgan istället. Det är inte alltid lätt att vara rödgrön i dessa tider, trots strålande opininssiffror. Glädjen över att regeringsalternativet säger nej till pigavdraget grusas omedelbart av att Ilmar Reepalu gör det igen och nu talar om en israellobby i Sverige. Så avfärdar min kommunstyrelseordförande alla oss som ser Israels rätt att existera och inte rakt av köper absurda anklagelser som man aldrig skulle rikta mot något annat land. Någon israellobby finns inte i Sverige. Att tala om det är att närma sig de klassiska konspirationsteorierna om judiska frimurare, det borde Ilmar fatta. Men det är klart, om man inte ens fattar vad sionism är, så vet man kanske inte detta heller. Nu försöker såklart alliansen slå mynt av Ilmars klantighet, men det är nog inte så smart. Alla fattar att Ilmar inte är någon rödgrön talesperson i frågor kring mellanösternkonfliktens lösning, utan en stark och driftig kommunpolitiker.

02 mars 2010

BK ikväll.

Jo, vi går till BK och äter, sonen och jag. Dyrt och inte så nyttigt, men vi slår oss ner i ett hörn i alla fall. Lägenheten är vattenskadad och inbjuder inte till matlagning, försvarar jag mig med, men vi skulle nog gått dit oavsett. Vi pratar om dagen och livet, äldstebror med hooden updragen som en cracklangare från 80-talets Bronx. Jag kommer direkt från ett jobbmöte, där en kollega vräkt ur sig att jag pratar politik, när jag säger att rosengårdsbarnens problem inte är ett språkproblem utan framför allt handlar om sociala förhållanden. Fattigdom, låg utbildningsnivå. En avgrund från stadshuset där jag suttit vid middagstid och ätit lax och pratat om den nye chefen och sett ritningar på Malmös kommande kongress- och konserthus. Allt är politik, förklarar jag för min kollega, men hon verkar inte hålla med. Kanske tror hon att saker uppstår och förändras av sig själv?
På BK sitter sonen och jag och äter medan ett grabbgäng pratar albanska högt och tydligt, när dom inte hojtar åt tjejen innanför disken på dålig svenska. Coola vill dom vara, men jag ser att dom bara är utanför. Vi äter upp och går upp i vår vattenskadade boning. Ett program om gud börjar på TV och sonen går in till sitt och kollar på simsons.