28 november 2014

Älskar att sitta i fullmäktige

Fick frågan av en kollega en gång om varför jag inte sökte jobb som förskolechef. "Men du kanske föredrar att styra Malmö, framför att bestämma på ett enda dagis?", svarade kollegan själv på frågan.  Ja, så är det. Min dröm är att vara en del av den kollektiva fjäril som fladdrar med sina vingar och sätter igång orkaner som förändrar hela världen.
Så naiv är jag och därför sitter jag i kommunfullmäktige. I timmar sitter vi där, nu har det varit 21 timmar på två dygn, plus alla timmar som gått åt att läsa på kilovis med handlingar, snacka ihop sig med kompisarna i partiet och förbereda sina anföranden.
En del ser de många timmarna man sitter i rådhuset, som något nödvändigt ont, något man måste ta sig igenom.
Jag? Jag älskar det. Att sitta i kommunfullmäktige är för mig ett rent nöje. Om jag är bra på det får andra bedöma, men att lyssna, ta in, analysera och sen själv ställa sig i talarstolen och ge sin syn på saker och ting är en ynnest och folkvald är ett av svenskans allra vackraste ord. Visst känner jag av klimatångesten ibland, visst är det så lite jag kan göra och visst fattas de viktigaste besluten någon annanstans. Men ändå. Lite kan jag göra och då ska jag göra det.
Och det där med att vara en del i ett lag, det är skönt och bra. Vi peppar varandra och tar en för laget om det behövs.
Så förändras Malmö, Sverige, Europa och hela världen. Och gör det inte det, så ska det i alla fall inte bero på att vi inte försökte.

23 november 2014

Var vi än är längtar vi alltid bort

En stor del av mitt överskott under de senaste åren har gått till resor. Jag har varit privilegierad, människan jag lever med prioriterar precis som jag att vandra upp för backar i San Francisco eller sitta på uteserveringar i Habana viejo framför att exempelvis köpa en ny bil eller ett hemmabiosystem. Vi har dessutom haft möjlighet att välja, det har inte alla och kanske inte ens vi i all oändlighet.
Varför man längtar ut kan man fråga sig. Det vore väldigt praktiskt om en promenad eller en kopp kaffe framför TV:n vore tillräckligt. Man får acceptera att man längtar bort och vill ha nya upplevelser eller utmaningar, som det ofta kallas i dessa dagar. Man får acceptera sig själv och inte alltid försöka bli någon annan och bättre människa.
Hos mig såddes fröet tidigt och ungdomens luffande med slitna tåg och sunkiga övernattningsrum lärde mig mer än lektionerna på Majornas gymnasium. Det lärde mig vem jag är. Var vi än är, längtar vi alltid bort. Så skrev han, Peter le Marc. Några av oss är födda med en oro som tar oss till spännande platser, men som också tvingar oss att ständigt fundera och värdera det vi sysslar med.
Det är en ynnest att kunna fundera på meningen med livet och sin egen roll i världen. Det är ett ansvar att ta. Några av oss är drivved. Det får vi leva med.

20 november 2014

Infidels (fräls oss från de renläriga)

Vet inte om jag köpte den precis när den kom ut, men troligen inte så långt efter, i alla fall. Dylans Infidels. Detta var i en annan tid, men en som är väldigt lik vår egen, så det kan vara värt att reflektera över. Hösten 1983, vill jag minnas att det var och han följde upp den med en turné och vi såg honom i Parken i Köpenhamn sommaren efter, glada av Tuborg och annat danskt godis. Det var den allra bästa spelningen jag hört med honom.
På omslaget till skivan sitter Zim själv och håller en bit israelisk jord i handen med Tempelbergets helgedomar i bakgrunden. Det är min själ ett statement som heter duga och plattan svingar vilt och politiskt, men också reflekterande och funderande. Den gode Dylan var visst på väg bort från sin nyfrälsta kristendom och hem till sina rötter igen. Infidels, avfälling, vantrogen på alla håll och kanter. Kanske är det därför jag gillar den så mycket. Jag försvann själv ungefär vid samma tid från en annan sorts renlärighet och har precis som Dylan försökt att stanna utanför dogmernas land. Det finns ingen lära som är den rätta och ingen ska vara förbjuden att öppna käften om någonting, det är min bestämda åsikt. Min uppfattning om gud eller om världen är ingen akademisk tuppfäktning och det finns inga böcker jag måste läsa eller några ledare som alltid har rätt. Fräls oss från de renläriga, ty de gör oss bara skada.

16 november 2014

My back pages (ja, jag hade fel om EU)

Vi vet inte hur många vi blir till middag, så det får bli en rejäl järngryta full med chili con carne. Med svenskt kött. Kanske är det känslopladder, men det känns bättre så och känslor ska inte underskattas.
När vi så står och lagar Chili con carne så skruvar jag in nån dansk kanal på radion. Det sprakar lite, men musiken är den jag vill höra just då. Oldies, liksom. Så kommer My back pages i en soft, nästan provokativt slickad version. Långt från Dylans raspiga bikt. Han var ju ändå rätt ung när han kom till insikt om hur snusförnuftig och tvärsäker han varit vid tjugo, lite som bossen i Glory days, om ni minns den, men Dylan var raspig redan i sin ungdom, så det ska man inte låta sig luras av. Jag står där och rör i min närproducerade färs och tänker på mina egna back pages. Mycken tvärsäkerhet har även lämnat min hjärna och på några punkter har jag tvärvänt. Men det har nästan alltid handlat om viljan att passa in, om jag tänker efter. Så jag var lika anti-Israel som alla andra och lika anti-EU. Och för säkerhets skull läste jag inte på om sådant som.kunde hota min förutfattade mening. Så jag propagerade och röstade för ett bastant nej. Men med den kunskap jag har nu och med det jag anade redan då, så hade jag fel. EU är för mig något i grunden bra, oavsett korkade beslut i den ena eller andra frågan. Så när omröstningen om Euron kom så röstade jag ja. Jag fick ta tystnader och all raljans som följde. Jag fick ta ensamheten och nederlaget. Det kostar att vara sann mot sig själv. Det är inte heller karriärbefrämjande i det (svenska) gröna partiet. Men i mitt egen hjärta växer jag av att våga säga att jag hade fel: att jag var så mycket äldre då, så klokare och säkrare. Men mest av allt ville jag passa in och höra till. Nu tror jag snarare att det gäller att först vara tydlig med vad man tycker och därefter komma överens och hitta gemensamma linjer. Och våga utmana sig själv genom att lyssna på dem som man från början tycker har helt fel.

14 november 2014

KD, vi är inte dumma i huvudet.

När fanatiker vill få oss andra att följa deras gudslagar, så börjar det med tal om respekt om samvetsfrihet. Låt oss följa våra övertygelser, bara. Det kan (som hos KD i Kronoberg) handla om aborter, men det kan också handla om att inte handhälsa på "motsatt" kön eller köra bil på sabbaten. Det kan låta som rimliga krav vid en första anblick, lite mysigt multikulti. Men i själva verket handlar det om att fanatikerna tycker att gud (genom dem) bestämt att ingen ska få göra abort, att ingen ska få promenera med någon av motsatt kön på torget i Rinkeby eller köra bil på sabbaten och på detta sätt hamnar det på agendan. Vi vet det därför att när de får den lagstiftande makten så blir deras övertygelser genast allmän lag.
Det är således förbjudet även för ateister att göra abort, att umgås över könsgränserna och resa vissa dagar (i Israel har de religiösa idioterna lyckats stänga nästan all kollektivtrafik på fredag-lördag).
Så KD i Kronoberg, vi är inte dumma i huvudet. Vi vet vad ni vill åstadkomma. Och vi säger nej till det.

12 november 2014

Cyklar v/s bilar i Malmö

Nu är det ett sånt där tillfälle då jag får anstränga mig för att inte raljera grovt.
Ni vet ju att jag kan ha lite svårt med det. Det handlar om det där med cyklar och cyklister här i stan. Vi är ju några stycken som cyklar i den här stan. Själv har jag gjort det i dryga trettio år, nära nog dagligen, utom kanske under semstrar semestrar och föräldraledigheter. Jag vet vad jag snackar om. Några skämmer ut oss genom att cykla mot rött eller på trottoaren, men sätt det i proportion till andra saker. De flesta av oss gör för det mesta rätt. Jämför det med audi- och bmwgrabbarna som drar ner för Bergsgatan som om de vore med i Fast & furious och gör en analys.
Men i Sydsvenskan gnäller en polis om att man inte har eller får tillräckliga resurser för att beivra cyklisternas kriminalitet, som i hans framställning låter som en korsning mellan ebola och IS i farlighet (ja, jag sa ju att jag hade svårt att låta bli att raljera). Om den gode polismannen och alla de som håller med honom istället skulle reflektera över hur Malmö skulle se ut om alla vi cyklister gick över till bilåkande, så kanske det skulle gå upp ett ljus. Vi cyklister och den trafikbrottslighet vi ägnar oss åt skadar mycket sällan någon annan än oss själva. Det är kanske mycket nog, för all del, men så värst samhällsfarligt är det inte.
Skulle biltrafiken öka, så skulle dödsoffren också öka, det är allmängods och enkel matte om nu inte miljö- och klimatargumentet duger.
Men i Malmö ska inte biltrafiken öka, den ska minska. Vi vill vända på trafikmaktsordningen och vidtar mått och steg för det. Bit för bit blir det lättare att cykla och svårare att köra bil. Vår mark är dessutom för dyrbar för att helgas åt miljöfarlig verksamhet.
Detta vet polisen och det vet folk. Och eftersom det inte är opportunt att angripa cykling as such, så pekar man på oss cyklister som a bunch of criminals. Debatten om cyklar vs bilar i Malmö tar jag med glädje. Och så länge det går mördare lösa har polisen annat att göra än att jaga cyklister.

11 november 2014

Gåsmiddag på Översten - att bli en malmöbo

På Översten har liksom tiden stått still. Det är det Malmö jag flyttade till, spännande som gulnade klipp ur tidningen Arbetet och brunbetsat och allra högst upp i det gamla Malmös allra högsta hus. Här har jag inte varit sen jag var ett litet barn och det är samma utsikt nu som då, även om spårvagnarna slutat rulla på Regementsgatan nedanför och Torson ersatt kockumskranen. Samma himmel över Malmö, dock utan änglar som flyger runt, eftersom det inte finns någrs änglar. Och vi äter gås under sjuttiotalsgardiner. Sara får komma in i den skånska värmen under charmig och smått fumlig servering. Vi skippar svartsoppan, för någonstans går gränsen och äpplekakan är inte traditionell, men annars saknar vi inget. Det finns en malmöitisk och skånsk kultur med gäss och stolta hus från sextiotalet. Allt är inte falafel, även om ingen svensk stad förnyat sig som vår. Det är inte hipsters som söker sig hit en lördagskväll. Här är det arbetarklass som klätt upp sig och rätter lika otrendiga som oss som gått hit. Vi sitter avslappnade och äter vår skånska fågel med alla tillbehör och blir ett med kulturen och traditionen.

10 november 2014

Jävla Ester (in the name of love)

Ester Nilsson håller mig sällskap genom Lena Anderssons strama språk. Ja, jag har också fallit i fällan och läser den där boken som alla eller "alla" talar om. Och precis som alla andra blir jag ilsk på all skit hon tar in the name of love. Eller vad då love, fanskapet vill ju inte ha henne. Troligen är det igenkännandet som irriterar. Ja, många av oss har suktat efter hen den där som i grund och botten inte ville ha oss, vilket vi såklart visste, även om man tog alla chanser och såg alla tecken i skyn, av vilka de flesta bara satt i det egna huvudet. Ja, fan, det är så genant och pinsamt att jag gömmer mig i "man" och "vi" istället för att rakt ut säga JAG. Men ni kan andas ut, jag kommer aldrig att skriva någon självbiografiskt epos med spekulerande i vem den (de-) där eländiga männskan (-orna) är eller var. Så spännande är man (jag) inte.
Men jag kommer att läsa ut Lena Anderssons bok även om den är plågsam. Troligen är det ändå årets bästa läsning.

08 november 2014

I New York, den 9 november 1989

När min roman blir färdig och utgiven kommer ni att kunna läsa om en huvudperson som var på plats i Berlin den 9 november 1989 och gick med de andra till gränsövergången på Bornholmer strasse. Det var där man skulle ha varit. Men det var man alltså inte. Istället vaknade jag upp på W 54 st, i en hotellsäng, till en alldeles underbar höstdag. Jag klädde mig och gick ut. Trainers, jeans, tröja och en cool mockajacka som min mamma köpt på loppis. Det kurrade i min mage och jag gick upp till parken och gick längs de fina husfasaderna på CPS bort till Columbus Circle för frukost. Löven lyste i gult och brunt och rött i träden och en ensam joggare löpte in i parken från dess sydöstra hörn. Taxibilarna var sådär gula och poliserna visslade Galway Bay, precis som man sett på TV. Inne på mitt livs första diner fick jag mitt livs första amerikanska frukost, pancakes, maple syruop, bacon, svagt kaffe, the works.
Det var en underbar morgon, ni vet så som det är i New York när man har hela dagen orörd framför sig och kan ta en tur till Brooklyn heights eller kolla på böcker och musik i evigheter. Eller varför inte bara kolla in Picasso och Braque på MoMa? Jag satte walkmannens lurar i öronen och lyssnade på pratradio och tog en Times, medan jag tuggade och drack.
Ja, Berlinmuren hade ju fallit. Det var väl inte helt otippat, efter höstens händelser, men det hade kommit väldigt snabbt. Jag satt i the land and free och i kapitalismens högborg, medan socialismens korthus föll. Lite senare den.månaden skulle en socialist och polare säga att han var säker på att folken i östra Europa inte skulle välja den västliga vägen, utan förnya socialismen.
Men hur det än är, så är det trevligare att äta frukost vid Columbus Circle än att köa för utresevisum eller skor i en stad som är grå sånär som på de röda fanorna längs husväggarna. Nu kan man ju såklart säga att marknadsekonomi inte är bra på allt. Det vet jag och därför finns politiken som ett medel att delvis fördela om och gemensamt styra sånt som bör styras gemensamt. Inte minst nu när klimatet kräver rätt stora dåd av oss.
Den nionde november 1989 var jag nog trots allt på rätt ställe. Och morgonen efter åt jag en härlig frukost och gick sen ut i friheten. Mannen som anvisade bord önskade mig en trevlig dag och blev sannspådd.

03 november 2014

Du vet väl om att du är värdelös?

Idag ska jag på utvecklingssamtal med yngste sonen. Han är ganska duktig i skolan, som det heter, så det ska väl gå bra. Med det kunde man väk nöja sig. Känslan av att lyckas är en bra känsla. Men troligen kommer det där med utvecklingsområden in. Vad kan du bli bättre på? Man får liksom inte vara nöjd med sig själv. Du ska veta att du i grunden är värdelös. Innerst inne duger du inte till. Nu tror jag att min tuffe yngste klarar det där. Det är fan inte mycket som biter på honom. Men hur är det för tusen andra ungar därute? En av mina andra ungar skydde dom där samtalen som pesten och jag med. Bägge gick vi molokna ut och köpte godis och cola för att kompensera. Du är inte dina skolbetyg eller ens din diagnos, fick jag trösta. Ska det behöva vara så?

02 november 2014

Värnplikt är så 1900-tal

Det känns lite som åttiotal igen. Ubåtar i skärgården och höjda försvarsanslag. Snart kommer väl Ebba grön att återförenas (hoppas inte, sånt blir sällan bra. Och så vill den ene efter den andre ha lumpen tillbaka. Just när det börjat byggas snygga bostadsrätter på vårt gamla övningsfält på Lv6 och nästan alla andra regementen blivit högskolor. Ironi, på min ära. Ja, jag minns lumpartiden. Jag som alla andra män i min ålder och äldre och även några yngre. Det brukar bli samtalsämnen i bastun och i bilverkstaden. Om alkoholiserade fanjunkare och de illaluktande kläderna och den eller den kändisen som man delade logement med. Det försöker provoceras fram glada minnen, men känner man folk på pulsen så var det bara meningslös tristess. Aldrig eller i alla fall sällan handlar samtalen och minnena om försvarsförmåga och de uppgifter som skulle lösas.
Lumpen, saknad av ingen, eller i alla fall väldigt få.
Att folk i ett land utan hotbild dessutom dömdes till fängelse för värnpliktsvägran var huvudlöst och en smula märkligt. Var inte rätten att vara olika en av de där sakerna som skulle försvaras?
För oss som ändå klädde oss grönt var det uppenbart att det i hög utsträckning var ett spel för gallerierna. Vi fick på sant lära oss att skydda oss mot kärnvapen genom att dra en filt över kroppen. När befälet fick frågan om det verkligen skulle hjälpa, så skrattade han bara.
Naturligtvis fanns och finns det det svenska soldater som kunde lösa sina uppgifter och nedkämpa fiender och värna luftrummet och allt vad det nu var. Att ubåtar var svåra att hitta ligger i deras natur. Men de flesta av oss lumpare  saknade både förmåga och motivation. Men alla skulle med, för att travestera en gammal slogan och då blev det som det blev. Och nu vill några som sagt ha tillbaka det där. Frivilligheten funkade inte. Unga män och kvinnor söker sig inte till dammiga kaserngårdar i Halmstad, inte ens för pengar. Försvarsviljan är inte så hög i landet Sverige. Och finns inte försvarsvilja, så finns inget försvar. Så enkelt är det. Att med hot om fängelse tvinga dåligt motiverade unga människor att öva sig för krig är ingen vidare bra idé.

01 november 2014

Du kommer inte undan

Ett av mina 99 problem är däremot att det är så jävla kallt här i lägenheten. November kommer som blixt från en klar himmel och experterna hotar med överjävliga vintrar framöver, som tack för att vi struntat i allt vad tvågradersmål heter. Och bilarna susar förbi nere på gatan som om detta var den sista dagen i vår tideräkning och man var tvungen att passa på och göra allt det där man har kvar just idag. Och när jag cyklar förbi det område vid Nobelvägen som sonen kallar prärien, skäms jag lite för mitt gnällande över kylan eller "kylan" i lägenheten. Jag ser tält och husvagnar uppställda och människor som rör sig som skuggor mellan dem och känner hur doften från deras eldar sticker i näsan. Det blir en hård vinter för EU-migranterna och jag står handlingsförlamad trots mina fina uppdrag i kommunen. Det är inte bara att säga att allt nog fixar sig.
Det kom visst som en överraskning att folk rör mellan ställen för att få det bättre och att klimatförändringarna verkligen finns på riktigt. Det ska tändas ljus idag. Testa att göra det för alla som lever och ska leva här på jorden. Lägg sen en spänn i tiggarens mugg och ställ din jävla bil. Du kommer inte undan.