Flandern är platt som en pannkaka

Flandern är platt som en pannkaka, tänker jag, där jag sitter på mitt belgiska tåg och ser ut och får associationer till en gammal TV-serie, men också till den gamla progglåten, som börjar med en hälsning från en skyttegrav i Flandern.  Men allt det där var längesen och nu är nu, intalar jag mig och tar en selfie för att spara ögonblicket. Brunbränd är jag och tidens tand har gnagt, som en säger. I Oostende har jag hyrt ett rum för en natt och huset har en väldigt fin fasad, men invändigt är det smala trappor, smala korridorer med en sliten heltäckningsmatta och ett litet rum med utsikt mot en bakgård. Det ser ur som så många andra rum jag sovit i och trots den nytagna selfien, så hoppar minnen fram ur skallen. I ett sånt här rum bodde Annika och jag nät vi var i Paris, i ett liknande rum var Malin och jag i Manchester, bägge romantiska resor som ledde till barn. Visst är jag välsignad; jag har fått mer kärlek än någon rimligen kan begära. Och fyra barn, herregud. Ändå är det ensamhet som är mitt normaltillstånd; jag har försökt och försökt igen att bli en del av något, men det är sällsynt att det lyckats. Jag har alltid hamnat eller ställt mig utanför. Min terapeut sa att jag inte släppt in någon, framför allt inte mina partners, inte släppt in och heller inte dragit gränser, bara passivt låtit floden forsa fram, tills jag igen och igen slängt mig upp på land.

Ja, de sista två bisatserna la jag själv till.

Flandern är platt som en pannkaka och kunde skyttegravarna skottas igen och bli till järnvägar som binder ihop länder, kunde krigen bli valutaunioner, så måste kanske inte jag regeras av mitt inre front nationale som håller hårt i den egna flaggan, vägrar förenas med något och påstår att ensam är stark. Stark är också ensam. 

Jag hatar den moderna fotbollen.

I trettiogradig värme kliver jag av tåget i Dortmund, första stopp på min tågluff. Där ligger det tyska fotbollsmuséet och jag går dit efter att ha stuvat in ryggsäcken på ett lågprishotell och fått något i magen. Tyskland har en stolt fotbollshistoria; på herrsidan hjältarna i Bern 1954 och VM-gulden i de mästerskap jag själv följde 1974, 1990 och 2014 och damernas guld 2003 och 2007. Men annat skaver. Herrarnas Bundesliga som startade 1962 visar under sina fyra första decennier en bredd och ett stort antal lag har någon gång fått lyfta pokalen. Men i nutid har bara ett lag vunnit: FC Bayern från Tysklands tredje största stad: München. Ja, jag vet att just i år var Dortmund nära, men nära skjuter ingen hare. 

Tyskland är inte värst, men också denna målglada liga har drabbats av den moderna fotbollen. Vi är några som håller på lag som GAIS och St Pauli, men det är ett losing battle, ungarna hemma på min förskola har PSG-tröjor eller möjligen Barca. Det finns inga lojaliteter längre, bara stålar. För att göra saken än värre, så bildas det koncerner av fotbollslag, oftast med smutsiga oljepengar som bränsle. Det finns ingen lek och glädje kvar, eller i alla fall väldigt lite. I Sverige är vi inte helt förskonade, men än kan Elfsborg kriga ner kapitalstarka MFF och stockholmsklubbarna och Blåvitt är skuggor av vad de borde vara sett till balansräkningarna. Men så kommer inga svenska lag heller långt i Europa.

Jag hatar den moderna fotbollen, hatar den innerligt. 

Fostra våra, era och andras pojkar

På stranden i San Sebastian ligger i alla fall tre kvinnor och solar topless. Några av de förbipasserande spanar väl i smyg, men de flesta går bara förbi. Det verkar finnas respekt för andras kroppsliga integritet i den baskiska badorten. Eller i alla fall hyfs nog att inte bry sig. Berättar för min vän och hon säger att i Malmö får man kommentarer om man så bara visar benen. Unga män visar sin makt och berättar att jag bestämmer själv när och hur jag kommenterar din kropp. 

Tänker på den diskussion som är om stökiga grabbgäng i badhus, på Liseberg och på andra ställen. Hur de som har narrativet att integrationen inte fungerar tittar, jublar och säger vad var det vi sa? Man längtar efter ruttna äpplen i korgen och pratar om hårda tag och stängda gränser. Jag funderar väl snarare på sånt som goda förebilder och fostran. En kass kvinnosyn uppstår inte i ett vakuum och den går att förändra. Men farsan sitter hemma framför TV:n och morsan sitter antagligen bredvid. Vad deras söner gör på stan har de inte en susning om. Och skolan satsar på digitalisering och föreningslivet på eliten. I Sverige görs fullt fungerande killar och unga män till offer för omständigheterna, som om de vore mindre vetande. Tänker att om vi från det ungarna är små bryr oss, utmanar föreställningar om manligt och kvinnligt och sen håller i den tråden ända tills pojkarna blir män, så kan det hända något. Och I ett samhälle måste vi våga säga till, på bussen, på bibblan eller på badet. Alla barn är allas barn, som det heter. Och vet ni, dragqueens tar sällan upp ett automatgevär och tömmer magasinet in i en portuppgång.

Tillbaka i San Sebastian

"Det var för ett liv sen", tänker jag när vi går de branta trappstegen upp för berget med statyn på. Statyn som föreställer Jesus, vem annars? Papisterna har förstenat den gamle revolutionären från Natseret. Ett liv sedan jag första och andra gången var här i stan som på en del skyltar kallas Donostia, men som alla kallar San Sebastian; det baskiska är mest en markering, lätt att förstå om en kan lite historia. Då luffade vi runt med noll pengar, ändå privilegierade att vi kunde ta helt ledigt och vi köpte mat på affärer och marknader som vi lagade på stormkök. Jag var femton första gången, inte ens ett barn, inte ens en man, mer som en resande i drömmar och hopp. 

Spanien var fattigt, eftersatt, tågen var så långsamma att en kunde öppna fönstren och plocka blommor längs vägen, nu kör tågen här i 300 kilometer, medan Sveriges snabbtåg är snabba bara till namnet. Allt var billigt och enkelt och vi rökte cigg ned svart tobak som hette Habanos och jag hostade som en gubbe, trots mitt släta ansikte. Nu verkar ingen röka här och hälften var inte ens födda då. Fuck Vox, står det på en husvägg, Vox, det nya fascistpartiet för dem som glömt historien. Ja, fuck all fascism, alla rop på snabba enkla lösningar.

Jag är här med min äldste son, han fick resan i present, för jag har råd med sånt nu. Att göra mat på stormkök är uteslutet, jag är ingen friluftsmänniska, det handlade bara om ekonomi. Nu äter vi med kniv och gaffel på restauranger som blåser en, det är trots allt en turiststad. Och stan är lika vacker som jag minns den, men mer fancy, putsad, det bedagade är borta. Vi kommer längst upp på berget och ser stan från ovan, den gigantiska stranden, husen i raka och sneda led, röran nere på gatan och i bakgrunden Pyreneerna som en operettfasad. Ikväll ska vi se Dylan också det har vi gjort förr, jag kanske tio gånger, lägger inte sånt på minnet. "Han var bättre på åttiotalet", kommer jag att säga för det var han. Min son kan allt om Dylan, allt, verkligen, själv upptäckte jag Dylan genom Ulf Lundells första bok och hade vinyler och kassetter. På en konsert hade jag och Steve med oss rockenrolltobak, fullständigt osannolikt nu, här får en inte ens röka vanliga cigg inomhus och min son avstår dessutom alkohol helt. Precis som jag under elva långa år. Och jag kom tillbaka till San Sebastian. Kanske förväntas jag nu tycka något om hur livet blev, men det blev inte det är, nu liksom då, liksom alltid. En dag ska du dö, de andra fram till dess leva. Så vill sonen ha en milkshake och jag en öl. Att gå ner från ett berg är alltid enklare än att gå uppför det. Men att färdas genom kuperad terräng är roligare än att alltid vara på platta marken.