31 juli 2008

Lev ditt liv, hata inte.

I Marias blogg hittar jag länkar till två unga kamrater som skriver om heteros och normer. Och samtidigt som pride känns som en glädjefest där alla dansar som dom vill, so to speak, så känns det lite ledsamt att somliga bryr sig så mycket om vad inskränkta människor tänker och tycker. "Skit i det", tänker jag. Då får jag säkert svaret att man inte kan skita i om man riskerar att få en smäll för att man håller den man älskar i handen. Man har inte bett om att få vara en vandrande utmaning mot etablissemanget, hör jag. Men normer upphävs genom att man skiter i dom, inte genom att man hatar dom. Genom att hata riskerar man snarare att mista de tveksamma, de som inte riktigt vet eller fattar. Gör man sig till offer blir man i bästa fall någon som omgivningen tycker synd om, i värsta fall väcker man den sovande fascisten. Istället för att fylla mina dagar med svavelosande prat om alkoholens farlighet, så lever jag nykter. Istället för att banka in slagord om mångkultur och funktionshindrades rätt, så jobbar jag med sakerna konkret. Jag lever mitt liv, liksom, snarare än avskyr andras. Sen tar jag förvisso debatter också, men grunden är att vara den jag vill vara, snarare än att tala om för andra hur kassa dom är.

30 juli 2008

Minnen sviker och sälar i älven.

Det är inte kul att åka berg och dal-banor längre. Kanske har det aldrig varit värst kul. Det stör mig också att Liseberg försöker plocka pengar av en i exakt alla situationer, från Balderkön till...ja, fan vet jag...överallt. Men nu är det gjort. Nu har barn tre och fyra begått Liseberg och längesen är tiden med hångel i Spelhallen och sånt. Antagligen var det inte billigare förr heller. Jag vill inte vara en sån som tycker sånt. På Kviberg pekade jag ut logementet och markan och alla andra ställen jag kom ihåg; kläderna som luktade Myrorna och de gamla stofilerna är barta. Det är vandrarhem och nya hus och så. På muséet träffar jag en major som minns mina alkade gamla befäl. Jo, kapten si-och-så, ja fanjukare ditt-och-datt. Tack gode gud att det aldrig blev krig den vintern. Dom hade stått som förvirrade fyllon på slagfältet och själv hade man väl tagit en kopp kaffe i väntan på döden. Kviberg ville jag ändå se. Spooky så här långt efteråt. Paddantur med säl i älven. Fint och väldigt Sverige.

27 juli 2008

Då, då vill jag hem till mina rötter igen.

Göteborg. I morgon. Bröderna ska få en grundkurs i sina rötter. Liseberg, Paddan, Södra skärgården, Frölunda torg, långgatorna, Slottsskogen, Kviberg (där deras pappa var soldaaat) och så klart en hemmamatch på Ullevi. Spårvagnarna binder ihop det: dom skitfula M31:orna med sin groteska låggolvsdel, dom nya snygga 32:orna, långa som ormar som slingrar sig genom stan och förhoppningsvis några nostalgiska pedalvagnar. Det kräver att vi stannar tills på lördag, så det gör vi. Inget av det jag flyttade ifrån finns kvar i samma skick som då. Det var länge sen jag kände igen folk i Brunnsparken eller på Torget. Det är min historia nu och Malmö är min nutid, verklighet. Killen som flyttade söderut var nyfiken, radikal och hade halvlångt hår. Som jag nu, liksom. Det är fan ingen skillnad, ändå har allt hänt som någonsin kunnat hända. Man ska veta sin historia, men nostalgi är som ältande och livsfarligt.
Ses.

Död åt thaitorskarna.

På Coop extra ser jag dom. Ett par, han svensk och hon thailändska. Han är överviktig och flintskallig och hon liten och nätt. Det finns inte en chans att dom mötts och förälskat sig på lika villkor, utan det är uppenbart att det har varit frågan om en transaktion av något slag. Det fyller mig med äckel att vi i den rika delen av världen kan köpa allt. Som en liten tjej som hellre är kärleksslav/hushållerska åt en blekfet svensk än tiggare eller prostituerad i Thailand. Hennes resonemang är lättförståeligt, om än sorgligt. Men då hör jag folk snacka: Dom ser inte på kärlek som vi. För dom fyller äktenskapet en annan funktion. Jo, tjena. Detta med att förälska sig och vilja välja partner efter eget huvud är såklart universiellt. Oavsett om det är frågan om tjejer i hederskulturer här i Sverige , fattiga thaitjejer, du eller jag.Det är rasism att tro annat. Det är samma homo sapiens sapiens överallt. Vissa är bara lite mer ynkryggar än andra.

Jag mot utträdeskrav.

Mitt parti ska strax ha en medlemsomröstning om vår inställning till medlemskapet i europeiska unionen. Idag uttalar jag mig här i frågan.

Kd ger mig ingen ro.

Kd ger mig ingen rast och ingen ro. På stan idag gick jag och funderade över civilkuragelagen. Dom hårt arbetande grabbarna i glasskiosken kan nog misstänkas arbeta svart, till en del. Inte så bra, men ska jag vara skyldig att anmäla det till polisen? Eller killen som jobbar i en av stans arabaffärer och vistas olagligt i landet. Ska jag vara skyldig att sätta dit honom? Det funkar inte.
Civilkurage ska komma från hjärtat. Och då har jag ändå inte tagit exemplet med folk som hotas av grabbar med ryggmärken på jackorna.
Angiverilagar är för länder där grabbar som Josef och Adolf styr. Och Göran H, då ;)

Sen var det ju kd i Stockholm som upprördes över att bussarna i stan flaggade med regnbågsflaggor samma dag som pride invigdes. Det kan inte vara lätt att vilja ha ett samhälle där alla ska passa in i en smal mall. Vita kristna heteros som anger varandra. Olika partier har i sanning olika visioner.

26 juli 2008

Billig mat?

På väg hem från parken, bibblan och barnteater gjorde jag misstaget att gå in på Lidl och handla. Sortimentet är uselt, men priserna låga. Utom nötfärs, som kostade 70 kr/kilot, fast man försökte luras och skrev 35 kr paketet. Alltid gick nån på det. Ska det vara bra så kostar det. Förvisso kan saker kosta utan att vara särskilt bra (som Lidls färs), men ska det vara kvalitet och schysst betalt och okej arbetsförhållanden måste vi i Sverige betala mer. På Lidl såg jag inget kravat eller rättvisemärkt. Nix, nada.
I bloggosfären har en diskussion dykt upp om prishöjningarna på falafel i Malmö.
Man hittar ingen falafel under 20 spänn längre och det beklagas fett på sina håll. Men, snälla. Är det någon som tror att det går att få en falafel så billigt och samtdigt följa kollektivavtal och betala solidariskt och gott i alla led?
Det är mer solidariskt att gå på McD än att köpa falafel för 15 spänn.
Inte för att donken är så mycket att skryta med, men det är åtminstone vitt och avtalsenlig lön (även om den är kass).
Solidaritet är att betala mer och kvalitet kostar. Aldrig mer Lidl.

25 juli 2008

Enkätish. Stulen.

1. Hur gammal är du om fem år?
Ingen aning. Matte är inte min kopp kaffe.

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
Sönerna och parkens alla gäss. Laptopen och en bok. Kaffekoppen.

3. Hur lång är du?
20 cm längre än S.

4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Äldstebror kom in och körde nån jotubgrej som jag redan glömt

5. Vem ringde du senast?
S.

6. Vem ringde dig senast?
En som undrade vilket abonnemang jag har idag. "idag?", svarade jag, "jag har bindningstid och skit".

7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
Det minns jag inte helt. Nåt i stil med "Då ses vi där." Men det gjorde vi inte.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Jag föredrar samtal i sängen.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Döen har skilt dem åt.

10. När såg du senast din mamma?
Oj, när var det nu? Annandag påsk, tror jag.

11. Vilken ögonfärg har du?
Brun. Ibland ljusare, ibland mörkare. S säger att det beror på ljuset.

12. När vaknade du i dag?
Nio?

13. Vilken är din favoritjulsång?
Oh helga natt (det trodde ni inte!)

14. Vilken är din favoritplats?
Biblioteket.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Exets hem.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Nånstans där vår lilla Osmond-familj får plats.

17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Jag drömde om att bli överkörd av spårvagnen. Och eftersom jag då och då var ute och velade på spåret var det inte helt obefogat.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
Borat.

19. Hur stor är din säng?
Smalare när minstebror ligger där än när S gör det. Fattar ni varför?

20. Har du stationär eller bärbar dator?
En av varje.

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan, helst.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
Två, en eller ingen. Det varierar.

23. Hur många landskap har du bott i?
VG, Bohuslän, Västmanland, Skåne. Fyra.

24. Vilka städer har du bott i?
Makrillstan, skithålan och den mångkulturella metropolen.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
sandaler. Inga strumpor, strumpor i sandaler är sjukt fult.

26. Är du social?
Det vetefan. Ibland, så.

27. Vilken är din favoritglass?
Sån där skitdyr mövenpick. Eller mjukglass med lakritsströssel.

28. Vilken är din favoritefterrätt?
Brylépudding

29. Tycker du om kinamat?
Ja, helst friterade räkor i sötsur sås.

30. Tycker du om kaffe?
Eh, ja.

31. Vad dricker du till frukost?
Kaffe. Jos, kanske.

32. Sover du på någon särskild sida?
Haha, jag är glad om jag får plats i sängen alls.

33. Kan du spela poker?
Ja, men det är sjukt tråkigt.

34. Tycker du om att mysa/kela?
Skojar du?

35. Är du en beroendemänniska?
Det kan man lugnt säga.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Samma datum, men inte samma år.

37. Vill du ha barn?
Klart. Först och främst får väl dom jag har stanna ett tag, sen har ju S ett gäng och sen..ja, gärna några till.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Ja, rövarspråket. Sen lite en, da, ty, no, nl, esp, och pol.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
ja, transport mellan SS och Frölunda sjukhus. Och tillbaks. Systern gav mig kolabönor, vilket jag älskat sen dess.

40. Föredrar du havet eller en bassäng?
Rikigt hav med maneter, tång och skit.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Kaffe och mobilräkningar. Och tågbiljetter.

42. Äger du dyrbara smycken?
Knappast, du. En piercingring i örat som emsan tryckte dit. Det är alles.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv?
Tre kärlekar och six feeet under.

44. Kan du rulla med tungan?
Det kan jag. Ingen har klagat hittills.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Minstebror.

46. Sover du med gosedjur?
Det är förbud mot sånt i min säng.

47. Vad har du för ringsignal?
"Välkomna till våran ö"

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten?
en tröja från 1978 är den äldsta.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött?
Ingenting. Här är allt grått.

50. Flirtar du mycket?
Inte nu. När jag är singel, oui.

51. Kan du byta olja på bilen?
Det har jag ingen aning om.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång?
Nä. det snabbaste jag cyklat var när kedjan hoppade i Stigbergsliden, men inte ens då gick det över femtio.

53. Vilken var den senaste boken du läste?
Jg läser bok nummer två om Main Fors. Den har börjat sådär.

54. Läser du någon dagstidning?
Ja, sydis.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nä. Offside, men den kommer inte så ofta.

56. Dansar du i bilen?
Jag dansar alltid. och sjunger, vilket sönerna avskyr.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast?
P1. Fet pretto, jag.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Minstebrors kompis telenummer.

59. När var du i kyrkan senast?
Senast..hm, jag gick in i en kyrka i S hemstad i juni.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet?
Säl-Anders. Han var otroligt cool. Sydde sina kläder själv och så. Lärde oss ryska på engelskan.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält?
Inte länge, kan jag lugnt säga. Och det ska dröja tills nästa gång.

Gråt inga tårar.

Jag är inomhus, trots värmen. Jag, mellanbror och minstebror. Lundell är utläst och Mons Kallentoft väntar på att öppnas. Min vän A har för femtielfte gången grälat och gjort slut med sin snubbe. Kanske är dom tillbaks redan i eftermiddag. På datorn poppar från ingenstans Gråt inga tårar med Thorleifs upp. Jag minns när den låg på listorna, denna dansbandens signaturmelodi nummer ett. Sommaren 75 var varmare än någon annan. Fast i ärlighetens namn minns jag ju inte, utan har mest hört folk snacka. Men låten minns jag. Ett tag tävlade syrran och jag om vem som kunde låta högst. Jag spelade Sweet, Ted, nationalteatern och Abba. Hon körde alla dansbanden, främst bland dem nyss nämnda thorleifs och den legendariska flamingokvintetten, döpt efter en restaurang på Kortedala torg, sedan länge salig i åminnelse. Jag låg på mitt rum och läste, men sen kom Michael Öberg och ringde på dörren och vi gick ut och spelade fotboll. Jag trodde inte att jag skulle bli någon ny Ralf Edström och Zlatan var inte ens född. Jag stod i mål och lekte att jag var Jan Tomaszewski som klistrade Staffan Tappers straff. Med detta vill jag säga att det inte var bättre förr. Knappt ens vädret.

24 juli 2008

Kärlek och politik.

Jag är mer förtjust än jag trodde jag skulle vara över att min älskade delar mina politiska värderingar. För en politisk person som jag, så slår det an strängar som spelar en sång om en gemenskap som verkar sakna gränser. Igår sprang jag en runda genom Malmös underbara mångfald och tänkte på att det inte finns något jag inte kan tänka mig att göra med henne. Jag såg ett gult boklöv falla från ett av Pildammsparkens träd och en höstkänning som doftade jord kom in från åkrarna runt stan. Men idag var det högsommar och strand igen. Jag längtar henne.

My back pages

Vädermannen dricker vin med sin vuxna dotter och jag drar mig till minnes den enda gången jag gjorde samma sak. Det var en lycklig dag, vårsomrig och Stockholm översvämmades av ljusklädda, solbrända människor med leenden på sina läppar. på morgonen hade jag mött min inbillade soulsister och jag darrade ännu efter det mötet. I den fula gula ryggsäcken låg en bib med ekologiskt vin. Dottern mötte upp vid ringen på centralen och vi gick ut i värmen. Vi promenerade, turnerade mellan parker och uteserveringar. I gamla stan fick hon ett smycke och ute på Djurgården, där spårvagnarna vänder så fick jag det erkännande jag behövde. "Pappa, du hade rätt hela tiden". Och jag drack och drack. Alkoholen gjorde sitt jobb, fyllde sin funktion. Vid åttatiden åkte dottern hem till sin förort och jag gick upp och satte mig på Skinnarviksberget och tittade ut över Riddarfjärden. Tullade på vinet, för att hålla nervositeten i schack. Gick sen vidare till en pub och satt där med guinness efter guinness, tills den sk själsystern ringde och bad mig hämta henne vid tvärbanan i Årstaberg. Vi var båda stupfulla och kallade oss lyckliga. Alkoholism är lögnens och förnekelsens sjukdom.

23 juli 2008

Nya lögner från kd.

Kd fattar inte allt, men så mycket begriper man i alla fall, att man inte öppet kan motivera sina ställningstaganden med guds vilja. Då tar man till vetenskap och det blir såklart lite fel, eftersom vetenskap och tro inte alltid är så såta vänner. Idag släpper DN fram den kristna högern på debattsidan igen och låter dom dribbla fritt med forskningsresultat och dra hejdlösa slutsatser. Att folkhälsoinstitutet 2004 (ny forskning, yeah, right!) kom fram till att det är bra för barn med en närvarande fadersfigur (och inte nödvändigtvis en biopappa) får man till att forskningen visar att det är bättre för barn att växa upp i traditionella kärnfamiljer, därför att barn till ensamstående upplever mer av rökning och andra dåligheter. Den som orkar läsa hela folkhälsoinstitutets rapport skall dock finna att deras slutsatser är att familjestödet bör utformas mer jämställt. Kd ljuger alltså när dom påstår att ny forskning visar att det bästa för samhället är att föräldrar håller ihop, bara dom inte slåss. Mitt tillägg är att det effektivaste sättet att få minst två närvarande föräldrar i barnens liv antagligen är en helt individualiserad föräldraförsäkring.

22 juli 2008

Lekplatsen, Uffe och en ny mansroll.

Idag tog vi oss ut ur huset i alla fall och bort till biblioteket och sagolekplatsen. Jag lånade (efter vånda) Lundells ny och man känner liksom igen sig om man säger så. En manlig huvudperson i Lundells ålder (no shit), som bor precis där han bor lägrar unga damer och funderar på livet och världen, mest i backspegeln, men det får man väl när man snart är 60. Lundell är född samma år som Bruce, Göran P och Carl Bildt. Mer bevis än så för att age is just a number får man inte. om Lundell och nån ung donna har ömsesidigt utbyte av varandras kroppar och själar så har jag inget problem med det. På sant skiter jag i vilket. Mellanbror läste manga och minstebror hittade några klasskamater att jaga och jagas av. Det var trevliga timmar. Ingen middag lagades, utan det bjöds på la empanada.
På lekplatsen gick det kanske 25 mammor på varje pappa och alla fäder utom jag tillhörde en traditionell kärnfamilj, för allt jag kunde se. Så jävla mycket har inte hänt med mansrollen, kära aftonbladet. Kul med aftonbladet, förresten, samma dubbelmoral som alltid. Man propagerar för en ny mansroll i en bilaga om barn och relationer som heter KVINNA. Snyggt jobbat.

Två bloggkollegor.

Englas mamma vill skriva ocensurerat och så vill hon ändra samhället så att det brutala som hänt hennes dotter inte ska upprepas. Blondinbella har tydligen också varit utsatt för något hemskt och vill å sin sida att reseföretagen ska ta ansvar för att omyndiga tjejer åker till ett annat land utan kunskap om de lokala sociala koderna. Englas mamma måste inse att samhället aldrig kan vaccinera sig mot Anderseklundar. Vi får leva med risker och det allra överjävligaste kan hända igen, kommer hända igen och vi vet inte vem som drabbas. Bella - som verkar ha en besynnerlig förmåga att bli "utsatt" för en det ena, än det andra - borde fatta att hennes föräldrar är sjukt oansvariga som låter sin omyndiga unge dricka alko och resa utomlands till synes helt okunnig om livets realiteter.

Vi kan inte skydda våra barn från att bli en Engla, inte ens om vi låser in dem, men vi kan hindra dem från att bli en bortskämd Bella. Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt, det gäller tyvärr även oss föräldrar.

21 juli 2008

Skulden värker.

Sonen kommer hem från sommarjobbet och spelar Still crazy after all these years med Paul Simon i sin telefon. men jag är irriterad och stingslig. Jag läser i min bok som handlar om ansvar och kommer till kapitlet om skuld och skam. Det där lät som en metafor, men är rena rama sanningen. Min egen skuld sitter som ett smäck mitt i skallen och handlar så klart om dotterns hälsotillstånd. Så mycket blev så fel att jag inte vet var en berättelse ska börja. Men att det behandlar frågor om ansvar och skuld är solklart. Föräldrars skuldkänslor över saker som händer barnen vill gärna överglänsa det som faktiskt drabbat barnet. Det blir lätt ett evigt ältande. Jo, jag vet. I mitt fall påhejat av det ex (nummer två) som gjorde allt i sin makt för att plocka av mig självkänsla. And indeed, she was sucessful. Vad som utlöste dotterns pyskiska ohälsa är höljt i dunkel. Hennes mamma vill gärna ha det till att det bara är otur och ex nr två säger som sagt att det är mina kassa gener i kombi med mina dåliga val. Och jag vet faktiskt inte. Det jag vet är att ingen någonsin tagit ansvar, allra minst dottern själv. Varje försök från min sida att föreslå krav eller förväntningar slogs ner av en enig samling av mamma, dotter och BUP. Piller och kravlöshet blev melodin och det är samma sång som sjungs ännu, tror jag. Och min skuld vill aldrig ge med sig. Jag borde stått på mig mer, jag borde kämpat. det jag tror på är att betrakta människor som kapabla att reda ut sin situation, som jag med supandet och (och inte helt framgångsrikt) ältandet.
med dottern vet jag inte hur det började och inte hur det ska sluta. Och jag pendlar mellan att vilja kidnappa henne och omprogrammera till att ge upp och se henne som den vuxna människa hon är. Skulden värker och det finns inga riktigt bra svar.

Äktenskap och barn.

Diskuterade huruvida man ska gifta sig, trots att alla som vill inte får. Ska man acceptera att att vara priviligierad, alltså, eller av solidaritet avstå tills alla har samma rätt? Å andra sidan lär det ju dröja evigheter innan äktenskapet blir antalsneutralt, så där får man kanske vara lite pragmatisk. Hur som helst begriper jag inte att homos accepterar ett andra klassens äktenskap och desutom kallar det för att gifta sig. Bojkotta hela samhället tills ni får samma rätt!

Sen blommar debatten om förskolan upp igen. Amen åååh, ska ettåringar vara på dagis från morgon till kväll. Jag vill ju vara EN RIKTIG MAMMA, säger någon och får bloggstöd. Smart av Dilsa att plocka in citat av två patologiska dagishatare (Hugo L och Per K)för att ge mammatramset lite vetenskaplig touch. Sanningen är att ingen offentlig verksamhet får så höga ratings bland vanligt folk, som förskolan. Fy fan vad det stör livmoderfundamentalisterna. Och ytterst få ettåringar är på dagis från morgon till kväll. Och förskolan ÄR bra för barnen. Bevisligen.

Semester!

Sönerna är här och vi uppdaterar oss. Minstebror blir glad över att S gillade örhängena, vilka ser ut som klasar med rönnbär. Mellanbror berättar om att dom varit ute och vandrat en sväng på Skåneleden (mammasemestern verkar ha varit aktivitet 24/7). Senast jag var och vandrade på leden var i augusti 2003, med äldstebror. Det var inte värst kul, men vi behövde komma bort en stund. Vid Hyby gick vi fel, så vi hamnade inne på Benny Anderssons hästgård. Benny var inte hemma (tror jag) inte hästarna heller, men jag kände igen huset från tidningen. Under hela turen bombade dåvarande sambon mig med sms, i vilka jag uppmanades att inte lämna henne, något som jag äntligen tagit mig mod till att göra på morgonen innan vi for från stan. Äldstebror och jag sov i vindskydd i närheten av Sturup och gjorde upp en brasa som värmde gott i den svala augustinatten. På morgonen föll jag tillföga för nuvarande exets tjat och sonen och jag tog bussen hem från Genarp.
Vad jag ville säga med detta?
Man får lov att ta det lugnt på semestern, däremot ska man inte försöka igen med ett ex som inte tycker om en som man är. Och så vill jag se mamma Mia och kanske klappa en häst.

20 juli 2008

Ett glashus gör entré.

Jag har lindrigt talat blandade känslor inför det nya köpcentrat, som ska förgylla livet för oss här på Värnhem. Och inte bara för oss, såklart; det byggs parkeringar och det är nära till hållplatserna vid torget. På plussidan finns en att det blir ett sjukt stort utbud för oss som bor här och att det faktiskt är ett köpcentrum som man kan nå med kollektivtrafik och cykel. Negativt är risken för ökade utsläpp och att mindre butiker kan slås ut. Att priserna på bostäderna i området lär öka är bra för oss som är inne i systemet, men kasst för dem som är ute. Det jag ska göra är att jobba för att det kompenseras för ökad trafik.
En gågata mellen Slussplan och Värnhem?

Perrongscen.

Det är ett sånt avsked som inte ens kladdkaka botar. Så det får bli en slät kaffe i mitt kök. Det och Abba. Men i eftermiddag kommer ungarna och livet tar en ny vändning. Nere på perrongen stod tusentals och tog avsked. Perrongscener har sin egen dramaturgi och slutar lyckligt precis varannan gång och man ska ju bara räkna de lyckliga stunderna, har jag förstått. Det har gått en vecka. Jag tog henne till Köpenhamn, såklart. Till Christianias lugn och brötighet, till Örstedsparkens ljuvlighet, Nyhavns turister och kommersen på pisserenden och Strädet och Ströget (som man aldrig kommer undan). Men det var ju mest vi, såklart. Vi och Malmö. Och resten av världen gled liksom undan. Nu sitter hon på tåget till sin jävla destination i Sveriges kulturella hjärta. Det är åt helvete för långt bort. Det finns ingen pardon. Mer kaffe, please.

15 juli 2008

Vi ägnar oss åt varandra.

S är här och vi ägnar oss åt varandra. På dagarna jobbar jag förstås, men på kvällar och nätter är det vi. Romantiken flödar runt Värnhem och Malmö är väl aldrig bättre än på sommaren, när parkerna lyser gröna och sundet är så otroligt blått. Två koppar kaffe med muffins kostar 107 kronor, men man får en fin utsikt över gågatan på köpet. Snart föränger vi gågatesystemet ända ner till Möllevångstorget. När vi slår på TV:n är det nåt prinsesstrams. En trött perelli sjunger sin loserlåt från ESC och man uppmuntras att skänka pengar för att funktionshindrade barn ska få sina rättigheter tillgodosedda. Den sk kungafamiljen ser djupt uttråkade ut. Idioti, är vad det är.

12 juli 2008

Så kan det bli nåt.

På en av mina tidigare arbetsplatser fanns det en unge som fullständigt struntade i vuxnas tillsägelser. Trots sin medelklassbakgrund levde han i total gränslöshet. Jag, mamman och pyskologen satte oss i personalrummets mjuka soffgrupp och diskuterade vad som borde göras. Mamman ojade sig och pratade om hur svårt allting var. Jag sa nåt snällt, men psykologen bara: "tror du det blir lättare om tio år?".
Jag satt häpen, för det var ju så självklart. Det finns sällan anledning att skjuta upp viktiga saker. Det är aldrig för tidigt att börja fostra ungarna med kärlek och omsorg. Anders Borg sa häromdan att man skulle utnyttja förskolans fulla potential. Smart, finansministern. På ekonomspråk kallas det för en investering. Men eftersom Sverige inte är ett enda stort Täby, så är det nog lite mer komplicerat än mannen med hästsvansen tror. Man måste skapa förutsättningar för lärande. Trygghet och sånt, ni vet. Till det behövs välutbildat folk som stannar i verksamheten och som fattar sin uppgift. Det är lite problem med det, som ni vet, och ju fattigare och mer utsatta barn det bor i ett område, desto värre tycks det vara. Ett förslag är att höja kraven och lönerna. Kräv att de som jobbar i förskolan ska tala felfri svenska, kunna läroplanen som ett rinnande vatten och betala dem sen därefter. Då lär det hända saker. Skippa sen alla fåniga regler om att barn inte får vara i förskolan mer än si eller så många timmar och att alla föräldrar måste rusa och hämta sina ungar. Så kan det bli nåt. Nåt bra.

10 juli 2008

kd/sd?

Göran Hägglund gick visst hårt åt sverigedemokraterna i sitt almedalstal igår. Vore jag Göran skulle jag nog också göra just det. För medan kd har en respektabel fasad, så är sd närmast dödskallemärkt, trots att de står för ganska samma saker. Tal om svensk kultur och om kristen kultur är inte så olika om man tänker efter. Bäggedera är väldigt ängsligt gammaldags och konsekvenserna är ungefär detsamma: islamofobi och familjefundamentalism. I inte så få frågor tangerar dom varandra. Sd har i de flesta kommuner krävt obligatoriska skolavslutningar i kyrkor. Bägge partierna älskar vårdnadsbidrag och skyr samkönade äktenskap. Familjer (vita kristna heteros) omhuldas och aborter borde förbjudas. Och sådär håller det på. Man fjäskar för äldre, inte minst genom att med darr på rösten sätta dem i motsats till andra behövande.
Syskon bråkar för att de är så lika. Som kd och sd.

09 juli 2008

FRA, en sista gång och så kärnkraft.

Maria och Mona lämnade besked. Så, nu vet ni. Vänstern kontrar med att det inte behövs någon signalspaning alls. Men det var aldrig vår politik. Det är väl klart att man ska kolla upp och fånga kriminella med de medel man besitter. Men det ska vara om skälig misstanke finns. Men FRA-frågan, ändå. Precis som jag tidigare sagt, så begriper jag inte att frågan blivit den största av alla. Det tror fan att myndigheter med utrustning kollar det de vill kolla. och att de alltid har gjort det.
Väck liv i kärnkraftsfrågan istället. Ska man oemotsagd kunna kalla kärnkraft för smart och ren energi? Jag skulle vilja att alla som förespråkar mer kärnkraft personligen satte igång och började spränga efter uran i Västergötlands vackra natur. För uran har vi tillgång till, om vi inte är rädda för cancer och förstörda lanmdskap. Oj, så tyst det blev. Va?

Mer än man tror.

Lyssnar på Pogues och plockar med kläder och ungarnas skit som är överallt i lägenheten. Det är en solig eftermiddag, som gjord för en löptur och så får det bli. snart är sektbarn utläst och då är det dags för en bok om eget ansvar. Huvaligen, som den missbrukarsjäl jag är, så är det traditionellt en av mina svaga grenar.
Jag har haft lätt för att lägga ansvaret för mitt liv i andras händer och sen göra mig till offer. Vägen till förändring var lång och bökig, men tog sin rejäla start när jag på sonens födelsedag i mars 2005 meddelade min sambo att relationen var över. Jag har (pre-S) haft en serie av inte så lämpliga flickvänner och dejter, men det kan ju inte bara vara otur. jag har valt på fel kriterier, helt enkelt. Jag har letat och förbannat ensamheten och nu då, simsalabim, direkt när jag tycker att ensamheten är okej, så sänker jag garden och släpper in henne. Det är mitt val, det som de andra. Jag har valt fel både i kärlek och i annat. det är sällan värre än artt man kan backa hem och göra nytt, men jag trots att jag är klokare nu, ska jag inte känna mer säker än att jag faktiskt vet att jag kan trilla dit om jag inte är vaksam. Offeroftan ligger hopvikt och fin på stolen och lockar, som alkoholen, som flyktsodor med olika smak och färg.
Och kärleken, så underbar den är, när det är på riktigt, utan vaksamhet eller smygande. Att allt som händer mig är min egen förtjänst eller fel är inte lika underbart i alla stunder, men hellre det än motsatsen. Det politiska i det är att det inte finns något som ursäktar passivitet. Inga syndabockar, ingen annan som borde göra saker istället för mig. Av mig efter min förmåga, typ. Och man förmår mer än man tror.

08 juli 2008

Inget var bättre förr

Jag jobbar ju med funktionshindrade och det är att ständigt testa metoder och vägar och se vad som funkar för dessa små individer "med särskilda behov", som det då kallas lite fånigt. Det är så lätt att göra fel, men hellre lite fel än inget alls. Och viktigare än ambitiösa träningsprogram är kramar, pussar och en sång då och då, det får vi inte glömma. Föräldrar är oroliga och vill såklart inte att det ska vara något "fel" på deras barn. Det vet jag allt för väl, kan jag lugnt säga efter att ha befunnit mig på den sidan en del. En gång för länge sen var jag den där ungen som var lite svår att förstå sig på. Kass finmotorik hade jag och inte väntade jag på min tur heller, utan pratade rakt ut i luften om vad jag kände. Sen kunde jag läsa och skriva när jag började skolan och fan vet om inte det rubbade skolans cirklar allra mest. Om det var något som intresserade mig, så brann jag som tusen eldar, men om nåt var trist så släppte jag det omedelbart. Jag kan inte räkna alla gånger jag åkte ut i gamla Påvelundsskolans fula korridor eller blev luggad av min elaka fröken Ann-Greta Farnelid i första klass. Sen fick jag en helknasig diagnos, men skitsamma, jag överlevde och mår bra.
Det är en fröjd att se hur mycket mer vi pedagoger vet nu, jämfört med det som dom visste då. Ingenting var bättre förr, ingenting.

Livet ut.

Hon tycker om mig som jag är, min älskade S. Det är så att jag får gnugga sömnen ur ögonen, skaka på huvudet och nypa mig i armen för att fatta att det är sant.
Som jag är, inte med en massa önskemål om ändringar och tillägg.
Och min älskade, jag älskar dig lika mycket tillbaks. Du är sann, ärlig och dina ögon utstrålar lugn, analys och trovärdighet. Och du är den vackraste människa jag sett, förutom mina barn. Hos dig finns inte ett uns av oärlighet eller dolda agendor. Det har varit svårt, men jag har lärt mig att förstå det. Mina ord, mina ständiga följeslagare, strejkar vid tanken på att behöva uttrycka något så stort. Så bara en sak: nu fattar jag vad de romantiska filmerna med lyckliga slut handlar om. Din så länge du vill ha mig. Och jag vill ha dig livet ut.

07 juli 2008

Solig måndag.

Man ska ju inte vara på, fick jag lära mig. Lägga ner i god tid och så. och inte dra saker till sin spets eller vara ett påhäng. Det sociala spelet var alltid svårt för mig. Folk håller krampaktigt fast vid sådant dom inte gillar. Sen ska man ju vara så konsekvent och inte rymma några motsägelser. En svärm av bloggmänniskor hoppar nu på Maria Sveland för hennes radioserie "Heliga familjen". Ett av argumenten är att "om nu Sveland tycker så illa om familjer, varför lever hon då i en". Jag skulle tro att det är för att hon älskar sin man och sina barn. Det måste ju inte innebära att man köper hela konceptet i alla dess delar. Man kan ju önska sig nåt bättre och jobba för det, även om man befinner sig här och nu i denna världen, tänker jag.

En annan sorts helighet läser jag om i boken om "Sektbarn". Barn far illa i miljöer där man underkastar sig en stark tro och Ordet, så som det tolkas av de som anses utvalda. Människan må själv välja att underkasta sig idéer, men när man tvingar barn att vara en del i det, så är det fel. Och det är svårt att bortse från att ju större roll religionen får spela i ens liv, desto värre blir det. Själv avvisar jag religionen som jag avvisar alkoholen ur mitt liv. Mitt liv, alltså. Andra får dra sina slutsatser.

Har lagt till och dragit ifrån länkar. Ungarna är inne och några av mina sajbervänner. Nån annan har avsagt sig bekantskapen.

Det är en på alla sätt solig måndag.

06 juli 2008

Drive all night.

Drive all night på Ullevis innerplan, nånstans mellan 10 och 11 på kvällen. Och jag tänker på den villkorslösa kärleken, hur alla svek som passerat lämnat mig märkt för livet, men inte stympad. Jag blundar, njuter och tänker på ungarna och S, på människorna omkring mig i den varma sommarnatten, som all har sina egna historier, drömmar och illusioner. Jag står ungefär på samma plats som jag gjorde för så många år sedan, kanske lite längre från scenen och sällskapet är bland annat en namne till den förlorade vän som jag delade upplevelsen med den gången. Då hade vi tänkt lifta upp, men vi kom aldrig längre än till Helsingborg, sen fick vi ta tåget resten av vägen. Nu åkte jag i en bil som stod NYA MODERATERNA på och vi pratade på vägen om musik, politik och relationer och inget var sig likt, samtidigt som allt var sig likt. Och vi försöker leva i nuet, fast det är svårt. Allt är bättre nu. I Göteborg var gatorna fyllda av uteserveringar med Bruce-musik och jag undrar vad alla halvfulla pikémänniskor hör i hans texter, om det är samma saker som jag eller om det mest är shalala. Men jag ska inte döma och vi äter grekiskt långt från musiken, innan vi förenas med massorna på Ullevi. Och strax efter nio drar allt igång med Night.

04 juli 2008

Jag tror på sommaren.

Till och med Mats Ohlins gamla slagdänga innehåller referenser till bibelns berättelser om Jesus och hans lärjungar. Kristendomen finns liksom överallt i vårt samhälle och har gjort så sen Ansgar. Det är lätt att lockas av religionen, såklart. sätta sin tillit till en gud som man kan be till när det egna ansvaret känns övermäktigt. Eller som nånting att trycka ner folk med, kung av guds nåde och sådär. Syndakataloger. Det är inte konstigt att arbetarrörelsen avfärdade religionen. Dom borde hållt fast vid det. Vi har inget annat än vår solidaritet och ingen gud i himmelen finns som kan trolla fram rättigheter eller möjligheter. Så enkelt tror jag att det är. Det är en trygghet att förstå att det är vi människor som har ansvaret och möjligheterna. Inga gudar finns, som kräver nåt av oss eller som för den delen kan fixa våra problem. Inte allah, inte Buddah, inte nåt beläte i mörkaste Afrika eller en svart sten i Saudi-Arabien. Och vi lever från det vi föds till dess vi dör och det är länge nog. Det kommer inga änglakörer eller jävlar, vi föds inte åter, utan går vidare i det ekologiska kretsloppet istället.
Man kommer undan med så mycket om man hänvisar till religionen, så mycket som nästan alltid handlar om att kvinnor ska tiga om att fan tar dig om du inte lyder överheten. Om jag med hänvisning till politik skulle vägra att ta någon i hand eller tycka att aborterande kvinnor är mördare och att mannen är kvinnans huvud skulle jag bannlysas från alla offentliga sammanhang (tom kd får linda in sina budskap). men i religionens namn är det okej och något som kräver respekt. Det kallas religionsfrihet att hetsa och säga att homo är cancer.

Jag tror inte. Jo, på sommaren, så klart. Och på mig och S.

Publicerad.

Idag publicerades min debattartikel i sydsvenskan. Ser man på. Några andra ord av mig har sen kongressen valsat runt i SvD, G-P och till slut i tidningen grönt. Så här är det korrekta citatet: som jag ser det finns bara två grupper som är vinnare om medborgarlön införs: män i patriarkala kulturer, som kan ha kvinnan hemma mot betalning, till och med utan krav på att familjen ska ha små barn och aktiva missbrukare, som kan finansiera sitt missbruk utan att behöva förnedra sig inför en sockärring. Den sista bisatsen är ironi, får jag tillägga. Och medborgarlön är alltså ett förslag om ovillkorade pengar för den som valt bort eller hamnat utanför egen försörjning. Ett mycket märkligt förslag. Konstigt, even;)

Igår: god grillad mat och kall dryck i vännen Anders trädgård. Prat om livet och politiken och en krocketmatch som jag och lari knappt förlorade. Under cykelturen hem pratade jag med hon som gör mig levande och lycklig.

01 juli 2008

Gäss och bilar i stan.

Nämndsmötet idag skulle bara vara formalia, men så blev det inte. Under en lång-lång dragning om Stortorget fick vi bl a veta att malmöborna vill ha bort bilarna från detta trista torg och ha mer plats för människor där. Men tanken är såklart att dessa p-platser ska ersättas, säger föredragande tjänsteman och moderatvicen börjar direkt att tala om underjordiska garage. Nä, säger jag, folk får gå, cykla eller åka kollektivt.

Sen var det gässen, såklart. Seriöst anses gåsbajset i parkerna var ett så stort problem att gk utverkat tillstånd att skjuta 250 gäss, vilket dock inte är genomförbart av säkerhetsskäl. Folk får lite bajs på sig och för det ska gäss massakreras. Det är inte okej, tycker jag och det sa jag med kraft, så att tjänstemännen vred på sig och ingen annan politiker yttrade en endaste knyst.
Inget kul.

Gäss är i tjänstemäns och politikers ögon ett värre problem än bilar. Det är till att prioritera, I dare say. däremot säger jag inte att man ska skjuta bilister. Trots att dom skitar ner värre än några andra.

Trots allt älskar jag förskolan.

Ni vet att jag tycker det bästa för barn är att tidigt börja i förskola. Och en dålig förskola är oftast bättre än ingen alls, därför att det minskar mammas börda som huvudförälder och dubbelarbetande. Men min kärlek till förskolan får sig ibland en törn, eftersom förtroendet att bedriva en rolig och lärorik verksamhet rätt ofta missbrukas. Det fuskas med både det ena och andra. Personalen, som beklämmande nog, på allvar kallas fröknar agerar ofta slentrianmässigt och mot bättre vetande. Somliga är så inkompetenta att man undrar om dom hittat examensbeviset i botten på ett flingpaket. Samtidigt härskar inte sällan en jantelag, där ingen pedagog får sticka ut hakan. Och trender kommer och går, ofta upprepas slitna fraser om att sätta barn i centrum och att satsa på språket. Fast, som jag ser det, ska inte ungar sättas i centrum, utan slussas in i samhället och bli en av oss. Och detta med att satsa på språket emotsägs av att det finns väldigt många pedagoger med uselt språk. Förmåga att kommunicera på god svenska är ett måste om man menar allvar med språkpratet. Genusfrågornas ställning i förskolan får mig ofta att ta mig för pannan, även om det såklart blivit bättre med de satsningar som görs. Men snacket om gulliga flickor och tuffa killar lever och frodas som en cancer. Och det blir ofta fel även när man försöker. Ni vet, "pojkaktiga sånger", manliga nätverk där man dricker pilsner och äter biff (på sant!)för att visa att man är MAN även om jobbar med barn. Ja, dear me, det finns mycket att ta i.
Men det viktigaste är kanske att vi i förskolan alltid ska välkomna barnen, oavsett vad föräldrarna gör på dagarna. Vi ska skita i om föräldrarna är strebrar eller latmaskar, om de spendrar dagen på kontor eller hemma i soffan. Vi ska göra vår verksamhet till ett mästerverk och sen våga stå för att förskola alltid är det bästa för barnen. För det är det. Trots allt.